Svaga röster….
Senaste veckan har jag tillbringat relativt mycket tid vid badstranden.
Min badplats är den till synes oändligt långa sandstranden vid Laholmsbukten söder Halmstad mot Laholm.
Vi brukar ligga i en skålformad grop vid kanten av dynerna mot havet.
I en sådan grop har man mutat in ett territorium och får skydd mot vind.
Då man efter ett dopp ligger och kopplar av med slutna ögon, så skärps andra sinnen.
Hos mig blir det hörseln.
Mellan oss och havet fanns vid kanten välvuxen strandråg
som du kan se på bilden.
Då vinden blåser i strandrågen uppstår ett strävt skrapande ljud då strandrågens blad gnider mot varandra.
Detta ljudet låg som en basliknande ton i ljud spektret och över denna basfiolliknande ton hördes det lite kvittrande klara ljudet då den svaga dyningen från Kattegatt klirrande bröt mot stranden. Som många små piccolaflöjter.
Nu har vi två delar i orkestern, men efter en stund hördes ytterligare något…Jag hörde ljudet då sandkornen kolliderade med strandrågen…Vem kunde ana, att det gick att höra dessa mikroljud ?
Vinden har varit sydost i ca 10 dagar med avsevärd styrka och vindens evigt arbetande Pater Nosterverk transporterade sand från söder mot norr parallellt med stranden.
Sandkornens kollision med strandrågens grönska framkallade ett ljud, som även för en åldring var hörbart.
Jag undrar hur insekter uppfattar ljuden ?
Kanske en nyckelpigas marscherande på ett blad, i bladlusens öra, låter som om en 1400-tals riddare med plåtrustning springer över ett korrugerat plåttak ?
Eller om en humla landar på en blommande ört…det kanske för insekter låter som ett kompani av soldater med spikbeslagna stövlar marscherar i takt på en stenbelagd väg…
Det är alltså relationerna, man får beakta. Tänk , om vi kunde uppleva naturen genom en insekts perceptioner ?
Om jag jämför detta svaga sandflygande mot växtlighet med ljudet med en annan upplevelse jag har, som tilldrog sig en vinter för mer än 50 år sedan, så finns det stora likheter.
Jag gjorde min värnplikt vid en pansarregemente och en vinter var vi ute på en 4 dagars övning på västgötaslätten.
Det var kallt och mycket snö, som det var på den tiden och kompaniet var förlagt i en skog.
På natten skulle jag gå ut ett ärende till min stridsvagn. Det var absolut vindstilla och uppskattningsvis -10 grader.
Då jag gick i den tysta stilla glesa granskogen stannade jag till. Jag kände, jag fick snöflingor mot mitt ansikte och torkade bort vattnet.
Jag såg mig omkring. Snön föll med stora flingor, som ökade det redan tjocka snötäcket…men, nu kommer det väsentliga, när jag stod stilla, hörde jag snön falla !
Har du hört, hur det låter, om det snöar ?
Jag hade aldrig hört snön falla förut. Nu gjorde jag det. Det var ett stillsamt, på något sätt frasande ljud , som kom från överallt och ingenstans.
Det kändes som en öververklig händelse. Jag tänkte, detta är omöjligt, men det var så.
Upplevelsen finns fortfarande efter mer än 50 år väl bevarad hos mig.
I dag kan vi inte fly ljuden in i tystnad. Vi överfalls av ljud ständigt. Går jag in i en affär eller ett köpcentrum hälls man över med meningslös musik. Människor går på stan med hörlurar med ständig musik.
Alltid online i rädslan att missa något. Mer än de omgivande människorna och världen.
De har aldrig och kommer aldrig att få uppleva miraklet, att kunna höra sandkornen vid en strand bombardera strandrågen, eller lyssna till fallande snöflingor en kall vinternatt.
Bara lite tankar…om att tystnaden kan för oss idag vara…nästan en utopi…
Den norska husbilsägaren glömde en del…på parkeringen i naturreservatet.
