Ett av mina starka barndomsminnen då jag tillbringade sommarloven på landet hos morföräldrarna, är svalornas flygande ut och in ur ladan, där de hade byggt sina bon
av lera och spott högt upp på innergaveln av ladan.
Jag minns deras kvittrande, då de satt balanserande på den svängande telefontråden och jag kunde inte förstå, att de kunde hålla sig kvar.
Kort sagt var svalorna för mig en symbol för sommar på landet.
Du minns, den tiden för 60 år sedan då vi kommer ihåg,
att himmeln alltid var blå, solen ständigt sken och skyn
var dekorerad med vita ulliga sommarmoln.
Vi har ladusvala och hussvala i Sverige. Skillnaden är framför allt stjärtens utseende. Ladusvalan har en lång spretande stjärt medan hussvalans är mera tvärt avhuggen.
Ytterligare en art blir ofta kallad svala och det är tornseglaren. Den är emellertid inte en art av svalor. Den tillhör familjen
“Seglare” och är den enda representanten i norra Europa
av sin art.
Svalornas sätt att flyga är att ständigt vara i rörelse, då de utför avancerad akrobatik i luften. Efter en akrobatiksejour sätter de sig ofta och vilar helst högt och fritt.
Att fotografera svalor i luften är inte enkelt. De rör sig så oförutsägbart. Som ett jaktplan under kurvstrid med tvära riktningsförändringar. Detta gör det svårt att fokusera kameran.
Jag var ute i kvällningen vid hamnområdet Halmstad, där jag vet hussvalor håller till.
Så jag ställde in kameran på 1/8000 sek för att kunna fånga en svala i rörelse. Enkelt ? Nej svårt, men varför ska allt vara enkelt ?
Jag ägnade mig åt svalfoto i 30 minuter och tog 400 bilder.
Någon måste ju bli bra, tänkte jag.
Om de blev bra, det får ju du avgöra. Jag vill med mina bilder förmedla en känsla av vad jag upplevde !
Jag vet inte om vi bevittnade ett fysiskt mirakel i Skånes Fagerhult, då Per skulle flyga sin “Hector”.
Att man måste motverka gravitationen för att få en modell att flyga är förståeligt, men att piloten
tycktes kunna upphäva gravitationen, det är ett
mysterium…
Hector är en friflygande modell konstruerad för ca 75 år sedan, vilken Pär har radiofierat med en FRSky.
Modellen kan dras upp på vanligt sätt med lina eller skjutas upp med gummirep.
Det senare förfaringssättet var det som Per skulle använda.
Under förberedelserna inför starten hände det otroliga…Per tycktes kunna balansera på knogarna i en ställning som motsäger de fysiska lagarna !
Hur det såg ut ? Ja, kolla du bilden och förundras.
Det var mycket turbulent bakom bergknallen, då han flög, varför förhållandena för just denna typ av modell inte var optimala.
Men att flyga den på ett litet hang och sedan därifrån ta en termikblåsa, det borde den vara idealisk för.
Alltså en modell som tar minsta lyft och som man måste riktigt finflyga. Alltså inget våldsamt utan försiktiga mjuka roderrörelser för att inte orsaka onödigt motstånd.
Jag tog lite bilder med min lilla Mobiuskamera.
Håll tillgodo !
Per Lundqvist, en ung pojke från Veinge, som nyss
…passerat tonåren med sin “Hector”.
Taranis Single Stick M/Per.
Bygeln som håller sändaren vid handen.
Det magiska ögonblicket då Per balanserar på knogarna, med kroppen i vinkel…Kan ni förstå, att vi blev förundrade ?
Det borde ju vara omöjligt eller ?
Pers patenterade vingfastsättning. Förstår du hur det funkar ?
Hans Karlsson, Linköping, hade med sina flermotoriga skalamodeller till “Stibner Memorial”.
Alla utsökt byggda, fast det viktigaste, enligt min mening, var att de flög så imponerande väl !
Intryck på mig gjorde hans TigerCat, som jag tycker var strået vassare än de andra modellerna, vad gäller flygegenskaperna.
För en okunnig är det märkligt, att man kan packa in så mycket kraft i det begränsade utrymmet i motornacellerna och dessutom installera en kuggväxel !
Betänk att det är en bit gummisnodd, som ger modellen kraften att flyga. En teknik som är hundratals år gammal.
Det var för mig en imponerande upplevelse, som satte avtryck i min hjärna i dess “Upplevelseavdelning”.
Att se hans modeller fler gånger ser jag fram emot med förväntan.
Jag har publicerat en liten video, där bland annat Hans flyger sina tvåmotoriga modeller i ett tidigare inlägg på bloggen.
Här kommer en bunt bilder, som kanske ger en föreställning om Hans fina modeller.
Buckle up !
Ingressbild: TwinMustang Foto och (C) Pär Lundqvist
En Chipmunk, dock inte tävlande, men jag tyckte den var så snygg !
…för en statisk bedömning av domarna.
Två delar ingår i tävlingen, dels den statiska bedömningen av modellen, vilket innebär man jämför dess avbildning med originalplanet och dels ett flygmoment.
Det är inte helt enkelt att fotografera modellerna, då de står tätt och ljuset inte är bra.
Men det blev som det blev och jag satte ihop ett litet bildspel av de hela.
OldTimer friflyg med skalamodeller är inte den mest spridda hobbyn i sagolandet Sverige…men det finns en kärna av entusiaster, som hängivet håller intresset för ovanstående vid liv.
Problemet är att medelåldern är hög och därav följer att Karon regelbundet ror entusiaster över gränsfloden Styx.
Det är inget vi kan påverka, för livet är sådant.
Problem två är bristen på rekrytering av nya medlemmar till just denna delen av vår hobby. Det mesta möjliga är försökt, men mot tv, Ifånar och datorer tycks vi slåss förgäves.
Människor kanske föredrar att leva i en virtuell värld idag…
Jag försöker dra mitt strå till stacken för att sprida info om OT-Friflyg genom min blogg här och andra sociala media.
Som sagt, vi var inte många i Skånes Fagerhult, men vi som var där flög och umgicks och hade roligt.
Det är ju detta, som är meningen med hobbyn, att nå sina mål med sin modell och ha goda upplevelser, som inspirerar till
nya utmaningar.
Jag har inte så många nya modellbilder att redovisa, men det jag har kommer här på bloggen.
Kanhända jag publicerar dubbletter, men det får du stå ut med…
Lite ögonblick bara utan kommentarer, för ni är så kunniga, så ni vet vad det är !
Förresten vinjettbilden längst upp tycker jag symboliserar
en hängiven modellflygare.
Hans blick och fokuseringen på starten och modellen.
Hans Karlsson hade lite otur med sin fina “TwinMustang” under en av sina flygningar.
Modellen tog efter stigningen en ogynnsam bana, som förde modellen mot skogen söder banan.
Resultatet blev att modellen landade nästan högst upp
i en stor tall.
Den var inte lätt att se omedelbart, men till slut fick
vi ögonen på den. Den låg på en stor gren med vänster
vinge insnodd i grenverket.
Dessutom, då modellen är tvåmotorig bidrog propellrarna
att hålla fast planet i grenarna.
Jag hade en blyvikt och lina i bilen, men varken jag
eller hans fick runt linan om grenen som modellen låg på.
Så där låg Mustangen i splendid isolation….
Jag kunde inte släppa tanken att en modell med de
kvaliteter DubbelMustangen har skulle få ligga och förfaras.
Så jag beslöt att försöka bärga den.
Jag förberedde mig genom att i hast tillverka en
pilbåge av rottingkäpp och inhandlade blomsterpinnar
som pilar.
Pilarna försågs med en tunn persiennlina, som jag
tänkte använda att hala upp den grova linan med som mitt blylod satt i.
Dessutom tog jag ett nytt 3 hg blylod, som jag formade
konformat, så det inte skulle fastna och fäste i den
grövre linan.
Sålunda utrustad for jag och min bror i väg från
Halmstad på tisdagen.
Vi har ca 60 km enkel resa. Vi märkte under resan,
att det blåste bra, varför vi hoppades att modellen
blåst ner…
Men framkomna kunde vi konstatera, att modellen
låg exakt, som vi lämnat den på lördagen.
Vi började med kastlodet. Det var min avsikt att få linan runt grenen, som modellen låg på och sedan
genom att manipulera linan, som ju var dubbel, då lodet gled ner, försöka få loss modellen.
Först gällde det att få lodet över grenen. Inte enkelt.
Jag ville ju inte riskera att skada modellen.
Efter 7 kast lyckades jag få linan över grenen och lodet
gled ner till marken. Då hade jag ju en loop att dra i
och kontroll över linorna runt grenen.
Jag drog/småryckte i linorna under uppsikt av min
broder och sakta började modellen glida bort från grenen.
Det tog 2 minuter sen lossade modellen. Den stora frågan
var ju: “Vad händer nu” ?
Kommer den att rasa ner och träffa en gren och bli skadad ?
Men det som skedde, var att modellen efter 1 m fall rätade
upp sig och gled ca 10 med roterande propellrar innan
den landade i gräset !
Där låg “TwinMustangen”, visserligen med saggande
klädsel men förvånansvärt hel efter äventyret.
Vid kontroll fanns det en skada vid ena kroppens
infästning i vingen.
Hela rescue-operationen tog 30 minuter.
Nu står modellen hos mig och klädseln har sträckt
sig igen.
Hoppas jag kan överlämna den till Hans i samband
med StorSegel Meetinget på Ålleberg helgen 18-21 Juli.
Japp det var detta äventyret. Förresten pilbågen med
tillbehör och linan med kastlod medför jag för säkerhets skull till Bollerup i Augusti…
Vita pricken. Där hängde modellen.
Jag kastade lodet över grenen till vänster om modellen.
Som åskådare och i någon form som dokumenterare av denna tävling de senaste 10 åren, kan jag inte undgå att märka den nedåtgående trenden, vad gäller antalet deltagare.
Vilket inte är konstigt. Orsakerna är, att urvalet av möjliga deltagarkandidater är både grunt och smalt.
Vi har en pågående pandemi med Covid och kanske det viktigaste, åldern tar ut sin rätt eftersom snittåldern på deltagarna är hög.
Dåligt deltagarantal vid modellflygtävlingar är inte signifikativt för OT-tävlingar. Det gäller alla sorters sammankomster i någon
hobby, som kräver hängivenhet och fysiskt arbete.
Så bortsett från detta barska faktum, så genomfördes en trevlig tävling som vanligt. De som var där
undfägnades med fint flygväder mot kvällen och
lekamlig spis.
Jag tog så mycket bilder jag kunde och fick ihop lite videofilm, vilket jag fortlöpande kommer att redovisa.
Här kommer några hastigt hoprafsade bilder
som start, så håll tillgodo !
Jag presenterar bättre editerade bilder framledes !
Andrea…linsskyddet…
“I´ve brought my Colt .45 Rubbertwister…
Pas de Deux på Fedinge Flygfält.
Sakta men säkert…
Ständigt oväntat sker vid modellflygning…
Fråga Anders Sellman.
1.
2.
3.
4.
5.
6.
North American F-82 Twin Mustang
Ser ganska hotfullt ut eller ?
Landade högst upp i en tall, där den lade sig tillrätta som en trött örn…
Vi försökte få ner den men vi gick bet. Jag åkte ner i tisdags med:
1. En bra kastlina med ett bra utformat lod på 3 hg.
2. Med en hemmagjord pilbåge med tillhörande pilar med lina.
Jag fick ner den genom att ruska på grenarna via kastlodet.
TwinMustangen föll ner, rätade upp sig och flög 10 m för att
landa i gräset.
Filmen är utmärkt att publicera i dag fredag, ty i morgon avhålls de Svenska Mästerskapet i friflygande skalaflyg för OT-modeller vid Fedingefältet, Skånes Fagerhult, som ligger jämte E4:an.
Besök gärna tävlingen och upplev tjusningen med en friflygan modell, som flyger som ett riktigt plan !
Vem kunde anat,det kunde växa så i det torra gruset ?
I den mjuka kvällssolen strövade jag runt i hamnområdet i Halmstad och fångade lite intryck.
Det som slog mig mest, var att det kunde växa så intensivt, som det gjorde, med tanke på att marken är i stort sett grus och mycket torr.
Men anpassade växter klarar sig. På en av platserna växte bestånd av Kungsljus, de höga gulblommande växterna, som står som just höga stearinljus.
Dessa växte rikligt på den grustomten vid Stationsgatan,
som för 2 år sedan var utsatt för en brand.
Kanske hettan från branden fungerande som en
katalysator för deras grobarhet ?
På tomten växte också fingerborgsblommor, som jag vill säga, är en av Sveriges giftigaste växter.
Infördes av munkarna på 1100-talet som medicinalväxt.
Man hade erfarenheten, att den var stärkande för haltande hjärtan. Ett av de aktiva ämnena är digoxin. Som av en händelse medicinerar jag med digoxin för mitt hjärta.
Men som sagt, man ska inte röra dessa växter utan handskar. De är farliga.
Ute vid utfyllnaden har marken planerats och det har blivit fint.
Längs vägarna i den kruttorra dikeskanten växte mycket örter, jag undrar, hur de kan överleva ?
Men deras blommor pollineras flitigt v insekter och då speciellt
av humlor.
Så blommande växter är viktiga för våra insekter som säkrar
fortplantningen av örtbestånden.
Onsdagen var en dag med superväder för termikflygning
Vilket jag utnyttjade. Första start kl 0900, eftersom jag hade skäl att misstänka, att sjöbrisen skulle komma och komma tidig ,
vilket skulle förstöra möjligheterna till termik upp till 1000 fot.
Det stämde, för klockan 13 kom sjöbrisen.
Jag fick 2.5 timma i luften, så visst var jag nöjd. Termiken då var stark och utbredd. Ska jag klaga, var det, att min motor var underdimensionerad, men den ska bytas i morgon.
En härlig dag !
Som vad det gäller flygning inte är slut. Mot kvällen blir det en resa till Hovs Hallar, om vindprognosen håller, för hangflygning.
Att stå vid Hovs Hallar vid 21-tiden och flyga i svag vind, är en sinnlig upplevelse !
Lite bilder från termikflygningen och en videosnutt…
Sjöbrisen ankommer. Molnfritt kl 1300.
Vad säger du om segelflygvädret ?
Landningen ok. Nu sitter jag upp på min häst och rider hem till Tombstone…
Man ser ofta landningar ske på ett sådant sätt, att modellen FLYGS ner i marken med hög
hastighet. Den höga hastigheten ofta beroende
på för hög tomgång på motorn.
Naturligtvis händer det otrevliga saker då, för var ska överskottsenergin ta vägen ?
Det blir studsar och kapotteringar.
Det rätta sättet att landa är att gradvis öka anfallsvinkeln så att hastigheten sjunker och planet sätter sig lugnt.
Glöm sagoberättelserna ni hört om “man flyger tills planet tills det överstegrar sig och
sätter sig”… Det gör det INTE vid en riktig landning.
I och med att hastigheten minskar, så minskar också lyftkraften och planet kommer att landa.
Vingarna kan alltså inte producera tillräckligt med lyft så modellen kan fortsätta FLYGA.
Men vingen är under varje moment av utflytningen inte överstegrad, så strömningen fungerar tills modellen står stilla på marken.
Därav följer, att det blir inga snaprollar just innan sättning…
Jag fick några bilder av Håkan Oscarsson på hans nybyggda
vintage-modell.
En Grunau Baby som konstruerades i början av 30-talet och
som byggdes i mer än 30000 exemplar. Grunau Baby
byggdes av Schneider FlugzeugBau i Tyskland.
Schneider byggde även, det som i Sverige kom att kallas SG-38, vilket var ett enkelt skol/glidflygplan för nybörjare.
Många tolkar SG-38 som en förkortning av “Schulgleiter-38”.
Det är fel. SG betyder Schneider i Grunau.
Här lite fakta från Håkan:
“Det är en ARF från Pichler. Jag har gjort motorkonverteringen. Har flugit den bara 4 ggr.i år. Har inte riktigt flugit in den vad
gäller tyngdpunkt och sådant.
Det är mera en kul nostalgisk grej. Man kan väl kalla den en “Mecanical flying cow”.
Men en rolig sådan”.
Att man förser en segelmodell med en elmotor i nosen är för att det ska bli enkelt att få höjd, så man kan fånga termikblåsorna och stiga.
Elmotorn har gjort det enkelt att segelflyga jämfört med den tid, då man drog gummirep med lina eller använde vinsch.
Håkan är en välmeriterad SM-vinnare som kom från i stort ingenstans och tog hem Svenska Mästerskapet i F3F
på mitten av 70-talet.
Det blir spännande att se, hur hans Baby utvecklar sig,
efter han fått flyga in sig på den och fått den trimmad.
Jag måste ju göra något…även om inget är planerat för dagen.
För min del blir det att åka och modellflyga. Och då hangflyga.
Märkligt jag blev så intresserad av hangflyg. Jag skyller på Pär Lundqvist, som lockade in mig på denna del av
modellflyget.
Det har jag aldrig ångrat, eftersom det har givit mig så
många makalöst fina upplevelser under dessa nästan 50 år !
Jag vet , att varje gång jag beger mig ut med min modell, så händer alltid något oväntat. Det är ju det, som gör
allt spännande.
Även dagens besök vid Tönnersa medförde överraskningar.
Det ska berätta en annan gång.
Jag tycker att maj och juni varit kalla. Inga badgäster på stranden med mycket få undantag. Då jag växte upp och
vi hade sommarlov i realskolan eller gymnasiet omkring
den 5-7 juni, hade vi som tradition att åka till Brottet
eller Tylösand för att bada. Men nu ? För kallt, eller vad säger du Greta ?
Vinden då jag dök upp vid mitt flygställe var ca 3 m/sek. Den ökade sedan snabbt upp till 6-8 m/sek.
Det genererade naturligtvis ett väldigt bra lyft.
2 timmar, nästan, fick jag i luften och jag åka hem med ännu en positiv upplevelse.
…men någonstans måste man ju vara för att kunna utöva sin hobby, modellflyg. Om man nu inte vill falla i dvala framför passiviseraren nummer ett, dumburken.
Nej, jag föredrar att säga:
Ut i naturen hangburen !
Vilket jag gjorde i fredags.
Det var västlig vind ca 3-5 m/sek och då borde det vara goda förhållanden på Tönnersahanget vid stranden.
Alltså iväg med två modeller och lite kameror.
Parkeringen nästan tom på bilar och då jag kollade
träden, bedömde jag vinden, såsom varande helt ok
för min Spirit. Som förresten dagen till ära fått sin
kropp nylackerad med Gekås fina och billiga akryllack.
Montering och sen bort, ca 500 m, till min pilotplats. Tog en spaning på kanten och på stranden de första badarna. De badade faktiskt oxå trots knappa 17 grader
i vattnet. Det sa de i all fall, då jag träffade badarna vid parkeringen.
Nåväl, iväg med Spiriten laddad med en GoPro i
nosen och själv hade jag min Mobius på glasögonskalmen.
Alltid roligt att dokumentera sin flygning.
Jag förväntade mig vid utkastet, att det skulle vara a piece of cake att flyga..
Men nej, det var uruselt lyft. Jag inser, att min GoPro i nosen gjorde modellen
framtung och orsakade skadligt motstånd och turbulens
över stabben, men jag har flugit så många gånger förut
med samma setup utan att uppleva problem.
Hur som helst så kämpade jag på, i det att jag tycktes studsa framåt längs kanten…
Det blev så småningom landning och jag monterade
bort min ombordkamera.
Utkast och jag märkte att vinden ökat och att det var annan
karaktär på den.
Första flygningen skedde i vindar, som var termiska
, medan den senare flygningen skedde i laminär havsvind.
Således var det enkelt att flyga under dessa förhållanden.
Då jag flög, observerade jag en annan hangflygare ca 500 m norrut, som flög, tyckte jag, dynamiskt, då modellen hade en bana, som tydde på det och modellen gick snabbt.
Modellen var vit och piloten var skicklig.
Jag tänkte, att det var kul med ännu en entusiast här. Planerade att gå till honom och prata, efter jag landat.
Att landa på stranden är att rekommendera för att hålla modellen hel. Men vi som flugit här i 50 år, vi frestas att drabbas av högmod och landar just bakom
hanget av bekvämlighetsskäl.
Det kan straffa sig. Det är mycket turbulent bakom kanten och virvlarna kastar din modell helt slumpmässigt i luften.
Jag gjorde två landningar i dag. En som var dålig, då turbulensen virvlade runt med den stackars Spiriten som ett löv och jag kunde med knapp nöd komma ner i ett stycke. Ren tur var det.
Andra landningen valde jag annan inflygning och då blev landningen kontrollerad.
Då jag skulle gå till parkeringen, avsåg jag att besöka den duktige hangflygaren, som idogt höll på med sin
flygning norrut.
Det blev lite av en antiklimax, då jag klättrat uppför sista kullen, så jag fick fri sikt till honom.
Det var fiskmåsar som upptäckt tjusningen med Dynamic Soaring !
Såedemede !
2 timmar i luften blev det i alla fall, så jag blev nöjd.
Alla bilder klippta ur Mobiusvideon. Videosnuttarna från min GoPro i nosen och min Mobius på mina solglasögon.
Häng med om du orkar och glöm inte ticka för HD 1080 i spelarens inställningar.
Pilotplatsen Tönnersa Strand, ca 500 m söder om parkeringen.
Ser du nybildningen av dynkanten framför den stora?
De som påstår att dynerna på grund av klimatförändringarna
orsakar en borterodering pratar i nattmössan.
Transporten av sand är ett Pater Noster verk.
Hur kan jag vara tvärsäker ? Jo jag har studerat sandens dynamik
här under 50 år. Därför kan jag dra slutsatserna.
Min Spirit vinglar fram.
Då den laminära vinden, återställdes det goda lyftet.
Great Planes, Spirit ELite är ett synnerligen välflygande plan. Synd att företaget lagt av att tillverka dessa. Trots många påstötningar från modellflygare.
Jag och min rotetvåa…
Min Spirit utrustad med ombordcam i nosen.
Detta är mitt FYRTIONIONDE år som hangflygare på Tönnersa Strand. …
Försiktighet tillrådes…
Den vackra gröna lövsalen till parkeringen.