…för min Ava,

då den inte var att finna i skyn…

I lördags var det sagolikt termikväder med sol, 24 grader varmt och 4/8 Cu.
Naturligtvis var jag ute och flög. Jag missar inte sådana chanser.
Så iväg med grejorna upp till våra marker öster om staden 25 km.
Vinden var ca 3-4 m/sek sydost. Någon sjöbris fanns inte här , utan allt
såg mycket positivt ut.

Jag startade och fick en blåsa på ca 75 m höjd. Stängde motorn och mallade
in mig. Det steg med uppskattningsvis 4 m/sek, vilket inte är kattskit.

Hängde med upp till 450 m för i det starka solskenet är modellen svår att
se på högre höjd mot blå himmel.
Efter en 30 minuter i luften landade jag, för jag behövde nåt att dricka i värmen.
Under nedstigningen märkte jag,  det var dåligt med termik…Men jag vet ju,
att termiken släpper med viss rytm.

Klockan var vid min start 1300, vilket är sent för mig, men med tanke på hur
det såg ut med väder och moln, kunde jag förvänta,  att det blir flygbart till 1900.

Jag inmundigade en halv liter vatten, applicerade min nya GoPro på Avan och startade.
Under stiget märkte jag ingen indikation på termik, vare sig från min Picolario eller
på min modells uppförande. Det var helt finito med vertikala rörelser. Små kytt, javisst,
men inget som man kurvar i med reda.

Så det var till att klättra upp till 150 m ca, där jag fick en svag och trång blåsa.
Genom att finflyga mallade jag in mig i centrum och hade stig under hela varvet.

Det är vid dessa tillfällena en Picolario visar sin styrka som ett hjälpmedel att
flyga effektivt. Förresten,  min Picolario har jag inte förändrat något i
inställningarna,  som kommer som default. Det funkar bäst för mig.
När jag passerat 250 m,  märkte jag,  att den vertikala rörelsen i luften ökat betydligt.
Nu steg jag med 4 m/sek igen, vilket höjdmätaren bekräftade, genom att varje varv
gav mig  20 m i höjdvinst.

Ok, jag fortsatte flyga i den härliga termiken i en timma till, innan det var dags att
göra en mellanlandning för att inta vätska. Det var mycket varmt att sitta i solen !
Jag har en mindre parasoll,  som jag kan fästa på min stol, men naturligtvis hade jag
inte den med…

Klockan var nu ca 1445 och jag bytte acke i Avan. Inte för jag behövde, men jag ville
testa en ny Kokam-acke jag köpt. Fortfarande var vädret precis så bra,  det kunde vara,
varför jag startade. I stiget märkte jag,  att Kokam-lipon levererade mer Ampere än den
andra ”vanliga” Lipo-acken.

Förhållandena var lika som under förra starten. Dålig termik upp till 125 m.
Blåsan jag tog på denna höjden var liten och turbulent. Men jag visste av erfarenhet,
att den skulle bli större och starkare,  ju högre vi steg.

Så skedde också. Picolarien knattrade som en kulspruta och höjdangivelserna,
var 50 m, kom tätare och tätare.
På 475 m avbröt jag stiget, flög ut i stilla luft och njöt. Allt var,  precis som jag ville ha det.

Alltså en fin vältrimmad modell, härligt väder och vackra omgivningar, så inte kunde jag
klaga på något.

Men….snart skulle det bli bekymmer, stora sådana !

En passerande cyklist stannade och frågade något och då gjorde jag något,  man aldrig ska göra,
om man har sin modell på 4-500 m höjd.
Jag kastade ett öga på mannen och sen….kunde jag inte hitta min Ava i skyn !

En Ava på 450 m i skarpt solsken är inte stor för ögat. Jag spanade,  där jag släppt den
med blicken 5 sekunder tidigare, men intet syntes. Sen spanade jag till vänster och sen
till höger. Inget.

Nu fick jag den där typiska känslan i magen, som när man står inför ett obehagligt faktum,
vilket tycks oundvikligt: Bortflygning.

Eftersom det blåste sydost,  kollade jag med vindriktningen ca 200 m,  men inget.
Min tanke var, nu flyger mina Ava bort och det innebär med all elektronik, ombyggd kamera
23000 spänn upp i rök.
Jag måste medge,  att tanken var svår att förtränga, så jag kunde agera logiskt.

Jag hörde Picolarion tuta idogt och modellen steg högre och högre. Man känner sig väldigt
hjälplös i detta läget, då man inte kan se sin modell. För att få en chans att få syn på modellen,
drog jag  ca 30 sekunder efter jag förlorat den ur sikte full aerodynamisk broms och detta
kombinerat med full sida och full höjd.
Då visste jag,  den skulle spirala ner snabbt utan att överskrida den hastighet, då strukturella skador
skulle kunna uppstå.

Trots broms och korsade roder steg Avan bitvis till en början. Men efter 10 sekunder hörde jag
den sjönk snabbt.
Min blick var riktad mot en plats med vinden 300 m, där jag bedömde modellen borde dyka upp.
En modell som spiralar är lättare att se,  än en som ligger rätt på vingarna, då ett plan som spiralar
skapar mer rörelse för ögat.
Jag hörde höjdmätarangivelserna från 500 – 250 m. Nu borde jag snart få syn på modellen.

Samtidigt som modellen sjönk, snurrade tankarna i hjärnan,  om hur terrängen såg ut,
där den kunde komma ner.
Det var ganska öppet, med det fanns gammal granskog också, som lätt maskerar en modell.

Precis då Picolarion anmälde 200 m,  fick jag syn på min Ava. Den spiralade ner ungefär
300 m mot lä.
En mycket stor sten föll från hjärtat ! Det kändes,  som om jag vunnit en miljon !

Så jag stabiliserade modellen och flög mot mig, samtidigt som jag drog in bromsen.
Efter en minut var Avan rakt över mitt huvud och jag kunde planera och landa.

Det kändes utomordentligt skönt,  att se min kära Ava med vidhängande kamera ligga
på marken 5 m från mig !

Efter en kortare paus och efter att ha demonterat GoPron,  startade jag igen,
eftersom jag ville konstatera,  hur mycket min modell drev i vinden.

Likaså ville jag se,  hur den flög,  om jag släppte spakarna. På egen hand efter jag släppt
spaken,  flög den först med bibehållen kurs och gick sedan in i en svag och stabil sväng.
Det är ju bra,  att den är i stort självstabil utan att gå in i en självinducerad dykning.

Efter detta drog jag full broms, vilket medförde , den gick in i en 25-gradig dykning,
dock utan att maxfarten överskreds. Efter ca 10 sekunder började den svänga svagt,
men fortfarande under kontroll.
Det sista jag kollade,  var vad som skedde,  då jag korsade sida och höjd.
Modellen gick in i grävande spiral under kraftig höjdförlust,  utan att hastigheten skenade.
Detta är precis, som jag vill ha det.

Som sista punkt i mitt testprogram, slog jag av sändaren,  för att kolla failsafens inställningar.
Efter någon eller några sekunder slog failsafen till, vilket innebar full broms, lite sidoroder
och höjdroder. Modellen flög i stora cirkla under kraftigt sjunk, så failsafen var ok.

Nu kom det spännande. Jag slog på sändaren, vad hände ? Jo sändare och mottagare
band omedelbart och jag kunde landa. Failsafen hade jag ju prövat förut, så jag visste,
det skulle fungera.

Sen var det att packa ihop och jag kan säga,  jag kände glädje,  då min Ava med tillbehör
ånyo låg i bilen !

Kanske en lösning på problemet om man flyger långt bort ifrån sig kanske skulle vara
att använda RPV-glasögon…

Sen åkte jag till en granne där upp och fikade.

Vad är moralen i historien ?

 Släpp aldrig din modell med blicken,  då du är över 250 m.

Var 100 % fokuserad på din modell.

Låt dig aldrig distraheras av något ovidkommande.

Ha ett begrepp om,  hur långt din modell kan driva med vinden under en minut.

Om du förlorar modellen ur sikte. Drabbas inte av panik, utan försök agera logiskt.

Det första måste vara,  att aktivera dina bromsar,  så du kommer ur termiken och
förlorar höjd.

Bedöm hur långt modellen kan ha drivit och koncentrera dig på den delen av skyn.

Spana av skyn systematiskt. Inget irrande med blicken, utan dela in sökområdet i
segment och scanna dessa.

Tänk på att chansen att se modellen säkert, uppstår på ca 250-200 m, så sänk din
blick till den höjden.

Min Ava hörs i luften,  då jag drar broms och spiralar,  så lyssna efter din modell.

Om du inte får tag i din modell…beroende på inställningar,  lägg den i Fail-Safe,
så den har möjlighet att göra en landning med så lite skador som möjligt.

När du ska ge dig ut och leta,  så märk ut på marken vindriktningen, vilken du
kan lägga in på kartan och minska sökytan.

Tänk på att man bedömer i regel avståndet till modellen varande för långt.
Bedömer du avståndet till 500 m, börja leta vid 250 m.

Ha alltid namn och telefon på modellen. Både på vingen och kroppen.

I min andra Ava Pro har jag en gps-tracker. Men det hade ju inte hjälpt idag…

Så tänk på detta, bli ingen modern Ikarus och flyg för nära solen. Dina vingar lossar
inte,  men kontakten med modellen kan gå förlorad !

Perfekta betingelser. Termik och fält.

Efter flygningarna på väg att plocka ihop

Ramla ner i en sjö ??

Här är en bild på Avan vid landningen efter att jag fått syn på det igen.
Ni kan se på skuggan att min GoPro sitter på vänster sida av kroppen.