Trots vi har vår…tycker jag inte, jag har samma positiva framtidstro som förr. Jag tänker på Covid-pandemin, som ingalunda är överstånden. Vi vet alla hur påverkat samhället och människorna har blivit av denna den moderna tidens smitta.
Som väldresserad medborgare har jag naturligtvis tagit de vaccinationsdoser, som rekommenderats mig och
iakttagit den försiktighet som förväntas..
Det har aldrig varit problem med de första tre doserna, men nu…
Jag blev riktig dålig ett par dagar efter vaccineringen.
För 14 dagar sedan träffade jag en man som haft Covid.
Han höll på att dö.
I 4 veckor låg han i konstgjord koma, så hans kropp skulle
kunna klara påfrestningen.
Han sa, att det var det värsta han varit med om och han kunde inte förstå, varför folk inte tar de säkerhetsregler beaktande, som man bör följa. Han påpekade, att vi har en pågående pandemi.
Därför vaccinerade jag mig utan tvekan.
Dessutom blir jag betryckt av att våldsverkaren i öster,
som drömmer om att återupprätta Sovjetunionen genom att anfalla och förstöra ett självständigt alliansfritt land, inte en gång, utan två gånger. Glöm inte han annekterade Krim som tillhör
Ukraina 2014.
Vad gjorde omvärlden ? Ja, Tysklands före detta förbundskansler,
Gerhard Schröder (spd) åkte och fjäskade för Putin för att kunna
genomföra NordStream. Inte så konstigt eftersom Schröder
hade ekonomiska intressen i projektet.
Vad blir den nya tsar Vladimirs nästa mål ?
Sverige…Finland…Moldavien ?
Måtte denna dvärgliknande varelse få betala för sitt agerande mot Ukraina. Hans soldater har redan fått göra det med sina liv…26000 gånger.
Synnerligen usel kände jag mig och för att skingra mina tankar och få lite annat att tänka på, så for jag till stranden av Laholmsbukten för en rejäl promenad.
Vid en promenad, där får jag nya intryck, som stimulerar min hjärna, så jag på något sätt känner mig, låt oss säga, pånyttfödd.
Jo, det kändes bättre efter promenaden, efter jag sett och upplevt min omgivning.
Inte bara natur och djur utan oftast möter man positiva och intressanta människor under promenaden, vilka man kan ha berikande samtal med.
Det kändes bra efter min promenad och dagen efter började de märkliga influensasymptomen sakta avklinga.
Naturligtvis hade jag släpat med min kamera, för det kunde ju dyka upp något motiv, som jag ville dokumentera.
Det blev några bilder så håll tillgodo !
Krokodiler vid Lagaoset ? Jovisst finns de. Här en hona på väg upp för att lägga sina ägg
i sanden…
Storskarven tycker jag…har minskat i antal. Tack och lov.
Större strandpiparen trippar runt på sina pinniga ben med oanad fart. En vanlig fågel, men i år inte så talrik som vanligt. Precis som tofsvipan. Har inte sett en enda tofsvipa vid de kustnära ängarna i år…
Ett långsmalt beläte klättrar mödosamt uppför dynerna för att…
Ejdrarna ordnar nu sina familjeförhållanden. De tycks ökat i antal, om man jämför med de föregående åren.
Saltarven sticker upp sina läderartade blad genom sanden. Undrar vad de får sin näring ifrån ? En perfekt anpassad art.
Varför tänker jag på Elsa Beskow, då jag ser en styvmorsviol ?
Förstår du min tanke?
Sädesärlan bygger sitt hus…
En fågel som sprider energi och glädje…
…som även mopsar gör ! Du ser…de är ständigt på hugget… !
tar jag , om det inte ösregnar eller blåser storm.
Blåser det storm, vilket betyder mer än 24.5 m/sek
medelvind, då besöker jag med glädje stranden
dagen efter.
Allt för att kunna registrera eventuella omvälvande
förändringar i naturen som ett resultat av de aldrig
tröttnande vågorna eller vinden.
I dag hade det skett, att gamla träd som kämpat med
vinden i många år, de hade fått ge sig och fått lägga sig
uppgivet på rygg.
Vädret var nästan lite vårlikt, då jag gick inne i
strandskogens skydd och lä. Det luktade lite vår också,
talldoft och lukten av blöt skogsmark.
En föraning om den vår som kommer
På stranden observerade jag några sillgrisslor,
som vilade sig. Troligtvis var de utmattade, efter den
hårda vinden som varat i ett par dagar.
Sillgrissla är en vanlig fågel och kan normalt ses i flockar
en bit ut från stranden, 3-400 meter, där de håller till
under sina matsök.
En person släppte lös sin hund på stranden, trots skyltarna
vid parkeringen påminner om, att det är naturskyddsområde,
vilket betyder, att hundar ska hållas kopplade.
Hunden gav sig på en utmattad sillgrissla i strandkanten,
som vilade sig och som jag kunde konstatera försvarade
sig väl.
Hoppas hunden eller ägaren fick ett tjyvnyp av näbben !
Men trots allt, jag hade en lyckad dag och min telefon sade
jag promenerat 6.8 km.
Som du märker i mina skildringar från mina strövtåg,
det händer alltid något oväntat…Inte alltid dramatiskt som idag,
men jag får uppleva något oplanerat.
…kan jag ta en promenad ledsagad av min trogna kamera.
Modellflygbetingelserna senaste tiden har inte varit goda.
Jag har ställt in planerade flygningar på grund av alla väderrelaterade skäl som finns…
Vi har haft dåliga vindar för hangflyg på HH och Tönnersa. Vinden har i stor utsträckning varit ost eller sydost. Inget vidare då man vill vistas på hangen.
Ett par fina termikdagar har vi haft med svaga vindar och bra adiabatik. Naturligtvis var jag ute och flög då.
Just nu ser det dystert ut med prognostiserat regn de kommande 8 dagarna !
Bara att bida sin tid.
Vi hoppas på nästa år, då vi också kanske kan leva ut
våra intressen utan restriktioner med hänsyn tagen
till pandemin.
Dock, häromdagen gick jag en sväng vid Laholmsbukten.
Det är ett av mina vanliga promenadstråk längs havet, vilket påverkar mig, så att jag känner mig vitaliserad
både till kropp och själ.
Eftersom vi haft kraftiga sydvästliga vindar senaste veckan, förväntade jag mig, att naturen hade blivit förändrad.
Det hade den. Jag vet inget som är så föränderligt som just Lagaoset och kuststräckan norrut mot Halmstad.
Ett resultat av vinden och vågorna men framför allt av
Lagans utrinning i Laholmsbukten, där den flyttar
stora mängder sand, beroende på vind- och strömriktning.
Jag tillbringade två timmar där och det enda som bröt
vardagen , om jag kallar det så, var en båt, som gick
på grund vid Lagans mynning.
Jag såg inga speciella fåglar eller andra djur.
Men min kamera fann ändå några motiv.
Som kanske kan stimulera fantasin…
Så håll tillgodo med vad jag kan erbjuda.
Lagaoset vid Laholmsbukten
Ett nytt monster vid strandbrynet vakande på rov…
Det jag är förunnad, som bor vid havet: En fri horisont.
Inte speciellt mycket badgäster i dag…i bakgrunden Sveriges längsta hang.
Har du läst Daniel Defoes bok “Robinson Crusoe” ? Då minns du, vad vad han sa, då han upptäckte fotspåret på stranden….“Jag stod, som om träffad utav blixten,
eller som om jag hade sett ett spöke..”.
Ovanstående tallar har …
dött det senaste året…märkligt alla dog samtidigt…
Den gamle skiltvakten vid Lagaoset…
…han blir som vi alla, äldre och mer medfaren.
Men han är lika stolt som förr.
En belåten strandgalt med ett leende i mjugg njuter av solen.
De ständigt närvarande matoppertunisterna, havstrut och storskarv.
En ung skrattmås tar ett snabbt morgondopp.
Hjälp på väg för den grundsatta båten…
Japp, två fots djup….piratflaggan borgade inte för sjömansskap.
Till slut en större båt som drog den grundstötte ut på fritt vatten.
…har de senaste veckorna pumpat ostvindar över Sverige.
Jag och många med mig, som är vindberoende för vår flygning, har väl svurit åt den eviga ostvinden, som omöjliggör hangflyg på de bästa hangen i Sydsverige.
Hovs Hallar är kört, skärmflyg Ystad är kört, så vad återstår att göra…mer än att gnälla på vädret på vädret.
Högtrycket över Ryssland innebär ett låst väderläget över Skandinavien och har hindrat väst- och nordvästliga vindar
att nå oss.
Det är ett, vad som kallas låsande högtryck.
Platsen för det bestäms av jetströmmarna med sin
lågtrycksvandring.
Det finns vissa utsikter till förändring, då högtrycket hotas av lågtrycksfronter från väster, som om inte annat, för med sig något kallare luft med regn.
Vi får se hur det går. Om framtiden kan vi inte sia.
Det kan bara politiker och kvällstidningsjournalister…
Ja, jag har inte ens försökt flyga, men jag har mina grejor ständigt lastade i bilen, om möjligheten skulle dyka upp för flygväder.
Så det som för mig återstår i dessa virustider, det är att gå ut i naturen.
Som vanligt promenerade jag mina 8 km vid stranden. Men det var segt. Det brukar alltid ske något oväntat, då jag går där.
Jag brukar finna sådant som havet spolat iland, men
eftersom det är ostlig vind flyter det till Jylland i stället.
Inte ett enda strandfynd i stort sett. Men jag var nöjd i all fall.
Att promenera vid havet då det ligger platt och kunna fästa blicken på en fri horisont, det är upplyftande.
Jag tog några föga optimistiska bilder, som jag vill ska skapa en känsla för miljön, där jag tycker om
att ströva.
Vi håller ut, men jag hoppas vaccinet för Covid-19
distribueras snabbt bland befolkningen utan käbbel
och en massa förbehåll.
Förresten, vet du, att ordet “Rover”, som bilmärket, betyder “Strövare” på engelska…
Strövare, det är, vad jag är.
Eftersom jag var vid stranden, tog jag en promenad till mynningen av Genevadsån och tillbaka, vilket är 8.7 km enligt min GPS.
Tur man är ung och vital…?
Vackert i naturen nu då den väntar på att dra igång växtligheten.
Hela promenaden i skogen var jag beledsagad av vanvettigt spelande bofinkar, som exekverade hela sin vackra sångmelodi.
Det du…det är annat än det som kallas “Melodifestival” på svensk public service tv !
Lite ögonblick fångade med min kamera blev det.
Jag tröttnar aldrig att promenera i naturvårdsområdet.
Alltid något nytt händer under promenaden.
Det gör det aldrig, då man ligger i dvala framför en tv.
Ser du skillnaden på vattnets färg?
Det är Laganvatten, respektive Kattegattvatten.
Reveln som var försvunnen dagen förut… Nu byggs den åter upp.
Som sagt…den fria horisonten utan granar.
Tja, vad säger du om bilden ? Jag vågar inte säga nåt…
Under mina strövtåg längs stranden har jag märkt svenskens önskan
att bygga monument av olika slag. Här är ett med en vakare som centralelement.
Fast bilden ser av någon anledning ut som ett gulnat vykort från 1963…
Den tönnerska trämarulken låg och rullade med sina stora ögonvitor…
Glädjeupplevelse under den lång promenaden på grusvägen… en citronfjäril som flög sin osannolika aerobatik i luften
ungefär som ett torrt löv, vilket far omkring i virvlarna,
då vinden blåser runt en husknut.
…och strandpiparen sprang på sina pinniga ben framför mig och åt
vad han fann. Klart fågeln är hungrig efter en lång flyttning.
En hydrofoil av kevlar och kolfiber. Kostar nog en 1000-lapp. Trodde först en hangflygare glömt sin flygande vinge…
…är att promenera vid- eller i anslutning till en strandmiljö.
Jag kan inte flyga varje dag, men den tiden närmar sig fortare än du tror. Dagarnas ljus sträcks ut mer och mer, vilket gör livet lättare att fördraga.
Min promenader vid Laholmsbukten är för mig ett måste nästan.
Jag upplever skeenden och ting, vilket stimulerar mig att göra nya saker.
Att bo vid ett hav och kunna se en fri horisont är värt allt. Aldrig jag skulle vilja leva mitt liv där horisonten utgöres av mörka dystra granar, vilka står som centurioner och vaktar horisonten.
I Laholmsbukten växer inga granar.
Häromdan var jag där och min vanliga dagliga runda.
Vill du hänga med så är du välkommen…annars kolla på Big Brother eller Melodifestivalen på kvalitets-teve.
…ser ut som slipat kristallglas…Du kanske tycker,
att detta är väl inget att fotografera…men jag tycker det !
Har någon glömt sin strandstol ?
Undrar vem som sjösatte denna grupp ? Jag menar, detta kostar säkert 2500 kr…
Al som gått på grund efter en åktur i Lagan.
Inte en enda rynka på Laholmsbuktens yta till synes…
Laholmsbuktens 1,5- benta strandelefant låg och plirade mot solen.
Bäcken som avvattnar våtmarkerna just innanför sanddynerna
vid Lagaoset. En plats där öring och lax leker.
Mikrodyningar fräser försynt mot strandkanten för att
göra omgivningen uppmärksam på sin reella existens…
Den lataste av dem alla, stranddrönaren, vars huvudintresse är
att se på tv och fippla på sin Ifåne har just hört en rolig historia,
drar på munnen och ser fånig och ovetande ut som vanligt.
Lagans kraftiga utflöde i Kattegatt skapar ständigt ny strukturer på botten.
Alla stigarna bland sanden en produkt av människans ibland slumpmässiga val. Den gamle modellflygaren i en paradoxal splendid isolation trots alla fotspår. Jaha, här är oset vid Lagan. Alen som gått på grund sedd från ett högt träd.
Jag höll på att säga, att aldrig får man vara glad, då man kollar yr.no:s 10 dygnsprognos för vårt väder…
Regn, sydvästliga kraftiga vindar, grått och dystert förmörkar sinnet, för oss som vill ut och flyga.
Men det finns så mycket annat att göra,vilket är upplyftande. I alla fall på mig.
Till exempel då jag varit ute och lagt vantarna på en packe bra böcker.
Då kan jag självgott placera mig i min fåtölj, tända läslampan
och börja min läsfrossa.
En av böckerna var en bok av en mina favoritförfattare och illustratörer; Gunnar Brusewitz.
Titeln “Hemma vid Fågelsången”. En imponerande skildring av naturåret.
Han skriver lika bra som Harry Martinsson. Inte ett onödigt
ord då han lågmält och utredande beskriver sin natur.
Att han är en av våra främsta illustratörer och tecknare av vår svenska natur, det gör inte boken sämre.
Gunnar Brusewitz dog 2004 80 år gammal.
Men min oroliga själ kan inte sitta en hel dag försjunken
i en bok. Även om jag mycket väl skulle stå ut med det….jag måste
ut och få lite motion, så den gamla…kroppen inte stelnar till.
För mig är det en självklarhet att ta mig till stranden för dels motionens skull och dels för att skapa energi hos mig, genom alla sinnesintrycken jag får under min promenad.
Min expedition startar vid parkeringen Tönnersa Strand.
Ner till strandkanten och marsch mot Lagaoset.
Motvind ca 12-14 m/sek och duggregn. Men vadå ? Det är bara att streta på.
Belöningen får jag då jag vänder vid Lagaoset och
går tillbaka norrut mot målet Genevadsåns mynning
vid Laxvik.
Då har jag medvind och kan fotografera, utan att
kameran blir alltför blöt.
Hela stranden full av skum. Som inte beror på, att vi har diskat med för mycket Yes, utan det beror på en alg, som heter Phaeocystis. Algen har ett proteinhaltigt
geléhölje, som slås sönder och piskas till vitt skum i
bränningarna.
Jag var alldeles ensam på hela strandremsan.
Inga människor, inga hundar. Det fanns knappt en
fågel mer än ett par trutar, som vinden oblygt tumlade
iväg med i turbulensen längs dynkanten.
Det känns lite, som om vi ligger i startgroparna inför
våren och med dess anländande flyttfåglar.
Visserligen såg jag för tre dagar sen 5 strandpipare, som flög i sin nervösa stil längs strandkanten avbrutet av snabba matsök.
Efter framkomsten till Genevadsån korsade jag
densamma via den groteska bron och kunde anträda
promenaden söderut mot parkeringen längs ån,
vilken är flankerad av alar. Alarna är en art, som
breder ut sig, konstigt nog, med tanke på att
våtmarkerna minskar.
Stigen var välströsslad av ett lager alkottar. Överflödet
ska säkra släktets fortbestånd.
Sådan är det i naturen.
Då jag promenerade längs E6, blev jag påmind om den vanvettiga långtradartrafiken, som obönhörligt maler på
likt ett PaterNosterverk som skenar.
En bit framför mig hade jag en yngre man med, heter
det gåstavar, som arbetade med hastigheten som synålen
i en symaskin och mitt mål blev ju genast att passera honom.
Sista 5 km la jag in högsta växeln, utan stavar och passerade mannen med god fart.
Om du promenerar och målmedvetet ökar hastighet och steglängd, kommer du att bli överraskad av, hur fort du tar dig fram.
Du behöver inte springa med hörlurar från din mobiltelefon i öronen, stegräknare på armen och kroppsnära spandexkläder som de riktiga blodhingstarna gör.
Jag minns en gång, då en sådan passerade mig under
ett av mina strövtåg. Hans passerande förebådades av
den intensiva lukten av liniment, eller som vi brukade
säga “Racerolja”…
Lukten låg 10 m före honom…
Efter 2 timmar och lite till anlände jag ganska belåten till min bil med lite bilder i min kamera, som fångat
några av mina ögonblick under 9 km strövande .
Fast ljuset var visset, somvanligt, då jag plåtar.
Men såedemede !
Häng med på turen om du har lust !
Alla får ge sig för vinden oavsett…
Tre meters höjd…sen är det stopp.
Länsstyrelsen har återställt dynområdet i naturreservatet.
…och allt det vita tack vare en alg…
Japp, det stämmer. Att det i huvudsak varit sydvästlig vind.
Ett hornförsett beläte i sanden…
Sommarstuga med luftig konstruktion och grindstolpar… Renoveringsobjekt.
Om du har behov att kontemplera, då har en solitär bänk här.
Är det Brooklyn Bridge ?? Den monstruösa bron över Genevadsån…
Genevadsån flyter försiktigt framåt som en halländsk Ganges brunfärgad av passerade lermarker.
En djungel av alar.
…och vildkaprifolen slår ut sin håriga blad.
Kaprifolen säger till vandraren, att den är ett förebud om vår
Ja, det är grönt.
Mycket regn ger höga flöden. Inte jordens undergång, även om kvällspress och tv vill övertyga oss om det.
Har jag inget särskilt för mig går jag min dagliga promenad vid stranden på 8 km.
Som jag skrivit åtskilliga gånger är detta ett sätt att bli av med stress och ladda själens batterier.
Jag blir en ny människa efter ett strövtåg längs Laholmsbuktens strand.
Jag vet vad jag förväntar mig, men alltid blir jag överraskad av något nytt som dyker upp.
Framför allt träffar jag trevliga människor där, som gör samma sak som jag, njuter naturen.
Och det som för mig är viktigt,är att jag kan se den fria havshorisonten vilket ger flykt åt mina tankar.
Väderläget i dag var gråmulet och temperaturen, då jag gick ur bilen, var -4 C. I sanden såg jag stråk av rimfrost, då jag gick mot stranden.
Dock slog temperaturen snabbt om till +4C.
Min promenad började vid Lagaoset längs stranden norrut till Genevadsån, sedan längs skogsvägen tillbaka till Lagasoet.
Det blir 8-10 km och rundan tar ca 2,5 timma.
Inga speciella fåglar såg vare sig jag eller en ornitolog som satt på en av de högsta dynerna och spanade ut över havet.
Under min promenad tog jag lite bilder, mer eller mindre fantasifulla, som visar ögonblicken från min odyssé.
Häng med om du vill…
Florsocker…
Min fria horisont…
En raritet…en unge av den Laholmska saltvattenkrokodilen låg i solen.
Damen utan överkropp eller ?
Bara jag och en stolpe med pekfinger på stranden.
En trähydra
Detta är troligtvis ett förträat exemplar av en unge
till den halländska skogsmammuten som spolats i land…
Hanget vid Tönnersa Strand har aldrig varit så högt som nu.
Dit ska du gå !
Sen satte han nosen i vädret och teg…
Laholmsbukten 5. Januari 2020
Storskarvarna kom i bombplansformation
Höger sida naturen betad av får, vänster om vägen obetat…
Jag hade spetsat på att få mig några vändor hangflyg i dag nere vid Tönnersa Strand, eftersom vädertelemetrin från
Hovs Hallar angav västlig vind 5 m/sek.
Blåser det väst vid HH, borde det blåsa väst vid Tönnersa
oxå…
Så in med prylarna i bilen och iväg. Fast efter 5 minuter
på väg såg jag, att flaggorna, i den mån de rörde sig,
indikerade ostlig vind…
Surt !
Men jag for ner till Lagaoset i alla fall, eftersom jag var
tidigt ute redan klockan 0730.
Morgonpigg ? Självklart !
Inte en människa på stranden och med min kamera gick
jag min vanliga 8 km runda, vilket jag gjorde med viss
förväntan, då vi haft friska vindar från väst de senaste
dagarna.
Efter starka vindar brukar det dyka upp lite fynd längs
stranden värda att dokumentera.
Fast i dag var det fattigt. De vanliga objekten fanns där,
men de har jag plåtat otaliga gånger förut.
Eftersom det var tomt på människor på stranden, tog
jag fram min Blue Phoenix med min Gopro monterade
och fick 30 minuter i luften, under vilken tid kameran
tog 2 bilder i sekunden.
Bilderna kan ni som behörighet kolla på det vanliga
stället :=)
Där jag parkerat min bil, hade vandaler vräkt omkull
länsstyrelsen Hallands informationstavlor.
Dessa tavlor är mycket väl utformade och ger värdefull
information till besökaren.
Området vid Tönnersa Strand Lagaoset är en plats,
som just genomgått en renovering och återställning,
vilket har höjt dess biologiska värde avsevärt.
Varför ska då dessa vandaler, som troligtvis också är
skyldiga till tidigare förstörelse få förstöra för oss,
som inte river ner och förmenar andra information?
Vilka som är gärningsmännen ? Enkelt uttryckt:
“White Trash” !
Eller på svenska 18 -22-åriga skitstövlar !
Hoppas de någon gång får sota för vad de gjort !
Ett lämpligt straff hade varit att de skulle städat området
under sommarmånaderna !
Oavsett denna negativa upplevelse får jag mina batterier
laddade och erfar en känsla av “Reset” i min hjärna,
som gör att jag kan möta dagen med optimism och energi
efter mitt strövtåg vid Tönnersa!
Har du aldrig varit där ? Åk dit och promenera och
framför allt ta med din kamera och dokumentera.
Det finns oändligt med motiv.
Fågelbilder tagna på alldeles för långt håll med min
enkla utrustning som vanligt.
Vill du, så häng med mig på dagens strövtåg !
Ett behornat urtidsdjur stirrade på mig med gapande mun med viss irritation…
Den gamle gårdvaren…still going strong efter 6 år i strandkanten,
trots tidens tand tärt på dess fysionomi.
Han börjar bli lite fårad i hyn nu…kanske dags för Botox ?
Ett os.
Varför växer det så här ? Slumpen ? Nej, inget i naturen är slumpmässigt, allt har en mening.
Nu är det den skira grönskan, som väcker känslor för sommar.
En förträad marulk bara låg och var allmänt sur…
En sällsynt observation, en Hjolbänning ! Känns igen på dess något satta kroppskonstitution och stora näsa.
Hovs Hallar avstånd 20 km.
Båstad, vilket inte är nåt speciellt, men du kan märka att jorden är en sfär…eller ?
Om du kollar den knivvassa horisontlinjen i havet.
Den mindre långhalsade strandkyrassiären.
Bara en sädesärla som…
…som i sin eviga jakt…
…på mat…
…tar ett och annat snedsteg…
..för att kunna…
…dra hem mat till ungarna i boet.
“Se så duktiga vi var, vi kunde fördärva skylten” !
Fast det är skattebetalarna som står för kostnaden.
“När jag blir stor, ska jag bli en pitbull och ordningsvakt vid Tönnersa Strand” !
Saltarven har ställd upp sig på led för inspektion…
Här har det blåst sydväst och nordväst. Om vi ska döma efter sandens form.
En av mina gopro, som jag byggt om genom
att ha fått satt in en ny lins har
varit nere hos firman, för översyn.
Linsen jag har är de i den översta raden.
Problemet var, att min kamera inte fokuserade 100 %. Jag försökte själv att ställa in, men insåg efter fruktlösa oändliga trial-and- errorförsök, att det var dömt att misslyckas.
Så jag ringde till företaget och de berättade,
hur de går tillväga med tysk vetenskap och
grundlighet.
Att ställa in fokus exakt med denna lins är
ett precisionsarbete. Det handlar om 1/10 mm
vridning av linsen i dess infattning i kamerahuset,
för att du ska hamna exakt rätt.
Alltså var jag ju mycket nyfiken på resultatet. Som vanligt, då jag vill ut och testa kameror,
var det disigt och dimmigt.
Alltså inte optimalt för ett kameratest.
Men hursomhelst for jag iväg med kameran
på modellen ner till stranden och flög ett par
vändor.
Vinden 8-10 m/sek och den var sydost, så det
var ju garanterat turbulent i luften.
Men jag ger mig inte, utan jag for iväg luftburen. Flög i 40 minuter sammanlagt, sedan packa in och promenera en rejäl sväng på stranden, då jag ändå var där.
Det var ju lä bakom stranddynerna på grund av
den ostliga vinden, vilket gjorde promenaden
bekväm.
Efter hemkomst förde jag över bildfilerna till mitt fotoprogram och kollade.
Med hänsyn till förhållandena kunde jag ändå
konstatera, att kameran tog bilder, som var lika
bra, som då den ny !
Härligt.
Jag tog lite bilder med min GoPro och framför
allt med min Mobius, som alltid är med.
I dag använde jag min Mobius dels som
glasögonskalmskamera, långt ord, dels som
upptäckarkamera vid mina strövtåg.
Bilderna med gulaktig anstrykning är Mobius,
vilken har svårt att hantera dåligt ljus.
Häng med om du har lust och orkar !
Släpp…
Fly baby, fly !
Ensam pilot i diset och dimman.
Den fyrsidiga pyramiden, som är högst av dynerna.
Landning
Åldringen med sin Glasögonskalmkamera…ett bekvämt sätt att dokumentera skeendet.
Beware of the hun in the sun…
The galloping Blue Phoenix.
Nu gäller bara att sätta modellen under full kontroll.
Detta är det verkliga Lagaoset.
Den ständigt irrande bäckfåran som avvattnar området mellan strandskog och dynområde.
Jag antog, att det i dag skulle finnas gott om fiskare här, då vinden var ostlig och det var lä. Men kanske det var den ostliga vinden, som gjorde, att här inga fanns, vilka prövade lyckan…
Den ostliga vinden flyttar enorma mängder sand från dynerna till stranden. Ett evigt fram och tillbaka som bälgen på ett dragspel. Fast massmedia, speciellt kvällstidningsträsket kallar det resultatet av det de benämner global uppvärmning.
Vad blänger han på ?
Strandens förträade hare…
Den uppnästa strandödlan gav mig ett vasst ögonkast.
Jo…det kommer en vår !
En beskrivning av en skenbar oordning och ordning i naturen. Eller kalla det kaos eller konformitet…
Ser du hur sanden samlas i lä av stammen på grund av förhärskande ostlig vind ?
Jag får associationer till ett märkligt magert löpande djur med stora horn på väg ut i havet ?
Jag säger inte ett ord !
Det ängsliga onda ögat…
Ett vildsvin som låg i strandkanten. Dittransporterad med Lagans hjälp. Skjutet lågt i buken. Man såg revbenen var sönderskjutna. Inget eftersök här inte…Men nu blir kadavret mat åt vitfågel och kråkor.
En fågel vita rester. Se hur evolutionen har utvecklat skelettet med lätthål… Det är just som lätthålen i ett modellplan. Gör som naturen, så blir det bra !
Strandinspektör av 1. klassen.
En tornfalk flög förbi lång från mig. Vackert tecknad med sin rostbrunröda färg.
Här bestämmer jag, säger råkan på parkeringen utanför Lidl…
…för jag har störst…näbb !
Känner du igen resonemanget ?
Jag har en Blå Fenix, som är byggd som en ren segelmodell. Den ville jag testa efter lite modifieringar.
Modellen ville svänga vänster, varför jag torderade en vinge för att få bort tendens till sväng.
Platsen som jag flög på, är ett makalöst fint kusthang vid Tönnersa Strand vid Laholmsbukten.
Jag kvistade dit och möttes av solsken och väldigt svag vind. Vinden låg på ca 2 m/sek och minskade.
Men eftersom min Blue Phoenix är lätt, gjorde jag mig inga bekymmer om flygningen som sådan.
En ganska lång promenad till min pilotplats, där jag raskt monterade modellen och kastade ut.
Kärran flög i mitt tycke perfekt med absolut neutrala trimmar och centrerade roder och utan tendens till stall.
Det visar med all tydlighet, att Leif Eriksson, som är
konstruktör av modellen, har lyckats med sin Blå Fenix
i alla avseenden.
Jodå, det gick fint att flyga. En landning gjorde jag på toppen, men med en modell med endast sida/höjd rekommenderar jag inte, detta sättet att landa.
Bakom kanten var det mycket turbulent. Det är svårt att kontrollera modellen, då den är utsatt för dynamiska krafter, eftersom det inte finns skevroder på den, vilka snabbt kan återföra den i rollplanet till ett korrekt läge.
Jag landade hel med ett litet nödrop.
Jag flög i nästan 2 timmar i svag vind, vilket i sig ger en spänning till flygandet, då man måste flyga rent och ekonomiskt. Alltså inget vevande med spakarna, för varje rörelse med roderna kostar motstånd och därmed prestanda.
Landningen vid den senaste flygningen gjorde jag på stranden, för att inte riskera något och dessutom ville jag gå längs stranden på min väg till bilen.
Så summa summarum var dagen hellyckad i alla avseenden. Vilket naturligtvis gjorde, jag kände mig nöjd, då jag
åter kuskade hem och rekapitulerade min flygning i huvudet,
då jag körde.
Jag tog naturligtvis bilder med min Mobius. Både som headcam och som ombordkamera på modellen.
Denna lilla kamera är nu för mig oumbärlig.
Håll tillgodo med ett hangreportage…..
En Blue Phoenix i färdigställning.
Vyn som möter en hangflygare vid stranden.
Förberedelser av min Blue Phoenix.
Ready to launch !
I luften…
Bilderna tas med min Mobius, som är fäst på min högra glasögonskalm, vilket gör att jag fotograferar det jag ser på. Kameran tar 4 bilder/sekund.
En Blue Phoenix kan se kantig ut på marken… men inte i luften.
Piloten ska försöka landa…
Det är inte enkelt i den kraftiga turbulensen…
…som trots att vinden var svag…
…fick min kärra att dansa jitterbug…
…eftersom det är svårare att kontrollera en modell i kytten utan skevroder.
Fast en mops som är med i “The Flying Pugs”,har ju både sido- och skevroder eller ?
Undrar du varför jag trivs här ?
Denna plats ger mig allt jag önskar ur flygsynpunkt och behovet av naturupplevelse.
Min kärra har lagt sig till ro efter landningen och njuter av havsutsikten.
Hanget har blivit bättre och bättre !
Det fanns lite vårtecken. Gräset börjar bli grönt och flyttfåglarna börjar anlända.
Uppriktigt sagt, vet jag inte varför bilden tycks “vriden” ? Jag tog den på språng efter att ha varit nere vid en skummande fors och då jag fått vatten på uv-filtret, torkade jag av det lite hastigt. Så hastig avtorkning av filter och rörelse av kameran har antagligen produdcerat ovanstående.
Vårt väder har inte känts speciellt inbjudande , så det skulle få mig ut för att flyga med någon
av mina modeller.
Dock käre gäst, det går mot ljusare tider nu. Solen går inte ner klockan 15, utan det dröjer till ca 1620 nu, så håll ut och lev på hoppet, som loppan gör…
Om jag inte kan flyga, kan jag ströva vid stranden.
Förresten har du tänkt på den ganska subtila skillnaden mellan orden promenera, ströva, flanera och promenera ?
Vi har inte upplevt någon riktig höst- eller vinterstorm
under en lång tid nu, även om kvällstidningsträsket
utmålade blåsandet för 14 dagar sen som jordens undergång, varför strandens tillstånd är relativt indifferent.
En rejäl storm rör om och presenterar fynd, vilka kan vara
spännande på strandremsan.
Jag begav mig till stranden vid Laholmsbukten, där Lagan mynnar i Kattegatt. Platsen heter Lagaoset vilket på halländska..bland annat betyder Lagans mynning.
Denna strand är omtyckt av människor, som söker vederkvickelse och ro för att kunna ladda lite själslig
energi och spola hjärnan från halva tankar och som
det heter i Windows “Lösa filfragment”.
Det är en åsikt, jag har mött hos många vandrare
under mina promenader.
Vad som fångar mig personligen vid en havsstrand ?
Det är ljuset, havet och de dofter, vilka vinden och havet
för med sig.
Dessa luktintryck startar hos mig funderingar och
stimulerar min fantasi.
Just i dag var vädret i stort vindstilla, då jag startade
mitt lite planlösa flanerande norrut. Jag var på plats
0830 och möttes av ett blekt lite disigt ljus.
Fram emot 10-tiden manifesterade sig en praktfull halo med sidosolar i skyn. Du kan se bilderna.
Detta är ett fenomen, som uppstår, då solens ljus bryts i
sig högt befinnande iskristaller, vilka kommer att fungera
som ett prisma.
Som du ju vet sen skolan, bryter ett prisma ljuset och
presenterar det i spektrets färger. Det är vackert och
kan ses relativt frekvent.
Speciell vid vintertid då atmosfärens temperatur är
relativt låg.
Jag gjorde inga fynd under min promenad, mer än
att jag lade märke till ganska många ilandflutna maneter,
som låg som mångfärgade glaslinser, just där dagens små
vågor bröt mot strandkanten.
Lagan tillförde Laholmsbukten mycket vatten och det
utströmmande vattnet, fick den svaga dyningen,
som sakta rullade in mot stranden att försynt bryta,
då den mötte Lagans snabbt strömmande vatten.
Då dyningen möter Lagans vatten, kommer dyningen
att bryta. En våg är ju en cirkulär rörelse av vatten och
om den möter strömmande , vatten kommer den att
“överstegras” och bryta.
Lagans vatten flöt glatt porlande längs stranden norrut
med ca 3 knop, vilket man, om man är ovan simmare,
ska ha i åtanke vid sommarens bad.
Jag filmade det försiktiga vågspelet och ska redigera en
film, som jag hoppas får betraktaren att förstå, vad jag
menar med avslappnad miljö. Problemet är att den
“gamla” Moviemaker inte funkar i Win 10.
Tursamt nog, har jag en laptop med XP, där jag kan
editera i gamla Moviemaker. Så stay tuned, det kommer
en video.
I brist på video ska jag trötta dig med bilder…lite info
om bilderna;
Bilderna är tagna med min nyinköpta ifåne. Som jag naturligtvis inte lärt mig hantera då det gäller
kamerainställningar. Vi kan vi hålla i minnet att bilderna togs mellan
0830-1130, vilket betyder motljus och en lågt stående
sol. Därför knackig teknisk kvalitet…
På stranden jag märkt, att ett stigande antal människor går
och letar bärnsten.
Bärnsten förekommer här sparsamt och vill du maximera
chansen att hitta sällsyntheterna här, ska du passa på efter
en storm.
Rota i den ilandflutna tången i strandkanten, då kan du
vara fyndig.
Generellt kan man plocka bärnsten enklast nere vi Skånes
ostkust i trakten av Ravlunda.
Ordet Ravlunda, tror jag, kan härledas till det fornnordiska
ordet “Rav”, vilket betyder just bärnsten.
Hoppa upp och häng med längs stranden av Laholmsbukten, där du kan njuta av en fri horisont !
Jag brukar säga, att de som transporterar sig på E6 njuter av Halland som förtjänar epitetet; “Halland…horisonternas landskap.”
Speciellt då du passerat höjdsträckningen vid Påarp på E6
och du blickar mot havet och Halmstad vid passage.
Några snapshots från mina 3 timmars irrande på stranden kan du finna efter textsjoket.
Deomdetta
Varför glömmer Tina Turner ständigt sin peruk vid Lagaoset ?
Frosten biter sig fast i skuggan som puder på sanden.
Lagans utströmmande vatten skapar svart oro i Laholmsbukten.
Lagan viker norrut parallellt med stranden.
Här ser du, hur den långsamma dyningen bryter, då den möter Lagans snabba vatten.
Ilandflutna grenar får en glasering av is i den svaga kylan.
Solen skapar en skugga som ger en illusion av en man, som bestiger en stege…eller en bild från 1000-talet
utvisande en viking i sin järnhjälm.. Det är bara använda fantasin…fantasin är din verklighets katalysator och smörjmedel.
Ett ilandspolat djur där ryggkotorna sticker upp som varande från en förhistorisk ödla…
Ett rep som hängt i havet ger möjligheter för blåmusslelarver att
etablera sig och växa till . Naturen utnyttjar alla möjligheter !
Ett annat havsdjur som lämnat in på stranden.
Det enda som flög förbi under min promenad.
Stranden som ger mig så mycket.
Så här såg det ut tidig förmiddag.
Vågorna och vattnet skapar osannolika mönster. Slumpmässig ? Nej ett resultat av hydro- och geodynamik.
Den något magerlagde mannen till vänster pekar och säger: Där !
Skummet skapas av en alg. Vattnet som spolas upp på stranden av vågorna rinner tillbaka till havet och lämnar efter sig en miniwadi.
Hela familjen ståndaktig iakttar stranden i god ordning.
Fader, moder och två telningar…
En vakare som flutit iland. Märkt H77, vilket inte indikerar mycket.
En svensk vakare tillhörande licensierade fiskare i Sverige har en två-
eller treställig beteckning. Ser ut att vara nån hemmagjord beteckning
av en fritidsfiskare…man har två vakare på en länk. I den ena änden
vakare med en flagg och i den andra en vakare med två flaggor.
En bild jag vill ska visa, hur högt och fint hanget är nu.
Vindbrunn som är skapad av den sydvästliga vinden.
Fri horisont
Den lååånga stranden, där jag ofta flyger hang med mina modeller.
En tall som dukat under från den eviga vinden.
Denna bilden varför ? Jag tycker det är en bra komposition…
Två tallar som slagit armarna om varandra i dödsdansens slutpiruett.
“Jag är också död” !
50 meter bakom nuvarande dynlinje finner vi ännu en.
Ett bevis på strändernas metamorfos.
Därför packade jag en modell i bilen och for iväg riktning Hovs Hallar.
Jag tror, min bil hittar vägen nu själv…
Vädret enligt yr.no skulle bli ca 3 m/sek Nord.
Eftersom jag vill vara säker på att få lite tid i luften, tog jag med min trogna HyperAva. Kan jag inte flyta med den på hanget, då flyter inget.
Vädret var uppklarnande tack vare en svag högtrycks- rygg, som kommit in. Solen kom och allt såg bra ut.
Utom för de skärmflygare som fick parawaita upp på toppen av Platån. Det var ju för lite vind. För att kunna flyga säkert, behövs det 5-6 m/sek för en skärm på det höga hanget vid HH.
Jag tog mig upp till toppen och fick en trevlig pratstund med tre flygentusiaster, som rest till ända från Blekinge.
Det är väl cirka 250 km enkel resa för att få en eventuell chans att hänga under trasan.
Men så är det, om man är en hängiven flygentusiast !
Efter en stunds prat tog jag min Ava och startade i den nu mycket svaga vinden. Styrkan ca 1-1.5 m/sek.
Jodå det bar, men det tycktes svårt att gneta sig högre upp än 40 m över kanten. Dock var det inga problem att hålla sig uppe.
Att flyta sakta på HH i vackert väder med en mycket välflygande modell är en sinnlig belöning för piloten, som uppväger långa resor och promenader.
Efter en lång tur landade jag och vi fortsatte att
diskutera eventuell vind…Det eviga diuskussionsämnen
då hangflygintresserade står på ett hang.
Långt ut syntes mörka stråk på Kattegatt, vilket
kunde indikera ökande vind. Prognosen hade ändrat
sig och yrkade på avtagande vind. Dock är ju hoppet, det sista som överger en hangflygare.
Finns det en chans, så väntar vi, för att kunna utnyttja en förhoppningsvis kommande vindökning.
Tyvärr lade vinden av, vilket märktes då jag startade
igen.
Inte ens en Ava kan flyga på noll lyft…så jag packade
ihop och drog mig hemåt, bara för att se då jag
passerade Segeltorp, att vinden snabbt hade ökat.
Tillfälligt bara tänkte jag, för jag inte skulle frestas
att fara tillbaka.
Det är så att vinden runt halvön är mycket svår att prognosticera. Detta bevisades, då jag körde längs havet vid Norrviken mot Båstad, där det var stadigt 5-6 m/sek N.
Men som sagt, jag stod emot lockelsen att vända,
då vi hade annat att göra hemma.
Hur som helst, även om man inte får flyga varje dag
i 4 timmar, träffar man trevliga, kunniga och intressanta
flygare och entusiaster vid en tur till Hovs Hallar.
Åk du dit med eller utan modell du också och upplev
mycket, som du aldrig gör i den eviga dvalan framför en tv !
Vill du ha info om väder kan du ringa eller mejla.
Min mejladress finner du här. Telefonnummer
kan du googla.
Vi ses, för nu går det mot ljusa tider !
Bilderna är tagna med min lilla Mobius i fotoläge.
Därför är inte kvaliteten super. Men betänk att
bildstorleken är endast ca 0.3-1.2 Mb ! Till skillnad
mot Raw=20 Mb eller jpg=4-5 Mb
Sen har jag problemet med lågt stående sol, vilket gör motljusproblemen stora.
Min Mobius satt som vanligt tejpad på min högra
glasögonskalm. Då plåtar jag, det jag ser på.
Mycket bra sätt att dokumentera sin dag.
Kameran tar 4 bilder/sekund.
Med ett 64 Gb minneskort kan jag med en genomsnittlig bildstorlek på 1 Mb ta ungefär 6000 bilder…
Mitt batteri, som jag bytt till ett med dubbel kapacitet
klarar 5000 bilder.
Det mörka stråket på havet som höll fort hopp levande.
Där är det lyft !…
Den förväntade vinden…gick upp om inte i rök, så i all fall i intet.
Min Ava beredd med en Mobius tejpad på vänster vingpanel. Enkelt ska det vara !
Du ser att det rådde mycket, som förknippas med stillhet och ro på HH i detta ögonblicket…
Men nu kör vi !
Ut och testa ödet…eller i alla fall eventurellt lyft.
Ser ok ut nu.
Inte mycket korkverkan dock.
Här ser du hur lågt jag gnetade.
Som du säkert förstår, är det inte ett önskeläge att landa in i branten under kanten…
Här ser du, att jag är under kanten.
Det gäller att ha kalla nerver under dessa betingelserna !
Min pilotplats och kärran under kanten…
Men ner kommer man ju alltid…
De tre aviatörerna från Blekinge
Min Ava belyst av en blek januarisol.
De flesta bilderna är uppdragna, därav den sämre kavaliteten.
Du ser min Ava lämna Contrails…
Det eviga problemet…vindens riktning och styrka.
Smarta telefoner underlättar faktainformation till en del.
Flygentusiast nummer 1.
Flygentusiast 2.
Flygentusiast 3.
Klart man är glad att vara på Hovs Hallar !
Havet som det tydde sig då vi lämnade.
Den gamle på väg att hämta sin Ava efter dagens sista flygning och landning.
…inget nytt att presentera på min blygsamma blogg…
…men en blogg som inte uppdateras är en död blogg. Eller som det låter bättre: A dead duck !
Säger man det på tyska låter det annorlunda: Eine tote Ente… Satsmelodin är bättre på tyska.
För att inte hamna bland de döda ankorna får jag publicera lite om min dagliga promenad vid havet.
Dessa promenader betyder mycket för mig, då det laddar mina psykiska batterier och ger mig lust att företa något, även sen jag kommit hem.
Är jag ute och strövar, händer alltid något oväntat, som jag inte har planerat. Jag ser saker i naturen, jag träffar människor som har något intressant att
berätta, eller så sker helt osannolika saker ibland.
I dag fredag var en dag med nästan ingen vind. Havet låg stilla, bara små vågor smög in till stranden, där de lade sig tillrätta med ett försynt frasande.
Solen sken från en molnfri himmel och temperaturen låg runt 2 grader C.
Förutsättningarna var goda för en vistelse på stranden.
Som vanligt, vill jag säga, stod de bilarna jag känner igen på parkeringen vid Lagaoset, vars passagerare liksom jag fördrev tiden med ett strövtåg längs den tysta stranden.
Hela området där vi vandrare håller till, är ett naturvårdsområde där vissa regler gäller. Länsstyrelsen som är ansvarig lägger ner att gott arbete, då man försöker bevara området och dess olika biotoper.
Alla följer inte dessa regler. Vissa människor har en
oförstående attityd eller brist på uppfostran, vilket enligt
de själva, ger dem rätten att bryta reglerna.
Det kommer du att få se i mitt lilla reportage.
Vi har nyss haft “Liten Kuling”, som det heter på norska, vilket enligt mig borde borga för, nya ting skulle dyka upp på stranden.
Men det var nog mest på kvällstidningsträskets löpsedlar
det hade blåst…Här på stranden märktes intet.
Själva den ständigt föränderliga mynningen av Lagan,
Lagaoset, manifesterade sig genom att sandreveln som
vanligtvis brukar finnas var borta. Men hav förtröstan,
den kommer tillbaka förr eller senare.
Jag observerade inga fåglar att tala om. Min förhoppning
var att få se en havsörn passera, men intet av den arten syntes.
Av arten människa fanns två kvinnor med 7 jaktlabradorer, som sprang lösa på stranden. Jag dristade, att upplysa
damerna att lösa hundar i detta området är förbjudet,
enlig uppsatta skyltar. Deras svar var, att “att det gäller bara bland dynerna”… Jag uppmande kvinnorna att läsa noga på uppsatta skyltar.
Den andra gruppen var ett antal fiskare. De tillhör kategorin av människor, som aldrig ger upp hoppet eller drömmen. Drömmen om stor och mycket fisk. Men som de sa, det är inte fisken som är viktig, utan det är den sociala samvaron och naturupplevelsen, som hjälper till att hålla drömmen om jättefångsten vid liv.
Vid en av parkeringsplatserna hade några skjutit raketer för att fira något.
Platsen var överströdd av skräp och för att framhålla sin innovativa förmåga hade dessa vandaler stoppat raketer bakom Länsstyrelsens informationsskyltar och sprängt sönder dessa. Till vilket syfte ?
Att visa att man kan förstöra. För mig visar deras handlande en brist på uppfostran
och kognitiva defekter.
Hela deras verksamhet var meningslös.
Jag blir förbannad, då jag ser sådant. Att anmäla upplever jag som meningslöst. Det handlar om brist på uppfostran i
hemmet och i skolan, där man borde fått lära sig förstå,
vad som är rätt eller fel.
Skulle inte vetskap om vad som är moraliskt rätt eller fel,
vara en kardinal dygd?
Nåväl, denna sprängning…vad spelar det för roll om 1000 år ?
Då jag går längs leden genom strandskogen, har jag ständig
spaning efter en av de två vita älgar, som rör sig här.
Det skulle vara roligt att lyckas ta ett par bra foto av någon
av dessa.
Efter 2 timmar i naturen bar det hemåt, där vidare uppgifter väntade, vilket tack vare min naturpromenad jag kunde starta med bra energi och mycket ideer.
Jag tog lite bilder, som det var problem med då en av
inställningarna på min trogna Sony inte var helt rätt.
Men jag försökte rätta till det mest uppenbara felaktigheterna.
Om du har lust så följ mig bakåt stigen…
Detta långsmala djuret överraskade mig lite i motljuset.
Jag har fotograferat denna märkligheten förut…
Få vi bara tid på oss, så ska vi rita våra cirklar…
Två torra träd tråder en trängtande tango…
Lagaoset den 4. Januari 2019
“Jag ger upp”
Det enda vintriga, frosten i kanten av Lagan.
Lagan smyger förbi strandkanten
Alles ist Ruhe…
Naturligtvis är det gråtrutarna som har druckit kaffe
och slängt emballaget på stranden. Vem annars ?
ett Os
En hare som lagt huvudet tillrätta i sanden en sista gång.
En rot som vore den hoptryckt av en hydraulisk press.
Kattegatts milda dyning bryter mot Lagans utsrömmande vatten.
Det vita skummet. Beror på närvaron av en alg.
Fiskare
Allt handlar om aerodynamik…
Vandalernas gemensamma små hjärnor lyckades efter möda med detta.
Nedskräpat och förstört.
Vattendraget bakom dynerna isbelagt.
Japp, här flanerar jag.
Ett förhistoriskt djur med snabel reser mödosamt på sig.
I och med att detta är ett naturvårdsområde, får skogen sköta sig själv, så det så småningom blir en urskogsliknande biotop.
En lätt dimma svepte in naturen och jämnade konturerna.
Vi hade i dag måndag en fin dag, då det gäller modellflyg.
Det var solsken och nästan ingen vind och -2C. Tack vare frånvaron av vind kändes inte kylan.
Eftersom jag inte varit ute och flugit på 3 veckor,
var jag utsatt för ett envetet sug efter att få flyga.
Så jag bestämde mig för att dra iväg. Tur jag har fina platser att flyga på, vilka ligger nära min bostad, som passar mina ändamål både vad gäller hang och termik. Motorflyg ägnar jag mig inte åt.
Då jag ville prova en gammal kamera, plockade
jag med mig en Blue Phoenix, som alltid är flygbar
och som jag kan montera olika kameror på
och åkte till havet för att få mig en flygtur och lite bilder.
Framkommen erfor jag, att havet låg i stort sett som smält bly och ett par hundra meter från stranden, kunde jag se ganska gott om sjöfågel.
Vilket också en man sittande på en dyn gjorde, då han hade monterat en häftig tubkikare för att kunna studera sagda fåglar.
Min Blue Phoenix och kameran ombord monterade
jag på 5 minuter och sen gick jag ner till dynkanten
vid havet, där den sittande ornitologen var rädd,
jag skulle skrämma fåglarna med min modell.
Men då han såg den nästan ljudlösa modellen,
försjönk han ner i sina sina fågelstudier igen.
Jag fick 45 minuter i luften och jag säger igen, att det
är fantastiskt så länge jag kan flyga med 2.5 Ah acke,
om man inte gasar fullt och hushållar med Amperen.
Stranden tom på människor förutom fågelskådaren
och jag.
Fast det kom 2 kvinnor…med 7 lösa hundar.
Hundar är förbjudet att ha lösa i naturskyddsområdet.
Det finns gott om skyltar, som upplyser om det.
Men tydligt är, att vissa anser sig inte behöva rätta sig efter bestämmelser, lagar och förordningar.
Jag brukar kunna se havsörn vid stranden, men det
blev noll observation idag. Fågelskådaren hade sett en passerande havsörn långt
ut på havet, en timma innan jag kom.
Så efter i stort en timma i luften gjorde jag en superfin
landning jämte stigen på den plana ytan.
Ingen speciell flygning i dag, men det omedelbara
pockande på flyg minskade ner i kroppen.
Jag var nöjd. Märkvärdigt att jag aldrig tröttnar på att flyga...
Jämte stigen ner till havet finns bord och bänkar, som var vita av rimfrost trots intensivt solljus. På den plana ytan i bakgrunden landade jag min Blue Phoenix efter avslutad flygning.
Innanför stängslet betar under den varmare årstiden ett hundratal får och ett
tiotal islandshästar. Det är för att hålla området öppet och hindra slytillväxten.
Rimfrosten glaserar växtligheten i motljuset.
2 kvinnor och 7 lösa hundar.
Ser du så blank Laholmsbukten är…?
En avslappnad pilot njuter av sin flygning. Hangkanten. Har aldrig varit bättre ! Här syns, om du ser efter, en modellflygare och en ornitolog. Var och en njutande av sin hobby. Hangkanten är vass och hanget blir bara högre och högre. “Mitt” hang. 15 km långt, 4-12 meter högt och byggt för västliga vindar, 2-8 m/sekund. Bakom hanget rinner en bäck som bildat små vattenytor vilket gynnar biotopen.
5 sekunder efter landningen
Du ser själv…min Blue Phoenix gnistrar som en diamant !
Den gamle på väg att hämta modellen efter dagens enda och sista landning.
Då jag går hemma och kurerar min lunginflammation, som tack och lov nu är nästan utläkt, när jag en stark
önskan att få komma ut och röra på mig.
Jag kan inte gå hemmasom en gammal huskatt och
vänta på något, som inte kommer att hända.
Först vill jag säga lite om det tragiska försvinnandet av en 12-årig pojke i Falkenberg. Enligt tidningsuppgifter har man funnit honom död vid ett kraftverk i Ätran i Falkenberg.
Jag funderade, innan jag använde ordet “död”.
Jag vet, vi ryggar lite tillbaka för ordet, därför
det är på ett sätt brutalt och definitivt, men jag
skrev det i alla fall, då det är verkligheten. Ingen undgår den.
Försvinnandet har väckt stort uppseende och skapat ett mycket brett engagemang hos befolkningen. Flera tusen människor har varit engagerade i letandet. Kom sen inte och säg att vi svenskar är känslokalla !
Att engagemanget för pojkens försvinnande blev så
starkt kan bero på, att han bodde i en liten ort, där
många visste, vem han var.
En annan orsak till varför människor ocksåutanför närområdet tog del i eftersökandet kan kanske vara,
att det i samhället bland människorna fanns en känsla
av en sorts kollektiv skuld till de med Downs Syndrom
efter händelsen då en man med DS blev ihjälskjuten av vår svenska polis, då mannen gick omkring med
en leksakspistol.
Jag ska inte moralisera över polisernas handlingar,
det kommer förhoppningsvis att klargöras vid utredningen,
men kunde inte ordningsmakten väntat att skjuta, tills
de fått bekräftat, att vapnet var verkligt ?
Hoppas detta aldrig händer fler gånger.
Hur ska man kunna minska risken att handikappade människor försvinner ?
Det finns inga enkla svar, men en möjlighet är,
att utrusta dessa personer med en GPS-tracker.
Då har man koll på, var personen finns i realtid.
Detta är ingen rymdteknik, utan allt finns tillgängligt
och är billig och lätt att använda.
Ja, det är bara ett förslag.
Hösten är den tid, då naturen drar på sig en fuktig filt inför vilotiden på vintern.
Naturen är enligt mitt sätt att se det en vacker tid,
som skapar ett visst lugn. Alltså dags att bromsa
upp i ekorrhjulet och dra ett djupt andetag för att
kunna tänka efter.
Jag tog mig en promenad i det dimmiga vädret,
som dock innebar 9 graders värme.
Dimman omöjliggjorde flygande i någon form,
även om jag hade en enkel elseglare i bilen laddad
och klar.
Jag fick två timmars promenad i naturreservatet
Tönnersa, där stillheten härskade.
Inga fåglar av intresse och stranden tom på människor.
Naturreservatets betesdjur bestående av får och islandshästar hade flyttat hem. Blir roligt att åter få se dessa naturvårdare till våren.
Men, för mig är det mycket givande att promenera,
fundera och uppleva, det som sker.
Mina batterier blir laddade och jag står parat inför
nya upplevelser.
Det var nästan noll vind i går. En svag ostlig vind
drog sakta över stranden, vilket betyder,
att inga vågor rullade mot stranden.
Endast små försynta vågor bröt, då den svaga
havsdyningen rullade upp och bröt mot Lagans
utgående vatten.
Det var enda rörelsen på havets yta i dag.
Förhållandet att havet ligger stilla, skaparen en
stark ro hos flanören.
Gå ner till havet om du kan. Allt du riskerar är bara
att bli en ny människa !
Nåväl, jag tog lite bilder, som illustrerar mina strövtåg.
Häng med !
Jag vet, att träden fäller sina löv på hösten. Tydligt är att mopedträden gör samma sak…
Lagaoset klockan 0930.
En av strandens märkliga djur står och torkar sina vingar efter en simtur.
Långa vingar lite huvud. Som en F3J kärra…
Den enda vågen …
Sköldpaddor vid Lagaoset ? Självklart finns det sköldpaddor här. De går upp på stränderna för att lägga sin ägg. Fast de är sällsynta.
Tja, vad säger du detta är för art ? Påstridig verkar
han vara i alla fall, men han har glimten i ögat !
Hon låg bara och plirade med halvslutna ögon på oss flanörer.
Reminiscenser av björnbär i November.
Mycket söta och lite jästa frukter nu. Goda att äta.
Jag vågar inte säga, vad det är…
Lagan för med sig det, som träden längs ån släpper i vattnet och deponerar det vid stranden, där det ger småvadare möjligheter att finna mat.
Den stolte riddaren på Tönnersastranden håller ställningarna med sin lans.
En surmulen strandsskrävlare med sina långa framben har synpunkter på…
…passerande flanörer, vilka kan tänkas störa hans tankar så här på morgonen.
Hej, jag är en fransk bulldogg och jag är 8 veckor gammal !
Jag tycker om att sprida glädje.
Det var lovat stadig nordlig vind, visserligen svag, men fullt tillräcklig att kunna flyta på.
Kom på plats 0900 och tog mitt pick och pack och strävade upp på Platån.
Såg mig omkring och kollade vind, riktning och
eventuella rotorer på toppen.
Vinden var som förväntat ca 2-4 m rakt på
kanten. Den var stadig och det lovade gott.
Så jag monterade, inte min Spirit, den har
gått till ett bättre…liv, som du säkert läst på min
blogg. Jag hade med min 40 år gamla Multiplex “Hobby”.
Tog modellen för att kasta ut vid högra kanten. Där jag stod och väntade på, att topprotorn skulle
sluta mala på.
Men tyvärr, den slutade inte snurra. Den roterade
runt med minst 5 m/sek, vilket innebar, det
blåste ut från hanget, då jag stod på toppen.
Helt omöjligt att starta under dessa betingelserna.
Hade jag haft en mera lättflugen modell så kanske.
För jag såg hur korparna och vitfågeln gled på
hanget utan minsta problem.
Lite moment 22 nu. Lyftet bra, men rotorn
gjorde det alltför riskfyllt att kasta ut i medvinden.
Jag har lärt av erfarenheten och vet, vad som
kan hända, om man tappar modellen under kanten.
Så det blev till att sätta sig på sin tuva och filosofera
i stället.
Korparna utförde sin sedvanliga akrobatik i
luften framför mig och några fjällvråkar kom och
samlades i en flock, vilken fick termik och fåglarna
försvann riktning söderut.
Mycket folk som promenerade och de flesta
ville veta mer om min modell och hur ett hang
fungerar.
Jag tycker, det är inspirerande att få göra ohöljd
propaganda för modellhangflyget !
När jag gått/suttit där i 2.5 timma, utan att
topprotorn visade något tecken på att försvinna,
tog jag ett beslut att ge mig hem.
Alternativen var ju att försöka startaoch
komma ut i det laminära lyftet och då fanns
risken, då du går från medvind till motvind,
att du får en stall och en resulterande vikning.
Flyger du medvind och du möter stigande luft,
kan din vinge överstegras, eftersom vinkeln mellan
vinge och mötande luft ändras så tillvida, att
anfallsvinkeln relativt luften snabbt ökas väsentligt.
Får jag en stall och viker mig…blir det att ta en
lång promenad för att i bästa fall hämta en smälld
modell, i sämsta fall blir det att anse sin modell,
som förlorad.
Ovanstående ville jag inte uppleva. Visserligen
var jag infernaliskt flygsugen, men jag bet nacken
av skam, demonterade, packade och åkte hem.
På hemvägen stannade jag vid en gård, då jag
skulle justera en pryl i bagaget.
Jordbrukaren odlade äpple och päron, så min
fråga blev, då han kom: Vad kostar din frukt ?
“Ta vad du vill, som ligger på marken”, blev svaret. Jag tog, tills jag nästan skämdes, av de bästa äpplen och päron jag smakat.
Vi vet ju, vad svensk frukt kostar i dag…25-40 kr kilot !
Det kändes som lite plåster på modellflygsåren, att jag fick frukten gratis.
En 40 är gammal Multiplexmodell…
…och en tuva som är pilotplats för en pensionär.
Som du kan se, ligger Oceanen jämn…
Jag påstår att detta är en fjällvråk…
…därför den har ett svart band som avslutar stjärten…
…den har ingen “kant” på främre delen av undergumpen…
…och den stod och ryttlade…
…under en längre tid, då jag…
…kunde se de fjäderklädda benen..tarserna.
Att påstå jag är dålig på att artbestämma fåglar, det vore
ett gränslöst beröm för mig. Att påstå jag är usel på att artbestämma, kommer avsevärt
närmare sanningen.
All min eventuella kunskap om fåglar, namn, utseende och
uppträdande blev formaterat ur mitt minne, tillsammans
med annat för min kognitiva förmåga väsentligt,då jag
drabbades av en stroke för 7 år sen,
Så är det bara. Om jag har döpt en fågel till fjällvråk i stället
för exempelvis kalkon, så behöver du inte påtala det för mig.
Lev i stället i din lyckliga stämning och känsla, att du faktiskt kan skilja på en kalkon och en vråk.
Här flyger fågeln med yttervingpennorna indraga,
eftersom det är bra lyft på hanget…
…här flyger fågeln termik och då fälls “wingletsen” ut för att minska det inducerade motståndet och öka
spännvidden , vilket gör, att fågeln flyger kostnadseffektivare.
Akrobatiserande korpar.
Hugin och Munin.
Tanken och minnet
Vilka var den fornnordiska guden Odins springpojkar
vilka flög omkring och noterade vad som skedde i landet,
vilket de sedermera rapporterade till Odin.
Sådana finns fortfarande i sinnevärlden i landet Lagom.
Min Spirit, som berett mig så mycket flygglädje i mer än
500 timmar, slutade sin existens som flygplan i går på
Hovs Hallar med en genuint ordentlig smäll.
Jag ska redogöra för historien i korta drag så småningom.
Då det var fina förhållanden för hangflyg, stod jag startberedd på Platån kl 1000. Vindstyrka ca 3 m/sek med nordlig vind kanske lite dragning mot ost.
Topprotorn snurrade på stadigt, så stod du längst upp och
skådade ut mot Kattegatt, så blåste det stadigt i nacken på dig…
Kantrotorn fanns också på plats, men den var inte så starkt.
Väl ute i lyftet var det perfekta omständigheter och jag kunde bara njuta åt en välflygande modell i laminär luft.
Som vanligt fotograferade och videofilmade jag.
Vid 11-tiden kom Ronny från Halmstad med sin segelkärra. Han fick också en fin flygupplevelse.
Man kan säga, att allt var perfekt. Men….säg den glädje som varar.
Ronny och jag flög rote och vi var på väg åt vänster just
passerande en av de klippspetsar, som sticker ut mot
Kattegatt då…. min Spirit plötsligt dök i ca 45 graders
vinkel snett ner riktning kanten.
Det lustiga var, att jag just hade berättat för Ronny,
hur man skulle agera, om man tappade sin modell
under kanten…
Vidare beskrev jag, hur svårt det kan vara att finna
sin bortflugna modell framför och nedanför kanten.
När den första överraskningen lagt sig, började jag
med att kolla, om jag hade låsning på min mottagare,
då jag stod framme vid kanten.
Nix, jag hade ingen kontakt med mottagaren, då det
var ett streck där det borde stått 7.8 Volt.
Jag förstod, att mottagaren inte hade någon ström,
eftersom det inte funkade, eller att min modell låg
helt skärmad för radiovågor.
Jag fick redan då en misstanke att kontakterna mellan
mottagaren och acken hade separerat, eftersom jag
rotat där efter min första landning. Jag visste att
kontakterna gick väldigt “lätt”…
Alltså, nu blev det till att leta. På ett förnuftigt sätt
hoppades jag.
Först slog jag fast, så gott det lät sig göras, var modellen
borde slagit ner, med hänsyn taget till modellens
riktning och hastighet, då den dök.
Min slutsats var, att den borde finnas max 50 m
bortanför den utskjutande klippan.
Så det blev till att att hänga på sig sina grejor,
vilka bestod av min flygväska, väska till modellen,
min kameraväska med två kameror och min sändare i handen för att kunna lokalisera
eventuellt servoljud och underlätta riktningsangivelsen.
Jag beslöt, att gå ner en stig, jag visste om, som
finns i början på Platån, vilken leder ner till en mindre
platå ca 20 m lägre, för att kunna göra en första
scanning av området.
Du ska veta det, att stigarna vid kanten på HH är
mycket branta och svårforcerade.
Alltnog, jag tog mig ner till en mellanplatå, gömde
mina prylar i en buske och började spana. Jag snubblande
runt, svettades, ramlade i enebuskar då jag halkade
på det luriga underlaget och svor.
3-4 olika platser spanade jag ifrån, men intet plan var
att se.
Den sista platsen jag stod på var ca 100 m från den plats,
jag lagt mina prylar. Efter 40 minuter avbröt jag aningen
besviken. Jag tycker, att jag borde sett min modell här…
Att gå och hämta mina saker från denna plats var mycket
svårt, eftersom det var så brant och igenväxt med enebuskar
och vildnypon.
Jagbeslöt, att göra det enkelt genom att gå till parkeringen
längs en lägre enklare stig, sedan tillbaka upp på Platån den normala turistvägen, för att åter gå nerför stigen jag
börjat med, leta upp mina saker och vända om och upp
till Platån, sen ner till parkeringen och lägg prylarna i bilen…
Låter det enkelt ? Det var det inte !
Jag var rent blöt av svett, då jag kom till min bil.
Det var varmt ute.
Efter jag lämnat grejorna och fått lite vätska, gick jag
stigen ner mot havet för att gå turiststigen längs stranden vid HH bort mot den plats, där modellen
enligt min mening borde finnas.
Första biten på stigen var enkel, men sen…det var svårt
att gå med lågskor på stenarna, som inte ligger stilla.
Dessutom är här mycket brant.
Så småningom kom jag ner vid stranden och jag
traverserade mig mot platsen, där min modell
borde finnas.
Avstånd dit ca 300 m i besvärlig terräng.
Då jag kommit så långt, att jag hade ögonkontakt med
den utstickande klippan började jag, för att inte missa
något, att leta systematiskt.
Alltså jag stannade, lugnade nerver och andning och
spanade metodiskt av terrängen.
Sen gick jag åter 20 m, stannade och spanade.
Dock inget, som skulle emanera från en Spirit Elite,
syntes till.
Efter mycken möda och besvär stod jag till slut med
klippspetsen till vänster om mig och följaktligen borde
min Spirit Elite ligga till höger om den sett mot kanten.
Jag hade vissa förhoppningar om att få syn på den,
eftersom det troliga nedslagsområdet var här.
Men icke. Inte den minsta balsabit eller Oralightklädsel.
Eftersom jag var relativt övertygad om, att modellen
skulle ligga här, fanns det bara en sak att göra.
Det var att undersöka de buskage, som växte på olika platser i den mycket branta kanten.
Kanten, som du kan se på bilderna nedan, är mycket
brant, ca 60 grader, dessutom garnerad med mindre
stenar, som är instabila och hela tiden rör sig, då man
trampar på de.
Se framför dig en pensionär i lågskor med en väska över
axeln och en sändare i handen som försöker bestiga branten…
Det var akrobatik i högre skolan. Utomordentligt lätt
att ramla.
Inget projekt jag såg fram emot, på grund av att
buskarna var mycket täta och risiga.
Men jag hade inget val, om jag skulle hitta den
förlorade modellen.
Därför tog jag mig upp, så försiktigt jag kunde.
Upp 10 m och sen vilopaus. Vid varje paus scannade jag av omgivningenpå jakt, efter vad som kunde vara
en Spirit. När jag letar, scannar jag området två gånger
alltså både “baklänges” och “framlänges”.
Jag rotade igenom 3 buskage, vilket med den lutning
som fanns inte var lätt. Att ta sig igenom slyiga buskar
och samtidigt effektivt söka av terrängen i en sluttning
med så brant lutning med en sändare i ena handen är
ingen sinekur. Jo, jag svor inombords under min exkursion !
Sanningen är, att jag var helt fysiskt slut.
Men ge mig…aldrig.
Halvvägs uppför branten satte jag mig i stenöknen
och spanade, efter att jag just tragglat mig igenom
ett buskage.
Uppe i ett buskage, ytterligare20 m högre upp, tyckte
jag mig ana något vitt. Jag medger, att hjärtat började
ticka på. Kunde det vara en del av min modell ?
Jag spottade i händerna, svor och fortsatte min darriga
klättring, så jag kunde be- eller avkräfta min observation.
Efter 10 meters klättring satte jag mig igen och kollade
det vita.
Nu såg jag, det borde vara min modell.
Denna bekräftelse pumpade ut mer adrenalin,
så de sista 10 meterna forcerade jag, så stenarna
tycktes yra runt en bergsbetvingande pensionär.
Jo, det var min modell. Den låg under förväxta buskar
i små delar.
Att modellen gått i bitar, det kan jag leva med, men jag skulle aldrig stått ut med att förlora mottagare, telemetri,
kamera och servon.
Min modell var sönder i så många delar, som om den
passerat en matberedare, eftersom den passerat
genom en y-formad klyka. Detta hade dock det goda med sig, att delar av själva
kroppen, jämfört med vingarna, inte var så sönderslagna,
så innehållet skadats.
Min acke låg 2 m från modellen och min kamera hittade
jag 5 m nedanför nedslagsplatsen.
Så där satt en modellflygare på den branta kanten och
slaktade sin modell , på det som skulle med hem.
Det som återstod var en plast- och balsahög, som jag undersolenna former bisatte under stenarna.
Jag erkänner, det kändes som om jag vunnit på lotto,
då jag fann min modell. Oddsen hade inte varit
gynnsamma.
Hade modellen slagit ner i enebuskarna, betvivlar jag,
att jag funnit den igen.
Synd, att min välflygande Spirit gjorde sin sista landning
med en smäll och slutade sitt aktiva liv.
Men eftersom jag flugit den minst 500 timmar på
Hovs Hallar, blev det ju en lämplig plats att gå hädan på.
Då jag klättrade ner, höll det på att gå illa. Jag gick
ner jämte en grus/gräsyta i tron, att det skulle vara lättare.
Det var det inte. Under gräset fanns mindre stenar,
som låg och red och jag halkade på de rangliga stenarna.
En fot åkte ner mellan två större stenar och jag var
tvungen att snabbt dra upp den för att den inte skulle
brytas.
Eftersom jag ryckte upp den, tappade jag balansen och
föll ut från kanten och nedåt. Jag var i ett dåligt läge.
Resultatet blev, att jag föll neråt/ utåt utan kontroll.
Men som tur var, växte det en rönn, där jag föll och jag
lyckades få tag i en av de sega grenarna, som inte
bromsade mitt fall, men fick mig att räta kroppen,
så jag kunde ta emot då jag föll.
Fast med ena handen var jag tvungen att skydda min
väska med min sändare, så den inte krossades
mot marken då jag slog i.
Hade inte rönnen varit där, hade jag inte skrivit detta.
Jag skulle aldrig kunna göra om det, om jag så försökt 1000 gånger !
Nu fick jag bara en bra smäll i skallen, härliga blåmärken på rygg och ben.
Det går över.
När jag hämtat mig efter flygturen, fortsatte jag en
mödosam färd nedåt på stela ben och värkande rygg och anlände slutligen ner till botten.
Där jag, just på gränsen mellan växtlighet och klippor,
hittade resterna av en flygande vinge i delar.
Den hade troligtvis legat där flera år.
Modellen hade varit välförsedd med Silvertejp, om
det säger någon modellflygare något ?
Det enda elektroniska som jag hittade, var bottendelen
av ett servo och sladd. Så jag var inte den ende, som landat på kanten…
Modellen jag fann, var helt omöjlig att se, om man
kom nerifrån.
Kom man uppifrån, röjde den sig med sina frigolitbitar
och silvertejp.
Nedkommen till botten gällde det att ta sig till bilen
på parkeringen. Jag borde gått till bilen på lätta ben efter att jag bärgat
det viktigaste. Men det var inte utan möda, då jag var
mycket trött.
Benen var lika rörliga som telefonstolpar och
varenda sten kändes genom mina sommarskors sulor.
Det tog mig 35 minuter upp till parkeringen.
Jag var fysiskt trött, så har jag inte överdrivit.
Denna promenad tar normalt 10 minuter.
Där jag slutligen ramlade in i min bil och kunde hämta
andan och så småningom fara hemåt funderande på
mina äventyr på Hovs Hallar.
Det var andra gången under 45 års modellflygande
på HH, som jag förlorat en modell under kanten.
Hemkommen kollade jag utrustningen och allt
fungerade inklusive min kamera.
Felet som orsakade haveriet var, som jag tidigare
misstänkt, att hane/honkontakten mellan acke och mottagare hade glidit isär. Jag kollade hemma och det
fanns nästan ingen friktion mellan hane/hona.
Fast det är klart, jag borde haft koll på det efter 1500
starter och ihop- och losskopplingar. Jag har upplysnings-
vis inte använt strömbrytare på mina modeller sen
minst 30 år tillbaka. De var ständigt till bekymmer.
Jag har en 3.2 A mottagaracke LiPo och då jag
kontrolladdade den fick jag i 860 mA, så det fanns
gott om power kvar.
Nu blir det till att skaffa en modell likvärdig min Spirit.
Synd att en Spirit inte går att få tag i från Great Planes.
Man har slutat tillverka den.
Alla bilder tagna med GoPro utom bilderna på Ronny,
som är Sonytagna.
Häng med, om du vill !
Ovanstående äventyr får du aldrig den sanslösa lyckan
att uppleva, om du tillbringar ditt liv liggande i dvala
i en soffa framför en tv.
Ronny, ny hangflygare från Halmstad förbereder.
Start…
…och Multiplexmodellen sticker iväg.
Jovisst är hangflygning roligt !
Ronnys modell ur olika vinklar.
Pilotstället på Platån.
Sista bilden på min Spirit innan den sista flygningen…
En stor del av stranden i naturreservatet vandaliserad av passerandes vilja att resa monument över sin egen förträfflighet
..och här en ytterligare bild.
Klippväggen som var utgångspunkten för letandet
Här har jag kommit fram till branten och är på väg upp
Denna bild visar höjden och de buskage jag dammsög i jakten
Denna bild tog jag 5 sekunder efter jag upptäckt något vitt
Höjden där jag kravlade
Ser du det vita ?
Här pausar jag 10 meter från min modell, som finns under buskarna ovan.
Tror du det kändes som en befrielse att se min Spirit igen Smällen var hård, det ser du på splittret. Min Mobius låg på marken 5 m nedanför.Här har jag hasat mig in under buskarna. Det var fysiskt svårt att hålla sig kvar på kanten utan att kasa ner . När jag kommit fram, tog jag en överblick för att se, var de viktigaste sakerna fanns.
Man ska inte ha för brått utan ta det lugnt, så gott det nu går.
Efter att jag bärgat det som ska bärgas. Klart för gravsättning…
Krysset utmärker platsen där modellen fanns. Till höger rönnträden som räddade mig.
Här ser du högt upp i branten jag var. Cirka 40 meter upp… Efter utförd bärgning blev det en paus innan nedstigningen. Här kan du se ytan jag slogs med.
Flygbild på platsen för smällen med klippan rakt fram och
den steniga branten vid vars övre del min modell slagit ned.
Omedelbart till vänster, klippspetsen och längst upp branten platsen för haveriet.
Äntligen nere vid stranden. Här kommer lite bilder under mitt stapplande till parkeringen… Naturen är säregen och vacker…
Här kan du se en del av det vilda hanget på HH. Ser du så sprucket berget är ? Synd inte tunnelbyggarna visste detta också. 4-7 m/sek Om det är lätt att gå med lågskor här ….Sure… Nu skimrar mitt mål…
…och det sprids ett skimmer över flygaren oxå…trots allt.
Mina ben och fötter var ömma och trötta efter fredagens extra träning… Målet; Parkeringen framför värdshuset.
Ett långsmalt beläte klättrar mödosamt uppför dynerna för att…
