Vi har uselt flygväder ,
så i ögonblicket återstår
för mig inget annat…
…än att uppleva utomhusaktiviteterna i form av naturpromenader.
Vi har ett väderläge med för Sydsverige varma vindar som strömmar
upp över oss från Sydatlanten. Således en sydsvensk typisk grå vinter.
Ibland längtar jag bara efter snö och solsken med minus 10 grader !
Det svaga vinterljuset ligger som en fuktig filt över landskapet,
som tappar sin sin skärpa och stringens.
Inte direkt, eller omedelbart något, som manar fram glädjesprång
för mig i ren livsglädje eller yra…
Men jag måste ut och vi gick en promenad nere vid Lagaoset och
närliggande skogsområde. Ett naturskyddsområde som just nu genomgår
en radikal förändring, då man föryngrar biotopen genom att avverka träd.
Resultatet kommer att bli omvälvande. Det kanske inte faller en del
betraktare i ögonen, men vänta ett par år !
Kanske vi ånyo kan få uppleva att fältpiplärkan häckar i sanden.
Jag träffade Anders Wirdheim och han berättade, att det inte fanns
en enda rapport om fältpiplärka under 2016.
Vi hoppas på förnyade häckningar 2017, då sandbiotopen är återställd.
Det som för mig var det bestående intrycket vid promenaden och vilket
jag fotograferade, det var, hur miljön påverkar trädens sätt att växa.
Tallarna för en långsiktig kamp i en för betraktaren ultrarapidliknande
rörelse för att erövra höjd och nå till ljuset.
Kampen har medfört, att trädens sätt att växa har format stammarna,
så de liknar de krokig fingrarna på en gammal människas förvärkta
hand.
Stammarna växer, som det kan tyckas, planlöst. Men det gör de inte.
Ingenting i naturen utvecklas utan plan.
De växer åt det hållet, deras genetiska kod och miljö säger de ska växa,
för att livsbetingelserna ska bli så gynnsamma som möjligt, för att
kunna trygga artens fortbestånd.
Naturens förmåga till anpassning tycks vara utan gräns.
Det måste vara så, annars hade inte arterna överlevt.
Häng med på vår promenad i de knotiga trädens rike vid Tönnersa !
Han som ångrade sig…
Denne mannen gjorde en omväg…med sin extremt välutvecklade nos…
Här har man banat av växtligheten för att skapa en möjlighet för fältpiplärkan att häcka.
Att återställa dynlandskapet är ett av syftena med avverkningen.
Axelfraktur
Vacker vuxen tall.
Danad av blåst och salt.
Ett träd, som strävar mot höjden och ljuset, för att det ska
kunna överleva genom att skjuta skott på de översta grenarna.
Ett träd som givit upp och snart kommer att ligga jämte sin redan
liggande broder . Bilden från allén vid Vapnö/Halmstad.
Ser du vad det är ?
Ett träd som virvlar runt i en dödsdans i Hades rike.
Dimman som stryker in från havet mjukar upp
konturerna och ger bilden ett sömnigt intryck…
Den enda återstående soldaten som försvarar Halmstad. Det känns tryggt för
medborgarna, att leva i förvissningen om, att landet och staden försvaras
av åtminstone en ståndaktig och rakryggad militär…
En tall som är 80 år gammal. Märkt av ett hårt liv.
Som en urtidsödla ormar sig denna tall sakta smygande genom strandskogens vegetation.
Det tidiga dynlandskapet, nu 300 m från strandkanten.
En aggressiv 4-bening som skällde ut oss vid vår promenad,
för att vi vågade oss in på hans revir..
Pomperipossa vid Tönnersa Naturreservat.
Pickaboo !
Tror du denna tall har växt så här helt slumpmässigt ?
Som du ser är skogen hårt gallrad. Det skapar ljus och betingelser för annat liv.
Åh , detta blev ju bara en parentes.
En varelse i form av en krokig tall med uppnäsa, som försöker verka imponerande…
Blev det inte lite tillkrånglat här ?
En ganska belåten man…som bär dragen av grodan Kermit från Mupparna…
Virvarr bland tallarna…ibland som det känns i våra hjärnor,
då vi är stressade och får för mycket perceptioner.
En knästående tall med armarna i vädret, som säger, att nu ger jag upp…
Tur jag inte fastnar i denna kniptångens käftar.
Har du någon gång känt, att dina tankar vindlar fram i din hjärna,
som denna tallens grenar gör ?
När man avverkar i dag, sparas allt avverkat material för att användas som råvaror
för olika produkter eller som förnybart biobränsle. Ingenting av våra avverkade
skogsprodukter stannar kvar i naturen.
Ingvar Nilsson i Brämhult skrev:
“Helt rätt att promenera i det ruggiga, gråa vädret.
För en gammal naturfotointresserad snubbe är ju färgerna
kamera med – telefonen duger… Jag är ju uppvuxen med
svartvit fotografi och anser fortfarande, att som konstform är
svartvitt helt överlägset färgfoto. Färgfoto ger inte hjärnan
samma stimulans, som det med endast gråtoner ger, tycker jag.
Detta är givetvis ingen kritik mot färgfoto som sådant eller
dina fina foton Mats, men det är min känsla iallafall.
Vill man testa sitt färgsinne och hjärnans fantastiska fantasi,
skall man måla tavlor – gärna med oljefärg som inte torkar
förrns man tillsatt sikkativ – man målar tavlor med ett foto som förlaga.
Har man ett svartvitt foto eller ett färgfoto som förlaga, syns
resultatet på den färdiga tavlan. Jag deltog i en studicirkel i oljemålning
i många år och cirkelledaren, som var en välutbildad konstnär, kunde
snabbt se om en tavla var målad ”på plats”, efter svartvitt foto eller
efter färgfoto.
Jag måste nämna detta med hjärnans låsningar – jag har en mer än
halvfärdig tavla , men det är något som ”ser inte rätt ut”. En quickfix
(för att tala ren svenska) är att ställa sig med tavlan framför en en spegel
– spegelvänt blir felaktigheter på något märkligt sätt väldigt tydliga…
För någon vecka sedan skulle vårt ärorika Flygvapen flyga en
julgransformationsjulhälsningsuppvisningsroteflygning
över Borås kl 14.57. Vädret var minst sagt som en våt filt och sikten i
bästa fall 300 meter, men som de flesta vet, så brukar det vara soligt
och fint, om man kommer upp en bit…
14.55 var jag ute för att se, om jag jag kunde se något mer än dimma.
Om inte annat, borde ju det höras när 7 eller 9 jetplan töffar förbi på
några hundra meters höjd.
14.57 – bullret från motorvägen var besvärande och jag lyssnade och
lyssnade.
14.58 – i en lucka i motorvägstrafiken tyckte jag, att jag kunde ana ett
svagt muller från något jetflyg – eller var det anspänningen som som
spelade mig ett spratt och jag hörde i syne (borde man kanske höra i höre ?)
15.02 bestämde jag mig för att gå in och ta en kopp kaffe för att skaka av mig rugget.
Nästa dag lusläste jag Borås Tidning men fann inte ett ord om
julgransformationsjulhälsningsuppvisningsroteflygningen.
Men nere på modellflygklubben i Kungsbacka hade någon sett flyghälsningen
från någon väl utvald plats en bit söderut…
Jo, detta med fältpiplärkan, på modellflygfältet i södra Kungsbacka har
vi haft gulärlor förr, men det nu gångna året har jag bara sett en enda ensam
gulärla vid ett enda tillfälle. Det är antagligen många arter i vår fauna, som
får stryka på foten, likaså har den bruna kärrhöken, som häckar i närheten
inte setts med några unga avkommor detta år.
Däremot så har jag sett sidensvansarna hemma i grannens äppelträd vid
två tillfällen denna gråa förvinter. Det är säkert 10-15 år sedan jag såg dessa
pigga flygfän senast.
Bästa hälsningar och tack för fina trädkrumelurer – här i Boråstrakten finns
stora mossar med martallar, som förvisso inte är vindpinade… //”
Ingvar
