Etikett: hyper ava

Kategorier
Termikflyg

MIN GAMLA OCH PENSIONERADE HYPERAVA…

 

 

 

…har fått flera hundra timmar i termiken vid Tjärby Kyrka.

 

 

 

 

Min HyperAva loggade mer än tusen flygtimmar…i termik under sin aktiva tjänst, som var 10 år.

Ett makalöst väl flygande plan, då man fått det trimmat, som man ville.

Man kunde ta den minsta termikblåsa. God hjälp med termikflygningen var variometern. För min gamla JR GX8 hade jag en Renschlervariometer som funkade perfekt. Som gammal fullskalaflygare var det dejavu att höra varion glatt pipa i blåsan och få info om höjden.

Nu har jag en modernare radio med inbyggd vario i mottagarna.

Platsen där jag flyger är idealisk för termik och hang, om vinden är västlig. Dessutom är där mycket vackert.

Bilderna är 3 år gamla, men de kan vara värd att se på i alla fall.

 

Min trogna Ava vid Litorinavallen vid Tjärby Kyrka. Den lutande eken har tyvärr lagt sig ner och dött.

Final och utflytning. Du ser modellen är aningen ärrad…

Landning på sporren.

Så mycket glädje denna modell givit mig !

Komplicerad öppen fraktur…

Ser du Bocken på hanget ?

Den stationära tornfalken.

 

 

 

En glada och en plåtapparat

 

 

Kategorier
Nostalgoteket

MODELLFLYGVÄDER ?

 

 

 

Det kan jag glömma nu…

 

 

 

 

 

Vädret för modellfllygare har inte varit nådigt de senaste
två månaderna. Mest ostlig vind och regn.

Ingen vind som passar våra hang. Man får sukta och längta
i stället.

Alla mina modeller är översedda och klara för flygning, så
där finns inte mer att pyssla med.

Fast det är klart, har man inget att laga eller förbättra, kan
man ju alltid ladda ackkar som ren terapi…

SLutledningen för ovanstående är, att jag ser bakåt, då det
var goda modellflygförhållanden.

Då jag full av förväntan for iväg kl 0900 för att flyga termik
på någon av mina favoritflygställen, då solen sken, Cu började
blomma och vinden var försumbar.

För mig personligen ser jag ofta tillbaka på goda upplevelser.
Då jag modellflyger,  erfar jag ofta positiva händelser.

Ok, när jag smällde min Spirit i Hovs Hallars bergvägg,
som berodde på en glappkontakt mellan acke och rx, då
var det ju inte så jag jublade…

Det värsta var inte kraschen, det var att plocka ihop,
 det som återstod av modell, elektronik och kamera.

Men jag ser sådant som en utmaning och om jag lyckas,
ger det stor tillfredsställelse.

Smällar är sådant som kan inträffa, då man flyger.
De som aldrig smäller är antingen de som aldrig flyger,
eller de som aldrig tänjer gränserna. Good Luck, säger jag .

Modellflygning för mig har aldrig varit ett tvång.

Det är för mig personligen förenat med stor lust att få ge
mig  ut med mina modeller.
Bara för att få uppleva miraklet, att jag kan flyga något
uppe i luften !

För att pigga upp mig rotade jag fram lite bilder, som
väcker mina flyg och naturminnen.

Häng med mig bakåt stigen !

Min YouTubekanal

 

 

 

 

Johnnys Leprachaun vid Hovs Hallar.

  Min HyperAva vid en av dess otaliga starter vid Tjärbyhanget

Min Spirit stol glidande på Hovs Hallar…

…och mindre stolt efter strömavbrottet och passerande genom en grov buske,
där modellen förpassades till flisstadiet.

 Gladans färger på ovansidan är vackra. Dess färger kan man studera om man flyger skärm nere vid Hammar,   då man ofta flyger rote med denna vackert färgade fågel på ett avstånd av 2 meter.

Mitt liv som modellflygare…

 

 

 

 

 

 

 

Förväntan…6 m/sek rakt på hanget. Blir ju bara bra !

 

                               Jag möter människor och propagerar för modellflyget

 

 

 

 

 

 

 

 

Kategorier
Segelflyg

BÄTTRA ATT RAMLA IN I EN BLÅSA, ÄN ATT RAMLA I DVALA I EN SOFFA FRAMFÖR EN TV…

 

 

 

…därför var jag ute och flög termik i det vackra vädret.

 

 

 

 

 

06-_DSC7732

 

 

När jag kollade väderläget kl 0700, var det molnigt och ca 17 grader varmt.
yr.no lovade växlande molnighet med risk för nån lite skur, men dock
uppklarnande.
Eftersom en splittrad kallfront passerat, hade jag skäl att tro, att det
skulle vara adiabatiskt. Således bra med termik, om det blev lite
solinstrålning.

Jag åkte till mitt vanliga termikställe och spanade väder. Ute i
Laholmsbukten låg ett Cb/Cumulus Congestus-moln och drev med sitt
tillhörande regn åt nord.
Över Halmstad låg en skur.

Söder om mig klarnade det upp och jag beslöt, att montera modellen.
Det går rätt snabbt nu…att få ihop HyperAvan.  Jag har gjort det några
gånger, så det har nästan blivit ett vanemässigt handlande. I och med
det har blivit det, är sannolikheten för misstag mindre, eftersom jag inte
bryter en invand rutin.

Nåväl modellen ligger klar på alla sätt med nyladdade ackar i flygplan
och i kameran, som jag så gott som alltid har monterad. Man vet aldrig, 
vad som kan hända,  men har jag en kamera, kanske jag får det
dokumenterat.

Eftersom vi är i början av September,  har ormvråkarna börjat att
flyga söderut mot södra Europa eller kanske bara Centraleuropa för vintern.

Så jag satt i min stol i väntan på termik och spanade på fåglarna.
Men jag såg ju ganska snart,  att fåglarna flög termik, så jag tänkte
varför skulle inte min Ava klara det lika bra eller bättre ?

Klockan 1100 skickade jag iväg min modell med en tickande kamera ,
som tar 2 bilder i sekunden om utifall att…

Jag steg med motor till 75 m fick en svag och ojämn termikblåsa,
men gnetade upp mig ett par hundra meter.

Har jag väl kommit upp på lite höjd,  är det problemlöst att hålla sig uppe.
Då är det bara att luta sig bakåt i sin flygstol och njuta.

Som jag tidigare skrivit,  så bruka jag alltid ha ett mål  för min flygning,
oavsett vad jag flyger  och var. 


I dag ville jag se, i just detta väderläget med 6/8 Cu,  hur stora blåsorna
var. Alltså hur stor diameter skulle mina svängar ha ? Hur mycket
skulle jag korrigera ?

Ibland tycker jag att modellen själv, så småningom,  centrerar sig
själv i blåsan, så det piloten behöver göra, är att se till han flyger rent.


Jag testade i dag att låta modellen själv centrera sig i blåsan.  Det vill
säga,  jag flög stora flata svängar genom att trimma min Ava till det.

Hur kan en modell centrera sig i en termikblåsa utan påverkan från
en styrande pilot ?

Fråga friflygarna de vet ! Men då jag flyger nyss ingången i en blåsa,
flyger jag på just stallgränsen. Om jag flyger in i lyft,  kommer ena vingen
att lyftas och det innebär,  att stjärten vrider sig motsatt vingen, som går
upp och då ökar anfallsvinkeln på vingen.

I och med att anfallsvinkeln ökar avsevärt, kommer min modell att
vika sig över den upplyfta vingen.

Varför det då ? Jo,  du flög ju precis på stallgränsen och en ytterligare
ökning av anfallsvinkel,  medför omedelbart en vikning, eftersom vingen
är överstegrade och avlösning har skett, så lyftkraften försvann.

Nu kommer modellen att vika sig, vilket innebär,  att den “ramlar” in
i blåsan. För det var ju den vingen,  som gick in i blåsan,  som överstegrades.

Efter vikningen kommer modellen att öka hastigheten och åter börja flyga,
om den är vältrimmad och det är min HyperAva.

Men att flyga så med en högpresterande RES-modell är oekonomiskt.
Du flyger din modell effektivare genom att flyga den aktivt.

Men att flyga aktivt innebär inte,  att man ska veva på spaken,
som om man skulle vispa ägg. Styr med små  utslag, för varje utslag
kostar luftmotstånd,  som du ytterst betalar med höjdförlust.

Jag flyger själv med minsta möjliga utslag, därför jag flyger med kreativ
fantasi.
Det gäller,  att lite grann kunna förutse skeendet,  dels med väder och
dels med modell.

Flyger du termik och vi förutsätter  du har gradientvind ,
kommer du,  efter att du flugit med vinden och svänger upp mot
vinden att stiga,  då din hastighet nu är relativ högre. Då får man
vara med på höjdrodret och plocka den höjdvinst, som du kan
betala tack vare din skenbara fartökning.

( Gradientvinden är den förhärskande “tryckvinden”   i atmosfären,
som inte är påverkad av några hinder,)

Är du inte med i svängen,  kommer din modell, om den är trimmad,
som min är, att höja nosen, stiga,  för att sen om man har otur vika sig.

Så flyg jämnt i varvet. Det vill säga använd ditt höjdroder att hålla rätt
nosläge.
Ett utomordentligt hjälpmedel att öka sin skicklighet med , är att ha en
variometer. Har man en TEK-tillsats,  så den blir totalkompenserad,
då vet du exakt,  vad som händer och slipper “spaktermiken”.

Jag har i 15 år bara använt Picolario i olika versioner. De två sista
jag köpte i våras,  är av naturliga skäl senaste typen  och de kan mycket
mer,  än vad jag har nytta av.

Picolarion, som kostar 2500 exklusive mottagare,  fungerar  perfekt tagen
rakt ur kartongen. Ändra inget i defaultinställningen som den levereras med,
då har du minst bekymmer.

Det enda du behöver göra, är att ställa in den frekvens, som passar dig.
Detta är mycket enkelt .

Det finns säkert billigare kinesprylar, men mina Picolarios ,
av olika versioner,  har skött sig  sen 2000 utan minsta problem,
vilket gör,  att jag ändrar inget,  som fungerar bra.

Att flyga termik handlar om,  att du  har  kunskap om mikro- och makroväder.
Det handlar om att ha din modell perfekt trimmad och att veta var
modellens gränser och kapacitet ligger. Men framför allt handlar det om ,
att öva och nöta in ditt beteende,  då du flyger i termik.

Termikflyg är fantastiskt roligt. Enkelt att komma upp nu, inget klabb
med gummirep eller vinschar utan nu använder man  elmotor,  modeller
som är högpresterande och en teknikutveckling,  som inte  sätter några
gränser.

Ja, det var en liten utvikning….

Jag fick fina bilder på flygande ormvråkar i alla fall i min GoPro.
Efter  mer än en timma i luften landade jag för att byta acke i GoPron
och för att informera två  pensionärer i  en husbil vad gravstenarna
är för något där jag flyger.

Samtidigt gjorde jag skamlöst propaganda för modellflyget !

Efter en kort paus ny start kl 1230 och efter en ny paus kl 1345 landade
jag slutligen kl 1450.
Inget regn fick jag på mig,  utan jag hade finfint väder för termikflyg.
De stora molnen drog norrut.

Så efter lastning av min modell och tillbehör i bilen bar det av söderut
till metropolen Laholm, där man vid torget köper lösglass 10 kr
billigare än i Halmstad !

Om jag tog bilder ? Jo, det blev 100 bilder med min Sony och min GoPro
tog 8000 i luften ! Tur jag har 64 Gb minneskort.

Här kommer några Sonybilder från min sejour vid Tjärby med min trogna HyperAva:

01-_DSC7714

Synen som mötte mig tidigt på förmiddagen. Regn ur ett Cumulus Congestus/Nimbus

02-_DSC7721

                                                                                                                                  Även över Halmstad strilar det.

04-_DSC7725

Ser ni klipporna till höger ?
Där flyger vi hang.

05-_DSC7728

Rakt fram bakom vindkraftverket ser ni till vänster om
pelaren vägen från Kattvik över åsen till Hovs hallar.

1-_DSC7743

Just där vi flyger. Bilden tog jag vid Tjärbyhanget.
Avstånd 20 km. Ser ni de markerade träden vid kanten
till vänster ? Till höger om dessa är pilotplatsen på Platån.

08-_DSC7749

Ännu en sten på gravfältet har fallit…

09-_DSC7755

…och denna är på gång att falla.

10-DSC05476

Vid 12-tiden klarnade det upp och termiken drog igång rejält.

11-DSC05491

...och bocken på Tjärbyhanget sa bara :
“Håhåjaja , att han aldrig tröttnar på att modellflyga här”…

12-DSC05506HyperAva + GoPro + Biltemastol + termik = Perfekt.

13-DSC05510

Om det fanns termik ?

Kategorier
Segelflyg

HYPERAVAN HAR NU LOGGAT MER ÄN 700 TIMMAR

 

 

 

 

 

   HyperAvan, 

nådde efter 7  år och 3 månader

700-timmars gränsen för  flygande i  termik.

 

 

 

 

 

 

 

DSC01088

 

 

Min HyperAva, som jag köpte 2008 och flög för första gången med,
den 14 Mars 2009, passerade i dag 700 timmar loggat i termik.

Den har nu 701.5 timmar i termiken. Med en snitt TAS på 50 km/timmen
blir det tillryggalagt i sträcka mer än 35000 km…

Låt mig slå fast,  att denna modell, konstruerad av Vladimir i Ukraina,
är den som berett mig mesta flygglädjen.
Det är en modell, som är utomordentligt välflygande,  om man
trimmat den rätt. Modellen har en mycket bra profil med en polar,
som tillåter snabb flygning exempelvis mot vinden, utan att man
behöver betala den ökade hastigheten med stor höjdförlust.


Att höra det laminära susandet  från vingarna,  då man  glider
200 m upp,  är en härlig upplevelse. Jo, Avan hörs långt,  då man
flyger.

Det är som en orgel i skyn, med ett milt crescendo.

Jag kan inte klaga på något väsentligt,  vad gäller min  HyperAva.
Det jag ändrat är, att jag bytt ut  metallskruvarna,  som håller
vingen mot polyamidskruvar.
Först trodde jag,  de skulle vara för klena, men det har aldrig varit
problem.
Däremot har plastskruvarna räddat vingfastsättningen  i vinge
och i kropp två gånger. I stället för söndrig vingsadel och trasig
fastsättning i kroppen, blev det ena gången en knäckt skruv och
andra gången båda plastskruvarna.

Bromsarnas mekanik har jag ändrat såtillvida,  att i stället som
var avsett att ha en komplicerad mekanik till bromsarnas
manövrering , monterade jag en torsionsfjäder, som är en
0.25 mm pianotråd, på bromsklaffen, som förspänd strävar
efter att stänga den.
Aktivera bromsen  gör jag genom att en servoarm direkt påverkar
klaffen.
Servot har jag flyttat till mitten av klaffen. Har fungerat perfekt
så här i sju år. Jag har två lägen på bromsen, 45  eller
90 grader klaff.

Med 90 graders klaff,  om jag dyker, överskrider jag inte högsta
hastigheten, där strukturen riskerar förstöras.
Det känns tryggt,  om jag måste bränna höjd snabbt.
Jag såg,  att Vladimir infört systemet med torsionsspända klaffar
på andra av sina modeller nu.

För att skydda fenan har jag för säkerhets skull dragit en 1.5 mm
kolfiberstång från fenans undersida och ankrat stången kroppen.
Kanske onödigt, men flyger man som jag ibland på svåra ställen
och framför allt landar,  så vill jag ha säkerhet. Tråkigt att behöva
åka hem därför fenan slagits ur läge vid en landning.

Min motor är en 10 år gammal  Mega av ganska mesigt  slag.
Den fick nya lager förra året och går perfekt. För för mig  är  det
så att Avan en segelmodell, inte en motorkärra.
Däremot har jag lagt i en 3-cells acke på 3.6 Ah. Bättre att tynga
med batteripower än att lasta i bly. Jo jag vet jag kan använda 4 celler,
men jag har gott om tid och har inget behov att ha en segelmodell,
som stiger som en raket. Jag vill inte ändra något som fungerar bra !

När jag bytte och satte i Turnigys tunna skevservo till sida och höjd,
fick jag lägga i tyngd i nosen ca 70 gram för att balansera ut
viktökningen i fenan med de tyngre servona..

Perfekt att använda är de zinkvikter, som däckfirmorna använder
vid balansering, för  de är försedda med självhäftande tejp, vilket
gör de lätta att fästa.
Vill du inte tigga, finns de billigt att köpa hos kinesen.

Det tog mig 50 timmar,   innan jag kunde säga,  jag kunde flyga
min HyperAva.
Så ska man plocka ut,  vad den kan prestera krävs träning. Viktigt
då du flyger HyperAvan är,  att du inte flyger den  för sakta. Du ska
heller inte, som jag påpekat vara rädd att banka omkull,  då du
kurvar i trånga blåsor.

HyperAvan har berett mig oändligt fina flygupplevelser, så jag
rekommenderar den av hela mitt hjärta och all min  erfarenhet.
Du kan köpa den hos Lennart och hans  firma RC-Teknik.
Han levererar snabbt och är serviceinriktad.

En annan fördel att flyga med Vladimirs modeller är,  att om
du smällt och behöver en udda del, exempelvis del av yttervinge eller
spryglar, så fixar han det för dig.

Inte trodde jag,  att den skulle bli så långlivad,  efter allt min HyperAva
varit  med om.

Jag minns min andra flygdag med kärran. Min radio då var en
Graupner MC-24 Gold Edition, som var ompipad till 2.4 gHz med
en Spektrummodul för Graupners Mc 24 serie.
Min flygning gick bra,  men då jag funderade över landningen, fick
jag pipvarning från sändaren om låg spänning…
Adrenalinet flöt omedelbart till och tankarna for genom skallen
under korta sekunder, då jag insåg,  att min modell kunde gå åt pipan.

Omedelbart stängde jag av motorn, drog full aerodynamisk broms
och brände bort höjden,  så fort jag kunde och låg sedan  på en snabb
final mot den planerade landningsytan.

Hela tiden detta skedde,  tutade spänningsvarningen i sändaren,
vilket ytterligare spädde på stressen  och jag såg i displayen , hur
spänningen i sändaren sjönk oroväckande  snabbt .

Men allt  såg för ögonblicket  bra ut och jag bedömde att detta
kommer att lösa sig, eftersom landningen var 4 sekunder avlägsen.
Jag flöt ut  en halv meter över marken. Jag tänkte i det ögonblicket,
att  jag trycker ner modellen, men marken var inte just då inbjudande
att göra det och jag hade som sagt känslan, att detta löser sig ändå.

Att det inte löste sig ändå, fick jag bekräftat, då min sändare slocknade
pang !

Att jag inte  tryckte ner Avan,  fick jag alltså ångra direkt.

Vad hände ? Modellen gick omedelbart  i FailSafe, vilket jag inte varit tillräckligt
noga med, då jag  programmerade. Jag hade haft  trottelspaken i lite fel läge,
då jag programmerade.
Jag skyller på åldern…

Följande inträffade:  Motorn drog på knappt  kvartsgas, bromsarna åkte in
och modellen steg sakta i en flat sväng.
Jag kunde inte göra ett biddevitten. Bara se på och jag kände mig ganska
vesen och hjälplös i väntan på något oundvikligt..

Nu hade jag tur, för efter ett varv sjönk den i medvinden på början  av
andra varvet och landade aningen burdust i ett stort buskage.

Dit jag sprang,  om inte för annat så för att koppla ur acken,
så inte reglaget skulle brinna  upp,  då propellern stod och hackade på en gren.

Blev det skador. Ja, jag fick 3 hål i klädseln på den vackra vingens
undersida och en sprygel sprack. Det grämde mig att få en splitt ny modell
skadad men det var i och för sig  snabbt lagat, då jag kom hem.
Acken i Mc-24 sändaren bytte jag  till Lipo 3 celler och kapacitet 4.2 Ah.

Den gamla acken, en Mh på 3.5  Ah var kass. En cell var helt död
och strömmen, som kunde passera den defekta cellen var för lite,
för att driva sändaren.

Men tänk om jag haft riktig otur och haft lite mer höjdroder programmerat ?
Då hade den försvunnit bort över bygden. Eftersom jag hade 3.6 Ah Lipo,
som gick på 1/4 trottel, hade motorn tuggat på ganska länge.
Troligtvis  då motorn så småningom stannat på kanske 4-500 m höjd,
då hade modellen troligtvis gått in med stadigt ökande hastighet i en
störtspiral och vid smällen mot marken, hade min nya HyperAva snabbt
blivit förvandlad till  flis.

Förra året på sensommaren drog jag i ett okontrollerbart läge rätt
ner i en vedstapel….

Varför det då ? Jo jag hade startat med fullt nos upp trim på stabben,
och jag hade glömt lägga in blyet i nosen, efter att jag hade haft bort
motorn.

Så vid starten stack Avan  rakt upp i en looping, som jag inte kunde
dra mig ur,  då jag var för lågt och den slog ner i vedstapeln,  så bitarna yrde.

Mittdelen av vingen var svårt skadad. Stabben sönderslagen och nosen
såg ut som en sprängd blommande tulpan. D-boxen på centralvingen
var i småbitar på båda sidorna av kroppen. Spryglarna var krossade,
men tack vare kolfiberstripsen hängde delarna hyfsat ihop,
så jag kunde restaurera spryglarna.

Jag tänkte först köpa nya vingar,  men så sa Rolf-Erik i Herrljunga,
att Lennart hade D-boxar,  man kunde köpa.  Jag beställde två bitar,
klippte till de, så de passade över skadan.

Eftersom D-boxen  var krossad på båda sidorna av  mittvingen,
rensade jag bort  allt trasigt, gjorde nya spryglar där det behövdes
och limmade dit dessa.
Sen blev det slipning och noggrann  tillpassning för den nya D-boxen i
kevlar/kolfiber och limmade den med långsamthärdande epoxie
från BilTema.

Innan jag  limmade D-boxen laskade jag kanterna på nya boxen
och på vingens D-box , samt tvättade med aceton  där den nya skulle fästas.
Det nya laminatet fixerade jag hårt med en riktigt bra tejp .

Det blev så bra,  att jag inte behövde slipa efteråt. Vingen klädde
jag om med Oralight. Tog tid att få bort gammal klädsel,  men
det löste sig med mattknivsblad. Klädde först undersidan och sen
översidan.
Där Oralighten slutade  ovanpå D-boxen låste jag klädseln med
en remsa genomskinlig tape.

Nu har ju kärran, med nödvändighet,  fått lite småskador igen,
som jag reparerat med tejp, men till hösten blir det helrenovering
med ny klädsel på vinge, fena, och sidoroder  samt en slipning och
sprutning av kroppen.

När jag sprutar använder jag AD Bildelars akryllack i sprayburk.
Den är suverän. Täcker bra och torkar på ett par minuter.
Ok den kostar 120 spänn burken, men hur mycket målar man
på ett år ?

Som sagt,  här är bilderna,  då jag passerade 700 timmar.
Nu visar loggen 701.5 timmar !

Jag har två splitt nya fina segelmodeller därav en Ava Pro
som i stort sett bara  är provflugen. Får väl ta mina HyperAva ur
tjänst lite tidigare, så jag får några timmar i luften med de andra
två modellerna.

Bilderna har jag tagit,  samtidigt som jag flög och det är inte
helt lätt, om det ska bli något av det…

DSC01036

Jag startade som sedvanligt tidigt på dagen,
för jag visste,  en front var i antågande vid 1200-tiden

DSC01047

Termiken var på morgonen inte stark men jämn. Ingen turbulens i blåsorna…

DSC01056

…och vinden var  i stort sett noll.

DSC01087

HyperAva årgång 2008. Prylen framför vänster vinge
på kroppen är min allestädes närvarande GoPro.

DSC01015

Här kommer fronten inrullande västerifrån.

DSC01090Man ser att gränsen till fronten är skarp.

DSC01096

Hur skyn såg ut innan Ocklusionsfronten,  kan ser ni här.
3/8 Cu, perfekt segelflygväder för en Ava.

DSC01098

Här kommer Ocklusionsfronten inrullande från väster.
En bit bakom kommer regnet,  som gav ca 5-10 mm.

DSC01132

Gräns mellan front och förutvarande luft. På höger sida Cu på vänster fronten.

DCIM204GOPRO

Även sedan fronten kommit in över oss, fortsatte Cu-bildningen.

DSC01105

För mig det väsentligaste: Min flygstol och min sändare.

DSC01106

Dagens sista landning omkring kl 1230.
Loggen på Avan nu: 701,5 timmar !

DSC01108

Landar man i högt gräs är det lätt att få ett strå genom Oralighten.

Nu siktar jag på 1000-timmars vallen om ca tre år…

 

 

 

Kategorier
Termikflyg

EN KÄNSLA AV ATT NU ÄR DET KÖRT…

 

 

 

 

…för min Ava,

då den inte var att finna i skyn…

 

 

 

 

 

DSC07142

I lördags var det sagolikt termikväder med sol, 24 grader varmt och 4/8 Cu.
Naturligtvis var jag ute och flög. Jag missar inte sådana chanser.
Så iväg med grejorna upp till våra marker öster om staden 25 km.
Vinden var ca 3-4 m/sek sydost. Någon sjöbris fanns inte här , utan allt
såg mycket positivt ut.

Jag startade och fick en blåsa på ca 75 m höjd. Stängde motorn och mallade
in mig. Det steg med uppskattningsvis 4 m/sek, vilket inte är kattskit.

Hängde med upp till 450 m för i det starka solskenet är modellen svår att
se på högre höjd mot blå himmel.
Efter en 30 minuter i luften landade jag, för jag behövde nåt att dricka i värmen.
Under nedstigningen märkte jag,  det var dåligt med termik…Men jag vet ju,
att termiken släpper med viss rytm.

Klockan var vid min start 1300, vilket är sent för mig, men med tanke på hur
det såg ut med väder och moln, kunde jag förvänta,  att det blir flygbart till 1900.

Jag inmundigade en halv liter vatten, applicerade min nya GoPro på Avan och startade.
Under stiget märkte jag ingen indikation på termik, vare sig från min Picolario eller
på min modells uppförande. Det var helt finito med vertikala rörelser. Små kytt, javisst,
men inget som man kurvar i med reda.

Så det var till att klättra upp till 150 m ca, där jag fick en svag och trång blåsa.
Genom att finflyga mallade jag in mig i centrum och hade stig under hela varvet.

Det är vid dessa tillfällena en Picolario visar sin styrka som ett hjälpmedel att
flyga effektivt. Förresten,  min Picolario har jag inte förändrat något i
inställningarna,  som kommer som default. Det funkar bäst för mig.
När jag passerat 250 m,  märkte jag,  att den vertikala rörelsen i luften ökat betydligt.
Nu steg jag med 4 m/sek igen, vilket höjdmätaren bekräftade, genom att varje varv
gav mig  20 m i höjdvinst.

Ok, jag fortsatte flyga i den härliga termiken i en timma till, innan det var dags att
göra en mellanlandning för att inta vätska. Det var mycket varmt att sitta i solen !
Jag har en mindre parasoll,  som jag kan fästa på min stol, men naturligtvis hade jag
inte den med…

Klockan var nu ca 1445 och jag bytte acke i Avan. Inte för jag behövde, men jag ville
testa en ny Kokam-acke jag köpt. Fortfarande var vädret precis så bra,  det kunde vara,
varför jag startade. I stiget märkte jag,  att Kokam-lipon levererade mer Ampere än den
andra “vanliga” Lipo-acken.

Förhållandena var lika som under förra starten. Dålig termik upp till 125 m.
Blåsan jag tog på denna höjden var liten och turbulent. Men jag visste av erfarenhet,
att den skulle bli större och starkare,  ju högre vi steg.

Så skedde också. Picolarien knattrade som en kulspruta och höjdangivelserna,
var 50 m, kom tätare och tätare.
På 475 m avbröt jag stiget, flög ut i stilla luft och njöt. Allt var,  precis som jag ville ha det.

Alltså en fin vältrimmad modell, härligt väder och vackra omgivningar, så inte kunde jag
klaga på något.

Men….snart skulle det bli bekymmer, stora sådana !

En passerande cyklist stannade och frågade något och då gjorde jag något,  man aldrig ska göra,
om man har sin modell på 4-500 m höjd.
Jag kastade ett öga på mannen och sen….kunde jag inte hitta min Ava i skyn !

En Ava på 450 m i skarpt solsken är inte stor för ögat. Jag spanade,  där jag släppt den
med blicken 5 sekunder tidigare, men intet syntes. Sen spanade jag till vänster och sen
till höger. Inget.

Nu fick jag den där typiska känslan i magen, som när man står inför ett obehagligt faktum,
vilket tycks oundvikligt: Bortflygning.

Eftersom det blåste sydost,  kollade jag med vindriktningen ca 200 m,  men inget.
Min tanke var, nu flyger mina Ava bort och det innebär med all elektronik, ombyggd kamera
23000 spänn upp i rök.
Jag måste medge,  att tanken var svår att förtränga, så jag kunde agera logiskt.

Jag hörde Picolarion tuta idogt och modellen steg högre och högre. Man känner sig väldigt
hjälplös i detta läget, då man inte kan se sin modell. För att få en chans att få syn på modellen,
drog jag  ca 30 sekunder efter jag förlorat den ur sikte full aerodynamisk broms och detta
kombinerat med full sida och full höjd.
Då visste jag,  den skulle spirala ner snabbt utan att överskrida den hastighet, då strukturella skador
skulle kunna uppstå.

Trots broms och korsade roder steg Avan bitvis till en början. Men efter 10 sekunder hörde jag
den sjönk snabbt.
Min blick var riktad mot en plats med vinden 300 m, där jag bedömde modellen borde dyka upp.
En modell som spiralar är lättare att se,  än en som ligger rätt på vingarna, då ett plan som spiralar
skapar mer rörelse för ögat.
Jag hörde höjdmätarangivelserna från 500 – 250 m. Nu borde jag snart få syn på modellen.

Samtidigt som modellen sjönk, snurrade tankarna i hjärnan,  om hur terrängen såg ut,
där den kunde komma ner.
Det var ganska öppet, med det fanns gammal granskog också, som lätt maskerar en modell.

Precis då Picolarion anmälde 200 m,  fick jag syn på min Ava. Den spiralade ner ungefär
300 m mot lä.
En mycket stor sten föll från hjärtat ! Det kändes,  som om jag vunnit en miljon !

Så jag stabiliserade modellen och flög mot mig, samtidigt som jag drog in bromsen.
Efter en minut var Avan rakt över mitt huvud och jag kunde planera och landa.

Det kändes utomordentligt skönt,  att se min kära Ava med vidhängande kamera ligga
på marken 5 m från mig !

Efter en kortare paus och efter att ha demonterat GoPron,  startade jag igen,
eftersom jag ville konstatera,  hur mycket min modell drev i vinden.

Likaså ville jag se,  hur den flög,  om jag släppte spakarna. På egen hand efter jag släppt
spaken,  flög den först med bibehållen kurs och gick sedan in i en svag och stabil sväng.
Det är ju bra,  att den är i stort självstabil utan att gå in i en självinducerad dykning.

Efter detta drog jag full broms, vilket medförde , den gick in i en 25-gradig dykning,
dock utan att maxfarten överskreds. Efter ca 10 sekunder började den svänga svagt,
men fortfarande under kontroll.
Det sista jag kollade,  var vad som skedde,  då jag korsade sida och höjd.
Modellen gick in i grävande spiral under kraftig höjdförlust,  utan att hastigheten skenade.
Detta är precis, som jag vill ha det.

Som sista punkt i mitt testprogram, slog jag av sändaren,  för att kolla failsafens inställningar.
Efter någon eller några sekunder slog failsafen till, vilket innebar full broms, lite sidoroder
och höjdroder. Modellen flög i stora cirkla under kraftigt sjunk, så failsafen var ok.

Nu kom det spännande. Jag slog på sändaren, vad hände ? Jo sändare och mottagare
band omedelbart och jag kunde landa. Failsafen hade jag ju prövat förut, så jag visste,
det skulle fungera.

Sen var det att packa ihop och jag kan säga,  jag kände glädje,  då min Ava med tillbehör
ånyo låg i bilen !

Kanske en lösning på problemet om man flyger långt bort ifrån sig kanske skulle vara
att använda RPV-glasögon…

Sen åkte jag till en granne där upp och fikade.

Vad är moralen i historien ?

 Släpp aldrig din modell med blicken,  då du är över 250 m.

Var 100 % fokuserad på din modell.

Låt dig aldrig distraheras av något ovidkommande.

Ha ett begrepp om,  hur långt din modell kan driva med vinden under en minut.

Om du förlorar modellen ur sikte. Drabbas inte av panik, utan försök agera logiskt.

Det första måste vara,  att aktivera dina bromsar,  så du kommer ur termiken och
förlorar höjd.

Bedöm hur långt modellen kan ha drivit och koncentrera dig på den delen av skyn.

Spana av skyn systematiskt. Inget irrande med blicken, utan dela in sökområdet i
segment och scanna dessa.

Tänk på att chansen att se modellen säkert, uppstår på ca 250-200 m, så sänk din
blick till den höjden.

Min Ava hörs i luften,  då jag drar broms och spiralar,  så lyssna efter din modell.

Om du inte får tag i din modell…beroende på inställningar,  lägg den i Fail-Safe,
så den har möjlighet att göra en landning med så lite skador som möjligt.

När du ska ge dig ut och leta,  så märk ut på marken vindriktningen, vilken du
kan lägga in på kartan och minska sökytan.

Tänk på att man bedömer i regel avståndet till modellen varande för långt.
Bedömer du avståndet till 500 m, börja leta vid 250 m.

Ha alltid namn och telefon på modellen. Både på vingen och kroppen.

I min andra Ava Pro har jag en gps-tracker. Men det hade ju inte hjälpt idag…

Så tänk på detta, bli ingen modern Ikarus och flyg för nära solen. Dina vingar lossar
inte,  men kontakten med modellen kan gå förlorad !

 

 DSC07147

Perfekta betingelser. Termik och fält.

DSC07153

Efter flygningarna på väg att plocka ihop

DCIM196GOPRO

Ramla ner i en sjö ??

DCIM197GOPRO

Här är en bild på Avan vid landningen efter att jag fått syn på det igen.
Ni kan se på skuggan att min GoPro sitter på vänster sida av kroppen.

 

Kategorier
Segelflyg

GLÄDJEFLYGARE

 

 

 

 

Klart jag är det.

 

 

 

 

 

10-4-_DSC5592

 

 

 

Årets hittills finaste termikdag upplevde vi i torsdags.

25 grader varmt, redan kl 0900  kraftig cu-bildning.

Kvistade till en plats jag trivs att flyga på.
Nästan ingen vind, så det var att förbereda min trogna Ava,
ta fram flygstolen och starta.

Jag har investerat i för en gångs skull i  de bästa lipo-ackarna.
Jo mer än dubbelt så dyra, men håller bättre och tål högre
strömuttag.

Nu hade min motor mycket bättre drag, så investeringen
har betalat sig med en gång.

Att jag kan sitta i min stol i skuggan och höra variometern  berätta
om höjdvinst, det är en lisa för sinnet.

Termiken var utbredd och stark. Det gällde att välja en blåsa, som
inte var alltför stark (?),  vilket gör flygningen lite mer avslappnande.

Det fanns gott om migrerande ormvråkar kurvande under sin flyttning
söderut.

Gladorna kanade runt,  inte lika elegant och de fick se sig bli
kontinuerligt frånflugna av min Ava i termiken.

3.5 timma i termiken fick jag. Sen var jag nöjd.

 

Sådan här var min flygdag…

DCIM137GOPRO

Antagligen den vanligaste bilden på en modellflygande åldring:

Startande sin segelmodell.

01-_DSC5634

Stol i skuggan. En Ava som väntar på att bli luftburen.

Mitt liv då det nästan är bäst…

DCIM140GOPRO

Mellanlandning för byte av kamerabatteri.

07-1-_DSC5568

Ser bra ut…

 

DCIM150GOPRO

Om jag håller mina tår på vingspetsen och håller stabben mellan tumme och pekfinger,
så blir det denna vackra (?) skuggbild…

01-_DSC5408

Vi ser slutet av högsommartiden närma sig på växtligheten…

02-_DSC5432

Nebotornet i Veinge.

Länk: tornhistoria

03-_DSC5454

Än kan man uppleva sommarens rikedom…

04-_DSC5480

Undra vad antennerna är till ?

05-_DSC5497

GULT !!!

06-_DSC5505

En trädmus eller…

07-_DSC5508

Det gäller att ha munnen öppen då det regnar manna och man inte har nån sked…

08-_DSC5515

Detta tycker jag ser ut som en sjöelefant som kört nosen in i trädstocken …

Hans blick är ganska typisk…sjöelefantflegmatisk.

12-_DSC5551

En representant för varulvssläktet…

14-_DSC5561

Sympatisk…tja ?

09-3-_DSC5588

…blåsorna puffade iväg med jämna mellanrum som ett PaterNosterverk
och min landningsbana var nyklippt i dag.

11-6-_DSC5625

Eftersom det var sydostlig vind, kom inte sjöbrisen åt oss ens kl 1500.

1-_DSC5596Här får ni en liten bukett oxå…
som avslutning.

Kategorier
Segelflyg

ATT FLYGA FÖR ATT LÄRA…

 

 

 

 

 

…jag medger det låter ambitiöst…

 

 

 

 

 

 

…men för alla mina flygningar, de är många, så har jag alltid
haft en målsättning.

Det är det,  modellflyg handlar om för mig. Att öka sin skicklighet
baserat på kunskap och erfarenhet.

Jag flyger inte de snabbaste hangmodellerna eller de absolut bästa
termikkärrorna, men det jag flyger,  det vill jag behärska och kunna
utnyttja potentialen på.

Det finns ju ingen anledning att ha en termikmodell för 25000 kr,
om man inte kan utnyttja dess inneboende förmåga eller ?

Gör man inte det,  är innehavet av dyra modeller bara ett sätt
att visa att “Jag äger “.

Mina modeller,  vågar jag påstå, är väl utnyttjade. Sen 1980 har jag fört
flygdagbok mer eller mindre noggrant med anteckningar om flugen
modell, tid i luften och andra händelser i samband med flygningen.

Roligt att ha.

Min senaste flygning på Tjärbyhanget med min gamla synnerligen
välflygande Hyper Ava,  ville jag skulle omfatta en träning i att
kurva mycket tight, vilket är väsentligt,  då man tar små turbulenta
blåsor på låg höjd.

Jag tror de flesta av oss kurvar för flackt med vår segelkärror.
Precis samma beteende märktes då jag fullskalasegelflög,
vilket gjorde, att jag anpassade min flygning och kurvade brantare.

En Ava är en högpresterande modell,  som klarar mer,
än man kan förvänta.

Jag ansåg själv,  jag kurvat tillräckligt brant förut, men i dag testade jag att
svänga riktigt brant, så jag kunde slå fast, om det var lönt med tanke
på eventuell höjdvinst att flyga så.

Det lönade sig. Jag kurvade med ca 60-90 graders bankning och jag upp-
levde subjektivt och under avlyssning av min variometer, att jag steg
bra.

Alltså min höjdvinst blev större, än då jag flög mera flata svängar
i lugnare tempo.

Flyger du brantare svängar, flyger du med högre belastning eller
lastfaktor. Det betyder, att du måste flyga fortare,  så dina vingar
kan  producera tillräckligt lyft.

En belastning med 2 G betyder,  att du behöver fördubbla lyftet, vilket
du gör på en kärra utan klaff,  genom att öka hastigheten.

Du förlorar inte på det,  eftersom du genom att ligga i blåsans centrum
utnyttjar det bästa lyftet.

När man ligger och svänger brant, vill i alla fall jag komma in i rytmen
så fort som möjligt. Kommer du in i rytmen, flyger du effektivt.

Vid brant termikflygning med modell,  gäller det,  att med botten- eller
topproder balansera nosen i horisonten.

Alltså sidorodret bestämmer nosens läge i horisonten och
därmed är det ett medel att kontrollera hastigheten, så
kurvningen trots brantheten blir mjuk och fin.

Jag är inte rädd att korrigera i blåsan med ganska kraftiga
roderutslag.

Ge inte maximala utslag. Ett maxutslag ger en snabb och tvär rörelse
hos planet och därmed försvinner rytmen.

Ett maximalt utslag gör också, att exempelvis ditt sidoroder
överstegrar din fena, så verkan försvinner.

Det som händer,  då du ger ett sidoroderutslag är att du
ökar anfallsvinkeln på fenan så du får din modell att ändra sig i
girplanet eller som det heter på engelska Yaw.

Så prova med mindre utslag först, men tveka inte att korrigera.

Man får inte låta tillfället springa iväg, om
förhållandena är marginella. Ska du stiga, det gäller att
ligga i bästa lyftet !

Se hur exempelvis ormvråkar korrigerar i en blåsa.

Är de inte nöjda, så flyttar de på sig eller gör en korrigering.

Ok, som slutsats på mitt mål att kurva brant blev jag medveten om,
att en Ava kan kurva brant och flyga effektivt.

Hur man blir bra eller i alla fall bättre flygare ?
Genom att öva och samla erfarenhet.

Därför har jag alltid ett mål,  jag vill uppnå.

Att få denna måluppfyllelse innebär inget hinder för att uppleva glädjen
att flyga. Det ska ju vara roligt att utöva sin hobby, det ska inte vara ett
pålagt tvång.

Då blir aldrig resultatet bra.

SÅ för mig är exempelvis hangflygning ett ständigt provande
och experimenterande. Hur ska jag flyga effektivast exempelvis
vid Tönnersa Strand ?

Här har man en kraftig sidvindskomposant och för att få bort den,
får man korrigera på rakan med sidoroder.

Men frågan är ju: Går det fortare ? Ett sidoroder som korrigerar
skapar motstånd och frågan är,  om den parallella kursen med
hanget ökar hastigheten så mycket att man kompenserar för det
ökade motståndet ?

Eller är förmågan att hålla modellen parallellt med hangkanten bara
ett estetiskt problem ? Jag menar,  att man tycker,  det ska se snyggt ut…

Ja, det är sådana funderingar,  jag har i alla fall.

Min flygning vid Tjärby i onsdags innebar vind 3 m/sek som kom
något snett från syd, temperatur 14 grader och inga Cu.

Jag startade vid 1030-tiden och fick direkt en blåsa på 50 m höjd.
Kurvade upp mig brant och kom såpass högt, att problemet att hålla
sig uppe inte fanns.

Men jag bromsade ner mig, provade kurva brant ett par gånger upp
och ner.

Vid 12-tiden kom sjöbrisen som ett brev på posten. Luften blev helt laminär,
alltså inga vertikala rörelser.

Men jag höll ut och klockan 15 märkte jag,  att om jag körde elmotorn upp till
knappt 150 m fick jag termikanslutning.

Det var termisk luft,  som gled ovanpå sjöbrisen och där var termiken ok.
Så är det sjöbrisläge, kan det löna sig, att köra elmotor upp till lite
högre höjd.

Nu under senare eftermiddag fanns det gott om ormvråkar, som flög
där jag var och vi utnyttjade vår förmåga gemensamt att hitta termik.

Förutom ormvråkar var där glador och tornfalkar.

Tänk på om du flyger en Ava eller liknande, att inte flyga  för sakta !

En Ava har en så bra polar att modellen klarar en ökad hastighet,
utan att du måste betala med en dyr höjdförlust.

Med lite högre fart är du bättre förberedd, då du ska dyka in i blåsan
och korrigera. Ingen risk för vikningar utan du behåller rytmen.

Så gneta inte för sakta !

Lite bilder blev det, så ni inte tröttnar på bara mina ord…

Om jag tröttnar på att flyga….aldrig !

Kategorier
Segelflyg

DISIGT…

 

 

 

 

..men visst, termiken finns där.

 

 

 

SONY DSC

Temperaturen var på väg mot 15 grader , så jag
tog min cykel och kameraväska och for ner till hamnen för att
se,  om jag kunde få korn på kärrhöken.

I hamnområdet pågår varje helg ett ganska intressant inmutande
av revir.

Det är husbilsägarna,  som kivar om de bästa uppställningsplatserna.

Varför man ställer sig här ? Jo det är gratis. Än så länge, men det
kommer enligt kommunen att skyltas upp,  att övernattning i husbil
inom kommunen är endast tillåtet på plats avsett för husbilar.

Men det är så,  att har man en husbil för en mille, då svider det att
behöva betala 100 kr för en övernattning…

Jag satte min cykel vid handikappbadet och gick runt och tog
lite bilder.

Någon kärrhök hade jag ingen chans att fotografera,
men jag såg den i alla fall.

Med tanke om kommentaren om biskötsel…jag såg många
humlor, som verkade yra av vårglädje.

Kan en humla vara glad..?

Som vanligt var hamnområdet nedskräpat med byggavfall
och vanligt svenssonskräp.

Jag kan inte förstå, att inte återvinningsstationen har öppet
dygnet runt,  så folk kan åka dit, i stället för att slänga i naturen.

Men det är är som i övriga samhället: “Nån annan får ta det”…

Under rundvandringen  i hamnen,   träffade jag en man från
Thüringen i östra  Tyskland, som berättade, om hur det var att
bo bakom muren.

Vi började prata,  eftersom jag försökte fotografera två sädesärlor,
som satt på taggtråden, vilket omgärdar Retlogs område.

Den tyske promenerande mannen stod just,  där jag stannade
för att fotografera.

Han berättade, med aningen ironisk ton,  att Sverige hade sålt
den rostfria taggtråden, som fanns vid gränsen och spärrade in
den  egna befolkning.
Jag frågade,  om han var säker. Jo, det var han.

Östtyskland köpte förutom taggtråd också Volvobilar
av lyxigare variant till kommunistpartiets pampar.

Platsen där pamparna bodde kallades i folkmun för Volvograd….
berättade mannen.

Nåväl, det som kallades Tyska Demokratiska Republiken, av de
rättroende i Sverige,  är kastat på historiens sophög…
…tillsammans med svensk rostfri taggtråd.

Vädret blev så bra,  att det kröp upp läge för lite termikflygning.

Så jag cyklade hem och laddade om med en Ava, for till Haga och flög.

Jag har aldrig tyckt om att flyga i disigt väder. Vare sig fullskala eller modell.
Varför ? Sikten blir dålig.

En modell, även en 4 m Ava, tenderar att försvinna i flicker,  när det är soligt
och disigt.

Jag hade ingen aning om,  hur termiken kunde vara, för det var ju torradiabatik.

Alltså det blev inga Cumulusmoln.

Det var termik,  som släppte med hyfsad regelbundenhet på fälten framför,
där jag stod.
Den var stark, men blåsorna var små och oregelbundna.
Men att kurva upp sig var ingen större konst…

Som vanligt kom gladorna och piggybackade på mig och varje gång,
kunde jag flyga från fåglarna i termiken. Jag tror en kråka flyger
bättre termik än en glada !

Ett par flockar med tranor kom i den sydliga till sydvästliga vinden
kurvande i termikblåsorna.

Man hör ofta tranorna innan man ser  fåglarna. Detta beroende på
att de är högljudda. De har mycket starka röster och deras eviga
diskussioner i luften hörs på långt håll.

Undrar vad de pratar om ?

Jag försökte få bilder, men avståndet var för stort.

Varför tranor flyger så mycket termik….? Det beror på, att de har
inte muskelmassa,  så de kan flaxa sig fram hela tiden.

Se hur en trana ser ut, det är ju bara ben, hals och fjädrar.

Jämför med exempelvis en grågås, som också flyger bra,
men den har muskler,  som vore den  uppfödd på stereoider.

Nöjd med dagen ?

Hur mycket som helst, då jag får göra, det jag helst vill,

vilket är att flyga.

Lite bilder som bitvis beskriver min lördag :

SONY DSC

Den gamla vassen är intensivt gul och är en perfekt biotop för anpassade fåglar.

SONY DSC

Ja tycker grågäss blir snygga att fotografera.
Inte just detta fotot kanske,  för det är taget på långt
håll, men tack vare deras muskelbaserade sätt att
flyga, blir det ofta bra rörelse över bilden.

SONY DSC

Hantverkare, som har gjort området vid utfyllnaden
till en för dem bekväm soptipp.

SONY DSC

Uppsynen på en grågås påminner mig om det stränga uttrycket min
lärarinna,  fröken Carlsson, hade i småskolan.

(Googla småskola,  ni som är unga).

Det enda som fattas, är att hon skulle  fjädrarna på huvudet uppsatta i en knut.

SONY DSC

När jag träffade en man från Tyskland,  kom vi att prata om taggtråd,
som jag skrev.
Det var därför det kom några sädesärlor  och satte sig på
Retlogs taggtrådsstaket jämte oss.

SONY DSC

Som vanligt suddig bild, men det var inte tid för några finessinställningar här !

SONY DSC

Några intensivt gula blommor…gör betraktaren på gott humör och snäll.

DCIM122GOPRO

Japp, nu ska den gamle mannen starta sin Ava vid Haga.

DSC05746-001

De höstsådda växterna har kommit långt och sprider sin typiska lukt.

DSC05753-001

Min nyrenoverade Ava. Flyger bättre än bra !
Stolen finns att köpa på Biltema och är lätt och stark
samt mycket bekväm att sitta i,  då man flyger !

Kategorier
Hangflyg modell

TERMIKPREMIÄR 2015

 

 

 

 

…fast jag har ju redan tjuvstartat,

för 3 veckor sen på Tjärbyhanget…

 

 

 

 

 

DSC02472

 

Men denna dagen skulle vara den första med start vid Haga.

Det känns som säsongen startat, då vädret lovar termik och fina
förhållanden för segelflygning.

Vädret var sagt bli sydostlig vind upp till 5 m/sek och i stort sett
molnfri himmel, eftersom ett högtryck växt in över Sverige.

Alltså beslöt jag att ta med en av mina termikmodeller och det
blev min Hyperava och  eftersom jag klätt om vingen, var jag ivrig
att testflyga modellen, så jag fick koll på, om den flyger lika bra
som förut.

Jag har alla tillbehören för flygning med termikmodell i en
aluminiumlåda, så slipper jag springa och leta, för jag vet allt
som behövs finns med.

Nedkommen till Haga var väderläget perfekt. Det var vindstilla
och inte ett moln i skyn.

Jag monterade, kollade, tog ut min stol och startade.

Avan flög lika bra som före jag klätt om vingen, så jag
behövde inte bekymra mig.

På Avan hade jag monterat en Gopro, som videofilmade.
Kameran hade jag ställt in för maximal upplösning.

På 50 m höjd stannade jag motorn, eftersom jag flög in
i en blåsa.

Du ska veta, att klockan var bara 0915, då jag startade.

Blåsan tog jag på 50 m och sen klättrade jag upp, så långt
som behövdes.
Under stiget kom 3 glador och piggybackade på min Ava.

Detta är ett mycket vanligt beteende av glador, i alla fall
när man segelflyger vid Haga. Avan stiger lätt ifrån gladorna
i blåsan. Ormvråkar och tornfalkar är bättre termikflygare.
..eller så anstränger sig inte gladorna…

Efter 50 minuter landning och omställning av kameran
till stillbilder. Ja, jag vet jag kan göra det med min iphåne,
men varför krångla och riskera en modell ?

Samtidigt bytte jag batteri i kameran.

Ånyo en blåsa och hiss upp till lagom höjd, där jag kände,
att man kunde flyga säkert. Det väder vi hade i torsdags
med stark sol och blå himmel, gjorde att modellen inte syntes
speciellt bra. Hade det funnits moln som bakgrund, hade
modellen varit lättare att se.

Men att sitta i sin stol med Avan på betryggande höjd,
tagande 4 bilder i sekunden med ombordkameran,
livet kunde varit sämre !

Hur som helst, när klockan var 1245 landade jag Avan
och kände mig mycket tillfreds med dagens flygningar.

Jag missar inte gärna chansen !

För den kanske aldrig återkommer…vem kan veta ?

Trakten runt Haga är välfotograferad av mig och jag har
publicerat många bilder, så denna flygningen får
illustrera då jag flyger rote med ormvråkar och glador.

Alla bilder tagna med en Gopro. De flesta klippta ur en video,
men jag tycker kvaliteten är acceptabel.

Förstår ni, när ni ser bilderna,  att jag blir fångad av  min hobby ?

Häng med !

DSC02587

Platsen där jag flyger är en plats med gravhögar enligt skylt.
Här är utmärkt att termikflyga.

DSC02554

Min depå.

DSC02558Biltemas campingstol är perfekt då man segelflyger.

Bra att kunna lägga modellen på armstöden för mekning.

Här kan ni få musik associerad till ämnet.
Klicka på pilen och ni blir
flyttade 70 år tillbaka !

Denna melodi, skrevs av Lasse Dahlqvist, som också
spelade en av huvudrollerna mot Alice Babs.

Melodin blev mycket populär, då den beskrev något
positivt. Betänk att filmen spelades in under kriget.

Filmen är ett pekoral, men,  filmen handlar om segelflygning
på Ålleberg och Skarpnäck  och  är ett viktigt kulturhistoriskt
dokument om segelflygning i Sverige på 40-talet.

70 år gammal film som innehåller värderingar präglade
av kriget och den tiden.

Jag har filmen på dvd, om nån är intresserad.

örnungar-078Här är en bild som visar hur man såg ut och var 15 år…han till höger i hatten…

DCIM104GOPRO

Start

DSC02446

Min stolta HyperAva i sin rätta miljö !

DSC02455

Kör jag så det ryker…eller raketmotor ?

DSC02526Här kan ni se kameran på vänster sida av nosen fotograferande snett framåt/nedåt.

 

DSC02609

Men det finns inget härligare, när man är ute och flyger, än att höra just sånglärkans drillar.

En spelande sånglärka är bekräftelsen på vår.

DSC02646

Naturen har en enastående kraft och uthållighet. Redan nu spirar det i vallarna.

DCIM105GOPRO

Dags för landning. Avan finalglider över klorofyllgrön växtlighet.

 

 

 

Kategorier
Segelflyg

TÄNK SÅ HÄRLIGT DET VAR…

 

 

…när det var 25 grader varmt, termiken var bra…

 

 

 

 

 

 

 

DCIM177GOPRO

 

…och man kunde sitta i sin stol i skjortärmarna och flyga.

Jag ser ut genom fönstret, just inkommen efter en cykeltur i snöyra/regn
och stark vind. Självplågeri..javisst.

Just därför,  är det ett nöje att se bakåt på förra sommarens flygningar.

Personligen flög jag mycket förra året. Riktigt mycket.

Speciellt med min Avor var jag aktiv. Varför ? Jo Avan flyger så
makalöst bra. Varje minut i luften med en Ava är en njutning
för en gammal man…Modellen gör  det,  man ber den om.

Ett problem har jag kvar att lösa på mina Avor. Det är hur man
ska låsa ytterdelen av vingarna med den centrala vingen.

Jag har som de flesta använt tape, därför det är enkelt och säkert.

Vidare har jag prövat skruva i M3 polyamidskruvar jämte varandra på
respektive vingdel.

När man satt ihop yttervingarna med den centrala vingen, använde
jag en O-ring,  som jag trädde över skruvarna. Det höll ihop
vingarna utan problem…men, jag lyckades skada min klädsel
för mycket med de utstående skruvarna, så jag gick tillbaka
till tape.

Det finns säkert andra lösningar, men jag vill inte ha något
komplicerat,  som adderar vikt till modellen.

Jag har just haft framme mina termikmodeller och kollat upp
allt inför vårens och sommarens flygningar.

Ett problem, för de flesta tror jag, är att få helt glappfria
linkage. På Avorna har man stora roderytor och det ställer
krav på servo- och stötstångsinstallationer.

Som stötstänger har jag kolfiberrör och i ändarna kullinkar
för servoarm och roderhorn.

Jag kör med högkvalitativa servo med metallåda.Inte bra nog.
Efter en tid blir det mittglapp.

Så jag ska köpa servo med kolfiberväxellåda, för att se om
problemet med glapp försvinner.

Annars funkar allt på modellerna och jag väntar på första
riktigt fina termikdagen med lite värme i luften också.

Vi ses i luften !

Så här kan det se ut, när jag flyger:

DCIM177GOPRO

Här börjar molnen fläska till sig lite och anta congestusform. Jag minns termiken var stark.
Ett varv i termiken gav 25 – 30 m höjdvinst.

DCIM177GOPROKan inte ha varit bättre dag. Knalltermik, sol, varmt och landning kl 1620 !

Klart jag längtar .

Kategorier
Kuriösa modellflyghistorier

ATT MODELLFLYG SKAPAR MÖJLIGHETER TILL KONTAKT MED MÄNNISKOR..

 

 

 

 

…fick jag uppleva i lördags….

 

 

 

 

3-IMG_0045-2

 

Vädret först: Det blåste västlig vind ca 4 m/sek, vilket innebar,
att det är rakt på för hanget vid Tjärby Kyrka.

Solen skymtade fram under perioder, vilket borde borga
för termiska förhållanden.

Nåväl, ihopmontering av modell, utställning av min stol
och iväg. Jag hade bytt propeller till en snurra med mindre
stigning, som borde ge bättre stig utan att knäcka reglaget.

Det var precis,  som jag beräknat. Modellen klättrade
bättre. Nu är det inget självändamål för mig att ha en modell,
som kan stiga rakt upp. För då hade jag skaffat en F5J kärra
eller en vanlig motorkärra.

Mina elseglare har precis så mycket motor, som krävs för
att nå min utgångshöjd inom rimlig tid. Varför bränna
acken i jojo-flygning ?

Det är ju termik, jag vill flyga.

Ok, på 75 m stängde jag motorn, då jag hörde på varion,
att det hissade bra. Det kunde ju vara så, att jag låg i en
blåsa redan.

Mycket riktigt så hade jag ett bra stig och jag klättrade till XXX meter.
Jag ville inte gå högre, då dimmolnen rullade in med oregelbundna
intervall.

Således satte jag mig tillrätta för att njuta av min modell i skyn.


Då…hör jag något,  som knakar i skogen bakom hanget.

Jag kollade och fick uppfattningen, att någon människa kunde
vara i en sorts nöd och kunde behöva hjälp av något slag.

Varför trodde jag det ? Jo,  personen betedde sig mycket
märkligt och oberäkneligt.

Jag tyckte personen var utrustad med kryckor.

Bäst att landa tänkte jag,  om varelsen behöver hjälp. Så 2 x 90
och  landning, vilket i och för sig skar i hjärtat, eftersom
konditionerna var så bra.

Jag spanade mot skogen och en märklig figur lösgjorde
sig pratande med sig själv ur grönskan och uppenbarade sig
för mig på ett märkligt och  orationellt sätt.

Jag kunde inte se,  om det var en man eller kvinna.

Så småningom, efter en gång som en berusad blind myras
kom en kvinna fram till mig.

Hon hade en röd kofta som gick till knäna och under huvan
till koftan bar kvinnan en stickad mössa modell Ingemar Stenmark
1980 neddragen till ögonbrynen.

I midjan hade hon, en som jag tyckte, en  gammal militärlivrem
åtdragen utanpå koftan.

På benen hade hon ett par Fjällrävenbyxor ungefär 8 nummer
för stora. För att bli av med överflödigt tyg i byxbenen hade
hon knutit upp det överflödiga tyget med  persiennsnöre,,,

På fötterna hade hon sandaler från troligtvis sent 40-tal
utan strumpor och som kronan på verket hade hon två antika
skidstavar i bambu med enorma kringlor nedtill.

Är väl det, som kallas stavgång…klädseln fulländades med
stickade vantar där fingrarna var avklippta.

Jag uppskattade åldern till att ligga i intervallet (30,100(.
Det skulle vara klammer i stället för  paranteser.
Definitionsmängden är ju ett öppet intervall åt höger.

Ansiktet var, utan att jag säger det är fult på nåt sätt, mest likt
ett gammalt förtorkat vinteräpple.

Så nu vet ni,  hur varelsen ser ut,  som står framför mig och
mönstrar mig och min modell noggrant och kritiskt.

Jag tänkte, att jag får väl säga nåt i alla fall för att inte verka
osocial, så jag klämde till med: “Nu kommer nog våren”…

Det blev ingen respons från denna kvinnornas Ahasverus,
utan hon såg med sträng och uppfordrande blick på min modell
och min radio.

Efter nån minut gjorde hon sitt första uttalande..

“Jag har flygmaskiner som är datormaskinstyrda, som flyger
och spionerar på mig hemma”..”jag blir fotograferad genom
fönstren”.

Ja, men sa jag, denna flygapparaten spionerar inte, den bara
flyger.

Sen var det,  som att öppna en dammlucka. Orden forsade ur
kvinnan och jag fick en noggrann redogörelse,  hur någon
spionerade på hennes förehavande, med något man kan kalla
en drönare.

Jag frågade,  varför hon trodde, hon var övervakad och svaret var,
att någon ville kontrollera,  att hon inte var otrogen…

Hmm, tänkte jag, här är väl nåt,  som inte i ligger i rätt fack kanske…

Under tiden jag tog Avan till min bil, egentligen för att montera
min GoPro, men det ville jag inte, eftersom kvinnan hävdade
hon varit utsatt för övervakning, så jag simulerade underhåll på
planet i hopp om, att hon skulle fortsätta sin irrande promenad.

Men icke, hon pratade på utan hejd. Jag fick hennes livs historia
två gånger, tror jag.

Till slut sa jag, att nu ska jag flyga och då måste jag  vara lite
oartig, för jag är tvungen vara uppmärksam på min model
och inte nåt annat.

Under hela vår diskussion gick damen omkring under ett
ständigt stegande och mätande med de groteskt stora
bambustavarna, samtidigt som hon hela tiden mumlade och
småskällde.
Ska jag likna kvinnan vid något, så blir det den galna
“Kattkvinnan” i “The Simpson´s Family”, som terroriserar
sin omgivning.

Jag tog min modell och innan jag gick ut till hanget, sa jag,
att det stod ett rådjur borta vid åkern förut, om hon ville se på det.

Kvinnan svalde mitt bete och irrade iväg riktning det fiktiva rådjuret.

Ja ni ser själva, det händer alltid det oväntade, då man är ute och
modellflyger.

Man möter människor av alla sorter.

Den risken löper man aldrig i den virtuella världen.

Flygandet då, hur gick det slutligen ?

Jag fick 1.5 timma i luften, sen började det regna lite och dimman kom.

Jag fick dock flyga ihop med 3 glador i en blåsa.

Det är inte det sämsta !

Fast det var konstigt,  att hon blev övervakad, för att hon
inte skulle vara otrogen…. hon hade flera gånger sagt,
att hon var  ogift!