I tisdags var det fortfarande mycket vind, cirka 14-16 m/sek från väst, varför min lust att flyga mina modeller på ett hang inte var särdeles hög.
Men jag tog med mina kameror för att gå en riktigt lång promenad nere vid Lagaoset upp till Genevadsån och tillbaka via skogen.
Min tanke var att det nu efter stormen “Gorm” borde ha kommit lite fynd till stranden, som kunde vara värt att fotografera.
Jo, jag hittade en del och det ska jag redogöra för sedan. För då jag ganska slak var tillbaka efter en god mils promenad i lös sand, såg jag att kitesurfarna surfade dragna av sina segel uppe i skyn.
Jag gick ner och pratade med grabbarna, som utrustade med våtdräkt trotsade naturens påfrestningar och njöt av bra tryck i seglet och den höga farten vilket kombinerat med flygturerna troligen drog igång binjurarna så de producerade adrenalin.
Utrustningen man använder är en vinge med profil som är ankrad till en sele och som kontrolleras med ett handtag om jag förstår det rätt. Brädan man står på ser i princip ut som en skiboard, alltså inget som har något deplacement, utan brädan surfar tack vare hastigheten på ytan.
Nåväl jag tog lite bilder, vilket var svårt av ett par orsaker.
Dels var det motljus, vilket inte gör saken lätt och dels var det relativt långt avstånd till surfarna. men jag gjorde så gott jag kunde och här är en radda bilder.
Så ta en koll på Lagaosets Wave- and SkyBurners !
Jag kommenterar inget, då jag inte har kunskap om kitesurfning.
Jag har många fler bilder, om någon surfare vill ha.
Då får ni maila mig och adressen finner ni under “Welcome” på första sidan på min blogg längst upp till vänster i listen.
Ett ettrigt lågtryck hade lite överraskande seglat in från Atlanten mot Skandinavien. Med det följde kraftiga vindar och kvällstidningsträsket lovade som vanligt jordens undergång.
Namnet på stormen, “Gorm”, kommer från namnet av en kung i Danmark, ” Gorm den gamle” på 900-talet, som var fader till Harald Blåtand.
Jovisst blåste det, men vi överlevde. Det mest påtagliga där jag bor, var att delar av ett tak på ett mindre hyreshus blåste av. Om det är orsakat direkt av stormen eller uselt byggeri, det vet jag inte.
Dagen efter var jag nere, som vanligt, vid havet och jag tog en drös bilder. Dels de jag visar här, som visar hur havet ser ut, då det värsta blåst över och vidare en del till som visar, att skvättande vågor mot stenarna inte ser
ut som man tror… egentligen.
Häng med ut på havet och förstå, varför jag vill bo vid en kust med fri horisont.
Mina bilder tog jag 1515 på eftermiddagen och ljuset var dåligt, men bilderna visar, hur havet ser ut dagen efter hårda vindar.
Vågorna kommer lugnare och rullar in. Det är i inte samma hastighet som under en storm och de bryter lugnare och på längre sträcka.
Eftersom vågorna är en cirkulär rörelse och vi ser bara toppen på vågen, betyder det att det cirkulerande vattnet bromsas upp vid beröringen av botten och…
…det betyder att den cirkulära rörelsen bromsar och vågen kollapsar och börja bryta…
…så den får en final i vitt skum.
Kolla den röda punkten överst och ni ser, att rörelsen är cirkulär.
Den nedre radens röda punkt visar, där vågen bromsas av botten,
vilket du kan se själv, då du badar vid västkusten. Föremål i vattnet
åker fram och tillbaka över dina fötter…
Jag räknade periodiciteten på vågorna och var 7. våg inledde en serie med större, efter hand avtagande vågor.
Fortfarande på måndagen hade vi medelvind på 14 m/sek.
Där jag fotograferade, är det fortfarande ganska djupt, vilket gör,
att vågorna som rullar in kan få en bättre höjd, innan de bryter.
På de ställen i världen där djupet i havet är stort, får man höga vågor som exempelvis surfarna utnyttjar. Tänk på Portugal eller Englands västkust mot Atlanten.
Här får ni en uppfattning om våghöjden, där jag stod.
Jo, jag blev blöt. Tur jag hade en plastpåse som skydd
för min nya kamera…
Som sagt det kommer en post till om dagen efter.
Som handlar om, varför skum från skvättande vågor inte ser ut, som det man tror…
Så fort jag fått upp min gamla Gillette på bänken, började jag renoveringen, för jag är så sugen att se den i luften igen.
Jag vet, att modellen inte är så vansinnigt snabb, men den har andra värden. Den är ihopsatt, en av de snyggaste modeller jag sett…ever !
Kroppen, vingarnas infästning och vingarnas form är mycket lyckade.
Synd inte FVK kunde tillverka nya. Jag sa till Brian, att om ni ändrar vingkonfigurationen, öka spännvidden med 40 cm och applicerar en modern profil som exempelvis någon av Martin Hepperles nya snabba, skulle det bli en eftertraktad modell.
Ok vad har jag gjort ? Jag har slipat ner kroppen, spacklat den och kört på porfyllare. Gjort tre tunna grundlackningar med våtslip mellan varven och sprutat vit akryllack från sprayburk. Akryllack köpte jag på AD-center. Den är snabbtorkande och den innehåller mycket pigment, så den täcker bra. Kostar en del, men hur mycket lägger man på ?
Huven är original svart, men jag våtslipade den, grundade och sprutade den röd.
I kroppen på modellen finns ingenting…egentligen. Servona till V-stabben sitter i stabbarna där bak, skevroderservona sitter i vingarna, vilket betyder att det är gott om plats för mottagare och acke i kroppen.
Jag har köpt några nya 8-kanals DMSS rx, eftersom prisskillnaden mellan
6-8 kanaler är försumbar. Fast, jag hade bara behövt 4 kanaler egentligen.
Eftersom jag just bytt radio, önskar jag, att sändningsstandarden behålls nu,
så man inte behöver köpa en massa ny mottagare igen, om man byter upp
sig inom JR-familjen. En 8-kanals mottagare till JR Dmss, den kostar nästan
1000 kr med frakt…
Köper man då 8 stycken förstår vi, att det blir pengar i sista änden.
Men jag är mycket medveten om, att finns det något som blir gammalt fort,
så är det elektronik!! Jag väntar på att mottagarna ska anlända, så jag kan programmera.
Min acke blir två LiPo-celler och för att inte servona ska få spatt, sätter jag
in en Ubec mellan acke och rx/servo så spänningen ut blir 5.6 volt.
Har du ingen spänningsregulator, kan du använda kiseldioder i serie, då
de sänker spänningen med ca 0.7 Volt var och en.
Kör man för hög spänning till en del servo, ställer de sig i mittläge och
oscillerar fram och tillbaka. Speciellt sker detta på billiga mikroservon.
Jag har beställt vit Oracover från Rc-Teknik för att klä om vingarna, men i väntan på det har jag fixat till de gamla vingarna och de blev hyfsat bra efter lite rengöring, värmepistol och småreparationer.
Nu väntar jag som sagt på nya mottagare till Gilletten, så jag kan programmera den. Jag kommer ju att ha V-stabbe med sidoroderfunktion, vilket jag alltid ansett vara ett viktigt roder, vidare separerade skevroder med kraftig differentiering så det blir 80 % upp och 20 % ner i akt och mening för att undvika skevroderbroms och därav orsakad oren flygning.
Skevroderna ska också fungera som en primitiv halv kråkbroms vid landning.
Det behövs garanterat, då man ska landa på Hovs Hallar, om man nu inte är certifierad
expert, vilket jag inte är, för jag har bara flugit där i 43 år och saknar således
erfarenhet och bedömningsförmåga.
Eftersom Gilletten är lätt och har relativt låg vingbelastning, ska jag tillverka två blyvikter, som används för att kunna omvandla överflödig lyftkraft till hastighet.
Det blir en på 250 gram och en på 600 gram.
En annan sak som fattas är glasfiberröret som utgör vingfastsättningen. Jag glömde ju den hos Kalle i brådskan, men har lovat skicka det, så det dyker upp. (Vilket det just har gjort)
Ett litet bekymmer är, hur jag ska säkra vingarna till kroppen. Vingarna
sitter trädda på en glasfiberstång 6 mm diameter. I bakre dela av kordan
finns stift, som ska sitta i hål i kroppen.
Sen gäller det att säkra vingarna, så de inte far iväg. Jag gjorde det förut
med O-ringar, men det var knepigt att få ringen över krokarna som är
skruvade i rotsprygeln. Kroppen är mycket slank, vilket gör, man har lite
utrymme att placera fjädrar eller gummiband, som håller vingarna på plats.
Kanske jag löser det som så nu, att jag borrar ett 1.25 mm hål från
undersidan genom vingens undre del och vidare genom röret i vingen
och vidare genom glasfiberstången och 2 mm i i vingens övre halva.
Sen använder jag en pianotråd, som jag sticker in genom det borrade
hålet och som jag låser i vingen med tejp eller ett enkelt fjäderlås.
Det borde bli enkelt och säkert. Fast för provflygningarna kommer jag
att använda en liten dragfjäder, som jag med viss svårighet kan häkta
på krokarna på vingarna.
Vi får se hur det funkar, för jag vill det ska vara funktionellt och enkelt.
Det kommer en rapport efter min provflygning. Som kommer att ske vid
Tönnersa Strand vid Laholmsbukten, där hanget efter sista stormen aldrig
varit bättre. Äter havet mycket mer i dynerna, kommer vi till slut av få en
accelererande minskning av höjden.
Så flyg mens tid är…
Lång och slank…
Ser lite roligare ut med röd huv…
Vingarna innan jag klätt om, men de är inte så pjåkiga.
Stabbhalvorna med inbyggda servo. På servokablarna ett filter som galvaniskt
avskärmar mottagaren från servona, för att undvika påverkan på mottagaren på
grund av långa kablar, som i olyckliga all kan fungera som antenner.
Klart jag är medlem i ÅMFK….klubben som äger sitt eget fält.
Vi har haft bedrövligt hangväder ganska lång tid nu.
Inga nordliga och nordvästliga vindar vilka ger möjligheter att flyga på det enligt min synpunkt bäst lyftproducerande hanget i Sverige, Hovs Hallar.
Lördagen började med skyn täckt av stratusmoln, som levererade sitt regn utan pardon. Men enligt det väderinstitut som har bäst prognoser, yr.no, var det utlovat uppklarning under eftermiddagen och omslag till nordväst.
När jag i ösregnet kl 1230 kollade vinden på vår vindmätare på Hovs Hallar, sa den, att det blåste 7 m/sek nordväst.
Alltså ett omslag var på gång. Så jag chansade lite, in med modell i bilen och iväg. På väg ner på E6 såg jag , att en uppklarning var på gång, så hoppet steg om att få flyga.
Just innan infarten till Båstad slutade regnet, vilket var positivt. Mindre positivt om man är bilist var, att man i Båstad hade någon
form av julmarknad längs genomfartsgatan, vilket gjorde, att
trafiken gick lika fort, som implementerande av ett beslut i riksdagen.
Men till slut var jag igenom och vädret hade bättrat sig ytterligare, vilket satte energi till livsandarna och lusten att flyga.
Körde ner på parkeringen vid HH och kollade vinden. Den var
nordväst med dragning mot nord. Så jag valde att gå ner på det
låga hanget vid Segeltorp.
Upp på kanten där jag har pilotplats och monterade min modell,
som var en Spirit, vilken hade fått 375 gram ballast, för att få ut
lite bättre hastighet från det starka lyftet.
Naturligtvis hade jag vänt en av de 4 kontaktdonen till servona fel, så det blev till att montera isär igen och göra om. Jag bestämde för att spara nerverna, för då jag kommer hem, ska
jag ändra kontaktsystemet för skev/klaff, så det blir oförväxelbart.
Det spar tid.
Lyftet var mycket bra, så jag kunde flyga med verkligt lösa tyglar. Jag testade, eftersom jag har vario/höjdmätaretelemetri ombord,
hur högt jag kunde komma, om jag gnetade upp mig.
Det blev 127 m över startplatsen, så med tanke på startplatsens
höjd över havet blev det realt ca 155 m. Det är inte dåligt på ett
25-30 m högt hang och det visar också, hur viktigt det är med laminär
vind, för att verkningsgraden på hanget ska vara hög.
På värdshuset bodde mycket människor för en weekend med
julbord och det kom en stor flock med weekendfirare gående,
för vilka jag med glädje berättade om modellflyg och hur det
fungerade med hangflyg. Nästan alla frågade: “Var sitter motorn” ?
Jag pekade på solen och förklarade sammanhangen.
“Det visste vi inte” sa åskådarna.
Alltid roligt att kunna berätta om vår hobby för människor,
som är intresserade och som ställer intressanta frågor. Jo, det var
mest pensionärer, alltså de som är lite mer erfarna…
Eftersom jag inte hade med min overall, blev det bara…
2 timmar flyg för klockan 1540 drog jag full klaff på modellen och
svängde in och helikopterlandade på gräset.
Har man stora klaffar, ska man tänka på, att dra in klaffen ca 20 cm
över marken.
Landar du med nedfällda klaffar med en hangkärra kan servon eller
linkage skadas, om klaffen tar i marken. Dessutom, om du tar in
klaff så förlorar modellen lyftkraft och sätter sig snabbt. Precis som
när man vill ha ner en PA-18 fullsize vid en trepunktslandning lite snabbt.
Omkring 1615 är det för mörkt för att flyga, så landningen skedde i
rätt ögonblick.
Visserligen stod solen lågt då jag landade, men den sken, så jag kunde njuta av mitt flygande och naturen på Hovs Hallar
den 28. November efter en bedrövlig inledning av vädret på lördagen.
Så det gäller att ta chansen…den kommer aldrig tillbaka.
Detta var min lördagsflygning på Segeltorpshanget.
…så starkt att man måste hitta den igen, eller i alla fall få tag i en likadan.
Så var det för mig och modellen är en hangmodell som heter “Gillette”.
Det var inte världens snabbaste modell, men en av världens vackraste.
Den såldes av FVK, då jag köpte den för 8 år sen. Sen flög jag med den i ett år och i ett obetänkt ögonblick , sålde jag den till Kalle från Kvänum.
Jag kollade FVK:s hemsida och naturligtvis var Giletten borttagen. Men jag gav inte upp utan ringde till Brian, ägaren till FVK och frågade. Han sa, efter lite övertalning, att han skulle tala med legotillverkaren i Tjeckien och be honom tillverka några nya. Fint tänkte jag.
Men tyvärr, efter en vecka mailade han och sa, att formen till kroppen hade gått sönder. Så där försvann den chansen.
Spaning hade jag på europeiska säljsajter, men inget napp.
Men så tänkte jag att, Kalle, han kanske har kvar min gamla…. Så jag ringde och det visade sig, att han hade kvar min modell. Den var smälld en gång, så kroppen hade gått av bakom vingen och lite andra krosskador fanns på kroppen. Vingarna sa Kalle, att de var hela.
Således passade jag på att åka upp till Kalle för att hämta modellen.
Kalle bodde på landsbygden på en avstyckad gård. Det var inte helt lätt för en utombys att hitta dit, men med lite vägledning av en lokalt boende gick det bra.
Det visade sig, att Kalle bodde på en gammal gård, som var byggd 1858. Tillhörande åker- och skogsarealer hade han sålt för ett par år sen.
Hans intresse förutom modellflyg är gamla bilar, som han renoverar.
Aktuellt när jag var där, var en Auto Union 1000 S.
Vi gick in i hans modellflygverkstad och den var full. Här fanns det mesta bevarat efter 40 års modellflygande. Många av modellerna var bekanta, eftersom jag själv byggt likadana. Kärt återseende var Wiiks Salto, en populär hangmodell sen 70-talet.
På bänken låg min Gillette ungefär i det skicket, man kan förvänta sig.
Hemkommen besiktigade jag modellen och beslöt att helrenovera.
Just nu är kroppen våtslipad och spacklad första gången. Vingarna har jag tagit bort servon från, då de skall strippas på klädsel, spacklas och slipas och sen kläs om med ny Oracover.
Samtidigt ska jag montera in nya skevroderservo av bra kvalitet,
eftersom skevroderservona är utsatta för mycket påfrestningar,
då man landar och skevrodret kan slå i marken.
Efter det blir Gilletten som ny igen.
Jag tog lite bilder uppe i Västergötland.
Kalle i sprutoverall framför sitt hus.
Till gården hör denna drängstugan. Byggd liksom det övriga 1858
Till gården tillhörigt magasin, som är byggd i typisk västgötsk stil.
På Kalles gräsmatta en runsten
Med ovanstående text.
Kalles bilverkstad
Det senaste renoveringsobjektet, en Auto Union 1000 Special.
En av mina kompisar hade en släkting, som ägde en nästan ny likadan bil,
vilken vi fick låna på lördagskvällar. Vi var omåttligt stolta, just för det var
en Auto Union 1000 Special och inte en vesen DKW, som såg likadan ut
fast med mindre hästkrafter. Undrar vad designern tänkte, som ritade bilen ?
Jag glömmer aldrig ljudet från 2-taktaren…eller rökmolnet efter bilen.
Del av Kalles verkstad. Han hade allt !
En av pärlorna en Dodge 1959. Till vänster karossen av en …
Kalle i sin modellflygverkstad, som är full av 40 års flygande.
Ja, ni ser att här fattas varken prylar eller jobb...
Vid bänken fann jag ett par vingar till en hangkärra, som tillhört Pär Lundqvist. Jag kände både igen vingarna och hans regnummer hos SMFF 6064. Bilderna på vingarna skickade jag till Pär och han blev nog överraskad att han skulle återse de efter 35 år…vingarna byggda på Divynicellkärna och klädda med 0.4 mm ply. Kalle skulle ha vingarna till en hangmodell.
Enligt Kalle en upprenoverad Wilga efter en krasch.
Används som bogserkärra.
En J35 Draken som väntar på att få en microturbin inmonterad.
En gammal goding, en Salto.
I taket en elektrifierad Hansa Brandenburg.
Stående framför hyllorna en snart färdig PA 18.
Överallt modeller. Den gula kroppen en Salto ursprungligen
ägd av Roffe Maier på tidigt 70-tal. I fint skick.
I taket en av mina favoriter en “Arrow” från Valenta där den kallas Fredy.
En riktigt stor storseglare från 30-talets Tyskland. Jag tror det är en “Reiher”.
Innanmätet i en Salto. Det var besvärligt att limma spant i kroppen då den var impregnerad med härdare, som man var tvungen att tvätta bort med aceton NOGA, innan man skulle ha minsta chans att få en limning att hålla.
Så här kommer min Gillette att se ut om en vecka igen !
Efter en osedvanligt mild höst fick vi lite arktikluft på oss idag. Temperaturen var ca -10 C och skyn var klar med strålande sol.
Jag var sugen att prova en ny motor i min Sparky, varför jag åkte upp till en plats, där jag brukar rida.
Snön…tja ca 5 cm hade det kommit och det gör ju att naturen helt ändrar attityd.
Det blir lite ljusare och tydligare. Nåväl, jag monterade ihop min Sparky , hängde en Goprokamera i sin hållare,
därför jag ville testa kameran efter att ha bytt lins.
Sen ett handkast och vi var iväg.
Motorn var ok och att ha en ny motor med icke utslitna lager var stor skillnad
mot förr, då motorn morrade som en gammal dammsugare.
Det svåra var det skarpa solljuset. Min Sparky är inte stor och i
motljuset, var den svår att se. Så naturligtvis flög jag sen med solen i ryggen.
Allt gick bra, efter att ha kört upp acken, vilket tog 30 minuter,
in med planet i bilen och vidare till nästa etapp av min naturresa.
Elefantastiskt !
Uppe vid Simlångsdalen har vi en säker plats att observera strömstare på, varför jag åkte dit för att om möjligt få några bilder.
För 10 dagar sen var jag där och då såg jag inga strömstarar. Nu idag såg jag 6-8 stycken, som strök upp- och nedströms Fylleån.
Jag tog några bilder, för strömstaren är en av mina favoriter.
Jag såg, då jag skulle åka hem, höga moln som drog in från sydväst, vilket indikerar ett annat väderläge med 4-5 plusgrader och mer vind.
Vi får se, vad det blir av det, men yr.no har lovat milt väder ytterligare 10 dagar med ganska mycket regn.
Här kommer några bilder från en naturresa.
Helt stilla .
Det enda som försiktigt rörde sig var dimman över det relativt luften varmare vattnet.
Måste jag gå till höger här, som busken anger…
Där jag står nu, har ni chansen att kanske se en varg…eller höra.
Ser ni älgen…
Strömstare i Fylleån
Alla bilder tagna på 30-50 m avstånd med 300 mm zoom.
Automatisk bländare, 1/4000-dels sekund.
Undrar om det är samma fåglar som kommer år för år…
Så varje bild är ju förstorad och med det följer sämre kvalitet.
Så är det bara…
På väg upp som en säl…
en anpassad fågel…
Kolla vingspetsarna…kan dessas utformning med yttervingpennorna vara en anpassning till fågelns liv i strömmande vatten …
Denna bilden tog riktigt långt ifrån fågeln…
Här har fågeln en profil som nästan en F-16…
Här kan ni se strömstarar, vid bron i Simlångsdalen.
Starten vid min provflygning och provfotografering. Måste kolla i min flygdagbok hur många timmar min Sparky har i luften nu…
Där sitter den !
Slå av mottagaren och kamera för att sedan…
…lasta in och fara iväg.
Solen står lågt kl 1030 och vi har inte vintersolståndet förrän om 4 veckor, alltså får vi lov att härda ut, innan det vänder…
Matti Pyykkö skrev och frågade, varför friflygbilder blir så vackra ?
Jo, det är väl, för att det är vackert…Kanske i kombination med faktumet att man tenderar att glorifiera något, man längtar till.
Men som sagt, oavsett kriterierna, så är modellflyg vackert !
Här kommer den veckoliga dosen av flygbilder från sommarens OT friflyg- tävlingar, som vi gärna längtar tillbaka till.
Det väderläget vi har nu, med lågtryck matande på med sydvästliga/västliga
vindar, skapar ju inte direkt en önskan att ta med sina modeller ut för att flyga.
Som ni ser på söndag, kan det bli lite hangflyg på Hovs Hallar, då yr.no lovat nordnordostlig vind.
Vi får se hur det går, för jag är laddad och beredd !
Kan hända jag fått med, någon bild jag publicerat förut, men det får gå…
Alla bilderna är utvalda av någon anledning, så de är inte bara medskickade…
…vidare kommentarer under bilderna behövs inte, för alla ser ju vad det
föreställer…
Häng med !
Markku med sin “Mara”…
Matti håller ett mästerverk i handen, herkullinen Suomen käsitöitä Markku !
Är detta kronan på Markkus modellplansproduktion ?
Glidet var otroligt bra…
Ibland tänker jag en hädisk tanke:
“Tänk om den varit utrustad med rc”?
“Mara” samma ord som på svenska.
En annan av Markkus större segelmodeller
Frede Juhl under ett avslappnat trimkast
Ett Cumulus Congestus som trillat omkull lite…
Hasse Bengtssons fru, Curt Sandberg och Per Nilsson startar Hasses kärra.
I början av 70-talet arrangerade MFC Cirrus i Norge, under ledning av Ottar Stensböl segelträffar i de norska fjällen vid Pellestova.
Detta var under hangflygets pionjärtid och allt var nytt och spännande med framsteg hela tiden.
Jag var själv aldrig där, utan det närmaste jag kom var då vi tävlade i NM F3F vid Storefjell i Hemsedal.
Men som sagt, under 70-talet var aktiviteten hög.
Bilderna klippta ur videon, därav kvaliteten.
En Graupner Cumulus startar. Flög inget vidare, den var “gungig”. Det berodde på att sidorodret var ett balansroder. Jag ändrade om till vanlig
konfiguration på rodret, det blev mycket bättre.
Cumulus hade pilformade vingar för längdstabilitet och tyngdpunktsförflyttning.
Ottar Stensböl 1973. Segelflygnestor i Norge och fortfarande aktiv
så vitt jag förstår….
The man at the edge, Ottar.
Kurt Lennå Sverige i tidsenlig frottemössa…
Kurt var tumstyrare…
Kurts lätta modell. Vridbara vingar i stället för skevroder.
Ottar Stensböl, en man med auktoritet.
Ottars vackra dotter….jag tror många av de gamla bockarna
på hanget beundrade henne i stället för modellerna…
Ottar putsar sin modifierade hangcirrus.
Jo vingarna höll i svängarna men…
Nisse, ena hälften av brödraduon Nils-Henrik och
Gunnar Hoffman från Kristianstad.
Kurt preparerar sin termikkärra för F3B uppgiften.
Försedd med vridbara vingar, vilket väl inte var helt lyckat på en termikmodell.
Tiden tas av Jan Levenstam.
Kurt glad.
Pär Lundqvists Brequet 901 i väntan på start.
Kurt Lennå startar Pärs Brequet.
Pär till vänster med orange anorak. Mannen i mörk overall är Ottar Stensböl.
Ett relativt stort plan att flyga hang med…
Som tidigare påpekat är bilderna klippta ur en 8 mm film.
Från Bertil Dahlqvists 8 mm filmer har det blivit en video med lite musik och förklaringar från ett segelflygmeeting där 1973.
Ånyo säger jag, se det som ett tidsdokument över en pionjärtid, som aldrig kommer tillbaka.
Vill ni veta mer om Pellestova så googla, det finns mycket info att hitta.
Eftersom min anspråkslösa blogg heter “hangflygning.se”,
är det naturligt, att jag sprider lite propaganda just för begreppet
hangflygning och flygkultur.
I veckan har det tursamt nog varit västliga vindar över västkusten och angränsande landskap, varför vi som flyger våra modeller, naturligtvis varit ute och utnyttjat tillfällena till flyg.
Medlemmar ur min moderklubb, ÅMFK, var uppe på Ålleberg och fick en fin samvaro och flygningar i den perfekta vinden.
Här ett utdrag vad ordföranden Rolf skrev på vår hemsida:
“Idag, onsdag 151111, var det åter dax för ”GUBBA-FLYGET” uppe på
Ålleberg.
Vi som var där och flög var: Rolf/ÅMFK, Rolf-Erik/Herrljunga,
Kent å Dick/Lidköping samt Kalle/Kvänum samt så kom både Jörgen
å Sven-Erik/ÅMFK förbi o. hejade på…
Vinden var OK…! eller vad sägs om ca 10m/s och V-riktning….
kan det bli bättre?
Det flögs alltifrån, MPX EasyGlider, Trinity, Freestyler3, Pace, Elida,
Graupners SoarMaster, ASW27, Cambria 80-tals racer samt Storseglare
mm…och det flögs flitigt…..och fikades och korv grillades mm….vi hann
t.o.m med lite skogsröjning….
Kul som vanligt hade vi..…nästa Gubba Träff kan redan bli till helgen
…beroende på vädret”.
Rolf skickade lite bilder som beskrev träffen och de finns här under.
Roffe och Kalle med en relik från 80-talet…ser ut som en F3A-kärra från den tiden.
Kalle kastar ut Roffes Cambria.
Depå i lä av hangaren på berget
Startbryggan syns inte mer…den är riven och uppeldad :=(
Roffe med sin FREESTYLER 3, tillverkad i Tyskland av Bröderna Herrig.
Rolf-Erik på väg ut med sin vackra ASH 26 frånBeinike . Kolla vindskyddet över sändaren.
När det det drar mot kallare årstider är en overall perfekt. Likaså att man
har skyddsglasögon, om man står i hård vind, för då slipper man rinnande ögon.
Fikapaus hos ÅMFK. Där alltid grillen finns med och sprider trivsel..
Rolf Maier, dynamisk ordföranden under vars ledarskap ÅMFK gått
framåt med stora kliv. Klubben där vi flyger mer, än vi pratar !
Tönnersa Strand Laholmsbukten söndag
Själv var jag ute två gånger vid Tönnersa Strand. På lördagen och söndagen.
Lördagen var det 15 m/sek, vilket degraderade min flygtur till en promenad
i stället. Efter all hård blåst hade emellertid en liten högtrycksrygg växt in, vilket gav
västlig vind med, som jag hoppades, 4-8 m/sekund. Det borde ge fina
hangförhållanden vid Laholmsbuktens strand.
Med i bilen var min, numera mycket flugna, Spirit II. Lite överraskad blev jag,
då vinden bara var ca 2-3 m/sekund, men det går utmärkt att flyga i den
styrkan, med en anpassad modell .
Jag hade sen förut i veckan 350 gram ballast i, som jag antog modellen
klarade även i svag vind. Det gjorde den helt utan problem. Spirit är en mycket välflygande 2-meters termikseglare, som om man
vill ha något att flyga med på hang vid svaga vindar är bra anpassad till
slika förhållanden.
Det är inte så viktigt för mig att alltid flyga fort. Jo, jag har snabba plan,
men jag flyger mer än gärna en modell som passar till omständigheterna
och som har goda egenskaper.
Jag använder hellre en balsaskrothög som flyger bra, än en kolfibermodell som har usla usla egenskaper !!
Jag hade en modell för 2-3 år sen som hette Gillette II från FVK. I ett svagt
ögonblick sålde jag den. Det ångrar jag idag. Tyvärr sa Brian på FVK att
man slutat producera den och jag försökte argumentera de skulle ta upp
produktionen igen med modellen aningen modifierad. Annan profil,
mer avsmalnande vingar och slankare stabbar. Vi får se om han tar intryck..
för en Gillette hade varit perfekt för svaga vindar.
Klockan 1050 startade jag, efter att ha riggat min Gopro vid kanten,
som plåtade längs stranden och en Gopro i nosen som vanligt för min
flygdagbok.
Allt gick som det skulle. Enda problemet, om det nu är ett problem,
är landningen. Antingen tar man det säkra före det osäkra och landar
på den nästan oändliga och jämna stranden, eller så landar man just
bakom kanten. Landar jag på stranden, så ska jag ju ta mig nerför
sandkanten och sen kravla mig upp igen. Landar jag uppe på kanten,
kan jag greppa modellen direkt och starta om.
Om man landar där uppe, möts du av kantrotorn och du måste vara
en van flygare och besitta ett visst mått av skicklighet för att komma
ner under ordnade former. En Spirit är i alla fall en ömtålig modell, jag skulle vilja säga spröd, på grund av det sätt den är byggd.
Men mina två landningar gick utan problem.
Hanget vid Tönnersa Strand har nog aldrig varit bättre, än vad det
är nu. I rätt vindstyrka och med rätt modell kan du flyga riktigt fort
här, så gör ett besök och prova på.
Även för skärmflyg går det bra. Troligtvis är det Sveriges längsta
sammanhängande kusthang varande mer än 20 km långt.
Klockan 1355 landade jag efter 2.5 timma i luften.
Här kommer mina bilder från min flygning:
Tönnersa Strand norrut mot Halmstad…
…och söderut mot Mellbystrand
Ni ser det var ganska mörkt…
Björkarna i kanten kommer att ha skattat åt förgängelsen om 3 månader…
Piloten må vara gammal…men han står och flyger på kanten !
Spirit Elite med kameran på nosen
Ibland fick man en bild…
..just som modellen passerade min fasta kamera,
som tog 4 bilder i sekunden kontinuerligt.
Fyra personer möter varandra på en strand. Alla tycks gå med hängande huvud då de möts…
Är människor rädda för varandra ?
Ser ni min fasta kamera på kanten ?
Landning nummer ett.
Landning nummer 2.
Senaste landningen avklarad.
Alla hangflygare blir långa och slanka fram emot kvällen…
…därför då var det sommar och livet som modellflygare är då avgjort lättare att leva, då man är aktivt ute med sina modeller.
Jag menar, visst kan man flyga i +2 C, duggregn och 8 m/sek….
…men får jag välja, tar jag +24, sol och vind 5 m/sek rakt på Hovs Hallar.
Tursamt nog, jag har mina bilder, som jag kan drömma tillbaka
med och återuppleva situationer och äventyr jag haft.
För att flyga med sina modeller, som jag gör, ger som resultat,
att det oväntade blir det sannolika. Vad som helst kan inträffa,
då jag är och ute för att flyga, vilket skapar spänning i mitt liv.
Eftersom jag dokumenterar mitt hobbyutövande med min,
kamera , både den fasta och eventuell onboardcam, då jag är ute och
flyger, kan jag luta mig mot den upplevelsen, när jag sitter hemma
och spanar ut i det gråa höstvädret, som överväldigar mig med
icke särskilt inspirerande intryck.
I mitt förråd av bilder valde jag ut några, som beskriver en bråkdel av mitt flygande på mina hangflygställen under 2015.
Bilderna gör, att jag längtar intensivt till våren. Till lärkor, solsken
och den termik i vilken min Ava ritar sina avmätta cirklar i skyn på sin väg uppåt .
Eller till de stunderna jag upplevde ihop med OT friflygarna.
När jag ser enWakefield-modell, konstruerad för 75 år sen starta
och med den i gummimotorn lagrade energin klättrar till 150 m,
som under glidflykten fångar en termikblåsa på egen hand, tack vare att
piloten trimmat sin modell så väl och därefter kurvar upp sig i total
harmoni med den omgivande luften innan den fusar, det är en upplevelse
jag också längtar efter !
Aldrig under mitt 44-åriga radioflygarliv har jag varit förunnad att flyga så mycket, som jag gjort i år och jag kan inte annat än att
vara tacksam mot omständigheterna, som lät mig utöva en av
mina hobbies. Detta trots att vädret inte varit helt gynnsamt.
Men det handlar också i slutänden om, att jag har viljan att flyga,
även om vädret inte uppfyller alla kriterierna, jag önskade.
Inte vill jag undanhålla er lite bilder från mitt hangflygande…
Någon bild kanske jag redan publicerat, men världen går nog
inte under för det, utom för petimätrarna.
Här kommer några så stay tuned !
En kvällsflygning vid Segeltorpshanget med min Spirit Elite.
En modell jag kan varmt rekommendera.
Denna bilden är gammal. Från 2004.
Modellen är den sista, jag hade med en Epplerprofil, en Eppler 182. Jämfört med Mh32
eller Rg 15-serien är den underlägsen. Vingarna skurna i Rohacell, klädda med 0.4 mm ply. Förstärkta med kolfiber och kevlar. Mycket starka och vridstyva.
Jo, jag vet är färgvalet på modellen är absurt, men det var vad jag hade på hyllan.
Radion min favorit, MC 24 Gold Edition, synd den inte gjordes i 2.4 GHz-version.
Är det dåligt lyft, vilket man som hangflygare har svårt att acceptera, kan det hända, man är tvungen att landa i buskar fulla med vassa piggar.
Och det finns många sådana på Hovs Hallar ! Återbördandet av min modell
kostade mig 30 minuter och blodiga smalben…Min modell kunde inte ses från
marken nedanför buskagen. Som tur var, hade jag servon, som knarrade så jag
kunde lyssna mig till, då jag stod nedanför, var den var. Därmed kunde jag få en
riktning ditåt jag skulle gå genom detta buskage av törnbestyckade buskar.
Just efter jag hämtat min modell… det var jobbigt…
Min kära Arrow görande det, den kan bäst; Flyga med hi-speed och med belastning !
Den gamle mannen ska starta sin Spirit I i våras med
en kamera på nosen, om utifall att..
…modellflygkompisen Rolf Holmer, Hjärnarps egen Biggles, skulle komma och vilja ha bilder på sin modell i luften tagna från min kärra…
Denna bilden tog jag med bara för ljuset genom Oralighten…
Min Apache.
En modell som flyger underbart. Finns fortfarande att få tag i.
Min vackraste F3F-modell nånsin
Gillette II.
En mycket vändbar och agil maskin.
Gillette har vackra linjer.
Ska jag klaga på nåt..fenorna kunde varit byggda med större sidoförhållande…
Vingarna hade varit bättre med kraftigare avsmalning.
men utformningen är vacker ändå.
Min “Banana” i väntan på start på Platån Hovs Hallar.
Du ser sikten är god mot Halmstad, vilket är en indikation
på att vinden är förhärskande nordlig.
Ingen krasch, utan min trogna Spirit före montering.
…och efter montering.
Min Spirit har landat mycket mjukt, som syns efter spåret.
I nosen, som nästan alltid, en Gopro.
Ett av mina favoritflygställen, Segeltorpshanget vid Hovs Hallar.
Här möter jag som pilot både natur och människor
Platån ger större möjligheter för aerobatik och vackra vyer,
som tillfredsställer ditt öga.
Min ryggsäck med inbyggd stol har jag med, då jag flyger här. Det är
för jag ska kunna sitta och flyga, då jag har en besvärlig ryggskada.
Att kunna sitta och flyga har för mig bara varit problem på en plats.
Förberedelser för start.
Jag utför alltid samma rutin innan start, vis av erfarenheten.
Koll att rätt modellminne är inställt på sändaren, samt att sändaren
inte är i en inställningsmode. Att vingarna sitter där de ska, huven
fastsatt, klaffar och bromsar inne, samt fulla roderrörelser och att
de rör sig på rätt håll.
Japp, dags för start…just till höger finns en grästuva, som verkar
gjord för en modellflygare som sitta ner då han flyger. Tror ni mig
inte så åk dit och kolla !
Utkast…för vilken gång i ordningen på Hovs Hallar ?
Modell, hav och vind .
Det handlar hela tiden om rörelse.
Dags att njuta sin möda…
Lite kontemplation på Segeltorp innan utkastet.
Så kan min depå se ut. Ser ni busken i mitten ? Där landar jag i svag vind
då växtligheten bromsar min modell..
Ibland handlar det att invänta vind. Ni ser havet…lugnt.
Havets vågor börjar bryta vid 5 m/sek. Så nu är vinden
under 5 m/sek.
Kommer vinden efter en väntan, då blir piloten så här upprymd !
…vid detta tillfället kom en fiskgjuse förbiflygande…
…därav mitt spanande uppåt.
Den gamle och hangkanten.
From here to eternity…
…och det klarar jag med min modell som sällskap !
Hur nära stolpen var jag ???
Stranden där jag landat, eftersom det började regna.
Detta är min Spirit Elite nummer II inför en flygning på Segeltorp..
…eftersom min gamla Spirit Elite, byggd helt i balsa, den var helt enkelt utsliten. Efter 3 säsonger i luften och 160 timmar i luften var den färdig. Jag skickade den till
återvinningen, när vi var nere i Ystad. Du förstår, att flyger man så mycket, som jag gör,
då blir det oundvikligen småskador. Skadorna uppstår främst vid landningen, eller då jag
hanterar min modell på väg till eller från flygning. Spirit i balsa är lätt och därmed spröd i
konstruktionen. Nästa Spirit jag bygger, kommer jag förbättra, så tillvida att vingarna ska
ha 0.4 mm till torsionsnäsa och beklädnad av vingrot. Vidare att allt trä ska cellulosalackas
3-4 gånger innan klädsel för att stärka konstruktionen. De två trästavarna som håller vingen
i framkanten i kroppen, de ska bytas mot 6 mm kolfiberrör. Plus lite annat.
Jag tycker, att bilder på friflygande OT-modeller nästan alltid blir på
något sätt bra…
Det går ju inte så fort, vilket gör modellerna lättare att fotografera. Vidare upplever jag i alla fall mycket mer expressiva uttryck hos
piloterna än vid annat modellflyg.
Så en bild kan säga väldigt mycket och förmedla en bestående känsla.
En gång i veckan har jag utlovat friflygbilder.
Här kommer en laddning igen.
Luta er bakåt, tryck på “nedåtpil” och häng med till sommaren !
Jag lägger in text under bilderna efterhand.
En ganska uttrycksfylld bild som ger en känsla för friflyg.
Gör inte som Ikaros…
Fenan på Markkus mästerverk “Mara”.
Kolla hantverket…
Hur många klarar detta scratchbygge ???? Jag vet en som kan det…Markku.
Hasse släpper
Åke med sin modell och sin fru.
Göran laddar…
..och där startar han sin påvermodell.
Har du klämt en max igen Sten ?
Avslappnad start.
Rinkabys örter blomstrar
Sten drar upp sin modell med uttrycksfullt kroppsspråk.
Jag är uppväxt med närhet till havet och har tillbringat nästan
hela mitt liv här.
Att man kan komma ut i naturen och se en obruten horisont,
ser jag som ett privilegium.
Föreställningen att jag skulle bo i inlandet och se grantoppar i
vilken riktning man än skådade, det är för mig en omöjlighet.
Att man får en känsla för vyerna, där man bott och växt upp, det
är något som tar tid. Låt oss säga att man danas av sin miljö.
Får jag promenera längs stranden, då blir jag och det finns
ett bra engelskt ord: enlighted.
Mitt inre batteri blir cyklat. Det töms och fylls på med nya
intryck, som kan ligga som en grund, för de andra aktiviteterna
jag kommer att företa mig.
För den som inte är född vid havet, låter detta kanske främmande,
men för oss som levt vid en kust är det naturlig realitet och jag
fick det senast i dag bekräftat, av en person jag mötte, som strövade på
stranden i likhet med mig.
Nåväl, vädret var vindstilla, 10 grader varmt och molnigt, således
perfekt strandpromenadväder .
Jag hade verkligen hoppats på västlig vind, för att få mig en stunds
hangflyg, men då vi har ett högtrycksläge, så skapade det dåliga
förutsättningar för västlig vind.
Jag gick min vanliga runda på 9 km och eftersom jag är en flanör
och upptäcktsresande, tog det gott 2 timmar.
Kameran är alltid med som min fotodagbok och som vanligt
blev det bilder.
Häng med på min promenad och upptäck mina ögonblick !
För är du aktiv, då händer alltid något oväntat. Så och denna gång.
Det blir tredje gången, jag hittar ett sådant föremål…
Som ni ser…ingen trängsel. Härligt !
Ett havsodjur som spolats iland.
Undrar om man ska rapportera till Naturhistoriska Riksmuseet ?
Den vitnosade sanningssliraren kan man se i sällsynta ögonblick.
Den verkar kroniskt oberäknelig och opålitlig. Jag tror denna arten
har en variant av Aspergers Syndrom .
…och den mindre…algaparen pratade som vanligt nonsens, då jag gick förbi…
men han är ofarlig, för han är helt enkelt genuint dum i skallen.
En skiss av Picasso eller Miró kanske…ser ni vad det föreställer ?
Detta belätet hade smugit under sanden med bara huvudet synligt ända till strandkanten.
Han ser ganska korkad ut…och tycks ställa frågan: “Vad är det som händer”…
…och denna varelse stack huvudet i sanden, för att jag inte skulle se honom…
Ett enormt djur jag fotograferat flera gånger…
…i dag sa han till mig, det kostade 4 dollar att fotografera honom…
…eftersom han var sminkad
…när jag inte ville betala, vände han sin sämsta sida mot mig.
Vildsvinen lämnar sina visitkort på promenadstigen.
Det är mycket gott om grågäss i kusttrakterna fortfarande.
På stranden fann jag en just ilandkommen ballong, som ni ser på bilden, vilket omedelbart satte igång mina funderingar: Var kom den ifrån ?
Efter en snabb googling fick jag reda på, att den kom från Harlem, Holland.
Ett företag säljer ballonger för 80 års dagar i Holland.
Jag läste att man i Holland mycket mer än i Sverige, firar olika
händelser med ballonger.
Ballongen hade flugit 1000 km minst.
Tornfalken en skicklig flygande jägare med vackra röda/bruna färger nu.
…i F3B, populärt kallat termikdelen av segelmästerskapet
Långt bak i forntiden, närmare bestämt 1974, avhölls NM i F3B
nere vid Ystad i anslutning till Kabusa Skjutfältet. Ystad med sina närliggande kullar är väl närmast känt för
hangflygning, men här fanns även utrymme för de olika momenten
i F3B-programmet.
Det som ingick i termikdelen var i princip Speed, sträcka och landning
på rätt tid och på märket.
Vi som var arrangörer, var Södra Hallands Modellflyg Sällskap, samt
Kristianstad MFK och MFK Snobben från Nymölla, som hade en kärntrupp av hängivna modellflygare, både radio- och friflygare.
Vi var ombedda att gemensamt ordna NM, vilket vi gjorde.
Platsen var omedelbart till höger om vägen, som går till Kåseberga från
Kabusa gården. Här fanns bra gräsytor.
Jag minns, att det var ohyggligt varmt under tävlingen. Det var ett utbrett
högtrycksläge och luften var stabilt skiktad, så utsikten till termik var inte
direkt lysande. Men det är lika för alla och ingen klagade.
En av mina föreningskamrater, Bertil Dahlqvist filmade hela tillställningen
med en 8 mm kamera, så det skulle bli bevarat för eftervärlden.
1974 fanns inga digitalkameror eller Gopro..
Denna film var ju vi jättesugna att få se efteråt, men Bertil sa till vår bottendjupa
besvikelse, att den hade förkommit. :=(
Det grämde oss djupt, för det var så vid denna tiden, att dokumentation
av modellflygande inte var direkt allmänt förekommande.
Så i 41 år gick vi varje dag och suktade efter den omtalade filmen från NM…
Men för en tid sedan fick Pär helt överraskande ett antal rullar film av
Bertils son och tiden resettades för oss som väntat i 41 år omedelbart till 1974.
Egentligen är det makalöst , så mycket detaljer man kan komma
ihåg från en tävling som avlöpte 1974. Hjärnan är fantastisk, men
vad jag åt till lunch för 3 dagar sen, det är fullständigt bortsopat
i min hjärnas katakomber…
Filmerna hade legat i 41 år, vilket naturligtvis sätter sina spår.
Men Bertils son scannade filmerna, så vi fick de digitalt lagrade, vilket gör
editeringen oändligt mycket enklare. Trodde jag och Pär…
Problemet var, att filmerna var ankomna av tidens tand. Pär la ner en
vecka på att rätta till det värsta och därefter la jag 5 dagar på filmerna.
Sen gällde det, att köra råmaterialet genom Moviemaker och göra
något av det.
Allt sådant tar tid. Men slutligen fick jag till 5 olika filmer, som jag ska lägga
på min blogg.
Det är absolut inga mästerverk, som skulle få pris i Cannes, men det är ett
tidsdokument om min och andras hobby för 41 år sen.
Denna första film jag lägger upp är från NM i F3B i Ystad 1974.
Vi som var med då, vi känner igen flera av flygarna. Mest fotograferade
Bertil Håkan Svennesson, för Håkan var mycket skicklig. Hoppas ni
uppskattar videon, för det har kostat blod svett och tårar framför datorn!
Avslutningsvis kommer en snutt med video, visande Pär Lundqvist flygande sin SB 9vid Segeltorpshanget söder Hovs Hallar. En modell som är vacker och välflygande och välflugen.
Pär sålde modellen till en tandläkare i Göteborgstrakten i mitten/slutat av 70-talet, men har nu ångrat sig och vill köpa tillbaka den.
Problemet är att han blivit av med namnet, på den som köpte den. Alla tips om en SB 9 som hänger i ett tag mottages tacksamt, enligt Pär.
Jag har 4 videos till, som jag ska presentera så häng med !
Stillbilderna jag lagt in på sidan är klippta ur videon, så hav fördragsamhet med kvaliteten!
Ni vet ju, hur stor en bildruta är på en 8mm film…
Håkan landar sin modell.
Håkan Svennesson Kristianstad förbereder för start.
Off she goes !
Personen med flaggan Mats Strömberg och mannen i shorts vinnaren Knut Lundh
…kan få lite lindring för vår längtan efter sommar och tävlingar här.
Jag har ju utlovat mycket bilder från tävlingar med friflygande OT-modeller och här kommer en ny bunta.
De är från Rinkaby utanför Kristianstad, vilket är ett av de få ställen
som finns,där det går att genomföra en friflygtävling.
Under de år jag följt OT-friflyg, har vi nästan alltid haft mycket tur med vädret. Har det varit en dålig väderperiod, har vi ofta fått ett fönster med fint väder just under tävlingsdagarna.
Hoppas det fortsätter så.
Nästa år hoppas vi också på många rc-flygare, som ställer upp i rc-klassen. Så damma av din Blue Phoenix och delta i rc-segel.
Du kommer att träffa kompisar, som liksom du var aktiva redan på 70-talet med sina radiostyrda segelkärror.
Ok, nog pratat, här kommer bilder i stort utan kommentarer. Åk med tillbaka till sommaren !
Bilden ovan på Sten Persons Desoutter som just startat
…vad får den er att tänka på?
Själv ser jag en scen, där Antoine de Saint-Exupéryjust startat sitt plan i Marocko 1925 tidigt i gryningen på sin osäkra
solitära färd längs Afrikas nordvästkust för att leverera posten,
han hade som last.
Detta är en mycket läsvärd författare. Mest känd för boken:”Lille Prinsen“.
Alla hans böcker är mycket läsvärda.
Han deltog i andra världskriget, där han bland annat flög en P-38 Lightning, som han blev nedskjuten i över Medelhavet söder om Frankrike av en Me-109
under en spaningsflygning. Vraket hittades för 10 år sen och Antoines identitet blev bekräftad genom hans armlänk och genom intervjuer med den tyske piloten.
Namnet på planet “L´INTRANSIGEANT” betyder ungefär “Utan kompromiss, eller den kompromisslöse”.
En maskin från modellplansfabriken i Anderstorp.
…att det bara flyger så bra…
Ingen elektronik…bara fin mekanik.
Jag tycker denna bilden, på en friflygande segelmodell, på något sätt
illustrerar modellflygets förmåga, att attrahera ögat hos betraktaren.
Ingemar Knif… släpper en modell med, kan man säga, slank kropp…
Först i luften blir den vacker.
Piggybacking i blåsorna…
Japp Sten…nu går den…
Sten Persson just innan…
Kjell från Alingsås släpper sin F-knarr
Gesten på medhjälparen kan tolkas efter egen fantasi…
Pilot och tidtagare.
Lasse Larsson…
…drar upp i sin typiska stil…
Nestorn av friflyg i Norden, Markku Tähkäpää Finland.
Sten med sin Mjölner mot dramatisk sky på Rinkaby.
“Luft-torpeden”.
SONY DSC
Det vackraste segelplanet nånsin…Minimoa. Konstruerat i Tyskland ca 1935.
Som ni kan se, inte lite gummi som behövs, om modellen ska flyga så länge som man önskar.
Gunnar släpper fri sin modell
Sträva mot stjärnorna…
Kurt startar. Jag har sagt det många gånger…
Kurt har alltid så välbyggda och välflygande modeller !
En fiskerulle och delar av ett metspö…
Ni ser att denna modell som tillhör Karl-Erik Widell,
tävlade redan 1958 på VM …det är nu 57 år sedan…
Rinkaby med dess depå av friflygentusiaster.
Tomas startar…
En vacker modell som flyger bra.
Twin Pusher, en osannolik flygmaskin…
Sten Person med sin utomordentligt fint flygande Desoutter.
Han hotar med att pensionera den, men jag har försökt påverka honom att radiofiera modellen.
Jag skriver inte så mycket, eftersom bilderna förhoppningsvis
förmedlar så mycket mer än ord.
Har du tänkt på, vad begreppet “Friflygande ” modeller innebär ?
Som jag ser det, är detta essensen av modellflyg. Man bygger en modell, som efter starten ska klara sig själv under flygningen, vilket är ett resultat av många trimflygningar och ett grannlaga utfört arbete vid byggandet.
Du kan inte påverka din modell efter start eller urkoppling. Det är något definitivt över begreppet “Friflyg”. Sista fysiska kontakten
med din modell är då du släpper den, eller då startlinans ring glider av
din startkrok på modellen.
Flyger du radiostyrda modeller, har du möjlighet att påverka trimmen på din modell, då du är i luften.
Friflyg är en helt annan filosofi. Du måste ha en modell som kan flyga,
dessutom ska den tävlingsmässigt kunna prestera!
Dessa två krav kan vara i konflikt. Därför måste friflygaren väga samman alla egenskaperna, vilka skapar en högpresterande friflygande modell.
Det är det som ligger till grund för din modells prestationsförmåga.
Därför kommer jag att presentera ett sjok bilder en gång i veckan på just klassen OldTimer, friflygande modeller.
Om någon har önskemål, om vad jag ska redovisa maila mig, så ska jag försöka ordna det.
Jag har 10000 bilder på friflygande modeller i OldTimerklassen i mitt arkiv..
En av vår danska vänner har släppt en modell.
Till vänster Ronald Borg, om jag inte har fel.
Visst, det är lite balett över medhjälparens rörelser vid starten
av en segelmodell på lina. Det är, som om Inge Sundstedt,
då han släpper modellen, med sitt kroppsspråk kungör:
“Kolla, jag kan också flyga” !
Estetik är en av de bärande egenskaperna hos friflyget.
Hvornaer flyver en OldTimermodel best ?
Hvergang !
Bo-Eskil, vår ordförande i SMOS, hämtar luft inför släppet av Cikadan.
En norrman med V-stabbe på linan.
Ja, alltså varken linan eller norrmannen är utrustade med V-stabbe….
utan modellen…
Hasse från Halmstad släpper Kurt Sandbergs SM-Vinnare 1948
Livlig flyg- och linaktivitet.
En svensk Curt flyger följdriktigt med sin Viking.
Curt har alltid mycket välbyggda och vältrimmade modeller med sig.
En, för mig i alla fall, estetiskt tilltalande modell. Pilformade vingar för att öka längdstabilitet och flytta tyngdpunkten, utan att lasta för mycket bly i nosen.
Dessutom ger pilformade vingar en illusion av rörelse framåt.
En bild som minner om sommaren med modell, grönska och den röda stugan.
Färgerna, gult, blått, rött och vitt, kan det bli mera symboliskt nordiskt ?
Här går modellen upp på linan.
Tomas släpper en modell.
Steady as a rock…
Startar Bo-Eskils modell, eller är det Marttis Wakefield ?
Hur som helst…det blev ingen max…men modellen visade, den kunde stå på nosen…
De främsta i Wakefield.
Från vänster italienaren Mario Gialanella med sin Ellilä, Karl-Erik Widell Danmark, Sune Stark 93 år världsmästare
i Wakefield 1951 och Åke Gustavsson från Sverige.
PimPim mopsdam hade inte med sig någon modell denna gången…
Briefing med, för OT-intresserade, idel kända profiler.
Snart landning i grönskan
Ett stillastående ögonblick från Rinkaby…
Friflygaren
Ett glatt danskt gäng med unga pojkar.
“Nu, ska du sagtens kun bare flyve”!
En av grabbarna från Alingsås, Martin Larsson aktiv både inom
modernt friflyg och inom Old Timer flyg, släpper, Freddes modell
med en gest som säger mig: “Skyn tillhör dig nu” !
En dansk “Cumulus”
Bilden som visar, vad det handlar om i flera avseenden.
Frede Juhl från vårt grannland Danmark.
Åke Gustavsson släpper Per Nilssons modell.
Ännu en bild på det “Danske hold”.
Du förstår nog, att detta med friflyg är roligt !
Sista sekunden justering.
Up she goes !
En Wakefieldmodell har just lättat från startbordet
Att en modell, som denna Wakefield, kan prestera så mycket med det förhållandet, som finns mellan kropp och vinge ?
En bild på en klassisk modellklass: Wakefield.
Detta är modellflyg, när det är som bäst ! Jag tycker bilden förmedlar
mycket till betraktaren. Vacker och välbyggd modell som presterar
på topp. Konstruerad för 70 år sen…
Veteranplan-Novispilot
Matti Pyykkö , en skicklig byggare och pilot från vårt broderland Finland.
Nytt för i år är RC-klassen segel. Många Blue Phoenixar och andra modeller
deltog. Kommer att bli populärt och underlättar rekrytering av nya
OT-flygare. Vid Ålleberg Modellflygklubbs Höstmarknad fick jag indikationer
på, att flera rc-flygare ville ställa upp nästa år. Det får vi , som medlemmar
i SMOS tänka på , så vi informerar i rätt forum och tid inför tävlingen.
Nöjda och glada piloter. Klart man är belåten, om man är förunnad att flyga Blue Phoenix !
Innan start
En Blue Phoenix i sitt rätta element…eller som vi säger på latin…Mobilis in mobili ! Detta latinsk uttryck kom jag ihåg från den gången, då jag som 10-åring läste
Jules Vernes bok “En världsomsegling under havet “. Den galne kapten Nemo hade
ju som måtto för sin farkost “Nautilus” just ovanstående uttryck, som betyder: “Rörlig i (eller med) det rörliga elementet”.
Vet ni hur många Blue Phoenix, som byggts ? Jag vet inte, men det är
antagligen den mest byggda och flugna 2-metersseglaren i världen. Modellen Blue Phoenix och den friflygande Cikadan är konstruerade av Leif Eriksson Sverige. Båda modellerna tillhör de främsta inom sina klasser
på grund av att konstruktören lyckats förena positiva grundegenskaper i sin
konstruktion.Bra jobbat Leif ! När kommer du med nästa modell ?
Kamske en uppdaterad Blue Phoenix som kan döpas till ett lämpligare
“The New Phoenix”….
Jag hävdar, att en Blue Phoenix med en enkel elmotor är det absolut bästa konceptet för en nybörjare. Byggsatsen är bra och den blivande
piloten lär sig under byggandet, hur en klassisk modell är uppbyggd ,
vilket ger kunskap, så man kan laga efter haverier, då man förstår
konstruktionen och hur allt hänger ihop.I min klubb Ålleberg
ModellFlygKlubb, används Blue Phoenix som en instigsmodel för
nybörjare med mycket gott resultat.
En intensiv Tomas håller koll på sin rc-modell.
Matti med sin “Salmiak”
Salmiak ja, det vet jag, vad det är. För då jag hör ordet, väcks minnen då jag
i 12-årsåldern hjälpte en släkting, som var plåtslagarmästare , att löda
stuprör och hängrännor. Mitt första uppdrag var att “Hämta salmiaken och gör ren båda lödkolvarna”..Lödkolvarna var stora bensindrivna monster, som
liknade någon sorts massförstörelsevapen… själva lödspetsen vägde säkert ett halvt kg.
Salmiaken var en stor vit klump med spår efter lödspetsar som gjorts rena. Ja det var en liten utvikning från modellflyg, men så hängde det ihop för mig.
Mot skyarna !
Gunnar Wivardsson lägger in varv i den lååånga kroppen på sin modell.
Käre besökare !
Det kommer mycket mer bilder om
OT-Friflyg, så häng på låset!
Jag tvekade, huruvida jag skulle ta med ovanstående bild, för alla som har en kamera har naturligtvis förevigat ett träd med brinnande höstfärger…
Men ok, för den här gången må det vara som det är , för att växla in
betraktaren på begreppet höst lite brutalt.
Om jag tycker om hösten ? Nja, alla tider som går mot mindre ljus, tycker jag inte om.
Vad jag tycker om av hösten, är lukterna i naturen. Speciellt i skogen och där vi har fuktig mark.
De skapar perceptioner, som i min hjärna väcker minnen av skilda upplevda händelser och som startar fantasin.
Här kommer lite höst- och strandbilder så häng med du !
Den sig ohämmat utbredande vresrosen är i full gång att fördärva kustlandskapet. de enda som tar utrotandet av vresrosen på allvar är Finland, där man jagar busken intensivt.
Jag påstår, att om inget görs, är denna ytan om 5 år helt förbuskad av vresros. Vad man kan göra, vilket är det enda möjliga, för att bekämpa busken, är att använda en traktorgrävare med sandskopa, som drar upp buskar och så mycket rötter det går , för transport till förbränning.
Vågbrytarormen ligger och lurar,
just där vågorna bryter och bromsas upp av strandkanten.
Märkliga fynd. En sida i en bulgarisk bönbok som varit limmad på en brädbit. Vattnet har löst upp papperet men spegelskriften är kvar.
Ni kanske inte tror det ….men det finns faktiskt troll vid Lagaoset, vilket fyndet av denna svans är beviset på. Trollen vid Lagaoset ömsar inte skinn en gång om året, däremot ömsar de svansarna…så man kan hitta de avlagda om man har tur.
Detta beläte vet jag inte, vad det är för en art. Jag tror den kallas” Den Mindre Leende Mjuggspanaren”, men helt säker är jag inte.
Detta är den”Större Gaphalsen” som…
…idogt ropade: “Jag vill ha en glassstrut” !
Brysselkålssnörvlaren har, som ni ser, levt ett hårt liv…
…grått…
Hvordan deponerer du din Tuborg öldose ? Smider den hvor jeg står…hvergang !
Här kan du se hur dynerna byggs upp igen efter att hård vind skurit kanten rak.
Saltarven binder och sanden som flyttas av vinden stannar.
Detta är en Saltarvfrossare. naturen är anpassad…
Torpedormen är känd för sina blixtsnabba och för det mesta misslyckade angrepp på sina bytesdjur.
Varför fotograferade jag en spretig gren ?
Jo de flesta föremål på stranden är mjukt rundade efter lång tid i vattnet, så jag ville ha en kontrast.
Strandstaplaren viftade glatt på sin svans och trodde han inte syntes…
Än blommar det…
..men jag kunde inte artbestämma växten, trots jag nyttjade den digitala floran . Men jag vet, att något ute i cybervärlden kan ge mig rätt svar.
Dvärgknuten trippade fram på sina korta ben med nosen i vindriktningen…
Lördagen började med 2 m/sek ostlig vind, när jag cyklade till träningen
för att lyfta skrot kl 0800.
Det såg ut att kunna bli fint väder för termikflyg i dag, om solen får skina och värma
på marken. Efter träningen åkte jag för att flygfotografera ett företag och jag märkte
då att vinden nästan lagt av.
Eftersom det verkade som att kunna bli fint termikväder, hade jag plockat
ihop min Ava och lagt den med dess tillbehör i bilen, då jag körde hemifrån
vilket möjliggjorde, att jag klockan 1145 stod på mitt vanliga ställe med Avan
monterad och lastad med en Goprokamera.
Jag var ju intresserad av, att få en koll om min Gopro som badade i Lagan
häromdagen överlevt utan större skador.
Bilderna på industrin tog jag med en annan ombyggd Gopro med en
riktigt högkvalitativ lins.
Men för att dokumentera min egen flygning får en original Gopro duga…
Vid framkomsten till platsen där jag flyger termik, visade det sig att
vinden var NOLL.
Absolut vindstilla. Det var växlande molnighet med långa bankar av
välutvecklade cumulusmoln som var på väg att utvecklas mot Cumulus Congestus.
Bara solen kommer igenom, blir det perfekt, tänkte jag. Vad jag inte
kunde anat, var att molnen var helt orörliga på himmeln.
De rörde sig inte överhuvudtaget….!
Jag hade rakt över mig en molnbank, som på 3 timmar flyttade sig maximalt 500 m !
Det har jag aldrig sett förut. Men det var ju ett högtrycksläge.
Så jag startade och drog upp till 100 m med motorn.
Stängde den och började leta termik. Nere på 65 m hittade jag en
liten blåsa. Det var ca 1 m/sek med stig i den och den var trång.
Jag hade inte ett helt varv med ständigt stig, utan det var som mest,
3/4 av varvet det gick uppåt.
Men, hur som helst så gnetade jag mig upp. det är lite spännande, om
jag måste anstränga mig lite ibland…
Det var skillnad mot i juni- juli, då man i stort åkte hiss rakt upp.
Nu fick jag flyga, med all den eventuella rutin och skicklighet jag
besitter, för att kunna utnyttja modell och termik på bästa sätt.
Under tiden jag flög, passerade tusentals vågar jag säga, flyttande
ormvråkar. De kom i klungor om 40-50 stycken och tryckte från den höjd, de hade fått
ihop längre mot nord, på bra mot sydväst.
Under de nästan 3 timmar jag flög, tror jag inte jag hade lyft under
hela varvet mer än under 10 varv !
Den bästa blåsan var den jag tog sist, som jag beskriver under en
av bilderna.
Efter ungefär en timmas flygning kom solen och värmde på. Det kunde jag märka efter 10 minuter på mycket mer termik aktivitet.
Inga glador eller tornfalkar syntes, på den tiden jag var där.
Under bilfärden dit såg jag dock två enstaka glador i närheten av Stjernarp.
Hur som helst, klockan 1435 landade jag slutligt framför
fötterna mycket nöjd med denna min flygdag.
Den kunde varit sämre. Sen hemfärd, urlastning och koll av bilder,
för att sedan syssla med något helt annat.
Ni ser…man har fullt upp hela dagen….Härligt !
Här kommer några bilder, som beskriver den del av dagen, vilken
handlar om mitt termikflygande ;
En fly-by för piloten och andra betraktare. Min Hyperava som loggat 650 timmar i termik nu !
Inte så där jätteenkelt att fotografera och samtidigt flyga…
Försök att plåta med högerhanden och styr modellen med vänsterhanden…
det kommer garanterat att kännas aningen avigt…
Jag flög hela tiden, i stort sett, med modellen i solen. Det gäller att inte tappa bort den, för en Ava flyger snabbt långa sträckor om den får flyga efter eget huvud…
Min mest flugna modell efter en fullföljd flygning i lördags kl 1435.
När jag flög medvindslinjen inför min landning, flög jag in i dagens
bästa termikblåsa på 40 m höjd.
Jag kunde inte motstå utmaningen utan började kurva och till min förvåning, lyfte det under hela varvet. Blåsan lyfte upp mig och jag flög
ytterligare en halvtimma. Denna blåsan var ett resultat, av att solen hade verkat i en timma på marken och fått igång termikmaskinen.
I söndags var det utlovat svag nordlig vind och solsken för södra Sverige, vilket ställde i utsikt, att det kunde bli termik- flyg och om vinden höll sig även hangflyg.
Färden gick till ett ställe söder om staden, där jag skickade iväg min modell kl 0945 upp emot en blå himmel, som inte uppvisade ett enda moln.
Sikten var mycket god, indikerande dels nordlig vind och dels högtrycksläge med ganska stabil skiktning.
Just efter start på 50 m tog jag en blåsa, men den föll ihop efter några minuter. Jag såg inga rovfåglar som kurvade, varför jag landade och avvaktade, för att solen skulle hinna värma upp marken lite mer, så termiken skulle kunna bubbla.
Norr om mig såg jag några ormvråkar, som gnetade på låg höjd och eftersom de drev mot mig i den nästan obefintliga vinden, väntade jag och startade sen och piggybackade i deras blåsa. Det var ju torradiabatiskt så inga moln. Men jag hängde med och har man väl kommit upp på lite höjd, så blir ju allt enklare.
Allt eftersom tiden gick, termiken blev frekventare, kom fler och fler ormvråkar på vingarna, eftersom de flyttar nu söderut. Jag skulle tro de flesta har redan stuckit, så det är väl de mest vankelmodiga, som fortfarande stryker kvar här.
Nåväl, lite fågelbilder blev det och jag visar bilderna som en illustration på, hur svårt det är att fotografera fåglar från modellen. Det är verkligen en grannlaga uppgift, att bedöma modellens och fåglarnas läge i luften, så att fotograferingen ska bli lyckad.
Det finns ett par bilder, som visar svårigheterna, då man använder ett vidvinkelobjektiv.
Klockan 1200 landade jag nöjd i gräset framför min pilotstol.
Plockade ihop och beslöt, eftersom vindkraftverken snurrade sakta nere vid Hallandsås och visade nordligt, att dra till Hovs Hallar med Avan. Vilket inte är ett flygplan, jag brukar flyga med på hang, men eftersom vinden kunde bli svag, var det ett ok val, för kan inte Avan flyga hang på HH, då kan inget göra det.
Nere på HH var det nordlig vind ca 1-2 m/sek. Det är perfekt för en Ava, så jag åkte upp på Platån.
Vilket innebär jag passerar privat mark, där jag stannade och utverkade tillstånd av ägaren att passera.
På parkeringen hade jag träffat två flygsugna skärmflygare Lars, som var min tandeminstruktör för 10 år sen nere vid Ystad och en pilot jag glömt namnet på. De gick upp på Platån med skärmsäckarna och antagligen bedjande till alla gudar, att vinden skulle ta sig.
Jag startade min Ava och det var som att flyga i varm mjölk… Kunde inte vara bättre. Det märktes omedelbart, att på lite höjd var vinden starkare, för lyftet ökade, vilket manifesterades med ett glatt snabbt pipande i min variometer. Det gick att stiga högt, men jag säger inte , hur högt jag var.
En av de boende, där jag passerade tomten, kom ut och berättade, han byggt en elseglare och han fick prova min Ava.
Det visade sig, att han körde en Porsche på bana och för att jag skulle kunna associera på något sätt, hur man styr och korrigerar, sa jag, att styra en modell, det är som att kontrollera en sladd på sin bil på tävlingsbanan.
Detta gjorde han förstod och hans provflygande gick bra.
Men, jag sa uttryckligen, att försök inte flyga själv första gången. Uppstår en situation, kommer det att sluta med ett hårdhänt möte med Hovs Hallars klippor…
Så småningom, ca kl 1400 kom vinden med 5 m/sek och Lars startade som förste man med sin skärm.
Det var fint lyft och efter en stund startade kompisen också. Han fick, just då han gick över kanten, en smäll i skärmen av kantrotorn och steg på nån sekund 10 meter.
Det är lurigt att starta till höger på Platån, då det kan bli ett frontinslag på skärmen. Bäst att starta är till vänster, där Platån begränsas av en liten sänka i marken.
Jag tror inte, han var medveten om det, men allt gick bra och han fick också en fin dag på HH.
Kl 1600 landade jag synnerligen nöjd med dagens flygningar, då jag varit i luften i nästan 5 timmar…
(eftersom kommateringskonsten i dags- och övrig boulevardpress
och viss litteratur är under all kritik i dag, är jag själv ytterligt
noggrann med att kommatera grammatiskt korrekt…om ni
undrar över mina kommatecken , som är rikligt förekommande)
Så var det bilderna…
Start kl 0950 för en termikrunda…
Medvindslinje och planering.
Lars, en mycket skicklig skärmpilot.
En blivande modellplanpilot flyger min HyperAva
Då jag passerade Segeltorp, såg jag att ytterligare skärmflygare anslutit, då aktiviteten var hög.
T
