En kamrat, Frankie, har printat ut under ganska lång tid och jag var hemma och kollade hans senaste alster.
Det som behövs är en printer, substrat och program till printern, så den skriver ut, det som ska skrivas ut.
Frank har skrivit ut två segelmodeller de senaste dagarna och resultat blev fint. Delarna blev lätta, lättare än vad du bygger med balsa.
Efterbehandling av ytor behövs egentligen inte, men man kan våtslipa om man vill. Alla spryglar, förstärkningar och vinglås är inkorporerade i vingen. Segelmodellen har en tredelad vinge, där delarna snäpper in i varandra med hjälp av de printade låsen och ett kolfiberrör.
Det ska bli ytterst spännande att se, hur modellen flyger…
Programmet till denna 2-meters el-seglare kostade 40 dollar på nätet. Vad substratet kostade vet jag inte, men det var inte dyrt.
Här kommer några bilder på modeller och hans utrustning.
2 m elseglare printad
Hur vingen är uppbyggd.
Här syns hålet för kolfiberröret och låsen för vingfastsättningen.
Andra Världskriget var slut, gränserna öppnades och frihetens vindar blåste.
Så var läget sommaren 1945, vilket måste ha inneburit en kraftig vitalisering för segelflyget i Sverige.
Under 30- och 40-talet var flygintresset mycket stort i vårt land. Vid denna tiden såg människor upp mot skyn, om ett flygplan passerade. Det var ju en ovanlighet, som bröt vardagens förmenta tristess.
Vem ser upp mot skyn idag ? Nä, inte många, då människor i dag har fullt jobb med att fippla med sina Ifånar…
1945 var engagemanget stort för olika hobbyverksamheter. Man var tvungen att var fysisk aktiv för att kunna deltaga.
I dag handlar allt om Ifåne, dator och tv. Man lever i en virtuell värld, där allt ska vara omedelbart gripbart…
Men 1945 var det annat. Då gällde verkligheten.
Segelflyget dog inte ut under kriget i Sverige. Tvärtom det var mycket aktivitet och vi byggde många nya plan både ute i klubbar och i industriell skala.
Så plan fanns det.
1945 avhölls SM på Ålleberg, som då var en ny institution administrerad av KSAK och finansierad av staten för att fånga upp flygintresset och som spinoff-effekt få piloter till flygvapnet, som då behövde mycket personal.
Under denna period utgavs nästan ett oändligt antal flygtidningar, med mer eller mindre långvarig utgivning. De flesta var av typen “Hon dansade en sommar “…
Bilderna har jag tagit ur tidskrifter som sedan mer än 75 år varit avsomnade och därmed är upphovsrätten enligt svensk lagstiftning upphävd.
Hoppas bilderna ger en bild av material, entusiasm under detta SM och “Örebrotävlingen” 1945 !
Du kan kolla detta, om du vill se på modernt segelflyg:
som beskriver lite av sitt modellflygande och erfarenheter.
Ingvar skriver:
Snygga foton -som alltid! Ja, Mats är en verklig entusiast och kan massor om luftens mystiska rörelser.
Jag är relativ nybörjare inom friflyg och först för
några år sedan, fick jag lärt mig, hur man känner termik i startlinan på en segelmodell.
De modeller som är konstruerade för 70 år sedan “söker termiken”. Hur detta går till, har jag aldrig fattat, men för c:a 15 år sedan kom en av mina radioassisterade motormodeller med konstruktionsår
1935 ungefär, in i en termikblåsa och radio-assist betyder, att man inte kan styra så mycket utan mer få modellen att flyga
hemåt igen, men den fastnade i en blåsa och flög högre och högre och drev bortåt med vinden.
Den har en elmotor så jag försökte flyga ur blåsan med full fart på motorn och fulla roderutslag, men den kom inte ur…
till sist syntes den inte.
Senare samma dag kom ett ungt par med modellen.
Den hade dom hittat under en solitärfura på ett stort kalhygge 4,5 km längre bort och fattat, att det nog var vi som hyste modellens ägare…
Ja det var en tävling i Flugebyn. En tävling som kallas 4+4.
Man flyger max 4 minuter med motor, därefter skall man glidflyga så nära 4 minuter som möjligt och landa inom en cirkel med 15 meters radie om jag minns rätt.
Det var detta, som fick in mig på friflyget, ja redan de gamla egyptierna höll på med modellflyg och då “handkastglidare”.
Ja termik… den modell som jag syns med i bildserien, när jag handkastglider (testar så den är i trim) den är från tidigt 1950-tal
och heter Viking och är konstruerad av en Ragnar Odenman.
Tävlingsklassen heter S-int, alltså Segelplan internationell klass.
Klassen finns kvar men heter idag F1A och tävlar man med färdigköpta grejer om man skall vinna VM.
Men dessa modeller är inte lika godmodiga som de 70 år äldre “Sintorna”.
Så – en modell i klass S-int startas med 100 meter lina.
Min drar startlinan uppåt med bortemot vad ett enliters mjölkpaket väger när den hittat termik. Innan den hittar termik, så får man
springa mot vinden för att hålla linan sträckt, annars kan linan koppla ur.
När jag känner att jag har stabilt drag i linan, kopplar jag ur och tidtagaren startar sin klocka och brukar behöva en kikare för att följa modellen.
Idag flyger vi normalt bara 120 sekunder för att få en MAX.
Max poäng per flygning är då 120 poäng. Modellen har ett ur, med en arm som släpper från uret, när inställd tid har gått, sedan urkopplingen av linan.
Vi säger att vi fusar. FUSE – ja det är något som brinner av.
En elektrisk smältsäkring heter ju Fuse på engelska.
Istället för klocka kan man använda bomullssnöre som indränkts med salpeter och sedan fått torka. Den blir som en långsamtbrinnande stubintråd.
För att få modellen att gå ur termikblåsan, fusar man.
Med detta menas oftast, att man låter stabilisatorn fällas upp upp
30-40 grader och då blir det obalans i modellen, eftersom även stabilisatorn på dessa friflygande modeller oftast har en vingprofil
som ger lyftkraft. Ja så börjar den komma ner.
Istället för ett snöre till timern från stabilisatorns bakkant kan man ha två pianotrådar längst bak, en i stabben och en i bakkroppen
så båda sticker rakt bakåt med 7-8 mm avstånd.
Då sätter man en bit fusesnöre mellan ett gummiband, som håller stabbens bakkant på plats. När glöden i snöret når gummibandet,
brinner det av och stabben fälls upp.
Alltså – vill man veta något om luftens egenheter, så är Mats en mästare att förklara på ett begripligt språk för oss nybörjare…
Ja…nu är det genomfört, SM i OT-friflyg i Bollerup 2022.
Här kommer mina tankar och mina intryck.
För mig, som varande en icke speciellt friflygande utan mestadels radioflygande person, är SM i Bollerup en av årets höjdpunkter, då det gäller modellflygupplevelser.
Jag åker alltid dit, som alla tror jag, full av förväntan.
Att vi kan flyga på marker tillhörigt Bollerups Lantbruksgymnasium är helt Bo-Eskils förtjänst.
All heder till honom för detta !
Inkvarteringen skedde huvudsakligen på Österlens Gästhärbärge, under många år drivet av vår vän Henry.
Nu har han dragit sig tillbaka för att göra annat och den nya ägarinnan, Lena, har kavlat upp ärmarna.
Vi hoppas hon kan dra runt hjulen så hennes verksamhet går bra och att det för oss gäster fortfarande blir lika trivsamt att bo hos henne, som det var, då Henry var “Le petit patron”.
Lycka till Lena !
Mitt första intryck inför briefingen var: Det är ganska få deltagare…och tanken som slog mig var ju varför ?
Tja, den bistra sanningen är, att vår medelålder är mycket hög och Karon kommer och ror sina resor över Styx med tidens oundvikliga regelbundenhet.
VI dör bort helt enkelt. Samtidigt som nyrekrytering är ett svårt kapitel. Jag tror, det är gjort, vad som kan praktiskt göras och vad vår energi orkar med.
Vi lever i en annan värld i dag, jämfört med den
verklighet som fanns då våra OT-modeller konstruerades för 70-80 år sedan.
Då fanns inte tv-, dator- eller Iphonevärlden.
Då fanns ett program i radion, matiné, cykel och vindtygsjacka och Karlsson Klister.
I dag ska allt vara omedelbart tillgängligt och klart att bruka.
Det fungerar inte så med att vara oldtimerfriflygare…
Där har allt sin tid.
Tiden i dag kräver inte fysiskt arbete, utan i nu krävs det omedelbar tillgänglighet och uppdateringar !
Kanske dags att backa lite…kanske allt inte var bättre förr men…
Vi modellflygare kanske måste bli mera öppna och utåtriktade. Inte vara ett litet skrå…Låt mig förklara lite.
Då jag är ute och flyger med mina radiostyrda segelmodeller på hang eller termik, passar jag på att att göra ohöljd propaganda för vår hobby genom att sprida info om modellflyget.
Människor jag möter på Hovs Hallar, då jag flyger hang, de är ofta intresserade och vill ha förklaringar.
Men de säger…jag kan inte bygga. Jag frågar…hur många friflygande OT-modeller ligger i garderoberna outnyttjade, som det inte flygs med ?
Kanske en outnyttjad resurs, som kan styras över med lite mentorassistans till presumtiva friflygare ?
För som sagt, vad har vi att konkurrera med ?
Vår hobby har totalt förändrat sig med tiden naturligtvis.
Om du vill bli världsmästare i F1C, köper du 4 färdigbyggda och intrimmade modeller i Ukraina för 200000 kr.
Sen har du bara att flyga…lite hårddraget kanske.
Vi som är kvar, vi håller flaggan högt och halar den inte ens då vi sjunker !
Nåväl, jag anlände fredag på morgonen och väderläget var bra med sol och instrålning med aningen lite för frisk vind, men det påverkade inte tävlingen, mer än att hämtarna fick långa promenader efter modellerna.
Termiken var regelbunden och stark och tävlingen malde på.
Naturligtvis flögs det bort modeller…Det är oundvikligt, då man flyger exempelvis 5 minuter i 8 sekundmeters vind på ca 120 m höjd.
Under dessa 5 minuter flyttar sig en modell ca 2.5 km !
Vi var i det lyckliga läget, att åkrarna vara nyskördade,varför modellerna syntes väl mot den skånska myllan.
Men ändå…Jag hade med min drönare och avspanade kvadratkilometer av jordbruksmark i sökandet efter bortflugna plan. Drönaren tar högupplösta bilder och finns modellen på marken, då ser jag den.
Så en drönare är ett ypperligt hjälpmedel. Fast sitter modellen i ett träd, kan det vara kört.
Jag menar, att har man lagt ner sin själ på att bygga en modell, då skulle jag minimera risken för bortflygning.
Alltså i första hand se till att lita 100 % på timern så modellen fusar i rätt tid.
I andra hand skulle jag förse modellen med en radiobeacon som jag kan pejla.
I tredje hand, vilket är det bästa;
förse modellen med en GPS-tracker, som används via en app i telefonen. Enligt uppgift väger en sådan idag 2-3 gram.
Jag förutsätter att alla har försett sina modeller med en adress och telefonnummer för en eventuell upphittare.
Samt att denna information är korrekt.
Att flyga bort en modell, det är ju en stor besvikelse.
På lördagen blev vädret fantastiskt. Lite frisk vind på förmiddagen, men fram emot 11-tiden stillnade vinden helt.
Det hela blev mycket njutningsfyllt.
Dessutom tillkom 4-5 nya piloter på lördagen. Roligt.
Hur det gick tävlingsmässigt, kan du läsa på SMOS hemsida så småningom.
Än en gång, det jag skrivit ovan är mina reflexioner och tankar.
Jag tog 3500 bilder och har editerat fram 500… Av dessa kommer jag att publicera ca 300.
Dessutom tog jag 25 videosnuttar med min lilla Mobiuskamera, som jag ska editera, när jag har tid och publicera på min blogg och på YouTube.
Så häng i, det kommer bilder !
Bilderna kommer i tidsföljd och är en blandning av bilder klippta ur video, bilder från Mobiuskamera och bilder från mina systemkameror.
Ofta hävdar jag, att det händer alltid något icke planerat, då jag är ute för att få mig en sväng i luften.
Det gör det också. Behållningen av min flygning behöver inte vara själva flygandet med modellen, utan något som är associerat till det.
Läget onsdag var vad gäller vädret, att vi hade en högtrycksrygg över södra Sverige, som gav ett stabilt väder med mycket sol från en klar sky.
Ingen molnbildning på grund av inversion, luften troligtvis genomvarm varför förutsättningarna för termik som bildar Cu-moln var dåliga.
Dock, torrtermik, det vill säga termik (varm luft som stiger) som inte skapar de vita Cu-molnen var trolig.
Start kl 11 med min “Introduction” försedd med vario och en Mobius i fall att…
På 40 m fick jag en blåsa och kunde efter lite gnet komma så högt jag önskade. Väl på höjd märktes att termiken var stark och framför allt utbredd.
Man tycktes glida runt i konstant lyft. Det gjorde det hela enkelt, men för att få lite spänning i flygandet, bromsade jag ner mig, för att se på vilken lägsta höjd jag kunde fånga en blåsa.
Det lägsta, enligt min exakta höjdmätare angav, det var 14 meter.
Uppe i skyn drog vråkar förbi under sin migration till södra Europa eller Afrika för en behaglig vintervistelse.
Ännu tycks inte flytten kommit igång riktigt,
för då kan du få se, hundratals vråkar ligga kurvande i samma termikblåsa.
Ormvråk är en mycket skicklig termikflygare… nästan lika bra som min modell… …vilket man inte kan säga om gladorna.
De har inte samma nedärvda förmåga att flyga termik som vråkar och bra modellflygplan.
Ofta piggybackar gladorna på ormvråkar eller min modeller. det märkliga med glador är, att om jag lägger min modell och kurvar i sjunk, händer regelmässigt att gladorna slår sällskap med min sjunkande modell…inte speciellt smart.
På den platsen jag flyger häckar, vill jag säga nästan en koloni med glador i ett skogsparti, så att flyga med glador här, det är ingen ovanlighet.
Så även i dag var det livlig rovfågelsaktivitet.
Naturligtvis hoppades jag få med någon fågel
i min kamera, som jag flög rote med i blåsan.
Min kamera satt monterad i 45 graders vinkel åt vänster på ovansidan av nosen filmande video.
Min kamera, en Mobius, som är en favorit, den tar förvånansvärt bra bilder och video och jag rekommenderar den varmt.
Bilderna är till ytterligare visso klippta ur videon, vilket på verkar kvaliteten. Mina bilder är oxå starkt uppdragna, vilket försämrar bildkvaliteten.
Men det handlar inte bara om kvalitet och pixlar. Det handlar om att vara på rätt plats vid rätt tid.
Så lite bilder blev det.
Mun tid i luften blev nästan 3 timmar och för dessa 3 timmars flygning hade jag förbrukat 545 mA för mottagare, servo och elmotor. Ganska energisnålt eller ?
Eller kanske en indikation på hur bra termiken var.
Efter 3 timmar i flygstolen var jag genomstekt och avbröt. Jag sitter, om jag kan, alltid i skuggan av min bagagelucka för att inte bli för knaperstekt i solen.
Men jag for hem mycket belåten efter en fin upplevelse och spänd på, hur min eventuella bilder blev.
I morgon blir samma väder, så då tar jag med en ny stor elseglare !
En gröda som håller sig grön även i torka är fodermajs. Fortfarande grönskande i det gula landskapet.
Vi har nu ett högtrycksbetonat tryckläge över Skandinavien, tack vare ett delvis blockerande högtryck över Azorerna.
Detta förhindrar nu i viss mån lågtrycksvandringen över Atlanten in över oss.
Ett högtryck innebär i regel vid denna tid svaga vindar och uppehåll.
Det var exakt så det var, för möjligheten för N vindar fanns på Hovs Hallar. Visserligen kunde vinden vridas av sjöbris efter lunch, men eftersom vi i kustluftrummet hade en stabil skiktning utan Cumulusbildning, var inte risken speciellt stor.
Alltså iväg med min tjeckiska modell “Introduction” med 3 m spännvidd och vägandes 900 gram.
Under färden noterade jag vindar vid Båstad – Kattvik på ca 5 m/sek norväst…Såg bra ut och lovade gott.
Men framkommen till parkeringsplatsen vid Hovs Hallar möttes jag av nästan ingen vind !
Typiskt Hovs Hallar som påverkas av Hallandsåsens
näsa ut i Kattegatt.
Parkeringen nästan tom på bilar. Det märks semestrarna börja sina.
Men en gammal seg hangflygare ger inte upp. Han tar beslutet att knega upp på Platån med sitt pick och pack.
Beslutet grundade jag på 50 års erfarenhet av hangflyg på Hovs Hallar…
Uppkommen erfor jag , att vinden var ca 1 m/sek Nord.
Inte mycket att hänga i granen, men jag vet, att har jag en lätt modell, behövs inte mer vind, för att det ska bära.
Så ut i kan det som kan tyckas flygovissheten…
Först bara sjunk och turbulens, men jag vet, att man ska ha is i magen och fortsätta rakt ut.
Jovisst jag fick lyft. Mycket svagt men stabilt.
Efter en vända åt höger hade jag fått 50m höjdvinst
och ett stabilt läge.
Inga problem att flyga och samtidigt kunna sitta ner
och njuta av naturen och den egna modellen,
som jag vill säga i den lugn vinden majestätiskt gled !
Dagens väderläge innebar, att det bildades varm luft framför hanget ovanför all sten och klippor. Detta hindrar den laminära tryckvinden från havet och gör att hanget “pustade” lyftet. Men eftersom jag var på tillfredsställande höjd, var det inga problem.
Inte bara får jag fin flyg- och naturupplevelse, då jag flyger här. Jag träffar i regel trevliga och nyfikna människor, som är nyfikna på mitt flygande och vill bli informerade. Jo, jag försöker att övertyg alla att börja med modellflyg !
Många vill oxå få info om själva Hovs Hallar, vilket jag i mån av kunskap försöker delge…
Under flygningen använde jag två av mina Mobiuskameror för dokumentation.
En okänd flög med drönare samtidigt som jag på hanget. Jag fotograferade drönaren, men kan inte publicera bilderna innan de är godkända av Lantmäteriet för offentliggörande på publika medier.
Jo, jag fick 3 timmar i luften och fick mitt modellflygbehov tillgodosett.
Fantastiskt att kunna flyga med en modell på ett hang
vid havet, då havet är blankt som kvicksilver…
Det är en av orsakerna till, varför jag aldrig tröttnar på mitt utövande intresse att vara en aktiv modellflygare !
Jag kan inte tänka mig ett liv, där jag sitter och talar om, hur det skulle vara att modellflyga. Jag vill ut och göra det i verkligheten och få goda och stimulerande upplevelser !
Det gäller att utnyttja tiden, för du kan aldrig få den tillbaka.
Här ett par bilder och alla är tagna ur videon min
Mobius tog.
Panoramabilder mot havet tagna från högsta punkten på Platån…om någon undrar.
Me-163 Komet var ett, låt oss kalla det jaktflygplan, som användes för att bekämpa i första hand amerikanska B-17 under deras daganfall mot Tyskland.
Konstruerat på professor Lippitschs erfarenheter med flygande vingar och driven av en Walther raketmotor, kunde planet nå nästan 1000 km/tim.
Planet hade ingen avgörande betydelse för luftkrigets utgång, men jag undrar vad B-17 besättningarna tänkte då de såg en Komet blixtra förbi ?
Den världsberömde engelske provflygaren
Eric “Winkle” Brown plovflög en “Komet” i Maj 1945
och enligt hans utsago i dokumentären
ansåg han att flygegenskaperna var utomordentliga med
mycket fin roderharmoni.
Det enda han var nervös för var, att planet skulle
explodera på grund motorn, som kunde flyga i luften
på grund av de farliga instabila ämnen som gav
dragkraften.
Här syns hålet för kolfiberröret och låsen för vingfastsättningen.
Snygga foton -som alltid!
Ja, Mats är en verklig entusiast och kan massor om luftens mystiska rörelser.
Jag är relativ nybörjare inom friflyg och först för
några år sedan, fick jag lärt mig, hur man känner termik i startlinan på en segelmodell.
De modeller som är konstruerade för 70 år sedan “söker termiken”.
Hur detta går till, har jag aldrig fattat, men för c:a 15 år sedan kom en av mina radioassisterade motormodeller med konstruktionsår
1935 ungefär, in i en termikblåsa och radio-assist betyder, att man inte kan styra så mycket utan mer få modellen att flyga
hemåt igen, men den fastnade i en blåsa och flög högre och högre och drev bortåt med vinden.
Den har en elmotor så jag försökte flyga ur blåsan med full fart på motorn och fulla roderutslag, men den kom inte ur…
till sist syntes den inte.
Senare samma dag kom ett ungt par med modellen.
Den hade dom hittat under en solitärfura på ett stort kalhygge 4,5 km längre bort och fattat, att det nog var vi som hyste modellens ägare…
Ja det var en tävling i Flugebyn. En tävling som kallas 4+4.
Man flyger max 4 minuter med motor, därefter skall man glidflyga så nära 4 minuter som möjligt och landa inom en cirkel med 15 meters radie om jag minns rätt.
Det var detta, som fick in mig på friflyget, ja redan de gamla egyptierna höll på med modellflyg och då “handkastglidare”.
Ja termik… den modell som jag syns med i bildserien, när jag handkastglider (testar så den är i trim) den är från tidigt 1950-tal
och heter Viking och är konstruerad av en Ragnar Odenman.
Tävlingsklassen heter S-int, alltså Segelplan internationell klass.
Klassen finns kvar men heter idag F1A och tävlar man med färdigköpta grejer om man skall vinna VM.
Men dessa modeller är inte lika godmodiga som de 70 år äldre “Sintorna”.
Så – en modell i klass S-int startas med 100 meter lina.
Min drar startlinan uppåt med bortemot vad ett enliters mjölkpaket väger när den hittat termik. Innan den hittar termik, så får man
springa mot vinden för att hålla linan sträckt, annars kan linan koppla ur.
När jag känner att jag har stabilt drag i linan, kopplar jag ur och tidtagaren startar sin klocka och brukar behöva en kikare för att följa modellen.
Idag flyger vi normalt bara 120 sekunder för att få en MAX.
Max poäng per flygning är då 120 poäng.
Modellen har ett ur, med en arm som släpper från uret, när inställd tid har gått, sedan urkopplingen av linan.
Vi säger att vi fusar. FUSE – ja det är något som brinner av.
En elektrisk smältsäkring heter ju Fuse på engelska.
Istället för klocka kan man använda bomullssnöre som indränkts med salpeter och sedan fått torka. Den blir som en långsamtbrinnande stubintråd.
För att få modellen att gå ur termikblåsan, fusar man.
Med detta menas oftast, att man låter stabilisatorn fällas upp upp
30-40 grader och då blir det obalans i modellen, eftersom även stabilisatorn på dessa friflygande modeller oftast har en vingprofil
som ger lyftkraft. Ja så börjar den komma ner.
Istället för ett snöre till timern från stabilisatorns bakkant kan man ha två pianotrådar längst bak, en i stabben och en i bakkroppen
så båda sticker rakt bakåt med 7-8 mm avstånd.
Då sätter man en bit fusesnöre mellan ett gummiband, som håller stabbens bakkant på plats. När glöden i snöret når gummibandet,
brinner det av och stabben fälls upp.
Alltså – vill man veta något om luftens egenheter, så är Mats en mästare att förklara på ett begripligt språk för oss nybörjare…
Ingvar Nilsson