Jag hade kvistat ner till Hovs Hallar för att få mig en avkopplande flygning på hanget. Vindmätaren redovisade 3 m/sek kl 0930 från nord. Det såg alltså bra ut med en temperatur, som var ganska fördragsam.
Först en snabb… rusch upp till Platån från parkeringen för att få ett mått på vinden. Den var enligt min handhållna mätare 2 m/sek N.
Alltså fick det bli att flyga med min Ava, då vinden var så svag. Jag vill inte riskera en modell under tveksamma förhållanden. Dessutom, eftersom ljuset var bra, ville jag få lite bra bilder på min modell med ombordkameran.
Så det var att gå ner till bilen, samla ihop Ava-prylarna och flygväskan och sen ge sig uppför branten igen till toppen av Platån.
För en gångs skull hade jag med min nytillverkade vindstreamer,
som sitter i änden av ett Biltema fiskespö på 6 m. Det fungerade
perfekt i den svaga vinden, som fortfarande bara var 2 m7sek,
men den låg rakt på. Vinden utanför hanget uppskattningsvis 3 m/sek.
Detta indikerade fina flygförhållanden för min Ava.
Ut med kroppen, montera stabben, sen fram med vingens mittdel,
montera den och anslut bromsservokabeln, in med min nya
Kokam-acke i kärran och sen var det bara vingspetsarna som skulle
träs på och säkras. Vänster gled på med ett klick och höger….
gled inte på, därför den kolfiberjoiner som håller vingspetsen till
vingens centrala del…den fanns inte …
Ok tänkte jag, den har nog ramlat av i vingfordralet… Nä, det hade den inte. Den var icke att uppbringa, därmed drogs rullgardinen ned för Ava-flygning just för tillfället.
Det kändes inget vidare, vill jag erkänna oförbehållsamt. Eftersom vinden inte ökat, var jag inte motiverad att gå till bilen igen för att hämta den andra modellen.
Nä, det blev, att med hängande huvud att ta sig ner med prylarna till
bilen. Som jag naturligtvis rotade igenom efter kolfiberjoinern med
negativt resultat.
På vägen hemåt funderade jag, var den lilla men viktiga saken kunde
finnas…Sist jag flög Avan var termik på en plats söder Halmstad. Kanske kolfiberbalken ramlat ur där, så jag körde inom för att kolla.
Första letandet var negativt, där hade varit andra bilar och kört, på
platsen där jag brukar hålla med min bil, då jag flyger. Men jag
kollade noggrannare i de andra bilspåren och fick syn på en svart
detalj i leran. Det var den försvunna joinern som låg där över- och
nerkörd men till all lycka till synes oskadd. Glädjande. Jag menar,
det är lite belönande att återfinna något man tappat…om inte annat
sparade jag 54 kr för ett par joiners kostar 108 .
Förresten, så flög jag termik 1.5 timma med Avan, där jag hittade
joinern, så dagen var flygmässigt inte förspilld !
Hemkommen kollade jag den för eventuella skador och gjorde ren den. Den var hel och för att förebygga, så den inte ramlar bort, satte jag tape på den, för att den skulle gå trögt i vingfästet och inte ramla ut.
Det hade aldrig hänt förut, att jag tappat en slik sak, men nu har jag i
alla fall försökt förebygga, ett upprepande av historien.
Som sagt, alltid händer något oväntat, då jag är ute ! Det är ju det,
som är en av tjusningarna med mitt modellflyg !
Jag har två stycken joiners i reserv hemma och en av dessa ligger nu i
min flygväska…omutifallatt !
Då jag kollade yr.no prognos för de kommande 10 dagarna, var det inte, så jag sprang omkring och jublade.
Vädret ska fortsätta, som det gör. Att det är kallt på våren, det kan jag acceptera, men att det blåser så mycket sydlig och ostlig vind, det är för en hangflygare på västkusten en styggelse.
Normalt sett har vi vid denna årstid mycket nord till nordvästlig vind och ofta är vinden stöttad av ett lågtryck på Atlanten, som pumpar ner arktikluft över oss.
Men så är det inte. Jetströmmarna har just nu en bana, som hindrar detta. Jetströmmen bestämmer ju var lågtryckscentra rör sig. Det väder vi har nu, då det är förhållandevis milt i Skandinavien, ger kallt väder över Arktis, där havsisen har brett ut sig mer än föregående år.
Jag har inte flugit på en vecka och då var det bara en liten provflygning med min renoverade Blue Poenix.
Vädret inbjuder inte direkt till sådan aktivitet. Därför sitter jag inne och bygger istället. Japp, ett hederligt balsabygge.
För att muntra upp oss, rotade jag fram lite bilder. Kanske de kan locka upp dina minnen till ytan igen och få dig på bättre humör….
Därför, det kommer en sommar igen, var säker !
Lars Agnas skärmflygare har just kommit på, att han hellre vill vara modellflygare…?
Fruarna till oldtimerflygarna är duktiga på att starta…
Jag menar blott…
Så här fusar man en modell
Markku
Markku, 75 års modellflygerfarenhet
En dansk Dc-3 passerar i Tarp 2015
En god vän
Ett mästerverk. Tupolev “Bear”
Världens snabbaste propellerdrivna plan. Säkerligen det mest bullriga oxå.
En pilot som flyger Tornado och som är stationerad vid marinflygbasen Eggebek,
vilken är granne med MFC Tarps fält berättade, att motorerna hördes på långt
håll trots användande av hjälm och buller från det egna planet.
Final
Kan ni läsa kyrilliska bokstäver…så ser ni det står Archangelsk på kroppssidan efter cockpit.
En av de bästa piloter jag erfarit. Modellen mycket välflygande.
En stor FW-190 på final.
Hela GeeBee-släkten uppställd.
I svartvitt ser modellen lite mer krigisk ut
Ett mästerbygge i aluminium och duk. 5-cyl radialmotor.
Piloten på väg att stiga ur Fw-190. På höger ben lysraketer.
När vi besökte Wasserkuppe och segelflög.
Roffe monterar
Lasse larsson med som alltid välbyggd modell.
Karl-Henrik Widell, Danmark startar.
Kunskapsöverföring mellan generationerna
En modellflygare och hans modell
När jag ser dessa plastremsorna i träden, associerar jag till, att det hade sett ut så, om ett gäng spöken under natten flugit igenom de svarta träden och lämnat lite av sin klädsel hängande i grenarna.
Svenska modellflygare vid Wasserkuppe, Pelzner Hang.
Lars Agnas påpassad av intresserad åskådare…
Det är inte alltid lätt på Hovs Hallar…
Jag tror jag väntar, säger Lars, medan…
…jag i den svaga vinden startar med min Blue Phoenix,
som flyger på det minsta.
En favoritmodell.
Kanske det borde komma en ny version ? Med en profil
som penetrerar och flyter bättre…kanske nykonstruerad
stabbe och fena…och ändrad vingfastsättning…?
Min Ava övervakad av en ordningskviga från Hovs Hallar,
som håller uppsikt på mig som flygare, så jag iakttar alla
gällande flygregler och förordningar…
Jag tycker fortfarande, efter många år av flygande, att det är en sinnlig upplevelse att kunna kasta sig ut vid Hovs Hallar hängande i sin skärm, eller att jag kan kasta ut en modell, som jag kan styra via radio och flyga i stort hur jag vill.
Det är ett mirakel, att allt fungerar ! Ett resultat av den nyfikna människans strävan, fantasi och experimentlusta.
…vi missade naturligtvis inte fredagen på Platån på Hovs Hallar.
Varför …jo, för det var solsken och vinden var utlovad varande
nord-nordväst cirka 3-5 m/sek som ett resultat av ett högtryck
över Skandinavien.
Förutsättningarna kunde inte vara mer gynnsamma. Det var ju bara att hoppas, att prognosen höll streck. Men den vädersidan jag använder, yr.no litar jag på, grundat på min erfarenhet av olika väderprognoser.
yr.no är världens mest besökta vädersida med den högsta ratingen.
Jag var bara flygsugen, så med tanke på vinden tog jag med mig en
enkel modell, min Spirit Elite, vilken nu efter 2 års flygande och 200
timmar i luften börjar bli lite ankommen..
Med ankommen menar jag, att med tanke på den miljö jag flyger i på hang, är sannolikheten stor, att småskador uppstår vid landningar, som ibland är mer eller mindre välplanerade på grund av yttre faktorer.
Eftersom jag flyger mycket och använder mina modeller mycket i sitt eget
element, så uppstår vill jag kalla det användarförslitning,
Flyger du aldrig, då har du en blank modell. Å andra sidan har jag
aldrig sett någon, som kan prata upp en modell…
Uppkommen på Platån såg jag två skärmsäckar, som jag genast kände
igen tillhörande Lars och Anna. Två hängivna skärmflygare.
Jag konstaterade, att vindenvar ca 2 m/sek lite snett från väster.
Men efter montering kastade jag ut med den kraft och erfarenhet 43 års
hangflygande på Hovs Hallar gett mig. Lyftet var magnifikt, sen man väl passerat kantrotorn, vilken var ettrig i dag.
Ja, sen var det bara att njuta av modell och natur.
Lars och Anna dök upp efter en stund, sedan de hållit en kaffepaus på värdshuset. De talade om, de också flugit här i torsdags. Skärmflygarna hängde på sina selar och startade eftersom vinden hade tagit sig till ca 5 m/sek relativt rakt på. Efter en något darrig start, på grund av kantrotorn, fick de båda skärmflygarna känna av hissen framför Platån. Lyftet var genuint och starkt.
Båda två fick en mycket fin flygdag, liksom jag fick med min modell. Jag kan inte begära mer, för detta var en av de där utsökta flygdagarna på Hovs Hallar, då allt tycks stämma och allt smälter ihop, pilot, modell ,
väder och natur.
Jag tog lite bilder naturligtvis och konstaterade återigen, att det är svårt
att fotografera sin egen kärra i luften, samtidigt som jag ska flyga den
med vänsterhanden…
Dagen förflöt utan incidenter nästan….tills då jag skulle landa för att ta en paus
och då jag hade min fokus, inte bara på min Spirit utan även på en skärm,
som flög lågt, vilket gjorde att min Spirit hamnade i en vresrosbuske… Har ni sett taggarna på en vresros ? Fråga min Spirit, den har det efter
busklandningen.
Att modellen fått skador vid den ofrivilliga landningen i en taggig buske
på vänstervingens undersida, hade jag inte lagt märke till, men då jag
startade efter en stund, hörde jag det …klädseln var på en bredd av 30 cm
strimlad av de djävulska vresrostaggarna, så modellen såg ut att ha vingarna dekorerade av konfetti och serpentiner, som glatt rasslade i fartvinden…
Nå, inga större problem, en snabb landning och fram med tape för en quickfix.
Hemkommen strippade jag klädseln där det var trasigt och klädde om.
Vinden under dagen var nord-nordnordväst med styrkan 4-7 m/sek. Vinden vid Hovs Hallar är laminär, tack vare det är ett havshang och det gör allt enklare för oss aviatörer.
Jag startade kl 1000 och landade klockan 1500.
Vår dag på Hovs Hallar.
Bli hangflygare , så får du förmånen att uppleva , såsom vi gjorde i fredags !
En hangflygares depå på platån.
Förstår inte….men jag blir alltid slank på Hovs Hallar, speciellt på förmiddagen…
Lars tar ett glädjeskutt just i starten…
…allt handlar om, det ni ser…
Nu blir det en uppvisning i start från Platån av Anna…
Kan man inte flyga över kan man…
…ju flyga mellan växtligheten.
…och då kan det ju gå precis…
Anna tar ett par schottissteg i glädjen att få flyga.
…och så tar vi ett steg till…
Att man är lite lågt här, är inte så farligt, som det ser ut. Skärmen befinner sig i regel över kantrotorn, varför allt förhoppningsvis är under kontroll.
Lars…un mirage dans la ciel…?
En rote paragliders
Jag lovar att piloterna under skärmarna njuter helhjärtat !
Anna glider förbi i en aura av pastellfärger som från en akvarell av Cézanne.
Kolla bakkanten på skärmens vänstersida. Det är så man styr och kontrollera sin skärm.
Det går att utöva mild aerobatik oxå…
Anna förpuppad…
…och på väg att landa på Platån.
Ser ni vresrosbusken i förgrunden….
Lars ur aningen ovanligt perspektiv
De fria horisonternas landskap
Lars också i puppan…undrar om han blir en fjäril då han kläcks…?
Lars en mycket skicklig paraglidingpilot. Han tog mig på min första tur i en tandemskärm, då jag tog min licens.
En produkttanker på väg från Halmstad i maklig hastighet
Så här ser Anna ut underifrån..då hon flyger.
Anna lite lågt, men hon knegade sig upp.
Samma regler i luften som till sjöss.
Tjänare Lars…
Min barndomsstad Halmstad på 23 km avstånd i lite dis.
Landning på gång, vilket innebär full klaff för att få ner landningssträcka och hastighet.
Jag hade satt min GoPro på en tuva, där den klickade på med 4 bilder i sekunden.
Min tanke var, att kanske jag skulle kunna få med
min modell på ett par av bilderna…
Fast det var inte många bilder på modellen jag fick.
Min dag på Hovs Hallar…
…och Lars
Till sist en bild som visar, att någon har landat sin modell i en vresrosbuske…
Torsdagen begåvade oss med nordvästliga vindar, tack vare en liten högtrycksrygg, som kommit in mellan lågtrycken.
Yr.no hade lovat NV ca 5-8 m/sek, vilket lät lovande. Jag åkte dit med min bror, som lovat sköta min kamera,
då jag flög.
Dessutom skulle vi prova min nya fina tubkikare. Det var dåligt med fåglar, men jag fick i alla fall syn på en Varfågel, som satt
i en björk. Lätt att känna igen på det svarta strecket över ögat.
Nåväl, då vi kom ner till Segeltorp kl 1230 låg vinden på ca 5 m/sek,
vilket var idealiskt. Jag hade lastat 325 gr ballast, för att min Spirit skulle penetrera bättre. Min modell flög som vanligt bra både med ballast och med en kamera på nosen…….dock hade jag ett problem.
Skevroderutslagen var alldeles för små på grund av ett programmeringsfel
av mig. Men man ska inte bli panikslagen, om den inte svänger med skeven, det är bara att använda sidoroder, så svänger det lika bra.
Jag flög tills jag blev trött och landade bakom hanget i åkern.
Då vi flög, hade vi nyfikna åskådare, som var synnerligen vetgiriga och naturligtvis, gav vi svaren på deras frågor.
Alltid lönande att sprida kunskap om vår hobby på ett positivt sätt !!
Min broder var utsedd till fotograf för denna dagen. Bilderna blev bra. En del bilder är stillbilder från min noskamera och den kameran behöver ingen maskinist, då den tar 4 bilder i sekunden. Fotograferade gjorde Gopron tills kl 1530, för då åkte vi nöjda hem.
Här kommer ögonblicken ur en hangflygares eftermiddag vid Segeltorp med sin Spirit Elite.
Monterat och klart på parkeringen Hovs Hallar,
med min bror Lars inväntande fotouppdraget.
Påbyltad med overall, tjock tröja och ännu
tjockare jacka bar det i väg till hanget.
Start av mottagare och kamera på toppen av Segeltorpshanget vid den privata marken.
Det gäller att ha rejält på fötterna…för att stå stadigt…
så jag tog mina rejält ingångna och inridna jodhpurboots.
Instruktion för jourhavande fotograf, hur jag kommer att starta..
Just innan start. Se på havet….4-6 m/sek rakt på.
Nu kör vi…
…man tar det långa benet före…
…det korta !
Slutligen….det flyger !
Som jag skrev förut, skevroderna hade alldeles för små utslag.
Så jag flög med sidoroder
…vilket fungerade utmärkt i det fina lyftet.
Min bror Lars har tagit bilderna…
Dessa brutala motljusbilder tog herr GoPro utan hjälp…
Pilot och fotograf och…
…Schaulustigen.
Bild från kanten som visar att vindstyrkan är cirka 5 m/sek, vilket indikeras av bristen på brytande vågor på djupt vatten.
Två åskådare, en pilot och en fotograf på Thores mark.
Modell och fullsize
Spirit Elite…
…en trogen tjänare av den längtande hangflygaren.
Min bror flyger… över gärdsgården, för att hämta min modell.
Som landat på åkern just bakom gärdsgården.
Vilket fick avsluta vår flygning vid Segeltorp denna härliga torsdag !
…därför prognosen ser positiv ut och håller den sig, är i alla fall jag där runt klockan 10 för att få mig en sväng i luften.
3 m/sek nord, solsken…kan inte bli bättre vid denna tiden på året ! Angiven vindhastighet kan man addera till
4-5 m/sek 80 m över havets nivå erfarenhetsmässigt.
Bara man har med sig en lätt modell som klarar att flyta vid
svag vind på hanget.
…nordliga vindar, så det varit flygbart på Hovs Hallar för hangflygare av
vilken sort det än må vara..fast i dag söndag var det utlovat nordlig vind.
Jag åkte ner dit i uppehållsväder och växlande molnighet från Halmstad. Bara för att efter mödan att ha släpat mig och mina grejor upp på platån,
monterat och gjort klart, mötas av först regn och sen en hagelskur. Skuren drev förbi på 15 minuter, men både jag och min modell blev sura. Dock icke mitt humör, då jag såg, det klarnade upp över Kattegatt.
Så det blev att vänta, torka av min Gillette från FVK, som var den modell, jag hade
med.
Till slut kom solen och vinden drog sakta igång från nord. Men den var svag. Den låg på 2-3 m/sek, vilket är ett gränsfall för att
kunna ta sig upp i lyftet med en modell som Gillette.
Till slut beslöt jag mig för ett försök. Eftersom jag var på platåns topp,
finns det en plats, där det är bäst att kasta ut, där det normalt inte
finns någon topprotor. Det är omedelbart till höger om den lilla
sänkan på toppen, där vinden brukar vara laminär.
Uppe på toppen där jag startade anloppet för utkastet, märkte jag,
det fanns en topprotor , för det blåste i nacken…men jag visste,
att vinden längre fram mot kanten borde med viss säkerhet vara laminär.
Så jag satsade för allt jag var värd och fick iväg min Gillette bra. Den gick rakt och jag förväntade mig lyft, då jag gick ut över kanten. Men det blev inget lyft…
Jag såg min höjd jag fått vid utkastet snabbt rinna bort, då jag gick
igenom kantrotorn och förstod omedelbart, att risken är att modellen,
ve och fasa, riskerade att försvinna ner under kanten och då skulle det
innebära morsning och goodbye till min modell.
Jag gjorde en snabb rush fram till kanten, det var ca 30 m och samtidigt försökte
jag kontrollera min modell, som flög farligt nära stallgränsen. Inte enkelt ! Nåväl, framkommen till kanten, visste jag sen tidigare, att jag hade en
plan yta på hanget ca 30 meter under den ordinarie hangkanten och
beslöt mig för att försöka sätta modellen där.
Men först gällde det att komma dit. Det är svårt att kontrollera en modell,
om man befinner sig över den. Dessutom i kraftig turbulens. Jag fick i alla
fall Gilletten stabiliserad något sånär och styrde in den mot den plana avsatsen.
Avsatsen består av buskar och mindre stenar.
Inte speciellt modellplansvänligt, men det var mitt enda alternativ !
Det finns en option till och det är att gå ut mot havet, accelerera och företa
en landning på stranden. Jag vet ingen som lyckats, under de 43 år jag flugit
här med denna utmaning !
Min plan var att landa i buskarna, för att minimera skadorna och rädda modellen.
Att landa modellen in i branten är nästan detsamma som att säga adjö till den.
Jag har en gång klättrat upp för den 60 m höga branten. Det gör jag aldrig om.
Jag kom in mot buskarna lite vinglande, jag flög på stallgränsen igen och
då jag bedömde modellen var vid buskarna, vilka var enebuskar, tryckte
jag ner den bestämt.
Modellen tog i buskarnas topp i normalt flygläge, bromsades upp och modellen
gled sedan av grönskan och fortsatte ner i stenpartiet, med låg hastighet..
Att trycka ner modellen är ett måste, för att få den dit man vill.
Det kan verka brutalt, men hellre en landning med säker hastighet än en
vinglande färd i överstegrat läge, som man inte vet hur det slutar med risk
för snaproll eller så dålig kontroll, att man kan hamna i stort var som helst.
Det hade gått, såvitt jag kunde se, så bra man kunde önska. Så det blev att
klättra ner för den synnerligen hala stigen och hämta modellen. Alltid
spännande att inspektera en modell, som man trott var förlorad, men
som genom tur och lite skicklighet blev räddad.
Jag kunde inte se några omedelbara skador på min Gillette och jag äntrade
kanten med lätt hjärta och klättrade tillbaka upp till min depå.
Gick igenom modellen en gång till och hittade en liten skada i nosen,
som uppstod vid kontakten med stenarna. Det fixade jag med Plastic Paddingspackel, våtslippapper och sprayburken
med vit färg, då jag kommit hem.
Nu undrade jag ju, varför det blev så här, för det borde gått att flyga…
Svaret fick jag, när två skärmflygkompisar kom med sina grejor och
skulle flyga. Det var Anna Hadders och Lars Agnas, som spetsat på en
fin flygdag på HH.
Men de såg, att det uppe på platån var dålig vind. Man balanserade lite för att få tiden
att gå i väntan på vind. Vinden ökade, men där vi stod, kändes inget.
Jag berättade, att detta är ingen ovanlig situation. Vi kunde se det
blåste på havet och jag påstod frankt, att det finns lyft, bara man
kommer utanför kanten och upp några meter.
Det blåste i björkarna vid hangkanten, men tyvärr hade jag missat att
ta med min vindindikator för kanten, vilket är ett 6 m långt metspö från
BilTema med en 4 m lång videobandsstreamer. Detta är det bästa verktyget,
om vi vill veta lyftet vid kanten. Genom att använda ett lätt videoband,
kan man se om vinden är turbulent eller laminär, vilket kan bestämma
om förutsättningar för en start eller ej föreligger.
Där vi stod på toppen, var det nästan ingettryck i vinden.
Allt berodde på kantrotorn och topprotorn, som muntra snurrade glatt på,
så vi hade vind i nacken, då vi stod i riktning mot havet.
Det kan var frustrerande eftersom havet indikerade 5 m/sekund nord…
Om vinden är 5 m/sek eller mer, kan man lätt se, genom att vågorna vid
denna vindhastighet börjar bryta. Det gjorde de nu.
Vi var överens, att det finns lyft, det gäller att komma ut från hangkanten och träffa på den laminära vinden. Ett klassiskt hangproblem, som jag
upplevt många gånger här. Kommer man bara ut, så lyfter det.
Lars kunde slutligen inte hålla sig längre utan drog upp skärmen, då rotorn tog
en paus eller flyttade sig och kände, det drog ok i linorna vilket indikerade att
startmöjlighet förelåg och Lars startade ut. Lyftet var naturligtvis… mycket bra och strax efter startade Anna och
brast under flygglädjen ut i sång genom att solosjunga Sankta Lucia…
Det var troligtvis första gången i historien, som det sjöngs Sankta Lucia
från selen till en paraglider på Hovs Hallar.
Roligt de fick flyga efter all deras möda och väntan.
Jag fick åka hem, i alla fall rikare på erfarenhet och med föresatsen att
fästa antihalktejp på kroppen på min Gillette, så jag får ett rejält tag
med fingrarna utan att glida, då jag ska kasta iväg min modell.
Jag var nöjd med dagen och i synnerhet, att jag kunnat rädda min
modell ur ett omedelbart hopplöst läge.
Ett mail från Lars talade om, att de som flög skärm hade fått ett fint luciaflyg !
Här kommer lite bilder och alla är tagna med min GoProkamera,
som jag höll i handen. Vidvinkellins, lite dåligt ljus och då blir det,
som det är.
En del bilder är klippta från en video.
Platån 13. December kl 1000
En del av sysselsättningen på ett hang för en skärmflygare…
...parawaiting
Eller gör man som Anna…balanserar…
…och hoppas vinden ska ta sig.
Lars är sugen…
…och vi kunde se att vågorna började bryta , vilket betyder ca 5 m/sek i vind.
Lars ringer till väderstationen och kollar vinden.
Framtill sitter hans vario/gps och höjdmätare.
Anna Hadders, en frisk fläkt i skärmflygarskrået med mycket energi och flyglust !
Lars kan inte bärga sig längre utan…
…drar upp för att starta.
När Anna såg att det bar ok, var hon inte sen att ta efter…
…så hon tipptåade sig framåt tills det lyfte henne…
…över björkarna och ut…
…i fri luft.
Sen var det bara att njuta på !
…medan en frustrerad modellflygare vankade runt i väntan på vind…tur han
hade med sin skärmflygoverall, som är ett utomordentligt plagg.
Ni kan se bilden ovan, tagen på morgonen den 12 . December, att det är inte speciellt vinterlikt…
Flygsugen, som vanligt, packade jag de få saker som behövs för att åka till ett lämpligt hang.
Västlig vind, efter storm och hårda vindar….det blir Tönnersa Strand. Nu ännu högre än nånsin förr.
Modell med på resan var min Spirit, som verkligen börjar få många timmar i luften nu. Spirit är en mycket lätt 2-m modell från USA och det innebär, den är lätt att skada.
Inte vid flygning, utan fastmer vid hantering. Alltså då den ska ner i fodralet, då man ska igenom dörrar, gå i trappor, stoppa in den i bilen eller gå från bil till pilotplats genom risig skog. Likadant kan skador uppstå då jag monterar exempelvis vingar. Håller man för hårt i D-boxen, som är av tunn lätt balsa, kan man lätt knäcka den.
Jag har fått lite sådana skador så det lutar efter 2.5 års flygning åt att jag ska klä om vingarna med nyinköpt Oracover från Lennart på RC-Teknik. Före omklädning ska småskador på vingen lagas och den ska få 3-4 strykningar med cellulosapolerlack för att trästrukturen ska stärkas. Eventuellt lackar jag på 25 grams glasfiberväv på torisonsnäsans balsaytor. “Lacket” då jag lägger på glasfiberväven blir med aceton förtunnad epoxieplast.
Nåväl, vinden var 6 m/sek, då jag startade 0900 vid min vanliga plats. Lyftet mycket bra och Spiriten flög, så bra den kunde.
Efter 2 timmar i luften, endast avbrutet av en kort paus och landning för en justering, landade jag klockan 1100 nöjd och glad.
Jag landade vis av erfarenheten på den platta stranden, för varför ska man vara heroisk och klämma ner modellen vid kanten och riskera skador ?
Men enligt lagens om allts dj……..het, i enlighet med vad jag tidigare skrev om transportskador, körde jag höjdrodret i en utstickande gren då jag gick till bilen…. Hemma kollade jag servot till mitt höjdroder och naturligtvis var växellådan kaputt.
Jag bytte servo till ett bättre, som förhoppningsvis med sin metall- växellåda skulle tåla lite mer.
Bland mina servon har jag en låda med något jag vill kalla “Diverseservon”
Servon med felfunktioner eller annat. Eftersom jag sparar allt…satte jag mig efter att jag gjort annat utomhus som krävs och gick igenom en plastlåda med servon. Reservväxellådor och drev hade jag. Jag fick ihop 12 servon som nu funkar helt perfekt. Bra terapi….
Ånyo är det bevisat, det lönar sig att satsa på kvalitetsservon. Vem vill riskera en modell med servon som kostar 150 kr styck mindre ?
Jag gör det inte mer. Således har jag bytt alla skevroderservo, där det inte redan fanns bra servo, mot dessa. Att de väger 28 gram, det står jag ut med.
Vid Tönnersa Strand håller länsstyrelsen på att återställa dynlandskapet genom att bana av växtlighet, så bland annat fältpiplärkan kan återetablera sig till sina häckningsplatser. Bra initiativ.
Lite bilder från min flyg- och naturlördag…inga ombordbilder,
En del av det m y c k e t långa Tönnersa Strandhanget.
Just framkommen med det jag har med mig. Jag har en plaststol, som låg på stranden efter en storm som jag kan sitta i. Den har märkligt nog fått ligga bakom min pilotplats i mer än ett år nu…
De enda som flög förut jag var fiskmåsar och gråtrutar, som ofta glider på hanget på spaning efter ätbart.
Vitmossan sprider sig mer och mer här. Varför ? Det måste vara att betingelserna är gynnsammare.
Björk och tall växer ända fram till toppen på dynerna nu. Har kommit de sista 6-8 åren i en ökande takt.
En dynformation där jag brukar fuska i DS med min Alula.
Grävaren som ett urtidsdjur betande med hjälp av en lång snabel .
Här har grävaren dragit upp ett stort bestånd av vresros.
Bäcken vid Lagaoset ändrar ständigt utseende.
För 3 veckor sen var den uttorkad…
Vårt gamla bekanta strandmonster höll som vanligt ställningarna.
Jag hittade en annan stirrande herre i sanden…
Han är lik en känd person, men jag kan inte placera honom…
…underbettad med aningen krokig näsa…
Vissa stranddjur är utrustade med kraftiga antenner för att kunna lokalisera eventuellt byte…
…vilket talade för, att det var flygbart på Tönnersa. Eftersom jag alltid är flygsugen och speciellt då jag ska testa något nygammalt eller nytt, plockade jag ihop grejorna och åkte dit.
Jag hade förväntat mer vind, men märkte att vinden vid havet låg på ca 4 m/sek.
Nåväl jag monterade min Gopro på stativ och ställde den, så den skulle ta bilder från marken på min modell.
På min Gillette hade jag avsett att ha en kamera just bakom vingen på ett stativ 15 cm upp, men enligt Murphys Lag hade kameran hängt sig.
Jag hade inte med någon nål, så jag kunde resetta den.
Så det blev att starta utan ombordkamera. Utkastet skedde med all den kraft jag är mäktig, svängde höger då vinden kom lite snett från höger och fick kontroll på modellen något så när.
För jag märkte nästan direkt efter start, att det var något med V-stabbbens roder. Allt fungerade vid prechecken, men då jag flög, var det något som krånglade.
Jag höll ut ett par vändor, innan jag landade på stranden.
Ok, komma ner på stranden var inga problem, men att komma upp till min pilotplats, det var inte enkelt.
Fronten mot havet på dynerna var efter diverse hård vind väldigt brant. Man kunde inte ta sig upp…..jag var tvungen att hacka ut fotsteg, för att så småningom häva mig upp.
Vid koll av V-stabbens roders funktion visade det sig , att ett av roderna rörde sig knackigt. Varför ? Ingen aning.
Men en sak märkte jag. Då jag körde skeven, sjönk spänningen till mottagaren till 3.8 Volt…..trots jag har splitt nya Mh-celler 2300 mAh och de var toppladdade. Jag får fixa en lösning på detta. Först satte jag i en acke med 5 celler, men den spänningen blev för mycket för de små servona i stabben, så jag gick ner på 4 celler.
Nu kommer jag att byta servona i stabben till något bättre, så jag kan köra med 5 celler. Det borde ge full säkerhet.
Som sagt, Gilletten har fått sitt lite rumphuggna luftdop vid Tönnersa Strand och nu ska jag fixa det, som behöver ändras inför nästa flygning.
Kameran som skulle plåta fast med, då jag flög la snabbt av, då acken var urladdad. Eftersom GoPro har WiFi, är det lätt att glömma WiFi på, eftersom det har en egen avstängningsknapp. Nåväl, man lär av misstagen.
Så det blir lite dåliga bilder bara. Men jag var ute och flög i alla fulla fall !!
Det blev bara den usla bilden av min Gillette, just då jag kastat ut..
Ja, så här ser den ut, innan jag klätt om vingarna. Den duger.
Som du ser står solen lågt vid 2400-tiden redan. Längst ner i kanten min fasta kamera som behagade slå av sig tidigt.
Havet gick ganska högt på stranden i dag.
…och här ligger Gilletten efter en kort testflygning.
Så fort jag fått upp min gamla Gillette på bänken, började jag renoveringen, för jag är så sugen att se den i luften igen.
Jag vet, att modellen inte är så vansinnigt snabb, men den har andra värden. Den är ihopsatt, en av de snyggaste modeller jag sett…ever !
Kroppen, vingarnas infästning och vingarnas form är mycket lyckade.
Synd inte FVK kunde tillverka nya. Jag sa till Brian, att om ni ändrar vingkonfigurationen, öka spännvidden med 40 cm och applicerar en modern profil som exempelvis någon av Martin Hepperles nya snabba, skulle det bli en eftertraktad modell.
Ok vad har jag gjort ? Jag har slipat ner kroppen, spacklat den och kört på porfyllare. Gjort tre tunna grundlackningar med våtslip mellan varven och sprutat vit akryllack från sprayburk. Akryllack köpte jag på AD-center. Den är snabbtorkande och den innehåller mycket pigment, så den täcker bra. Kostar en del, men hur mycket lägger man på ?
Huven är original svart, men jag våtslipade den, grundade och sprutade den röd.
I kroppen på modellen finns ingenting…egentligen. Servona till V-stabben sitter i stabbarna där bak, skevroderservona sitter i vingarna, vilket betyder att det är gott om plats för mottagare och acke i kroppen.
Jag har köpt några nya 8-kanals DMSS rx, eftersom prisskillnaden mellan
6-8 kanaler är försumbar. Fast, jag hade bara behövt 4 kanaler egentligen.
Eftersom jag just bytt radio, önskar jag, att sändningsstandarden behålls nu,
så man inte behöver köpa en massa ny mottagare igen, om man byter upp
sig inom JR-familjen. En 8-kanals mottagare till JR Dmss, den kostar nästan
1000 kr med frakt…
Köper man då 8 stycken förstår vi, att det blir pengar i sista änden.
Men jag är mycket medveten om, att finns det något som blir gammalt fort,
så är det elektronik!! Jag väntar på att mottagarna ska anlända, så jag kan programmera.
Min acke blir två LiPo-celler och för att inte servona ska få spatt, sätter jag
in en Ubec mellan acke och rx/servo så spänningen ut blir 5.6 volt.
Har du ingen spänningsregulator, kan du använda kiseldioder i serie, då
de sänker spänningen med ca 0.7 Volt var och en.
Kör man för hög spänning till en del servo, ställer de sig i mittläge och
oscillerar fram och tillbaka. Speciellt sker detta på billiga mikroservon.
Jag har beställt vit Oracover från Rc-Teknik för att klä om vingarna, men i väntan på det har jag fixat till de gamla vingarna och de blev hyfsat bra efter lite rengöring, värmepistol och småreparationer.
Nu väntar jag som sagt på nya mottagare till Gilletten, så jag kan programmera den. Jag kommer ju att ha V-stabbe med sidoroderfunktion, vilket jag alltid ansett vara ett viktigt roder, vidare separerade skevroder med kraftig differentiering så det blir 80 % upp och 20 % ner i akt och mening för att undvika skevroderbroms och därav orsakad oren flygning.
Skevroderna ska också fungera som en primitiv halv kråkbroms vid landning.
Det behövs garanterat, då man ska landa på Hovs Hallar, om man nu inte är certifierad
expert, vilket jag inte är, för jag har bara flugit där i 43 år och saknar således
erfarenhet och bedömningsförmåga.
Eftersom Gilletten är lätt och har relativt låg vingbelastning, ska jag tillverka två blyvikter, som används för att kunna omvandla överflödig lyftkraft till hastighet.
Det blir en på 250 gram och en på 600 gram.
En annan sak som fattas är glasfiberröret som utgör vingfastsättningen. Jag glömde ju den hos Kalle i brådskan, men har lovat skicka det, så det dyker upp. (Vilket det just har gjort)
Ett litet bekymmer är, hur jag ska säkra vingarna till kroppen. Vingarna
sitter trädda på en glasfiberstång 6 mm diameter. I bakre dela av kordan
finns stift, som ska sitta i hål i kroppen.
Sen gäller det att säkra vingarna, så de inte far iväg. Jag gjorde det förut
med O-ringar, men det var knepigt att få ringen över krokarna som är
skruvade i rotsprygeln. Kroppen är mycket slank, vilket gör, man har lite
utrymme att placera fjädrar eller gummiband, som håller vingarna på plats.
Kanske jag löser det som så nu, att jag borrar ett 1.25 mm hål från
undersidan genom vingens undre del och vidare genom röret i vingen
och vidare genom glasfiberstången och 2 mm i i vingens övre halva.
Sen använder jag en pianotråd, som jag sticker in genom det borrade
hålet och som jag låser i vingen med tejp eller ett enkelt fjäderlås.
Det borde bli enkelt och säkert. Fast för provflygningarna kommer jag
att använda en liten dragfjäder, som jag med viss svårighet kan häkta
på krokarna på vingarna.
Vi får se hur det funkar, för jag vill det ska vara funktionellt och enkelt.
Det kommer en rapport efter min provflygning. Som kommer att ske vid
Tönnersa Strand vid Laholmsbukten, där hanget efter sista stormen aldrig
varit bättre. Äter havet mycket mer i dynerna, kommer vi till slut av få en
accelererande minskning av höjden.
Så flyg mens tid är…
Lång och slank…
Ser lite roligare ut med röd huv…
Vingarna innan jag klätt om, men de är inte så pjåkiga.
Stabbhalvorna med inbyggda servo. På servokablarna ett filter som galvaniskt
avskärmar mottagaren från servona, för att undvika påverkan på mottagaren på
grund av långa kablar, som i olyckliga all kan fungera som antenner.
Klart jag är medlem i ÅMFK….klubben som äger sitt eget fält.
Vi har haft bedrövligt hangväder ganska lång tid nu.
Inga nordliga och nordvästliga vindar vilka ger möjligheter att flyga på det enligt min synpunkt bäst lyftproducerande hanget i Sverige, Hovs Hallar.
Lördagen började med skyn täckt av stratusmoln, som levererade sitt regn utan pardon. Men enligt det väderinstitut som har bäst prognoser, yr.no, var det utlovat uppklarning under eftermiddagen och omslag till nordväst.
När jag i ösregnet kl 1230 kollade vinden på vår vindmätare på Hovs Hallar, sa den, att det blåste 7 m/sek nordväst.
Alltså ett omslag var på gång. Så jag chansade lite, in med modell i bilen och iväg. På väg ner på E6 såg jag , att en uppklarning var på gång, så hoppet steg om att få flyga.
Just innan infarten till Båstad slutade regnet, vilket var positivt. Mindre positivt om man är bilist var, att man i Båstad hade någon
form av julmarknad längs genomfartsgatan, vilket gjorde, att
trafiken gick lika fort, som implementerande av ett beslut i riksdagen.
Men till slut var jag igenom och vädret hade bättrat sig ytterligare, vilket satte energi till livsandarna och lusten att flyga.
Körde ner på parkeringen vid HH och kollade vinden. Den var
nordväst med dragning mot nord. Så jag valde att gå ner på det
låga hanget vid Segeltorp.
Upp på kanten där jag har pilotplats och monterade min modell,
som var en Spirit, vilken hade fått 375 gram ballast, för att få ut
lite bättre hastighet från det starka lyftet.
Naturligtvis hade jag vänt en av de 4 kontaktdonen till servona fel, så det blev till att montera isär igen och göra om. Jag bestämde för att spara nerverna, för då jag kommer hem, ska
jag ändra kontaktsystemet för skev/klaff, så det blir oförväxelbart.
Det spar tid.
Lyftet var mycket bra, så jag kunde flyga med verkligt lösa tyglar. Jag testade, eftersom jag har vario/höjdmätaretelemetri ombord,
hur högt jag kunde komma, om jag gnetade upp mig.
Det blev 127 m över startplatsen, så med tanke på startplatsens
höjd över havet blev det realt ca 155 m. Det är inte dåligt på ett
25-30 m högt hang och det visar också, hur viktigt det är med laminär
vind, för att verkningsgraden på hanget ska vara hög.
På värdshuset bodde mycket människor för en weekend med
julbord och det kom en stor flock med weekendfirare gående,
för vilka jag med glädje berättade om modellflyg och hur det
fungerade med hangflyg. Nästan alla frågade: “Var sitter motorn” ?
Jag pekade på solen och förklarade sammanhangen.
“Det visste vi inte” sa åskådarna.
Alltid roligt att kunna berätta om vår hobby för människor,
som är intresserade och som ställer intressanta frågor. Jo, det var
mest pensionärer, alltså de som är lite mer erfarna…
Eftersom jag inte hade med min overall, blev det bara…
2 timmar flyg för klockan 1540 drog jag full klaff på modellen och
svängde in och helikopterlandade på gräset.
Har man stora klaffar, ska man tänka på, att dra in klaffen ca 20 cm
över marken.
Landar du med nedfällda klaffar med en hangkärra kan servon eller
linkage skadas, om klaffen tar i marken. Dessutom, om du tar in
klaff så förlorar modellen lyftkraft och sätter sig snabbt. Precis som
när man vill ha ner en PA-18 fullsize vid en trepunktslandning lite snabbt.
Omkring 1615 är det för mörkt för att flyga, så landningen skedde i
rätt ögonblick.
Visserligen stod solen lågt då jag landade, men den sken, så jag kunde njuta av mitt flygande och naturen på Hovs Hallar
den 28. November efter en bedrövlig inledning av vädret på lördagen.
Så det gäller att ta chansen…den kommer aldrig tillbaka.
Detta var min lördagsflygning på Segeltorpshanget.
Detta är troligtvis första hangstarten på Hovs Hallars platå 1970
Efter att en försvunnen 8 mm film dykt upp igen efter 44 år, gjorde den det möjligt, att kunna visa video, då man för första gången startade en segelkärra från Platån uppe på Hovs Hallar.
Jag vet inte, om man flugit fullskalasegel där, men jag är ganska säker, att så inte varit fallet.
Året är 1970 och piloterna är Pär Lundqvist och Kurt Lennå.
Kurt var den förste, som kastade ut en modell på hanget utan motor och kunde hålla sig uppe utan problem.
Innan han startade utan motor, testflög han med motorn igång på sin egenkonstruerade motorseglare för att få lite information. Hanget som användes, var sydhanget alltså baksidan på Hovs Hallar.
Det är ett hang, som inte används längre, då vi nu helt flyger på Nord- och nordvästliga vindar på Segeltorp och Platån.
Pär flög med en Graupner Cirrus, som är en lätt modell med ca 3 m spv.
Vem som flög först på Platån vid nordlig vind är osäkert, men det var en
av de två tidigare piloterna med absolut säkerhet.
Vi ska veta, att hangflyg med modell var något relativt okänt i Sverige 1970. Den allmänna uppfattningen var, att det krävdes höga hang och mycket vind, för att göra flygning möjligt. Det kan ha varit en orsak, att man inte vågade starta och prova tidigare. Nu vet vi, att det inte behövs höga hang och det behövs inte hård vind.
En modell med 2 m spv med vikten 1000 g flyger på 1 m/sek på platån.
Efter hand som Pär och Kurt fick rutin av hangflygandet så utforskades fler möjliga och omöjliga platser, där det fanns en kant, som kunde fungera som ett hang.
Jag började flyga hang sommaren 1972 och har sen dess varit detta sätt att modellflyga trogen, då det ger piloten så mycket av upplevelser.
Filmen är tagen av Bertil Dahlqvist och har , som ni kommer att märka,
blivit påverkad av tidens tand.
Vi har försökt förbättra den med lämplig mjukvara, för att få ett för betraktaren så bra resultat som möjligt. Sen har jag kört den genom Moviemaker och editerad den.
I början av videon finns avsnitt, då Kurt flyger sin motorseglare på F 14 Halmstad.
Jag tog med dessa stillbilder och andra som är klippta från filmen och ni förstår säkert, att kvaliteten inte är hundra, men det är ett tidsdokument, varför jag tog med det.
Andra stillbilder är från Hovs Hallar och jag kommenterar under bilderna, vad det är.
Ja, det var alltså 44-45 år sen…ibland är minnet bra men kort…
Allt material är från 1970-1972.
Här kommer bilder och video på vår nostalgiresa så hoppa ombord !
Har någon, av de som var med vid denna tiden, något bildmaterial,
så publicerar jag det gärna till glädje för många här på bloggen.
Min adress hittar du under rubriken “Welcome” upp till vänster.
Kurt monterar sin motorseglare. Kolla storleken på servona…
Kurt testar bromsarna…
…och sätter på huven på sin egenkonstruerade motorseglare.
Japp så såg planet ut , fast utan motor, som flög de första hangvändorna på Hovs Hallar 1970
Kurt kolla trottelarmen vid förgasaren.
snart dags…
Os .19 startad.
Kurt beredd starta på Halmstad Flygklubbs stråk på F 14 Halmstad.
..och Kurt tar den långa benet före det korta och startar.
Detta är troligtvis första starten på HH av Kurt Lennå.
Pär Lundqvist fick nöja sig med att bli två och röka pipa.
Jag tror, efter lite forskning, att detta är första gången det flygs hang utan motor på Platån uppe på HH.
Piloten är Kurt Lennå.
Kan var första landningen efter hangflygning.
Kurts modell till vänster och Pärs Cirrus till höger.
Pärs Cirrus svävar…
På gång att hämta modellen
Här kommer Pär med den och platsen är sydhanget på Platån.
Året efter hade Pär konstruerat en egen modell för segel, Debutant som flyger här.
Pärs Cirrus på Sydhanget.
På Sydhanget med Hallands Väderö bortom udden.
Pärs modell “Debutant”.
Pär på väg att landa sin Cirrus på Sydhanget HH.
Kurt har hämtat sin efter en lyckad landning.
Pär Lundqvist 1970 – 1971 djupt koncentrerad på sin modell.
I början av 70-talet arrangerade MFC Cirrus i Norge, under ledning av Ottar Stensböl segelträffar i de norska fjällen vid Pellestova.
Detta var under hangflygets pionjärtid och allt var nytt och spännande med framsteg hela tiden.
Jag var själv aldrig där, utan det närmaste jag kom var då vi tävlade i NM F3F vid Storefjell i Hemsedal.
Men som sagt, under 70-talet var aktiviteten hög.
Bilderna klippta ur videon, därav kvaliteten.
En Graupner Cumulus startar. Flög inget vidare, den var “gungig”. Det berodde på att sidorodret var ett balansroder. Jag ändrade om till vanlig
konfiguration på rodret, det blev mycket bättre.
Cumulus hade pilformade vingar för längdstabilitet och tyngdpunktsförflyttning.
Ottar Stensböl 1973. Segelflygnestor i Norge och fortfarande aktiv
så vitt jag förstår….
The man at the edge, Ottar.
Kurt Lennå Sverige i tidsenlig frottemössa…
Kurt var tumstyrare…
Kurts lätta modell. Vridbara vingar i stället för skevroder.
Ottar Stensböl, en man med auktoritet.
Ottars vackra dotter….jag tror många av de gamla bockarna
på hanget beundrade henne i stället för modellerna…
Ottar putsar sin modifierade hangcirrus.
Jo vingarna höll i svängarna men…
Nisse, ena hälften av brödraduon Nils-Henrik och
Gunnar Hoffman från Kristianstad.
Kurt preparerar sin termikkärra för F3B uppgiften.
Försedd med vridbara vingar, vilket väl inte var helt lyckat på en termikmodell.
Tiden tas av Jan Levenstam.
Kurt glad.
Pär Lundqvists Brequet 901 i väntan på start.
Kurt Lennå startar Pärs Brequet.
Pär till vänster med orange anorak. Mannen i mörk overall är Ottar Stensböl.
Ett relativt stort plan att flyga hang med…
Som tidigare påpekat är bilderna klippta ur en 8 mm film.
Från Bertil Dahlqvists 8 mm filmer har det blivit en video med lite musik och förklaringar från ett segelflygmeeting där 1973.
Ånyo säger jag, se det som ett tidsdokument över en pionjärtid, som aldrig kommer tillbaka.
Vill ni veta mer om Pellestova så googla, det finns mycket info att hitta.
Eftersom min anspråkslösa blogg heter “hangflygning.se”,
är det naturligt, att jag sprider lite propaganda just för begreppet
hangflygning och flygkultur.
I veckan har det tursamt nog varit västliga vindar över västkusten och angränsande landskap, varför vi som flyger våra modeller, naturligtvis varit ute och utnyttjat tillfällena till flyg.
Medlemmar ur min moderklubb, ÅMFK, var uppe på Ålleberg och fick en fin samvaro och flygningar i den perfekta vinden.
Här ett utdrag vad ordföranden Rolf skrev på vår hemsida:
“Idag, onsdag 151111, var det åter dax för ”GUBBA-FLYGET” uppe på
Ålleberg.
Vi som var där och flög var: Rolf/ÅMFK, Rolf-Erik/Herrljunga,
Kent å Dick/Lidköping samt Kalle/Kvänum samt så kom både Jörgen
å Sven-Erik/ÅMFK förbi o. hejade på…
Vinden var OK…! eller vad sägs om ca 10m/s och V-riktning….
kan det bli bättre?
Det flögs alltifrån, MPX EasyGlider, Trinity, Freestyler3, Pace, Elida,
Graupners SoarMaster, ASW27, Cambria 80-tals racer samt Storseglare
mm…och det flögs flitigt…..och fikades och korv grillades mm….vi hann
t.o.m med lite skogsröjning….
Kul som vanligt hade vi..…nästa Gubba Träff kan redan bli till helgen
…beroende på vädret”.
Rolf skickade lite bilder som beskrev träffen och de finns här under.
Roffe och Kalle med en relik från 80-talet…ser ut som en F3A-kärra från den tiden.
Kalle kastar ut Roffes Cambria.
Depå i lä av hangaren på berget
Startbryggan syns inte mer…den är riven och uppeldad :=(
Roffe med sin FREESTYLER 3, tillverkad i Tyskland av Bröderna Herrig.
Rolf-Erik på väg ut med sin vackra ASH 26 frånBeinike . Kolla vindskyddet över sändaren.
När det det drar mot kallare årstider är en overall perfekt. Likaså att man
har skyddsglasögon, om man står i hård vind, för då slipper man rinnande ögon.
Fikapaus hos ÅMFK. Där alltid grillen finns med och sprider trivsel..
Rolf Maier, dynamisk ordföranden under vars ledarskap ÅMFK gått
framåt med stora kliv. Klubben där vi flyger mer, än vi pratar !
Tönnersa Strand Laholmsbukten söndag
Själv var jag ute två gånger vid Tönnersa Strand. På lördagen och söndagen.
Lördagen var det 15 m/sek, vilket degraderade min flygtur till en promenad
i stället. Efter all hård blåst hade emellertid en liten högtrycksrygg växt in, vilket gav
västlig vind med, som jag hoppades, 4-8 m/sekund. Det borde ge fina
hangförhållanden vid Laholmsbuktens strand.
Med i bilen var min, numera mycket flugna, Spirit II. Lite överraskad blev jag,
då vinden bara var ca 2-3 m/sekund, men det går utmärkt att flyga i den
styrkan, med en anpassad modell .
Jag hade sen förut i veckan 350 gram ballast i, som jag antog modellen
klarade även i svag vind. Det gjorde den helt utan problem. Spirit är en mycket välflygande 2-meters termikseglare, som om man
vill ha något att flyga med på hang vid svaga vindar är bra anpassad till
slika förhållanden.
Det är inte så viktigt för mig att alltid flyga fort. Jo, jag har snabba plan,
men jag flyger mer än gärna en modell som passar till omständigheterna
och som har goda egenskaper.
Jag använder hellre en balsaskrothög som flyger bra, än en kolfibermodell som har usla usla egenskaper !!
Jag hade en modell för 2-3 år sen som hette Gillette II från FVK. I ett svagt
ögonblick sålde jag den. Det ångrar jag idag. Tyvärr sa Brian på FVK att
man slutat producera den och jag försökte argumentera de skulle ta upp
produktionen igen med modellen aningen modifierad. Annan profil,
mer avsmalnande vingar och slankare stabbar. Vi får se om han tar intryck..
för en Gillette hade varit perfekt för svaga vindar.
Klockan 1050 startade jag, efter att ha riggat min Gopro vid kanten,
som plåtade längs stranden och en Gopro i nosen som vanligt för min
flygdagbok.
Allt gick som det skulle. Enda problemet, om det nu är ett problem,
är landningen. Antingen tar man det säkra före det osäkra och landar
på den nästan oändliga och jämna stranden, eller så landar man just
bakom kanten. Landar jag på stranden, så ska jag ju ta mig nerför
sandkanten och sen kravla mig upp igen. Landar jag uppe på kanten,
kan jag greppa modellen direkt och starta om.
Om man landar där uppe, möts du av kantrotorn och du måste vara
en van flygare och besitta ett visst mått av skicklighet för att komma
ner under ordnade former. En Spirit är i alla fall en ömtålig modell, jag skulle vilja säga spröd, på grund av det sätt den är byggd.
Men mina två landningar gick utan problem.
Hanget vid Tönnersa Strand har nog aldrig varit bättre, än vad det
är nu. I rätt vindstyrka och med rätt modell kan du flyga riktigt fort
här, så gör ett besök och prova på.
Även för skärmflyg går det bra. Troligtvis är det Sveriges längsta
sammanhängande kusthang varande mer än 20 km långt.
Klockan 1355 landade jag efter 2.5 timma i luften.
Här kommer mina bilder från min flygning:
Tönnersa Strand norrut mot Halmstad…
…och söderut mot Mellbystrand
Ni ser det var ganska mörkt…
Björkarna i kanten kommer att ha skattat åt förgängelsen om 3 månader…
Piloten må vara gammal…men han står och flyger på kanten !
Spirit Elite med kameran på nosen
Ibland fick man en bild…
..just som modellen passerade min fasta kamera,
som tog 4 bilder i sekunden kontinuerligt.
Fyra personer möter varandra på en strand. Alla tycks gå med hängande huvud då de möts…
Är människor rädda för varandra ?
Ser ni min fasta kamera på kanten ?
Landning nummer ett.
Landning nummer 2.
Senaste landningen avklarad.
Alla hangflygare blir långa och slanka fram emot kvällen…
Jag fick tips om en fint redigerad hangfilm, som var relativt nytagen och jag tror, den togs i gränstrakterna Tyskland/Österrike. Modellerna som förekommer, är Crossfire, Viking II och Nidöl 100 DSL.
Ingen av dem är billig.
Vad som framför allt slår mig, när jag kollar filmen, är den frihet att flyga som piloten har över stora områden. Dessutom är det perfekt för att flyga dynamiskt bakom hangkanten i lä.
Flyger man snabbt, sker oxå en olycka snabbt. En Crossfire gick i backen med 250 km/timman och resultatet syns på bilderna.
Stillbilderna har jag klippt ur videon, för att komplettera det hela.
Håll tillgodo och åk med !
Tack ni som gjorde filmen och la upp den för länkning !
Start
Start 2
Lite disigt men…
Miljön är fantastisk…men det är Tönnersa Strand vid Laholmsbukten oxå.
Här flyger grabbarna DS bakom hanget där man går ner i lä.
Moderna F3F- eller F3B-modeller har ett makalöst flyt
med sin fördelaktiga polarkurva.
Alltså polarkurvan bestämmer hur mycket höjdförlust du får betala beroende på din hastighet. Dagens profiler skapar en polar som gör att att priset på hastighetsökningen inte blir så högt.
Alltså polarkurvan beskriver förhållandet mellan L (lift) och D (drag).
Tänk om vi hade haft alplandskap där Hallandsås nu ligger…
Här är Crossfiren på väg ner i marken med bra speed…varför…ingen aning. Kan tänka mig, eftersom han flyger så lågt att sändarens utstrålning reflekterades ogynnsamt mot marken och …så gick det som det gick.
The field of debris…
Vad kostar en CrossFire F3B ? Kanske 15 K med tbh ?
Bilderna visar vilken energi modellen besitter vid anslaget mot marken.
När svenskt hangflyg i elitklass kanske stod på sin topp.
Från mitten av 70-talet till några år in på 80-talet skedde en snabb utveckling av F3F i Sverige.
Inte bara i Sverige, utan i flera nordiska länder, skedde samma sak.
Med de förhärskande profilerna, vilka nästan var uteslutande Eppler eller derivat av dessa, så hade man nått ungefär så långt, man kunde
komma, i att driva upp hastigheten.
Modellerna som de bästa flög med, jag tänker på Rättzens mästerverk Gilette och Janne Carlsson under flera år utvecklade Shark, de var ju alla egenkonstruktioner. Det fanns inga färdigbyggda F3F modeller att köpa 1980. Dock hade det kommit en typ av ARF-modeller som den
Sagitta, vilken John Knudsen flög. Den var tillverkad av Carrera och
blev snabb, om man byggde nya vingar med bättre profil, som John gjorde.
I videon flyger John sin modell mot slutet och han flyger den precis, som
den bör flygas. Jag hade en sådan själv och var nöjd med den.
Piloterna försökte vidare nå fördelar med olika tekniska lösningar, exempelvis vridbara vingar i stället för konventionella skevroder, olika sidoförhållanden
på vingarna, helt rörlig eller konventionell stabbe osv.
I regel byggde man kropparna av glasfiber/epoxie och vingarna var antingen sprygelvingar alternativt skurna vingar plankade med balsa eller
mestadels med 0.4 mm ply. Ingen kolfiber, ingen kevlar användes.
Det var också 1980, jag personligen började med servo i vingen till
skevroderna. Då slapp man linkage, som oavsett noggrannhet skapade
glapp. Nackdelen med servo i de tunna vingarna vid denna tiden, var
att servona var för tjocka. Men den nackdelen uppvägdes av att du fick
säkrare skevroderverkan och mindre glapp.
De som tävlade var snabba att snappa upp nya ideer. Ett år kom en okänd kille från Kungsbacka och tog hem SM med en Salto byggsats- modell. Den hade dock modifierade vingar med en då snabb profil.
Nästa år var det flera, som just flög Salto…utan större framgång.
Det är ju inte alltid, den snabbaste modellen som vinner, utan det som också räknas, är den som flyger kortaste banan och som inte kuttar någon pylon vid vändningarna.
1979 arrangerades det Nordiska Mästerskapet för rc-segel hang, F3F på Island.
Häromveckan fick jag en länk tillsänd, vilken skildrar tävlingen på troligtvis 8 mm smalfilm konverterad till digitalt format.
Det är som jag skrivit tidigare ett 35 år gammalt dokument av de fina och snabba F3F-modeller, som flögs av de då aktiva piloterna.
Dessa modeller hade i dagens värld, inte haft skuggan av en chans mot de supermodeller, som finns nu.
Men så kostade modellerna då, förut mycket arbete, en bråkdel av vad en toppmodell för F3F kostar i dag. För en absolut toppmodell i dag får du hosta upp 25000 kronor…
det behövs 2-4 för att tävla på toppnivå…
Här är videon, så häng med till Island 1979 och vi är tacksamma
mot den eller de som lagt ner arbete på konvertering och redigering
av filmen, så vi kan länka till den och göra den tillgänglig !
Tack ska ni ha !
De svenska piloterna har blåvita överdragskläder.
Nedan först det snabbaste hittills:
Här kommer videon från Island:
Resultat NM F3F 1979 på Island:
1. Kai-Henning Nielsen Danmark
2. Jan Carlsson Sverige
3. Anders Rättzen Sverige
7. John Knudsen Sverige
Lagtävlingen vanns av Sverige. Lagledare nu bortgångne Lars Strannegård, Gråbo.
Kai-Henning Nielsen från Danmark flög en omgång på
129 sekunder med 20 vändor. Om vi översätter till 10 vändor ger det: 64.5 sekunder,
eller 1 minut och 4.5 sekunder.
Jämför det med piloten i översta videon som flyger
10 vändor på 25 sekunder.
…därför då var det sommar och livet som modellflygare är då avgjort lättare att leva, då man är aktivt ute med sina modeller.
Jag menar, visst kan man flyga i +2 C, duggregn och 8 m/sek….
…men får jag välja, tar jag +24, sol och vind 5 m/sek rakt på Hovs Hallar.
Tursamt nog, jag har mina bilder, som jag kan drömma tillbaka
med och återuppleva situationer och äventyr jag haft.
För att flyga med sina modeller, som jag gör, ger som resultat,
att det oväntade blir det sannolika. Vad som helst kan inträffa,
då jag är och ute för att flyga, vilket skapar spänning i mitt liv.
Eftersom jag dokumenterar mitt hobbyutövande med min,
kamera , både den fasta och eventuell onboardcam, då jag är ute och
flyger, kan jag luta mig mot den upplevelsen, när jag sitter hemma
och spanar ut i det gråa höstvädret, som överväldigar mig med
icke särskilt inspirerande intryck.
I mitt förråd av bilder valde jag ut några, som beskriver en bråkdel av mitt flygande på mina hangflygställen under 2015.
Bilderna gör, att jag längtar intensivt till våren. Till lärkor, solsken
och den termik i vilken min Ava ritar sina avmätta cirklar i skyn på sin väg uppåt .
Eller till de stunderna jag upplevde ihop med OT friflygarna.
När jag ser enWakefield-modell, konstruerad för 75 år sen starta
och med den i gummimotorn lagrade energin klättrar till 150 m,
som under glidflykten fångar en termikblåsa på egen hand, tack vare att
piloten trimmat sin modell så väl och därefter kurvar upp sig i total
harmoni med den omgivande luften innan den fusar, det är en upplevelse
jag också längtar efter !
Aldrig under mitt 44-åriga radioflygarliv har jag varit förunnad att flyga så mycket, som jag gjort i år och jag kan inte annat än att
vara tacksam mot omständigheterna, som lät mig utöva en av
mina hobbies. Detta trots att vädret inte varit helt gynnsamt.
Men det handlar också i slutänden om, att jag har viljan att flyga,
även om vädret inte uppfyller alla kriterierna, jag önskade.
Inte vill jag undanhålla er lite bilder från mitt hangflygande…
Någon bild kanske jag redan publicerat, men världen går nog
inte under för det, utom för petimätrarna.
Här kommer några så stay tuned !
En kvällsflygning vid Segeltorpshanget med min Spirit Elite.
En modell jag kan varmt rekommendera.
Denna bilden är gammal. Från 2004.
Modellen är den sista, jag hade med en Epplerprofil, en Eppler 182. Jämfört med Mh32
eller Rg 15-serien är den underlägsen. Vingarna skurna i Rohacell, klädda med 0.4 mm ply. Förstärkta med kolfiber och kevlar. Mycket starka och vridstyva.
Jo, jag vet är färgvalet på modellen är absurt, men det var vad jag hade på hyllan.
Radion min favorit, MC 24 Gold Edition, synd den inte gjordes i 2.4 GHz-version.
Är det dåligt lyft, vilket man som hangflygare har svårt att acceptera, kan det hända, man är tvungen att landa i buskar fulla med vassa piggar.
Och det finns många sådana på Hovs Hallar ! Återbördandet av min modell
kostade mig 30 minuter och blodiga smalben…Min modell kunde inte ses från
marken nedanför buskagen. Som tur var, hade jag servon, som knarrade så jag
kunde lyssna mig till, då jag stod nedanför, var den var. Därmed kunde jag få en
riktning ditåt jag skulle gå genom detta buskage av törnbestyckade buskar.
Just efter jag hämtat min modell… det var jobbigt…
Min kära Arrow görande det, den kan bäst; Flyga med hi-speed och med belastning !
Den gamle mannen ska starta sin Spirit I i våras med
en kamera på nosen, om utifall att..
…modellflygkompisen Rolf Holmer, Hjärnarps egen Biggles, skulle komma och vilja ha bilder på sin modell i luften tagna från min kärra…
Denna bilden tog jag med bara för ljuset genom Oralighten…
Min Apache.
En modell som flyger underbart. Finns fortfarande att få tag i.
Min vackraste F3F-modell nånsin
Gillette II.
En mycket vändbar och agil maskin.
Gillette har vackra linjer.
Ska jag klaga på nåt..fenorna kunde varit byggda med större sidoförhållande…
Vingarna hade varit bättre med kraftigare avsmalning.
men utformningen är vacker ändå.
Min “Banana” i väntan på start på Platån Hovs Hallar.
Du ser sikten är god mot Halmstad, vilket är en indikation
på att vinden är förhärskande nordlig.
Ingen krasch, utan min trogna Spirit före montering.
…och efter montering.
Min Spirit har landat mycket mjukt, som syns efter spåret.
I nosen, som nästan alltid, en Gopro.
Ett av mina favoritflygställen, Segeltorpshanget vid Hovs Hallar.
Här möter jag som pilot både natur och människor
Platån ger större möjligheter för aerobatik och vackra vyer,
som tillfredsställer ditt öga.
Min ryggsäck med inbyggd stol har jag med, då jag flyger här. Det är
för jag ska kunna sitta och flyga, då jag har en besvärlig ryggskada.
Att kunna sitta och flyga har för mig bara varit problem på en plats.
Förberedelser för start.
Jag utför alltid samma rutin innan start, vis av erfarenheten.
Koll att rätt modellminne är inställt på sändaren, samt att sändaren
inte är i en inställningsmode. Att vingarna sitter där de ska, huven
fastsatt, klaffar och bromsar inne, samt fulla roderrörelser och att
de rör sig på rätt håll.
Japp, dags för start…just till höger finns en grästuva, som verkar
gjord för en modellflygare som sitta ner då han flyger. Tror ni mig
inte så åk dit och kolla !
Utkast…för vilken gång i ordningen på Hovs Hallar ?
Modell, hav och vind .
Det handlar hela tiden om rörelse.
Dags att njuta sin möda…
Lite kontemplation på Segeltorp innan utkastet.
Så kan min depå se ut. Ser ni busken i mitten ? Där landar jag i svag vind
då växtligheten bromsar min modell..
Ibland handlar det att invänta vind. Ni ser havet…lugnt.
Havets vågor börjar bryta vid 5 m/sek. Så nu är vinden
under 5 m/sek.
Kommer vinden efter en väntan, då blir piloten så här upprymd !
…vid detta tillfället kom en fiskgjuse förbiflygande…
…därav mitt spanande uppåt.
Den gamle och hangkanten.
From here to eternity…
…och det klarar jag med min modell som sällskap !
Hur nära stolpen var jag ???
Stranden där jag landat, eftersom det började regna.
Detta är min Spirit Elite nummer II inför en flygning på Segeltorp..
…eftersom min gamla Spirit Elite, byggd helt i balsa, den var helt enkelt utsliten. Efter 3 säsonger i luften och 160 timmar i luften var den färdig. Jag skickade den till
återvinningen, när vi var nere i Ystad. Du förstår, att flyger man så mycket, som jag gör,
då blir det oundvikligen småskador. Skadorna uppstår främst vid landningen, eller då jag
hanterar min modell på väg till eller från flygning. Spirit i balsa är lätt och därmed spröd i
konstruktionen. Nästa Spirit jag bygger, kommer jag förbättra, så tillvida att vingarna ska
ha 0.4 mm till torsionsnäsa och beklädnad av vingrot. Vidare att allt trä ska cellulosalackas
3-4 gånger innan klädsel för att stärka konstruktionen. De två trästavarna som håller vingen
i framkanten i kroppen, de ska bytas mot 6 mm kolfiberrör. Plus lite annat.
I söndags var det utlovat svag nordlig vind och solsken för södra Sverige, vilket ställde i utsikt, att det kunde bli termik- flyg och om vinden höll sig även hangflyg.
Färden gick till ett ställe söder om staden, där jag skickade iväg min modell kl 0945 upp emot en blå himmel, som inte uppvisade ett enda moln.
Sikten var mycket god, indikerande dels nordlig vind och dels högtrycksläge med ganska stabil skiktning.
Just efter start på 50 m tog jag en blåsa, men den föll ihop efter några minuter. Jag såg inga rovfåglar som kurvade, varför jag landade och avvaktade, för att solen skulle hinna värma upp marken lite mer, så termiken skulle kunna bubbla.
Norr om mig såg jag några ormvråkar, som gnetade på låg höjd och eftersom de drev mot mig i den nästan obefintliga vinden, väntade jag och startade sen och piggybackade i deras blåsa. Det var ju torradiabatiskt så inga moln. Men jag hängde med och har man väl kommit upp på lite höjd, så blir ju allt enklare.
Allt eftersom tiden gick, termiken blev frekventare, kom fler och fler ormvråkar på vingarna, eftersom de flyttar nu söderut. Jag skulle tro de flesta har redan stuckit, så det är väl de mest vankelmodiga, som fortfarande stryker kvar här.
Nåväl, lite fågelbilder blev det och jag visar bilderna som en illustration på, hur svårt det är att fotografera fåglar från modellen. Det är verkligen en grannlaga uppgift, att bedöma modellens och fåglarnas läge i luften, så att fotograferingen ska bli lyckad.
Det finns ett par bilder, som visar svårigheterna, då man använder ett vidvinkelobjektiv.
Klockan 1200 landade jag nöjd i gräset framför min pilotstol.
Plockade ihop och beslöt, eftersom vindkraftverken snurrade sakta nere vid Hallandsås och visade nordligt, att dra till Hovs Hallar med Avan. Vilket inte är ett flygplan, jag brukar flyga med på hang, men eftersom vinden kunde bli svag, var det ett ok val, för kan inte Avan flyga hang på HH, då kan inget göra det.
Nere på HH var det nordlig vind ca 1-2 m/sek. Det är perfekt för en Ava, så jag åkte upp på Platån.
Vilket innebär jag passerar privat mark, där jag stannade och utverkade tillstånd av ägaren att passera.
På parkeringen hade jag träffat två flygsugna skärmflygare Lars, som var min tandeminstruktör för 10 år sen nere vid Ystad och en pilot jag glömt namnet på. De gick upp på Platån med skärmsäckarna och antagligen bedjande till alla gudar, att vinden skulle ta sig.
Jag startade min Ava och det var som att flyga i varm mjölk… Kunde inte vara bättre. Det märktes omedelbart, att på lite höjd var vinden starkare, för lyftet ökade, vilket manifesterades med ett glatt snabbt pipande i min variometer. Det gick att stiga högt, men jag säger inte , hur högt jag var.
En av de boende, där jag passerade tomten, kom ut och berättade, han byggt en elseglare och han fick prova min Ava.
Det visade sig, att han körde en Porsche på bana och för att jag skulle kunna associera på något sätt, hur man styr och korrigerar, sa jag, att styra en modell, det är som att kontrollera en sladd på sin bil på tävlingsbanan.
Detta gjorde han förstod och hans provflygande gick bra.
Men, jag sa uttryckligen, att försök inte flyga själv första gången. Uppstår en situation, kommer det att sluta med ett hårdhänt möte med Hovs Hallars klippor…
Så småningom, ca kl 1400 kom vinden med 5 m/sek och Lars startade som förste man med sin skärm.
Det var fint lyft och efter en stund startade kompisen också. Han fick, just då han gick över kanten, en smäll i skärmen av kantrotorn och steg på nån sekund 10 meter.
Det är lurigt att starta till höger på Platån, då det kan bli ett frontinslag på skärmen. Bäst att starta är till vänster, där Platån begränsas av en liten sänka i marken.
Jag tror inte, han var medveten om det, men allt gick bra och han fick också en fin dag på HH.
Kl 1600 landade jag synnerligen nöjd med dagens flygningar, då jag varit i luften i nästan 5 timmar…
(eftersom kommateringskonsten i dags- och övrig boulevardpress
och viss litteratur är under all kritik i dag, är jag själv ytterligt
noggrann med att kommatera grammatiskt korrekt…om ni
undrar över mina kommatecken , som är rikligt förekommande)
Så var det bilderna…
Start kl 0950 för en termikrunda…
Medvindslinje och planering.
Lars, en mycket skicklig skärmpilot.
En blivande modellplanpilot flyger min HyperAva
Då jag passerade Segeltorp, såg jag att ytterligare skärmflygare anslutit, då aktiviteten var hög.
I lördags var det NV vind vid HH och det triggade mig att åka dit, för att kunna pröva min nya telemetri i min lätta Spirit.
Förvånad att inga skärmflygare var här, då vinden var perfekt. Det var 5-6 m/sek NV, vilket var rakt på hanget vid Segeltorp.
Man kan mycket lätt se, när vinden går upp mot 6-7 m/sek, för då bryter vågorna vitt.
Flygningen är inte mycket att orda om, min modell flög som vanligt perfekt, eftersom den är trimmad till sista grammet och sista mm av mig.
Mycket människor som var ute och promenerade i det vackra vädret, var det också.
En man som ledde en kolonn av 6 islandshästar kom förbi och krävde jag skulle landa, för att inte hästarna skulle bli rädda…. Jag talade om för han, att om han känner sig osäker, så sitter han av och leder hästen i tygeln, tills han bedömer det är ofarligt.
Nog sagt om detta.
Jag förstod att den lilla piezohögtalaren i sändaren för telemetrin ,
som ska förmedla ljudet, när jag stiger/sjunker är fullständigt
otillräcklig.
Det hörs inte, om man är utomhus och det blåser lite. Så jag beslöt, då jag kom hem, att googla problemet och enligt JR finns det ingen mjukvarulösning på det, men man skulle beakta det vid nästa uppgradering.
Tja, vad gör jag ?
Jo, öppnar radion kollar var piezohögtalaren sitter och enligt lagen om allt djäklighet satt den monterad på undersidan av mainboard, som är
fäst med 14 skruvar och hålls av ett otal flatkontakter.
Så jag beslöt att låta det sitta.
Vad jag gjorde var att borra tre 5 mm hål i höljet framför högtalaren. Nu blev ljudet minst dubbelt så bra, så vi får se, hur det fungerar.
Blir jag inte nöjd, kommer jag att montera isär sändaren och ta ut kortet , så jag kommer åt högtalaren och kan montera in en enkel LF-förstärkare, för att få lite bett i ljudet. Troligtvis byter jag piezohögtalaren till en miniatyr- högtalare av vanligt slag.
Men som sagt, jag ska prova, hur det låter nu.
Att ha en display att se på, är fullständigt meningslöst, om man står ute i solsken och flyger, för man ser inget !
Så lite bilder från mitt äventyr:
Förberedelser Segeltorp.
Start
Jo det lyfte…
Detta hanget är trevligt att flyga på, då man har modellen nära sig.
Är det bra lyft, som det var idag, kan man flyga utan gnetning.
…så det är bara att stå på.
Den gamle och hans modell.
En seglare kom förbi i dikt bidevind med god gång.
Spirit Elite
När jag gick till bilen stötte jag på en huggorm som i galopp
.. var på väg över gruset…
Vinden var utlovat att bli nordlig i dag tisdag med styrka 5-7 m/sek.
Det är ju en prognos, vilket triggar flyglusten hos oss,
som använder just vinden och ett hang, för att kunna
flyga obehindrat.
Jag medger, med den lätta Spiriten jag har, hade det räckt
med 2-4 m/sek.
Men jag klagar inte.
Vid ankomsten till HH såg jag, att vinden var som yr.no lovat
och jag körde upp med bilen till platån, eftersom jag är lat ibland.
Ut med modellen, montera och sätt på en GoPro i nosen.
Sen ut till fortet och kolla läget. Allt klart och inga hinder. Kolla av alla roder, fulla rörelser och koll att de går på rätt håll.
Så iväg och det var som vanligt vid lite hårdare vind, utomordentligt turbulent just vid kanten.
Men så fort jag klättrat 30 m var det som att flyga i grädde. Jag hade förväntat mig skärmflygare, men såg inga, vare sig på marken eller i luften då jag startade.
I luften i 45 minuter, sen landning och omställning av kameran till videofilmning. Kameran riktad bakåt som omväxling. Videon blev bra, får se om jag orkar editera den.
Efter andra starten kom en skärm glidande lågt framför mig på väg att klättra på platåhanget. Det brukar inte vara problem, inte heller denna gång hade piloten svårigheter att komma upp högt. I dag var det perfekt att flyga skärm uppe på platån. Vinden var lite dragen åt NNO och då kan man som skärmflygare flyga bort mot Kattvik.
De två jag såg flyga fick bra höjd…dock icke så bra som ett modellplan, som flög samtidigt…
Då jag hade tillfälle, försökte jag plåta skärmflygarna, men det är svårt.
Jag vill hålla ett säkert avstånd och det tillsammans med vidvinkelobjektivet gör, att man upplever avståndet till
objektet fel. Man ska mycket nära, för det ska bli bra. Men det blev lite bilder, som jag visar nedan.
Stillbilderna från marken har jag tagit med en enkel Canon. Stillbilder i luften på skärmar är GoPro.
Landning på HH är det omöjligas konst ibland. I synnerhet då vinden som i dag låg på 7 m/sek,
Med min mycket lätta och mycket spröda Spirit, gäller det att veta
vad man gör, för att inte riskera skador. Modellen är byggd av lätt
balsa och för att den ska bli billiga att tillverka, använder man till
exempel till den stående balken i vingarna en urusel kvalitet på
plywooden.
Allt hade blivit bättre, om balsan varit rejält lackad med klarlack
innan klädsel.
Ska jag bygga en ny Spirit, kommer jag att klarlacka vingen
och använda bättre material till balk och rotsprygeln, där
vingfastsättningen finns.
Vid en landning då vingspetsen tar i marken vill rotsprygeln
lossa i framkanten, där rundstavbiten som låser vingen
i kroppen finns.
Rundstaven bryts lätt av, så den har jag ersatt med en
bit kolfiberrör.
Flyger jag så mycket, som jag gör, då blir det småskador.
Det gör att modellen efter 100 timmar i luften ser sliten ut.
Men så är det. De som har blanka modeller, de flyger inte…
Det blir väldigt turbulent och det kräver rutin, att få ner
en lätt modell hel. Jag gör så, eftersom modellen har klaff,
att jag kommer in snävt med hög fart, svänger upp mot vinden
vid baslinjen samtidigt som jag drar full klaff.
Då kan jag ställa modellen på nosen, utan att hastigheten ökar och har jag bedömt rätt, är det bara att landa rakt fram. Sista biten på finalen är svår, för det är mycket turbulent och man måste korrigera med fulla roderutslag.
Jag kom ner hel alla tre gångerna jag landade. En skada fick jag. Klaffroderhornet på ena vingen drogs ur klaffen, eftersom jag var sen att dra in klaffen just vid sättningen. Klaffen tog ju då i marken och roderhornet lossade.
Men det är fixat nu med Biltemas Ca.
Vidare under efterflygningöversynen, bytte jag min Mh-acke till en LiPo tvåcells acke med 2200 mA kapacitet.
Varför, jo jag märkte under slutet av min flygning att mottagarackens spänning sjönk. En LiPo med 7.4 Volt blir perfekt.
Tur att de nya mottagarna funkar upp till 10 volt.
Jag flög sammanlagt 3 timmar och då jag laddade MH-acken, fick jag i 1400 mA. Varför så mycket förbrukning ?
För det första satt jag i ca en timma hemma och fipplade med
modellen, då jag hade mottagaren på. Min telemetri tar ström, mina nya mottagare är ju 2 i en. Alltså det sitter två mottagare i varje hölje. Sen hade jag en klaff som stod och stallade lite grann, ja ni vet hur digitala
servo låter, när de står och surrar och då försvann det ju lite power den vägen.
Det är ju bra med information om mottagarens arbetsspänning via telemetri till displayen.
Jag har förresten beställt lite andra telemetri tillbehör, som jag hittade hos en norsk firma. Det redovisar jag sen.
Men här kommer det en redogörelse, för vad jag gjorde i luften
ovanför Hovs Hallar mellan 1030- 1445.
Häng med !
Klart att starta !
Trots att jag flugit här tusentals timmar, är jag lika
full av förväntan före varje start !
För mig är det aldrig ett tvång att bege mig ut och modellflyga !
…som jag hittade 3 mil från Hovs Hallar…
