…det märker jag,

då jag besöker min gamla arbetsplats.

Jag slutade mitt arbete,  då jag var 62. Vi hade möjlighet att slippa
de tre sista åren,  om vi nöjde oss med 90% av vår lön.

Inte en sekund tvekade jag.

Nu har det gått 7 år och jag märker,  att då man besöker jobbet är
min tanke,  vid mötet med gamla jobbarkompisar  :
“De har ju blivit gamla”…

Precis samma tanke som de jag möter tänker:
” Som han har åldrats”….

Men så är det, för har du något bättre alternativ till att leva och
åldras?

Ju mer tiden går och nya människor anställs på min före
detta arbetsplats, desto mer som en främmande fågel,
känner jag mig. Vilket inte är konstigt,  för vi saknar gemensamma
erfarenheter och upplevelser.

Mina pensionerade arbetskamrater ,  som är ungefär min ålder,
bekräftar att de upplever samma känsla.

Tror att de flesta märker detta.

Men,  det kan jag leva med utan bekymmer, därför jag har lyckan,
att kunna fylla mitt liv med upplevelser. Alltså,  jag sitter inte och
väntar på,  att något ska hända, eller att n å g o t knackar på min dörr.

Jag vill vara bland och ta del av skeendet.

Allt hänger på, att man har en hälsa, som tillåter,  det man vill.

Nåväl,  jag hittade lite bilder från min tid i hamnen, som kanske kan
ge en vision,  hur det är,  till exempel,  att hantera en kran,  som
väger 370 ton.

Senare på söndagen hade jag ett flygfotoärende öster om stan
och naturligtvis träffar jag intressanta och roliga människor.

Människor som bor på landet och umgås i och  med naturen,
de  har ett helt annat sätt än en tv-, dator- eller iphånberoende
stadsbo att förhålla sig till verkligheten.
De är mycket mer frigjorda och mer oberoende och självständiga
än den så kallade moderna stadsmänniskan .

Fick ett tips att åka till “Sagolandet” en bit från Lidhult. Där är
vackert och då man stod på toppen av “Hunnsberget”,  hade man
en milsvid utsikt.
Sju  kyrktorn  kan man se.

Ja det är bara ett tips , för det är värt ett besök. Om ni skulle
fara till Hunnsberget så stanna till,  just innan ni kommer fram,
när ni är mitt på den stora mossen.

Gå mot norr (åt höger) 50 m och ströva runt, ett sen många år
nerlagt hemman och fundera över de människornas liv och villkor,
som levde och fick sin bärgning här.

Här lite bilder från hamnen och bygden en halvgrå söndag.

Kran 2.
Numera museikran stående vid före detta Tullhuset.

Hoppas den kommer att underhållas i framtiden, med tanke på alla
pengar, som las ner under dess renovering. Som ni ser,  kan man inte
“vippa” med kranarmen. Det löste man genom,  att man”åkte”  med
kranen  åt något håll på kranspåret, då man önskade en långskepps
rörelse på hivet.

Då man förr lossade exempelvis kalksten eller tackjärn
använde man en “Bask” dit man för hand plockade godset
innan kranen körde iland det.
Denna basken är säkert 75-90 år gammal minst.

En bild med kran 2 från ca 1920-1930 lossande bulkmaterial, från steambåten “Monika”.

Vid lastrumsöppningen står luckebasen som dirigerar kranmannen.
Om du ser på den elektroniska utrustningen på fartyget, ser ni att den har
inte mycket mer än lamporna. Ingen radar, ingen VHF, ingen satnav, ingen
satellittelefon, ingen gyrostabbad satmottagare,  ja det finns inte ens
en radiopejl ombord, utan man navigerade med landmärken, farledsutprickningar,
sextant och kanske mest kompass och död räkning.

Nedanstående bilder visar två andra namn hon hade.

S/S Tord

S/S Masen

Jag blev ju nyfiken på fartyget,  som finns längst upp och heter Monika.
Så jag började googla och hittade dels bilderna, men framför allt dess historia.

Hon byggdes 1907 av W Harkess & Sons i Middlesborough England
för Rederi AB Rex. Hon var på 2400 tons DW och hade 820 hk maskineri.
Hon döptes till “Tord”.
1915 minsprängdes fartyget utanför Folkstone. Fartyget klarade sig
genom hon flöt på virkeslasten och blev tagen till Blyth för reparation.
1917 såldes hon till AB Transatlantic, Göteborg och döptes till S/S Fagern.
1920 såldes hon till Afrikanska Ångfartygsrederiet i Göteborg .
1921 såld till AB Tempus Göteborg och döptes till Monika.
1932 Såld till AB Sjöstjärnan och omdöpt till S/S Masen.
1950 såld till Rederi AB Beku och döpt till S/S Malevik.
1958 Såld till Grekland och döpt till S/S George Kathreptis.
1959 Upphuggen i Perama.

Men, vad som är intressant,  är att en av våra största författare, Harry
Martinson,  gick som eldare på detta fartyg just efter Första Världskrigets slut.
Alltså det  var ombord på S/S Monika han arbetade,  som på översta bilden
lossar i Halmstad. Jag ska försöka datera bilden, för tänk om Harry Martinsson
var ombord ? Läs hans böcker “Kap Farväl” eller “Resor utan mål” av honom,
så får ni en inblick i sjömanslivet och de miljöer,  han mötte i hamnarna.
De böckerna bygger till stor del på Harrys erfarenheter från S/S Monika.

                      I dag ser kranarna något annorlunda ut.
Man använder det som kallas “Lasthanterare”, vilket väl är ganska självklart,
för vad ska man hantera om inte last ? Hydrauldrivna maskiner som är minst
dubbelt så snabba som en konventionell linkran. Dessutom går armen med
lasten direkt dit man vill. Inget som svänger och slänger.Maskinerna kan
programmeras,  att i stort sett självständigt lossa ett fartyg med bulklast.

Här ser dessa kranarna ut som två långhalsade urtidsdjur…

Hamnens två Liebherrkranar.
Kan var ett bra val för en mindre hamn,
som måste vara anpassbar för olika godsslag.

Två  lasthanterare fyller ett fartyg med virke fortare än du tror…

Hur det går till ?
2-4 truckar kör fram det virket,  vilket  luckbasen via radio beställt.
Luckbasen har den viktigaste funktionen eftersom han ska se till att
de paket som tas ombord passar in i mönstret av virke.
Det kräver fantasi, kreativt tänkande, improvisationsförmåga och planering.
Framför gäller det att hålla huvudet kallt i den mycket intensiva stressen.
Landfolket snärjer virket med ändlösa terylensling och hänger
det på kranens krokar.
Kranen kör ombord, ställer paketen där luckebasen vill,
trycker på en knapp varvid krokarna släpper slingen.

Klart.

Här är lasthanteraren försedd med en grip för massaved.

Liebherrkranar i hamnen utrustade med Brommaok,
som används för containerhantering 20-30-40-fotsburkar.

Brommaoket är världens mest sålda containerspreader.

Till vänster verktyget som lasthanterare använder vid virkeslastning.
Till höger en skopa för bulklast.

Här heter fortfarande stuveriet i Halmstad, Halmstad Hamn och Stuveri.

Nu är det döpt till det  meningslösa och intetsägande Hallands hamnar…

Under en Liebherrkran är det alltid Hjulafton…

En polyp.

Alltså ett redskap som är döpt efter det månghövdade monstret.
Denna polypen avsedd för lasthanterare och drivs via hydraulik.

En ny polypgrip justeras till på verkstaden.

Här får du ett begrepp om storleken av redskapet
jämfört med Micke på verkstaden.
Redskapet drivs elektriskt/hydrauliskt.

Ni ser att polypens skänklar passar noga tillsammans.

Här åker en 20 fots container ombord.
Ett fartygs förmåga att lasta containers mäts i TEU , vilket betyder
Twenty-foot Equivalent Unit.
Alltså 20 fots ekvivalenter. 

Världens för närvarande största containercarrier är MSC Oscar.
Fartyget kan lasta nästan 20000 TEU !

På väg upp…min näst sista arbetsdag.

                                                                                                                  Det är högre än du tror…

En av informationsdisplayerna.

Lite utsikt från förarplatsen.

En förare av en containerkran ska sätta containern med en precision på +- 5 cm !
Jag är full av beundran,  av de duktiga kranförarna som finns i hamnen.
Om jag ska vara elak, vilket jag är, så vill jag säga,  att det krävs mer motorik
att köra container i 15 sekundmeters vind, än att landa en jumbojet i samma vindstyrka.
Man ska betänka, att eftersom lasten hänger i wires, måste kranmannen
i sin hjärna ligga före i input till kranen, för det ska bli rätt i nuet.
Du kontrollerar inte bara kranen med två joysticks fullbestyckade
med funktioner, även dina fötter är engagerade i att rotera containeroket
eller som det heter spreadern.

Blocket  hänger längst ner i två wires och är anslutet till kranen
med en el- och signalkabel. Längst ner finns krankroken,
vilken är roterbar via en golvpedal.

Videon heter: “Container laden und laschen auf einem Frachter”.

Ett förtydligande; “Laschen” är ett förtyskat engelskt ord, som heter “Lashing,”
vilket på svenska betyder,  att man surrar fast lasten, Det sker här med  spännare
och armar av stål, så burkarna står still.

En äldre polyp som har fått haveri på en lyftwire.
Det finns 4 wires till polypen. 2 är fasta i polypen
och 2 går till linhjulen som manövrerar klorna
och som man lyfter med.

Pågående lastning av bilfragment.

                                                                                  Biltema bygger lager på 75000 kvadratmeter…det är 15 tunnland…

                                                                                                 Där få säkert plats mycket eltejp och många Yosemitecyklar…

Jag var tvungen att kolla,  om de fått det rakt…

Hunnsberget utanför Lidhult.

Jag fick syn på denna sent födda kalven. Den stod skild från de andra
vid en sankmark och vågade inte flytta på sig.

Hon såg ganska övergiven och villrådig ut.

Deomdetta