Landet längesedan.

Vi som är födda på 40- och 50-talet växte upp med idoler,
som stod för några av de kardinala dygderna.

Under våra unga år behövde vi inte skämmas, för att vi
såg upp till människor med goda egenskaper.

Vid den tidsepok, då vi passerade igenom vår barndom,
blev vi uppfostrade att respektera människor med goda
moralbegrepp och vilka  levde,  som de  lärde.

Pekpinnemänniskorna av idag…hur många lever,
som de lär ?

Vi hade ju inte tv, IFånar eller dator. Vi hade lokaltidning,
matinéer på söndagen och en radio med en kanal.

Visst, det tycks ha varit lättare att leva i den tiden, då man
man inte som idag översköljdes,  med det som kallas nyheter
och allt du måste vara informerad om genom att ständigt
vara online och uppdaterad.

Det var lättare då, att vara ett föredöme. Vi hade ju helt
enkelt inte så mycket att välja på.

Allt det vi såg upp till hade sin tid. Denna tiden kunde var
långt utsträckt.

Inte som idag, då de man förväntas se upp till har en existens
på veckor eller månader. Kommer du ihåg namnet på  någon
från de sista 10 åren,  som vunnit Melodifestivalen…

Den förändring vårt samhälle och våra livsmönster är inne
i nu, är det,  den riktning vi önskar ?

Vill vi ha det som i dag ?

Är du lyckligare,  för att du ringer med en Iphone för 17000 kr ?

Är du lyckligare av att kunna kolla dina SMS en gång i minuten ?

Behövs det en Hopalong Cassidy eller Sigge Fürst igen ?

I dag är allt  KORTVARIGT.

Lika kortvarigt som livstiden för en platt-tv från Elgiganten.

En idol  kan vara i rampljuset ett år, sen försvinner han,  utan
att han eller hon  lämnar ett spår efter sig,  sakta sjunkande
ner i glömskans gyttja, för att, om han har tur kunna  dyka upp
som reklampapegoja för nätkasinon i de kommersiella
tv-kanalerna.

Hopalong Cassidy var en idol,  som stod sig  i 35 år med sina 
mörkblåa kläder, sina blankputsade läderstövlar och stora
svarta Stetsonhatt.

Han hade ingen Porsche Cayenne stående väntande på gatan,
men väl sin vita välputsade häst Topper.

Vi som levde i en låtsas cowboyvärld på 50-talet  kunde alla
detaljer i hans utrustning ner till hans pärlemorbeslagna
kolvar på  sina  Single-Action Army .45 Caliber Six Shooters,

Hopalong var en idol för oss,  då han representerade
rättrådighet, höga moraliska värden och beskyddandet av
de svaga.

Han nedlade bovar och kvinnor med samma eleganta hand,
under det att han upphävde  sitt mörka bullrande skratt.

Då vi lekte efter söndagens matiné, var det alltid kiv och liv,
vem som skulle personifiera denna Vilda Västerns hjälte

För han var den i våra 50-talsögon,  som var en sann hjälte
och vilken  vi såg upp till.
Det blev i regel den,  som hade de finaste leksaksrevolvrarna,
som fick ikläda sig Hopalongs roll.

Hopalongs häst Topper blev 26 år gammal och vill du
vallfärda till hästens grav så res till Los Angeles Pet
Memorial Park.

En annan person  som såväl gammal som ung såg upp till,
var skådespelaren, sångaren Sigge Fürst.

För dagens unga människor troligtvis helt okänd, men oss
som har gått i golfbyxor en välkänd underhållare med
personlig stil.

Han hade en trygg utstrålning och spelade ofta polis i filmer.
Sigge hade arbetat som polis i Stockholm, så rollen var
välkänd för honom.

Sigge stod för oss halvgamla som representant för begreppet
REJÄL.
Han orsakade aldrig skandaler, var positiv och glad.
Han försvarade rättvisan och framträdde alltid som det godas
representant i sina sceniska framställningar.

Förutom skådespelare var han sångare med specialitet
sjömansvalser.
Jag minns, vi såg honom på tidigt 50-tal i  Folkparken en 1. maj
sjungande sina valser och småpratande med publiken.

Vi glömde aldrig det och jag kommer ännu  ihåg, vilken
intim och positiv stämning han skapade under sitt framförande.
Folkparken var fullpackad.

Varje lördagsmorgon var Sigge programledare för “Frukostklubben”.
Ett program som gick i  radio under många år. Detta program var
omåttligt populärt, därför det stod för sin tids  kvalitet och genuina
folklighet.

Jämför Sigge Fürst med någon av dagens rappare, som heter
något med “XYZXZ”.
Eller med någon av dagsländesångerskorna som gnäller fram
sina omelodiösa alster.

Hur länge kommer en rappare att finnas i människors minne ?

Sigge Fürst var en idol,  som vi hade då, men som jag inser att idag
inte skulle haft en chans, då medialandskapet och attityder har
ändrats.

Till det bättre eller sämre tål att diskuteras.  Samhällsutvecklingen
som vi har och har haft, omöjliggör för någon, att få den status
som aktör likt den Sigge Fürst hade.

Under Hopalong Cassidys eller Sigge Fürsts tid var idolerna
något, som vi unga såg upp till. De var verkliga förebilder.

I dag ? Vem minns de,  som var i neonljuset för ett år sedan ? 

De tenderar att  glömmas  bort.  Förebilder i dag…har vi det ?

Men Hopalong Cassidy och Sigge Fürst lever fortfarande i mitt
sinne. Därför de var riktiga förebilder !

Tänk om det dök upp en ny   “Snoddas”.?

Sigge Fürst 1905 – 1984

Hopalong Cassidy alias William Boyd  1895 – 1972.

Idolbild från veckopress tidigt 50-tal på Sigge.
Han gör reklam för lördagsprogrammet Snurran,
vilket var omåttligt populärt.