…må så vara, men vid Haga,
söder om Halmstad
där syntes segelplansvingar i dag.

Väderläget var 1-2 m/sek sydost och torradiabatik.

Som gjort för termikflyg med bra modeller.
Anders messade, att vi skulle ses vid Haga och
jag var i luften 0915.

Det var varmt redan då och jag befarade att luften
skulle vara stabilt skiktad, vilket inte är bra för
termikbildningen. För bra termikbildning då vill vi
ha labil skiktning, så vi får en bra hävningskurva.

Visserligen är luftmassan närmast marken nu i stort
genomvarm, men instrålningen var så stark, att
torradibatiken hade kommit igång.

Jag fick en blåsa väldigt lågt med min Ava Pro
och kurvade brant i tighta cirklar för att utnyttja
lyftet.

Det var inga problem, att komma upp så långt
jag önskade. På höjd var termiken stark och utbredd.

Såg ut att kunna bli en bra flygdag.

Anders dök upp lite senare, men några av sina Art-Hobby-
modeller. Inte helt avsedda för termikflyg, men de är lätta,
varför termikflyg inte borde vara problem.

Det var det inte heller. Anders hade inga problem att ta
sig upp, så högt han ville. Han påpekade, att då modellen
låg i en stark blåsa, då fick han en orolig känsla i magen,
som påpekade: Tänk om jag inte kommer ner”?

Men det gjorde både han och jag. Då vi flög, hade vi sällskap
av glador, som piggybackade på våra modeller. Vi steg ifrån
gladorna, så det visslade.

1300 packade vi ihop synnerligen nöjda och for hem efter
en fin dag på Haga !

Dagens sista termikflygning

En glada som fick känna sig förbiflugen i blåsan.

Två piloter i solskenet görande det de helst vill…

En av Anders termikmodeller.

Jag och en ormvråk slog följe i termiken.

Det gäller att harva efter brödsädskörden.
Den torra jorden far upp i termiken som brandrök…

Ava Pro.

Koncentration inför start.

Anders nya FrSky

Två modeller

Lätt och elegant

“Scorpion” heter modellen

Vass motor skjuter på

.Start

Temikmodell

Mycket lätt V-stabbe.

Ser ut som en av Sigurd Isacsons gamla friflygande modeller eller…

Flög bra och okritiskt.

Småtjurigt med termikflyg i torsdags.

_DSC7143

Trots goda förutsättningar upplever jag, som mycket aktiv termikflygare,
att det ibland, inte blir den utvecklingen på termiken, jag förväntat.

Det kan vara god solinstrålning, labilt skiktat och lagom vind, men ändå
är det glest mellan blåsorna….

I torsdags hade vi ett sådant väderläge vid Halmstad. Temp ca 24 grader,
vinden var på förmiddagen sydostlig ca 2-3 m/sek. Väderläget dominerades
av en högtrycksrygg, visserligen på väg att bli passerad av först en kallfront
och sen ett lågtryck, men detta påverkade inte torsdagens allmänna väderläge.

Så bilen laddades med en HyperAva och en annan av mina favoriter en av
mina Blå Fenixar.
Platsen jag flyger på ligger ca 10 km från kusten, vilket gör, jag blir ganska
förskonad från termikflygarens gissel, sjöbrisen.
På plats och startberedd med Fenixen var jag kl 1030. Inte ett moln i skyn
mer än höga slöjmoln i nordväst. En annalkande avisering av en nedsmygande
kallfront. Men jag räknade bergfast med att det skulle finnas torrtermik.
Det fanns det oxå, men det var svag termik i söndriga blåsor. Inget man
njuter av direkt. Men nu är det ju så att en vältrimmad och välflugen Blue
Phoenix är inom sin klass, 2-meters uppbyggda balsaseglare, ganska svår
att slå i svag termik, så jovisst, jag fick en timma i luften under flitigt
spakande och korrigerande.

Förresten min Blue Phoenix, den flög inte riktigt bra vid första starten.
Den var mycket svår att trimma, så den gled bra. Jag var aningen konfunderad,
då den alltid flugit perfekt. Tyngdpunkten var ok, men den ville stalla och
var allmänt inagil.

Då jag kollade, hade en list i framkanten, som vingen vilar på fallit av i
hanteringen, vilket betydde, att vingens anfallsvinkel var helt felaktig.
Det var orsaken till, att dess glid var oroligt och svårtrimmat.
Jag satte dit en balsabit med CA och därefter provflög jag.
Nu var min Blue Phoenix åter i det trimmet, som jag var van vid.

Så rätt anfallsvinkel på en segelmodell är mycket viktigt, för man ska kunna
trimma dess glid. Fel anfallsvinkel skapar en dynamisk konflikt i modellen,
som gör, att den inte flyger stabilt.

Såedemede !

På min Blue Phoenix har jag monterat in telemetri för vario och höjdmätare.
Min radio är en JR, som tyvärr har en fullständigt värdelöst teknisk lösning,
vad gäller exponeringen av telemetridata från sändaren till piloten.

Displayen, som visar informationen, går inte att läsa i solljuset och audioinformation
man får från en dålig piexohögtalare är ohörbar, utom för den som sitter med
grejorna i en i en djup jordkällare…

Jo, jag skrev till JR i japan, att jag hade en av deras DMSS utrustningar, men att
jag kände mig blåst på konfekten, då jag köpt sensorer, vilkas data man inte kan
tillgodogöra sig.

Svaret var ett beklagande, att det inte fungerade och att man inte tänkte göra
något åt det… Som kompensation fick jag en plastdekal… gällande ett VM,
som JR sponsrade för ett par år sen….Kan jag vrida ihop dekalen till en tratt
och sätta den i örat, så jag kan höra telemetrin ?

Vid 12-tiden hade jag monterat min trogna HyperAva, som i termik nu sen
2007 har loggat 680 timmar. Alltså enbart termikflyg.

Iväg mot en blå sky, där man kunde ana cu-bildning på gång.
Jag fick en blåsa på ca 50 m, som var trång, ojämn i stiget, men det bar uppåt.
Till ca 300 m, sen var det finito. Ok tänkte jag, nemas problemas, jag letar väl lite
så löser det sig….Trodde jag. Det fanns enbart små kytt. Alltså inget att kurva runt i.

För en gångs skull körde jag ut min LiPo, som har kapaciteten 3200 mA.
Hjälpte inte, utan jag hamnade på marken efter en halvtimmas försök.

Kanske jag skulle avvakta, tills cu-bildningen tagit sig, då det borde vara möjligt
att få anslutning. Så jag plåtade runt lite annat och bara njöt av natur och lärkornas
spel, då de hävdade revir vid sina bon.

Molnbildningen ökade och jag slängde in en ny LiPo kokam i Avan och startade.
Vinden var just då kl 1330 absolut noll, vilket gynnar modellsegelflygaren, eftersom jag
inte driver iväg så långt, om jag kurvar i en blåsa.

Drog upp modellen till 125 m, stängde motorn och mallade in mig i en blåsa, som
kändes stark och stabil. Hängde med upp igen till 400 m, jag ville inte gå högre.
Flög runt och sjönk till 200 m. Tänkte, nu får jag snurra upp mig igen i en blåsa…

Trodde jag ja…Trots livaktig cu-bildning fanns det inget att tala om inom begreppet
termik!
Hade det hänt något ? Det första man kollar som termikflygare med närhet till havet
är vinden. Jo den hade vänt till väst, vilket sa mig, att sjöbrisens obevekliga pump
dragit igång.

Luft, relativt kall kommande från havet, strömmade in över det varma landet och kröp
fram över marken som ett kallt våtvärmande omslag, tvingande upp den varma luften.

Så omedelbart kändes det, som allt var kört i termikväg för dagen.
Men jag vet, att sjöbrisen brukar på detta avståndet till kusten nå ca 200-250 m höjd,
så om jag drog på motor upp till 250 m, skulle jag kunna få anslutning till adiabatiken.
Det var just det, som skedde. Jag fick en blåsa på den höjden, kurvade upp mig och kunde
hålla min höjd genom att hoppa från den ena nybildningen till den andra.

Vinden vid marken var nu ca 4-5 m/sek från väst och temperaturen hade sjunkit
3-4 grader.
Emellertid, vinden på 300 m var som förut mycket svag. Molnen låg i princip helt
stationärt, görande termikflygandet enkelt.

Kl 1500, efter en kortare paus, landade jag min Ava i gräset framför fötterna efter en
omväxlande dag, som bjudit på ett skolexempel, hur sjöbrisen påverkar termiken.

Jag kunde lägga till 2.5 timma i flygdagboken för min gamla HyperAva.

Som jag brukar säga, jag lär mig alltid något nytt och får mer erfarenhet varje
gång jag är ute med mina modeller.

Nu ska jag trötta er med lite bilder…

Laddat och klart med modeller och min stol på andra sidan bilen.
Det är ju detta, jag längtat efter hela vintern och det är därför,
jag är ute och flyger så mycket, som jag gör, för jag är flygare !