Trots eken var seg och ihärdig, den ständiga vinden
knäckte till slut en av dess grenar.
Vilket inte var konstigt, då grenen, där den bröts av,
var genomrutten.
De två ekarna, hårt tuktade av väder och vind var en symbol
för Tjärbyhanget. Hanget som ju är en Litorinavall ursprungligen.
Jo, jag flög också. Det blev en ritt i turbulensen på hanget
i den friska NNV vinden ca 6-8 m/sek.
Allt fotograferat med min Mobius.
Jag har varit sysselsatt med drivlinan på min kära HyperAva nu.
I en vecka.
I modellen har jag en Mega-motor, som jag skrivit om tidigare, då den
började låta illa.
Lagerna byttes och den gick perfekt.
Naturligtvis var jag spänd på, hur den skulle fungera vid flygning,
så iväg med modellen till ett av mina flygställen.
Det första jag märkte, var att bromsen inte var programmerad, så
propellern frihjulade i vinddraget och halverade glidtalet.
Men det kan man ju lätt fixa, då jag är hemma och man har manualen
till reglaget framför sig.
Innan jag fixat bromsen fick jag ta upp kraftigt, tills Avan vek sig och
bristen på hastighet fick propellern att stanna.
Allt var för övrigt ok, tills jag gjorde det tredje uppdraget.
Då började motorn skrika och jag trottlade ner till noll och landade.
Efter landning kollade jag motorn och jovisst, den skrek som en
bindgalen spädgris.
Det var bara att bege sig hem för att försöka tackla problemen
i lugn och ro.
Först provade jag motorn. Naturligtvis hördes inte ett skrik hemma…
Ok, tänkte jag, det funkar väl då. Men jag var inte helt övertygad.
Eftersom jag har några motorer i lager, tog jag ur min gamla Mega
och satte i en nyare Mega. Den gick ju perfekt.
Således dags att programmera bromsen. Gick till reglagets hemsida
och laddade ner manualen för ett 60 Amp reglage.
Printade ut Pdf- dokumentet och lade det jämte modellen, så allt ska
bli rätt.
Jag försökte säkert 10 gånger, innan jag gav upp, för det fungerade inte !
Att flyga utan broms till motorn är meningslöst, så jag var tvungen
att finna en lösning.
Hela drivlinan i Avan rev jag ut och noterade, att min controller inte
bara hette Dymond 60 utan den hade tillägget Pro.
Kanske jag använt fel manual ?
Skrev in den exakta produktbeteckningen på motorn och googlade
efter manual.
Hittade den och fann till min lättnad, att den inte var samma,
som jag laddat ner förut.
Så än en gång, in med allt i modellen, vilket tar nästan en timma, om
det ska bli bra, anslut acken och programmera efter den rätta manualen.
Visst det fungerade, för då jag provade, bromsade propellern kraftigt.
Jag hade velat haft en mjuk inbromsning, men det alternativet fanns inte.
Så efter åtskilliga timmars arbete och hjärnbryderi fick jag till bromsen.
Det sorgliga var, att jag hade i mina lådor en fin programmerare
till Dymond Pro-reglage, som inte ens behöver dator,
då det finns en stor display på den.
Varför tänkte jag inte på den, i stället för att räkna pip ?
Ok, bromsen är ok, nu går vi vidare.
Eftersom jag hade ett hästärende upp mot smålandsgränsen i dag,
åkte jag till HAB i Ljungby och köpte lite propellrar och spinners,
som skulle passa min motor och 3 cells acke.
Jag sa till Tomas att min modell är en termikmodell och jag vill inte ha en
vass motor och 4-cells acke.
Hade jag velat flyga fort, hade jag haft en ren motorkärra. Så om det tar 20 sekunder
eller 10 sekunder att komma upp till 100 meter, det är mig likgiltigt.
Hemkommen rev jag ur ersättningsmotorn och kopplade in min gamla
Mega igen provisoriskt. Den gav till ett kort desperat skrik och stannade helt sen.
Det luktade bränt och Ubecen och controllern var varma, vilket naturligtvis skapade oro…
men jag hoppades på det bästa.
Nu är det så, att jag ger mig aldrig, när tekniken bråkar.
Min stannande Mega tog jag ånyo isär, vilket är enkelt, och jag kontrollerade rotor
och stator noga.
Då upptäckte jag på rotorn, en liten metallflisa…som hade orsakat skrikandet,
då den var välslipad mot statorlindningarna.
Jag tog bort den, kollade att ingen skada uppstått och monterade ihop och provkörde.
Hur flisan kommit dit ? Ingen aning, men den har väl kommit dit, då jag bytte lagerna…
Den gick, som vore den ny. Ok, då är det bara att sätta in motorn i kroppen…
…trodde jag!
Det var bara det, att jag vänt rotorn på fel håll, så axeln stack ut i fel ände !!!
Isärplockning-vändning av rotor och hopmontering. Sen in med motorn i modellen
och provkör.
Nu funkade både motor och broms. :=)
Efter ganska många timmars arbete gick motorn helt ok och med den nya propellern
och spinnern, som släpper in kylluft, var jag helt nöjd.
Man ska ju veta, att allt tar ju oändligt mycket längre tid, än som jag beskrivit det.
Men som sagt, man ska aldrig ge sig !
I morgon, om det blir väder, ska jag provflyga.
Min modell har även fått ett nytt kvalitetsservo till höjdrodret.
Det gamla servot var ett 8 grams servo, som efter 4 år fullgjort sin tjänst.
Det hade blivit glappt.
Det nya servot har aluminiumhölje och metallväxellåda, vilket borde borga
för mer tålighet.
Här kommer några bilder från min misslyckade provflygning då motorn skrek så
det hördes över hela södra Halland…tror jag.
Här på väg ner med min Ava, fotograferad av min Gopro sittande i en björk,
med en motor som skapade en ton högre och starkare än en operasångerska.
Ljuset påverka oss starkt.
Eller vill jag säga, det påverkar i alla fall mig personligen mycket.
Allt blir lättare, då det är ljust och varmt.
Nu, på hösten är det grått, ostlig vind och 5 grader varmt.
Det är ljust mellan 0800-1600. Inte mycket till dag.
Kanske man skulle leva nånstans vid Medelhavet. Jag har varit i södra Spanien,
då jag skärmflyger och där är fint. Men för torrt.
Kanske någonstans vid Adriatiska Havet vore bra.
Eller om man ska vara djärv vid Svarta Havets kust.
Ju äldre man blir, desto fortare går tiden, tycks det beroende på perspektivet .
Minns, då du var 10 år. Sommarlovet var oändligt långt. Inte mer så i dag.
Månaderna ramlar iväg lika fort, som man river av kölapparna i en affär.
Så är det.
Jag tänker tillbaka, på de goda ögonblicken av fina flygningar man haft,
just då det var varmt och ljust.
Vid lite rotande bland mina 100000 bilder plockade jag fram några från i somras,
då allt var med mig, då jag var ute…
Från Tjärby och en termikflygning. Livet blir lättare, då man återknyter till bilderna
för då vet jag, att till våren, sommaren kommer fler tillfällen.
Då gäller det att utnyttja de chanserna.
Inte sitta och vänta på något som aldrig kommer eller inträffar utan fånga
ögonblicket med dess möjligheter.
Så häng med och minns tillbaka. Kom ihåg, att det är drömmarna,
som ger dig hopp…
Kommer du ihåg grönskan ? Är det inte vackert ?
Personligen upplever jag naturen mycket starkare idag,
än för låt oss säga för 20 år sedan.
Det finns nog i våra gener inprogrammerat.
Se som det var i juli. Shorts, kortärmat och sandaler.
I dag om du ska flyga är det overall, vantar och grova skor…
I måndags lovade yr.no ostlig vind ca 3-6 m/sek och växlande molnighet.
I mitt stilla sinne tänkte jag, att det kan bli fint termikväder.
Att vinden var ca 5-6 m/sek bekymrar mig inte, för min Ava har en profil,
som gör att den penetrerar bra mot vinden utan större höjdförlust.
Jag hade avtalat med Theo, som är en modellflygare boende i Tjärby, att vi
skulle träffas, där jag flyger.
Kl 1000 var jag i luften med kärran, bara för att landa genast, då jag satt i en tom
LiPo…
Byte av acke, fram med laddaren så den tomma acken fick sig en duvning.
Sen iväg och det var i den östliga vinden turbulent på låg höjd.
Men väl uppe på 100 m var det ok och det var kraftig termik.
Blåsorna var små utan styrsel och form men upp gick det för min
Ava, som har mer än 600 timmar i termik !
Efter 2 timmar i luften landade jag, tog en paus och inväntade lite vatten
som Theo skulle hämta.
Är man helt inne i flygandet, är det lätt att glömma tillförandet av vätska.
Efter en timmas paus märktes att vinden hade nästan helt stillnat.
Ibland blåste det till till och med från väst.
Det var kanske en liten aning inverkan av sjöbris, som stångade mot den
förhärskande ostliga tryckvinden.
Molnen var 5/8 Cu och molnbasen var nu avsevärt högre.
Molnen var också mycket fastare i konturerna och såg inte så
“vattniga” ut som förut.
Allt tillsammans gjorde, att kärran åkte upp utan problem.
Sen var det bara att glida…och det gjorde jag och jag njöt varje sekund !
Jag njöt till kl 1545, för då landade jag i gräset.
Inte för jag tröttnat, men jag hade en resa att förbereda.
Ett fåtal bilder som visar min dag på Tjärby blev det,
som kanske ger er en aning om, hur jag gillar att flyga.
Det kommer en video från Tjärby senare som är
3 minuter lång.
Theo fotograferad med min GoPro sittande i min modell.
LiPo-byte.
Kl 1000
Start !
Min trogna Ava
Hon ska få en renovering till vintern. Jag ska klä om mittdelen av vingen.
Den är sliten nu efter små landningsskador. Styva strån har perforerat klädseln vid landningar.
Som jag tejpat som lagning…men som sagt, till våren ny Oralightklädsel på.
Trots sliten klädsel, hon flyger superfint.
Därför modellen är perfekt trimmad och jag är väl förtrogen med egenskaperna.
Ingen symbolik med avsikt i denna bild…men tolkningen är fri.
Naturligtvis hade jag kritiska åskådare, som sa till mig att:
“Vi har sett det mesta så flyg ordentligt” ! 
“Nä”, sa fåren, “Detta flygandet var inte nåt att se på, utan nu går vi och käkar.” !
En charmig flicka från Gävle kom och spred glädje.
Egentligen ville jag flyga hang, men med tanke på väderläget beslöt jag
att köra ner till Tjärbyhanget för en termiksväng.
Jag var där klockan 1400 och det var igengrott med cumulus.
Men solen kom igenom och termikförhållanden bättrade sig.
SÅ jag startade min Ava, den börjar bli lite sliten nu (efter 600 timmar
i termiken), så jag har beslutat klä om mittdelen av vingen, så den blir
snygg igen.
Men termik var det. Jag har aldrig vid denna platsen upplevt så våldsam,
som den var idag.
Min modell kastades upp rent ut sagt. Det var så kraftiga vertikala rörelser,
att det bitvis var svårt att kontrollera modellen.
Min flygning var förutom termikflygning också ämnad för flygfoto
av en gård i Tjärby.
Det gjorde, att jag flög väldigt långt ifrån mig. För att få bra bilder,
flög jag inte bara högt utan jag flög också lågt för att få objektet
närmare kameran.
Efter att ha genomfört en lågflygning, skulle jag göra en till.
Modellen var 300 meter från mig och på 35 m höjd…..och själv
stod jag på en ås, som är ca 20 m över omgivande mark.
Då fick jag failsafe. Modellen gick in i långsam flatspin med full
broms, men eftersom det var över kyrkogården i Tjärby, kunde jag
inte låta den komma ner där med risk för skador på modellen.
Jag slog snabbt av sändaren och sen på den igen. Sändaren och mottagaren
band efter 2 sekunder.
Efter failsafen var jag mycket lågt och när jag kommit över stora vägen och
in över ett sädesfält, så vek min Ava sig och damp ner i säden.
Snopet….
Jag tog med sändaren ner till åkern, talade med markägaren som tröskade,
om det var ok att jag hämtade min modell ute i hans åker.
Det var inga problem sa han och eftersom jag visste ungefär var modellen
låg gick jag ut i åkern.
Då jag var där modellen borde finnas, för den var totalt osynlig i säden,
då körde jag motorn lite så jag kunde höra rasslet från den.
Modellen låg i två delar. Tack och lov.
Vingen som originalt är fäst med 2 Unbrako stålskruvar hade jag
redan från första flygningen ersatt med 2 M4 polyamidskruvar.
Vid smällen slogs skruvarna av och vingen lossade utan
att det uppstod skador.
Kroppen var hel, så när som på en spricka i baldakinen, vilken håller stabben.
Det är redan fixat med en bit kolfiber som spjäla, lindning med kevlartråd
och sen Ca-lim över det hela. Det blev starkt och lätt.
Varför modellen gick i Failsafe ? jo jag har en gång förut med Avan
på Tjärby varit ute för det.
Det kom båda gångerna, då modellen var så att säga under mig i
förhållande till min sändare.
Antennerna från mottagaren går ut på sidorna i kroppen via ett
innerrör till pushrod och själva antennen sticker ut de ca 2 cm det skall.
Så antenn sitter helt fritt på båda sidor.
Men flyger jag med modellen under mig; så kommer antennerna
att skuggas av vingarna, vilka är byggda av kolfiber……så det var
upplagt för FailSafe med dessa förutsättningarna.
Jag har aldrig haft det minsta klabb med radion annars.
Nu ska jag ändra antennerna och addera en satellitmottagere;
som ska placeras på bommen bakom vingen just in case.
Annars det lättaste att undvika denna typ av FailSaife är,
att inte flyga som jag gjorde i dag.
Uppe på kanten träffade jag som vanligt trevliga människor,
som var intresserade av vad jag sysslade med.
Här kommer lite bilder som beskriver min fredag med min Ava.
Senior och Junior kollar min Ava just efter jag hämtat in den.
Sonen till vänster som ska ta över en relativt stor egendom.
Är inte detta en illustrativ bild på en lantbrukare…?
Nu ska vi göra såhär, säger fadern till ätteläggen…
En glad familj från Gävle kom på besök.
De hade parkerat sina husvagnar för att komma och se på gravfältet…
…där istället en modellflygare höll låda…
..för ett andäktigt ? lyssnande auditorium.
I morgon lördag åker vi till Elefantastiskt i Ljungby för att flyga och få inspiration.
Efter att ha gått och suktat en vecka utan att flyga hang, fick jag chansen i dag torsdag.
Det var utlovat SV med dragning på V av yr.no och de brukar man kunna lita på.
Så jag planlade att åka till Tönnersa Strand, som ju är ett västhang. Men när jag kuskade iväg,
såg jag vinden hade dragit sig åt V med dragning på N.
Då passade ju Tjärby lika bra.
Alltså ändrad destination till Tjärby.
Modellen jag hade med var min Spirit, som jag vet passar bra på svag vind, då den är lättmanövrerad
och agil tack vare stora skev-roderytor och ett ampelt sidoroder.
I kameraväg hade jag min Panasonic Lumix kompaktkamera
och en GoPro 3+ för alla eventualiteters skull. Man kan ju aldrig veta.
Vid framkomsten i disigt väder, vind cirka 2-3 m/sekunden rakt på, var det bara
att montera modellen, vilket är snabbt gjort. Vingarna sitter med två M5 nylonbultar.
Det enda man behöver vara uppmärksam på, är att man inte klämmer skev- eller
klaffservosladdarna mellan vingar och kropp.
En sak till, i alla fall för mig,
att jag kollar att roderna går på rätt håll…vis av erfarenheten.
Min GoPro ställde jag på en av stenarna apterad för att ta en bild i sekunden stillbild.
Chansen var ju, att min kamera kunde få ett par bilder av min modell i luften.
Alltså start rakt ut.
Modellen sjönk som en sten. Jag vet, att ett inlandshang kan vara lurigt.
Det är ofta turbulent och ibland ”försvinner” lyftet. Men det är ju bara att vara
kall och fortsätta flyga, vilket jag gjorde i förvissningen om, att lyftet skulle komma.
Det gjorde det också och när jag mallat in mig i bästa läget, kunde jag släppa loss modellen.
Med det menar jag, att jag behöver inte gneta och hålla upp, utan jag kan låta modellen glida i bästa läget.
Lyftet var bra och det bar högt, om jag gick ut från hanget 40-50 meter.
Jag fick möjligheten i det goda lyftet att testa min klaff ordentligt, både 25 grader klaff
och 90 grader klaff. Modellen flög väldigt bra på båda klaffsättningarna.
Eftersom jag har kråkbroms testade jag även detta och hur styrbar modellen
var då den var aktiverad. Det var inga problem.
Efter 40 minuter i den kyliga..luften landade jag och monterade min
GoPro i nosen på modellen inställd för video.
Vinden ökade efter hand och var nu ca 4-6 m/sek, varför det var en piece of cake att flyga.
Det är roligt att flyga när förhållandena är positiva. Hade det bara inte varit så kyligt.
När jag flög spelade lärkorna, vilket är en indikation på vår om inte annat.
En glada flög på hanget tillsammans med mig, vilket också väckte minnen
från andra flygningar med exempelvis min skärm.
Man blir glad, när man hör de första lärkorna spela efter långt uppehåll.
Ok, nu gällde det att landa försiktigt med min GoPro, så inget händer med kameran.
Jag bestämde mig för att landa på kanten då landning bakom hanget inte var inbjudande,
då hästarna bökat upp marken, så det var lervälling. Ska jag landa på kanten finns
två alternativ.
Antingen kommer man längs kanten och klaffar ner sig, eller så kommer man bakifrån,
drar full kråkbroms och sjunker som en helikopter i motvinden och landar rakt ner.
Jag beslöt att ”helikopterlanda” under de rådande omständigheterna.
Naturligtvis….så dog vinden ut, kom igen och vred sig, just när jag skulle landa.
Vad som hände ?
Jag gjorde en perfekt trädlandning….
Modellen satt 2.5 m från marken i en av ekarna. Så det var till att hämta en björkslana
och peta ner modellen. Det var enkelt gjort och inga skador,
så när som ett litet hål i klädseln på vingen.
Det fixade jag vid hemkomsten genom att klistra på en dekal från min klubb,
Ållebergs Modellflygklubb, över skadan.
Att man får skador på en modell om man är en aktiv modellflygare,
det är ju inget konstigt. Det blir skador, därför jag kan inte råda över alla förhållanden
som råder när jag flyger. Det behövs så lite, för att något oväntat ska hända.
De som har perfekta modeller…..ja det är ju de som aldrig flyger.
Såedemede !
Ja sen var det bara att packa ihop och åka hem och knacka ihop detta och fixa lite bilder.
De stillbilder jag har från luften är bilder jag klippt ur en video, varför kvaliteten inte är
så bra som jag vill, men bara det ger en känsla, hur det var när jag flög !
Japp, här kommer en drös bilder.
Min Spirit.
Undrar vad den järnåldersmänniska hade tänkt, som hade sett mig flyga ovanför deras begravningsplats ?
På väg ut med Spiriten. Den är lätt att bära, för den väger 900 gram.
En av starterna på klassisk modellflygplats för hang.
Piloten som bryter sig loss ur stenen…..
Spiriten som är lätt, kan man kasta ut högt och långt utan ansträngning.
Där vi brukar starta. Ser du björken till vänster om mig…….
Utmarsch till start. Piloten nypermanentad…eller ?
Inte bara är detta ett mysigt ställe att flyga på, här är vackert också.
Ja, det är väl detta hangflyg går ut på….
…att kunna hålla sig i luften med vindens och ett hinder i naturens hjälp.
Är lyftet dåligt, kräver det finsnickeri att hålla sig uppe. Med det menar jag, att man måste flyga rent.
Det vill säga man, ska inte glida eller kana i svängarna, så det gäller att skevroderna är rätt
differentierade och att att sidorodret samverkar med skeven.
En annan förutsättning för man ska flyga bra, det är ju att modellen är vältrimmad.
Det ska vara rätt tyngdpunkt, rätt anfallsvinklar på vingar och stabbe.
Annars kan du aldrig njuta av din flygning.
På ett hang som detta får man en dimensionen av närhet .
På ett jättehang har du ju modellen långt ifrån dig, men här har du kontakt med din kärra hela tiden
och kan se vilket resultat, din korrigeringar får på modellen.
Här flyger jag med 25 grader klaff, därför just här var det dåligt lyft.
Att ansätta klaff då ökar ju lyftkraften och ger dig möjlighet att fortsätta flyga.
Att tänka på är ju att hålla farten uppe.
Att man flyger på ett litet hang, betyder inte man måste flyga sakta. Tar vinden i kan du stå på även här.
Här provar jag, den metod jag ska använda vid landning. Så här flyger jag längs kanten med klaff
för att kunna sätta kärran under kontrollerade former.
Det gick inte, så det är bara att gå ut igen och plocka höjd.
Det går utmärkt att flyga modellen med klaff som synes.
Nu har jag mallat in mig ordentligt för min första kantlandning.
Där satt den.
Ny start
Vid denna starten hade vinden ökat på.
Så jag kunde satsa lite i svängarna.
Tack vare att hanget producerar bra lyft, finns det plats för experiment med klaff och kråkbroms.
Kråkbroms innebär att man fäller ner klaffarna helst 90 grader och fäller upp skevroderna
så långt det är möjligt med bibehållen kontroll i rollplanet.
Det blir härligt, då träden bär de första skira gröna bladen !
Great Planes Spirit cruising
Helikopterlandning 1.
mats