Lite mer bilder på fordon plåtade rakt upp och ner,
inga konstigheter.
Ta en koll du vet aldrig…
Det kommer många fler bilder efter hand.
Tur jag har 200 Gb utrymme på min server.
Håll tillgodo !
Modellen blev inte en överväldigande framgång, då den presenterades.
Inte för jag kopplar intrycket av fronten till något maskulint, utan det jag
får är mera associationer till sinnlighetens kvinnliga värld …
Det kommer mera !
Den största träffen för företrädesvis USA-bilar genomförs
under “Wheels And Wings” i Falkenberg.
Denna träff har nu körts under många år och är väl inarbetad.
Här kan du läsa om dess historia.
Personligen har jag varit där de senaste 4 åren och låt mig
säga, att det är en enastående upplevelse att kunna besöka
Cruisingen på lördagkvällen.
Inte bara kan du njuta av perfekt restaurerade bilar, utan
du kan träffa människor, som kompromisslöst lever upp
sina intressen.
Att gå omkring på torget, där cruisingbilarna kan parkera
mellan sina varv är en inspirerande och rolig upplevelse.
Jag måste personligen säga, att den för mig roligaste delen
är där, låt oss kalla det “Motorintresserad Ungdom” har sina
bilar uppställda.
Deras bilar är inte blanka. Tvärtom, man kan se, att bilarna
har levt ett hårt liv. Vad som utmärker dessa bilar, är ofta
att de är sänkta där bak, så undedel kan gå i marken.
Jag antar, man har installerat stötdämpare?, som går att med
luft jacka upp/ner för att justera markfrigången.
Lacken på dessa fordon är ett minne, vad det ett gång varit.
Ofta sitter det för medelsvensson mycket provocerande
stickers på bilen. Det är ofta så många, för att folk ska
förstå, att det handlar om satir.
Wheels And Wings betyder mycket för kommunen, då
man kan se att alla matställen är packade med bilintresserade.
Under de gånger jag varit där hittills, har jag aldrig sett några
sura människor eller slagsmål. Alla verkar gå in för att ha roligt,
vilket ännu är tillåtet i Sverige.
De enda poliser jag såg under kvällen, var två cyklande
Kling och Klang.
En av crusingvärdarna sa till mig, att polisen håller sig borta
för att inte provocera och det har hittills funkat bra.
Sprit ? Öl ? Självklart ! Men ingen störde eller var våldsam.
De som kommit med, låt oss kalla det “Raggarbilar”, hade för
det mesta utrustat bilarna med enorma musikanläggningar.
Flera hade PA som gav 1500-2500 W. Det hördes och kändes,
då man passerade en sådan bil, då man drog på och baslådorna
pumpade .
Jag kommer att presentera massor med bilder, på det jag
beskrivit ovan.
Sammanlagt klämde jag 8000 bilder och av dessa har jag editerat
800…som jag kommer att selektera ytterligare en gång.
Varje post på bloggen kommer att innehålla ca 50 bilder.
Så förvänta 5-… poster med bilder.
Mina bilder kommer endast från trakterna runt torget i
Falkenberg i samband med Cruisingen på lördagen.
Alla fordon som körde Cruisingrundan på lördagen,
har jag plåtat…tror jag.
Så det är bara att vänta så kanske du dyker upp med din bil…
Jag lägger upp en post om dagen.
Spänn fast dig, så åker vi första heatet !
Jag kommenterar inte i större omfattning, för då avslöjas
min djupa okunnighet om USA-bilar !
Förresten, om någon önskar en fullsizebild, så kan du maila mig.
Min adress hittar du under rubriken: Welcome to my …
på första sidan. Bara klicka på rubriken så kommer du till
mina kontaktmöjligheter.
Undrar hur det känns som “Medelsvensson” att hamna i Cruisingkaravanen…
En vanlig bil på träffen; Chevrolet Impala.
En raritet…Ford Thunderbird…
En av mina favoriter
Kallas detta ett Dollargrin…
Ett exempel på hur man kan manipulera frigångshöjd med hydraulik eller lufttryck.
Buick…det var då det.
En tatuerad dam, en dam och en av cruisingvärdarna.
Det var stort antal vackra kvinnor med under tillställningen.
Nog hade bilarna mer karaktär på 50-60-talet…nu ser alla likadan ut…i stort sett.
Mäktig front !
En episk formgivning !
Tänk dig en sådan bakdel på den nya Volvon….
Fenorna hade sin glansperiod…
Denna bilen också en av mina favoriter.
Ja, vad säger du om denna ?
En klassiker.
Svensk ungdom.
Falkenberg vars centrum var fyllt med folk.
Många som såg på bilar som denna tänkte säkert; Tänk om jag haft en sådan …
Hade SAAB haft sådana fenor och bakljus på 9-5 hade man nog inte konkat ?
Det var varmt och för att inte motorn skulle koka under den långsamma
cruisingen, satte man motorrummet till vädring med hjälp av en ölburk.
Pontiac GTO…en drömbil.
Ännu ett bilmärke som gått i graven.
…Å vi kommer från Falkenberg !
Chevor på rad…
Ladies in the boot…
Stay tuned ! Det kommer mycket mer bilder ! Detta var bara en aptitretare !
Efter debaclet med min Dean-kontakt åkte jag ut
för att kolla funktionerna på min HyperAva.
Jo, jag vet, jag har bytt kontakterna som var slitna, men
jag ville övertyga mig under realistiska förhållanden, att
allt är 100 % ok.
Därför drog jag till mitt flygställe. Det var nästan vindstilla,
då jag ankom kl 1000. Solsken och begynnande Cu-bildning
i kanterna. Där jag var, rådde torradiabatik.
Förutom att jag fixat kontakterna, hade jag klätt om sidorodret,
då den gamla klädselen var raddig…
Så igång med all elektronik, koll av räckvidd, roder åt rätt
håll och fulla utslag.
Allt är som det ska vara och just som jag skulle starta, kom
en glada flygande och la sig i en blåsa framför kanten.
Naturligtvis ville jag plåta den, men det hade flyttat sig,
så jag fick inte de bilder jag ville ha, men de får duga.
Sen åter till starten. Jag kastade iväg, kameran i modellen
tickade på sina 2 bilder i sekunden som vanligt.
Jag styrde min Ava mot blåsan, där gladan låg och på 50 m
höjd slog jag av motorn och började kurva i en ojämn och
inte speciellt stark blåsa. Men efter 1 minut och lite
justeringar sa min Picolario, att jag steg med 1 m/sek under hela
varvet.
Jag tog mig upp, så långt jag behövde och sedan kunde jag sitta
i min flygstol och njuta av flyg och natur.
Sammanlagt fick jag 3 timmar i luften endast avbrutet av en
kort vätske och batteribytarpaus.
Under min vistelse hade jag märkt, hur kraftig Cu-tillväxten var
och att molnen drog sig mot mig. Redan 1130 hade det bildats
Cumulus Congestus och dessa var på gång, att slå hål på
inversionen och bilda CumuloNimbus.
Detta kan bli något häftigt i väderväg, tänkte jag.
Strax efter kl 12 hörde jag de första åskknallarna, men jag
bedömde, det skulle vara ok att flyga en stund till.
Molnen hade gått över till mäktiga Cb och då de närmade sig,
märkte jag en markant vindökning och temperatursänkning.
Således tog jag beslutet, att landa innan regnet kom.
Lite surt, för termiken var rekordeligt stark nu.
Landning, demontering och inlastning i bilen för avfärd.
Jag skulle ett ärende till markerna där jag jagar och det
var i riktning åskvädret.
Då jag kommit en bit närmare åskan, såg jag vilket monumentalt
Cb-moln där fanns. Det var fullt utvecklat med städet längst
upp och omgivet av iskristaller.
Dessutom, i den södra änden av molnet, hade det börjat
att bildas den typiska valken av moln, som utmärker en
Gust-Front.
Googla, så får du reda på, vad det är.
I anslutning till molnet möttes jag av intensivt blixtrande
och ett kraftigt regn med stora hagel i.
Jordbrukarna i trakten fick i alla fall en riktig rotblöta !
I basen på molnet, som jag nästan…vill kalla en SuperCell,
kunde jag se virvlande luft, som utmärkte sig som små trattar
mot marken.
Dock såg jag ingen av tromberna som fick markkontakt.
Det är typiskt, att det bildas tromber under höga moln,
då det förekommer kraftiga uppvindar där.
Denna vädertyp med passerande kallfronter är mera vanlig
i augusti/september, vilket manifesteras av åskväder och
kraftigare tromber.
Efter passage av molnen kom jag åter ut i strålande
solsken.Tala om kontraster !
Om jag hade åskledare då jag flög ? Nä, men jag har blixtlås !
Jag tog lite bilder, vilka illustrerar min dånande flygdag.
Hoppa in !
Här vid X:et hade min Ava landat , då den var ute på egen flygtur. Betänk den hade
ca 1.5 m höjd vid sädesåkerns vänstra kant. Gled över den sådda åkern, passerade
den lilla vägen, passerade ett körfält, gled med ett nödrop över mittstaketet, klarade ytterligare
ett körfält för att sedan landa just vid dikeskanten. Stabben låg 1 dm från vägens asfaltkant !
Nu ska vi flyga igen…
Motorstart och kameran medföljer som nästan alltid…
Start
Jag startar aldrig på fullgas…
…utan jag nöjer mig med ca 60 % trottel…
…så det är därför jag aldrig behöver ladda min acke när jag är ute för att termikflyga…
…vilket gladan gör här…
…den är en dålig termikflygare jämfört med en ormvråk eller en gammal ärrad HyperAva !
Naturen stå i sin yppersta blomning just nu i början av högsommaren.
Allt som kan blomma gör det nu i syftet att locka insekter för pollinering.
Min modell efter fullgjort värv.
Det för mig viktigaste; Min modell och min flygstol.
De flesta, med ett undantag, har förstått hur viktig
stolen är för mig, då jag har en havererad rygg.
Cu Congestus på gång.
Molnen växer och det regnar ur kärnan.
Det blev labilt skiktat efter en kallfront passerat. I gränsområdet mellan kall och varm luft
finns förutsättningar för just det väder jag beskriver.
Här växer molnen på höjden. Termiken, uppvindarna i molnet är så starka
så den kan slå igenom inversionen.
Här kan man ana konturen av ett Cb.
Mörkret kommer…
Här tycks som en explosion har inträffat…
Det närmsta molnet är en GustFront som håller på att bildas.
En solbelyst väg på landet och i fonden ett apokalyptiskt moln.
Jag tycker det åskar mindre nu, än då jag växte upp ?
Detta är en hemlig bild egentligen…för det är avtrycken av ett UFO som landat i åkern…
Denna bilden vore väl något för tefatskonspiratörerna eller ?
Jag får ibland uppleva skeenden, som skapar lättnad
och glädje.
Det skedde för mig i dag torsdag, då jag var ute och flög termik.
Det var torrtermik med spridda blåsor, som efter hand jag steg
i dem blev starkare och starkare.
Således satt jag i min goa Biltemastol och njöt av flygning och
natur. Allt flöt på, precis som förväntat.
Tills jag skulle ner och landa för att sätta på min kamera på
modellen.
På ca 50 m höjd och med kurs mot havet fick jag tutvarning,
att min sändare tappat kontakt med mottagaren och modellen.
Vad känner jag? Överraskning ? Självklart och sedan maler
hjärnan på med skadebegränsning.
Att inte kunna påverka modellen skapar en speciell känsla
i magen på mig. Lite grann som då man åker Berg och Dalbana…
Jag agerar inte logiskt i dessa lägen alltid. Hjärnan försöker
finna ett sätt att komma ur situation och en stressad hjärna
fattar inte alltid rationella och adekvata beslut.
Jag testade roder och det blev inget resultat. All telemetri
till sändarens display var försvunnen och jag förstod, att
läget var minst sagt akut.
Modellen gled rakt på vingarna västerut och det första
jag gjorde var att slå av sändaren, så modellen skulle gå
i failsafe.
Failsafe har jag programmerat med lite höjd, lite sidoroder
och full broms samt ingen motor.
Inget skedde, då jag inte hade power till mottagaren och jag
förstod, att jag nu bara var en passagerare på min Ava och
jag kunde inte påverka något mer utan bara åka med.
Naturligtvis förstod jag att försöka gå i Failsafe är en
dödfödd idé, eftersom jag saknar ström till mottagaren.
Men sådan beslut tar man under stress.
Modellen flög in över kyrkan i Tjärby, där den till min
lättnad började svänga. Det är ju inte så inbjudande
att landa inne byn bland fastigheter, bilar och gravstenar.
Modellen svängde runt och gled elegant mot mig och hanget.
Jag hoppades den skulle vara så kursstabil, så den kunde ta
sig fram dit, där jag befann mig.
Då modellen kom i höjd med hanget, låg den på ca 10 m höjd
och mitt hopp ökade.Jag hoppades att den snabbt skulle
förlora höjd, men en Ava har högt glidtal och ville inte det jag
önskade.
Då modellen kom till kanten där jag stod, utsattes den för
turbulens från hanget och svängde 90 grader höger,
alltså flög modellen riktning Laholm.
Jag lade ner min radio och sprang fram till kanten för att
kunna se varthän modellen flög. Sikten från hanget skyms
av träd. Jag sågi alla fall, att modellen gled majestätiskt
söderut och jag bad en bön, att den skulle landa i veteåkern.
Det sista jag såg av den, var att modellen vred åt väster igen,
innan den försvann för mig.
Min slutsats omedelbart var, att Avan borde ligga i veteåkern.
Eftersom jag tappade ögonkontakt med den, då den var på
ca 3 m höjd, inbillade jag mig, att den kan inte glida så långt.
Men då hade jag underskattat min Ava !
Jag tog mig ner till veteåkern och gick längs kanten ivrigt
spanande efter något blått och vitt.
Jag tänkte, att denna relativt stora modell, inte skulle kunna
helt uppslukas av sädesfältet, med tanke på de stråförkortningsmedel
man använder idag.
Men jag kammade noll. Så jag gick längs cykelvägen tillbaka
men ingen Ava.
Jag klättrade upp för hangkanten och fann en plats,
där jag kunde spana ut mot fältet. Jag scannade fältet noga,
men jag såg ingen Ava.
Nu började jag bli svett. Mitt beslut nu var att gå i spåren
jordbrukarens traktor gjort på fältet för att kunna få syn på
något, då jag var närmare.
Jag ska säga, att det var jobbigt. Inte såg jag någon modell
för den delen heller.
Jag var säker på?, att modellen låg i sädesfältet. Det borde
den göra med tanke på vad jag såg innan den försvann…
Hur skulle jag finna den, om jag inte kunde se den,
då jag gick runt på åkern?
Jo, jag funderade på att åka hem, hämta en annan elseglare
försedd med kamera och min laptopdator och sedan ta ett
par hundra bilder från 100 m höjd, för att jag sen skulle kunna
kolla bilderna i datorn i bilen.
Om jag gjorde så, drog jag slutsatsen att modellen skulle dyka upp…
Jag menar en modell…den kan ju inte bara försvinna.
Dock, innan jag åkte hem, tog jag bilen och körde längs de vägar,
som fanns där.
Jag började inne i Tjärby, sen körde jag ut på stora vägen
riktning söderut.
Något blått blixtrade till på min högra sida och efter en koll
i backspegeln såg jag en Ava vid vägrenen…Klang och jubel !
Först ville jag inte tro det, men det var min Ava.
Således körde jag ner till rondellen, svängde in på den mindre
vägen, som går parallellt med den stora.
Då kunde jag parkera och ta mig över vägen trots den
vanvettiga trafiken till Avan.
Jag vill säga, att då jag kom till min modell, kände jag en
enorm tillfredsställelse och glädje, att jag funnit modellen.
Modellen låg helt utan skador och dess mottagare var,
då jag kollade, död.
Då jag tog isär modellen, förstod jag, det var glappkontakt
i Dean-kontaktdonet. Dessa hankontakter är försedda med två
fjädrande bleck, som ska tillförsäkra en absolut kontakt.
Den hane som satt i modellens LiPo hade förlorat det ena blecket,
därför inträffade händelsen. Det var enkelt för mig att provocera
fram glappkontakten.
Att modellen var oskadd, måste vara resultatet av ett flertal
mirakel.
Den hade glidit 150 m på 1-2 m höjd, just klarat norrgående fils
täta trafik, med ett nödrop klarat mitträcket och klarat att
landa just vid vägkanten på åkern.
Med tanke på den täta trafiken på vägen och hur fort fordonen
kör här, är det osannolikt, hur modellen kunde ta sig till
dikeskanten utan skador.
Hemkommen satte jag i en ny Dean-kontakt och nu fungerade
det perfekt.
Att kontakten var sönder var inte så märkligt, med tanke på alla
de gånger jag har anslutit min acke till modellen.
Men nu vet jag det och kommer att hålla koll på ansluningsdonen
i framtiden.
Att få tillbaka min kära Ava var härligt och att den desutom
var i perfekt skick.
Tänk om en långtradare kommit, då min Ava sakta gled över vägen…
Det kunde blivit småpinnar av den. I och för sig ett ärorikt slut
för en trotjänare !
Men nu hänger den fortfarande med.
Vad detta lärde mig ? Jo, det visar, hur viktigt det är, att man
följer en bortflygande modell med blicken, så länge det går.
Sen börjar man leta, med den fakta man har.
I mitt fall kan jag säga, att om jag stått kvar på kanten, hade jag
sett var modellen landade, men jag hade brått.
Aldrig kunde jag tro, att min Ava kunde glida så långt !
Som jag brukar säga; Då jag är ute och flyger, händer alltid det
oplanerade eller oväntade.
Det är väl det, som ger krydda i livet för en aktiv modellflygare.
Att så mycket oväntat drabbar mig, beror på att jag flyger
i stort sett varje dag. Gör jag det, är ju sannolikheten för
felfunktioner större ! Enkel sannolikhet; Gynnsamma/Möjliga.
Förstå, att det var en glad modellflygare, som kuskade hem
med en hel modell !
Jag tyckte, jag bara ville berätta denna händelsen med
lycklig utgång.
Det kunde ha blivit totalhaveri. Med en skrotad modell,
med skrotad telemetri, med skrotad GPS-tracker och med
pulveriserad Picolario variometer.
Trackern kunde jag inte använda, eftersom strömförsörjningen
fallerade. Kanske man skulle ha ett särskilt batteri till GPS-trackern ?
Men det finns ju ingen plats i modellen !
Ibland skiner solen även på mig !
Tisdagen lovades 3-5 m/sekund nordväst på HH av
norska vädertjänsten yr.no.
Alltså kanske det kan bli hangflyg. Jag kontaktade
Johnny och vi beslöt att åka ner. Jag tog inte med
någon modell, eftersom jag skulle ta bilder på hans
modeller.
Johnnys modell är en Leprachaun, som uttalas
fonetiskt: /ˈleprəkɔːn/, eller på svenska
fonetiskt: (leprakåån).
Det är antagligen första gången på 45 år jag inte
haft med en modell till HH om det varit flygbart där.
Nerkomna till Segeltorpshanget, vilket ligger söder om
HH, möttes vi av frisk vind. Havet bröt vilket sa oss
att vinden ligger på mellan 5-8 sekundmeter.
Jag mätte med min vindmätare och den bekräftade
vindstyrkan. Denna vindstyrka kan tyckas för hög
för modeller som en Leprachaun, som har ett relativt
i förhållande till modellen litet sidoroder.
Men vi kastade ut och modellen flög efter lite trimning
förvånansvärt bra. Vi kunde konstatera att denna modell
kommer till sin rätt bäst, om man flyger den uppe på
Platån i 2-3 sekundmeters vind.
Men som sagt, uppe i den laminära vinden flög den bra.
Jag skulle landa modellen, eftersom Johnny inte har
så stor erfarenhet just här vid Segeltorp.
Att landa här med en modell med så låg vingbelastning
utrustad med ett ganska litet sidoroder, det är inte enkelt.
Man får gå in från kanten och stånga mot vinden, eftersom
modellen inte har bromsar, för att reducera höjden.
Allt tycktes dock gå bra och jag tänkte, att nu är det värsta
gjort, då jag hade den på en meters höjd i ett stabilt läge.
Då kom det turbulens, som rollade modellen 90 grader.
Jo jag höll emot med fullt sidoroder, utan större verkan.
Modellen gick i marken med ena vingspetsen och groundloopade.
Jag bad en bön att inga skador uppstått. Det hade det inte.
Ena vingen hade lossnat från kroppen och genom Johnnys
konstruktion av kroppen, som är 210 cm lång, hade kroppen
delat sig där den var ihopsatt. Att Johnny gjort kroppen
delbar, var för att modellen skulle bli lättare att transportera.
Så inga skador överhuvudtaget.
Är det något som behöver ändras på modellen ?
Jo, en sak. Modellen är ju från början en friflygande modell
och försedd med en bärande stabbe.
Nu är den radiostyrd och stabben bör ha en symmetrisk profil.
Om man står på med modellen, kommer den tack vare den
bärande stabben att öka hastigheten mer och mer efter hand
som stabben lyfts upp och minskar anfallsvinkeln.
Den kommer avgjort att bli mer harmonisk med en symmetrisk
stabbe. Framför allt blir den mera lättrimmad.
Efter Leprachaunen var det dags för Johnnys Ka-8B att provas.
Den var aldrig flugen. Det visade sig att modellen var extremt
känslig på höjdrodret. Så vi differentierade utslaget för att
lugna ner modellen. Denna modellen väger bara 800 gram
och flyger bäst i vindar omkring 2-5 m/sekund.
Jag blev överraskad av att Leprachaunen penetrerade vinden
bättre än Ka-8:an. Det borde varit tvärtom…
Leprachaunen väger strax under 2000 gram. Det är ju en stor
modell.
Men som avslutning vill vi säga, att vi som vanligt fick en fin
eftermiddag vid Segeltorp.
Det tyckte säkert hängflygarna oxå, som fick ett par timmar i luften.
Vi kom på med Leprachaunen att Johnny ska montera servona
till sida/höjd bak vid stabben för att eliminera allt glapp.
Nu hade han linor från servona i nosen, genom hela kroppen
och bak till roderna. Det är upplagt för glapp. Med servona
direktkopplade blir det bättre.
Jag fotograferade med min Mobius och min systemkamera.
Så här kommer bilder och video.
Kraftiga Cb drog förbi och skapade en mörk bakgrund.
Montering av vingar på Leprachaunen.
Ingen dålig stabbe…och bärande profil har den också !
Den vackra platsen där vi flyger.
Stabben sitter på fyra stift i kroppen och säkras med gummiband.
Modellens kropp är 210 cm lång…det är mer än spännvidden…
Där är lyftet, säger Johnny.
Dags att starta ut i frisk vind.
Planet är imponerande !
Start !
Modellen flög bra redan efter start, endast lite justering på höjdrodertrimmen.
Formen på modellen är ur alla synpunkter harmonisk…
Allt har anknytning till kurvor och ellipser.
Ser du att bakkanten reser sig, då man trycker på lite…
Gott om plats i kroppen för att montera tillbehör.
Nu ska jag försöka landa i ett stycke…
Inte lätt då jag fick använda maximala utslag på sidorodret för att parera kytten…
Här tar vinden tag i högervingen…
…jag hade ingen chans att hålla emot med sidorodret…
..utan den gick i backen…
…förhoppningsvis utan skador…
…eftersom hastigheten var relativt låg…
Väl framme konstaterade vi att det var inga skador. En vingen hade lossnat från kroppen och
kroppen hade delat sig där den skulle dela sig. Så allt under kontroll.
Sen tog Johnny fram sin Ka-8B, vilket är ett plan som byggs i full size av Schleicher i Gersfeld.
Snart…
Beredd att starta…
Nu !
Modellen flög ok, men mycket höjdroderkänslig.
Johnny räcker sin Ka-8 till mig efter en landning i potatisåkern.
Hängflygarna fick fin flygning i den friska vinden.
Ser härligt ut…
…det är det också !
En liten videosnutt…
Jag ska också bygga en Leprachaun minsann !
Här ett bildspel med “överblivet”
Fram emot eftermiddagen i söndags växte molnen
upp kraftigt över oss, som bor vid havet.
Ett imponerande CumuloNimbusmoln blommade
snabbt till sig både på höjd och bredd.
Jag tänkte, eftersom jag ändå är ute ett ärende, att
jag kör ner till havet och parkerar vid Handikappbadet
vid Östra Stranden, Halmstad.
Ok, jag parkerade och satt och filosoferade över allts
förgänglighet då herr och fru stenskvätta dök upp.
Stenskvättan är en allmänt förekommande fågel och
utmärks genom ett nervöst och ryckigt beteende.
Så jag kunde sitta i bilen och plåta genom rutan.
Jag ville inte veva ner, då jag var rädd att skrämma den.
Det blev lite bilder på de apokalyptiska skyarna och lite
jordnära på två stenskvättor.
Dåligt ljus var det och med tanke på min enkla utrustning
ger det utslag i form av sämre teknisk kvalitet på bilderna.
Men…det får du tåla !
Ovanstående föreningen anordnade i lördags ett rally…
heter det så ? med start ute vid campingen Tylebäck.
Efter start kör man en avvägd rundtur, bara för att man
tycker det är trevligt. Dessutom betyder den sociala
samvaron mycket, då man får tips och råd och man
kan dela med sig av erfarenheter och specialkunskaper.
Detta “Rexrallyt” ägnades åt motorcyklar och mopeder
av fabrikatet Rex. Jag tycker det är ganska fantastiskt,
att det fortfarande rullar så många motorcyklar, vilka
är 80 år eller äldre på vägarna !
Om ni googlar på föreningens namn, är jag övertygad
om, att ni kommer till en hemsida, där ni kan inhämta
information om dess verksamhet.
Nu vet jag, det är bilder som efterfrågas och här kommer
en kartong…jag har dessutom video, men jag ska
editera filmerna först, sen lägger jag det på YouTube.
Så håll tillgodo och smattra på !
Som vanligt kommenterar jag inte bilderna, eftersom
det skulle avslöja min avgrundslika okunskap om
dessa klenoder. Jag är säker att du som besökare
kan allt om dessa fordon…
För er som vill ha fler bilder, har jag samlat 300 bilder
i min Dropbox, som ni kan ladda ner i fullt format.
Ladda ner appen “Dropbox” från nätet och installera
den , skicka mig ett mail så jag får er mejladress,
så ger jag er behörighet att logga in på min sida.
Har nån sett min hjälm och mitt njurbälte ?
Här är en ny länk uppdaterad 2020 08 26
…över den skicklighet och hängivenhet, de människor
visar, som har sina förmågor fokuserade på byggandet
av de mest invecklade och krävande mekaniska
konstruktiooner.
Ja, jag finner inte bättre ord. Kanske jag i stället borde
kallat byggarna för “Mästare av Mekaniken “.
Jag funderade lite, på vad som krävs, för att
åstadkomma vad dessa byggare gör ?
Först en ide som ska tänkas igenom. Faktainsamling
av dokumentation, ritningar, ta reda på vilket
material som behövs till de olika komponenter som
ingår i konstruktionen, koll av att man har tillgång
till de verktyg och maskiner som krävs och att
man kan använda dessa.
De måste ha ett brett kontaktnät, som kan ge råd
och tips under pågående bygge.
Jag vet, att ett bygge kan kräva tusentals arbetstimmar.
När allt detta är uppnått, så står en dag deras skapelse
färdig och fungerande.
Vad känner byggaren ? Jag tror, han känner en otrolig
glädje och stolthet, då hans mekaniska maskin, det må
vara en V-12 motor eller en ångmaskin, är i aktion och
att den fungerar exakt som han planerat enligt förebilden.
När jag ser vissa av konstruktionerna, kan de synas mig
som ett Sisyfosarbete…
Att starta upp dessa ofantligt krävande projekt, det
kräver ett oföreställbart mod, då byggaren måste
satsa allt av kunnande och erfarenhet för att kunna
genomföra bygget.
Då jag ser på de med rätta stolta byggarna, finner jag
att 90 % av kreatörerna är mogna män med en bakgrund
som verktygsmakare, eller i alla fall komna från en
bransch där mekanik och metallbearbetning ingår.
Det är tvunget att ha en teknisk bakgrund så man kan
få utlopp för sin kreativitet om man ska lösa svåra
tekniska problem.
Varför ? Jo, man måste ha kunskap för att få ihop en
mekanisk konstruktion, som ska fungera i enlighet
med förutbestämda regler.
Kunskap och erfarenhet och fantasi med kreativitet,
är de basala fundament en maskinbyggare vilar sitt
byggande på tillsamman med en fokuserad
målmedvetenhet.
Varje gång jag studerar något av maskinbyggarnas
objekt, blir jag ofattbart imponerad och försöker
förstå det stora arbete, som ligger bakom.
I år var det strul med lokalen, den skulle ISO-certifieras,
varför inte så många byggare dök upp.
Men de som dök upp hade fina saker med.
Dels motorer av olika slag och något som jag tycker om,
det fanns två modeller av tyska stridsvagnar från II Världskriget;
Panzer V Panter och Panzer VI Tiger.
Först kommer jag att redovisa jag motorerna och i nästa post
kommer stridsvagnarna.
Luta dig bakåt och försök visualisera allt arbete, som ligger
bakom byggena !
Jag lämnar inga notiser vid bilderna, utan jag låter
din fantasi ledsaga dina intryck.
Vill du se mer bilder klicka HÄR. Annars sök i sökrutan
upp till höger på min bloggs förstasida. Skriv in sökordet
“motorbyggarna” och tryck “Enter” så finner du.
Arne “Stepson” Johansson, den samlade kraften inom IGG
för träffen på Ålleberg hade som en överraskning ordnat,
att en fullsize flygmaskin gjorde en bullrande uppvisning.
Planet var en YAK-55, vilket är ett sovjetisktbyggt konstflygplan
utrustat med en radialmotor på något mer än 360 bHp.
Jag har sett många aerobatikuppvisningar och den saken
är för min del klar; Jag har blivit aningen blasé på denna
typ av flygning.
Varför ? Det tycks mig sterotypt ! Jag menar, det är
samma rörelser varje gång. Man möts aldrig av
överraskningar.
Det är ingen kritik mot piloten, som säkert flög sina
krumelurer på ett bra sätt, utan det är min allmänna
känsla om aerobatik. Jag tycker det är för mycket
exercis över det hela.
Nåväl, Yaken dök upp och väckte säkert de närvarande,
genom det som på mig imponerade mest, vilket var de
två passerande tryckningarna längs banan på låg höjd.
Planet är stationerat i Falköping. Undrar vad självkostnaden
att flyga planet ligger på per flygtimma ?
Planet ligger ute för försäljning av ägaren Anders Trygg.
Ok, håll i hatten och flyg med !
…som den på 40-talet kände artisten Lasse Dahlqvist
sjöng i det gigantiska pekoralet “Örnungar”.
Om du klickar på länken i ingresstexten ovanför
bilden , så får du se den gamle idolen sjunga och
låtsas spela dragspel.
Vad är väl Melodifestivalen mot detta ?
Har du sett filmen ? Inte för skådespelarprestationerna,
utan därför filmen innehåller mycket flygscener med
segelkärror, som de såg ut 1943-1944.
Mycket av filmen spelades in just på Ålleberg.
Om du googlar på min blogg “Örnungar”, så kan du
läsa och se bilder från Ålleberg vid denna tid.
Filmen går att få tag i om man vill köpa den. Vill du inte
betala, så kan du faktiskt, tror jag, dra ner den på
Pirate Bay, om ditt samvete klarar det…
Om du köper videon, snabbspola fram till 50% av
videon, så slipper du hör moralpredikningarna,
om hur ungdomen bör uppträda. (Alltså under
40-talet).
Tillbaka till denna posten som innehåller bilder,
jag tagit på modellerna i luften.
Ofta på 2-300 m höjd i motljus, vilket naturligtvis
medför komplikationer för fotograferandet.
Men flygbilder blev det och de blev vad de blev
med hänsyn till mina tekniska förutsättningar på
min fotoutrustning.
Man gör så gött en kan…
Ihop med flygbilder kommer det några bilder av
naturen vid Ålleberg och i närheten.
Det är ett vackert landskap Västergötland.
Speciellt nu , då allt är intensivt grönt i naturen.
Nästa post kommer att innehålla bilder på YAK-55,
som flög en liten display för oss.
Häng på låset tills sista? posten kommer !
Jag trivs också bra i naturen…
Osthanget som är restaurerat…
Hur många hangvarv tror du är gjorda här med dåtidens plan; Baby, Olympia,
Kranich och kanske SG-38 ? Tänk så många plan som blev uppvinschade för branten,
efter att piloten landat i bondens åker…Dessutom…undrar hur många torsionsnäsor
som smälldes här vid elevlandningar ? Kolla på museets plan så lär du dig,
hur man laskar plywood.
Jag satt och plåtade mitt i härlig grönska !
…lite annat av mina bilder. Du ser naturligtvis vad det föreställer så jag låter bli att avslöja min okunnighet.
Det kommer två poster till minst om IGG-Ålleberg.
Så häng med !
Jag flyger också..då jag springer !
Denna post innehåller “Allmänna markbilder” och bilder på
start och landningar.
Att fotografera start och landning med stora segelmodeller
är tacksamt, eftersom man har något att jämföra modellen
med. Alltså människor och mark. Att bara plåta ett plan
i tom luft, det tycker jag är att som trampa vatten…
Jag vill ha referensobjekt för att hjärnan ska kunna skapa
en känsla för sceneriet.
Att fotografera en modell på hög höjd ställer krav på
kamera och objektiv. En modell högt upp blir en prick.
Ska jag sedan dra upp objektet, blir det oskarp och grynigt.
Därför föredrar jag luftbilder där jag har någon typ av
referens. Det kan vara väldefinierade moln eller andra
modeller.
Ville jag ha superskarpa bilder på en modell i luften,
då hade jag hängt upp modellen i ett snöre i träd eller
liknande och tagit bilderna på 10 m avstånd utan stress.
Linan hade varit lätt att trolla bort och voila, en knivskarp
bild på en 8 m segelmodell…
Men vem vill fuska ? Jag gillar inte manipulerade bilder.
Fråga den prisbelönade svenska naturfotografen, som vann
en internationell tävling. Surt sa räven, han blev fråntaget
priset, då han fotoshoppat bilderna…
Det blir en rejäl laddning bilder här nu, så håll tillgodo !
Men det kommer mera bilder på start och landning så
håll ut till nästa post !
Rejäla fastsättningsskruv för roderhornen…?
Som jag sagt flera gånger; Den vackraste segelmodellen, Minimoa.
FliteLine
Vy Ållebergs stråk mot norr.
Vy stråket söderut.y
Liten detalj som skyddar winglets vid landning.
Arne “Stepsons” Ka-8
Arne “Stepson” Johansson
Grafas Maxi en mycket välflygande modell.
Märkligt man ansluter linkage på ovansidan…?
Hej !
Männen med erfarenhet.
Snyggt sidoförållande på en vinge. Ger ett bra Re-tal och optimal funktion.
Stepson kollar läget.
Du ser att det börja blomma Cu mot eftermiddagen på lördagen.
…fanns det att se i luften och på marken under helgen
på Ålleberg, Falköping.
Meetinget arrangeras av IGG-Sverige och du kommer till
deras hemsida, om du klickar HÄR.
General för träffen var Arne “Stepson” Johansson,
om jag förstått det rätt.
Du kan ha vilken åsikt du vill om stora modeller, men
de flyger skalenligt och bra.
De är majestätiska mot skyn. Om det är dyrt ?
Visst, prislapparna kan för en 8 m modell ligga
på 150000 med allt inklusive.
Verkligheten är ju sådan som den är. Alla kan inte
köpa modeller för så mycket pengar, på samma sätt
som alla inte kan ringa till Königsegg i Ängelholm
och beställa en sportbil för 15 eller 30 mille….
Men du kan drömma om stora modeller och se dem
i luften, det är gratis.
Dessa stora modeller är mycket fint tillverkade och
piloten måste lägga ner mycket tid och pengar på
att installera all hårdvara som behövs.
Det är inte lite som finns i en storseglare…
Variometer, totalkompenserad hastighetsmätare,
höjdmätare gps, i många fall kamera ombord osv.
Därtill en avancerad installation av radiosystemet.
Är man den lycklige ägaren till storseglare då kan
man inte fuska…ty, om man smäller…då kostar det,
varför alla installationer måste göras säkra.
Ålleberg, en klassisk plats att segelflyga på sen 1940.
1943-1944 tog KSAK över förvaltningen av anläggningen
och är, tror jag, huvudman fortfarande.
En idealisk plats för modellsegelflyg. För det första
ligger det i inlandet, varför man i stort är förskonad
från sjöbrisen, vilken kan omöjliggöra termikbildningen.
På Ålleberg har modellpiloterna fritt luftrum och inga
höjdrestriktioner.
Det finns ett bra grässtråk som användes vid bogseringarna.
Sist men inte minst, där är vackert.
Väderläget var då jag var där på söndagen stabilt med
till en början torrtermik vilket under eftermiddagens
gång gick över i molntermik då det blev svag
altocumulusbildning som drog.
Vinden SV 4-6 m/sek. Temperaturen ca 25 C.
Flygarna kom snabbt upp i termiken med hjälp av
duktiga bogserpiloter med rejäla kärror. Det tog max
en minut upp till kopplingshöjd.
Jag tror alla var nöjda med lördagens flygningar,
vilka för det mesta infriade pilotens önskningar.
Under dagen kom en lokal fullskalapilot, heter han
Anders Trygg från Falköping,… med sin YAK-55
och visade delar av sitt program.
Det som imponerade på mig, som blvit lite blasé
på aerobatik, det var då han tryckte ordentligt två
gånger längs banan på låg höjd.
Det dånade i alla fall. 9-cylindrig radialmotor 360 bHp.
Jag tog massor avbilder och de blir redovisade i
ert par poster här på bloggen.
Dessutom videofilmade jag, men den redigeringen
får vänta; då det tar tid att editera en video.
Bilderna tagna med en enkel systemkamera med
normaloptik och med en annan systemkamera med
ett billigt 300mm zoom.
Så kvaliteten….duger för mig i alla fall !
Avsikten med bilderna är ju, att de ska skapa en
känsla, för vad det innebär att flyga storseglare !
Första posten är markrelaterade bilder.
Vidare bilder på bogserkärror och en Pitts.
Det är 50 bilder cirka.
Det kommer flygande modeller sen, så håll ut !
Jag kommenterar bilderna sparsamt, för du
kunniga besökare, du ser ju vad det föreställer…
Önskar du en full sizebild, kan du maila mig,
så skickar jag. Min adress hittar du HÄR
Bergfalke-1 ?
Klart piloten är glad ! Med en så fin modell
Undrar vad herrarna så intensivt spanar på …
Preflight check
En pigg veteran Kjell-Åke Elofsson Tibro.
Minimoa…den vackraste modellen eller ?
Ka-6 E, som jag rattat fullsize mycket i forntiden…alltså sent 60- 0ch tidigt 70-tal.
En norsk Wilga som presterat mer än 4000 släp…
Den har varit totalhavererad 2 gånger enligt ägaren.
Vi förstår det kostar pengar..
Allt är inte jättestort…det hänger på vad du jämför med.
Dags att flyga nu.
En norsk gutt som också ägde Wilgan.
Instrumenteringen; Överst från vänster: höjdmätare, variometer,
andra raden; hastighetsmätare, navigation, kompass och undertill
kula/spade och kommunikationsradio.
Hade jag ägt en sådan modell…..hade jag varit lika glad.
Finaste planet på Ålleberg; SE-ALM världens äldsta flygande Moth.
Här står den nymålad, omdukad ? och fin. Mer än 85 år gammal…
Nu blir det aerobatik
Modellen flög av en pilot, som kunde det han ville…
Lite bilder på bogserkärrorna.
Denna modell är mycket bra att bogsera med.
power
Benny Kjellgrens fina motorkärra.
Detalj av nosstället.
Det sitter rejält med hästar under huven.
Ska väl vara en Pa-18…
Ännu en bogsermodell av lite ovanligare konfiguration.
Stay tuned, det kommer massor med mer bilder !
En mycket aktiv byggare och flygare, som jag beundrar,
är John Woodfield boende i Cornwall England.
Han bygger modeller av äldre konstruktion företrädesvis
i balsa. Han har en YouTubekanal, som är sannerligen
värd att besöka.
Platsen där han flyger hang, är ett utomordentligt
bra flygställe. Så det underlättar.
Inte bara bygger John bra och flyger bra, han har
en fotograf som editerar ihop fina korta filmer.
Enkel editerat och inga krångligheter. Man ser vad
det föreställer och objektet presenteras bra.
Denna modellen “Bird Of Time” är en av hans senaste
projekt.
Bird Of Time en klassisk segelplanskonstruktion med
till synes goda egenskaper.
Jag klippte några stillbilder ur Johns video på YouTube.
Copyright bilder och video, John Woodfield.
Måndagen såg ut att bli en dag med svag vind och ca 23
grader varmt.
Som modellflygare har jag ständig koll på väderläget,
för att kunna vara beredd om tillfälle ges till flygning.
Du vet ju att chanserna kommer aldrig tillbaka…
Jag kollade vindmätaren vid Hovs Hallar vid 10-tiden.
Den visade 3.6 m/sek Nord.
Nu vet jag, att om mätaren visar ett värde, är det inte
säkert det har giltighet på HH.
Men jag gav mig iväg med två modeller i bilen.
Dels en ordinär hangkärra och dels en mycket lätt
modell om utifall vinden skulle visa sig svag.
Kl 1045 hade jag klättrat upp på Platån och stod
pustande vid min pilotplats vid grästuvan.
Jag konstaterade att det var noll vind…som jag befarat.
Men jag bedömde sannolikheten för sjöbris som stor,
varför jag monterade min Little Queenie och var beredd.
Under tiden fick jag sitta och njuta av naturen.
En tornfalk flög på hanget och spanade efter byte.
Detta indikerade för mig att det fanns laminär vind en
bit upp över kanten, eftersom fågeln kunde flyta på.
I det vackra vädret kom en ständig ström av turister
förbi mig och ställde frågor.
Jag försökte övertyga de passerande, att de skulle
bli modellflygare med kanske tveksamt resultat.
Redan nu i slutet av Juni kan vi se, hur slitet gräset
blir på Platån av alla passerande strövares fötter.
Detta trots vi fått relativt gott om regn.
Dessutom fördärvas grässvålen av kreaturen, som går
på HH och betar.
Efter att ha suttit och suktat i en timma, kunde jag
inte hålla mig längre.
Min modell åkte ut över kanten i startförsök.
3 gånger var jag tvungen att rädda mig in på kanten,
eftersom lyftet var för dåligt.
Jag avvaktade ytterligare en halv timma, innan jag
försökte på nytt.
Innan start såg jag, att löven i björkarna vid kanten
rörde sig en aning, vilket jag tolkade som ett tecken,
att vinden tagit sig.
Fram med vindmätaren och den visade imponerande 0.8 m/sek…
Nåväl, jag startade kameran i nosen på min modell
och tog i ordentligt i utkastet för att få överskottsfart,
vilket ger mig viss frihetm att manövrera min modell.
Modellen har bara sida/höjd-roder.
Jag märkte det lyfte, men lyftet stördes av den kraftiga
turbulens, som finns just vid och över kanten.
Men jag gnetade på och då jag nått 30 m över kanten, flög
jag in i den laminära havsvinden, som naturligtvis
skapade ett bra lyft.
Efter att jag nått säker höjd, kunde jag slå mig ner
på min tuva och njuta av natur och modell.
Lyftet var svagt, men det lyfte över stora områden,
så jag behövde inte anstränga mig.
Att flyga avkopplat, vara i vacker natur och prata
med intresserade passerande, kan det bli bättre ?
Varje sekund i luften njöt jag och tanken for genom
huvudet, att tänk vad jag är privilegierad, som kan
sitta vid denna vackra plats och få ha en välflygande
modell i luften, som gör exakt det jag vill ?
Livet kan för mig inte vara bättre. För för mig är
livet att få positiva upplevelser. Tids nog kommer
kanske problem, som gör att man inte fysiskt kan
ta sig ut.
Därför gäller det att leva nu. Inte ligga i dvala framför en tv.
Min radio, som är en JR GX8,vilken jag köpte för
5 år sen i USA fungerar som vanligt perfekt.
Det har inte uppträtt det minsta problem med den.
Med tanke på hur mycket jag flyger och hur jag
tänjer gränserna med min utrustning, kan jag inte
kräva mer.
Jag har under alla flygningarna inte haft en enda
felfunktion på radion.
Endast en felfunktion som inte kan härledas
till min JR, utan det var en kontakt som gled isär,
så min Spirit flög i 125 km/tim genom ett träd,
som förpassade modellen till konfetti på branten
framför hanget… eftersom strömmen var väck
från mottagare och servon.
Efter 1.5 timma landade jag för att byta kamerabatteri…
som jag naturligtvis glömt hemma…
Men jag fyllde på med vätska, tog en liten promenad och
plåtade lite växtlighet och var sen beredd att starta igen.
Modellen har två miniservo och en kinesmottagare.
Acken är 2 celler LiPO på 1200 mA, vilket borgar
för många flygtimmar.
Hur som helst så landade jag min modell nere vid
fortet, där det finns fria ytor och då var klockan 1545.
Jag hade, trots ingen vind vid ankomst fått nästan
4 timmar i luften. Dessa 4 timmar hade dragit mindre
än 250 mA ur acken då jag laddade upp den hemma.
Vevar du inte för mycket med spakarna, då spar du ström.
Naturligtvis ska din modell därför alltid vara vältrimmad.
Det viktigaste är rätt tyngdpunkt, rätt anfallsvinkel på
vinge och stabbe och linkage som funkar lätt och utan
glapp.
Det är mina modeller.
Jag tog bilder med min Mobius, vilket då det gäller
stillbild naturligtvis inte kan jämföras med bilder
från nån av mina systemkameror, men med tanke
på Mobius storlek och pris är det ok.
Vad gäller videofilm från Mobiuskameran,
har jag inget att klaga på.
Det finns en film längre ner. Inget avancerat utan bara
filmat rätt upp och ner från nosen på modellen.
Häng med mig under min fina flygdag på Platån !
Ja, jag vet. Jag ska fixa till den fula nosen…
Du ser…0.8 m/sekund.
Räddning in på kanten efter startförsök
Räddning nummer 2.
Du ser, att jag möts inte av ett brusande hav direkt…
Turisterna sliter marken…
Ut mot det det förmodade lyftet.
Little Queenie med ca 100 cm spännvidd och vikten 370 gram.
Här passerar jag synvallen eller …
Det blommar nu.
Efter 1.5 timma i luften.
Litet är inte större
Slut för idag !
IGG Sverige anordnar en träff på Ålleberg för piloter
med storseglare. Personligen vet jag inte hur stor en
modell ska vara, för den ska få epitet “Storseglare”…
Jag har besökt flera av Ållebergsträffarna som åskådare
och det har varit en trevlig upplevelse både vad gäller
flygningarna och den sociala samvaron.
Ett besök är en fin upplevelse.
Dessutom kan du besöka Segelflygmuseet och ramla
bakåt i nostalgin.
Samtidigt genomför Maskinbyggarna sin träff.
Om du vill beundra makalöst fin mekanik i form av
modellmotorer, mekaniska maskiner, modeller av
stridsvagnar, bilar och entreprenadmaskiner, då ska
du komma till Ålleberg kommande helg 29-30 Juni.
Du kommer inte att ångra dig.
Ålleberg en av flygets grundpelare i Sverige, med en historia
från tidigt 40-tal.
Vi ses på Ålleberg !
Här lite länkar:
Det var varmt i dag onsdag. Vid framkomsten till
mitt flygställe var det 24 C. Troligtvis var det upp mot
26, då jag åkte hem.
Eftersom jag aldrig får nog av flygning, tog jag min
Ava en tur i den snåla termiken.
Det var inversion och luften var genomvarm, vilket
påverkade förutsättningarna för adiabatik negativt.
Jag försökte under 5 uppdrag till 50 m, men ingen
anslutning.
Slutligen drog jag till 100 m och då fick jag en svag
och trasig blåsa.
Den bättrade sig och det var lätt att klättra med flata
lugna svängar.
Det gäller att under dåliga förhållanden att flyga
noggrant.
Inga stora rörelser, låt modellen bestämma, då du
trimmat den.
Ju mer du vevar med spakarna, desto mer motstånd
och desto sämre stig. Såedemede !
Två timmar fick jag i termiken och eftersom jag
saknade min vanliga Biltema flygstol och använde
en annan stol var det inte bekvämt att sitta.
Annars hade jag njutit av situationen ytterligare
2 timmar.
Min HyperAva närmar sig nu 870 timmar i termik
…minst, för jag slarvar ibland med loggningen.
Förhoppningsvis kommer jag att nå 900 timmar i
termik inom 3-4 veckor.
Till vinterna ska jag göra grundöversyn på min gamla
HyperAva från 2009.
Så till våren 2020 kommer den att vara som ny.
Det blir ny stabbe med bättre Re-tal genom större
sidoförhållande, vilket kommer att medföra, att det
inducerade motståndet minskar, vilket ger bättr
egenskaper för modellen.
Jag hade min Mobius på solglasögonen och det
blev 19000 bilder….ja, den tar ju 4 bilder i sekunden.
Efter lite snabb… sortering blev det dessa kvar;
Håll tillgodo, men det blev bara bilder på två starter
och två landningar…
Halo runt solen. Iskristaller tjänstgör som prisma.
Volvo T 35 omkring 1956-1959 ? Nån som vet om min googling stämmer ?
Går lika bra, som då den var ny enligt ägaren.
Ser du min flygstol…obekväm jämfört med Biltemastolen.
Grönskan är på topp nu och blomningen har börjat.
Går du ut i naturen hör du hör det knakar , knäpper
och knispar, då växtligen rakar iväg mot skyn !
Flygplansläpp…
Om du undrar, varför jag landade här, berodde det på, att jag pratade
med lantbrukaren, som vände sin nyslagna vall. Så går det, då man
inte är uppmärksam..och släpper modellen ur blickfånget.
Dock ingen skada skedd på modellen, så jag startade härifrån igen.
Mina vingar krokiga…det beror på förvrängningar i min kamera.
Naturligtvis tog jag en massa bilder, men jag kan inte
presentera all utan bara en bråkdel…fast det blir ju en del.
Denna posten innehåller “Allmänt” och hembyggda motorer.
Jag kommenterar , där jag vet något, för jag vet,
att du kan mer, än vad jag kan !
Här kommer den sista skopan med bilder från Linflygträffen
I Kungsbacka 2019 från mig i alla fulla fall !
Håll tillgodo !
Hembyggt
Rejält vevhus
Till höger Lars-Erik Fridström från metropolen Anderstorp.
Lars-Erik ska starta sin diesel från cirka 1947…
Lars-Erik under startförsöken
Ännu ett hemmabygge. Är det Hannes Illipes replika av en Mills ?
Hannes senaste hemmabygge.
Ordning och reda…men “grenröret”…ligger illa till vid en smäll…
Intresse, hängivenhet och kunskap = En egen byggd förbränningsmotor
Från vänster om jag förstår det rätt
tank, motor,varvräknare, tändsystem, voltmeter och 2 LiPo-celler.
The real McCoy
Lars-Eriks fina diesel.
Två modellflygintresserade bröder från Norrland tror jag …
Att fotografera en ladusvala…
…är tio gånger svårare…
…än att plåta…
…en linkontrollkärra !
En Weatherman har viss likhet med en glidflygande svala…
Ett kit från 50-talet. Jag hade ett liknande från Veron.
Det var förhållandevis dyrt. Synd man inte har det kvar.
Här lite olika modeller…
En klassiker.
Jag minns min första Enyamotor. Som jag köpte 1960.
En o9. som drog runt mina linkärror otaliga varv och
där kubikmetrar jord passserade motorn, som ett resultat
av dåliga landningar. Men den smattrade glatt vidare.
En erfaren Webra 1.5 cc. Ännu en klassiker,
som fortfarande går relativt lätt att komma åt
ny i kartong till bra pris.
Mycket flugen…då ser en modell ut så här.
De snyggaste linmodellerna är de som inte flygs…?
Ingvar Nilsson pustar upp sig…i sin nya hatt
.
En besökande modellflygare, som fick ett porträtt, då han
kollade min GoProkamera, som var inställd på 4 bilder i sekunden…
Fenan riktad så modellen styr ut ur cirkeln
i stället för att skära in och slacka linorna.
Webra power. Jag minns min första Webra Mach 2.5…
Där var ös i den.
Tornado proppar…visst jag minns och likaså Paw dieslar
från England som vi köpte hos Tomas i Värö.
Undrar om dessa dekalerna finns hos Biltema ?
Motvikt på yttervingen på en linmodell;
En gammal järnfemöring eller ?
…Ove Andersson, Sveriges meste Mästare och Alf Eskilsson.
De visade sin imponerande förmåga att flyga en linkärra vid
meetinget i Kungsbacka.
När man ser dessa proffs flyga, blir jag djupt imponerad.
Man flyger rörelser, som jag tycker, man inte borde kunna.
Men det är, för jag är en förstockad radioflygare.
Då Alf med sin Nobler dyker rakt ner mod marken
för att under sista metern under bråkdelen av en sekund
övergå i planflykt, då tänker jag: Hur hänger piloten med ?
Detta flygande kräver blixtsnabba reaktioner och genuin
erfarenhet. Samtidigt som piloten måste bevara sitt lugn
och hålla huvudet kallt.
Då Ove ska flyga, ser man han är ett fullblodsproffs
på linflyg.
Han har fina flygplan, han har ordning på sina grejor
och han följer sina rutiner under förberedelser och
flygning.
Frågan, som väl ingen kan besvara, är hur många
varv Ove har snurrat i lincirkeln under ett mer än
50-årigt modellflygliv ?
Det blir några varv. Hans perceptioner och balans inte
minst måste vara skärpta maximalt, för han ska kunna
genomföra ett flygpass med den precisionen han besitter !
Ove berättade, han ska bygga en semiskala? av
en Mustang P-51B, vilken var en kärra, som nödlandade
i Sverige under kriget.
Vi som studerat Oves byggen, kan förvänta oss något
riktigt fint, det är jag övertygad om.
Alf är en eldsjäl för linflyget och jag fick honom
förra året att montera en av mina Mobius videokameror
på modellen, då han flög, för att ge betraktaren en aning,
om hur det är att flyga stunt.
FIlmen la jag på YouTube och många har sett på den
och bäddat in den. Klicka på länken, så kan du också
kolla Alf, då han hanterar sin stuntmodel i lincirkeln.
Jag vill framhålla än en gång, att det är svårt att plåta
en stuntmodell i luften, som gör rättvisa åt piloten.
Därför vill jag gärna ha med något av miljön,
för att ge en bild av relationen mellan modell och
omgivning.
Jag lyckas inte alltid, men spänn fast dig i stolen,
ta om det behövs ett sjösjukepiller och flyg med Alf !
Jag kommenterar inte bilderna för jag hoppas,
de ger en levande bild av de två piloterna och
deras hobby !
Piloten och hans modell…
Noli turbare circulos meos !
Ares är son till Zeus och Hera. Han kallas för krigets gud,
men egentligen är han stridens och blodtörstens gud.
Stuntmodeller försedda med klaff kopplat till höjdrodret,
för att öka modellens vändbarhet i loopingplanet.
Ser du…lite höjdroder och noshjulet har just lättat.
Förlåt en okunnig, men är detta en “Chevelle 2000”, som Ove flyger ?
Alf flyger sin “Nobler”. En synnerligen klassisk modell.
Jag fick en kommenar av Ingvar Nilsson med lite uppgifter om ovanstående flygare;
Hej!
Jag rabblar upp namnen på Weatherman-gruppbilden.
Stående från vänster:
Göran Olsson, rutinerad speedflygare och internationellt känd,
inte minst för sin allomfattande hemsida som börjar:
My initials are GO Göran har kommit ända från Stockholmstrakterna
– MFK Red Baron.
Anders Hellsén, Stuntflygare (F2B) som haft en liten paus i
stuntandet men som åter är mycket aktiv inom linflyget.
MFK Snobben ligger i Blekinge
Ingemar Larsson, internationell domare i lin-combat (F2D)
bosatt i Vänersborg.
När han inte är ute och reser i vida världen så kommer
han till Kungsbacka och sätter nya rekord. Flyger även Minispeed,
Semi-speed, ja det mesta som går fort…
Kaj Johansson, västeråsare som brukar synas tillsammans
med Ove Andersson
Johan Larsson, har sopat mattan de flesta combatflygare i
Norden och en massa juniormästerskap. Bor i Göteborg
numera sedan han passerat juniorstadiet. VÄnersborgs MFK
Ingvar Nilsson, jag själv, mångsysslare. Flyger även
friflyg med gummimotor och segelmodeller. Tillhör det
absoluta bottenskiktet i alla tävlingar.
Ingvar Niklasson, motorbyggare, flyger mest radio,
men flyger även sin hembyggda Mills i klass 1. Kungsbacka.
Emil Palm, lovande stuntflygare, junior bor i Lindome
K N Ä S T Å E N D E från vänster i bild:
Torbjörn Lundgren, MFK Snobben i Blekinge. Jag vet
inte mycket om Torbjörn men han är en jäkel på att tanka
– tror han flög 30 varv extra … eller kanske ännu mer
Alltså – det är väldigt retligt att om man skall flyga
9 varv och motorn stannar efter 8,5 varv…
Micke Palm, vår startramps anfader, Bor i Lindome.
Stuntflygare (F2B).
Mycket aktiv
Sven-Erik Martinsson, Fjärås (ja alla pepparrötter
kommer därifrån) litet söder om Kungsbacka.
Mångsysslare som alltid är med och hjälper till.
Sven-Erik brukar fixa kaffet… vill minnas att han även
kört lin-båt för jättelängesedan.
Kauko Kainulainen, AKMG Göteborg. Har flugit stunt
i många år, stor kännare av Juhani Kari som var mycket
framgångsrik Stuntflygare.
Kaukko lämnar inget åt slumpen – ytterst noggrann,
vet mycket om motorers portning.
Ola Lindgren, Kungsbacka, har ett förflutet med litet
större motorer…
mycket aktiv och vill gärna att vårt fält skall vara
välklippt och lägger mycket tid på att gräsklipparna fungerar.
Bästa midsommarhälsningar // Ingvar
Detta är troligtvis det sista om Weatherman Speedtävlingen.
Kanske jag hittar några fler bilder jag publicerar, men den
dagen den glädjen…
Som vanligt kommenterar jag inte bilderna, eftersom jag
då skulle avslöja min monumentala okunskap om linflyg.
Jo, jag flög lina då jag var 10-16 år gammal, men om jag
skulle klara det idag ? Tja, den som lever får se.
Vad gäller gruppbilden, är jag säker på, att Ingvar Nilsson
skickar mig namnuppgifter och dessutom den officiella
resultatlistan från Weatherman Speedtävlingen i
Kungsbacka 2019.
Hoppas det kommer många nya piloter nästa år och
det har vi anledningatt hoppas på, då vi märker intresset
är stort.
Vill du veta mer om detta med linkontroll och Weatherman
Speed, så kan du kontakta Ingvar Nilsson. Du kan säkert
få tag i honom via mail eller telefon.
Jag lägger inte ut andras adresser på min blogg med hänsyn
till spammarna och alla webcrawlers.
Nu får vi ge oss till tåls ett år, innan vi drar till Kungsbacka
igen för att skåda Weatherman Speed” lintävling.
Ett nytt lass bilder…och jag har kanske publicerat någon
av dem förut, men det får du stå ut med !
Men det kommer mera om SMOS träff i Kungsbacka,
så häng på låset !
Är det en gräshoppa på stiftet ???
Inför utdelningen av diplom.
En välförtjänt vinnare : Ingemar Larsson från Vänersborg
Rekordtabell och resultat från
Kungsbacka Weatherman Speed 2019.
