Jag beklagar, att vädret inte inspirerar till modellflyg just nu…
Slask och 2 grader varmt…Men yr.no lovar, att vi kan förvänta en kallare vädertyp innan jul, vilket skulle kunna ge oss möjlighet att ge oss ut med en hangmodell. Jag har två nya modeller, jag vill testa.
Men nu har jag grävt i arkivet efter material och här är en liten redogörelse, hur det kan vara då vädret är tillåtande.
Vinter på Platån HH och vår på Segeltopshanget.
Håll tillgodo med att tillbringa 5 minuter av ditt liv tillsammans med mig…
Efter att ha genomfört förändringar på min Leprachaun, var det dags för att testflyga.
Väderläget lovade i stort vindstilla, liten risk för regn,
vilket på mig verkade lovande, så jag och en kompis åkte ut.
Problemet med min modell var, att den hade bärande stabbe,
vilket antagligen beror på, att den som gjort ritningen hade
i stort kopierat en gammal friflygritning.
Under friflygeran ville man tillföra så mycket lyft som
möjligt till modellen för att få långa flygtider.
Alltså gjorde man stabben bärande.
Men, detta kräver andra flygmekaniska och aerodynamiska
åtgärder. Eftersom stabben är bärande kommer det vid
en fartökning att skapas ett nosnermoment.
För att kompensera detta, fick man justera vingens
anfallsvinkel, så att om hastighet ökade, så skulle modellen
lyfta nosen, genom att lyftkraften ökade beroende på
högre hastighet/anfallsvinkel.
Modellen skulle bli stabil i sitt glid, vilket var önskeläget.
Den tidens profiler var kraftigt bärande och klarade upp till 10-15 graders anfallsvinkel, innan det skedde en
avlösning av strömningen på vingen så den överstegrades och förlorade lyftkraften.
Man var redan på den tiden klar över, att en modell måste balanseras både statiskt, alltså med rätt tyngdpunkt och
dynamiskt med rätt funktion och balans av lyftkrafterna
på stabbe och vinge.
Vad jag gjorde före min testflygning var:
Flyttade fram tyngdpunkten, vilket var väsentligt.
Vingprofilen skapar vid ökad hastighet en tryckcentrumsvandring av stora mått. Därför måste cg ligga rätt. Ett utmärkt verktyg att förstå sin profil är programmet “Profili” som kan hämtas på nätet.
Jag eliminerade all anfallsvinkel på stabben.
Den hade enligt ritningen rejäl anfallsvinkel , vilket gjorde den
kraftigt bärande.
Jag ökade vingens anfallsvinkel något.
Klart jag var nyfiken på, hur den skulle flyga…
Redan efter 10 sekunder i luften kände jag, att modellens uppförande var helt annorlunda.
Det viktiga var, att den var stabil i luften. Det andra var att modellen flög med rätt attityd.
Alltså överdelen av kroppenvar i stort parallell med horisonten.
Du kan se et på videon.
Ser vi på, hur segelplan från30-50-talet flög, ser man,
att kroppen nästan lutar lite” framåt”.
Det är en styggelse att se, en modell flyga med”hängande ”
stjärt, därför vingens och stabbens anfallsvinkel är felaktiga.
Se på hur en Cub flyger…du har aldrig sett en Cub i planflykt flyga med släpande stjärt.
Nu flög min Leprachaun bra med god roderharmoni, den styrs med skevfunktion via vridbara vingar och sidoroder.
Den var följsam i luften och som jag bedömde mycket mera, låt oss säga, avkopplande att flyga.
Modellen är inte en F3A-modell, utan är mera en majestätisk
äldre dam, som ska behandlas därefter med förutseende och
mjuka händer…
Då jag slog av motorn, fick jag trimma upp modellen med höjdrodertrimmen en aning, för den skulle glida effektivt
och stabilt.
Den är genom sin storlek och förhållande på ytorna ganska iögonenfallande för betraktaren.
Efter provflygningen var jag nöjd med modellen.
Frankie flög med sin hotliner och den var inte lätt att se mot den gråa skyn…då den snabbt försvann, eftersom den är snabb.
Under min provflygning ökade vinden snabbt till 5-7 m/sek, precis som yr.no hade utlovat, varför vi packade ihop och for hem efter ett bra utfall på testflygningen.
Bilderna är tagna med min Mobius. Stillbilderna är klippta ur Mobiusvideon. Det var dåligt ljus,
men det är som det är.
Mobius, en imponerande kamera. Sitter monterad på
min glasögonskalm. Det jag ser, fotograferar jag. Enkelt.
Leprachaun, vilket kan översättas med ordet “Pyssling” är ett begrepp från den irländska folksagan och det är en liten grönklädd figur. Leprachaun uttalas:
(leprakå:n:)
De gröna ytorna på vingarna är de aerodynamiska bromsarna. Jag gjorde de för effektiva, så jag ska minska deras storlek med 50 %.
På väg hem såg vi ett hundratal glador som rastade på en åker jämte vägen…
Det var migrerande ungfåglar på väg till Spanien/Nordafrika. Jag har aldrig sett så många på en gång. Tyvärr han jag inte plåta, då de satt på marken, vilket var synd. De utgjorde en vacker röd/brun färgklick .
“Inside”, ett något märkligt namn, är en F5J-modell med knappt 3 m spv försedd med elmotor.
Den väger med 1200 mA acke och variometer under 900 gram. Det är bra.
Frankie och jag skulle ut, trots att det blåste 8 – 10 m/sek. Det är ju inte det bästa vädret för denna lätta termikmodell.
Men jag hade förhoppningar, att det skulle fungera, eftersom vingprofilen, Ag 25, torde kunna penetrera bra i motvind.
Modellen flög efter start absolut perfekt. Inte ett enda knäpp på trimmarna behövdes.
Trots blåsten, som på 50 m var minst 10-12 m/sek, var modellen lätt kontrollerbar.
Klaffarna har tre lägen. Indragna, 30 grader och 80 grader, var mycket verkningsfulla. Modellen gick att “helikopterlanda” med full kontroll.
Modellen har sidoroder, höjdroder, trottle och klaff. Sidoroder/ fena och stabbe är byggda enligt konceptet högt Re-tal, vilket gör deras verkningsgrad hög.
Byggsatsen är laserskuren och allt passar perfekt. Den är tillverkad med tysk grundlighet.
Eftersom modellen är så lätt, följer oundvikligen problemet, att den är mycket spröd.
För mig är det så, att jag smällerinte mina modeller,
då jag flyger, jag skadar dem, då jag passerar stora dörrar,
eller går i trappor…
…och få njuta vindstilla, sol och härlig flygning.
Efter att ha upplevt OT FriFlyg SM i Bollerup med regn, blåst och 15 C, kändes det mycket förväntansfullt att få ge sig ut med en segelmodell i fint termikväder bara en vecka senare.
Om inte annat är det en bekräftelse på vårt omväxlande
skandinaviska väder.
I fredags var det vindstilla…Förutom den lilla vind,
som uppstår då en termikblåsa släpper och luft sugs in
för att ersätta den stigande luftmassan.
Det var 24 grader och i skyn hade vi 3/8 Cumulsmoln med mycket nybildningar.
Kombinerat med i stort sett obefintlig vind startade jag min Ava Pro 1045 precis.
På 50 m fick jag en anslutning till en stark blåsa. Den var inte så stor till en början, men sedan… Det blev hiss rakt upp !
Det enda jag gjorde, efter att min variometer glatt tutade under hela termikvarvet, var att sätta mig i min flygstol och njuta av mitt flygande och naturen.
Jag har sagt det förut, något som alla termikflygare vet; Det är inte svårt att komma upp, det kan vara svårt att komma ner, då termiken är stark.
Man måste ha aerodynamiska bromsar.
I dag var termiken över 100 m mycket stark och framför allt utbredd över stora områden.
Kunde inte vara bättre. Vilken tur man är modellflygare, så man får njuta av tillfällena till flygning.
För det är så med mig, att jag flyger eftersom det är så roligt i dubbel bemärkelse.
“Rolig” betyder ju på danska “Lugn” och det är
just vad det är.
Mina inre batterier är i regel fulladdade efter en dags flygning.
Märkligt nog observerade jag inga migrerande ormvråkar…Det är ju dags nu för de att flytta till Spanien eller Nordafrika.
Då klockan var 1400 inträffade något märkligt, då vinden på 30 sekunder vände 120 grader.
Efter att vinden varit NO drog den snabbt över på väst. Den ökade till 5-6 m/sek verkligt snabbt och temperaturen sjönk ett par grader.
Naturligtvis förstod jag som segelflygare, vad det var. Det var sjöbrisen, som började pumpa in sval laminär
luft från havet.
En vanlig process då inlandet värmts upp och där
luften stiger. Då sugs sval luft in från Kattegatt för att jämna ut förhållandet mellan kall respektive varm luft.
Så det var bara att avbryta försöken att flyga termik. Det fanns ingen adiabatik under 250 m !
Men jag fick flyga från 1045 till 1410 ! Inte dåligt !
Så en nöjd och glad modellflygare drog sin kosa hemåt efter en dag med det han helst gör: Flyger !
Jag har mer än 1200 timmar i luften sammanlagt på mina Avor nu…
Söndagen tycktes bli en verkligt fin dag för termikflyg. Ett högtryck växte in, vilket garanterade solinstrålning, som borde generera mycket termik.
Det blev solsken och vinden höll sig på 2-3 m/sek från väst.
Alltså iväg till ett flygställe, montera modell, kolla att allt fungerar och iväg.
Det här blir lätt som en plätt tänkte jag, då jag såg alla Cu-moln och alla snabbt växande nybildningar.
Trodde jag ja…Efter en stunds flygning förstod jag att alla segelflygares gissel, sjöbrisen pumpade på.
Klockan var ca 12, vilket är just den tid, då vi möts av sjöbris på Västkusten .
Det fanns ingen flygbar termik under 120 meter. Jag försökte verkligen och jag höll på i 2.5 timma, innan jag packade ihop.
Termiken under 120 m var svag, trasig och turbulent. Jag tror inte, jag flög mer än 5 fulla termikvarv.
Med det menar jag, att varion pep stig under hela varvet.
Men jag deppade inte för detta, därför jag kom ut i naturen och om inte annat, fick jag se migrerande omrvråkar och vimsiga… glador flyga termik.
Jag tog lite bilder med min Mobius och GoPro för att dokumentera min flygning.
Det finns en skiss, som förklarar de termiska förhållandena i dag.
Den svarta linjen markerar marken. Då solen skiner, kan det uppstå sjöbris vid kusten.
Marken värms upp snabbare än havet. Luften över land stiger och den ersätts med kylig havsluft, som sugs in.
Eftersom havsluften är relativt kall, kommer den att glida in närmast marken.
Efter en tid har den kalla havsvinden värmts upp av markens absorberade värme och fått samma egenskaper
som den “vanliga” luften, dvs den blir labilt skiktad
och det märker du, genom att Cumulusmolnen växer
upp i inlandet.
Här vidsödra Västkusten brukar sjöbrisen nå ca 20-25 km in över land.
Luften ovanför havsluften är labilt skiktad och termiken löses ut som vanligt.
Det är därför man måste komma över den laminära, kalla sjöbrisen för att kunna få anslutning till termiken.
Sjöbrisen är en gigantisk pump, som på dagen skickar in kall havsluft över land och som under natten vänder riktning, då marken svalnar fortare än havet.
Det märks ofta efter soliga dagar på Västkusten, att det på kvällen blåser frånlandsvind, eller som det heter landbris.
Såedemede !
Som sagt…det jag gillar bäst; sitta i min pilotstol med en modell i skyn
Håll med om att det ser lovande ut…4/8 Cu !
Start. På sidan av kroppen som vanligt…min GoPro.
I detta ögonblicket var jag naturligtvis full av termikförväntan…
Efter skörd av brödsäd ändrar odlingslandskapet färg till gult.
På finalen
Med de aerodynamiska bromsarna anpassar jag höjden,
så jag kan landa där jag vill.
Full kontroll !
Vet du att fullskalaflygplanen mer och mer liknar våra moderna modeller ? Som vanligt, modellflyget har föregångsmännen, vad gäller nya idéer och innovationer.
Skruven som håller stabben är gjord av en elektronlegering. Allt för att spara vikt.
Efter många om, for jag ut med min Ava till Tjärby.
Tjärby är den plats där jag gärna flyger termik. Där är vackert och det finns gott om utrymme för landning.
Jag har hängt på låset för att komma dit och flyga länge, men det har alltid varit något men.
Exempelvis för mycket vind, fel vindriktning, ingen sol, nederbörd.
Jag menar, det är inte något vidare att ge sig ut, om det
blåser 12 m/sek eller ?
Eller om det regnar ?
I dag kunde det bli hyfsat. Det var lovat 22 C och ganska
frisk västlig vind 6-8 m/sek och upp til 10 m i byarna.
Monterade modellen och hängde på en kamera. Skyn täckt av 6/8 Cu med ganska låg bas.
Jag startade och märkte det var turbulent. Det var gott om
termik, det gällde bara att kunna ligga i blåsan.
En dag som denna med frisk vind visar sig Avans goda
egenskaper, då man går mot vinden. Även om jag flyger
fort för att komma fram, sjunker inte min modell speciellt.
Profilen är synnerligen effektiv och har alltså en bra
polarkurva.
Det blev att flyga som du förstår lite delfinflyg i dag,
eftersom blåsorna var små och sönderblåsta på låg höjd.
Jag tog en blåsa och kurvade med upp så högt jag vågade… och jag lovar det var kry korkverkan.
Efter en timma i luften med modellen och jag själv sittande i min flygstol, beslöt jag landa.
Landningen skedde i den friska sidvinden och gick nästan
bra, som du kan se på bilderna. Det blev en liten groundloop
och stjärten med sidorodret slog i gräset, då den svängde
runt i loopen.
OK, jag kollade roderna och allt funkade. Ny start och
modellen gick inte att styra….
Jag stängde motorn och lyckades få ner modellen ca 50 m
från mig.
Snabba tankar for genom skallen för jag ville veta,
vad som hänt. Det visade sig att servot till sidorodret hade lossnat.
Tursamt nog hade jag med CA och accelerator,
så jag kunde få dit servot.
Efter en paus blev det ny start och ännu en timma i luften.
Sen var jag nöjd och landade, demonterade och for hem.
Där jag gick igenom Avan noga, knäckte bort mitt
CA-limmade servo och fäste servot med det bästa att
fästa servo med, smältlim av god kvalitet.
Nu lossnar det aldrig mer.
Jag tog lite bilder och min Mobius filmade då jag flög.
Ibland blir jag överraskad. Som då man går till garaget och märker, att bilen inte går att öppna med fjärrkontrollen.
Först känner man en rysning längs ryggraden och det
värsta scenariot målar upp sig i hjärnan.
Men efter 3 sekunder tänker man inga problem, jag kan
öppna med nyckel.
Sagt och gjort. In i bilen och få nästa glada överraskning. 4 V i batteriet…
Alltså gäller det att ladda. Hämtar min rc-laddare, den ger 10 A. Kopplade in den och kom tillbaka efter en timma, där jag fann att laddaren stängt av sig.
Orsak i displayen var “Low Voltage”.
Skiftade till Mh-mode. Laddaren gav 5 A. Jag kom tillbaka
efter en timma. Ingen power i batteriet mer än 8 volt.
Ändrade inställningarna till blybatteri fast 10 volt i stället för 12.
Nu laddade det 6 A. Den fick stå på en timma och sen tillbaka och kollade. Den hade fått 5 A i sig, spänningen visade 10 volt,
varför jag ändrade mode till 12 Volt.
Nu laddade den 8 A till batteriet och den får stå så till imorgon.
Alltså det man alltid litar på kan krångla och då blir vi stressade.
Problemet var att varselljus och innerbelysning hade stått
på i 18 timmar.
Om nätverken för tv krånglar, om bredbandet krånglar,
om datorn vägrar starta, eller om telefonen krånglar,
då griper hysterin oss eller …
Dagen slutade med, att jag fick ge upp resan till Hovs Hallar och flygandet.
Dessa problem fanns inte 1960 när vi cyklade och flög
gummimotormodeller i stadens parker…
Vi har haft dåligt modellflygväder sista 10 dagarna, med få undantag.
Torsdagen kunde bli bra, då jetströmmen nu flyttat på sig, så lågtrycken inte påverkar oss så direkt.
Alltså en väderstabilisering på gång och det kunde bli fina förhållanden för hangflyg på Hovs Hallar.
yr.no lovade 2-4 m/sek NordOst på förmiddagen vridande mot NNV efter 12.
Alltså lastade jag bilen och kom till HH kl 1230.
Hängde på mig det jag behöver för flygningen och tog mig upp på Platån. Problemet är, att den branta stigen nu är svårforcerad. Förut fanns där en trappa, men den är i småbitar.
Uppe på Platån parkerade jag mig vid min vanliga tuva, monterade och tänkte flyga.
Men vinden var svag. Dessutom kom den något
från NO.
Då vet jag, efter min erfarenhet, att lyftet vid kanten blir väldigt turbulent.
Men efter att ha gått och vankat fram och tillbaka
i en halvtimma, beslöt jag mig för att prova att
starta.
Jag gick till högsta delen av Platån, där jag vet från tidigare flygningar, att där är fördelaktigast att
starta och kastade ut, om inte för kung och fosterland,
så i alla fall så hårt jag kunde.
Jag hamnade i svårigheter direkt. Inget lyft och
turbulent. Här gällde det att rädda modellen in över kanten,
så den inte hamnar i bergskanten, för då kan vara
förlorad.
Modellen flög på stallgränsen och den vacklade
just in över kanten och landade relativt kontrollerat.
Inga skador på modellen, men då jag gick upp till pilotplatsen igen, insåg jag , vilken tur jag haft.
Du kan se förloppet på videon.
Så jag fick avvakta, tills vinden vred eller ökade.
Precis som yr.no lovat, vred vinden vid 13-tiden till Nord.
Nytt startförsök. Om det gick som på räls, det vill jag inte säga, men ut kom jag, som du ser på videon.
Väl ute i laminära havsvinden var det en baggis att flyga.
Jag landade och hängde på min Mobius i nosen,
så du kan flyga med och se, hur fint denna plats är.
Att köra till Hovs Hallar för att flyga hang, det är ett vågspel.
Låt mig säga så här: Tack vare vindmätaren vid
Norrehamn får jag en indikation på vindens
huvudriktning och ofta är det vindmätaren som
avgör, om jag ska åka eller inte.
I 80 % av mina besök på HH kan jag flyga omedelbart.
Men det är ju de andra 20 % som är problemet.
Jag hamnar ofta i valsituationer mellan att flyga eller fara hem.
Då fattar jag mina beslut grundat på min snart 50-åriga erfarenhet av hangflyg på HH och med vilken modell jag har med.
Jag har lärt mig hur hanget fungerar under olika
betingelser och det kan tyckas, ibland då jag startar,
att detta borde inte gå.
Men det gör det i de flesta fall.
Under sommartid har vi sjöbris, som medför
hangvind vid det lägre hanget vid Segeltorp nästa
alltid.
Jag flyger mera vid Segeltorp än uppe på Platån än förr i tiden.
Med erfarenhet lär man sig, var svårigheterna finns, var jag kan landa någorlunda under kontroll och var man absolut aldrig ska landa.
Det värsta som kan ske är att flyga in i bergskanten.
Jag har gjort det två gånger. En gång för många år sedan och en gång för 3 år sedan, vilket jag beskrivit på min blogg.
Det är väldigt svårt och framför allt farligt att klättra upp för bergskanten och rädda en modell.
Första gången jag drog i bergskanten var det en slutkörd mottagaracke. Andra gången hade skarvdonen mellan acke och mottagare glidit isär…
Hur som helst så startade jag 1313 och landade 1538.
Det blev mer än två timmar i luften. Då var jag nöjd.
Jag skulle inte flyga så länge, men det kom två trevliga människor, som var verkligen intresserade av hangflyg.
Vi pratade nästan en timma, därför blev det längre tid i luften, än vad jag förutsett.
Men nöjd och glad åkte jag hem, rik på nya upplevelser.
Bilderna klippta ur video från min Mobius.
CB-molnen följer kusten och avlevererar sin nederbörd.
Du ser…havet stormar inte speciellt…
Blåbärsodling. Första steget i exploatering av åtråvärd mark…?
Landa in i bergkanten…inge vidare !
Tur inte detta kom till HH
Ut mot ovisst…
Landning med klaff. Klaff är nödvändigt, om du ska komma ner med full kontroll.
De som flög, då jag gick…Hovs Hallars herrar, korparna.
Denna Stipa Caproni kan ju sägas vara en verkligt flygande tunna. Det var 16 år före J-29 flög i Sverige
i september 1948.
Vi vet, att italienare är duktiga formgivare inom bilar,
mat, mode och möbler.
Detta plan var väl ett tjuvskott på kreativitetsplantan,
då den kom på 30-talet.
Men Italien var ju då ett diktaturland, lett av en clown.
som hette Mussolini och då kunde allt ske.
Planet blev ingen hit och jag tror knappt konstruktören, Stipa visste vad fördelarna var med konstruktionen.
Jag vet inte, vad det liknar…det är ju ingen skönhet.
Men man byggde och flög med det i Italien 1932.
Motorn och dess kåpor ser ut, som om man tagit en Moth, huggt av nosen och satt den i Capronins rörkropp…
Filmen, som finns på YouTube och där jag klippt några bilder, visar att man byggt och flugit med en replika utrustad med en, som jag tror, Rotax-motor.
Italienarna tog fram märkvärdiga flygplan under 20- och
30-talet. De var ofta vackra…men de flög kanske inte så bra.
Dock så kunde man verkligen konstruera bra flygplan under kriget. Jag tänker på Macchi C.205 Veltro med Daimler Benz-motor.
Då man fick tillgång till DB-605 motorer var detta plan överlägset Me-109…till tyskarnas förtret och till amerikanska Mustangpiloters förskräckelse.
Här några bilder från tuben och en video från samma plats;
Med tanke på flygplanets utseende hade det passat mig, till höger på
bilden och min färdmekaniker, till vänster, som handen i en handske…
Jag menar, vi har ju alla en viss rondör…
I torsdags ville jag som vanligt flyga, vilket jag gör varje dag, det är hyfsat väder.
For till Hovs Hallar därför det var lovat Nord, som skulle vrida till NV.
Allt bra för hangflyg på Segeltorpshanget.
Möttes av NNV, men jag gick ner till det låga i alla fall.
Vinden ca 5-6 m/sek lite snett på från norr.
Dock lyftet mycket bra.
Jag lade märke till, att vinden var termisk, det vill säga det kom blåsor med varm luft från havet och störde hangets funktion. Detta är inte ovanligt.
Då det kom varmluft försvann lyftet, eftersom den laminära havsvinden stördes av varmluften.
Det kom två pensionärer, som var inresserade av vad jag gjorde och jag utlovade en demonstration.
Stående på pilotplatsen var det bra vind, så jag startade min modell rakt ut.
Bara för att erfara att det fanns inget lyft !
En varmluftsbubbla hade parkerat och stängt av lyftet…
Kvinnan stod nedanför och min modell for emot henne.
Med tur lyckades jag undvika damen och fick ner min modell i diket.
Jo damen var lite skakad, men hon frågade: Gör det alltid så ?
Tja vad säger man ?
Men det är sådant som händer, då man ska visa sig på styva linan…
5 minuter senare var jag åter luften med min kameraförsedda model.
..synd inte kameran fungerade bara…
Två skärmflygare anlände fulla av förväntan. Men de fick erfara, hur hanget beter sig, då det är termiskt.
De packade ihop efter en kort stund.
Även för min lätta modell var det svårt att hålla sig uppe.
Men trots allt blev det en fin dag på Hovs Hallar.
…även om modellflygaregot fick sig en törn…
Men käre besökare, du ser att det händer alltid något
oväntat, då jag är ute med mina modeller.
Det gör det aldrig framför en tv i dvala eller om man
knappar frenetiskt på en Iphåne…
Här ser du, 4-6 m/sek lite från Nord.
Släppet första starten utan kamera i modellen…
…sen skulle jag visa mig på styva linan för pensionärerna…
Inget lyft…
Rakt mot damen…
Jag lyckades svänga bort…
…och landa lite kontrollerat i diket..
…modellen var oskadad.
En pilots uppgivenhets gest efter fiaskot.
Men fem minuter senare var jag i luften igen.
Nu med GoPro i nosen.
Skärmflygarna kämpade på i dåligt lyft. Ser ut som verklig piggy-backing här…
Landningssekvens…
…ser du slyet…
…här glider jag bakom…
..nu är jag nere bland kvistarna och studsar…
…men det gick bra med landningen.
Jag åkte för att få mig några vändor i luften i går.
Vindutsikt för Hovs Hallar var på morgonen ONO och under dagen vridande till VNV med styrkan 5-7 m/sek.
Den prognosen stämde på pricken från bästa vädersiten yr.no. Jag kom ner till Segeltorp kl 14 och då hade vi NV til NNV 5 m/sek. Alltså perfekt vind.
På väg till hanget såg jag en modell i luften, vilket är ovanligt och det visade sig vara en bekant från Västergötland, Stefan med hustru Elisabeth.
De hade tagit en liten semester och bodde i Hallavara över helgen. Alltid roligt om man slipper flyga ensam, vilket jag är van vid, men flera är bättre.
Vi fick fina flygningar och kunde inte klaga på något. Jo… det kunde varit varmare, för vi hade bara 11 grader.
Vid 1530-tiden gick Stefan med fru, men i gengäld kom två skärmflygare.
De fick oxå fina flygningar och då jag gick hem vid 16-tiden, såg jag en av dem hängande under sin trasa högt över Platån på Hovs Hallar.
Jag är säker på att han njöt…som jag, då jag flög min modell.
Bilder klippta ur video tagen med min Mobius.
Såvardetmede !
Stefan och Elisabeth
Start av min Spirit
Den börjar bli lite ärrad nu, min Spirit Elite…
Start
Kroppsspråket…
Klart man är glad, när modellen är i luften på ett fint hang.
Landningssekvens av Stefans modell.
…det går lite för fort…
…landning i buske…
allt ok
Stefans lilla Taranissändare
Dags att åka hem...
…sen kom skärmflygare…
…som fick luft under vingarna…eller i alla fall fick fyllda skärmar.
…och landa lite kontrollerat i diket..
