Fernando Estanislau i Brasilien planerar att bygga en konstruktion av Markku Tähkääpä, nämligen ”Mara”.
Vilket inte är det enklaste projektet… Fernando hade sett vad jag skrev om modellen på min blogg, vilket väckte hans intresse.
Såvitt jag förstår, har han lite kunskap om modellbygge, men han har tydligen stor erfarenhet att rita och konstruera digitalt.
Därför skickade han mig två ritningar som förslag på en Mara.
Han har fått något att bita i ! Den är inte lättbyggd.
Markku berättade, att det lång tid för honom att få modellen i luften och få den att bete sig, som han ville. Det handlade om flera år.
På mig imponerade modellen framför allt med sina linjer och estetiska framtoning. Vidare det ypperliga sätt som modellen var byggd med intarsia, olika fiberriktningar osv.
Men det som imponerade mest på mig, det var det fantastiska glidtalet.
Det måste legat många funderingar bakom Markkus val av profil på vingen, eftersom modellen har en layout som en halvcirkel… kommer strömningen av vingen att variera längs spännvidden.
Hoppas Fernando lyckas med sitt projekt.
Jag kastade fram tanken till honom, att hans ”Projekt Mara” kanske varit utmärkt, med tanke på hans CAD/CAM kunskaper, att genomföra med hjälp av en 3D-printer ?
För mer än än 110 år sedan flög bröderna Wright med
sina egenhändigt konstruerade och byggda plan.
Den officiella sanningen tycks vara, de var de första,
som startade med en motordriven farkost från marken och lyckades utföra en flygning…
Jag är personligen inte helt övertygad om detta,
utan jag vill framhålla Gustave Whiteheads,
(Weisskopfs) flygningar.
Googla hans namn och läs.
Men det är så med ”Gamla sanningar”…de får inte
officiellt ifrågasättas.
Hur som helst, så är denna film intressant, då den visar
problemen för de tidiga aviatörerna.
Man hade flygplan med dålig kontroll och man hade
motorer med dåligt kraft/viktförhållande.
Här startar en av bröderna Wright med hjälp av en vikt,
som drar iväg planet längs en träskena.
Det är just precis, han klarar att lyfta med en passagerare
till höger om sig. Flygningen är på gränsen till vikning första minuten.
Jag skulle velat se strömningen runt vingen under första
delen av flygningen !
Men överstegrat eller ej, detta var den första demon
med en militär som passagerare i USA och det fick
en avgörande betydelse, då kongressen skulle allokera
pengar och andra resurser , för skapandet av flygförband
i det amerikanska försvaret.
Den sista dagen för året 2021 har just inträtt. Med plus 4.5 C och dimma.
Inte så där upplyftande. Jag menar, det lockar inte mig ut
för att modellflyga…
Jag har flera nya modeller på hyllan, som väntar på intrimning,
men nu…nej.
Vi får avvakta, tills vi får lite behagligare väderomständigheter.
Jag har alltid hävdat, att det ska vara lustfyllt att modellflyga.
Man får inte känna det som ett tvång. Då försvinner all glädje.
Vi hade en köldperiod, som gjorde att isarna en bit in från
kusten lade sig och det väckte hoppet att återuppliva isflygandet,
som vi utövade mycket för 30 år sen…
Just nu försvinner isen lika snabbt som en löning på fredagkvällen.
Vad jag är speciellt sugen på är att testa är min nyinköpta
DJI Minidrönare.
Det jag sett och läst om den är bara positivt. Får se om jag
kan lära mig flyga den ?
Dåligt flygväder, galopperande Covidsmittspridning…inte kul.
Och alla dessa nyutnämda ”experter” som självsäkert uttalar sig
i massmedia om pandemin…jag tror inte på någon av dessa evangelister !
Men låt oss uppleva lite positivt från timade flygningar på
Hovs Hallar. Som du kommer att se, flyger vi skärm, hänglidare och modell
på hanget.
Det är livligt frekventerat av alla tre kategorierna,
när vinden är lämplig.
Det vill säga den ska ligga mellan NNO till VNV.
Nedanstående var en fin dag så häng med !
Flyger du på Hovs Hallar händer alltid något oväntat,
som du kan se på bilderna.
Alla bilderna klippta ur video tagen med min lilla Mobius.
Därav kvaliteten.
En modell från 1973 ! Jo den flyger bra…fastän lite tung.
Startklar
Två JAS-39 passerade i höjd med hanget med 800 km/timmen…
Alla flög idag.
Det passerade två brandbekämpningsplan. Tillverkade i Sydafrika för utprovning i Sverige. Ser ut som modifierade Piper Pawnee…
Utrustad med gasturbinpower. Undrar vad som är fäst vid vingspetsarna ?
En rote korpar strök hotfullt förbi.
I förgrunden en modern bogserbåt och i bakgrunden en feederbåt på väg med containers till Biltema i Halmstad.
Österlen är en plats, som vi modellflygare gärna besöker.
Det gör vi, för att kunna utnyttja de hang, som finns längs kusten.
Hangen består av kanten från de rullstensåsar, vilka är reminiscenser av de isälvar, som flöt fram under inlandsisen transporterande sten
och grus, som lagrades vid mynningen.
Det är dessa avlagringar, som skapat de branta kanterna som vi
modellflygare utnyttjar.
Jag har personligen varit och flugit med mina modeller där
sedan 1974…
De senaste 20 åren har ett gäng från Ållebergs Modellflygklubb
besökt trakten för att flyga.
Österlen har en vacker natur, som är säregen med sina böljande
kullar och kontrasten mellan hav och land.
Jag beklagar, att vädret inte inspirerar till modellflyg just nu…
Slask och 2 grader varmt…Men yr.no lovar, att vi kan förvänta en kallare vädertyp innan jul, vilket skulle kunna ge oss möjlighet att ge oss ut med en hangmodell. Jag har två nya modeller, jag vill testa.
Men nu har jag grävt i arkivet efter material och här är en liten redogörelse, hur det kan vara då vädret är tillåtande.
Vinter på Platån HH och vår på Segeltopshanget.
Håll tillgodo med att tillbringa 5 minuter av ditt liv tillsammans med mig…
Vi i västra Sverige förunnades med 5-10 cm snö i dagarna. Vilken ju blev en gåva, både bildligt och bokstavlig, från himmeln till nyhetsmedias rubriksättare.
”Kaos”, ”Kaosväder”, ”Snökaos”, ”Väderkaos” är nu beteckningen, då det kommer 50-10 cm snö i landet
lagom.
Jag förstår inte, att vi kunde överleva förr ?
Då läste vi inte om ”KAOS”…På den tiden röjde man
bort snön och man anpassade sig.
Nu tycks människor vara hjälplösa, då det sker skifte i vårt väder. Regnar det, rapporterar media ”Regnkaos”.
Konstigt inte media rapporterar ”Solkaos”, då solen
skiner.
Kaos för mig innebär, att samhällsfunktionerna bryter
samman och allt maler ihop till ett stopp.
Men för en journalist hos boulevardpressen räcker
5 cm snö, för han ska kungöra, att det råder ”Kaos”…
Så naturligtvis begav jag mig ut för att se, om vårt
land låg förlamat i ett kaosordnat tillstånd.
Men nej, allt fungerade. Jag körde 6 mil och upplevde inget kaos.
Den plats som uppvisade mest snö under min resa
var ca 25 km öster om Halmstad. Där fanns ca 15 cm.
Jag fick en härlig rundtur i ett vitt landskap. Snön har en märklig förmåga att göra landskapet mjukt och ljust.
Härligt !
Här kommer lite bilder…
Här kan du se, 15 cm snö 25 km öster om Halmstad.
Där det fanns mest snö, vid Porsabyggets kvarn mellan Mestocka och Vrå.
Jo det var plogat…
En olycklig man hade kört i diket, då han mötte en timmerbil…
…men lastbilen drog upp honom lätt som en plätt.
Denna enorma och gamla tall har mycket värdefull virkesvolym.
…det obligatoriska rådjuret i snön. En get som som stod 200 meter från mig.
Sådant tycks livet just nu vara för oss, som är modellflygare, med tonvikt på ”Flygare”.
Tråkigheterna påspädda och påeldade av domedagsprofeterna
i kvällspressen med dess katastrofrubriker om den nya
Corona-virusvarianten.
Nu dansar boulevardpressens journalister en rubrikernas
jitterbug , som vältrar sig i människor ängslan och rädsla .
Allt ovan gör, att för en flygare tycks inte livet just nu vara en dans på ett blankt golv, enligt vad jag tycker.
Vi hade planerat att fara till Hovs Hallar idag för lite
hangflyg, eftersom yr.no lovat 2-5 m/sek nord.
Dessutom var det förutspått solsken och lite
högtrycksbetonat väder.
Såg fint ut och jag förberedde mig och mina
modeller. För att raskt återföras till realiteterna då jag vaknade
på morgonen och fann, att mätaren på Hovs Hallar visade 8 m/sek NO med byar på 12 m/sek…
Prata om tappade sugar…
Men det är ju inte första gången, detta inträffar
och jag vet av erfarenhet, att väderläget och
framförallt vinden är svår att förutse innan mitten
av januari vid kusten.
Att flyga hang på Hovs Hallar en fin vinterdag
med solsken och 3 m/sek Nord, det är en mycket
positiv upplevelse.
Resten av denna veckan ser inte hoppingivande ut,
vad gäller modellflygväder.
Vi åker ut och plockar svamp istället och räddar
hem de sista trattkantarellerna.
Om tre dagar får jag den tredje Covidsprutan.
Den årliga ”vanliga” influensasprutan har jag tagit
, så jag har gjort vad som är möjligt för att förbli frisk…
Vi får, vad gäller modellflyg och hälsa, göra som loppan:
Efter att ha kämpat med en hårddisk som inte ville svara och som innehöll 450 GB bilder, hade jag nästan gett upp
hoppet.
Jag hade på möjliga och omöjliga sätt försökt komma åt
hårddisken för att kunna rädda mina med svett och möda
hopsamlade bilder.
4 olika återvinningsprogram försökte jag köra på disken,
men det sket sig varje gång.
Allt tycktes förgäves och jag hade kopplat ur den för vidare transport till återvinningsstationen.
Men eftersom jag är envis, beslöt jag att göra ett sista försök.
Läget var:
USB- Hd 500 Gb som var nästan helt fylld med data.
Jag hade på alla sätt försökt återfå bilderna eller
komma åt datan på hårddisken och som en sista,
lite desperat kan det tyckas åtgärd, formaterade jag
, jo det gick och använde diskhanteringsverktyget
och partitionerade om disken till två partitioner.
Efter detta körde jag recovery med 4 olika program,
utan att de fann så mycket som en endaste byte…
nu var jag på väg, att om inte kasta in handduken,
så i alla fall hårddisken…
Men jag beslöt, att koppla in den igen och köra de fyra recovery-program jag hade tillgång till i ett sista försök.
De två första fann inget.
Men…då jag använde det tredje, vilket heter Stellar Phoenix Recovery Scan, då skedde något, som jag inte förväntat, då jag tryckte på ”Enter” för att påbörja scanningen… Programmet började hitta förlorade filer !
Varför det fungerade nu ? Jag har ingen aning, för jag
hade kört det flera gånger förut efter formatering och
ompartitionering utan resultat.
Jag trodde inte det var sant, att mina filer hittades. Min hjärna fylldes av förväntningar och mitt sinne av
oföreställbar glädje, om det var så, att problemet löste sig
och mina bilder återuppstod.
Scanning och recovery av mina bilder tog mer än 55 (FEMTIOFEM) timmar…
Resultatet blev, att jag fick tillbaka, som jag bedömer det, 98% av bilderna.
Som du förstår, är detta en hyfsad volym med material, hur skulle jag fortsätta och kunna hantera allt detta ?
De återvunna filerna fanns i 9 mappar, där bilder låg helt utan ordning för mig.
För att kunna hantera det, ordnade jag bilderna efter storlek och kastade alla bilder, vilka var 500 Kb eller mindre. Det var ju skärmdumpar och annat krafs.
Nästa åtgärd, för att få bilderna om möjligt samlade i
”fotosession”, ordnade jag bilderna efter tidpunkt.
Därifrån fick jag sedan sortera bilderna till mitt editerings- program, som är det enklaste tänkbara, Picasa.
Programmet kan du ladda ner i länklistan till vänster på min bloggs första sida. Photoshop…det tar för mig evigheter att använda.
Vän av ordning och jag undrar naturligtvis, varför det plötsligt fungerade med recoveryprogrammet ?
Jag har ingen aning, eller kan vi säga ”These things happen”…
Var säkra på att jag sparar mina bilder nu !
Dels säkerhetskopierar jag alla bilder i Picasa till en ny 2Tb USB-hd, dels sparar jag bilderna till en annan likadan hd, vilken jag normalt sett har urkopplad, då jag inte behöver bilder därifrån.
Jag vet…ladda upp till en molntjänst. Kostar 250 spänn i månaden med allt mitt material.
…gäller för mig vid hantering av min dator utan förbehåll.
Som du käre besökare säkert förstår, är fotografering och behandling av bilder för bloggen ett av mina intressen.
Jag har hundratusentals bilder lagrade på mina hårddiskar och jag vakar över dessa, med all den omsorg jag kan uppbåda.
För att säkra mina bilder har jag två (2) externa hd med vardera 2 TB lagringsutrymme. Detta för att fördela riskerna vid ett haveri.
Jag kände mig ganska säker och bekväm med detta.
Men…Murphy slog till. En av de externa hårddiskarna gick sönder rent fysiskt. Den slutade att fungera, då jag skulle hantera bilder därifrån.
Förstår du, att jag blev svett…och fick en dålig magkänsla ?
Jo, jag googlade allt jag kunde för att rädda min hårddisk, men efter en veckas jobb insåg jag, det klarade jag inte.
Det finns företag, som för 10 000 kr återvinner havererade diskar, men nej tack, jag biter i sura äpplet.
Förlorade bilder kan man få tillbaka från en fungerande hårddisk i ganska stor omfattning genom att använda de olika recovery-programmen, som finns.
Eftersom jag bollat mina bilder mellan olika lagringsmedia, tänkte jag, att jag kör recovery på dessa.
Det gjorde jag i en vecka, eftersom det tog i stort ett dygn att göra en Deep-Scan på varje hd.
Jag lyckades få tillbaka ca 40% av mina naturbilder.
Men till min besvikelse fick jag inte hem de allra bästa, som jag samlat i en speciell mapp.
Jag biter i det sura äpplet och inser, jag får ut med min kamera igen. Jo, jag vet, jag kan aldrig ta om samma bild. Men jag ska försöka ersätta, så gott jag kan..
I alla fall har jag ordnat upp de återvunna bilderna och jag kunde ju hämta mina bilder, jag laddat upp
till min bloggserver där alla (18000) finns lagrade.
Jag överlever framtiden med bilderna, för jag har skaffat nya externa hårddiskar.
Men man vet aldrig. Endast politiker och
kvällstidningsjournalister kan sia om framtiden.
För se vad som skedde för mig…en av mina
säkerhetshårddiskar kollapsade.
Tidsmässigt har jag lagt minst 40 timmar framför min dator i arbetet att försöka återfå mina bilder.
Har du problem att få tiden att gå ? Köp dator !
En regel kommer jag att följa i framtiden…kasta
inga bilder innan du tänkt efter noga !
Behöver du inte bilden idag, så kan du behöva den om 5 år…
Vi är ivriga svampplockare och vistas mycket i skogarna öster min hemstad, Halmstad.
Marken ägs av statliga Sveaskog, som driver en försökspark just där vi plockar.
Häromdagen var vi ute och möttes av bilderna, som finns nedan.
Jag kan argumenten, varför det måste se ut, som det gör, allt på den heliga lönsamhetens altare.
Det värsta i skogen är dessa monokulturer med miljoner granar planterade i raka led som en nordkoreansk militärparad.
Varför vore det en omöjlighet att plantera ytor med barr- respektive lövträd ?
Vi ska veta att hela detta skogsområde planterades i början av 1900-talet med gran.
Före planteringen var området en hed strösslad med större och mindre rullstensåsar.
Områden som är slutavverkade körs över av markberedare för att underlätta nyplantering. Området jag fotograferat är just avverkat och genast kom det litauiska planterare och satte nya granplantor.
Dessa kalhuggna områden kallas ”Föryngringsytor” vilket ju är ett positivt värdeladdat ord. Jag menar ”föryngring” det är väl bra ?
Vad tänker du, då du ser det ? För mig ser det ut som en krigshärjad zon fullständigt förödd. Hur går det med den biologiska mångfalden ? Hur går det med känsliga ekosystemen ?
Jag blir ledsen och upprörd, då jag ser hur naturen behandlas och allt sker i storskalighetens och vinstens namn.
Det spelar ingen roll, hur mycket jag skriver om det, inget kommer att förändras, förrän vi förstår, att allt det vi har i naturen lever i symbios och är beroende av varandra.
Vår gemensamma natur är inte en organism, som fungerar i oändlighet, då vi människor på ett avgörande sätt förändrar villkor och förutsättningar !
Då vi for längs skogsvägen, stod där bilvrak vid vägkanten, på flera ställen hade man tippat byggskräp och gamla bildelar. Vad är det för människor, som agerar på det sättet ? Har dessa ingen respekt för natur och andra människor ?
Vad gör man ? Ändra attityder ?
Jag var tvungen att skriva ner detta för jag blev så upprörd.
Här kommer lite bilder så håll tillgodo och njut och förfäras ! Bilder från min Ifåne.
Polskt öl, polsk vodka och polska konserver…
tack så mycket polska gästarbetare !
Verdun…Ypres 1917 ?
Sveaskog 2021.
Granskog är mörk, men den lever upp, om det kommer ljus…
En mindre rullstensås som formades under inlandsisen.
Området har många rullstensåsar som ger omväxling i landskapet.
Efter att ha genomfört förändringar på min Leprachaun, var det dags för att testflyga.
Väderläget lovade i stort vindstilla, liten risk för regn,
vilket på mig verkade lovande, så jag och en kompis åkte ut.
Problemet med min modell var, att den hade bärande stabbe,
vilket antagligen beror på, att den som gjort ritningen hade
i stort kopierat en gammal friflygritning.
Under friflygeran ville man tillföra så mycket lyft som
möjligt till modellen för att få långa flygtider.
Alltså gjorde man stabben bärande.
Men, detta kräver andra flygmekaniska och aerodynamiska
åtgärder. Eftersom stabben är bärande kommer det vid
en fartökning att skapas ett nosnermoment.
För att kompensera detta, fick man justera vingens
anfallsvinkel, så att om hastighet ökade, så skulle modellen
lyfta nosen, genom att lyftkraften ökade beroende på
högre hastighet/anfallsvinkel.
Modellen skulle bli stabil i sitt glid, vilket var önskeläget.
Den tidens profiler var kraftigt bärande och klarade upp till 10-15 graders anfallsvinkel, innan det skedde en
avlösning av strömningen på vingen så den överstegrades och förlorade lyftkraften.
Man var redan på den tiden klar över, att en modell måste balanseras både statiskt, alltså med rätt tyngdpunkt och
dynamiskt med rätt funktion och balans av lyftkrafterna
på stabbe och vinge.
Vad jag gjorde före min testflygning var:
Flyttade fram tyngdpunkten, vilket var väsentligt.
Vingprofilen skapar vid ökad hastighet en tryckcentrumsvandring av stora mått. Därför måste cg ligga rätt. Ett utmärkt verktyg att förstå sin profil är programmet ”Profili” som kan hämtas på nätet.
Jag eliminerade all anfallsvinkel på stabben.
Den hade enligt ritningen rejäl anfallsvinkel , vilket gjorde den
kraftigt bärande.
Jag ökade vingens anfallsvinkel något.
Klart jag var nyfiken på, hur den skulle flyga…
Redan efter 10 sekunder i luften kände jag, att modellens uppförande var helt annorlunda.
Det viktiga var, att den var stabil i luften. Det andra var att modellen flög med rätt attityd.
Alltså överdelen av kroppenvar i stort parallell med horisonten.
Du kan se et på videon.
Ser vi på, hur segelplan från30-50-talet flög, ser man,
att kroppen nästan lutar lite” framåt”.
Det är en styggelse att se, en modell flyga med”hängande ”
stjärt, därför vingens och stabbens anfallsvinkel är felaktiga.
Se på hur en Cub flyger…du har aldrig sett en Cub i planflykt flyga med släpande stjärt.
Nu flög min Leprachaun bra med god roderharmoni, den styrs med skevfunktion via vridbara vingar och sidoroder.
Den var följsam i luften och som jag bedömde mycket mera, låt oss säga, avkopplande att flyga.
Modellen är inte en F3A-modell, utan är mera en majestätisk
äldre dam, som ska behandlas därefter med förutseende och
mjuka händer…
Då jag slog av motorn, fick jag trimma upp modellen med höjdrodertrimmen en aning, för den skulle glida effektivt
och stabilt.
Den är genom sin storlek och förhållande på ytorna ganska iögonenfallande för betraktaren.
Efter provflygningen var jag nöjd med modellen.
Frankie flög med sin hotliner och den var inte lätt att se mot den gråa skyn…då den snabbt försvann, eftersom den är snabb.
Under min provflygning ökade vinden snabbt till 5-7 m/sek, precis som yr.no hade utlovat, varför vi packade ihop och for hem efter ett bra utfall på testflygningen.
Bilderna är tagna med min Mobius. Stillbilderna är klippta ur Mobiusvideon. Det var dåligt ljus,
men det är som det är.
Mobius, en imponerande kamera. Sitter monterad på
min glasögonskalm. Det jag ser, fotograferar jag. Enkelt.
Leprachaun, vilket kan översättas med ordet ”Pyssling” är ett begrepp från den irländska folksagan och det är en liten grönklädd figur. Leprachaun uttalas:
(leprakå:n:)
De gröna ytorna på vingarna är de aerodynamiska bromsarna. Jag gjorde de för effektiva, så jag ska minska deras storlek med 50 %.
På väg hem såg vi ett hundratal glador som rastade på en åker jämte vägen…
Det var migrerande ungfåglar på väg till Spanien/Nordafrika. Jag har aldrig sett så många på en gång. Tyvärr han jag inte plåta, då de satt på marken, vilket var synd. De utgjorde en vacker röd/brun färgklick .
