Här är ett stort antal flygande starar, filmade i Ryssland.
Jag kan inte låta bli att fundera på följande:
Hur kan det komma sig, att så många individer kan röra sig, som vore det en hjärna, som styrde allt ?
Jag menar, varje fågel kan ju inte välja sin väg, utan samtliga flyger koordinerat…
Kanske de kopplar ihop sina hjärnor…eller ?
För inte är det slumpmässigt.
Det är i alla fall fascinerande att se, att dessa små djur har
förmågan att flyga lika koordinerat, som en bensparkande
marscherande soldathop i Nordkorea. Därmed inte sagt,
att nordkoreanska soldater är försedda med fågelhjärnor.
Men det tål att fundera på.
För er som vill veta hur man promenerar i Nordkorea kommer här en instruktiv film. Personligen har jag svårt att ta detta på allvar. Det är både komiskt och tragikomiskt !
…vilket man inte behöver vara raketforskare för att förstå. Skabb är
en sjukdom orsakad av ett kvalster. Kvalstret orsakar en djävulsk klåda, som medför att djuren förlorar sin päls och drabbas av utbredda infekterade sår i huden. Sjukdomen är oftast dödlig och sprids som en präriebrand bland och mellan arterna. Därför ska man skjuta bort skabbdrabbade rävar, bränna och gräva ner kropparna, för att man ska stoppa på smittospridningen.
Om räven inte dör av utbredda infekterade sår i huden, brukar de frysa
ihjäl på vintern då underullen och täckhåren klias bort.
Denna räven gjorde ett sorgligt intryck. Rörde sig illa, stannade var
10 m för att klia sig. Dessutom mager.
Även människan kan drabbas av skabb, vilket kräver behandling på
hudklinik av utbildad personal.
Bilderna tog jag på 300 m håll, därav den usla kvaliteten.
För övrigt lite diverse natur och segelflygbilder från veckan, som vad gäller hangflyg har gett mig två eftermiddagar med flygning.
Här kommer lite bilder ur min vardag.
Gravand…om det nu är en and och inte en gås…
en gravad and…eller en gravgås… it´s your choice !
Fiskgjuse med byte i näbbet över Lagaoset…
…ganska allmänt förekommande enligt min helt ovetenskapliga skattning av populationen.
Strötranor hittar man lite här och var på höglandet upp emot smålandsgränsen.
Den stackars skabbräven…med svans som en råtta…
…sprang 10 m och satte sig sen och kliade pälsen…ni ser, hur
hela bakre delen av den stackars räven är påverkad av skabb.
..fortsatte mot skogsbrynet där…
…ett rådjur höll kollen…
…för rådjursgeten varseblev, att räven inte var helt ok. Räven smittar rådjuret,
om de kommer i kontakt. Eller om räven gått och strukit sig mot en buske och
rådjuret kommer i kontakt med busken, så smittas rådjuret. Som tidigare sagt,
fotoavstånd ca 300 m utan stöd…
Två trävarelser har bjudit upp till en yster dans i vårens tid…
Eller så säger han bara, “Hallå där, hur är läget”?
Eller så är han möjligtvis en dirigent för en symfoniorkester, som
gör sitt uppslag för att börja dirigera Vårofferav Igor Stravinskij …
Skogsmosse på halländska höglandet. Just på denna mossen går det utmärkt
att plocka hjortron. Jag och min gamla moder var där,då hon var 85, för hon
ville se om det fortfarande växte hjortron på mossen, som det gjorde 1930 …
vilket det gjorde ! Hon plockade en spann på 0-tid. Därför säger jag inte var
den finns :=)
Påskön är inte ensam med sina stenskulpturer.
En grop i ett flyttblock. Något rituellt…en så kallad skålgrop ? Nä, snarare en sten som legat och roterat av inlandsisens rörelser och skapat gropen.
Här ser du skrapspår i stenen orsakad av inlandsisens
förflyttning och tryck mot underliggande mark och berg.
På Hovs Hallar, Segeltorp fladdrar ystert min hitechvindindikator… Den säger vinden ligger rakt på. 3 m/sek….så det är bara att flyga !
Jag fick mig 1.5 timma i luften. Kolla havet…så ser det ut, när det
blåser upp till 4-5 m/sek. Blåser det mer än 5 m/sek, så bryter vågorna.
När jag var ute och cyklade i tisdags morse för att fotografera, såg jag en fågel, jag tycker om och det är strandskatan.
Den har verkligen karaktär både till utseende och beteende. Strandskatan är ju en av vårens budbärare här och jag har observerat strandskatan sen 14 dagar tillbaka.
Strandskatan häckar på de mest märkliga platser och störs inte av arbetsmaskiner eller trafik. Blir hon förorättad, säger hon till med stark röst.
Här lite bilder och det var aningen disigt, då jag plåtade.
Sothöna, eller som det heter på danska “Blishöne”, som alla vet betyder “bläs höna”. För ni ser ju, hon har en vit bläs ovan näbben.
Herr och fru storskrak glider fram
Knölsvanen flyger lågt under startmomentet doppande vingspetsen i vattnet. Jag undrar,
varför de flyger så lågt…det kan vara för att utnyttja markeffekten, som inte har det minsta
att göra med att “vingen komprimerar luften mot underlaget”. Det är bara nonsens. Markeffekteninnebär, att vingen är så nära marken, att det inducerade motståndet minskar, då strömningen över vingspetsen förhindras. Alltså cirkulationen från högt tryck
till lågt tryck minskar på grund av närheten till underliggande mark eller vatten. Därmed
minskar motståndet och vingen flyger med avsevärt högre verkningsgrad.
Familjen strandskata. Strandskatorna är monogama, det vill säga, de är gifta med samma partner hela livet.
Svart – Vitt – Rött
Vacker i flykten.
Huvudlös flygning…
Undrar om kråkan tänker: “Vad ska ni här och göra “?
Fredagen bjöd på solsken i Halmstad och vinden på Hovs Hallar var enligt mätaren 3-5 m/sek NNV.
Detta borde innebära fina hangflygbetingelser där, varför jag
packade bilen och begav mig iväg längs E 6. Kommen till Snapparp möttes jag av tunn dimma, som rullade in från havet, men jag tänkte i min optimism, att det lättar säkert…
Det gjorde det inte, utan dimman vid Hovs Hallar var tät. Nu är det ju så, att jag brukar inte ge mig för lite dimma, utan jag gick ner till Segeltorpshanget för att flyga.
Nedkommen dit var slog jag fast att sikten var 50 m… Jag riskerar inte en modell i dimman, då det är lätt att tappa bort
den, vilket med stor säkerhet innebär haveri.
I stället spankulerade jag omkring och tog lite bilder med min
äldsta och därmed kvalitetsmässigt sämsta GoPro. Det var en GoPro 3 black edition.
De som ansvarar för landskapsskötseln på Hovs Hallar hade
bland annat dragit upp vresros och enebuskar,
som brett ut sig och skapat en ny biotop, som i alla fall för
skärmflygare och modellflygare ger möjligheter för start och
landning. Platsen för detta var halvvägs ner till hangkanten.
Under min promenad såg jag hur få fåglar, det fanns.
Jag hade förväntat mig flera småfåglar, men det enda som
hördes, var grågässens intressanta och högljudda diskussioner i dimman, då de passerade.
Undrar vad de sa ? Kanske de säger, att kolla där nere till
vänster, där står en fjant till modellflygare och tror han kan
flyga, såsom vi klarar av att göra under IFR-förhållanden…
Kanske det kunde vara flygbart uppe på Platån. Så jag knatade
iväg från hanget till parkeringen, 800m och började klättringen
uppåt, 80 m, för att kolla läget.
Det var meningslöst, vad gäller flygandet, då Platån var lika
omsvept av inrullande dimma från havet som nere vid Segeltorp. Sikten var i princip 20 meter, så inget flygande här.
Men det hindrar inte, man går runt och upptäcker. Jag måste
erkänna, det var inte mycket jag såg , vare sig bildligt eller bokstavligt.
Så efter en timma i dimman, som var kall, drog jag till bilen och for i riktning Halmstad, där jag åkte ut till hamnområdet och klämde lite bilder på grågäss.
Grågäss är tacksamma att fotografera, för bilderna brukar bli bra utvisande rörelse, kraft och energi.
Som sagt gässen fick sina flygturer, men inte jag.
Fast jag tänker få en tur eller flera på söndag eftermiddag vid HH,
då det är utlovat NNV igen. Ganska svag vind, men 3 sekundmeter
räcker för lätta modeller.
En för dagen outnyttjad depå…trots min högteknologiska
vindindikator säger vind 3-5 sekundmeter rakt på kanten…
Halvvägs mellan parkering och hanget har man banat av vresros och annan buskväxtlighet och skapa betingelser för…
…start och landning med skärm och modell.
Jag tycker det ser bra ut.
Så här borde man göra över stora ytor för att återskapa
den ursprungliga miljön i naturreservatet.
Ett mycket bra exempel på hur strukturen i berget ser
ut i en Horst. Vilket alla utom Banverket förstod,
då tunneln under Hallandsås skulle byggas…
På Platån var det ännu dimmigare…
…så jag fortsatte att fotografera stenar…
..och denna stenen är ett flyttblock av granit/gnejs,
som spolats med i en isälv under senaste istiden
i Skandinavien. Ni ser skillnaden i struktur, mot
den bilden som visar strukturen på berget i en horst….
Dimman, ett resultat av då varm luft möter kallt hav
och som sen väller in över kustlandskapet.
Man märker, om man ser efter, att dimman är inte mer än ca 50 hög över marken.
Denna backen upp till Platån har jag bestigit 1000-tals gånger !
Fast jag anser, att man kunde satt upp två räcken, för de som behöver stöd.
Jag vet…stolparna är sneda…det är vinden, vilken blåser
i Kattvik, som med tiden kröker de massiva trästolparna … Men du ser hur dimman väller ner för kanten
En kråka vid hamnutfyllnaden tar språng ut i det okända…
…eller ett språng ut i frihet…vilket ni vill.
Jag gillar grågässen…
…de har blivit talrika…
…samtidigt som jag tycker att populationerna av kanadagåsen har minskat…
…vilket är en välgärning, då kanadagåsen är en inkräktare i vår fauna inplanterad av en amatördarwinist i Kalmar län tidigt 30-tal.
Den här gossen, han har nästan ögon i nacken…
Ett skrakpar med hanen till vänster, håller en
sothöna sällskap. fast jag tycker, det danska
namnet på sothöna är bättre, blishøne
Mitt nya objektiv kom i dag och genast var tanken, att jag måste testa. Mitt gamla hade lagt av och tursamt nog inom garantitiden. Det skickades iväg och kom inte tillbaka, då jag fick ett nytt som ersättning.
På väg hem såg jag en fjällvråk sittande i ett träd ca 125-140 m från min bil. Det blev några bilder utan stöd. Dessutom var det disigt, men med tanke på omständigheterna är jag nöjd.
Med tanke på avståndet till objektet, har jag dragit upp bilderna mycket,
vilket naturligtvis kostar kvalitet.
Ledsen för eventuell kromatisk aberration i bilderna…
Vi får se, hur det blir i bra och klart ljus.
Objektivet inga konstigheter, 300 mm zoom till min Sony.
Du kanske frågar dig, varför min bror Lars och jag vidtog en märklig resa till ovanstående platser ?
Jo, förklaringen är, att de är alla tre välkända fågellokaler, som ligger inom bekvämt bilavstånd. Min broder, som är duktig bland annat på fåglar, hade bjudit med mig
på en tripp. Vädret klart och soligt med vind från sydväst 4-7 m/sek, vilket
gjorde, att man fick hänga på sig lämpliga kläder för en dag i naturen.
Utrustning vi hade med, var en bra tubkikare dagen till ära med nytt rejält stativ, vilket underlättar hanteringen betydligt, då allt blir stadigare. Vidare en vanlig kikare och jag hade med mina kameror. Naturligtvis också 20 slädhundar och 90 bärare…
nä, nu överdriver jag nog.
Första anhalt under vår vildmarksexpedition blev reningsverket Halmstad nere på Söder, där dammarna medprocessvatten? har blivit en bra miljö för simfåglar.
Där är i regel alltid isfritt på grund av vattnets temperatur. Jag tror också,
fåglarna har lätt att finna näring i dammarna.
Det fanns gott om fågel på platsen. Vi var ute efter krickor, som är Sveriges minsta andfågel. Krickor fanns, minst 10 styck, vidare sothönor, storskrak, de käcka viggarna, gräsänder och annat. Krickorna låter så här !
Jag fick lite bilder på just krickorna och lite annat. I Nissan fick vi syn på
ett par med storskrakar, som jag lyckades plåta.
Färden ställdes sen i riktning Nordpolen…. längs E6 till Getterön vid Varberg.
Naturligtvis har jag varit vid Getterön förr. Men det var 55 år sen jag var där i fågelskådarsyfte. Vi som var med och bildade Fältbiologerna i Halmstad 1957
hade ofta exkursioner dit, där resan företogs med tåg och sen en promenad
under fågelskådning ut till Getterön.
Jag flög dit ett par gånger från Skövde på sent 60- och tidigt 70-tal som var
ett populärt ett utflyktsmål för oss i flygklubben för att kunna bada i saltvatten.
Flygfältet ligger just i anslutning till fågelskyddsområdet. Vid kanten av
området finns en fin observationsplats, som är vettigt byggd….till skillnad mot
den vi har vid Trönninge Ängar , som är byggd med mindre sans, vilket gör,
att det är svårt att bland annat fotografera med stöd.
Vi monterade vår utrustning och började spana. Lars såg nästan omedelbart
en ung havsörnpå långt avstånd, som sakta drog sig mot oss. Jag försökte
fotografera på långt avstånd, 600 meter med mitt zoom-objektiv, men som
ni ser, var avståndet för lång för min utrustning.
Havsörnen satte sig på en minkfälla? och åt på ett byte och flög sedan åter
från oss för att så småningom parkera sig på en sten i vattnet ca 500 m från
vårt uppehållsställe. Så återigen var det svårt att fotografera, men fotograferade gjorde
jag, för en suddig bild är bättre än ingen bild alls !
Med hjälp av sin potenta tubkikare fick Lars syn på en skärfläcka, vilket man
får säga är tidigt. Lärkorna flög och spelade lite halvkvädet försynt. Det var inte
den energiska drillen man är van att höra under riktig vår, men vem hade inte
drillat med viss försiktigt och sparat halsen i det kyliga vädret ?
Tofsviporna tumlade runt i sina slumpmässiga banor, som det tycktes och
illustrerade det med sitt kraftiga skrikande läte. Lätet en tofsvipa ger ifrån sig
kan ju nästan i sin påstridighet nästan jämföras med en fiskmåsmed ungar.
Detta var, de enda tofsvipor vi såg på hela dagen.
En rad med gråhägrar hade radat upp sig som varande äldre ståplatsåskådare
på en division 4 fotbollsmatch och följde intresserade skeendet. Det finns
verkligen gott om häger nu, om man jämför med för 20 år sen.
För övrigt såg vi de fåglar, som man förväntar sig vid en sådan lokal som Getterön.
Vi träffade en ornitolog från trakten, som berättade, att man en dag observerat sammanlagtett 40-tal havs-och kungsörnar ! Populationen verkar öka exponentiellt nu. Kanske på grund av mindre giftanvändning och kontinuerlig stödutfordring.
Sen tror jag, att de gamla fördomarna om rovfåglarna håller på att försvinna.
Nu gäller det bara, att förmå Maltaförbjuda jakt på de migrerande rovfåglarna,
som slaktas vid bergsluttningar av människor, som kallar sig jägare, men som i
verkligheten är små människor med mindervärdighetskomplex och bristande
självförtroende.
Vi fick ett intressant samtal med en utbildad entomolog, (entomologi = läran om insekterna)
som bodde vid Tåkern, om fåglarna där och deras populationer.
Jag försökte improvisera digiscoping med min gamla (2004) Canon Powershot och Lars tubkikare. Men provisorier blir aldrig bra, som ni kommer att se. Man kan inte hålla kameran still, då man ska se till, att man har fokus på både
kikare och kamera, samtidigt som man försöker hålla kameraobjektivet centrerat
i förhållande till okularet på kikaren. Alltså tre parametrar ska vara överens.
Jo jag vet det behövs en hållare, vilket jag har hemma…
Denna metoden använde jag på avståndet 500 meter och det blev, som det blev.
Efter en god stund på Getterön vände vi expedititonen söderut mot Morups Tånge.
Ska du ta dig från Varberg till Morups Tånge, kör du den vägen, som går
närmast kusten. Morups Tånge är en fyrplats, som jag kan rekommendera
ett besök vid. Fin parkering och typiskt halländsk kustnatur. Samt inte
minst så har du en fri horisont ! Ingen granskog.
Först spanade vi efter korsnäbb, vilket kanske var en from förhoppning och vi såg ingen, men kanske hördeen eller två…men inget vi kan bekräfta.
Sen flyttade vi oss till norra sidan av skogen vid fyren och fick syn på en
pilgrimsfalk, som satt på en sten i kanten av en revel. Det är en art, som
har tagit sig igen, efter att man slutat använda betat utsäde och vidtagit
åtgärder för att underlätta häckningen på olika sätt. Till exempel bevakning
av bon för att skydda äggen mot äggtjuvsmarodörer från Sverige och kontinenten.
Pilgrimsfalken är en vacker och av naturen väl anpassad fågel. En fåglarnas
bodybuildare. Kraft och smidighet utmärker en pilgrimsfalk. Falken vi såg,
vilken jag försökte fotografera via digiscoping satt på 450 m avstånd.
Så småningom lyfte den och flög längre bort med kraftiga vingslag, tills den
slutligen satte sig på en staketstolpe ofotograferbart långt bort.
En storspov gick och energiskt sökte mat med sin specialdesignade näbb i
strandkanten. En stor fågel vars läte i skyn under flykt för mig säger,
att våren är här. Lång näbb och en ljus undergump.
Visste du att storspoven är en för sin art ovanligt duktig termikflygare ?
För övrigt inget anmärkningsvärt i fågelväg från Morups Tånge, där man också
har goda chanser att observera havs- och kungsörn, men oavsett om du lyckas få se rara fåglar eller inte, är ett besök på platsen alltid värt resan, för där är
vackert och du får en fin upplevelse även utan fåglar.
Sen återstod inget annat än reträtten hem från denna lilla expedition.
Fredagen bjöd inte på någon modellflygning, men vi fick ända syssla med
något nära relaterat modellflyget i solskenet.
Här kommer lite bilder, som ska illustrera vår resa. Tagna under förhållanden
som vida översteg mina kamerors tekniska kapacitet, men det får gå i alla fall.
Jag tänker inte investera i ett objektiv för 100000 spänn !
Jag har så småningom förstått efter att ha mött andra fågelintresserade,
att fågelskådar- och fågelfotointresset är drabbat av prylelefantiasis.
Varför är det så viktigt att ha en tubkikare från Carl Zeiss i Jena för 65000 kr ?
Blir man inte tagen på allvar annars ?
Personligen har jag inga problem, då jag varken har kunskaper eller teknisk
utrustning för någon avancerad fågelskådning eller foto, men livet leker ändå
för mig, då jag kommer ut och får uppleva natur, även om jag inte har Zeissprodukter eller 25 par Fjällrävenbyxor med tillhörande jackor…
Alla vill eller kan inte köpa ett Zeiss-objektiv till kikaren eller kameran för
100000 kr !
Jag tycker, det hänger på hur man utnyttjar, det man har, även om man
har köpt en produkt till ett lågt pris. Det som fattas i teknik får jag försöka
kompensera med hjälp av min fantasi och eventuella uppfinningsrikedom.
Ibland lyckas jag, men jag misslyckas ofta. Men just den gången man lyckas,
är det värt priset man betalar i form av ändlösa misslyckanden.
Ok, nu fick jag sagt detta också, som väl retar en del och det tycker jag är
härligt ! För då är man inte opåverkad av min text eller bilder.
Här vid Reningsverketsbassänger börjar min bror
Lars och jag vår upptäcktsresa i den halländska vildmarken..
En krickhane...heter det så…eller krickahane, fast det sista låter lite femininum för mig…
Kanske man skulle säga om hanen en kricke och om honan en kricka…komplicerat…tja,
men genusen stämmer nu med böjningen. Kan man använda det verklighetsfrämmande ordet
“hen”, som betyder vad då ? Ett ord som är godkänt av SA, inte av ett reellt behov, utan av
tvånget att vara konformistiskt politiskt korrekt. Ja, då tycker jag, man säga “Kricke” och “Kricka”.
..denna och nästa bild visar de vackra färgerna…
…han har, vilket är viktigt just nu, då han ska…
…fixa en fru för att säkra artens fortbestånd.
En krickdam
Honan är oansenligare av förståeliga skäl…Hon ska
kunna ligga och smälta in med omgivningen då hon ruvar.
Kricka, hane.
Sothöna
Storskrak hona
Storskrak hane
Skygga fåglar och mycket varska
Storskrakhane
Honan av storskraken slänger ett ängsligt ögonkast… Storskrakhane i Nissan. Du ser att det är en dykand, genom att stjärtfjädrarna ligger i stort
sett i vattenytan. En simand har en stjärt, som pekar uppåt från vattnet.
Ungefär som Kalle Ankas…
En fågel jag rent instinktivt tycker om, är vigg.
Jag tycker, det är lite punkare över honom…
Många i min ålder är påverkade av filmen “Viggen Viggo”, som producerades av Bertil Danielsson på hans skärgårdsö troligtvis sent 50- eller tidigt 60-tal och visad ett otal gånger i den svenska statstelevisonen.
Här är filmen om “Viggen Viggo”
En mycket sevärd film. Ta dig tid, att se en naturfilm i svartvitt,
filmad av en yrkesman och färdigställd innan begreppet Photoshop
fanns. Det är därför filmen är så bra och trovärdig, därför den
berättar en bra historia, som betraktaren kan bli en del av.
Det är det, som skiljer en skicklig yrkesman från dilettanten.
Jag gillar punktofsen de har…
Här är tre…
…och nu är de två, därför en…
visade, att han är en dykand
Vad som attraherar mitt öga, är den fina frisyren och det markerade ögat.
Viggen landar….med i stort samma anfallsvinkel
som Flygvapnets 37 Viggen…Se nedan !
En 37 Viggen vid en av de sista flygningarna på F 10 Ängelholm…
Viggarna vaggar veligt vidare vilande på vågorna….
Hägrarnahåller noggrann kontroll på omgivningen…
De står som någon sorts sekreterare eller protokollförare
och ser till, att alla följer rådande lagar och förordningar .
…ser ut som en gammal uthusdörr i luften. Mycket vinge…
…som driver fram fågeln med avmätta rörelser…
Sveriges största fågel…
Tänk om denna kom glidande över fågeltornet på Getterön…
…en imponerande varelse…
…som är frekvent förekommande vid Getterön…
Här har havsörnen satt sig på en sten i vattnet…
…medan hägrarna kanske står, som vore de ståplatsåskådare
på en svensk div 3 match…lite loja, lite uttråkade…i vårkylan.
…endast avbrutna i sitt filosoferande av en startande MFI-9. Ett käckt plan som jag flugit en del. En svensk konstruktion byggd av
MFI, Malmö Flyg Industri i Malmö. Flygplanstypen blev allmänt mest känd då von Rosen använde typen för att hjälpa folket i i utbrytarstaten Biafra , då de riskerade utplåning av regerings- trupperna. Byggdes om och försågs med raketställ.
Ett lättfluget litet plan. 100 -125 bhp motor.
1 pilot + 1 passagerare side by side.
Beväpning 2 fasta raketställ under vingarna för ballistiska attackraketer för markmål.
De allt mer förekommande grågässen. Alltid tacksamma att fotografera.
Svårt att misslyckas med grågässfotografering.
Men jag kan !
På väg mellan Getterön och Morups Tånge en flock med dovhjortsgetter.
Märkligt ingen bock var synlig, då hela haremet är samlat…
Dovhjort är ganska allmänt förekommande nu i södra
Halland. De flesta rymlingar från hägn, men har inga
problem att överleva och reproducera sig i frihet.
Lördagen vaknade med frisk västlig vind med ca 8 m/sek i styrka. Hangnerven blev ju omedelbart kittlad och jag laddade upp med min Arrow och bly, för att få mig en tur nere vid Tönnersa Strand.
Hanget är nu precis så bra det kan bli, varför det går att flyga på ordentligt där.
Nedkommen till parkeringen blev det att hänga på sig utrustningen, som i mitt fall är en kameraväska, min väska för radion och annat samt min modell. Icke att glömma riktig och varm klädsel.
Under min promenad ner till pilotplatsen hade jag lite tankar om, att kanske vinden var för hård, för det skulle vara angenämt. Men eftersom jag var flygsugen, tog jag mig de 800 m till min pilot- plats. Där jag upptäckte, att vinden var 12-15 m/sek, vilket fick mig att ändra mina planer.
Flyga hang i 15 m/sek på denna vassa kant….nej, jag valde bort det.
Så det var att gå tillbaka till bilen och lägga in prylarna igen utom kameran.
I stället för att flyga promenerade jag en rejäl promenad och tog lite bilder. Det var ju stora fågelräknardagen i dag, men det jag såg i fågelväg var inget att hänga i granen.
Dagen avslutades med en sväng till hamnen Halmstad där ytterligare bilder togs, så ni får en bild av svunnen halländsk vinter.
Förresten en bra väska då man är ute och segelflyger, där man kan förvara radio och allt man behöver, är en väska för en laptopdator.
Jag köpte en för 30 kr på en loppmarknad och den fungerar mycket bra !
Här kommer mina strövtåg vid havet på två olika platser !
Den isbeläggning som fanns vid kusten försvann fort. här tallriksis vid vågbrytaren Halmstad.
En underbettad varelse från stranden Lagaoset.
Detta bränningsmonster har vissa likheter med ett kattdjur…i alla fall huvudet.
Men ser man efter framifrån, liknar det mera som något grisigt…
Den numera återuppståndna bäcken. Undrar om öringen går upp och leker här…?
Västlig vind rakt in i Lagans mynning.
Vy mot Hovs Hallar och Båstad.
Här promenerar jag mycket ofta.
Ser ni att knopparna har växt….våren kommer !
I Hallands kustbygd just där denna bild är tagen där finns Sveriges högst avkastande jordar.
På denna is modellflög jag på för en vecka sedan…
Som sagt…fågelräknardagen….
Blåmesen, en fågel jag tycker om. Liten men envis.
Fredagen var en härlig dag med solsken och minus 5 grader.
Vinden ostlig omkring 5-7 m/sek. En högtrycksdag av högsta dignitet.
Ingen vind som passar hangflygning dock, eller som fick mig ut
medförande någon annan eldriven modell.
Det fick bli en sväng i naturen upp till Torvsjön för att strosa runt slingan där. Den är 8 km och mycket fin att gå.
På vägen dit såg jag några dovhjortar beta på en av de platser, där man brukar finna djuren.
I Stjärnarp finns sedan länge ett större hjorthägn, varifrån många djur har rymt, vilka senare har etablerat sig på olika platser, där djuren finner
biotopen vara lämplig. Där jag jagar, finns det nu gott om frilevande hjortar och populationen ökar stadigt.
På Torvsjön var det blankis. Jag tänkte, att om isen håller en människa,
då kunde man ju…och frågan besvarades nästan omedelbart med ett ja,
av de åkare som på sina långfärdsskridskor med lugna skär svepte förbi
på den inbjudande isen.
Förhållandena var antagligen ideala för denna motion. Jag har själv åkt med denna typ av skridskor några gånger och det är en härlig upplevelse av fart och förbiilande natur.
Om ni ser en person med stavar eller ispikar åkande i lugnt men vägvinnande
tempo på isen, tar de sig fram troligtvis utrustade med långfärdsskridskor.
Hur tjock isen var ? Ingen aning för jag mätte aldrig, men eftersom skridskoåkarna var aktiva, bör den ha varit över 5 cm, vilket väl är minimitjocklek för sötvattensis.
Det det ska bli rejält kallt ytterligare i alla fall 10 dagar .
Vi kan räkna med en tillväxt av istäckets tjocklekpå ca 1.5 cm per dygn .
Då kan jag flyga med mina modeller på isen om två dygn, utan risk att behöva
uppleva det jag upplevde med min Sparky förra vintern…
En familj, som liksom jag stod på stranden och var avundsjuka på skridskoåkaren,
kom jag i samspråk med och under vårt samtal framkom det, att de skulle köpa en hund,
som ersättning för den de hade haft, vilken de på grund av hundens sjukdom varit
tvungna att ta bort.
Jag fick ju chansen att prata mig varm för en mops naturligtvis och jag tror,
jag fick de intresserade. De skulle i alla fall kontakta en uppfödare i södra Sverige.
Mitt starkaste argument som gjorde intryck var nog att:
Har ni en mops, har ni aldrig tråkigt, för mopsen är en hejdlös glädjespridare utan broms !
Som sagt, några bilder utan större ordning blev det, så om ni vill så häng på !
En ejderhane i praktfull dräkt…fotoavstånd 50 meter.
En feederbåt väntar på att anlöpa kaj, liggande på svaj vid Halmstad Redd.
Denna meningen innehöll lite fackuttryck. Låt mig förklara:
Feederbåt är ett fartyg som transporter enhetslast i form av container, tankar eller flak, som kan lastas i ett fartyg byggt för containers. Feederbåtar kommer till exempel från Hamburg
där de fått last, som tidigare lossats av stora containerfartyg från exempelvis Asien, för att gå
sina fasta turer upp till Skandinavien och Östersjön.
Att anlöpa är ett begrepp som betyder att fartyget går till kaj.
På engelska blir det: to birth.
Ligga på svaj gör man genom att lägga ut en ankare i fören, så båten ligger och “svajar”
i vinden under det att, man väntar för att få komma till kaj.
Halmstad Redd är den anvisade plats, där fartyg i väntan på lossning/lastning avvaktar .
Att angöra Halmstad Hamn innebär pro forma, att man kommit till “Halmstad Angöring”, vilket är en boj 2.5 sjömil från Halmstad Fyr.
Fastän bara 3 sjömil ut, kan du erfara horisontens och jordens krökning.
Torvsjön – Blankis -Smaskis !
Då jag var yngre…åkte jag och många med mig mycket skridskor just här.
Platsen var populär, då isen snabbt lade sig vid kyla.
En dovhjortsget håller koll på mig, där jag stod vid en gärdsgård 150 m bort.
En liten flock dovhjortar…
…övervakade av den kapitala bocken med den stora hornkronan.
Har ni märkt hur dofterna från ett rinnande vattendrag som denna ån kan variera ? På sommaren känner man en rik nästan sötaktig doft från det humusrika vattnet, medan man på vintern erfar en tillbakahållen doft av en kall jordkällare…Ovan Fylleån
vid Simlångsdalen, vilket är en säker observationsplats för en riktig dare-devil,
det vill säga strömstaren.
På Torvsjön har en räv spatserat i snön, packat den under
trampdynorna. Sen snön försvunnit, finns fotspåren starkt
framträdanden kvar i det starka motljuset.
Några knölsvanar kom resande skapande ett ljud då luften passerade
deras vingpennor, som påminner om ljudet från 5 celli. Som mina läsare
vet är “Celli” pluralis av Cello vilken i sin tur är ett klassiskt stråkinstrument. Jag tycker knölsvanarna har minskat och sångsvanarna har brett ut sig…
En man med långfärdsskridskor kom förbi
dansande en vals på det hala underlaget…
…och här är han på väg att dansa omkull i en piruett…
…men han var snart igång igen. Här kan ni se, hur just denna typen av skridskor ser ut.
Längre skenor och kort avstånd mellan hålfot och skena,
troligtvis för det ska vara bekvämt…
De avslöjande spåren från en skridskoåkare manifesteras i blankisen…
Har ni funderat på fysiken och mekaniken, varför det går framåt,
då man åker skridskor ? Just det, det är inte så enkelt, som det ser ut,
utan det är en sammansatt ganska avancerad fysisk/mekanisk rörelse.
Försök konstruera en robot som kan åka långfärdsskridsko …
På tidig söndagmorgon for jag ut med min Sparky i
bilen och min kamera i sin väska.
Trots snålblåst, ostsydost och minus 3 grader,
tänkte jag få en flygtur och kanske lite bilder.
Jag har körde en sväng nedom hamnen i Halmstad
och efter att ha retat upp mig på nedskräpningen
av handikappbadet fortsatte jag till Oceanhamnen.
Där jag ställde bilen, tog jag några bilder på Kullaberg,
som svävade i skyn, tack vare ett fenomen,
som heter “Fata Morgana“.
Vid min promenad längs våtmarken såg jag en
märklig fågel. Den satt i en buske och flaxade energiskt.
Tyckte först att det såg ut som en något sliten storskarv, men så, då jag kom närmare, för den var inte skygg,
såg jag att det var den större skynkviftaren,
på latin: Panno Plaudensis.
Efter fotografering blev det, trots tidsnöd, en tripp
till Lagaoset, för jag var infernaliskt sugen på en
lång promenad.
Mycket folk där trots väder och efter att ha talat
vitt och brett om radiostyrt modellflyg med
andra människor vid parkeringen , kände jag mig
tvingad, att visa upp min Sparky i luften. Så ner till stranden, som var jämnslipad av vinden
och upp. Om det blåste ?
Det var bara förnamnet, så turen blev inte lång.
Modellen in i bilen och det jag skulle göra,
promenera och ta lite bilder började.
Vid bäckens utlopp i Lagan hade det myckna regnandet
sköljt fram annan botten och en gammal kajskoning.
Ett passerande par frågade, om detta var det i
lokaltidningen omskrivna båtvraket…..
När jag gick runt, för att få bra bilder, gick jag på
bäckens frusna strand vid dess mynning. Det skulle jag inte gjort, för ytan brast och jag
åkte ner till halva låren i mjuk blöt sand…
Till paret som såg på, sa jag: Det är tillåtet att
skratta åt mig och fotografera !
Jag blev i alla fall fotograferad, då jag klafsade i
den blöta sanden….
Ni vet, att jag brukar säga, att då det gäller mig,
händer alltid det oväntade.
Så och i dag. Men det brydde jag mig inte om, för sanden
borstades bort från byxbenen, skorna tömdes på
vatten och promenaden fortsatte med slafsande byxben.
Blöta strumpor och dito byxben är inget kylproblem
vid minus 3-4 grader.
Det blir ett härligt våtvarmt omslag.
Efter en rejäl runda, där jag såg två snösparvar,
vilket var min första observation denna vintern, åter till bilen på med full värme och hemåt.
Förresten är det fantastiskt, hur fort en modern
bil blir varm…I min ungdom tog det en, som det
verkade, evighet, innan Amazonen blev varm…
för att inte tala om min VW 58-års modell.
Den blev aldrig varm.
Men det beror väl på tunnare väggar i motorn
och effektivare distribution av kylvätskan genom
systemet.
Vid körningen på vägen förbi Nyårsåsen och
till Nissastigen förbi Vapnö Gods, fick jag efter
tips av proffsornitologer några dåliga bilder på
en fjällvråk.
Sen var det att ladda tvättmaskinen med sandiga
kläder, lägga mina nya loafers på elementet och
hoppas de går på mig efter torkningen.
Några ögonblicksbilder från mitt flanerande.
Som jag mestadels får ta i dåligt ljus, eller med
lågt stående sol… Är det bara för jag är för morgonpigg ?
Jag har inga bilder på min modell i luften…
jag var fullt upptagen att flyga.
Bilden jag mötte en tidig söndagsförmiddag. Strandväxternas blomklasar är glaserade av frosten, delyser i solskenet. Enstaka snöflingor i luften.
Svårt att plåta motljus.
Länsstyrelsen har hyvlat bort vegetation för att återställa miljön, vilket kommer att gynna fältpiplärkans häckningsmöjligheter.
Nu har detta odjuret, Åkryparen, på latin Aqua Terestalis,
legat och smugit på räddningskransen i minst 8 månader… det borde snart hända nåt, annars blir han ansedd för att vara löjlig.
Ostlig vind med dragning på syd, gör att strandkanten
målas med blöta och mjuka penseldrag av silver..
En enhornad plattkäft spanar på mig, då jag passerar.
På latin heter den och håll i er för det är långt:
Unicornis flat perforabis maximillan civus
Bäcken har ätit sig in i den stenbemängda brinken.
Här är resterna av den gamla skoningen, vilket jag aldrig sett förr. Jag har spankulerat här i 40 år. Rakt fram till höger om stolparna åkte jag ner i sanden…
Resterna av skummet har ritat en kontur av en fågel (-unge)
Här är ett bildbevis hur långt havet har eroderat kanten. Ca 10-12 meter.
En plåtmaskin som bara flyger förbi allt…
Vind och sand skapar vackra former.
Kullaberg svävar över horisonten
Den märkliga fågeln vid Oceanhamnen i Halmstad.
Den var verkligen illusorisk. Större skynkviftaren, på latin: Panno Plaudensis.
Ljudet dess vingar åstadkom i den kraftiga vinden var ett vanvettigt flattrande.
Men då jag skulle ta en närbild, avslöjades hela historien, fågeln var ett resultat av vårt samhälles sätt att göra sig av med plastskräp.
En fjällvråk kom förbi mig på långt håll…
…och ställde sig att ryttla över fältet…
…innan den vek bort för att…
…sätta sig i ett träd 175 m bort.
Det var inte snö i luften i dag, det var plast.
En ormvråk satt och burrade, så han liknade nästan en tamhöna…
Inte för jag blev inspirerad av vädret under annandagen… men det var ju tvunget att göra nåt utomhus. Så jag åkte för att rida två hästar, passerade hamnen och gjorde en halvhalt vid bron i Simlångsdalen.
Inte för jag såg något speciellt i fågelväg nere vid hamnen, men ett par bilder på ett par knipor blev det. Under resans gång såg jag en glada, vilket vid denna tiden för 5 år sen inte var en vanlig syn.
En enda strömstare såg jag vid bron i Simlångsdalen under vilken Fylleån rinner.
Det var mycket vatten i ån som ett resultat av sista tidens regnande. De flesta stenar i ån var överspolade, kanske därför jag inte såg så många strömstarar.
Men det blev några bilder. Strömstaren som vanligt en bild på 30 m avstånd i dåligt ljus. Resultatet blir då aldrig bra,
med det billiga objektiv jag använder. Men för mig är det inte
livsviktigt att äga det ljusstarkaste som finns på marknaden…
Kniporna var också tagna på 30-40 m avstånd och då blir det
som det är !
Storleken skiljer avsevärt mellan hanen och honan.
En allmän fågel, men färre nu vid utfyllnaden i hamnen än vid en normal vinter.
En av mina favoriter. Strömstaren, en tuff fågel, inte rädd för kallt vatten…
Ögonblicket innan den lyfte…
Kraftigvattenföring i Fylleån nu.
Tre gånger mer än normalt. 21 kubikmeter/sek jämfört med 7 kubikmeter/sek.
Efter ett blåsväder kan man göra fynd vid stränderna. I synnerhet längs stränderna i Laholmsbukten.
Min promenad gick från Lagaoset upp till Genevadsån längs stranden, därefter in till promenadstigen i strandskogen tillbaka till Lagaoset. Det blir cirka 16 km.
Fortfarande blåste det frisk bris och på en del ställen yrde sanden vasst mot kinden.
Stranden var, efter att havet dragit sig tillbaka, jämn som en fotbollsplan. Dynerna var naggade i fronten av de inrullande vågorna och erosionen firade triumfer i dynkanten, då sanden mot havet hade glidit ner, som
smältande, rinnande glass.
Fynd gjorde jag och bilder tog jag.
Vill ni hänga med en flanör och strövare så hoppa upp…. !
Vyn som möter betraktaren vid Lagaoset efter stormen “Gorm”.
Där vågorna börjar bryta, där finns den normala strandkanten.
Nu högvatten på grund av det låga lufttrycket och västliga vindar,
som pressar in vatten från Nordsjön in i Kattegatt och Laholmsbukten.
Den återuppståndna bäcken har skurit en vass wadi genom marken… som samlade upp den yrande sanden.
Här handlar det om att ta och ge i naturens kretslopp.
Du ser själv, hur sandflykten påverkar bäcken. Läsidan utjämnad och lovartsidan vass och ståndaktig.
För en vecka sen fanns här ingen bäck. Den var uttorkad.
Denna kanten vetter mot sydväst, vilket är en gudagåva
till hangflygare, För nu kan vi flyga på sydvästlig vind också.
Det minsta hinder, om det ligger still, skapar turbulens och en grop bildas, då turbulensen drar med sig sanden.
När sedan vinden blåser över den långsmala gropen, sjunker trycket i den och sanden kan lättare sugas med.
Den mindre strandfjanten stod och gapade i vinden med sin spetsiga näsa i vädret…
…medan vårt gamla strandmonster plaskade i bränningarna och bara njöt av tillvaron.
Det nyskapade sydvästhanget. Höjden 2-3.5 meter, alltså fullt flygbart på 400 m längd.
Så här ser erosion i dynkanten ut i verkligheten.
Kolla strandrågen och sandrörens rötter… sandrören har bladen som sticks,
inte konstigt de har överlevnadsförmåga torra somrar.
En nyss uppspolad fullvuxen knubbsäl…
…som inte företedde några yttre skador, vad jag som lekman kunde se.
Här brukar jag stå och flyga mina modeller.
Höjden bra både för modell-och skärmflygare.
Det kan inte bli högre nu…tror jag.
Som sagt, hanget är mer 20 km långt !
Ser ni stolpen…för ett år sen stod den 3 m från kanten. Nästa storm så faller den…
Avtryck som talar om, hur högt havet gått, genom sedimenterade svarta ränder
av delvis organiskt material, här kanske tillfört från Lagan.
Efter “Gorms” påverkan ser detta nästan ut som ett derivat av en pyramid byggd av Mayafolket.
Detta är den polerade stigen upp till parkeringen och den allestädes
närvarande vinden håller stigen ren från lös sand. I dessa veck i
dynerna får vinden mycket högre fart på grund av det trattliknande utseendet.
Rhododendronens blomsterämne för nästa år syns redan i den lilla knoppen i mitten.
Ja, det är bara gråa moln, som inte direkt lyfter humöret…
Fåglar flyger lågt i den hårda vinden…
…och med vinklade vingar för att effektivisera flykten i kraftig motvind.
Jo det är sant…apelsinerna har just mognat vid Tönnersa Strand.
Den svartnosade knölormen håller upp nosen i vinden
och känner vittring av något…nåtgott…
Jag undrar, vem som kastade denna gamla plastflaska i sanden…och för hur många år sen ?
Den som slängde flaskan kunde inte veta, att en som hette Gorm skulle avslöja förbrytelsen.
På en åker jämte stranden två förvridna plåtar. Nej, det var inte en flygolycka,
men däremot ett före detta ladugårdstak som köpt vingar för pengarna, då Gorm kom och erbjöd flygväder…
Som syns, inget riktigt klart ljus..glåmigt.
När jag promenerar här, har jag vanvettstrafiken
på E6 till vänster och havets starka brus till höger…
…och eftersom detta är ett naturvårdsområde, sker ingen avverkning,
utan skogen får sköta sig själv. I brist på gallring blåser träden ner
då och då. Marken är sur och rötterna får dåligt fäste eller ankring,
därav orsaken till fällningarna.
Som vanligt, höll jag på att säga, hittade jag en nödlandad ballong från Holland.
Det är, en av flera ballonger jag hittat här. Den leksaksballong som flugit dokumenterat
längst, var en ballong som släpptes i England , vilken sedermera landade i Australien…
Hur kan en liten ballong flyga så långt ? I dag finns småballonger tillverkade
i mylar, vilket är ett tätt material, som inte släpper ut heliumgasen. Är sen ballongen
inte mer än halvfylld, kommer den inte att spricka, då den når 30000 m.
I tisdags var det fortfarande mycket vind, cirka 14-16 m/sek från väst, varför min lust att flyga mina modeller på ett hang inte var särdeles hög.
Men jag tog med mina kameror för att gå en riktigt lång promenad nere vid Lagaoset upp till Genevadsån och tillbaka via skogen.
Min tanke var att det nu efter stormen “Gorm” borde ha kommit lite fynd till stranden, som kunde vara värt att fotografera.
Jo, jag hittade en del och det ska jag redogöra för sedan. För då jag ganska slak var tillbaka efter en god mils promenad i lös sand, såg jag att kitesurfarna surfade dragna av sina segel uppe i skyn.
Jag gick ner och pratade med grabbarna, som utrustade med våtdräkt trotsade naturens påfrestningar och njöt av bra tryck i seglet och den höga farten vilket kombinerat med flygturerna troligen drog igång binjurarna så de producerade adrenalin.
Utrustningen man använder är en vinge med profil som är ankrad till en sele och som kontrolleras med ett handtag om jag förstår det rätt. Brädan man står på ser i princip ut som en skiboard, alltså inget som har något deplacement, utan brädan surfar tack vare hastigheten på ytan.
Nåväl jag tog lite bilder, vilket var svårt av ett par orsaker.
Dels var det motljus, vilket inte gör saken lätt och dels var det relativt långt avstånd till surfarna. men jag gjorde så gott jag kunde och här är en radda bilder.
Så ta en koll på Lagaosets Wave- and SkyBurners !
Jag kommenterar inget, då jag inte har kunskap om kitesurfning.
Jag har många fler bilder, om någon surfare vill ha.
Då får ni maila mig och adressen finner ni under “Welcome” på första sidan på min blogg längst upp till vänster i listen.
Ett ettrigt lågtryck hade lite överraskande seglat in från Atlanten mot Skandinavien. Med det följde kraftiga vindar och kvällstidningsträsket lovade som vanligt jordens undergång.
Namnet på stormen, “Gorm”, kommer från namnet av en kung i Danmark, ” Gorm den gamle” på 900-talet, som var fader till Harald Blåtand.
Jovisst blåste det, men vi överlevde. Det mest påtagliga där jag bor, var att delar av ett tak på ett mindre hyreshus blåste av. Om det är orsakat direkt av stormen eller uselt byggeri, det vet jag inte.
Dagen efter var jag nere, som vanligt, vid havet och jag tog en drös bilder. Dels de jag visar här, som visar hur havet ser ut, då det värsta blåst över och vidare en del till som visar, att skvättande vågor mot stenarna inte ser
ut som man tror… egentligen.
Häng med ut på havet och förstå, varför jag vill bo vid en kust med fri horisont.
Mina bilder tog jag 1515 på eftermiddagen och ljuset var dåligt, men bilderna visar, hur havet ser ut dagen efter hårda vindar.
Vågorna kommer lugnare och rullar in. Det är i inte samma hastighet som under en storm och de bryter lugnare och på längre sträcka.
Eftersom vågorna är en cirkulär rörelse och vi ser bara toppen på vågen, betyder det att det cirkulerande vattnet bromsas upp vid beröringen av botten och…
…det betyder att den cirkulära rörelsen bromsar och vågen kollapsar och börja bryta…
…så den får en final i vitt skum.
Kolla den röda punkten överst och ni ser, att rörelsen är cirkulär.
Den nedre radens röda punkt visar, där vågen bromsas av botten,
vilket du kan se själv, då du badar vid västkusten. Föremål i vattnet
åker fram och tillbaka över dina fötter…
Jag räknade periodiciteten på vågorna och var 7. våg inledde en serie med större, efter hand avtagande vågor.
Fortfarande på måndagen hade vi medelvind på 14 m/sek.
Där jag fotograferade, är det fortfarande ganska djupt, vilket gör,
att vågorna som rullar in kan få en bättre höjd, innan de bryter.
På de ställen i världen där djupet i havet är stort, får man höga vågor som exempelvis surfarna utnyttjar. Tänk på Portugal eller Englands västkust mot Atlanten.
Här får ni en uppfattning om våghöjden, där jag stod.
Jo, jag blev blöt. Tur jag hade en plastpåse som skydd
för min nya kamera…
Som sagt det kommer en post till om dagen efter.
Som handlar om, varför skum från skvättande vågor inte ser ut, som det man tror…
Efter en osedvanligt mild höst fick vi lite arktikluft på oss idag. Temperaturen var ca -10 C och skyn var klar med strålande sol.
Jag var sugen att prova en ny motor i min Sparky, varför jag åkte upp till en plats, där jag brukar rida.
Snön…tja ca 5 cm hade det kommit och det gör ju att naturen helt ändrar attityd.
Det blir lite ljusare och tydligare. Nåväl, jag monterade ihop min Sparky , hängde en Goprokamera i sin hållare,
därför jag ville testa kameran efter att ha bytt lins.
Sen ett handkast och vi var iväg.
Motorn var ok och att ha en ny motor med icke utslitna lager var stor skillnad
mot förr, då motorn morrade som en gammal dammsugare.
Det svåra var det skarpa solljuset. Min Sparky är inte stor och i
motljuset, var den svår att se. Så naturligtvis flög jag sen med solen i ryggen.
Allt gick bra, efter att ha kört upp acken, vilket tog 30 minuter,
in med planet i bilen och vidare till nästa etapp av min naturresa.
Elefantastiskt !
Uppe vid Simlångsdalen har vi en säker plats att observera strömstare på, varför jag åkte dit för att om möjligt få några bilder.
För 10 dagar sen var jag där och då såg jag inga strömstarar. Nu idag såg jag 6-8 stycken, som strök upp- och nedströms Fylleån.
Jag tog några bilder, för strömstaren är en av mina favoriter.
Jag såg, då jag skulle åka hem, höga moln som drog in från sydväst, vilket indikerar ett annat väderläge med 4-5 plusgrader och mer vind.
Vi får se, vad det blir av det, men yr.no har lovat milt väder ytterligare 10 dagar med ganska mycket regn.
Här kommer några bilder från en naturresa.
Helt stilla .
Det enda som försiktigt rörde sig var dimman över det relativt luften varmare vattnet.
Måste jag gå till höger här, som busken anger…
Där jag står nu, har ni chansen att kanske se en varg…eller höra.
Ser ni älgen…
Strömstare i Fylleån
Alla bilder tagna på 30-50 m avstånd med 300 mm zoom.
Automatisk bländare, 1/4000-dels sekund.
Undrar om det är samma fåglar som kommer år för år…
Så varje bild är ju förstorad och med det följer sämre kvalitet.
Så är det bara…
På väg upp som en säl…
en anpassad fågel…
Kolla vingspetsarna…kan dessas utformning med yttervingpennorna vara en anpassning till fågelns liv i strömmande vatten …
Denna bilden tog riktigt långt ifrån fågeln…
Här har fågeln en profil som nästan en F-16…
Här kan ni se strömstarar, vid bron i Simlångsdalen.
Starten vid min provflygning och provfotografering. Måste kolla i min flygdagbok hur många timmar min Sparky har i luften nu…
Där sitter den !
Slå av mottagaren och kamera för att sedan…
…lasta in och fara iväg.
Solen står lågt kl 1030 och vi har inte vintersolståndet förrän om 4 veckor, alltså får vi lov att härda ut, innan det vänder…
Jag är uppväxt med närhet till havet och har tillbringat nästan
hela mitt liv här.
Att man kan komma ut i naturen och se en obruten horisont,
ser jag som ett privilegium.
Föreställningen att jag skulle bo i inlandet och se grantoppar i
vilken riktning man än skådade, det är för mig en omöjlighet.
Att man får en känsla för vyerna, där man bott och växt upp, det
är något som tar tid. Låt oss säga att man danas av sin miljö.
Får jag promenera längs stranden, då blir jag och det finns
ett bra engelskt ord: enlighted.
Mitt inre batteri blir cyklat. Det töms och fylls på med nya
intryck, som kan ligga som en grund, för de andra aktiviteterna
jag kommer att företa mig.
För den som inte är född vid havet, låter detta kanske främmande,
men för oss som levt vid en kust är det naturlig realitet och jag
fick det senast i dag bekräftat, av en person jag mötte, som strövade på
stranden i likhet med mig.
Nåväl, vädret var vindstilla, 10 grader varmt och molnigt, således
perfekt strandpromenadväder .
Jag hade verkligen hoppats på västlig vind, för att få mig en stunds
hangflyg, men då vi har ett högtrycksläge, så skapade det dåliga
förutsättningar för västlig vind.
Jag gick min vanliga runda på 9 km och eftersom jag är en flanör
och upptäcktsresande, tog det gott 2 timmar.
Kameran är alltid med som min fotodagbok och som vanligt
blev det bilder.
Häng med på min promenad och upptäck mina ögonblick !
För är du aktiv, då händer alltid något oväntat. Så och denna gång.
Det blir tredje gången, jag hittar ett sådant föremål…
Som ni ser…ingen trängsel. Härligt !
Ett havsodjur som spolats iland.
Undrar om man ska rapportera till Naturhistoriska Riksmuseet ?
Den vitnosade sanningssliraren kan man se i sällsynta ögonblick.
Den verkar kroniskt oberäknelig och opålitlig. Jag tror denna arten
har en variant av Aspergers Syndrom .
…och den mindre…algaparen pratade som vanligt nonsens, då jag gick förbi…
men han är ofarlig, för han är helt enkelt genuint dum i skallen.
En skiss av Picasso eller Miró kanske…ser ni vad det föreställer ?
Detta belätet hade smugit under sanden med bara huvudet synligt ända till strandkanten.
Han ser ganska korkad ut…och tycks ställa frågan: “Vad är det som händer”…
…och denna varelse stack huvudet i sanden, för att jag inte skulle se honom…
Ett enormt djur jag fotograferat flera gånger…
…i dag sa han till mig, det kostade 4 dollar att fotografera honom…
…eftersom han var sminkad
…när jag inte ville betala, vände han sin sämsta sida mot mig.
Vildsvinen lämnar sina visitkort på promenadstigen.
Det är mycket gott om grågäss i kusttrakterna fortfarande.
På stranden fann jag en just ilandkommen ballong, som ni ser på bilden, vilket omedelbart satte igång mina funderingar: Var kom den ifrån ?
Efter en snabb googling fick jag reda på, att den kom från Harlem, Holland.
Ett företag säljer ballonger för 80 års dagar i Holland.
Jag läste att man i Holland mycket mer än i Sverige, firar olika
händelser med ballonger.
Ballongen hade flugit 1000 km minst.
Tornfalken en skicklig flygande jägare med vackra röda/bruna färger nu.
Jag tvekade, huruvida jag skulle ta med ovanstående bild, för alla som har en kamera har naturligtvis förevigat ett träd med brinnande höstfärger…
Men ok, för den här gången må det vara som det är , för att växla in
betraktaren på begreppet höst lite brutalt.
Om jag tycker om hösten ? Nja, alla tider som går mot mindre ljus, tycker jag inte om.
Vad jag tycker om av hösten, är lukterna i naturen. Speciellt i skogen och där vi har fuktig mark.
De skapar perceptioner, som i min hjärna väcker minnen av skilda upplevda händelser och som startar fantasin.
Här kommer lite höst- och strandbilder så häng med du !
Den sig ohämmat utbredande vresrosen är i full gång att fördärva kustlandskapet. de enda som tar utrotandet av vresrosen på allvar är Finland, där man jagar busken intensivt.
Jag påstår, att om inget görs, är denna ytan om 5 år helt förbuskad av vresros. Vad man kan göra, vilket är det enda möjliga, för att bekämpa busken, är att använda en traktorgrävare med sandskopa, som drar upp buskar och så mycket rötter det går , för transport till förbränning.
Vågbrytarormen ligger och lurar,
just där vågorna bryter och bromsas upp av strandkanten.
Märkliga fynd. En sida i en bulgarisk bönbok som varit limmad på en brädbit. Vattnet har löst upp papperet men spegelskriften är kvar.
Ni kanske inte tror det ….men det finns faktiskt troll vid Lagaoset, vilket fyndet av denna svans är beviset på. Trollen vid Lagaoset ömsar inte skinn en gång om året, däremot ömsar de svansarna…så man kan hitta de avlagda om man har tur.
Detta beläte vet jag inte, vad det är för en art. Jag tror den kallas” Den Mindre Leende Mjuggspanaren”, men helt säker är jag inte.
Detta är den”Större Gaphalsen” som…
…idogt ropade: “Jag vill ha en glassstrut” !
Brysselkålssnörvlaren har, som ni ser, levt ett hårt liv…
…grått…
Hvordan deponerer du din Tuborg öldose ? Smider den hvor jeg står…hvergang !
Här kan du se hur dynerna byggs upp igen efter att hård vind skurit kanten rak.
Saltarven binder och sanden som flyttas av vinden stannar.
Detta är en Saltarvfrossare. naturen är anpassad…
Torpedormen är känd för sina blixtsnabba och för det mesta misslyckade angrepp på sina bytesdjur.
Varför fotograferade jag en spretig gren ?
Jo de flesta föremål på stranden är mjukt rundade efter lång tid i vattnet, så jag ville ha en kontrast.
Strandstaplaren viftade glatt på sin svans och trodde han inte syntes…
Än blommar det…
..men jag kunde inte artbestämma växten, trots jag nyttjade den digitala floran . Men jag vet, att något ute i cybervärlden kan ge mig rätt svar.
Dvärgknuten trippade fram på sina korta ben med nosen i vindriktningen…
Fredagen och lördagen passerade utan modellflyg…tror jag.
Man kan ju aldrig veta, vad som händer.
Däremot var jag ute i torsdags i det småblåsiga vädret och flygfotade ett renoverat hus, där ägaren ville ha bilder.
Eftersom fastigheten låg i skogbygden, var det garanterat turbulent under flygningen.
Just den höjden jag ville flyga på var en bergochdalbana minst sagt.
Men jag klämde de bilder, jag och min uppdragsgivare ville ha.
Annars innebar lördagsmorgon en upptäckt, att mitt tangentbord inte fungerade, som det skulle.
Det är ett trådlöst Logitech, som jag misstänkte inte fungerade.
Men efter koll på min laptop visade det sig, att det var helt,
så felet låg i datorns inställningar.
Jag gick till inställningar för tangentbord, eftersom min dator plötsligt hade börjat tro, att vi var i Amerika, för layouten på tangentbordet var amerikansk…
Jag ändrade språk, men inget hjälpte. Jag hade läst om det på ett forum, hur det gick till att ändra språket, men ingenstans stod det, att jag måste starta om datorn.
Efter omstart fungerade allt igen, som det skulle.
Kan jag inte flyga, kan jag göra annat bland alla mina andra aktiviteter.
Man kan till exempel med mina enkla medel ta bilder på fåglar…
Här är några bilder sen i går:
Tja…en lite allegorisk bild, som hör hösten och tidens gång till.
Vägen, öppningen och ridån….
Fiskmåsar och tofsvipor som vanligt kivande.
Fiskmåsen står fast…
En av årsungarna till en tofsvipa bunkrar inför resan söderut.
Sättet tofsviporna flyger på hösten, är helt annorlunda mot vårens tumlande.
Då ska du ta dig till Lagaoset, som på nutidssvenska betyder ” Ån Lagans mynning i havet “.
Här kan du, om du strövar omkring, få se de mest osannolika väsen, som har sin biotop vid en sandstrand.
Klart de vill vara här, därför här är vackert och man kan här uppleva en stillhet och ro, som kontrasterar skarpt mot trafikinfernot på motorvägen 2 km bort.
En motorväg som utmärks av dårarnas tävling i vänsterfilen och
långtradarnas aldrig upphörande malande fordonståg… Har ni sett, de som ligger i vänsterfilen och stressar…hur fort dessa fartblinda med kompenseringsbehov än kör, så kommer alltid någon
bakifrån, som vågar köra ännu fortare.
Ett Moment 22 för de som alltid ska ligga främst i kön.
Nä, då strövar jag hellre nere vid stranden, där just denna dagen allt präglades av begreppet lugn. Ja jag vill kalla det stillhet.
Vinden var nästan noll. Havet låg platt, skyn var utan dramatik och allt gjorde, att jag och en jag mötte, vi var överens om,
att känslorna de nästan överväldigade oss på ett sätt.
Vi, jag och en promenerande kvinna, var överens, att vi upplevde
lite overklig verklighet.
Det kan du uppleva i den riktiga världen, du gör det aldrig framför
en dator eller tv.
Trots det inte varit någon riktigt hård vind under hösten, hade en del spolats upp på stranden. Främst är det sådant, som har kommit flytande i Lagan och spolats upp på land.
Ska du göra strandfynd, så åk till denna stranden efter en västlig storm. Då är den garanterat strösslad med fynd, som stimulerar din fantasi.
Längs den långa sandstranden såg jag, hur naturen återställer de skador, som uppstod efter de senaste stormarna och ni vet,
vilka stormar jag avser.
Naturen strävar efter jämvikt eller balans, vilket vi ser på stranden. De branta väggarna vid dynernas kanter mot havet är nu rundade och påbyggda av sandflykten. Strandrågen etablerar sig och binder sanden.
Just nedanför dynkanten har saltarven börjat sprida sig, skapande stabilitet i sanden. Därmed möjliggörande att andra växter kan etablera sig.
Så jag märker, eftersom jag ofta är här, hur relativt fort naturen
tar tillbaka förlorade revir.
Länsstyrelsen har rensat beväxning i dynerna och i gränsområdet mot strandskogen för att skapa en bra biotop för fältpiplärkan, som häckar här.
Jag ser, när jag går omkring, att naturen nu tar tillbaka de ytor som för några år sen blev iordningställda .
Svårt att jobba mot naturen…vi får jobba med naturen i stället,
så gott det låter sig göras.
Har du inget att göra, gör det vid Lagaoset, så ser du ljusare på din
framtid…
Här lite ögonblick från min slumpmässiga promenad;
Som mäklarna säger:
“Strandnära läge…luftig konstruktion…för den händige”
Här har en alstock fått ett litet barn…
…som något yrvaket ser sig omkring…
Varför kör djuren huvudet i sanden, när jag fotograferar ?
Detta är den sällsynta åkryparen, (Aqua terrestialis) som ligger på stranden och spanar.
Under brunsttider kan de vara aggressiva och kan utgöra ett hot mot människan, då de är utrustade med kraftiga horn.
Den sydhalländska Uppnosen (Nasus Supra) har inga behov
av att köra huvudet i sanden.
Han är som många i mellanmjölkens land en van posör.
För det kostar inget.
Vresros. En inkräktare från Asien i den svenska floran, som borde utrotas, då den fördärvar vår fauna i ökande hastighet. Jag vill sätta den i samma fack som björnloka och kanadagås.
Här skulle det under normala betingelser finnas en kraftig bäck. Men efter flera torra år har den försvunnit. Det är, för er som inte varit ute i naturen, mycket torrt i markerna, så hoppas det kommer mycket regn närmaste tiden. Tro inte på myten att vi fått mycket regn. Vi har lokalt ett stort nederbördsunderskott.
Så här borde bäcken se ut nu under hösten.
Ännu en oklassificerad art, som sätter näsan i vädret…
han är nog generaldirektör för Ofelbarhetsverket.
Denna arten, Mindre Näsvisen, han var inte på gott humör…
…för han sa, han hade en vårta på näsan, som irriterade honom…
…medan stockpunkaren, med sin karakteristiska frisyr,
han bara låg och drog sig i sanden med morrhåren i vädret…
En synnerligen flegmatisk sandhäst. På latin arena equi, som säger vad Arkimedes sa till
de romerska soldaterna innan de högg huvudet av honom;
Rubba inte mina cirklar !
En för mig okänd art på väg att lägga sina ägg i strandrågen…
…och under tiden satt denna lilla strandskavaren och studerade ett grässtrå intensivt…
Den överbefolkade kolonin av storskarv, eller det jag helst kallar de svarta djuren, Cormoraner !
De konsumerar var och en ca 0.5 kg fisk varje dygn.
Den mindre långnosade åbocken vilar sitt trötta huvud efter en lång resa med Lagan.
Den sällsynta strandfräsaren är fångad i en position som vid en hundutställning. Jag mutade med lakritsgodis, vilket är deras svaghet.
Västkusten där landet svävar över horisonten.
Allt på grund av jordytans krökning.
Halland, Land der Horizonte !
En knubbsäl har lagt sig till ro.
Inget förfars i naturen. Vitfågel har haft ett långvarigt kalas. Man ska visst ringa till Naturhistoriska Riksmuseet,
om man hittat en säl……men…
En manet som bitit i om inte gräset så i sanden…
Fotspåret. Jag säger som Robinson Crusoe sa, då han såg fotspåret i sanden på sin ö: “Jag stod, som träffad utav blixten”…
Jag köpte en faksimilupplaga av Daniel Defoes bok. Det var en upplevelse att avnjuta den i små stycken.
Så fort det går, etablerar sig växtligheten. Full blomning i mitten av Oktober.
Saltarv Ser ut som en kulle med gröna träd…
Mindre strandpetimäter; (meter limbus minimalis), som bara har två korta ben för att hans mätningar ska bli exakta. Det säger, de som vet i alla fulla fall.
Observera att hans kropp är alltid exakt 100 cm lång.
Den kalibreras varje midsommarafton.
Rofyllt.
Är detta delar av en ryggrad eller är det roten till en vattenväxt ?
Här ser ni hur växtligheten i form av saltarv återerövrar terräng.
En ökänd predator, den storgapande alormen
just innan han hugger in på sitt byte…
Ja du ser det blommar fortfarande…
…fast blommorna ser lite ankomna ut.
Jag säger bara…detta är strandens farligaste rovdjur.
Storskrakhane i Nissan.
