Glador tycker om att ligga i samma termikblåsa som modellflygaren.
Under många av mina termikflygningar har jag haft sällskap av likaså termikflygande fåglar.
Främst glador, ormvråkar men även tranor.
Tranorna är de bästa termikflygarna följda av ormvråkar.
Glador är inte goda termikflygare. Om jag flyger med min modell och det är sjunkande luft, kommer gladorna till mig i tron det finns termik, även om jag kurvar i sjunket.
Kanske det är en betingad reflex, likt Pavlows hundar, som får gladorna att kurva ?
Eftersom jag ofta har min Gopro på modellen, har jag försökt, då tillfälle ges att fotografera fåglarna.
Det är inte lätt, då det är svårt att sikta. Men ibland lyckas det då jag videofilmar och sedan kan klippa bilder ur filmen.
Min bästa film är, då jag flög i en fin termikblåsa med ca 50 tranor. Mäktig upplevelse.
Denna gången lyckades jag få lite bilder, som beskriver en glada liggande i samma blåsa som min modell.
Finns det en glada nära där jag flyger termik, så kommer fågeln och piggybackar. (Piggybacka =Åka snålsjuts)
Bilderna klippta ur min video därav lite dålig kvalitet.
Jump in and buckle up !
Frankie och Mats
Glada på termikjakt
I samma blåsa
“Nu gäller det att hänga med”, säger gladan.
Modellflyg
Vy med Cu-moln
Den jag flög rote med
Min rotetvåa
Vacker fågel och en utpräglad och anpassad predator
En fågel vars kvitter ständigt väcker minnen hos mig är sånglärkan.
Jag minns, då jag bodde i Skövde och vi låg ute vid flygklubbens fält vid Hasslum och väntade på bogserpiloten, som skulle dra upp våra segelkärror, hur skyn var full av sånglärkor, som intensivt kvittrade och hävdade sitt revir.
Samma förhållanden i dag, då jag är ute med mina termikflygplan och sitter i min stol och flyger. Jag upplever naturen mycket starkt, då en lärka ryttlande spelar sitt intensiva spel för att tala om, att här är hon chef.
Sitter jag och koncentrerat flyger min modell i min egen bubbla, kommer en uppdykande spelande sånglärka in på min imaginära scen som ett intensivt vibrerande och drillande utropstecken.
Härligt.
En sånglärka flyger i regel på ca 80 meters höjd, då de spelar. Varför de kvittrar ? Jo bland annat för att hävda sitt revir och tala om för inkräktare, att här bestämmer jag.
Eller kanske de kvittar av glädje…hur nu en liten sånglärka kan känna det…fast det är klart, om jag får en fin termikblåsa, som bär min modell så högt jag vill, så känner jag också lust att kvittra…
Då en sånglärka beslutar sig för att landa efter en kvittersejour i skyn, gör hon det genom att vinkla stjärten uppåt, vilket får henne att sjunka nästan vertikalt.
Exakt samma system använder modellflygare, vilka flyger friflygande modeller då de vill avbryta flygningen. Stabilisatorn fälls upp och modellen sjunker nästan rakt ner som förebilden lärkan.
Tyvärr har jag de senaste åren märkt, att antalet av sånglärkor minskat. Varför ? Only Heaven knows ?
Det är inte lätt att fotografera spelande lärkor. De är ju små objekt mot en blå sky. Kameran har svårt att fokusera och jag måste köra på 1/10000:dels sekund slutartid.
Det påverkar resultatet kvalitetsmässigt. Alla bilder är uppdragna till gränsen av det som är möjligt.
Tur min kamera har funktionen kontinuerlig tagning, då den rasslar iväg många bilder per sekund.
Mina bilder tog jag , då vi flög vid Haga en fin sommardag dagen innan Sveriges Nationaldag.
Jag fotograferade också andra fåglar och det kommer här på min blogg.
Här är några av mina ögonblick som jag fick erfara tack vare för jag var ut och flög och inte låg i dvala framför en tv och lapade i mig 20 avsnitt av “Ullared”…
De enda som kan sia om framtiden är nog politiker och journalister ?
Jag kan det inte. Måndagen bjöd på högtryck, eftersom jetströmmen på norra halvklotet har den bana den har nu, vilket har medfört torrt och relativt klart väder.
Vi hade sol och kl 11 ca 20 grader. Det borde alltså finnas termikförutsättningar. Vinden var svag nordväst, som gjorde, att sjöbrisen inte blev besvärande.
Frank hängde med med sin nyprintade elseglare för att provflyga.
Framkommen till termikflygställen möttes vi av 3-4 m/sek NV, klarblå himmel. I kanterna kunde man se Cumulus och vi hoppades det skulle blomma upp, även där vi var.
Min modell var min Ava Pro, som med förlov sagt flyger som en dröm, enligt mitt sätt att se det.
Först att flyga var Frank och efter montering kastade jag iväg modellen för honom. Den väger komplett 680 gram, vilket indikerar, att printade modeller är lätta.
Modellen hade V-stabbe, vilket jag är kritisk till på termikmodeller utan skevroder.
Hursomhelst, modellen for i väg för motor och den var nostung. Men det löste sig. Vad som inte löste sig var, att modellen inte svängde…
Den gick i det höga gräset och den tunna nosen bröts.
Inga problem sa Frank, jag printar en ny kropp.
Hoppas han monterar skevroder sen.
Nästa modell var min Ava, som startade.
Småpluttrig torrtermik som inte var lätt att fånga. Jag vet, efter 50 års termikflygande med modeller, att tidigt på dagen nära kusten är det inte utbredd termik under de rådande förhållandena. Men jag gnetade på och kom upp, så högt jag önskade.
Under min flygning kom glador och piggybackade på min modell. Glador är jämfört med ormvråk usla temikflygare.
Jag ska redovisa mina möten i luften med gladorna sedan.
Senare blev det fart i termiken och det lyfte typiskt över stora ytor och lyftet var starkt.
Inga problem att hålla sig uppe. Jag satt i min Biltema-stol och njöt och trivdes med modellflyglivet, då jag väcktes ur mitt flygande av att tyget i stolens sits, som var dåligt, plötsligt sprack och jag åkte ner…
Tur jag har en ny stol hemma…
Hursomhelst fick vi en bra dag med våra modeller och Frank flög min Ava eftersom hans modell hade fått en smäll på nosen.
Jag redovisar min närkontakt med fåglarna i kommande inlägg, så stay tuned, vi ses !
Ava Pro
Ett utomordentligt bra flygplan.
På väg att landa med aerodynamiska bromsar.
Frankie rattar min modell.
Efter landning i högt gräs
En glada på väg att piggybacka.
(Piggybacka=Åka snålskjuts)
Tendensen märkte jag tydligt förra sommaren, då antalet tofsvipor tycktes ha kraftigt gått ner.
Vi, som var vana att se tofsvipornas tumlande flygning över ängarna nära havet och deras genomskärande varningsskrik, vi möttes av nästan total tystnad.
Även de mindre fåglarna har minskat i antal. Orsakerna kan inte jag sia om, men ska jag gissa, kanske fågelinfluensa, virus eller det som jag mest tro på, lantbrukets odlingssätt och monokulturer.
Biotoperna för fåglar försvinner i förfärande takt, även om man försöka restaurera marker, så de passar våra fåglar.
Kan du tänka dig en natur utan en drillande lärka i skyn, eller kan du tänka dig en försommarkväll utan en näktergals gränslösa spelande och knäppande ?
Jag var ute och strövade häromdagen och träffade på en sädesärla, som nervöst trippande runt på sina otroligt spinkiga ben bland grus och stenar.
Tiden går fort och vi hinner knappt med. Vi får leva på minnen, hur det var då.
Jag hittade denna film på en tysk sida. Så vitt jag kan bedöma är filmen producerad av Shell i England. Shell var vid denna tid ofta understödjare av olika fritidsaktiviteter som på något sätt kunde främja företaget.
Allt ser typiskt engelskt ut. Lägg märke till klädseln på modellflygarna. Hobbyn tycktes var en sak för gentlemän då…
Se också på hur en radiostyrning såg ut 1950…och jämför med i dag. Utvecklingen drivs framåt.
Stefan och hans fu Elisabeth bördiga från Vara på Västgötaslätten hälsade på vid vårt hushang vid Hovs Hallar.
För en gångs skull blev vi förunnade med mycket
fint väder.
Solsken och svag vind rakt på hanget. Förutsättningar som skapade fina möjligheter för ett njutbart flygande.
Har man bara lätta välflygande modeller, kan man flyga på vind, som nästan är 0 på Segeltorp.
Torsdagen var det svagt, men flög, det gjorde vi i alla fall.
På fredagen startade vinden med ca 2 m/sek, för att med sjöbrisens hjälp under eftermiddagen öka till ca 6 m/sek,
vilket gjorde, att vi kunde ta ut svängarna och flyga med goda marginaler.
Men att flyga i svag vind är inte negativt. Vid svag vind prövas din skicklighet. Det gäller att flyga ekonomiskt, vilket innebär, att ligga just där lyftet är bäst.
Framför allt , måste man flyga rent. Alltså inte glida eller kana i svängarna, inte ligga och flyga med för hög nos, utan låta planet flyga i den anfallsvinkel, där det flyger bäst.
Man ska undvika att veva med spakarna i onödan. Varje spakrörelse skapar motstånd och det måste du betala med hastighet och således lyftkraft/förmågan att hålla dig uppe.
Att flyga vid Hovs Hallar är en härlig naturupplevelse tack vare närheten till havet. Att bara kunna vara där i vackert väder gör besöket värt.
Redan nu i Maj fanns många besökare på Hovet. Mycket folk från Tyskland, Danmark och Holland.
Jag tog massor av bilder från vilka jag satte ihop en enkel PhotoStory, vilken i någon mån visar vad vi gjorde och upplevde.
Jag är övertygad, att Elisabeth och Stefan var nöjda och att vi kan hälsa dem välkomna även nästa år !
Vi har upplevt några härliga försommardagar vid kusten.
Solsken och ca 20 grader varmt. Tyvärr, om man är modellflygare, lite för stark vind från sydost.
Om vinden är ett hinder för mitt modellflygande, hindrar den mig inte från den dagliga promenaden längs strand och strandskog.
Är jag ute och strövar, brukar alltid något nytt och spännande inträffa, som ger en god upplevelse .
Det är ju de positiva upplevelserna, som ger mening åt våra liv.
Vid Lagans utlopp i Laholmsbukten, Lagaoset, där stod en ensam fiskare , vars hopp om fångst hägrade i fjärran.
För övrigt var den långa stranden helt tom på mänskligt liv.
Som alltid hade jag med en kamera och då jag närde hopp om att kunna föreviga lite fåglar, hade jag ett 300 mm zoomobjektiv apterat. Vilket naturligtvis inskränkte kamerans förmåga att ta bra närbilder.
Eftersom det var mycket varmt, vilket märktes då jag satt och filosoferade vid havet, väcktes en tanke…Tänk om man skulle ta ett dopp…Tanken omsattes i handling så tillsvida, att jag kunde väl blöta fötterna…
Till min förvåning var vattnet i den lilla nipan varmt.
Så av med kläder och en försiktig doppning. Jag överlevde och kände mig som en badpionjär…
Vägen genom den frodiga strandskogen var en orgie i grönt. Alar, björkar och bokar var utslagna och höljde vägen med försommargrönt. Härligt. Man blir lätt i sinnet, då man upplever denna grönskan.
Efter 7 km promenad åter till bilen, som var 40 grader varm och resa till hemmet vederbörligen vederkvickad till kropp och själ.
Här kommer några ögonblick från torsdagen.
En sothöna paddlar energiskt på i typisk stil.
De största matoppertunisterna; fiskmås, gråtrut och storskarv.
En strandskata ruvar sina ägg i gruset på en nyss anlagd yta.
Rapsen breder ut sin citronfärg och i horisonten Kyrktornet i Eldsberga.
Ett ensamt (O)djur på stranden
Inte speciellt mycket badgäster på stranden.
Japp, här doppade jag mig !
Vi som är kustbor, vi har till vår lycka en obruten fri havshorisont.
Ett förebud om sommar är blommande Cumulusmoln i skyn.
Djuret med strandens minsta hjärna i förhållande till sin ganska voluminösa kropp. Därmed inte sagt att han inte är intelligent…
Tjänis, jag är en fransk bulldog.
Hur klarar sig dessa örterna i den torra miljön ?
De ger aldrig upp.
Detta är en av mina favoritörter.
Den smartaste skylten Länsstyrelsen satt upp, för att stävja gratiscamping med husbilar.
En liten snok med sina typiska gula märken bakom huvudet. Ofarlig orm men dess population är inte stor,
så vi ska vara rädd om den.
Jag trodde först den överkörd, men den rörde på sig…
Häromdagen var jag ute med min Ava för att få mig några termikvarv.
Som vanligt hade jag min lilla Mobius på modellen, för man vet ju aldrig…
Solen sken och det fanns termik. Dock hade vi sjöbris på lite höjd, så det fanns inga cumulusmoln. Men torrtermiken blommade…
Över den mörka nysådda åkern bildades en blåsa med luft, som var varmare än omgivningen och då blåsan kände det lämpligt, det vill säga, då temperaturskillnaden var tillräckligt stor, så släppte blåsan från marken och steg.
Då blåsan stiger ska ju luften som stiger ersättas och det gör, att färsk sval luft sugs in, så trycket utjämnas
Är blåsan tillräckligt stor och kraftig, kan det bli en roterande rörelse på luften. Det blir alltså en virvelbildning.
För det mesta ser man inte det, men man märker det, om man kurvar i blåsan. Då ser jag om jag flyger med- eller motvind i varvet.
Här syntes tydligt hur en blåsa utvecklas. Jag flög till blåsan för att försöka kurva upp mig. Jo, det var bra lyft och jag kom så högt jag önskade.
Vi har upplevt en kylig, vad som skulle vara vår, men jag
såg de första ladusvalorna i hamnområdet först i går.
De satt fullständigt utmattade på marken och vilade efter sin långa resa från södra Afrika.
Resan är 1000 mil…vilket dessa små fåglar klarar på 4-5 veckor.
Det blir 30 mil om dagen i snitt. Mycket imponerande. Tänk så mycket energi dessa små fåglar förbrukar under sitt flygande.
Det krävs, att de har ett rejält lager av energi lagrat som fett på kroppen , då de ger sig iväg.
Ute vid hamnområdet i Halmstad har vi stationärt ladusvalor hela häckningssäsongen. Dock är jag orolig då man röjt bort all beväxning i området. Deras habitat ser inte så bra ut nu.
Bilderna tog på ca 50 m avstånd, därav den inte helt perfekta skärpan.
Bilden på knölsvanen, betande sjögräs, visar att de fortfarande häckar hos oss, men min åsikt är att sångsvanen brett ut sig kraftigt på knölsvanens bekostnad. Varför ? Tja, säg det…
Som kontrast till svalornas 15-20 gram så flyger 20-ton + TEU-containers över relingen på feederfartygen.
Träden slår ut, men de är något försenade på grund av kyligt väder.
Om jag inte har något att göra, vilket tack och lov sällan händer, kan jag alltid ta min bil och fara en runda och uppleva lite av vår natur.
Ovan beskrivna väg ger en god uppfattning om naturen i gränslandet mellan skogs- och kustbygd i gränslandet mellan Småland och Halland.
Just nu ligger naturen i startgroparna inför våren.
Det pyser, bubblar och kryper otåligt överallt .
Denna väg är vacker och man finner lätt många motiv, om man har ögonen öppna.
Ett av mina favoritmotiv är tranor. Just nu går de och betar i våtmarker och vid andra lämpliga biotoper.
De är lätta att se och fotografera från vägen.
Tranor, tycker jag i alla fall, är vackrast att fotografera, då de flyger.
Här några reseögonblick…
Fjolårslöven dröjer sig kvar, så länge det går.
Förvånansvärt stora vallar i skogsbygden.
Vildsvin som lämnat sina spår efter sig, efter att frenetiskt ha letat efter larver i en stubbe.
Tänk så mycket liv som ligger och väntar i denna lilla sjö.
Grusåsar skapade av inlandsisens älvar under dess tillbakadragande för 20000 år sedan.
Det typiska landskapet vid gränsen till skogsbygden.
“Ingen fara, jag stöttar dig” !
Tur att skylten inte står i Danmark…
Vår ortsnamnsflora är en guldgruva av gamla ord.
Orddelen “ryd” kommer av “red” som kommer av “redning”, vilket kommer från “rydning” som kommer ur “röjning”. Alltså man har röjt undan för att kunna etablera sig.
Dikena vid mosskanterna porlar och är en indikation på att naturen tar sats.
Mestockaheden, eller vad som återstår av den.
Ursprungligen var hela området Enslöv- Mestocka – Tönnersjö – Eldsberga en hed. Den planterades under sent 1800-tal och tidigt 1900-tal. Statliga Sveaskog äger stora marker här. Tönnersjöhedens Försökspark är en på alla sätt mycket välskött skog .
Nu blir det trantime…
Dovhjortar nu allmänt förekommande på Sveaskogs marker.
Revirbocken med sitt harem av getter. Hans horn är inte i sin fulla prakt förrän om 6-7 veckor,
…för hangflyg på Hovs Hallar. En tillfällig högtrycksrygg gav oss stabilt väder med varm luft. Temperaturen nådde 16 grader under dagen. Det är vi inte bortskämda med.
Enligt yr.no skulle det bli 2-4 m/sek nordlig vind, vilket lovade gott. Att flyga i svaga vindar med en lätt modell på HH är en lustfylld upplevelse. Med svag vind, som skapar ett stadigt lyft, är det en piece of cake att ge sig viiingar även utan Red Bulls sockerkaffe…
Vinden från havet är laminär, det vill säga fri från turbulens och därmed skapar den fint lyft på hanget.
Nåväl, vid ankomsten möttes jag av en fullsatt parkering eftersom besökarna var ute efter samma sak som jag, vilket var en fin naturupplevelse den första vårdagen.
Bestigandet av Platån, vilket inte är en sinekur, då stigen upp är fullständigt söndertrampad, vilket gör promenaden svår…för oss som lämnat tonåren och har att bära modell, väska och annat, som hör modellflyget till…
Väl uppe möttes jag av 1 m/sek nordlig vind.
Dock, efter lite vankande av och an monterade jag och kastade ut min mycket lätta modell med spv 3 m.
Jovisst, hanget bar och jag kunde njuta min flygning…i en halv timma, sen var det slut med vind. Klockan var 1200 och jag närde ett visst hopp, att vinden skulle ta sig, eftersom solen sken och borde skapa sjöbris.
För att förbereda mig transporterade jag mig upp till toppen av Platån eftersom jag misstänkte, vinden kunde komma med dragning på NO.
Efter en halvtimmas väntan kom vinden och det blev ny start. Lyften stadigt och starkt, vilket gav mig just en så avkopplad flygning, som jag önskat.
Eftersom det var mycket strövande turister kunde jag på deras frågor gör ohöljd reklam för vår hobby modellflyg.
Jag tycks alltid träffa trevliga människor här under deras promenader.
I går mötte jag en person, som arbetade vid SAAB och hade en ledande funktion vid utvecklingen av SAAB Gripen version E.
Han gav mig mycket intressant information om planet och hur SAAB besitter absolut spetsteknologi, vad gäller digital integration mellan olika system.
Jag hade förväntat mig att få se lite flyttfåglar, men det ar dåligt.
Men då jag gick till min bil hörde jag glädjande nog bofinkens sång. Du vet , den som låter i rytm, som då man startar en gammal bil…
Vitsipporna blommade lite försynt på marken som ett tecken på att vi går mot ljusare tider. Hoppfullt.
Klockan 1430 lade vinden av igen och jag packade ihop, lastade bilen och for hemåt.
En av mina flygkompisar, Stefan Tholin fanns i trakten, men då jag besökte HH, var han upptagen med annat.
Synd vi inte träffades. Men det blir fler gånger. Han skickade en bild på sin vackra Multiplexmodell, som jag bara hört gott om. Hans fru Elisabet är en alltid alert fotograf under Stefans flygsejourer.
Det blev lite bilder i alla fall. Så ha du inget att göra så häng med en tur…
Som synes…nästan vindstilla…på Platån.
En bit ut i Kattegatt stråk av vind.
En föraning av det som ska komma…
Stigen upp till Platån…inget gjort för stela åldringar som jag…
Stefans vackra flygande vinge från Multiplex.
Försiktigtvis försedd med elmotor, vilket är bra, om man
flyger under marginella förhållanden och behöver en
räddningsplanka.
Hovs Hallars vilda front mot Kattegatt.
Här ser du hur man rensat enbuskar och vresros, vilket om inget annat förbättrar förutsättningarna för hangflyg, då turbulensen minskar.
Inte direkt styv kuling…
Näsan i kanten, som kan ställa till det för modell- och skärmflygare…
Här ser du, att Länsstyrelsen Kristianstad rensat sly.
Dagen såg lovande ut på yr.no med svag nordvästlig vind utlovad på Hovs Hallar. Dessutom var det förutsport solsken.
In med grejorna i bilen och iväg. Jo, jag var mycket förväntansfull, då jag var flygsugen, efter det som kallas vinter. Fast vintern för mig som modellflygare har i år varit ekvivalent med uselt flygväder…
Nåväl jag anlände till Hovs Hallar och möttes av solsken…och mycket svag vind.
Montering av som skulle monteras och bedömning av läget. Som alltid vankade jag som en äggasjuk höna på kanten och höll otåligt koll på vinden.
Vinden var svag och till slut kunde jag inte hålla mig…Jag kastade ut, det fick bära eller brista…Jo, det bar.
Med 50 års erfarenhet av modellflyg på Hovs Hallar i förlängda märgen kunde jag flyga.
Hanget bar i den svaga vinden, som naturligtvis var helt laminär havsvind. Som sagt min erfarenhet och min modell gjorde flygning möjlig. Fast det krävde sin man…
Inte speciellt mycket turister men dock träffade jag ett par från Tyskland, som jag fick en trevlig pratstund med.
Efter mer än 2 timmar i luften var jag nöjd, packade ihop och åkte hem med modell och en fin upplevelse.
Här några bilder klippta ur en video tagen med en av mina små Mobiuskameror.
Dessutom en liten Photostory från dagens äventyr, som jag editerade i all hast…
Min kamera som vanligt på glasögonskalmen…
Start Segeltorp.
Kameran på nosen.
Iväg !
Done deal !
Färdigfluget så av med min gamla Graupnersele från 2003…
Det finns en modellflygklass som heter F 1E, vilket innebär en segelmodell som flyger på ett hang.
Det vill säga modellen står mot vinden styrd av ett roder på nosen. Rodret styrs av i princip en kompass och magneter, vilka håller modellens roder i samma vinkel i förhållande till marken.
Ett genialiskt sätt att kontrollera en modell.
Kom ihåg att dessa modeller är högteknologiska mästerverk, som man inte svänger ihop på en kafferast.
Det kräver kunskap, hängivenhet och uthållighet att få konceptet att fungera.
Dessa bilder fick jag av en tjeckisk modellflygare, Martin Hurda, som bevistade en tävling för just magnetstyrda modeller.
Vårt väder just nu är inte inspirerande för modellflyg.
Det blåser för mycket och denna veckan kommer att ge oss massor av regn…
Det kunde varit bättre.
Vad återstår mer att göra, än att drömma tillbaka och erinra oss de fina sommardagarna…vi haft, då vi kunde utöva vår hobby utan att bli blöta eller bortblåsta.
I går var det vårdagjämning, vilket innebär dag och natt är lika långa. Vi går mot ljusare tider.
Vacker fågel och en utpräglad och anpassad predator
