Har jag inget särskilt för mig går jag min dagliga promenad vid stranden på 8 km.
Som jag skrivit åtskilliga gånger är detta ett sätt att bli av med stress och ladda själens batterier.
Jag blir en ny människa efter ett strövtåg längs Laholmsbuktens strand.
Jag vet vad jag förväntar mig, men alltid blir jag överraskad av något nytt som dyker upp.
Framför allt träffar jag trevliga människor där, som gör samma sak som jag, njuter naturen.
Och det som för mig är viktigt,är att jag kan se den fria havshorisonten vilket ger flykt åt mina tankar.
Väderläget i dag var gråmulet och temperaturen, då jag gick ur bilen, var -4 C. I sanden såg jag stråk av rimfrost, då jag gick mot stranden.
Dock slog temperaturen snabbt om till +4C.
Min promenad började vid Lagaoset längs stranden norrut till Genevadsån, sedan längs skogsvägen tillbaka till Lagasoet.
Det blir 8-10 km och rundan tar ca 2,5 timma.
Inga speciella fåglar såg vare sig jag eller en ornitolog som satt på en av de högsta dynerna och spanade ut över havet.
Under min promenad tog jag lite bilder, mer eller mindre fantasifulla, som visar ögonblicken från min odyssé.
Häng med om du vill…
Florsocker…
Min fria horisont…
En raritet…en unge av den Laholmska saltvattenkrokodilen låg i solen.
Damen utan överkropp eller ?
Bara jag och en stolpe med pekfinger på stranden.
En trähydra
Detta är troligtvis ett förträat exemplar av en unge
till den halländska skogsmammuten som spolats i land…
Hanget vid Tönnersa Strand har aldrig varit så högt som nu.
Dit ska du gå !
Sen satte han nosen i vädret och teg…
Laholmsbukten 5. Januari 2020
Storskarvarna kom i bombplansformation
Höger sida naturen betad av får, vänster om vägen obetat…
Eftersom det inte är vare sig hang- eller termikflygväder
och jag inte vill gå hemma och bita på naglarna, for jag
till stranden av Laholmsbukten.
Det är en plats jag gärna besöker, vilket medför, att jag
är där nästan varje dag, då en promenad och de upplevelser
jag får, är en lisa för själen.
Jag känner mig vitaliserad både själsligt och kroppsligt
efter en promenad där.
Det som gör att jag och andra som brukar promenera
där blir revitaliserade, är att vi har en fri horisont i havet.
För mig ochandra betyder detta ofantligt mycket och
denna betydelse blir större, ju äldre vi blir.
Jag tackar Gud, att jag inte bor omgiven av mörk och
dyster granskog, utan att jag kan lyfta blicken och se
en horisont som öppnar upp för visioner och fantasi.
Vädret var grått och dystert, men jag tänkte som så, att det händer säkert något oväntat i dag också.
På stranden var jag nästan ensam, så när som en kvinna med 4 lösspringande hundar. Stranden ingår i ett
naturvårdsområde och där är förbjudet att hundar lösa.
Men det gäller tydligen inte alla. Jag ville inte påpeka
faktumet ,att hundar ska hållas i koppel, då det just nu
inte är häckningssäsong för fåglar.
Min promenad tog mig, från det jag brukar kalla
”Det ständigt föränderliga Lagaoset”, vidare norrut
just i strandkanten.
Eftersom vi inte har haft en enda riktig höststorm än,
har det inte spolats upp något intressant på stranden
i stort sett. I år har vi knappt haft en kuling ens vid Hallandskusten.
Det kanske kommer nu, då jetströmmen har flyttat
på sig. Vi är lovade ett väderomslag till kallare väder och därvid nordliga vindar.
Efter en km promenad observerade jag något, som låg i strandkanten 100 meter bort. Min första slutsats var, att det kunde vara en utlekt laxhane, men det var det inte.
Det var en något sällsynt gäst i Laholmsbukten, som inte syns så ofta, en klumpfisk.
Denna märkliga fisk, både vad gäller utseendet och
beteendet. Fisken vägde ca 10 kg och såg frisk ut utan synliga
skador. Klumpfisken är inte världens bästa simmare i svenska
vatten, så den kanske bara har spolats iland, eller så
har den fått en sötvattenchock i Lagans vatten, som
flyter norrut längs Laholmsbukten.
Klumpfisken blev fotograferad och jag informerade
fiskbasen.se om det jag funnit.
Således ett lite oväntat fynd. Den största klumpfisk
man fångat i svenska vatten vägde 375 kg. De kan dock
i varmare vatten väga upp till 2500 kg !
Jag såg inga fåglar som sträckte, utan de enda fåglarna
som uppehöll vid stranden var de vanliga matoppertunisterna
kråkor och havstrutar.
Det blev lite bilder, på det jag såg under min promenad,
som varade i 1.5 timma.
Om du vill se några ögonblick från mitt strövtåg så häng
med det är gratis !
En liten planta, som vägrar erkänna det är senhöst, en Saltarv.
En som inte klarade det ända upp…
Ett litet strå – vind – tid. Slutligen skapades det en cirkel. Ett tecken som visar, att det blåst mest sydostlig vind på sistone.
Denna gamle tjurbocken var lika vresig, som då jag sist gick förbi.
Jag fick en skymt av den Huvudlöse Strandcrawlarern, då han körde högerarmen i sanden för att snabbt kunna försvinna.
Dagens överraskning; En Klumpfisk i strandkanten. Märklig fisk på alla sätt. Inte helt ovanlig i våra vatten. Dock ser man den sällan.
Lagaosets skarpa näsa, som är under ständig och snabb omskapning.
Du ser själv att du har valet; barkad eller obarkad alstock.
Förstår du det är rofyllt att gå längs havskanten här ?
Ser du ryggfenan på knölvalen bakom sandreveln…eller
…är det en våg ?
En strandad manet, vars färger fortfarande är att ana…
Ännu en bild på Klumpfisken.
En knubbsäl ligger på stranden och utgör nu föda för fåglar. Det är naturens kretslopp. Inget går tillspillo. Tänk om vi människor hade lärt oss ?
Jag såg en liten välslipad träbit på stranden. Undrar hur länge den flutit omkring på sin resa utan mål ? Det måste ha varit länge då träbiten var impregnerad med tjockolja, som hindrar den från att ruttna och brytas ner. Tänk om träbiten kunde berätta, var den växt
och hur den hade rest ..
Det var några dagar sen, jag gick vid stranden, beroende på att jag varit ute i en vecka i stort för att plocka svamp.
I dag var det lagom grått väder för att gå ut en runda längs Laholmsbuktens strand och sedan avsluta med en skogsvandring tillbaka till bilen.
Min bil parkerade jag vid parkeringen Lagaoset. Sedan är det nära att gå ner till Lagan.
Längs stigen ner mot Lagan finns det på vänster sida
tallar, som är hårt tuktade av den eviga vinden.
Vinden tycks ha vissa regler för hur höga tallarna
kan bli…
Hit men inte längre säger vinden och det ser man,
då det ser ut som om trädens kronor vore snaggade
med en maskin.
Deras kronor är platta som frisyren på en USMC-soldat
1960.
Detta fenomen har tvingat fram fantastiska former
i trädens lägre grenverk.
Jag har fotograferat detta förut. Bäst är om du går dit för att uppleva det själv.
Tänk om vi människor hade varit lika idoga,
som vinden är, då det gäller att förändra något ?
Min ingressbild ovan vill jag ska utstråla en känsla,
som ger dig ro i sinnet och tid för att bromsa upp
dina tankar, så du förstår, vad du egentligen tänker…
Lagaoset, som betyder floden Lagans mynning,
är under ständig förändring.
Det sker hela tiden sandflytt orsakad avLagans strömmar,
havet och vinden. Så bli inte överraskad, om du
finner platsen helt annorlunda från en dag till en annan !
Jag gick längs den absolut folktomma stranden riktning
norrut, för jag vet, det dyker alltid upp något intressant.
Jag blev inte heller denna gång besviken.
Den gamle gårdvaren, som har funnits på post vid
Lagaoset i 7 år, han var fortfarande på alerten och
blängde lite ilsket på mig, då jag använde blixt för
att plåta honom…
Diverse mystiska och kanske mytiska djur brukar alltid
dyka upp och stimulera min fantasi.
Utan fantasi har du inga drömmar…vad har du då att leva för ?
Under promenaden vid den absoluta strandkanten skrämde en gigantisk, ja jag säger gigantisk, lax nästan slag på mig, då jag stötte den just i strandkanten.
En kraftig plums en meter från mina fötter resulterade
i en stor virvel av sand och en stor skugga, som försvann
i det grunda vattnet över en sandrevel ut i havet.
Mitt hjärta slog i alla fall några extra slag, då det skedde
fullständigt överraskande.
Då jag såg den simma iväg, som en lång mörk skugga
skapande en våg ovanför sig, var min första tanke,
att detta måste vara en knubbsäl…eller en tonfisk…
men efter att jag lugnat mig, förstod jag det var en
jättelax.
Tonfisk har uppträtt de senaste tre åren i södra Kattegatt
i större stim, så tanken på tonfisk var inte helt galen.
Fast en tonfisk tror jag inte uppehåller sig så nära stranden.
Vattendjupet vid strandkanten var knappt en meter, på grund av att Lagan eroderar kanten och skapar en ränna med djupare vatten än normalt.
När jag hämtat mig från denna häftiga upplevelse
fortsatte jag längs kanten norrut riktning Laxvik och
hittade en nyss ilandspolad havsöring på ca 5 kg.
Öringen var blank.
Vitfågel och andra matoppertunister hade just börjat kalasa på den.
Jag undrade ju, vad som hänt ?
Men det är klart, även fiskar blir sjuka och dör.
Efter ytterligare 25 m fann jag en utlekt laxhanne, så kallad
”Besa” på ca 7-8 kg. Han var antagligen på väg ut ur Lagan,
eller något av dess biflöden efter lek.
Men han orkade inte efter älskogen
Han var mera illa medfaren och hade säkert legat död i sjön i mer än ett dygn.
Platsen där jag fann fiskarna, var där Lagan sveper längs
med stranden norrut, så det är sötvatten där.
Nåväl, promenaden fortsatte och på stranden låg en ganska nyilandspolad knubbsäl. Det är inte ovanligt att finna döda sälar på stranden. Vi har en relativt stor knubbsälspopulation längs stränderna i Halland och de ska ju ta vägen någonstans, då det dör i havet.
Efter dessa tre fynd tänkte jag med viss ängslig förväntan,
vad blir nästa objekt jag finner ?
Jag såg en gammal grön militärmössa på stranden,
drog efter andan och tursamt nog fanns det inget huvud
eller kropp till den…
Då jag promenerar här nästan varje dag, ser jag hur
naturen förändras. Sanddynerna minskar och ökar.
Det börjar växa björkar på dynernas framsida nu.
Det gjorde det inte förut.
Dynerna har aldrig varit så höga, som de är nu. Varje
riktigt ordentlig västlig storm, ser till att dittransporterad
sand bygger upp sanddynerna till förut osedda höjder.
I en av de största dynerna, vid nedgången från parkeringen till stranden, stack en trätrall ut, som en gång badgäster gick på. Den var sen många år begravd, men vinden hade eroderat fram den från sanden.
Trätrallen såg ut som en väg ut i evighet och ingenting.
Vind och sand är Pater Nosterverksom kör kontinuerliga
skift utan att förtröttas.
Under mitt gående i skogen kunde jag se, hur effektivt
fåren och hästarna hade betat av växtligheten inom
det nytt inhägnade området.
Dessa djur är utomordentliga miljövårdare.
Jag mötte inte en mänsklig varelse på hela promenaden.
Tillbaka till bilen, aningen stel i benen, vände jag kosan
hemåt nöjd med intryck och frisk luft och med mina
batterier nyladdade.
Även hemvägen bjöd på natur. Vid Fladje Gård stod 8
rådjur och betade i brodden av det höstsådda vetet.
Just vid denna tid kan du få se större flockar av rådjur på åkrarna. Jag ångrar jag inte stannade och fotograferade, då djuren stod på en liten ås och bildade vackra siluetter mot skyn.
Här är några bilder som ingår i bildspelet nedan med lite
förklaringar.
Om du vill, häng med !
Den gamle gårdvaren har bevakat Lagaoset nu i 7 år
och sitter lika stabilt som tiggarna utanför Maxi.
Se hur naturen strävar uppåt mot ljuset. Ser ut som julgranar från de översta grenarna.
Det är ett hårt liv, sa dessa till mig…men vi dansar ibland en glad hambo tillsammans…
Den vanvettiga lastbilstrafiken skapar en solid och mycket störande bullermatta, som i den ostliga vinden hördes bra nere vid stranden. Kan man inte uppfinna mer
tystgående däck ? Eller bygga en järnväg på mittrenen…
Detta är den otrevliga Sandoppertunisten, som ligger med sin näsa i vädret
väntande på sin chans…En art alltför välkänd som ständigt utnyttjar andra,
men som aldrig skulle hjälpa någon i hans omgivning.
Det latinska namnent är Oppertunistus Gigantae Hypocrisis.
Är detta en knubbsäl ?
Detta är en knubbsäl. Fotograferad i regndiset på 200 m avstånd.
Denna spensliga individ stod på öronen, då han skulle ta sig uppför
en sanddyn och hamnade alltså på rygg med paddlande ben och armar i vädret.
Halsstarren sticker upp huvudet ur sanden, kollar läget och frågar: ”Har de vatt nåt”?
Den större Krafsaren med fru och barn kopplar av i sanden…
Strandens Surikater, fast här kallas de helt enkelt De Långhalsade Strandspanarna. Mannen med stolt hållning och kvinnan beundrande sin reslige man tillsammans
med två av sina barn, som ännu inte utvecklat sina långa halsar…
Denna individen blev så förvånad, då jag fotograferade honom i våras, att han tappade hakan. Han har inte återhämtat sig än…
Knubbsäl som om inte vandrat vidare, så i alla fall gått iland för gott.
En utlekt stor laxhanne, ca 7-8 kg. Det verkar, som om den var drabbad av parasiter
eller svamp. Undrar vad den vägde, då den gick upp i Lagan för att leka ? Kanske 12 kg ?
En nyss ilandfluten havsöring på 4-5 kg.
Lagan flyter längs stranden och deponera det som flyter med.
”November” ? Bryr mig inte, jag blommar i alla fall !
Jag undrar om Elsa Beskow blev inspirerad av styvmorsviolen, då hon ritade kläderna och särskilt bahytterna i sagan om
Tant Grön, Tant Brun, Tant Gredelin och Farbror Blå ? Hette inte hunden Prick…
Att jag är modellflygare betyder, att jag till viss del styrs av vädrets makter.
Jag brukar flyga i de flesta vädersituationer, men just nu är det skräpväder för min hobby.
Att åka till stranden och flyga hang då vinden ligger på 8 – 10 m/sek, det är inget nöje.
Är sedan vinden interfolierad av regnskurar, då blir det tungt att stå på kanten.
Det är klart jag längtar efter indiansommar med bra solinstrålning, som drar igång termiken, därmed möjliggörande mitt termikflygande.
Vi kan inte göra annat än vänta på att jetströmmen ändrar sitt läge, så lågtrycksbanorna förändras.
Ett högtryck med sitt centrum över norra Skandinavien hade varit perfekt. Det hade gett oss nordliga till nordvästliga vindar, som vi vill ha då vi hangflyger på Hovs Hallar.
Men dåligt flygväder hindrar mig inte för mina dagliga promenader vid havet.
Jag gick min vanliga runda från Lagaoset till parkeringen vid Tönnersa Strand och sedan genom skogen tillbaka till bilparkeringen.
Jag upplever alltid något under promenaden och kommer hem med nyformaterat minne i hjärnan.
Det känns så i alla fall…man kommer hem full av energi !
Jag tog lite bilder som beskriver ögonblick från mitt spankulerande.
Vitkindade gäss kom i stora mängder.
De har blivit allt mer allmänt förekommande.
En tall som tagit stryk i den eviga vinden och till slut givit upp.
Hyfsad bild tycker jag…
Landskapet är helt dominerat av vinden från havet…
…och här säger en torr tall ”Kom i min famn” !
Lite trollskog
Man förväntar sig en John Bauertomte i det intensivt gröna…
I strandskogen finner du gamla sanddyner sen tiden då området var skogfritt.
Min promenadväg…härlig.
Jag tröttnar aldrig på havet och dess dynamik !
Det finns inte två vågor, som är identiska !
Inga modellflygare vid kanten…eller människor på den långa stranden
…däremot några strandskator som provianterade inför resan söderut.
Strandskatan måste luta sig mot vinden för att hålla balansen.
Här ser du vindriktningen
Nu lättar vi…
Fotografer man strandskator i luften, tycker jag, att det i regel blir fina bilder på grund av fåglarnas teckning.
Vi fick ett lågtryck över oss i veckan som producerade
varmfronter med mycket Stratusmoln.
Som du vet, är ju karaktären på ett Stratus,ett moln
med regn.
Vinden friskade på till 10-14 m/sek.
Som det kallas i Norge blev det ”Liten kuling”.
Detta namnet beskriver vindstyrkan, frisk bris,
mera målande, tycker jag.
Eftersom jag är född och uppväxt vid ett hav, dras
jag till stränderna, då vinden ökar och vågorna
rullar in med allt högre höjd och kraft.
Det blir och är en fysisk och sinnlig upplevelse för
mig.
Min resa gick först till stranden söder om Halmstad.
Vågorna inte speciellt höga, då vinden var nordvästlig. Under min spaning ut över det hastigt andandes havet,
tycktes jag skymta en säls blanka huvud…
Fram med kameran men till minbesvikelse var det
inte en knubbsäl jag hade i sökaren utan en surfare
med sin bräda.
Två av surfentusiasterna höll till vid Handikappbadet,
där de ibland fick uppleva vågor med lite höjd, vilka
dög att rida och uppleva friheten på.
15 grader i vattnet…krävde våtdräkter, vilket gjorde,
att de på avstånd till förvillelse liknade sälar.
Min färd forstsatte söderut mot Fylleåns mynning,
där jag brukar spana på fåglar och njuta den fria
horisonten.
Nu var det ingen trängsel i det oroliga lufthavet
med fjäderklädda varelser.
Ett par vilsnastorskarvar vevade sig obestämt fram
i motvinden och några småfåglar flög upp framför
mina fötter under min promenad.
Jag ber om ursäkt om jag störde er !
Just då jag lämnade stranden och hade fotograferat
färdigt, kom regnet och vätte ner stenarna med droppar,
vilka snabbt blev nervätta och blänkte.
Det blev signalen för mig till att avbryta exkursionen
och dra mig hemåt till skyl och skydd.
På hemvägen observerade jag kanadagäss, grågäss
och fiskmås, som var och en på sitt sätt hade ordnat
sig på åkrarna i nästan militär ordning.
Eftermiddagen blev en upplevelse, som trots vädret,
blev positiv.
Jag får intryck, som får min hjärna att fundera. Är inte upplevelser en stor del av våra liv ?
Några ögonblick från mitt möte med havet,
om du orkar…
En knubbsäl ?
Nä, två surfentusiaster som lögade sig i böljorna…
Våglek…
Vågskvalp…
Våg med lockigt hår…
En brädseglare som rider i horisonten som en fjäril…
…med till synes irrationella hackiga rörelser.
Skummet glider av klipporna efter en kaskad av sönderslaget vatten.
Ett brusande hav…jag kan inte vara utan dess lukt,
dess mäktiga ljud och dess oförutsägbara rörelser..
…utan hav blir det inget liv…säger storskarven,
som ror sig sakta framåt i motvinden.
”Följ mig”, säger molngatan, ”Så kommer du till Halmstad” !
Skummet yr vid Påarp
Strandkål. Just nu rikligt förekommande. Duger att äta om så önskas.
Regnet kom som att vrida på en kran och blötte stenarna blanka snabbt….
…kanske därför fiskmåsen körde huvudet i jorden…
Kanadagäss, fiskmås och grågäss har ställt upp sig i den friska vinden, Var och en på sitt sätt.
Katalog för 1951 för ovanstående företag.
Tack Inge Ahlin för inskanningen.
Lågtrycket har producerat och undfägnat oss med mycket
regn, vilket är härligt och behövligt.
Där jag bor, har det de senaste 6 dagarna kommit 100 mm,
vilket på svenska betyder 100 liter för varje kvadratmeter.
Dessutom har vi friska vindar från sydväst. Det är de
sämsta vindarna ur hangsynpunkt och även ur termiksynpunkt.
Vindar från Kattegatt vilka fejar bort termiken som med
en stor kvast.
Men inte kan man gräva ner sig för det. Jag har tagit
mig tid att gå igenom min sändare och rensat ut bland
modellminnena.
Dessutom har jag backat upp sändaren på ett sd-kort om
utifall att…
Mina gamla trötta LiPo-ackar har gjort sin sista resa till
återvinningsstationen.
Man ser att tiden går då man kollar sina ackar..
Jag har framtill nu flugit med upp till 7 år gamla ackar
för mina Avor.
Så de var trötta, antagligen för jag tagit ut för många A
ur ackarna. Det är ett säkert sätt, att degradera deras
kapacitet.
Nu har jag köpt nya Kokamceller.
Hursomhelst, kan jag inte flyga, kan jag till exempel
gå ut i naturen eller bläddra i gamla flygtidningar.
Jag älskar att förfalla till genuin modellflygnostalgi genom att läsa flygtidningar från 30- och 40-talen.
Du kan inte ana vad du kan uppleva ! De är guldgruvor inte bara med fakta, utan de ger en
förklaring till, hur hängivna modellflygarna var vid
denna tid, då vare sig ARF eller CA-lim fanns
tillgängligt.
Modellflygare vid denna tid fick göra allt själv !
Det jag märkt hos tidskrifternas annonsörer är de
fantasifulla namnen på deras företag. Det gällde
då som nu att gör intryck på presumtiva kunder.
Här kommer lite bilder, vilka visar några annonser,
ur en för mer än 70 år sen avsomnad flygtidning och
lite hippsomhappbilder från vår natur.
Hoppa upp på vagnen och häng med !
En motor från 1946. Kolla priset 109 kr. En veckolön på den tiden. ”Startar med en knäpp”….?
4.75 för en byggsats…det var då det.
”Förpackad i en trevlig kartong” jaja, alla
försäljningsargument måste framhållas.
På en bazar i Stockholm kunde man köpa en dieselmotor utan namn… Men du vet ju vad den heter…
Ingen dålig åsiktsförklaring från tidningen Aero 1946
Det såldes Willys-jeepar efter kriget. De kunde allt. Till exempel dra en fjäderharv. Det bästa är dock mannen i kostym och hatt i högersätet.
Havtornen snart mogna för plockning. Vi brukar göra marmelad. Innehåller 50 gånger mer C-vitamin än en apelsin.
Naturen paketerar…
Så här ser blomkorgen egentligen ut.
En av mina kamraters hundar, Mira. Kom som
tillvaratagen gatuhund från Rumänien…
Muckie, en rejäl Newfoundland herre i pensionsåldern. Inget rubbar denna hund. En hund som alltid är glad.
Även om han verkar lite moloken på ovanstående bild…
Jag skulle egentligen inte ut på någon fotosejour i dag, det var bara meningen, jag skulle fixa ett bakljus på bilen.
Således for jag ner till handikappbadet för att kunna byta lampan där.
När jag gjort, vad som skulle göras, såg jag mig omkring och märkte, hur det blommade överallt.
Det är högsommar nu.
Jag tog min kamera och gick en runda för att
dokumenterade några naturmotiv.
På 5 minuter fick jag naturen med mig hem.
Man behöver inte åka till Sri Lanka för att se växter i ymmig blom…det räcker, man åker ner till trakten av handikappbadet i Halmstad.
Vad som för mig ter sig märkligt, är växternas förmåga
att anpassa sig i den grusiga marken.
Men växterna har under 100000-tals år anpassat sig till barska miljöer, för annars hade de inte i sann Darwinistisk anda överlevt som släkte.
Marken är relativt artfattig, eftersom endast de starkaste,
eller de mest anpassade överlever.
Jag fick med mig några ögonblick hem, vilka speglar
naturen just i dag tisdag.
Vassego !
Varje art har sin bestämda plats i biotopen. Därför har arterna lättare att överleva, då de inte behöver slåss om livsutrymmet och livsbetingelserna.
Havtorn fanns det ymnigt förra året, men det är en växt, som har varannanårscykel på sin fruktsättning kan det tyckas. I år finns det inte alls så mycket bär som föregående år.
Denna blomma med sin invecklade form på kronbladen är ca 10 mm stor.
Den är fulländad i formen !
Allt tycks blomma nu. Helst så spektakulärt som möjligt för att attrahera insekter och bi för pollineringen, vilket säkrar artens fortbestånd.
Synnerligen iögonfallande….
En fiskmåsunge promenerade förbi min bil och levererade sitt visitkort… Jag får associationer till en medeltida drake, då jag ser vad måsen skapat…
bild 1
bild 2
bild 3
Naturen är slösaktig…
Hur många kronblad ? Det är en liten blomma; ca 10 mm.
När jag ser denna bild , tänker jag mig sittande i skyn seende ner, då två blomraketer startat och försiktigt stiger uppåt…eller vad tycker du ?
Denna örten heter…..jag orkar inte kolla i floran, men det är inget sällsynt.
Åkertistel….men vacker för det !
En kämpande åkertistel.
Som en gul parasoll…
En jordhumla samlar pollen och hjälper blomman att fortplantas genom sina besök.
Hej…jag kan inte flyga egentligen, men jag gör det i alla fall !
Käringtand finns överallt.
Strandgrönska.
Smällglim.
Märkligt nog finns på ett begränsat område ett tiotal ekplantor. Varför vill de växa i torrt grus ? Hade jag planterat plantorna i god jord hade de säkert tynat bort…Men sådan är naturen.
Ta inget för givet, ibland tar evolutionen ett snedsteg.
Ingen trängsel på stranden. Men kvällspress och radio har ju lovat jordens undergång, det ska bli 25 – 30 grader varmt. Då blir det tjockt på stranden,
Ibland sätter vädret en käpp i hjulet även för mig. Trots jag är kroniskt flygsugen, finns det gränser.
Till exempel som det är nu med 10-12 m/sek VNV
Jag är ingen självplågare, som drar till HH för att
flyga hang under rådande vind och framför allt rådande
temperatur. Denna senvår har vi ca 10 grader.
Att modellflyga vill jag att det ska vara en positiv
och angenäm upplevelse.
Inte att jag ska stå med rinnande ögon, genomblåst med en modell galopperande i turbulensen på
Hovs Hallar.
Nä, jag bidar min tid för den kommer. Vi kan förvänta
ett väderomslag om ett par dagar med markant höjning
av temperaturen. Fast det innebär också nederbörd,
då olika luftmassor möts och det bildas fronter,
som passera vårt land.
Men det gör inget att det regnar. Vi behöver få 500 mm, för att våra grundvattennivåer ska återhämta sig.
Å andra sidan talade jag med en ägare av ett större jordbruksföretag häromdagen och han sa att denna
våren har vädret i de flesta avseenden varit perfekt. Han tog just nu sin första vallskörd, som artat sig bra.
Håller sig vädret kommer nästa skärd av vallarna att bli ännu bättre vad gäller protein, socker och andra
näringsämnen.
Så vad gör jag, om jag inte kommer ut och flyger ? Tja, man kan ju alltid ladda ackar som terapi…men jag föredrar att promenera eller cykla.
Så det blev en vända ner till stranden. Där jag i
strandskogen såg att länsstyrelsen släppt ut hästarna i
området, så de kan hålla ner beväxningen.
Om 14 dagar kan vi nog förvänta oss att se fårflocken,
som är en utmärkt maskin att hållande nere slyn.
Ibland längtar jag efter en riktigt rejäl storm… …därför det skapar möjligheter.
En storm transporterar upp nya fynd på stranden,
vilka brukar vara objekt att fotografera, då de
stimulerar min och kanske betraktares fantasi
med sin former och uttryckssätt.
Vi har haft liten kuling på sista tiden, men fynden
har varit glesa vid Laholmsbuktens stränder.
Det jag funnit, är något överraskande bärnsten.
Vad jag nu ska ha det till…
Vill jag samla bärnsten, gör jag det enklast vid
Ravlunda-Kivikstrakten.
Vad man som betraktare märker, oavsett om det
varit storm eller inte, är hur kusten ständigt förändras
genom hav och vind. Mynningen av Lagan ser olika ut för nästan varje dag.
Dynkanten förändras genom vindens försorg. Den rasar, eroderar ner och byggs på i ett ständigt Pater Nosterverk.
Det brukar alltid påpekas, hur den stigande havsnivån
förstör kusterna i de klimatängsliga journalisternas
reportage.
Jag har promenerat vid laholmsbukten i 44 år och
inte märkt av de teser som klimatjournalisterna hävdar.
Men jag är ingen expert, bara en enkel iakttagare.
Hur som helst, i stället för flyg blev det promenad på en enslig strand endast beledsagad av gråtrut och
förbisträckande storskarvar.
Lite bilder blev det oxå..
Har du lust så häng med och kolla bilderna !
Sandskummaren var märkbart fokuserat på något…
Två kvistar är mer än en stock…ja du förstår vad jag knyter an till.
Laholmsbukten mot Hovs Hallars näsa.
Den dubbelpucklade spetsnäsan låg och blängde…
Den större spetsnosade strandkotten på ständig jakt efter något ätbart.
”Hej, kom och ge mig lite hjälp” !
Jaha…du får själv artbestämma !
Bay Of Skulls
Lagans mynning i Kattegatt.
liten uppdatering…
Jag ändrade mig framemot eftermiddagen. Vädret bättrade sig, vilket innebar mindre vind och temperaturen steg till något behagligare läge.
Egentligen skulle jag bara ta en extra promenad i dag vid stranden, men flygsuget var för starkt och då jag hade min Spirit i bilen, fortsatte jag till Hovs Hallar.
Parkerade på en ganska tom parkering, förutom de
sedvanliga tyska husbilarna förstås, monterade modellen
och promenerade ner till Segeltorpshanget.
Vädret var soligt och vinden ca 5 m/sek rakt på.
Kan inte bli bättre, så jag fick 2 timmar i luften helt
problemlöst.
Efter flygningen spankulerade jag omkring och tog några bilder.
Bilderna kommer här och de är tagna vid 16-tiden.
Så du ser…man ska aldrig säga aldrig …då det gäller modellflyg !
Först några bilder från stranden Laholmsbukten med större
strandpipare och en produkttanker på väg söderut.
Segeltorp
När vi var yngre simmade man ut til stenen och solade , då det var fint väder.
Naturen har startat upp…
Förgätmigej eller…
Havet indikerar ca 5.5 m/sek genom dess rörelser.
Minns ni när regeringen Palme förbjöd tillverkningen av maskrosvin…?
Havet vid Hovs Hallar antar ibland en medelhavsblå färg.
En tur ner till våtmarkerna vid hamnområdet Halmstad.
Min modellflygverksamhet i dag inskränkte sig
till lite underhåll av mina Lipoackar och rengöring
av min sändare från Ystadsand..
Men det hindrade mig inte att glida en tur på
min fina nya superlätta cykel.
Färden ställdes med min kamera ner till hamn-
-området i Halmstad. Där har ett fint våtområde
skapats vid en av invallningarna, vilken så
småningom ska kunna bli nya kajer.
Det tror jag inte en minut på, då kommunen saknar
pengar. Allting har blivit så dyrt i Löfvens Sverige och kronan
är ju inget värd nu sägs det …
Som jämförelse kostade en dansk hundralapp 2015 114 svenska kronor. I dag måste du hosta upp med 153 svenska kronor för en dansk hundralapp. Men fåglarna har ju inga valuta-eller trovärdighetsproblem…
De som utnyttjar våtmark och stora vassområden
med insprängda mindre öppna vattenytor,
är fåglar som trivs i biotopen.
Jag tycker det har varit dåligt med fåglar i år, men
denna dagen, som innebar 20 C, tycks ha inspirerat
fåglarna i deras aktiviteter.
Det gäller bara att sätta sig på en bra plats och invänta
skeendet.
Vilket jag gjorde. Solsken, varmt väder och gott om
fågel… Kan det bli bättre ?
Min kamera, enkla saker med ett 300 mm billigt
zoomobjektiv, var i aktion och jag fick några bilder.
Så håll tillgodo med det jag själv upplevde !
Bättre att uppleva naturen än ligga i dvala framför
en tv.
Vad är en melodifestival, som kvällstidningarna
förespeglat skulle innebära vinst för Sverige, mot att
vistas i den verkliga verkligheten ?
Melodifestivalen en jitterbug av usel musik, som ingen
minns dagen efter ! Rätta mig om jag har fel.
Nu kör vi bilder. Som är lite ”suddiga”, eftersom
jag tagit bilderna på långt avstånd och dragit upp
de.
Men det får du överse med eller donera mig ett Canonobjektiv 1200 mm f/5.6.
…å som vanligt, är jag dålig på artbestämning
av fågelarter.
Gulärla…
…som en flygande citron.
Ja, detta är en gulärla som flyger upp.
Jaha och detta är ? Sävsparv…
En häger är vackrast då den står på ett ben på marken. Som fotoobjekt är för mig en stillastående fågel fullständigt meningslöst.
Man kunde lika gärna haft en fågel i utsågad plywood och fotograferat…
Stenskvätta
En allmän fågel i denna biotop som känns igen på sitt nervösa uppträdande. Ingen ro i kroppen, ständigt alert.
Sävsångaren häckar här.
Hej…
Tjohej ! …eller som vi säger på engelska; Chew Hay !
I alla fall om man är en amerikansk häst…
Nykammad skäggdopping.
Jag tyckte denna fjolårsört utgjorde en bra del av en komposition…
Vildapeln laddar och blommar för att via insekter säkra artens fortbestånd. Mångfald !
Avbränningen av gammal vass blev ett lyft för området.
Det krävs mycket energi att lyfta en tung kropp ur vattnet.
Efter att ha varit borta i tre år, tycks kärrhöken återvänt till sin biotop vid hamnen i Halmstad.
Vi hade ett häckande par av brun kärrhök här i 6 år på samma plats.
En sommar var det tyska boplundrare ute vid boet och fåglarna försvann…Hur jag vet det var tyskar ? Deras bil var reggad i norra Tyskland och dessutom trovärdiga vittnesuppgifter.
Låt oss hoppas de kärrhökar som häckar nu får vara ifred.
Vi fick in kraftiga nordvästliga vindar häromdagen tillsammans med en kallfront, vilket rörde om i luften, så den blev mycket labilt skiktad. Det kan man se genom kraftig Cu-bildning med ganska höga toppar på molnen.
Höga Cb uppträdde och gav spridd åska och tromber över Kattegatt. Ett väder som brukar utmärka augusti/september normalt sett.
På utfyllnaden brände Länsstyrelsen av gammal vass, vilket var en välgärning. Nu kommer ny vass att skjuta upp till glädje för de fåglar som häckar här och söker föda.
Jag tog lite bilder…
Jag tycker om skrattmåsar. De ser ut att alltid vara stramt klädda.
Ett lågt Cb-moln som det regnar ur, så det liknar gardiner.
Molnen fångar mitt intresse…
Här har vassen bränts av….
…så det liknar ett parkområde.
Väderkortet den dagen jag var här. Lågtryckets centrum över östra Finland. Den kalla NV vinden kommer längs med Norge och svänger in mot Sverige. Står du med vinden i ryggen i ett lågtryck på norra halvklotet, har du
lågtryckscentrum till vänster.
En kråka konstaterar, att det är den brända markens taktik, som gäller… men är marken fortfarande varm, så han bränner sig om klorna ?
Stenskvätta spatserade oroligt runt på jakt efter föda.
Jag hade spetsat på att få mig några vändor hangflyg i dag nere vid Tönnersa Strand, eftersom vädertelemetrin från
Hovs Hallar angav västlig vind 5 m/sek.
Blåser det väst vid HH, borde det blåsa väst vid Tönnersa
oxå…
Så in med prylarna i bilen och iväg. Fast efter 5 minuter
på väg såg jag, att flaggorna, i den mån de rörde sig,
indikerade ostlig vind…
Surt !
Men jag for ner till Lagaoset i alla fall, eftersom jag var
tidigt ute redan klockan 0730.
Morgonpigg ? Självklart !
Inte en människa på stranden och med min kamera gick
jag min vanliga 8 km runda, vilket jag gjorde med viss
förväntan, då vi haft friska vindar från väst de senaste
dagarna.
Efter starka vindar brukar det dyka upp lite fynd längs
stranden värda att dokumentera.
Fast i dag var det fattigt. De vanliga objekten fanns där,
men de har jag plåtat otaliga gånger förut.
Eftersom det var tomt på människor på stranden, tog
jag fram min Blue Phoenix med min Gopro monterade
och fick 30 minuter i luften, under vilken tid kameran
tog 2 bilder i sekunden.
Bilderna kan ni som behörighet kolla på det vanliga
stället :=)
Där jag parkerat min bil, hade vandaler vräkt omkull
länsstyrelsen Hallands informationstavlor.
Dessa tavlor är mycket väl utformade och ger värdefull
information till besökaren.
Området vid Tönnersa Strand Lagaoset är en plats,
som just genomgått en renovering och återställning,
vilket har höjt dess biologiska värde avsevärt.
Varför ska då dessa vandaler, som troligtvis också är
skyldiga till tidigare förstörelse få förstöra för oss,
som inte river ner och förmenar andra information?
Vilka som är gärningsmännen ? Enkelt uttryckt:
”White Trash” !
Eller på svenska 18 -22-åriga skitstövlar !
Hoppas de någon gång får sota för vad de gjort !
Ett lämpligt straff hade varit att de skulle städat området
under sommarmånaderna !
Oavsett denna negativa upplevelse får jag mina batterier
laddade och erfar en känsla av ”Reset” i min hjärna,
som gör att jag kan möta dagen med optimism och energi
efter mitt strövtåg vid Tönnersa!
Har du aldrig varit där ? Åk dit och promenera och
framför allt ta med din kamera och dokumentera.
Det finns oändligt med motiv.
Fågelbilder tagna på alldeles för långt håll med min
enkla utrustning som vanligt.
Vill du, så häng med mig på dagens strövtåg !
Ett behornat urtidsdjur stirrade på mig med gapande mun med viss irritation…
Den gamle gårdvaren…still going strong efter 6 år i strandkanten,
trots tidens tand tärt på dess fysionomi.
Han börjar bli lite fårad i hyn nu…kanske dags för Botox ?
Ett os.
Varför växer det så här ? Slumpen ? Nej, inget i naturen är slumpmässigt, allt har en mening.
Nu är det den skira grönskan, som väcker känslor för sommar.
En förträad marulk bara låg och var allmänt sur…
En sällsynt observation, en Hjolbänning ! Känns igen på dess något satta kroppskonstitution och stora näsa.
Hovs Hallar avstånd 20 km.
Båstad, vilket inte är nåt speciellt, men du kan märka att jorden är en sfär…eller ?
Om du kollar den knivvassa horisontlinjen i havet.
Den mindre långhalsade strandkyrassiären.
Bara en sädesärla som…
…som i sin eviga jakt…
…på mat…
…tar ett och annat snedsteg…
..för att kunna…
…dra hem mat till ungarna i boet.
”Se så duktiga vi var, vi kunde fördärva skylten” !
Fast det är skattebetalarna som står för kostnaden.
”När jag blir stor, ska jag bli en pitbull och ordningsvakt vid Tönnersa Strand” !
Saltarven har ställd upp sig på led för inspektion…
Här har det blåst sydväst och nordväst. Om vi ska döma efter sandens form.
Påskdagen grydde med fint väder…för en modellflygare. Resa till Tjärby med förväntan om fin termikflygning med min nu något bedagade HyperAva.
Dock inte pånågot sätt bedagad då det gäller min Avas
utomordentliga flygegenskaper.
Väder var solsken och nästan ingen vind.
Monterade och startade. På 50 m stadigt pipande i
variometern. Stängde min motor och kurvade upp mig, till vad
jag menar säker höjd…
Fick 1 timma i luften. Dags att landa för en paus
och batteribyte i min GoPro.
Klockan 13 ca kom sjöbrisen som på beställning.
Havsvinden pumpades in och gjorde sitt bästa,
att sopa bort termiken.
Men trots sjöbris förmådde termiken hålla igång,
så min Ava kunde flyga miljövänligt utnyttjande
solenergin.
Vi 1400-tiden kom en person, som visade sig heta
Anders. Han var en gammal modellflygare från föreningen
i Halmstad där han en gång varit medlem på slutet
av 70-talet.
Med honom i bilen var en neoprendelta som skulle
provflygas eftersom han ville återuppliva sin
modellflyghobby. Följdriktigt var hans radio en
HiTech från tiden för länge sedan.
Deltan vägde mycket lite, varför den var som ett
flarn i sjöbrisens västliga vindar på Tjärbyhanget.
Anders fick ett par flygningar och kunde konstatera,
att det man lärde för 35 år sen, det sitter i förlängda
märgen.
Anders ska skaffa ett ”riktigt” segelplan med elmotor
, vilket är mer lämpat för termik- och hangflygning.
Roligt med nya flygare som dyker upp. Det behövs
ungt blod…
När jag inte flög, spankulerade jag omkring på
Litorinavallen i jakt på något värt att fotografera.
Jag stannade till vid de gamla ekarna, som bildar
en naturlig blickpunkt, då man passerar på vägen
nedanför.
Åldern borde med en lekmannauppskattning vara
150 – 200 år på träden.
Står jag under trädens krona och ser uppåt, tycks
det vara ett fraktalt mönster på grenarnas sätt att
växa. Jag gör lite kommentarer under bilderna längre ner.
Vidare blir jag imponerad av den obändiga livskraft,
och låt oss kalla det envishet som är några av de viktigaste egenskaperna vi associerar med en ek.
De ger aldrig upp utan fortsätter att växa.
Sakta och säkert.
Kanske viktigt för en människa också. Att inte
resignera, falla in i letargi, utan se framåt och
utnyttja möjligheterna till positiva upplevelser.
Som modellflyg är.
Att modellflyga eller vistas i naturen har jag aldrig
behövt tvinga mig ut på !
Så man kan väl säga ”Ut i naturen modellflygburen” !
Denna något töntiga devis har jag erinrat mig från
min värnpliktstid. Eftersom jag gjorde värnplikten vid ett pansarregemente
hade vi en skylt i vårt stridsvagnsgarage som klämmigt
utropade: ”Ut i naturen stridsvagnsburen” !
Sen eftermiddag plockade jag ihop, for hem efter ännu
en fin dag med många intryck i bagaget.
En sak till; Tornfalken som häckat vid hanget i 4-5 år
är tillbaka på sin vanliga plats.
Känns som att träffa en gammal flygkompis igen !
Ingressbild är backsippa.
Ett litet förebådande av vår och sommar.
Förvånansvärt så mycket jag släpar med…
Även utan lövverk skapar en ek förvånansvärt mycket skugga.
State of the art wind sensor…
Anders preparerar sin neoprenvinge.
Stötstänger….blomsterpinnar. Det enkla är det bästa.
Två modellflygare fotograferade från en hög björk…
Detta är kanten som generar lyftet vid Tjärby kyrka.
De av naturen danade ekarna.
Som sagt…bocken på hanget, en gammal känd figur för modellflygaren.
Sträck dina armar mot skyn och dröm att flyga som Ikarus !
Eken har lidit pin under åren. Men ge sig…aldrig.
Här är en stubbe efter att huvudstammen knäckts. En sidogren har etablerat sig och fortsätter med trädets liv.
En symbol för ekens livskraft.
Ser jag upp mot trädkronan på dessa ekar, tycks grenarna bilda fraktala mönster. Att det växer som det gör ? Är det slumpmässigt ?
Nej, säger jag. Det finns inget slumpmässigt i naturen, enligt mitt sätt
att se det. Naturens agerande grundar sig på arvet och miljön.
Naturen har haft miljoner år på sig att anpassa sig. Tål att tänka på…
Undrar vad dessa ekar upplevt under sin livstid ?
En av mina kollegor på hanget, en tornfalk som är stationär.
Jag är bara 3 månader…men när jag blivit stor, då ska jag flyga termik…
Uppriktigt sagt, vet jag inte varför bilden tycks ”vriden” ? Jag tog den på språng efter att ha varit nere vid en skummande fors och då jag fått vatten på uv-filtret, torkade jag av det lite hastigt. Så hastig avtorkning av filter och rörelse av kameran har antagligen produdcerat ovanstående.
Jag klagar generellt inte på, om det regnar.
Speciellt inte nu efter två torra år, då vi behöver
fylla på våra grundvattenmagasin.
Men vädret omöjliggör, så gott som, mitt modellflygande.
Eftersom jag inte vill sitta framför en tv sovande
och vänta på det som inte kommer att ske, får jag
hitta på något annat.
Jag är mycket intresserad av att fotografera, varför
jag stack ut med min kamera för att få lite bilder
till min blogg längs med Nissan, som ju flyter genom
min hemstad. En liten berättelse om vatten.
Eftersom det kommit en skvätt regn de sista
veckorna, borde vattenföringen vara hyfsad.
Så jag gjorde en tur till några kraftverk längs ån.
Som du ser, kommer du att mötas av gamla
byggnadssätt och ett utnyttjande av en naturresurs på ett sätt som gick på 30-talet, men som troligtvis
aldrig gått att genomföra idag.
I dag tar vi mer hänsyn till naturvärdena än det
materiella värdet i form av producerade kilowatt…
Häng med en liten sväng i det disiga duggregnet…
Detta är en vägg på Wallbergs Industrier Halmstad. Då detta byggdes,
hade man känsla för form. Se på tegelförbanden, stagen som låses
med sköldar och de vackert utformade fönsterna. En nyklassicistisk stil.
När monterar man sådana beslag i dag ? Skulle ni kunna tänka er detta på de bedrövliga köpladorna av plåt i städernas ytterområden ?
Med smidda liljor på väggarna ?
Här han man monterat ett anhåll i en glugg. Form och
funktionalitet i en fin kombination.
En koltrasthane står på kalla fötter och funderar, tror jag, att flytta söderut…
men kolla hur örterna börjar spira.
Bron vid Slottsmöllan i Halmstad.
Har du spelat Return to Castle Wolfenstein så känner du igen byggnadssättet.
Jag får en sorts obehaglig känsla, då jag står vid en större fördämning vid ett kraftverk. Kan ha att göra med att jag såg en drunknad person bärgas ur fångdammen vid ett kraftverk, då jag var 10 år gammal…man är lättpåverkad i den åldern.
Nissan nedströms Wallbergs fabrik. I fjärran Laxön.
Halmstadbornas förlustelseplats tidigt 1900-tal.
Mycket gamla ekar (300 år) vid Sperlingsholms Kraftverk..
Spilldammen vid Sperlingsholms Kraftverk.
Sperlingsholms kraftstation, vattenförbisläpp.
Den vackra släppkanten. Som en mittbena…
Regleringsluckor för spillvatten.
Ja du ser vad det är…en välvårdad milsten.
Måttet är här en gammal svensk mil = 10688 m.
Rester vid Nissafors från tidigt 1900-tal.
Fåran nedströms kraftverket.
Gammal utsläppsport använd under tiden för papper och massatillverkningen.
Spillluckorna i bakgrunden till höger och lämningar efter regleringen av vattnet tidigt 1900-tal
Droppar i backen…
Javisst gör det ont när knoppar brister…som Karin Boye sa.
Stötsidan på en järnvägsbros mittstöd över Nissan.
Utformat som stäven på ett fartyg för att kunna deflektera
is och annat som kan komma flytande.
Järnvägsbron vid Johansfors.
Gamla avdelare vid Nissafors Bruk, som användes
under dess produktion av pappersmassa och papper fram till mitten av 60-talet.
Avdelarna konstruerade och byggda av stora granitblock.
Betänk att alla dessa block var formade för hand av den
tidens skickliga stenhuggare. Var finns kunskapen och
yrkesskickligheten bevarad i dag ?
Många dagsverken eftersom man utförde arbetet till stor del manuellt.
Vid denna tid, 1922-1933 hade vi en djup recession i vår ekonomi
med hög arbetslöshet och dålig efterfrågan. Staten gick in
och finansierade så kallade AK-arbeten, för att människor skulle
kunna försörja sig och sin familj. Min morfar jobbade med AK-arbeten
som bergsprängare för att kunna sörja för sin familj.
Lönen var 75 % av den avtalsenliga lönen av någon anledning…
men människorna av denna tid gnällde inte och gick inte till en socialsekreterare
och krävde mer pengar. Inte heller satt man på Sergels Torg och sittstrejkade…
nä, man bet ihop och jobbade och stoltheten hade man ändå kvar !
De gamla konstruktionerna från massa- och pappersbruket finns kvar.
Man byggde gediget för 90 år sedan. De som byggde detta, skapade
något, som fortfarande fungerar efter 90 år…hur länge tror du, att
köpladorna i städernas utkanter kommer att stå ?
Svårt att plåta här eftersom vatten hela tiden sprutade över kanten på kameran.
Undrar hur mycket energi som spills förbi ?
Om jag ska försöka uppskatta det och jag gör en jämförelse
av vattnets rörelse nedströms och jämför det med det vatten som ett fartyg
förflyttar, då man kör motorn, skulle jag skatta till 2-3000 Hk,
eller omvandlat till Watt ca 4080 Kw.
Varför är dessa örter lila…för en vecka sen fotograferade jag likadana och de var gröna…
Dammen vid Fröslida kraftstation.
Dammen ger en känsla av lugn…men låt dig inte luras av idyllen…går du fram till stationen,
kommer du att på ett påtagligt sätt förnimma och erfara all kraften,som via turbinen omvandlas
till lätthanterbar elenergi.
När jag gick fram till stationshuset, kändes rent fysiskt, vad som hände. Man kände turbinens roterande, som fick hela byggnaden att skaka. Spillvattnet till höger dånade ut, understrykande den massiva kraften av fallande vatten.
Jag skrev förut, att jag fortfarande erfar en aning av en skrämmande
upplevelse för mig personligen att stå vid kraftverk som detta. Intrycket
av det lugna svarta vattnet i dammen, som döljer sin hemligheter, ljudet av det inströmmande vattnet till turbinen och de skakningar, som turbinen skapar.
I min hjärna kommer tanken, tänk om jag faller i dammen och sugs in i
turbinen ?
Resultatet skulle väl bli, att jag snabbt skulle bli nymalen av de vassa
vingarna i turbinen och man skulle som resultat dyka upp i storlek av
fågelmat efter utsläppskammaren ?
En bro över Nissan vid Fröslida, troligtvis byggd på 30-talet. Skadades svårt
vid vårfloden 1964, men reparerades till tidigare ståt och glans.
Solsken och nästan ingen vind..vi känner en föraning
om vår och med den dess löften om ljus och värme.
Kan jag önska mig mer, för att njuta mitt flanerande
på en strand ?
Nä, jag kan tänka det. Allt var så inbjudande i dag.
Det är en själslig befrielse att kunna gå utan mål på
en fridsam strand, ty du känner, hur du får ett sinne,
som blir lättat på eventuella knutar, trassel och besvärligheter.
Detta ger dig möjlighet att se framtiden an med tillförsikt,
tycker jag.
Ofta framhåller jag, att jag träffar engagerade och
intressanta människor.
Mötande människor, vilka i likhet med mig, använder
en strand med dess miljö att tanka psykisk energioch
få förutsättningar för att kunna fullfölja de funderingar,
som jag lagrat i min hjärnas ramminne i väntan på
bearbetning.
Så skedde också i dag.
Jag mötte ett par i min ålder och naturligtvis pratas
man vid, ty det gör man, då man möts på en strand.
De hade som rutin att alltid bära med varsin stor
plastpåse för att kunna plocka plast, som drivit iland på
stranden.
De gjorde detta varje dag. Det kallar jag miljövårdsarbete
och ansvarstagande.
Alltså människor vilka utför miljövårdsarbete i verkligheten
och inte sitter och hycklar vid en dator skrivande att
”Det är hemskt vad skräpigt det är”…utan att göra något,
som skulle kunna kosta en personlig uppoffring.
Vi vet sen gammalt…att det kostar inget att sitta vid
en dator och tycka…det som kostar är att själv göra
något produktivt, som ger ett positivt resultat.
En annan sak jag märkt i möten med människor vid
stranden är, hur lika vi är i våra tänkesätt..
Samtalsämnen saknas aldrig i alla fall.
Då jag träffade två tyska turister häromdagen, vilka gick och letade efter bärnstenar, som kommit iland ,
vilket var ett resultat av kulingen vi haft, ville jag också
pröva min bärnstenslycka.
Nä, jag fann ingen bärnsten, men jag deppade inte för det. Ärligt talat letade jag inte speciellt noga.
Men skulle du få lust att leta, så ge dig iväg till stranden efter en kuling eller storm från väst till sydväst.
Vinden skapar strömmar som för iland bärnstenen, vilken du med störst sannolikhet finner i det tångbältet, just där vågorna bryter mot stranden.
Man kan ha med sig en metallpinne eller liknande, som du kan rota med.
Men det är med bärnstensletande som med svampplockande, du måste ha erfarenhet och blick för det !
Vi befinner oss ofta vid vår södra ostkust i trakten av Ravlunda-Simrishamn, där det är relativt enkelt att hitta bärnsten. Så vill jag finna stelnad kåda passar jag på där.
Då jag fortsatte mitt strövande längs det frasande
vattenbrynet, fann jag ett mystiskt träföremål,
som låg rullande fram och tillbaka i vattnet just vid
kanten.
Det såg ut som en död fågel och under ett kort ögonblick
snuddade tanken min hjärna, tänk om den är riktig,
för den såg ytterligt realistisk ut.
Jag vände trästycket, tog upp det i sanden, fotograferade
det och fann, att det var en nästan perfekt modell av
en knipliknande fågel.
Fågeln, eller vetten, syntes inte vara bearbetad av
mänsklig hand, utan roten hade växt , jag vill inte säga
slumpmässigt för inget i naturen är slumpmässigt,
så det liknade en dykand.
Kanske vågornahade format den vid dess kontakt med
strand eller annan drivved. Jag kunde inte finna några
märken efter bearbetning på objektet.
Naturligtvis tog jag hem den, tvättade den och har
nu lagt den på tork. Den kommer att få en hedersplats
i hemmet.
Annars var det tomt på fågel. Havstrut, skrattmås och
förbiflygande småknarrande grågäss.
Jag hade hoppats på att kanske få se, en förbiflygande
havsörn, men det kom ingen…i dag heller.
Min promenad blev 11 km, dock kändes det, som jag bara avverkat 2 km.
Jag blir, för att använda ett fint gammalt uttryck vederkvickt av att finnas i den avkopplande strandmiljön.
Som du förstår käre besökare på min blogg, råder det
ingen inre konflikt hos mig, huruvida jag ska promenera vid stranden eller falla i en meningslös dvala framför en tv
…valet är för mig självklart och enkelt.
Efter hemkomsten var jag så upprymd och inspirerad
av de första aningarna om vår, att jag åkte till min
däckfirma och satte på mina sommardäck.
Så nu får sommaren komma, då den vill. Jag är i alla fall
beredd.
Några ögonblick från min promenad följer nedan.
Som du ser…det händer alltid något, om man beger sig ut
och om du är öppen i dina sinnen.
En av entréportarna vilken släpper ut dig på Tönnersa Strand.
Här flyger jag mina modeller eller skärm.
Troligtvis Sveriges längsta kusthang.
Om du inte märkt det…ser du hur Cumulusmolnen blommar i början av Mars ?
Ett litet löfte om vad som väntar oss.
En strandfnas ligger med halvslutna ögon och lapar B-vitamin.
Det jag ständigt söker; Den fria horisonten.
Den synes skarp som vore den klippt ur ett pappersark .
Varför kan det tyckas vara så, att jag är präglad av en fri horisont ?
När jag befinner mig på stranden, är det den fria horisonten, som
låser upp och släpper loss mina förväntningar.
Den mystiska fågeln.
Slumpens skördar eller tillfälligheternas spel…
Den alltid irriterade tångslusken med 3 huvud
lurar i den ruttnande tången på eventuella byten.
Sanden vid en strand i ständig rörelse.
En kan det tyckas sandkustens Perpetuum Mobile.
Denna tall har givit upp livet efter en livslång kamp mot elementen. För två år sen fanns det fortfarande kottar och barr på den, men nu
står stammen som ett utropstecken och ropar ut, att allt världsligt är förgängligt.
Det enda som står emot förgängligheten är tanken den skapat.
Tre tallar har slagit ihop sina kronförsedda huvud,
ivrigt diskuterande det senaste sladdret om vad som hänt i skogen…eller ?
Lagaoset kl 1000. De plötsliga och oväntade förändringarnas scen.
Ibland är ju väderläget sådant, att även en så lidelsefullt
intresserad modellflygare som jag avstår från flygeri.
Men, nåt måste jag göra för att hålla mig sysselsatt.
Jag kan inte sitta och vänta på sådant, som inte kommer
att ske…
Därför tog jag kamera och cykel och begav mig ut i det
halvdimmiga, gråa och sura vädret.
Jag, blir i alla fall inte upplyft av vårt nuvarande väder. Vinter vill jag ha med snö och -10 C !
Då jag kom till Lagan hade det klarnat upp och solen tittade fram. Det kan du se på bilderna.
Tills rätt väder kommer, kan du ögna igenom fuktiga naturbilder. Inget att yvas över, men lite av jag såg längs mina strövande vid Fylleån och Lagan.
Vid Fylleån…fuktigt dimmigt. Inte är detta upplyftande nu.
Vid Tullgrens kvarn fanns relativt mycket vatten vid fångdammen… Bilden har jag tagit med 1 sekunds slutare för att skapa en känsla av rörelse…
Här samma motiv tagen med 1/500-dels sekund. Inte lika verkningsfullt eller ?
Fast bilden triggar min hjärna att uppleva ljudet av plaskande vatten dock…
Den sneda konstruktionen är en laxtrappa, som ska underlätta för den återvändande vandringsfisken att nå sina lekområden.
Jovisst, den är på gång…naturen.
En gren med torra löv som ger en illusion av en dansande urtidsfågel…tycker jag i alla fall.
Strömmande vatten kan vara vackert, då det till synes med lätthet ramlar över kanten. Har du tänkt på hur
mycket energi det finns i fallande vatten ? Fantastiskt.
Jag fascineras av solljuset, som silar genom en svensk granskog.
Jag finner det personligen svårt att passera detta motivet utan att föreviga det. Mina associationer går till konstnären John Bauer.
Denna, den större Strandormen med kraftiga horn liggande på lur vid stranden av
Laholmsbukten hade säkert raspat i halsen på den, som spetsat på att äta upp honom…
En gammal bekant, den gamle gårdvaren kämpade på med trötta steg i den mjuka
sanden med sin tunga packning. Men han ger sig inte. Han har haft revir vid Lagaoset i 7 år. Lite rynkigare i ansiktet bara har han blivit efter tidens påfrestningar…
…men vem blir inte det ?
Bäcken som avvattnar naturvårdsområdet. Viktig reproduktionsresurs för vandringsfisk.
Jag tycker länsstyrelsen kunde dämma upp vattendraget bakom dynområdet på gränsen mot
den strandnära skogen. Det hade skapat en fin biotop för flora och fauna.
Detta är det ständigt föränderliga Lagaoset…Lagans mynning ut i Laholmsbukten.
Dagens enda bild med ett egenvärde…tycker jag.
Dynerna förändras hela tiden. De eroderas ner och byggs upp. Geodynamik. (Geo=Jord, Dynmik=Rörelse)
Lagans vatten pacificerar Laholmsbuktens vågor.
På andra stranden en man som bruka leta bärnsten . Fast varför rotar han i det,
som Lagan fört med sig? Där finner han garanterat ingen bärnsten. Jag frågade, om han hittat något under sina ständiga sökexpeditioner
..Nä, sa han. Jaja, han får ju frisk luft i alla fall under sina promenader.
Jag rekommenderade honom att åka till Ravlundastranden för att hitta bärnsten.
Tyvärr har jag inte namnet på denna träskallen, som låg och kisade i det plötsliga solskenet.
Men med hans markerade överbett får jag vibbar från Bart Simpson.
Denna Pilödlan(sagitta lacerti) blängde lite ogint och misstänksamt på mig, då jag hastade förbi.
PimPim 9 år säger att både hon och jag börjar gråna i skägget…
Storskarvarna kom i bombplansformation
