Nu har vi haft mycket regn och blåst de sista dagarna och ser vi på hur jetströmmen går just nu, kan vi förvänta ostadigt väder närmsta tiden.
Det innebär växlande molninghet, regnskurar kanske med åska och friska vindar ca 14-18 C.
Alltså en typisk svensk variant på begreppet sommar.
Men det spelar ingen roll för vad kan du göra åt det ?
Kan jag inte modellflyga, kan jag gå bräddfylld av förväntan att få provflyga min nya Leprachaun. Det blir grejor det !
Kom ihåg att för 14 dagar sedan gick SMHI ut med varning för varmt väder…kanske SMHI nu borde går ut med en klass 3 varning för ”Extremt tråkigt väder” ?
Lite bilder om ditt och datt. Mest från Långhulten som
ligger ca 30 km öster Halmstad vid Väg 25.
Häng på, de är inte många.
Fingerborgsblomma,Digitalis purpurea , som är en utomordentlig
giftig blomma. En blomma som orsakar hjärtbesvär som kan innebära
livsfara. Det är en gammal medicinalväxt införd av munkar till Sverige redan på 12-1300-talet. Dess verksamma ämne, digitalis, används fortfarande inom vårdväsendet. Största försiktighet bör iakttagas vid umgänget med denna ört !
Vid Långhulten betar Scottish Highland Cattle. Denna tjur väger 600 kg ca.
Trots de skräckinjagande hornen är djuren mycket
sällskapliga, sociala, snälla och nyfikna.
Utsikt från Långhulten, som är ett naturskyddsområde 30 km från Halmstad.
Området är under restaurering, då man återställer det till hur det såg ut ca 1700.
Området har bliviy mycket fint efter Länsstyrelsen i Hallands arbete.
Växtligheten på kullen kämpar mot vinden, men får i flesta fall ge sig.
Det går ett hundratal tranor stationärt uppe vid gården Skenekull. Kör väg 25, efter infart Långhulten sväng vänster mot Klerekull vid det lilla vita kapellet och fortsätt 2 km.
Fingerborgsblommorna står bäst där de står.
Undvik kontakt.
Det skvätte lite vid vågbrytaren Halmstad Hamn.
Vet du att vågbrytare heter ”Mole” på danska och
”Breakwater” på engelska ?
Nu har vi suttit snällt och väntat länge nog på Pizzabudet. När kommer han med vår mat ?
Regnskurar och 8 grader varmt med frisk sydlig eller
sydvästlig vind…
Jag blir helst hemma med mina modeller då.
För att inte förgås av leda i virustider, åkte vi en
sväng till bygderna öster om Halmstad. Bara för att
komma ut lite.
Med på vår resa var mina kameror, 4 mopsar och
en kanna kaffe.
Mopsar är makalösa djur. Man kan stoppa in dem
i sina tygburar i bilen. Sen hör man inte ett ljud mer
än en och annan diskret snarkning. Inga bekymmer.
VI passerade platser kända av mig och hade för
avsikt att ta linfärjan från Sunnanryd till Bolmsö.
Som vanligt grinade oturen oss i ögat. Färjan inställd
just denna vecka.
Men jorden gick inte under för det, utan vi körde
runt om och fick fina naturupplevelser. Träden står
ju nu i sin skiraste ljusgröna grönska och ger betraktaren
ett löfte om angenämare tider.
Vi körde till Klerekull, där det gick hundratals tranor
och betade på de stora vallarna jämte mossen.
Tranor är imponerande djur inte bara utseende-
-mässigt, utan de besitter till sin storlek oanade
röstresurser, som hörs kilometerlångt, då de flyger.
Förutom tranor har det under en period funnits rikligt med sångsvanar på platsen. Sångsvanen, gul näbb, tycks
ha stärkt sin population kraftigt de sista åren, kanske på
bekostnad av sin släkting knölsvanen.
Det fanns eller hördes inga storspovar i området, vilket
jag aldrig har upplevt tidigare.
Det fanns en enda tofsvipa.
Bristen på fåglar hänger kanske ihop med det kalla
vädret.
Vad vi såg många av, var rådjur. De ser nu ganska
raddiga ut, eftersom de skiftar från den gråaktiga vinterpälsen
till den rödbruna sommarpälsen. Att de ser lite ankomna ut
nu och toviga, beror på att de släpper underullen.
Under resan passerade vi många kalhyggen, eller
som skogsägarna vill kalla det föryngringsytor.
Det ser hemskt ut.
På en plats jämte vägen i närheten av Simlångsdalen,
såg jag något gult vid sidan av vägen vid en bäck.
Det var Gul Skunkkalla, en invasivväxt som fullständigt
tagit över biotopen. Här gäller det, att Länsstyrelsen Halland
agerar snabb
Jag mailade till länsstyrelsen och informerade med text
och bilder.
Ett djur med bra djurintelligens är kajan. Den ser dessutom ganska rolig ut, då den marscherar på gräsmattan.
Kolla bilderna så förstår du. Bilderna på tranorna är
tagna på ca 250 m avstånd.
Mina bilder är inte malda genom någon PhotoShopkvarn.
Om du vill, så häng med på en rundtur.
Hus med fritt läge med behov av viss renovering…
Bilden blev mer verkningsfull i svart/vitt.
…och nu blir det trandans-vals-dekadens…
Jag medger en tofsvipa ser lite malplacerad ut här…
…ett ystert dansskutt…
Två sångsvanar under sista delen av finalen före landningen.
Kom i min famn…
1777 hade man stabila vägskyltar…Observera att N skrivs omvänt. Med texten: WägWisare. Wenster til Tiraholm och Hult. Höger til Kronobergs Län 1777
Du kan se påverkan från latinet då bokstaven U skrivs V.
En rådjursbock 350 m bort under pälsbyte.
Rak i ryggen med fast blick. Som en marscherande soldat.
Den Gula SkunkKallan. Som ska utrotas,
då det är en inkräktare i vår svenska fauna.
Blåsten var vass med ca 10 sekundmeter från nordväst. Dock så sken solen, vilket gav förutsättningar för ett fint strövtågsväder.
Jag hade en tanke att åka ner till Hovs Hallar med en av mina F3F modeller, men med hänsyn till den ettriga vinden avstod jag.
Bara för jag är modellflygare, innebär det inte, att jag är en självplågare.
Så jag åkte till stranden, parkerade vid Lagaoset och utrustad men en kamera var min plan att promenera till Genevadsåns mynning vid Laxvik genom skogen, därför då skulle jag slippa motvinden. Tillbaka till bilen från min vändpunkt gick jag längs strandkanten för att vara nära havet.
Det är ca 10 km promenad och tar knappt 3 timmar. Men jag har inte brått, därför mina promenader bjuder på så många intryck, som jag upplever som stimulerande och som en katalysator för min psykiska energi.
Jg var på ett sällsynt gott humör, då jag anträdde min promenad och efter en stund på skogsvägen fick jag
sällskap.
Det var en bofink som följde mig genom att flyga från
träd till träd vid sidan av stigen. Hela tiden högljutt spelande. Hans spelande ett sätt
att hävda sitt revir, eftersom det är parningstider nu.
Bofinken är en mycket vacker fågel med sina färger
och vackert tecknade rygg.
Jag fick lite bilder på den med mitt nya zoomobjektiv.
Det har funnits där jag strövar två ”vita” älgar och
jag har önskat, jag skulle se någon, men turen har svikit mig.
Det är märkligt, att det finns 2 vita älgar på detta lilla område. Vitheten beror på en genetisk störning, som styr pälsens färg. Du kan läsa om det, om du googlar begreppet vita älgar.
I buskarna längs Genevadsån flög nervöst buskskvättor från buske till buske. En liten trevlig individ i vår fauna.
Vid vändpunkten har man att passera Laxviks egen John Washington bro…
En enorm stålkonstruktion så man kan ta sig över till stranden.
Nedkommen till stranden såg jag till min överraskning inte
en enda människa. Det brukar finnas gott om promenerare
på stranden men idag tomt.
Då jag gick längs havet, lade jag märke till en sak;
Det var ett förunderligt ljus ! Ljuset satte liv i de små vågorna,
som bröt mot stranden i ett glittrande färgspel.
Varför ljuset var magiskt ? Ingen aning, men det var väl
för att allt stämde av förutsättningarna.
Man brukar ju tala om det speciella ljuset som Skagenmålarna
beskrev av Jyllands nordspets under slutet av 1800-talet
och början av 1900-talet.
Går jag från Genevadsån söderut, förstår man, hur lång stranden är här. Den är unik.
Jag såg inga speciella fåglar mer än enstaka ladusvalor, de sedvanliga storskarvarna och vitfågel.
En tornfalk flög upp från beväxningen av strandråg på dynkanten och jag närde hopp om att få några bra bilder, men han drog sig söderut.
Efter en halvtimma observerade jag något stort, som låg i strandkantens brytande vågor.
Jag förstod det var en säl och jag trodde först att den levde, då den rörde sig på ett realistiskt sätt.
Men framkommen såg jag vad det var. Det var en stor knubbsälshanne, som låg död i vattnet rullande fram och tillbaka i vägorna.
Jag blir på något sätt ledsen, då jag ser en död säl eller död tumlare. Det är ju stora varelser och däggdjur båda.
Det tror jag beror på , vi har lättare på något sätt att
identifiera oss med större djur.
Lättare att känna sympati för en säl än för en daggmask…?
Knubbsälen var den absolut största jag sett i mitt liv och jag förstod hur den dött.
Den hade troligtvis kört in huvudet i ett nät under sin jakt på föda. Det är vanligt att sälar tjuvvittjar fiskarnas nät. Denna gången fastnade han och drunknade.
Det är vad jag tror utan att veta. Längs stranden fann jag plastband, som används för att bunta material och som är mycket starkt.
Men jag tror det var ett nät, som blev sälens slutliga öde.
Mitt glada humör från det jag tidigare upplevt fick som jag skrev en våt filt av ledsamhet över sig.
Så är det bara.
Du kan se mina bilder, som dokumenterar det.
Kanske som plåster på såren fann jag en stor bit bärnsten som var rödaktig, vilket lyckades höja mitt humör.
Borta vid Lagaoset fanns inte en enda fritidsfiskare. Är det inte dags nu för havsöring ?
Jag satte mig vid en av bänkarna, njöt av vyerna och rekapitulerade min resa.
Att en promenad på 10 km tar på kroppen, då man är en åldring, det märktes, då jag skulle resa mig…det gick trögt som då
man startar ett gammalt ångdrivet mudderverk och min ålder bekräftades på ett påtagligt sätt, då jag skulle svänga benen över tröskeln på min bil…
Men skit samma, jag fick en härlig natur- och känslomässig upplevelse. Då får man stå ut med lite knak i lederna.
På hemvägen körde jag om hamnen i Halmstad och såg till min glädje två kärrhökar, som förhoppningsvis kommer att häcka där.
Vad jag däremot inte sett i år, är tofsvipor. Jag har sett
5 exemplar och det var 6 veckor sen.
Vidare saknar jag storspovarnasrop då flyger över
häckningsmarkerna vid Esmared.
Var har de tagit vägen ? Kallt i Marocko, Spanien ?
Den som lever får se !
Om du vill, häng med på min promenad !
Buskskvätta
Hej !
Sommarstuga med strandläge och öppen planlösning. För den händige… Om intresse, kontakta mäklarfirman AB Brustna Illusioner.
Detta var ljuset jag talade om..
Saltarven växer med obändig kraft i sanden. Varifrån får den sin näring ?
Detta såg jag i strandkanten…
En knubbsäl med strypmärken…
Resultat av närkontakt med ett nät ?
Den var stor !
Sådana här plastband låg längs stranden och
ett tag trodde jag, det var ett sådant, som kvävt sälen.
Den oändliga stranden som det kan tyckas.
Hovs Hallar. Ser du havet ”väller” uppåt ? Det är jordens krökning du ser.
Metropolen Halmstad från Lagaoset.
Min kompanjon under min promenad…
…bofinken Boris..
Vackra färger…eller vad tycker du ?
Vill du slåss…
Tänk, om jag varit lika pigg, som en sädesärla är …
Det börjar att grönska bland örterna.
Blomman endast 5 mm.
Kärrhöksparet som…
…nyss var ankomna och som terroriseras av en kråka.
Kärrhök en stor fågel med kraftig näbb.
En kråka på patrull i strandkanten som en av Fredrik den Stores preussiska soldater i paradmarsch, så sanden stänkte om klorna.
I år har jag observerat 2 + 3 tofsvipor =5 tofsvipor totalt…
Jag undrar varthän de har flugit ?
Aldrig har jag vid denna tid under våren sett så få av
arten. Men det har sin naturliga förklaring antar jag.
Vi får väl göra som lopporna…leva på hoppet.
Min bror med fru körde ner till Skanör-Falsterbo för
att spana på flyttfåglar. Jag ser fram emot en rapport
Eftersom vinden i dag låg på nordväst 8-13 m/sek
var modellflyg uteslutet.
Även en flygentusiast som jag har vett att säga stopp, då förhållandena är alltför barska.
Över de nysådda fälten flög jorden i stora moln över
till grannarnas marker.
Ett evigt fram och tillbakagående maskineri.
En fågel jag tycker har ökat i förekomst är gravanden.
(Om det nu är en and)? Bygger sitt bo på åkrarna därav namnet; Gravand-grävande
and.
Några bilder blev det från Hovs Hallar, där jag skulle
träffa 2 presumtiva nya hangflygare, vilka ville ha
lite info om begreppet hangflyg och vad som är att tänka på vid flygning på HH.
Jag tog lite bilder, eftersom jag köpt nytt zoomobjektiv.
Hoppas det är bättre än mitt gamla för det var 5 gånger
dyrare…
Så hoppa in och åk med !
Över de lätta jordarna skiftas jorden mellan goda grannar…
En ensam sädesärla förgyllde min eftermiddag…
Utan spaning – ingen aning…
Hej, jag heter Ärling....
Mycket färg för att tilldra sig insekter för pollinering.
Gravandshane med sin knöl vid näbbroten.
”Mira”, ensamkommande flykting från Rumänen, men som inte omfattas av den så kallade gymnasieamnestin.
Förresten, vet du, att ordet ”Rover”, som bilmärket, betyder ”Strövare” på engelska…
Strövare, det är, vad jag är.
Eftersom jag var vid stranden, tog jag en promenad till mynningen av Genevadsån och tillbaka, vilket är 8.7 km enligt min GPS.
Tur man är ung och vital…?
Vackert i naturen nu då den väntar på att dra igång växtligheten.
Hela promenaden i skogen var jag beledsagad av vanvettigt spelande bofinkar, som exekverade hela sin vackra sångmelodi.
Det du…det är annat än det som kallas ”Melodifestival” på svensk public service tv !
Lite ögonblick fångade med min kamera blev det.
Jag tröttnar aldrig att promenera i naturvårdsområdet.
Alltid något nytt händer under promenaden.
Det gör det aldrig, då man ligger i dvala framför en tv.
Ser du skillnaden på vattnets färg?
Det är Laganvatten, respektive Kattegattvatten.
Reveln som var försvunnen dagen förut… Nu byggs den åter upp.
Som sagt…den fria horisonten utan granar.
Tja, vad säger du om bilden ? Jag vågar inte säga nåt…
Under mina strövtåg längs stranden har jag märkt svenskens önskan
att bygga monument av olika slag. Här är ett med en vakare som centralelement.
Fast bilden ser av någon anledning ut som ett gulnat vykort från 1963…
Den tönnerska trämarulken låg och rullade med sina stora ögonvitor…
Glädjeupplevelse under den lång promenaden på grusvägen… en citronfjäril som flög sin osannolika aerobatik i luften
ungefär som ett torrt löv, vilket far omkring i virvlarna,
då vinden blåser runt en husknut.
…och strandpiparen sprang på sina pinniga ben framför mig och åt
vad han fann. Klart fågeln är hungrig efter en lång flyttning.
En hydrofoil av kevlar och kolfiber. Kostar nog en 1000-lapp. Trodde först en hangflygare glömt sin flygande vinge…
Att gå längs stranden har blivit en daglig rutin för mig.
Därför, då jag gjort det, är jag, som det står i böckerna vederkvickt.
Jag vill översätta ordet ”Vederkvickt” med ”Återlivad” eller något ditåt. ”Veder” kan härledas till det germanska ”Wieder” som betyder ”Åter”.
Mitt liv består till stor del av naturupplevelser, vilka jag får, då jag flyger med mina segelmodeller, eller då jag strövar omkring.
Det är för mig en omöjlighet, med tanke på livets förgänglighet, att sitta i dvala framför en tv eller bara vara fullständigt inaktiv.
Jag har bara ett liv och det vill jag fylla med så mycket upplevelser som möjligt. För annars…
Jag tänker på Monty Pythons film ”Life of Brian”, där man
sjöng sången: Always look on the bright side of life !
En bra devis.
I torsdags förmiddag begick jag min promenad, 8 km, som vanligt från Lagaoset – Genevadsån – Lagaoset.
Stranden fullkomligt folktom då jag kom dit 0730.
Men alltid då jag går längs strandkanten, dyker det upp något, som fångar min uppmärksamhet.
Det gäller bara att vara receptiv för alla sinnesintrycken, som roterar igång din fantasihårddisk i hjärnan.
Även i dag såg jag lite ovanligheter i det fantastiska vädret. Det var då på morgonen vindstilla så gott som och solsken.
Det första jag fann, var en tumlare, som alla vet, är en liten tandval, vilken är relativt allmänt förekommande i Kattegatt.
Den låg i vattenbrynet, där kråkor och vitfågel fick ett skrovmål serverat. Vikten uppskattar jag till 30 kg.
Emellertid…enligt lagen om allts djefvlighet så skrev inte min
kamera till minneskortet just då…
Varför ? Ingen aning.
Jag hade just köpt nya högkvalitativa 128 Gb minneskort till alla mina kameror och vid kontroll av minneskortet hemma med programmet H2testw, vilket tog 2 timmar, fanns inget fel.
Men, som det heter, att det inte skriver till kortet,” these things
happen” !
Då jag är en envis människa, åkte jag till samma strand
dagen efter för att plåta om.
Då var tumlaren borta !
Det jag kan tänka hade skett, var att någonsett den
döda tumlaren, ringt Länsstyrelsen i Halland och rapporterat, varefter dessa hämtat kadavret och skickat det för obduktion
på Naturhistoriska Riksmuseet….
Min strand- och skogspromenad tog 2.5 timma.
Veckan som passerade, knegade jag glatt 46 km sammanlagt
vid stranden.
På eftermiddagen startade jag min Ava upp i termiken i årets första riktigt fina termikflyg.
Så jag har fullt upp.
Bilder kommer med mer eller mindre vettiga kommentarer.
Häng på om du orkar.
Den fria horisonten…värd oändligt för en vandringsman.
Har du tänkt på hur vass horisontlinjen är vid havet ?
I horisonten kryper Sten-Lines färja till Grenaa fram. Vid Lagaoset har Lagan skapat ett näs dekorerat av snäckskal.
När klorofyllen försvinner blir grönt blott blått.
”Kom igen…jag är beredd” !
”Love fifteen”
En vakare som transporterat sig med strömmen från Helsingborg till stranden Tönnersa.
Hela familjen ute och promenerar med sitt senaste slanka sladdbarn i kön.
Den mindre Sandcrawlaren övar torrsim…
Jag tycker detta liknar ett bagghuvud ?
Energidryck…dock innehöll det inte så mycket energi, så konsumenten orkade bära med den tomma burken hem.
Stornästa Strandskrymtaren ser ganska förvånad ut…
En Euro-pall. Endast Gud och skattmasen vet, hur många sådana jag sålt i mitt arbete. Då, för 10 år sen, fick man 40-60 kr för en begagnad Euro-pall. En bonus i arbetet…
Ingen kommentar.
”Jag orkade inte längre” !
Naturvårdsområdet efter restaurering.
Våren laddar…
Tranor spatserade långt bort på en äng med sina röda baskermössor. Gick värdigt med försiktiga kliv och inspekterade marken.
Storskarv. Rövare av havets djur. Det finns för många nu, vilket medför, att de negativt påverkar fiskbestånden lokalt.
Strandpiparen flög nervöst upp och ner i sitt letande efter föda.
Vad detta föreställer ? Ingen aning, men det är mer lättförståeligt än de fruktansvärda rostiga plåthjärtan, som Halmstad Kommun satt upp i stadens rondeller som någon slags trendig dekoration.
Någon tjänsteman i hierarkin har antagligen fått sitt livs idé och
förverkligat den med skattepengar.
Dyndymlaren har just fått korn på ett betesdjur och ser allmänt glad ut…
Hjärnlös. Varför tänker jag på FHM och Tegnell, när jag ser bilden ?
…är att promenera vid- eller i anslutning till en strandmiljö.
Jag kan inte flyga varje dag, men den tiden närmar sig fortare än du tror. Dagarnas ljus sträcks ut mer och mer, vilket gör livet lättare att fördraga.
Min promenader vid Laholmsbukten är för mig ett måste nästan.
Jag upplever skeenden och ting, vilket stimulerar mig att göra nya saker.
Att bo vid ett hav och kunna se en fri horisont är värt allt. Aldrig jag skulle vilja leva mitt liv där horisonten utgöres av mörka dystra granar, vilka står som centurioner och vaktar horisonten.
I Laholmsbukten växer inga granar.
Häromdan var jag där och min vanliga dagliga runda.
Vill du hänga med så är du välkommen…annars kolla på Big Brother eller Melodifestivalen på kvalitets-teve.
…ser ut som slipat kristallglas…Du kanske tycker,
att detta är väl inget att fotografera…men jag tycker det !
Har någon glömt sin strandstol ?
Undrar vem som sjösatte denna grupp ? Jag menar, detta kostar säkert 2500 kr…
Al som gått på grund efter en åktur i Lagan.
Inte en enda rynka på Laholmsbuktens yta till synes…
Laholmsbuktens 1,5- benta strandelefant låg och plirade mot solen.
Bäcken som avvattnar våtmarkerna just innanför sanddynerna
vid Lagaoset. En plats där öring och lax leker.
Mikrodyningar fräser försynt mot strandkanten för att
göra omgivningen uppmärksam på sin reella existens…
Den lataste av dem alla, stranddrönaren, vars huvudintresse är
att se på tv och fippla på sin Ifåne har just hört en rolig historia,
drar på munnen och ser fånig och ovetande ut som vanligt.
Lagans kraftiga utflöde i Kattegatt skapar ständigt ny strukturer på botten.
Alla stigarna bland sanden en produkt av människans ibland slumpmässiga val. Den gamle modellflygaren i en paradoxal splendid isolation trots alla fotspår. Jaha, här är oset vid Lagan. Alen som gått på grund sedd från ett högt träd.
Jag höll på att säga, att aldrig får man vara glad, då man kollar yr.no:s 10 dygnsprognos för vårt väder…
Regn, sydvästliga kraftiga vindar, grått och dystert förmörkar sinnet, för oss som vill ut och flyga.
Men det finns så mycket annat att göra,vilket är upplyftande. I alla fall på mig.
Till exempel då jag varit ute och lagt vantarna på en packe bra böcker.
Då kan jag självgott placera mig i min fåtölj, tända läslampan
och börja min läsfrossa.
En av böckerna var en bok av en mina favoritförfattare och illustratörer; Gunnar Brusewitz.
Titeln ”Hemma vid Fågelsången”. En imponerande skildring av naturåret.
Han skriver lika bra som Harry Martinsson. Inte ett onödigt
ord då han lågmält och utredande beskriver sin natur.
Att han är en av våra främsta illustratörer och tecknare av vår svenska natur, det gör inte boken sämre.
Gunnar Brusewitz dog 2004 80 år gammal.
Men min oroliga själ kan inte sitta en hel dag försjunken
i en bok. Även om jag mycket väl skulle stå ut med det….jag måste
ut och få lite motion, så den gamla…kroppen inte stelnar till.
För mig är det en självklarhet att ta mig till stranden för dels motionens skull och dels för att skapa energi hos mig, genom alla sinnesintrycken jag får under min promenad.
Min expedition startar vid parkeringen Tönnersa Strand.
Ner till strandkanten och marsch mot Lagaoset.
Motvind ca 12-14 m/sek och duggregn. Men vadå ? Det är bara att streta på.
Belöningen får jag då jag vänder vid Lagaoset och
går tillbaka norrut mot målet Genevadsåns mynning
vid Laxvik.
Då har jag medvind och kan fotografera, utan att
kameran blir alltför blöt.
Hela stranden full av skum. Som inte beror på, att vi har diskat med för mycket Yes, utan det beror på en alg, som heter Phaeocystis. Algen har ett proteinhaltigt
geléhölje, som slås sönder och piskas till vitt skum i
bränningarna.
Jag var alldeles ensam på hela strandremsan.
Inga människor, inga hundar. Det fanns knappt en
fågel mer än ett par trutar, som vinden oblygt tumlade
iväg med i turbulensen längs dynkanten.
Det känns lite, som om vi ligger i startgroparna inför
våren och med dess anländande flyttfåglar.
Visserligen såg jag för tre dagar sen 5 strandpipare, som flög i sin nervösa stil längs strandkanten avbrutet av snabba matsök.
Efter framkomsten till Genevadsån korsade jag
densamma via den groteska bron och kunde anträda
promenaden söderut mot parkeringen längs ån,
vilken är flankerad av alar. Alarna är en art, som
breder ut sig, konstigt nog, med tanke på att
våtmarkerna minskar.
Stigen var välströsslad av ett lager alkottar. Överflödet
ska säkra släktets fortbestånd.
Sådan är det i naturen.
Då jag promenerade längs E6, blev jag påmind om den vanvettiga långtradartrafiken, som obönhörligt maler på
likt ett PaterNosterverk som skenar.
En bit framför mig hade jag en yngre man med, heter
det gåstavar, som arbetade med hastigheten som synålen
i en symaskin och mitt mål blev ju genast att passera honom.
Sista 5 km la jag in högsta växeln, utan stavar och passerade mannen med god fart.
Om du promenerar och målmedvetet ökar hastighet och steglängd, kommer du att bli överraskad av, hur fort du tar dig fram.
Du behöver inte springa med hörlurar från din mobiltelefon i öronen, stegräknare på armen och kroppsnära spandexkläder som de riktiga blodhingstarna gör.
Jag minns en gång, då en sådan passerade mig under
ett av mina strövtåg. Hans passerande förebådades av
den intensiva lukten av liniment, eller som vi brukade
säga ”Racerolja”…
Lukten låg 10 m före honom…
Efter 2 timmar och lite till anlände jag ganska belåten till min bil med lite bilder i min kamera, som fångat
några av mina ögonblick under 9 km strövande .
Fast ljuset var visset, somvanligt, då jag plåtar.
Men såedemede !
Häng med på turen om du har lust !
Alla får ge sig för vinden oavsett…
Tre meters höjd…sen är det stopp.
Länsstyrelsen har återställt dynområdet i naturreservatet.
…och allt det vita tack vare en alg…
Japp, det stämmer. Att det i huvudsak varit sydvästlig vind.
Ett hornförsett beläte i sanden…
Sommarstuga med luftig konstruktion och grindstolpar… Renoveringsobjekt.
Om du har behov att kontemplera, då har en solitär bänk här.
Är det Brooklyn Bridge ?? Den monstruösa bron över Genevadsån…
Genevadsån flyter försiktigt framåt som en halländsk Ganges brunfärgad av passerade lermarker.
En djungel av alar.
…och vildkaprifolen slår ut sin håriga blad.
Kaprifolen säger till vandraren, att den är ett förebud om vår
Ja, det är grönt.
Mycket regn ger höga flöden. Inte jordens undergång, även om kvällspress och tv vill övertyga oss om det.
Solen tittade fram ibland och jag fick en känsla av vår…
Men för modellflygare var det inte speciellt bra. Vinden stod stadigt på 8-10 sekundmeter från SV.
För blåsigt för vad som helst vid denna årstiden.
Alltså fick det bli andra naturupplevelser. Det myckna regnandet har medfört att vattenföringen i våra åar är hög.
Lagan är är sydsvensk å med tyvärr massor av kraftverk. Jag skriver tyvärr, eftersom kraftverksbyggena omöjliggör för laxen att gå upp och leka.
Troligtvis hade det nationalekonomiskt och ekologiskt varit bäst att riva alla kraftverk och restaurera vandringsfiskens lekplatser och vandringsvägar.
Uppe vid Karseforsenfinns en damm som reglerar vattnet till kraftverket. Luckorna till dammen var i dag öppna för att kunna spilla överskottsvatten.
Så jag åkte dit och tog lite bilder. Har du aldrig varit där ? Det är värt ett besök då vattenföringen är så riklig som nu.
Min resa gick till havet för en promenad vid stranden. Inget nytt att rapportera därifrån, men ett strövtåg där, det är alltid berikande.
För att i någon mån anknyta till min bloggs namn, bäddade jag en lite video från Hovs Hallar där jag flyger min Gillette.
…låter jag mina tankar sväva iväg med mina fantasier…
Återigen…skitväder för modellflyg.
Jag kan skatta mig lycklig, för den fina dagen med
hangflyg jag fick på Hovs Hallar för knappt en vecka
sedan.
Men denna dagen innebar, som vanligt, regn och
sydvästlig vind.
Vad gör jag ? Inte kan jag sitta hemma i dvala framför en tv och vänta på något som ska hända, men som
aldrig kommer att ske.
Min tid är för dyrbar för sådana totalt passiviserande meningslösheter.
Vad återstår ?
Jo att ge sig ut i naturen med en kamera. Då vädret är disigt och grått, råder det inte de bästa förhållandena för att fotografera, men man kan aldrig veta, vad som kan fånga ögat under ett strövtåg med naturen.
Min kos ställdes till Östra Stranden i Halmstad, där jag inte promenerat speciellt mycket.
Alltså framåt marsch ! Mot Fylleåns mynning 4.5 km söderut.
Stranden var människotom, så när som jag och en kvinnlig
energisk stavgångare.
Jag brukar i regel finna fotomotiv längs en strand, men i dag var det magert.
En rejäl vinterstorm från nordväst hade burit iland fynd
från havet. Men det har ju inte varit en storm sen mer än
ett år. Då jag var liten, hade vi alltid en vinterstorm…
Enda strandfyndet var ett kolfiberspö, som låg flytande
just i strandkanten. Fördelen med kolfiberspö är just,
att de flyter i vatten.
Jag tog upp det ur vattnet och satte det i sanden. Då jag kom tillbaka efter att ha vänt, var det borta.
Hoppas det fann sin rätta plats hos en fiskande person.
Efter ett raskt marscherande kom jag fram till åns mynning, vilket inte idag bjöd på något speciellt.
Den enda tanken som väcktes hos mig, var att jag avundades den lycklige ägaren till ett av husen, som ligger just i anslutning till havet.
Hempromenaden förlade jag till dynlandskapet för att
få lite omväxling och utsikt in över den strandnära
naturen..
Det enda som kom att påverka mig där, var två
lösspringade Rottweilerhundar, som lösa hoppade runt .
När hundarna sprang emot mig , stod jag stilla hävdande
mitt revir, då jag vet, att unga ouppfostrade hundar triggas
av plötsliga rörelser.
Jag bad de två hundägande damerna kalla in sina hundar.
Om hundarna löd ? Glöm det. Hundägarna hade noll koll på sina djur.
Deras ihåliga argument då jag bad dem kalla in sina djur var:
”De är ju så unga”…
Dock, incidenten avlöpte för mig utan skador och min nu något mödosamma promenad i dynerna fortsatte längs en av de oändligt många stigar, vilka badgästerna trampat upp.
Vid ankomst till bilen efter 2 timmar och 10 minuter kollade jag hur långt jag promenerat enligt min gps. Det blev 9.4 km.
Det fick vara nog för denna dagen.
Hemkommen, eftersom jag fortfarande hade energi, plockade jag
ihop en segelmodell för att kunna åka till Tönnersa Strand
och få lite hangflygning, då vinden vridit till väst.
Tyvärr, fick jag annat emellan, så det bidde inget. Inte ens ett handkast….Modellen blev stående, som ett uppmanande
utropstecken i hallen, påminnande mig, att vi borde flyga…
Men jag tog lite bilder vid denna promenad i lätt duggregn
och tillsammans med bilder från i förrgår, visar det,
vad jag mötte vid Laholmsbuktens stränder.
Trots att inget hände, som avvek från det förväntade,
fick jag många intryck med mig hem att låta tanken leka med.
Därför bidrar en promenad för din själs stimulans och ditt
eget kroppsliga välbefinnande.
Om du har lust så häng med !
Förresten, jag var och promenerade i fredags nere vid
Skummeslövs Strand.
Aldrig har jag mötts av så nedskräpat klitterlandskap.
Det var en bedrövelse att se.
Men de boende i Skummeslöv har fått en ny fin badbrygga, som pekar som ett långfinger ut i Laholmsbukten.
Vi får se hur den ser ut, då den första riktiga stormen har blåst förbi…
Denna posten är inte något direkt att yvas över,
men en blogg som inte uppdateras…det är både
en död blogg och en lika död anka.
Tycker du, min blogg går lite på tomgång nu, så har
du alldeles rätt.
Det beror på, att det händer inte så mycket med
flygeriet just nu …
En alstock ligger och solar på en sandbank i splendid isolation.
Det var tråkigt och grått. Kråkan utgör en god illustration till sinnesstämningen.
Det är inte enkelt att vara en tall och bo vid kusten…
och ständigt behöva huka i vinden…förresten, när blir en tall en fura ?
Kommer du ihåg vad denna örten heter ?
Ser ut som en bild av Tina Turner från 1985 uppifrån…
Den tvåbenta fjantlöparen har behagfullt
sträckt ut sig i sanden med ett belåten leende…
Tja, vad tänker du på, då du ser denna bilden ? Bilden tog jag i dåligt ljus med för snabb bländare.
När jag ska editera genom att ljusa upp, tappar jag skärpan.
Det som gör hela promenaden värd mödan;
Den fria horisonten.
Den linjen har jag som min blicks förankringspunkt
under mina strövtåg vid stranden
Genevadsån vid havet. Just här brukade vi små frön tjuvfiska, då vi var 15
och körde moped. Vi passade alltid på dagarna före premiären att försöka
bärga några havsöringar. Det var spännande att dra iland fiskarna innan
det riktiga fisket började. Det var lite utmanande och fräckt gjort.
Har jag inget särskilt för mig går jag min dagliga promenad vid stranden på 8 km.
Som jag skrivit åtskilliga gånger är detta ett sätt att bli av med stress och ladda själens batterier.
Jag blir en ny människa efter ett strövtåg längs Laholmsbuktens strand.
Jag vet vad jag förväntar mig, men alltid blir jag överraskad av något nytt som dyker upp.
Framför allt träffar jag trevliga människor där, som gör samma sak som jag, njuter naturen.
Och det som för mig är viktigt,är att jag kan se den fria havshorisonten vilket ger flykt åt mina tankar.
Väderläget i dag var gråmulet och temperaturen, då jag gick ur bilen, var -4 C. I sanden såg jag stråk av rimfrost, då jag gick mot stranden.
Dock slog temperaturen snabbt om till +4C.
Min promenad började vid Lagaoset längs stranden norrut till Genevadsån, sedan längs skogsvägen tillbaka till Lagasoet.
Det blir 8-10 km och rundan tar ca 2,5 timma.
Inga speciella fåglar såg vare sig jag eller en ornitolog som satt på en av de högsta dynerna och spanade ut över havet.
Under min promenad tog jag lite bilder, mer eller mindre fantasifulla, som visar ögonblicken från min odyssé.
Häng med om du vill…
Florsocker…
Min fria horisont…
En raritet…en unge av den Laholmska saltvattenkrokodilen låg i solen.
Damen utan överkropp eller ?
Bara jag och en stolpe med pekfinger på stranden.
En trähydra
Detta är troligtvis ett förträat exemplar av en unge
till den halländska skogsmammuten som spolats i land…
Hanget vid Tönnersa Strand har aldrig varit så högt som nu.
Dit ska du gå !
Sen satte han nosen i vädret och teg…
Laholmsbukten 5. Januari 2020
Storskarvarna kom i bombplansformation
Höger sida naturen betad av får, vänster om vägen obetat…
Eftersom det inte är vare sig hang- eller termikflygväder
och jag inte vill gå hemma och bita på naglarna, for jag
till stranden av Laholmsbukten.
Det är en plats jag gärna besöker, vilket medför, att jag
är där nästan varje dag, då en promenad och de upplevelser
jag får, är en lisa för själen.
Jag känner mig vitaliserad både själsligt och kroppsligt
efter en promenad där.
Det som gör att jag och andra som brukar promenera
där blir revitaliserade, är att vi har en fri horisont i havet.
För mig ochandra betyder detta ofantligt mycket och
denna betydelse blir större, ju äldre vi blir.
Jag tackar Gud, att jag inte bor omgiven av mörk och
dyster granskog, utan att jag kan lyfta blicken och se
en horisont som öppnar upp för visioner och fantasi.
Vädret var grått och dystert, men jag tänkte som så, att det händer säkert något oväntat i dag också.
På stranden var jag nästan ensam, så när som en kvinna med 4 lösspringande hundar. Stranden ingår i ett
naturvårdsområde och där är förbjudet att hundar lösa.
Men det gäller tydligen inte alla. Jag ville inte påpeka
faktumet ,att hundar ska hållas i koppel, då det just nu
inte är häckningssäsong för fåglar.
Min promenad tog mig, från det jag brukar kalla
”Det ständigt föränderliga Lagaoset”, vidare norrut
just i strandkanten.
Eftersom vi inte har haft en enda riktig höststorm än,
har det inte spolats upp något intressant på stranden
i stort sett. I år har vi knappt haft en kuling ens vid Hallandskusten.
Det kanske kommer nu, då jetströmmen har flyttat
på sig. Vi är lovade ett väderomslag till kallare väder och därvid nordliga vindar.
Efter en km promenad observerade jag något, som låg i strandkanten 100 meter bort. Min första slutsats var, att det kunde vara en utlekt laxhane, men det var det inte.
Det var en något sällsynt gäst i Laholmsbukten, som inte syns så ofta, en klumpfisk.
Denna märkliga fisk, både vad gäller utseendet och
beteendet. Fisken vägde ca 10 kg och såg frisk ut utan synliga
skador. Klumpfisken är inte världens bästa simmare i svenska
vatten, så den kanske bara har spolats iland, eller så
har den fått en sötvattenchock i Lagans vatten, som
flyter norrut längs Laholmsbukten.
Klumpfisken blev fotograferad och jag informerade
fiskbasen.se om det jag funnit.
Således ett lite oväntat fynd. Den största klumpfisk
man fångat i svenska vatten vägde 375 kg. De kan dock
i varmare vatten väga upp till 2500 kg !
Jag såg inga fåglar som sträckte, utan de enda fåglarna
som uppehöll vid stranden var de vanliga matoppertunisterna
kråkor och havstrutar.
Det blev lite bilder, på det jag såg under min promenad,
som varade i 1.5 timma.
Om du vill se några ögonblick från mitt strövtåg så häng
med det är gratis !
En liten planta, som vägrar erkänna det är senhöst, en Saltarv.
En som inte klarade det ända upp…
Ett litet strå – vind – tid. Slutligen skapades det en cirkel. Ett tecken som visar, att det blåst mest sydostlig vind på sistone.
Denna gamle tjurbocken var lika vresig, som då jag sist gick förbi.
Jag fick en skymt av den Huvudlöse Strandcrawlarern, då han körde högerarmen i sanden för att snabbt kunna försvinna.
Dagens överraskning; En Klumpfisk i strandkanten. Märklig fisk på alla sätt. Inte helt ovanlig i våra vatten. Dock ser man den sällan.
Lagaosets skarpa näsa, som är under ständig och snabb omskapning.
Du ser själv att du har valet; barkad eller obarkad alstock.
Förstår du det är rofyllt att gå längs havskanten här ?
Ser du ryggfenan på knölvalen bakom sandreveln…eller
…är det en våg ?
En strandad manet, vars färger fortfarande är att ana…
Ännu en bild på Klumpfisken.
En knubbsäl ligger på stranden och utgör nu föda för fåglar. Det är naturens kretslopp. Inget går tillspillo. Tänk om vi människor hade lärt oss ?
Jag såg en liten välslipad träbit på stranden. Undrar hur länge den flutit omkring på sin resa utan mål ? Det måste ha varit länge då träbiten var impregnerad med tjockolja, som hindrar den från att ruttna och brytas ner. Tänk om träbiten kunde berätta, var den växt
och hur den hade rest ..
Det var några dagar sen, jag gick vid stranden, beroende på att jag varit ute i en vecka i stort för att plocka svamp.
I dag var det lagom grått väder för att gå ut en runda längs Laholmsbuktens strand och sedan avsluta med en skogsvandring tillbaka till bilen.
Min bil parkerade jag vid parkeringen Lagaoset. Sedan är det nära att gå ner till Lagan.
Längs stigen ner mot Lagan finns det på vänster sida
tallar, som är hårt tuktade av den eviga vinden.
Vinden tycks ha vissa regler för hur höga tallarna
kan bli…
Hit men inte längre säger vinden och det ser man,
då det ser ut som om trädens kronor vore snaggade
med en maskin.
Deras kronor är platta som frisyren på en USMC-soldat
1960.
Detta fenomen har tvingat fram fantastiska former
i trädens lägre grenverk.
Jag har fotograferat detta förut. Bäst är om du går dit för att uppleva det själv.
Tänk om vi människor hade varit lika idoga,
som vinden är, då det gäller att förändra något ?
Min ingressbild ovan vill jag ska utstråla en känsla,
som ger dig ro i sinnet och tid för att bromsa upp
dina tankar, så du förstår, vad du egentligen tänker…
Lagaoset, som betyder floden Lagans mynning,
är under ständig förändring.
Det sker hela tiden sandflytt orsakad avLagans strömmar,
havet och vinden. Så bli inte överraskad, om du
finner platsen helt annorlunda från en dag till en annan !
Jag gick längs den absolut folktomma stranden riktning
norrut, för jag vet, det dyker alltid upp något intressant.
Jag blev inte heller denna gång besviken.
Den gamle gårdvaren, som har funnits på post vid
Lagaoset i 7 år, han var fortfarande på alerten och
blängde lite ilsket på mig, då jag använde blixt för
att plåta honom…
Diverse mystiska och kanske mytiska djur brukar alltid
dyka upp och stimulera min fantasi.
Utan fantasi har du inga drömmar…vad har du då att leva för ?
Under promenaden vid den absoluta strandkanten skrämde en gigantisk, ja jag säger gigantisk, lax nästan slag på mig, då jag stötte den just i strandkanten.
En kraftig plums en meter från mina fötter resulterade
i en stor virvel av sand och en stor skugga, som försvann
i det grunda vattnet över en sandrevel ut i havet.
Mitt hjärta slog i alla fall några extra slag, då det skedde
fullständigt överraskande.
Då jag såg den simma iväg, som en lång mörk skugga
skapande en våg ovanför sig, var min första tanke,
att detta måste vara en knubbsäl…eller en tonfisk…
men efter att jag lugnat mig, förstod jag det var en
jättelax.
Tonfisk har uppträtt de senaste tre åren i södra Kattegatt
i större stim, så tanken på tonfisk var inte helt galen.
Fast en tonfisk tror jag inte uppehåller sig så nära stranden.
Vattendjupet vid strandkanten var knappt en meter, på grund av att Lagan eroderar kanten och skapar en ränna med djupare vatten än normalt.
När jag hämtat mig från denna häftiga upplevelse
fortsatte jag längs kanten norrut riktning Laxvik och
hittade en nyss ilandspolad havsöring på ca 5 kg.
Öringen var blank.
Vitfågel och andra matoppertunister hade just börjat kalasa på den.
Jag undrade ju, vad som hänt ?
Men det är klart, även fiskar blir sjuka och dör.
Efter ytterligare 25 m fann jag en utlekt laxhanne, så kallad
”Besa” på ca 7-8 kg. Han var antagligen på väg ut ur Lagan,
eller något av dess biflöden efter lek.
Men han orkade inte efter älskogen
Han var mera illa medfaren och hade säkert legat död i sjön i mer än ett dygn.
Platsen där jag fann fiskarna, var där Lagan sveper längs
med stranden norrut, så det är sötvatten där.
Nåväl, promenaden fortsatte och på stranden låg en ganska nyilandspolad knubbsäl. Det är inte ovanligt att finna döda sälar på stranden. Vi har en relativt stor knubbsälspopulation längs stränderna i Halland och de ska ju ta vägen någonstans, då det dör i havet.
Efter dessa tre fynd tänkte jag med viss ängslig förväntan,
vad blir nästa objekt jag finner ?
Jag såg en gammal grön militärmössa på stranden,
drog efter andan och tursamt nog fanns det inget huvud
eller kropp till den…
Då jag promenerar här nästan varje dag, ser jag hur
naturen förändras. Sanddynerna minskar och ökar.
Det börjar växa björkar på dynernas framsida nu.
Det gjorde det inte förut.
Dynerna har aldrig varit så höga, som de är nu. Varje
riktigt ordentlig västlig storm, ser till att dittransporterad
sand bygger upp sanddynerna till förut osedda höjder.
I en av de största dynerna, vid nedgången från parkeringen till stranden, stack en trätrall ut, som en gång badgäster gick på. Den var sen många år begravd, men vinden hade eroderat fram den från sanden.
Trätrallen såg ut som en väg ut i evighet och ingenting.
Vind och sand är Pater Nosterverksom kör kontinuerliga
skift utan att förtröttas.
Under mitt gående i skogen kunde jag se, hur effektivt
fåren och hästarna hade betat av växtligheten inom
det nytt inhägnade området.
Dessa djur är utomordentliga miljövårdare.
Jag mötte inte en mänsklig varelse på hela promenaden.
Tillbaka till bilen, aningen stel i benen, vände jag kosan
hemåt nöjd med intryck och frisk luft och med mina
batterier nyladdade.
Även hemvägen bjöd på natur. Vid Fladje Gård stod 8
rådjur och betade i brodden av det höstsådda vetet.
Just vid denna tid kan du få se större flockar av rådjur på åkrarna. Jag ångrar jag inte stannade och fotograferade, då djuren stod på en liten ås och bildade vackra siluetter mot skyn.
Här är några bilder som ingår i bildspelet nedan med lite
förklaringar.
Om du vill, häng med !
Den gamle gårdvaren har bevakat Lagaoset nu i 7 år
och sitter lika stabilt som tiggarna utanför Maxi.
Se hur naturen strävar uppåt mot ljuset. Ser ut som julgranar från de översta grenarna.
Det är ett hårt liv, sa dessa till mig…men vi dansar ibland en glad hambo tillsammans…
Den vanvettiga lastbilstrafiken skapar en solid och mycket störande bullermatta, som i den ostliga vinden hördes bra nere vid stranden. Kan man inte uppfinna mer
tystgående däck ? Eller bygga en järnväg på mittrenen…
Detta är den otrevliga Sandoppertunisten, som ligger med sin näsa i vädret
väntande på sin chans…En art alltför välkänd som ständigt utnyttjar andra,
men som aldrig skulle hjälpa någon i hans omgivning.
Det latinska namnent är Oppertunistus Gigantae Hypocrisis.
Är detta en knubbsäl ?
Detta är en knubbsäl. Fotograferad i regndiset på 200 m avstånd.
Denna spensliga individ stod på öronen, då han skulle ta sig uppför
en sanddyn och hamnade alltså på rygg med paddlande ben och armar i vädret.
Halsstarren sticker upp huvudet ur sanden, kollar läget och frågar: ”Har de vatt nåt”?
Den större Krafsaren med fru och barn kopplar av i sanden…
Strandens Surikater, fast här kallas de helt enkelt De Långhalsade Strandspanarna. Mannen med stolt hållning och kvinnan beundrande sin reslige man tillsammans
med två av sina barn, som ännu inte utvecklat sina långa halsar…
Denna individen blev så förvånad, då jag fotograferade honom i våras, att han tappade hakan. Han har inte återhämtat sig än…
Knubbsäl som om inte vandrat vidare, så i alla fall gått iland för gott.
En utlekt stor laxhanne, ca 7-8 kg. Det verkar, som om den var drabbad av parasiter
eller svamp. Undrar vad den vägde, då den gick upp i Lagan för att leka ? Kanske 12 kg ?
En nyss ilandfluten havsöring på 4-5 kg.
Lagan flyter längs stranden och deponera det som flyter med.
”November” ? Bryr mig inte, jag blommar i alla fall !
Jag undrar om Elsa Beskow blev inspirerad av styvmorsviolen, då hon ritade kläderna och särskilt bahytterna i sagan om
Tant Grön, Tant Brun, Tant Gredelin och Farbror Blå ? Hette inte hunden Prick…
Att jag är modellflygare betyder, att jag till viss del styrs av vädrets makter.
Jag brukar flyga i de flesta vädersituationer, men just nu är det skräpväder för min hobby.
Att åka till stranden och flyga hang då vinden ligger på 8 – 10 m/sek, det är inget nöje.
Är sedan vinden interfolierad av regnskurar, då blir det tungt att stå på kanten.
Det är klart jag längtar efter indiansommar med bra solinstrålning, som drar igång termiken, därmed möjliggörande mitt termikflygande.
Vi kan inte göra annat än vänta på att jetströmmen ändrar sitt läge, så lågtrycksbanorna förändras.
Ett högtryck med sitt centrum över norra Skandinavien hade varit perfekt. Det hade gett oss nordliga till nordvästliga vindar, som vi vill ha då vi hangflyger på Hovs Hallar.
Men dåligt flygväder hindrar mig inte för mina dagliga promenader vid havet.
Jag gick min vanliga runda från Lagaoset till parkeringen vid Tönnersa Strand och sedan genom skogen tillbaka till bilparkeringen.
Jag upplever alltid något under promenaden och kommer hem med nyformaterat minne i hjärnan.
Det känns så i alla fall…man kommer hem full av energi !
Jag tog lite bilder som beskriver ögonblick från mitt spankulerande.
Vitkindade gäss kom i stora mängder.
De har blivit allt mer allmänt förekommande.
En tall som tagit stryk i den eviga vinden och till slut givit upp.
Hyfsad bild tycker jag…
Landskapet är helt dominerat av vinden från havet…
…och här säger en torr tall ”Kom i min famn” !
Lite trollskog
Man förväntar sig en John Bauertomte i det intensivt gröna…
I strandskogen finner du gamla sanddyner sen tiden då området var skogfritt.
Min promenadväg…härlig.
Jag tröttnar aldrig på havet och dess dynamik !
Det finns inte två vågor, som är identiska !
Inga modellflygare vid kanten…eller människor på den långa stranden
…däremot några strandskator som provianterade inför resan söderut.
Strandskatan måste luta sig mot vinden för att hålla balansen.
Här ser du vindriktningen
Nu lättar vi…
Fotografer man strandskator i luften, tycker jag, att det i regel blir fina bilder på grund av fåglarnas teckning.
