…med sitt innehåll av fina artiklar och bilder.
Vill du läsa välskrivna artiklar om OT-flyg, då ska du bli medlem
i Sveriges modellflygares oldtimer sällskap SMOS, som du hittar här:
www.smos.info
Även fina bilder finns det i varje nummer av ett flertal fotografer.
Det kostar 300 kr om året att vara medlem och då kommer tidningen
med jämna mellanrum i brevlådan. Så vänta inte utan häng med.
Jag slutade mitt arbete, då jag var 62. Vi hade möjlighet att slippa
de tre sista åren, om vi nöjde oss med 90% av vår lön.
Inte en sekund tvekade jag.
Nu har det gått 7 år och jag märker, att då man besöker jobbet är
min tanke, vid mötet med gamla jobbarkompisar :
“De har ju blivit gamla”…
Precis samma tanke som de jag möter tänker:
” Som han har åldrats”….
Men så är det, för har du något bättre alternativ till att leva och
åldras?
Ju mer tiden går och nya människor anställs på min före
detta arbetsplats, desto mer som en främmande fågel,
känner jag mig. Vilket inte är konstigt, för vi saknar gemensamma
erfarenheter och upplevelser.
Mina pensionerade arbetskamrater , som är ungefär min ålder,
bekräftar att de upplever samma känsla.
Tror att de flesta märker detta.
Men, det kan jag leva med utan bekymmer, därför jag har lyckan,
att kunna fylla mitt liv med upplevelser. Alltså, jag sitter inte och
väntar på, att något ska hända, eller att n å g o t knackar på min dörr.
Jag vill vara bland och ta del av skeendet.
Allt hänger på, att man har en hälsa, som tillåter, det man vill.
Nåväl, jag hittade lite bilder från min tid i hamnen, som kanske kan
ge en vision, hur det är, till exempel, att hantera en kran, som
väger 370 ton.
Senare på söndagen hade jag ett flygfotoärende öster om stan
och naturligtvis träffar jag intressanta och roliga människor.
Människor som bor på landet och umgås i och med naturen,
de har ett helt annat sätt än en tv-, dator- eller iphånberoende
stadsbo att förhålla sig till verkligheten.
De är mycket mer frigjorda och mer oberoende och självständiga
än den så kallade moderna stadsmänniskan .
Fick ett tips att åka till “Sagolandet” en bit från Lidhult. Där är
vackert och då man stod på toppen av “Hunnsberget”, hade man
en milsvid utsikt.
Sju kyrktorn kan man se.
Ja det är bara ett tips , för det är värt ett besök. Om ni skulle
fara till Hunnsberget så stanna till, just innan ni kommer fram,
när ni är mitt på den stora mossen.
Gå mot norr (åt höger) 50 m och ströva runt, ett sen många år
nerlagt hemman och fundera över de människornas liv och villkor,
som levde och fick sin bärgning här.
Här lite bilder från hamnen och bygden en halvgrå söndag.
Kran 2.
Numera museikran stående vid före detta Tullhuset.
Hoppas den kommer att underhållas i framtiden, med tanke på alla
pengar, som las ner under dess renovering. Som ni ser, kan man inte
“vippa” med kranarmen. Det löste man genom, att man”åkte” med
kranen åt något håll på kranspåret, då man önskade en långskepps
rörelse på hivet.
Då man förr lossade exempelvis kalksten eller tackjärn
använde man en “Bask” dit man för hand plockade godset
innan kranen körde iland det.
Denna basken är säkert 75-90 år gammal minst.
En bild med kran 2 från ca 1920-1930 lossande bulkmaterial, från steambåten “Monika”.
Vid lastrumsöppningen står luckebasen som dirigerar kranmannen.
Om du ser på den elektroniska utrustningen på fartyget, ser ni att den har
inte mycket mer än lamporna. Ingen radar, ingen VHF, ingen satnav, ingen
satellittelefon, ingen gyrostabbad satmottagare, ja det finns inte ens
en radiopejl ombord, utan man navigerade med landmärken, farledsutprickningar,
sextant och kanske mest kompass och död räkning.
Nedanstående bilder visar två andra namn hon hade.
S/S Tord
S/S Masen
Jag blev ju nyfiken på fartyget, som finns längst upp och heter Monika.
Så jag började googla och hittade dels bilderna, men framför allt dess historia.
Hon byggdes 1907 av W Harkess & Sons i Middlesborough England
för Rederi AB Rex. Hon var på 2400 tons DW och hade 820 hk maskineri.
Hon döptes till “Tord”.
1915 minsprängdes fartyget utanför Folkstone. Fartyget klarade sig
genom hon flöt på virkeslasten och blev tagen till Blyth för reparation.
1917 såldes hon till AB Transatlantic, Göteborg och döptes till S/S Fagern.
1920 såldes hon till Afrikanska Ångfartygsrederiet i Göteborg .
1921 såld till AB Tempus Göteborg och döptes till Monika.
1932 Såld till AB Sjöstjärnan och omdöpt till S/S Masen.
1950 såld till Rederi AB Beku och döpt till S/S Malevik.
1958 Såld till Grekland och döpt till S/S George Kathreptis.
1959 Upphuggen i Perama.
Men, vad som är intressant, är att en av våra största författare, Harry
Martinson, gick som eldare på detta fartyg just efter Första Världskrigets slut.
Alltså det var ombord på S/S Monika han arbetade, som på översta bilden
lossar i Halmstad. Jag ska försöka datera bilden, för tänk om Harry Martinsson
var ombord ? Läs hans böcker “Kap Farväl” eller “Resor utan mål” av honom,
så får ni en inblick i sjömanslivet och de miljöer, han mötte i hamnarna.
De böckerna bygger till stor del på Harrys erfarenheter från S/S Monika.
I dag ser kranarna något annorlunda ut.
Man använder det som kallas “Lasthanterare”, vilket väl är ganska självklart,
för vad ska man hantera om inte last ? Hydrauldrivna maskiner som är minst
dubbelt så snabba som en konventionell linkran. Dessutom går armen med
lasten direkt dit man vill. Inget som svänger och slänger.Maskinerna kan
programmeras, att i stort sett självständigt lossa ett fartyg med bulklast.
Här ser dessa kranarna ut som två långhalsade urtidsdjur…
Hamnens två Liebherrkranar.
Kan var ett bra val för en mindre hamn,
som måste vara anpassbar för olika godsslag.
Två lasthanterare fyller ett fartyg med virke fortare än du tror…
Hur det går till ?
2-4 truckar kör fram det virket, vilket luckbasen via radio beställt.
Luckbasen har den viktigaste funktionen eftersom han ska se till att
de paket som tas ombord passar in i mönstret av virke.
Det kräver fantasi, kreativt tänkande, improvisationsförmåga och planering.
Framför gäller det att hålla huvudet kallt i den mycket intensiva stressen.
Landfolket snärjer virket med ändlösa terylensling och hänger
det på kranens krokar.
Kranen kör ombord, ställer paketen där luckebasen vill,
trycker på en knapp varvid krokarna släpper slingen.
Klart.
Här är lasthanteraren försedd med en grip för massaved.
Liebherrkranar i hamnen utrustade med Brommaok,
som används för containerhantering 20-30-40-fotsburkar.
Brommaoket är världens mest sålda containerspreader.
Till vänster verktyget som lasthanterare använder vid virkeslastning.
Till höger en skopa för bulklast.
Här heter fortfarande stuveriet i Halmstad, Halmstad Hamn och Stuveri.
Nu är det döpt till det meningslösa och intetsägande Hallands hamnar…
Under en Liebherrkran är det alltid Hjulafton…
En polyp.
Alltså ett redskap som är döpt efter det månghövdade monstret.
Denna polypen avsedd för lasthanterare och drivs via hydraulik.
En ny polypgrip justeras till på verkstaden.
Här får du ett begrepp om storleken av redskapet
jämfört med Micke på verkstaden.
Redskapet drivs elektriskt/hydrauliskt.
Ni ser att polypens skänklar passar noga tillsammans.
Här åker en 20 fots container ombord.
Ett fartygs förmåga att lasta containers mäts i TEU , vilket betyder
Twenty-foot Equivalent Unit.
Alltså 20 fots ekvivalenter.
Världens för närvarande största containercarrier är MSC Oscar.
Fartyget kan lasta nästan 20000 TEU !
På väg upp…min näst sista arbetsdag.
Det är högre än du tror…
En av informationsdisplayerna.
Lite utsikt från förarplatsen.
En förare av en containerkran ska sätta containern med en precision på +- 5 cm !
Jag är full av beundran, av de duktiga kranförarna som finns i hamnen.
Om jag ska vara elak, vilket jag är, så vill jag säga, att det krävs mer motorik
att köra container i 15 sekundmeters vind, än att landa en jumbojet i samma vindstyrka.
Man ska betänka, att eftersom lasten hänger i wires, måste kranmannen
i sin hjärna ligga före i input till kranen, för det ska bli rätt i nuet.
Du kontrollerar inte bara kranen med två joysticks fullbestyckade
med funktioner, även dina fötter är engagerade i att rotera containeroket
eller som det heter spreadern.
Blocket hänger längst ner i två wires och är anslutet till kranen
med en el- och signalkabel. Längst ner finns krankroken,
vilken är roterbar via en golvpedal.
Videon heter: “Container laden und laschen auf einem Frachter”.
Ett förtydligande; “Laschen” är ett förtyskat engelskt ord, som heter “Lashing,”
vilket på svenska betyder, att man surrar fast lasten, Det sker här med spännare
och armar av stål, så burkarna står still.
En äldre polyp som har fått haveri på en lyftwire.
Det finns 4 wires till polypen. 2 är fasta i polypen
och 2 går till linhjulen som manövrerar klorna
och som man lyfter med.
Pågående lastning av bilfragment.
Biltema bygger lager på 75000 kvadratmeter…det är 15 tunnland…
Där få säkert plats mycket eltejp och många Yosemitecyklar…
Jag var tvungen att kolla, om de fått det rakt…
Hunnsberget utanför Lidhult.
Jag fick syn på denna sent födda kalven. Den stod skild från de andra
vid en sankmark och vågade inte flytta på sig.
Hon såg ganska övergiven och villrådig ut.
Deomdetta
Fredagen och lördagen passerade utan modellflyg…tror jag.
Man kan ju aldrig veta, vad som händer.
Däremot var jag ute i torsdags i det småblåsiga vädret och
flygfotade ett renoverat hus, där ägaren ville ha bilder.
Eftersom fastigheten låg i skogbygden, var det garanterat turbulent
under flygningen.
Just den höjden jag ville flyga på var en bergochdalbana minst sagt.
Men jag klämde de bilder, jag och min uppdragsgivare ville ha.
Annars innebar lördagsmorgon en upptäckt, att mitt tangentbord
inte fungerade, som det skulle.
Det är ett trådlöst Logitech, som jag misstänkte inte fungerade.
Men efter koll på min laptop visade det sig, att det var helt,
så felet låg i datorns inställningar.
Jag gick till inställningar för tangentbord, eftersom min dator
plötsligt hade börjat tro, att vi var i Amerika, för layouten
på tangentbordet var amerikansk…
Jag ändrade språk, men inget hjälpte. Jag hade läst om det på
ett forum, hur det gick till att ändra språket, men ingenstans
stod det, att jag måste starta om datorn.
Efter omstart fungerade allt igen, som det skulle.
Kan jag inte flyga, kan jag göra annat bland alla mina andra
aktiviteter.
Man kan till exempel med mina enkla medel ta bilder på fåglar…
Här är några bilder sen i går:
Tja…en lite allegorisk bild, som hör hösten och tidens gång till.
Vägen, öppningen och ridån….
Fiskmåsar och tofsvipor som vanligt kivande.
Fiskmåsen står fast…
En av årsungarna till en tofsvipa bunkrar inför resan söderut.
Sättet tofsviporna flyger på hösten,
är helt annorlunda mot vårens tumlande.
Hmmm…kan här finnas något ätbart ?
En ormvråk flög förbi…
…men han flög på fel håll…
Gässen rastar nere vid våtmarkerna..
Om inte annat så höstlikt ljus
Ingen avsiktlig komposition…
Cormoranen har hängt sina fjädrar till tork.
Blir det kall vinter nu månntro ?
Pär Lundqvist med sin egenkonstruktion “Debutant” på Hovs Hallar 1970-1971.
Nu finns det på film också. Ett modellflygdokument av viss diginitet.
Tre 20 minuters rullar med 8 mm smalfilm har likt fågel Fenix dykt upp
om inte ur askan så ur någon garderob…
Ett välkommet och välkommet fynd för oss som tillbringat många timmar
flygande på Platån Hovs Hallar.
De som var premiäraktörer var Bertil Dahlqvist, Pär Lundqvist och Kurt Lennå.
Hovs Hallars platå, som är enligt mångas åsikt, Sveriges allsidigaste
hang.
Inte bara ger det mycket starkt lyft även vid mycket svag vind,
där är dessutom utomordentligt vacker miljö.
Jag vill säga, det finns inget som heter bomkörning, då man åker dit.
Kan jag inte flyga, kan jag njuta naturen.
Nåväl, denna första gång det flögs här, så hade Bertil Dahlqvist med
sin 8 mm filmkamera och dokumenterade, ska vi säga den historiska
tilldragelsen.
Bertil var fotograf till professionen och kunde hantera sin kamera.
Bertil Dahlqvist 1980 med sin segelmodell,
som vi kallade “Bananen” på grund av dess kroppsform.
Han fortsatte att filma hangflyg till början på 80-talet.
Vi visste Bertil hade gott om film och vi brukade tjata på honom, för vi
ville ju se filmerna…men de hade kommit bort.
Men under över alla under, Pär ringde mig häromdagen och sa, att han
fått filmerna som dykt upp i Bertils efterlämnade material.
Bertils son hade lämnat över film och bildmaterial till Pär.
Det var 3 x 60 m rullar vad gäller 8 mm film. Det blir ca 1 timma
film.
Ett mycket glädjande fynd och många av de gamla hangrävarna
och genuint flygintresserade, vi väntar otåligt på att få se materialet .
Jag har kollat, vad det kostar att överföra till digitala filer och de
firmorna tar ca 35-45 kr för var minut.
Resultatet blir enligt lite googlande bra.
Men, man kan göra det enklare, genom att filma av den uppspelande
filmen från en vit yta.
Det är exakt, vad jag ska göra. En bra och ren projektor, rengjord film
och filmen som körs på kritvit kartong. Bilden ska var ca 40 cm i
fyrkant för bäst resultat, enligt de som gjort det.
Jag funderade vilket digital kamera jag skulle använda för filmandet
och kom på, att kanske min ombyggda Gopro borde vara idealisk.
Annars kör jag med min Sony systemkamera.
Efter att jag justerat in alla delarna, ska det bara vara att köra
igenom filmerna för att få de på minneskortet.
Efter inspelning kör jag filmen i ett “Förbättrarprogram” om jag
behöver ändra nivåer av ljus eller kontrast, eller om jag behöver
skärpa filmen.
Sen in med den till Moviemaker, som jag tycker är bra och räcker
för mig.
Jo, jag vet det finns andra program, men jag vill ha det enkelt,
så det funkar och inte tar en evighet.
Måste jag kolla, hur alla finesserna, som finns i proffsprogrammen
fungerar egentligen…under mitt editerande, blir jag aldrig färdig.
När allt är klippt och klart, kommer filmen i en kortare version upp
på Vimeo.
Du kommer att få uppleva en genuin nostalgitripp till hangflyg på
Hovs hallar på Platån och Segeltorp, Svenska Mästerskap och
Nordiska Mästerskap i F3F i Ystad och andra träffar.
Framför allt se på deltagarna att tiden faktiskt ha runnit iväg…
…men tusan vad roligt vi hade !
Alltså ett dokument över radiostyrt modellsegelflyg 1970-1980.
Det var då den stora utvecklingen skedde med snabba profiler och nya
tekniska innovationer, som applicerades på vår modeller,
vilket gjorde de snabba och agila.
Jag lovar dig käre besökare, vi kunde flyga och ta ut vad som fanns
ur våra modeller och lite till !
Ge er till tåls !
Skulle någon ha erfarenhet av metoden jag beskrev av att filma av duken,
tar jag gärna emot tips !
Vi har passerat höstdagjämningen, vilket är den tidpunkt på året då
natt och dag är lika långa.
Nu vänder, för oss på norra halvklotet, det mot den mörka glåmiga årstiden.
Jag tycker inte om den mörka årstiden ! Jag försöker fylla den med
väsentligheter, vilka är för mig viktiga.
Ljuset påverkar våra hormoner, vilka påverkar vårt sätt att se på
realiteter…eller kanske ska jag säga, det jag uppfattar som verklighet.
Eftersom jag har många tusen bilder på OT-friflyg, vill jag visa några,
så vi kan drömma tillbaka i tid, då vi gick i shorts och sandaler.
Häng med på en okommenterad resa !
Bara bilder.
Jag kommer att publicera OT-friflygbilder varje vecka så häng på låset !
Då ska du ta dig till Lagaoset, som på nutidssvenska betyder ” Ån Lagans
mynning i havet “.
Här kan du, om du strövar omkring, få se de mest osannolika väsen,
som har sin biotop vid en sandstrand.
Klart de vill vara här, därför här är vackert och man kan här uppleva
en stillhet och ro, som kontrasterar skarpt mot trafikinfernot på
motorvägen 2 km bort.
En motorväg som utmärks av dårarnas tävling i vänsterfilen och
långtradarnas aldrig upphörande malande fordonståg…
Har ni sett, de som ligger i vänsterfilen och stressar…hur fort dessa
fartblinda med kompenseringsbehov än kör, så kommer alltid någon
bakifrån, som vågar köra ännu fortare.
Ett Moment 22 för de som alltid ska ligga främst i kön.
Nä, då strövar jag hellre nere vid stranden, där just denna dagen
allt präglades av begreppet lugn. Ja jag vill kalla det stillhet.
Vinden var nästan noll. Havet låg platt, skyn var utan dramatik
och allt gjorde, att jag och en jag mötte, vi var överens om,
att känslorna de nästan överväldigade oss på ett sätt.
Vi, jag och en promenerande kvinna, var överens, att vi upplevde
lite overklig verklighet.
Det kan du uppleva i den riktiga världen, du gör det aldrig framför
en dator eller tv.
Trots det inte varit någon riktigt hård vind under hösten, hade en del
spolats upp på stranden. Främst är det sådant, som har kommit flytande
i Lagan och spolats upp på land.
Ska du göra strandfynd, så åk till denna stranden efter en västlig storm.
Då är den garanterat strösslad med fynd, som stimulerar din fantasi.
Längs den långa sandstranden såg jag, hur naturen återställer de
skador, som uppstod efter de senaste stormarna och ni vet,
vilka stormar jag avser.
Naturen strävar efter jämvikt eller balans, vilket vi ser på stranden.
De branta väggarna vid dynernas kanter mot havet är nu rundade
och påbyggda av sandflykten. Strandrågen etablerar sig och binder
sanden.
Just nedanför dynkanten har saltarven börjat sprida sig,
skapande stabilitet i sanden. Därmed möjliggörande att andra
växter kan etablera sig.
Så jag märker, eftersom jag ofta är här, hur relativt fort naturen
tar tillbaka förlorade revir.
Länsstyrelsen har rensat beväxning i dynerna och i gränsområdet
mot strandskogen för att skapa en bra biotop för fältpiplärkan,
som häckar här.
Jag ser, när jag går omkring, att naturen nu tar tillbaka de ytor
som för några år sen blev iordningställda .
Svårt att jobba mot naturen…vi får jobba med naturen i stället,
så gott det låter sig göras.
Har du inget att göra, gör det vid Lagaoset, så ser du ljusare på din
framtid…
Här lite ögonblick från min slumpmässiga promenad;
Som mäklarna säger:
“Strandnära läge…luftig konstruktion…för den händige”
Här har en alstock fått ett litet barn…
…som något yrvaket ser sig omkring…
Varför kör djuren huvudet i sanden, när jag fotograferar ?
Detta är den sällsynta åkryparen, (Aqua terrestialis) som ligger på stranden och spanar.
Under brunsttider kan de vara aggressiva och kan utgöra ett hot
mot människan, då de är utrustade med kraftiga horn.
Den sydhalländska Uppnosen (Nasus Supra) har inga behov
av att köra huvudet i sanden.
Han är som många i mellanmjölkens land en van posör.
För det kostar inget.
Vresros.
En inkräktare från Asien i den svenska floran, som borde utrotas,
då den fördärvar vår fauna i ökande hastighet.
Jag vill sätta den i samma fack som björnloka och kanadagås.
Här skulle det under normala betingelser finnas en kraftig bäck.
Men efter flera torra år har den försvunnit. Det är, för er som inte varit ute i naturen,
mycket torrt i markerna, så hoppas det kommer mycket regn närmaste tiden.
Tro inte på myten att vi fått mycket regn. Vi har lokalt ett stort nederbördsunderskott.
Så här borde bäcken se ut nu under hösten.
Ännu en oklassificerad art, som sätter näsan i vädret…
han är nog generaldirektör för Ofelbarhetsverket.
Denna arten, Mindre Näsvisen, han var inte på gott humör…
…för han sa, han hade en vårta på näsan, som irriterade honom…
…medan stockpunkaren, med sin karakteristiska frisyr,
han bara låg och drog sig i sanden med morrhåren i vädret…
En synnerligen flegmatisk sandhäst.
På latin arena equi, som säger vad Arkimedes sa till
de romerska soldaterna innan de högg huvudet av honom;
Rubba inte mina cirklar !
En för mig okänd art på väg att lägga sina ägg i strandrågen…
…och under tiden satt denna lilla strandskavaren och studerade ett grässtrå intensivt…
Den överbefolkade kolonin av storskarv,
eller det jag helst kallar de svarta djuren, Cormoraner !
De konsumerar var och en ca 0.5 kg fisk varje dygn.
Den mindre långnosade åbocken vilar sitt trötta huvud efter en lång resa med Lagan.
Den sällsynta strandfräsaren är fångad i en position som vid en hundutställning.
Jag mutade med lakritsgodis, vilket är deras svaghet.
Västkusten där landet svävar över horisonten.
Allt på grund av jordytans krökning.
Halland, Land der Horizonte !
En knubbsäl har lagt sig till ro.
Inget förfars i naturen. Vitfågel har haft ett långvarigt kalas.
Man ska visst ringa till Naturhistoriska Riksmuseet,
om man hittat en säl……men…
En manet som bitit i om inte gräset så i sanden…
Fotspåret.
Jag säger som Robinson Crusoe sa, då han såg fotspåret i sanden på sin ö:
“Jag stod, som träffad utav blixten”…
Jag köpte en faksimilupplaga av Daniel Defoes bok.
Det var en upplevelse att avnjuta den i små stycken.
Så fort det går, etablerar sig växtligheten.
Full blomning i mitten av Oktober.
Saltarv
Ser ut som en kulle med gröna träd…
Mindre strandpetimäter; (meter limbus minimalis), som bara har två korta ben
för att hans mätningar ska bli exakta. Det säger, de som vet i alla fulla fall.
Observera att hans kropp är alltid exakt 100 cm lång.
Den kalibreras varje midsommarafton.
Rofyllt.
Är detta delar av en ryggrad eller är det roten till en vattenväxt ?
Här ser ni hur växtligheten i form av saltarv återerövrar terräng.
En ökänd predator, den storgapande alormen
just innan han hugger in på sitt byte…
Ja du ser det blommar fortfarande…
…fast blommorna ser lite ankomna ut.
Jag säger bara…detta är strandens farligaste rovdjur.
Den Månghornade stortuggaren.
Lördagen började med 2 m/sek ostlig vind, när jag cyklade till träningen
för att lyfta skrot kl 0800.
Det såg ut att kunna bli fint väder för termikflyg i dag, om solen får skina och värma
på marken.
Efter träningen åkte jag för att flygfotografera ett företag och jag märkte
då att vinden nästan lagt av.
Eftersom det verkade som att kunna bli fint termikväder, hade jag plockat
ihop min Ava och lagt den med dess tillbehör i bilen, då jag körde hemifrån
vilket möjliggjorde, att jag klockan 1145 stod på mitt vanliga ställe med Avan
monterad och lastad med en Goprokamera.
Jag var ju intresserad av, att få en koll om min Gopro som badade i Lagan
häromdagen överlevt utan större skador.
Bilderna på industrin tog jag med en annan ombyggd Gopro med en
riktigt högkvalitativ lins.
Men för att dokumentera min egen flygning får en original Gopro duga…
Vid framkomsten till platsen där jag flyger termik, visade det sig att
vinden var NOLL.
Absolut vindstilla. Det var växlande molnighet med långa bankar av
välutvecklade cumulusmoln som var på väg att utvecklas mot Cumulus Congestus.
Bara solen kommer igenom, blir det perfekt, tänkte jag. Vad jag inte
kunde anat, var att molnen var helt orörliga på himmeln.
De rörde sig inte överhuvudtaget….!
Jag hade rakt över mig en molnbank, som på 3 timmar flyttade sig maximalt 500 m !
Det har jag aldrig sett förut. Men det var ju ett högtrycksläge.
Så jag startade och drog upp till 100 m med motorn.
Stängde den och började leta termik. Nere på 65 m hittade jag en
liten blåsa.
Det var ca 1 m/sek med stig i den och den var trång.
Jag hade inte ett helt varv med ständigt stig, utan det var som mest,
3/4 av varvet det gick uppåt.
Men, hur som helst så gnetade jag mig upp. det är lite spännande, om
jag måste anstränga mig lite ibland…
Det var skillnad mot i juni- juli, då man i stort åkte hiss rakt upp.
Nu fick jag flyga, med all den eventuella rutin och skicklighet jag
besitter, för att kunna utnyttja modell och termik på bästa sätt.
Under tiden jag flög, passerade tusentals vågar jag säga, flyttande
ormvråkar.
De kom i klungor om 40-50 stycken och tryckte från den höjd, de hade fått
ihop längre mot nord, på bra mot sydväst.
Under de nästan 3 timmar jag flög, tror jag inte jag hade lyft under
hela varvet mer än under 10 varv !
Den bästa blåsan var den jag tog sist, som jag beskriver under en
av bilderna.
Efter ungefär en timmas flygning kom solen och värmde på.
Det kunde jag märka efter 10 minuter på mycket mer termik
aktivitet.
Inga glador eller tornfalkar syntes, på den tiden jag var där.
Under bilfärden dit såg jag dock två enstaka glador i närheten av Stjernarp.
Hur som helst, klockan 1435 landade jag slutligt framför
fötterna mycket nöjd med denna min flygdag.
Den kunde varit sämre. Sen hemfärd, urlastning och koll av bilder,
för att sedan syssla med något helt annat.
Ni ser…man har fullt upp hela dagen….Härligt !
Här kommer några bilder, som beskriver den del av dagen, vilken
handlar om mitt termikflygande ;
En fly-by för piloten och andra betraktare.
Min Hyperava som loggat 650 timmar i termik nu !
Inte så där jätteenkelt att fotografera och samtidigt flyga…
Försök att plåta med högerhanden och styr modellen med vänsterhanden…
det kommer garanterat att kännas aningen avigt…
Jag flög hela tiden, i stort sett, med modellen i solen.
Det gäller att inte tappa bort den, för en Ava flyger snabbt
långa sträckor om den får flyga efter eget huvud…
Min mest flugna modell efter en fullföljd flygning i lördags kl 1435.
När jag flög medvindslinjen inför min landning, flög jag in i dagens
bästa termikblåsa på 40 m höjd.
Jag kunde inte motstå utmaningen utan började kurva och till min
förvåning, lyfte det under hela varvet. Blåsan lyfte upp mig och jag flög
ytterligare en halvtimma.
Denna blåsan var ett resultat, av att solen hade verkat i en timma
på marken och fått igång termikmaskinen.
Vad flög du i det fina vädret…?
Jag har beskrivit i ett antal inlägg Flygindustris AB verksamhet i Halmstad
under krigsåren, i samband med att jag hade lyckan att få träffa
Kurt Persson, som varit montör på Flygindustri AB.
Verksamheten upphörde i Halmstad årsskiftet 1944-1945, för att då flytta
verksamheten till Malmö och byta namn till Kockum Flygindustri.
Intressant vore att få reda på, vad lokalerna idag ser ut som.
För, jo, de ligger kvar på samma plats fortfarande efter 76 år.
Lokalerna övertogs, om jag förstått det rätt, 1947 av Widengrens konfektion
och man var verksam till 1966.
Efter konfektionen flyttat till Polen och konkurser flyttade Byggskolan dit.
Byggskolan utbildade byggnadsarbetare för att kunna möta branschens krav
Läs framför allt HFAB:s krav på utbildad personal för nybyggnationer,
under det som kallades “Miljonprogrammet”.
Då jag besökte platsen häromdagen, var det inrymt konstgallerier och
verkstäder för konstnärer.
I östra delen av området var en ny tillbyggnad från 50-talet, som nu härbärgerar en loppmarknad.
Eftersom jag inte varit vid lokalerna sen 1956…ville jag se om jag kunde ta lite bilder och dokumentera platsen, som under slutet av 30-talet och till mitten av 40-talet stod för en stor del av segelplansproduktionen i Sverige .
Jag kunde bitvis fotografera miljöerna inomhus och fick sakkunnig guidning av Anders Nilsson.
Fortfarande kunde man se, att lokalerna hade hyst en tillverkningsindustri genom takstrukturer och fönsterplaceringar.
Bilderna omfattar dels inomhusbilder och lite lite flygbilder från området, som någon mån beskriver spåren efter den industriepok, då västkusten i Sverige blev det som i Californien USA var Lockheed och McDonald –Douglas. Fast kanske i mindre…skala.
Vill ni läsa om industrihistorien Flygindustri AB Halmstad, så sök på det begreppet i sökrutan till vänster på första sidan på bloggen.
Häng med mig på en nostalgisk resa !
..och det blir mycket bilder…som vanligt.
Gallerierna i före detta Flygindustris Ab:s lokaler 2015.
Tillbyggnad.
Jag tror nog, att Kurt Persson känner igen sin gamla arbetsplats.
På väggen växer en klängväxt av penslar…undrar hur det ser ut då penslarna blommar ?
Sydvästra gaveln.
Jag tro, r jag har en av Kurts bilder av personal, som sitter under fönsterna
och tar igen sig mellan kropparna
….alltså flygplanskropparna.
Undrar om den stora skorstenen satt originalt på byggnaden Kurt ?
Valvet i förgrunden är troligtvis byggt senare, men strävan i bakgrunden kan nog de som var med
vid denna tiden identifiera platsen på.
Takbalkarna borde var lätt igenkännbara. Från del av en hangar ?
Som sagt, besök gärna galleriet. Här finns båda sorters konst…
Undra hur många flygplan som byggts på detta slitna golv ?
Man har monterat akustikskydd i taken,
för att miljön skulle vara dräglig
i slamret från väverimaskinerna…
Gallerierna lever under rivningshotets damoklessvärd..vilket inte konsten behöver i Halmstad.
Snarare en Alexander den Store som löser den Gordiska Knuten med ett svärdshugg !
Stämmer just precis: Hangar nummer II.
Är detta karriärstegen för konstnärer ?
Även om kommunen äger fastigheten, behöver det ju inte med automatik
betyda, att man inte underhåller byggnaderna.
Loppornas marknad ?
Eller beskrivning av att en explosion inträffat här, eftersom det tydligen knallat i City ?
Loppmarknader, en mycket vanligt fenomen i det postindustriella samhället.
Som en bekräftelse på att det just är postindustriellt..
Symptomatiskt…vem vet…
Här kan du köpa världens smalaste husvagn…
Husvagn byggd för trängseltrafik…
Flygindustri AB:s före detta portar mot fältet.
Har jag faktafel, får ni gärna knäppa mig på näsan, så ska
jag, om ni kan vidimera era påståenden, genast korrigera
mina falskeliga uppgifter.
Jag är under uppbyggnad av ännu en blogg,
så häng på låset !
En fråga som jag får ibland är “Hur kan du flyga så mycket” ?
Svaret från min sida är enkelt: Det är en av de mest givande
sysselsättningarna, jag kan uppleva.
Jag tycker aldrig någonsin, det är tråkigt att flyga mina modeller !
Tycker du, det känns som ett tvång, att ge dig ut med dina modeller,
eller om du letar efter skäl för att slippa flyga… då är det bättre
att börja virka grytlappar.
Modellflyg är för mig, inte bara det rena flygandet. Det är
planering såsom koll av väder, flygställen och modeller.
När du är på plats, möts du ofta av en storslagen natur
och positiva människor, vilka tillsammans skapar nya
impulser för mig genom deras bestående avtryck i mitt minne.
Det blir något, som stannar kvar hos mig, vilket ger inspiration
och vidare idéer.
Man får heller inte förglömma, att om jag flyger på olika hang,
möter jag ofta nyfikna människor, som gärna vill veta…
hur det fungerar, både själva planet och hur det här med radion
hänger ihop. Jag delar hjärtans gärna med mig av min ringa
kunskap och erfarenhet.
Det blir, vågar jag påstå, alltid väl emottaget av dem jag möter.
Jag tror det är viktigt, vi försöker visa vår hobbys möjligheter,
för de som inte vet. Kanske, vi kan rekrytera fler som blir aktiva
FLYGARE och inte bara pratare.
Jag vet inte, hur många nya modellflygare som blivit rekryterade
genom testuggande på olika fora, som i stort sett leder till inget,
NADA !
Mycket bättre att ge sig ut och utöva sin hobby och visa,
ska vi kalla det allmänheten, vad det innebär,
att vara modellflygare.
Alltså, jag vill vara en, låt oss kalla det ambassadör eller pr-man
för den hobby, som ger mig så mycket, modellflygandet och
allt vad som är förknippat med det.
För mig är det viktigt att förmedla en positiv bild
av vår fina hobby !
Jag vill framhäva, ska vi kalla det, allt det
goda med modellflygning.
Jag vill inte framställa vår hobby som raketforskning,
eller som något så komplicerat , vilket kräver doktorsexamen,
utan jag talar om något, vilket vem som helst med intresse kan
ägna sig åt med framgång.
Jag kanske inte är representativ för modellflygarskrået,
eftersom jag är aktiv, nästan så fort det är lämpliga
förhållanden.
Alla har inte den friheten, vilken man har som pensionär, men
man har alltid möjligheten att göra ett val.
För det är så, att om man låser dörren och kastar bort nyckeln,
hur ska man kunna komma ut eller in ? ?
Byt ut ” dörren” mot förberedelser för flygning och
ersätt “nyckeln” med inspiration.
Tiden kan man inte vrida bakåt eller ens stanna, så en missad
chans är borta evigt.
I alla fall tills man lyckats samordna kvantmekaniken med
Einsteins tidsteorier till en helhet .
En sak till, jag åker aldrig ut, utan att ha ett mål med min flygning.
Det ökar motivationen att vara aktiv. Jag lär mig något vid varenda
flygtillfälle. Erfarenheten bättras på, vilket jag utnyttjar för
framtida flygningar.
Själv försöker jag kombinera mitt flygande, med de tekniska
möjligheter vad telemetri- och fototekniken av i dag erbjuder.
Jag tar alltid med någon av mina GoProkameror och i alla fall
en liten kompakt kamera om utifall att…
Telemetrin finns alltid i modellen och dess funktioner har gjort
segelflyg i termik mycket roligare och bättre för mig.
Min absoluta övertygelse är, att en vario/höjdmätare hjälper
dig att förstå, hur en termikblåsa, enkelt uttryckt, fungerar
och hur du ska flyga, för att utnyttja din modells kapacitet,
eftersom du med telemetri får en omedelbar feedback.
Man inte ska vara teknikfientlig, utan man
ska utnyttja, det man har nytta av, som kan förbättra
flygupplevelsen.
Bilderna jag tar, de editeras vid hemkomsten och läggs i
album som en dagboksanteckning beskrivande mitt flygande.
Med dokumenterad flygning med foto eller video, kan jag fly
verkligheten vintertid, om det är +2 grader, regnblandad snö
och 13 m/sek SV ute i mörkret och drömma mig tillbaka till
upplevelser, då vädret var angenämare.
Hur mycket tid jag har i luften med mina modeller i år hittills ?
Mycket , mycket….mest flugna sommarsäsongen under min
tid som aktiv flygare.
Ja, det var lite hastiga tankar om min filosofi eller inställning till
mitt sätt att utöva och visa flyghobbyn för nyfikna.
Bilderna nedan beskriver en krokig resa från hav till luft ,
omslutande olika ämnen, som företogs häromdagen
innan jag åkte till träningslokalen och lyfte den dagliga
dosen skrot.
Häng med !
Vid Oceanhamnen i Halmstad hade “Victoria” anlöpt efter en
grundstötning i Kattegatt, på väg från Rostock till Conacry i Afrika.
Man höll på att läktra vete från ett mindre fartyg med egna kranar.
Det ser jag som en indikation, att skrovet är tätt.
Hade det varit läck, skulle man inte tagit in mer last av vete.
När jag såg kranarna flytta lasten mellan fartygen drog jag
först slutsatsen, att man flyttade lasten från Victoria till Transforza.
Vilket alltså visade sig vara tvärtom.
Jag talade med två surveyors från försäkringsbolaget i Danmark,
som anlänt för en inspektion och de sade, att hon hade erhållit
vissa skador i botten efter grundstötningen. Det behöver inte vara
upprivna plåtar, utan det vara intryckt botten, demolerad bulb
eller skador på roder eller propeller.
Fartygskranarna på Victoria läktrar över vetet.
Fritidsfiskare orkar inte ta hand om sitt skräp.
Den nya spännande… sättet att umgås med naturen.
Släng skräpet där du står, för det finns ju ett begrepp
i de latas värld, som heter:
“Nån annan får ta det”..
Sätta upp sopsäckar…tror ni på jultomten ?
En teknikens spjutspets mot en blå sky.
Jag har bara sett små mängder tranor flytta i September.
Dessa fotograferade jag på 500 m avstånd…
…letande termik för att kunna fara …
Förresten, ser ni att gruppen här flyger i formationen “Finger Four“,
vilket var den gruppering i luften, de tyska jaktpiloterna använde sig
av under WWII, vilket gav dem ett tekniskt och taktiskt övertag över
de allierade, då de flög med två rotar eller 2 Rotten, som det heter
på tyska.
…kurs söderut för en behaglig vintervistelse.
Mitt depåbord, vågar jag påstå, tillhör de mera stadigare i Sverige…
Pickaboo !!
….ett får och i bakgrunden en träbock av ansenligt mått…
Får…ser fåraktiga ut på nåt sätt eller …
…men de tycker nog, fotografen också är något märkligt väsen…
Sångsvanar. Mer och mer förekommande nu tycker jag.
Säker plats att observera är Klerekull.
Jag tog bilden på 250 m avstånd.
En liten rådjursget ligger ner och trycker i vallen.
Hon har intensiv koll på betraktaren. Rådjuren har mycket bra syn till
skillnad mot älgen, som är närsynt. Dessutom har de väldigt bra hörsel.
Man brukar säga att ögonen väcker deras intresse, hörseln bevakar
och deras luktsinne alarmerar.
Jag tog bilden på 200 m avstånd utan stöd.
En vuxen ejderhane i eklipsdräkt.
Eklipsdräkt anlägger fåglarna i samband med ruggning av vingpennor
som ett skydd mot fiender, då den är mera diskret och inte så iögonfallande
som praktdräkten är.
Spiriten på hangkanten Tönnersa Strand.
Promenerande i strandbrynet en fritidsfiskare,
som fick gott om sandskädda.
Vinden 4 m/sek väst med dragning lite åt nord.
Objektet tycks längre bort, än vad det i verklighet är.
Ingen trängsel på stranden…som vanligt.
Full klaff ca 90 grader och modellen står i stort sett stilla i förhållande till marken.
Jo, hösten kommer. Grått och sämre ljus.
men flyga kan man i alla fall !
Människa och maskin
Min Spirit Elite har givit mig många fina upplevelser på en rad olika ställen.
Pensionären på sitt hang.
Min Spirit ser ensam ut efter landningen på en tom strand.
Ett mycket användbart plan.
En ört som har makalös växtkraft med tanke på omständigheterna.
Den heter Saltarv och blommar med vita blommor.
Bladen kan ätas och innehåller mycket A-vitamin, som är viktig för synen,
huden, slemhinnorna, immunförsvaret
Reminiscenser av gångbrädor som skulle göra nedvägen till stranden enkel.
Till skillnad mot allt plastskräp man hittar på stranden, så är ju detta nedbrytbart
och skadar inte naturen
.Läste just om drivande plast i haven. Skrämmande.
Förbjud plastemballage som riskerar att hamna i haven.
Som utgör 70 % av vår jords yta.
Varför inte göra som Californien, USA, där man
kommer att förbjuda engångsplastpåsarna i köpcentra.
Det känns som att gå genom en grön tunnel på väg till parkeringen.
En lämplig sortiväg från en fin flygdag.
…att helt självsvåldigt landa i vattnet utanför norra kusten
av Själland under en övning.
Förresten SAR betyder Search And Rescue.
Planet var inte skadat, vilket tyder på en något så när kontrollerad
landning i havet. Skärmen var använd, så att fastslå en felfunktion
hade inträffat är säkert.
Sådant händer….fråga rc-flygare…
Min utsända blixtreporter, Rolf Holmer från metropolen Hjärnarp,
var naturligtvis på plats och dokumenterade, då räddningsfartyget
kom in med aerodynen.
Denna flygapparat, som ni ser ovan vad den heter, drivs i detta fallet
av en Wankelmotor på 38 hk, vilket ger dronen en hastighet på ca 200
km/timman. Den väger maxlastad lite över 70 kg.
Den kan flyga en förprogrammerad bana efter GPS-data
upp till 7000 m höjd. Minimihöjd är 5 meter över mark-/havsytan.
Operationstid är 90 minuter och max avstånd mellan markkontroll
och flygplan är ca 100 km.
Planet används som mål för luftvärn, flyg och radar.
Den kan förses med olika sensorer enligt hemsidan, som ni hittar här.
Den startas med en katapult, kolla filmen och flyger sitt uppdrag, för
att sedan landa genom att motorn stängs av och en skärm skjuts ut,
så maskinen säkert kan dala till marken för återanvändning.
Jag undrar vad en sådan farkost kostar ? Den är inte billig.
Men det är väl ett kostnadseffektivt alternativ, för de som ska öva.
Målplanet finns med propeller som skjuter, den finns med en
jetmotor och med 2 jetmotorer liknande de, som vi modellflygare
använder.
Just denna drönaren var försedd med Wankelmotor och skjutande propeller.
I vingspetsarna satt två IR-facklor för att simulera värmestrålningen
från ett jetplan.
Om vi har liknande i Sverige ? Jo, men jag tror vi har en konstruktion från
Saab.
Denna drone var från Danmark. Här kan ni se bra film på hur det fungerar.
Ok här kommer bilder och video.
Här syns linorna till skärmen på vingen.
Här kan man se att skärmen är utlöst, då linorna ligger ovanpå vingen.
Kanske bärgarna tagit bort kalotten…
I stjärten en skjutande 36 hk Wankel med träpropeller.
Att ett blad är av kan ha skett vid bärgningen, eller så
indikerar det att motorn gick vid landningen på vattnet…
Skevroder
Det kan ju inte råda tvivel om vad det är…
Propeller…står det 26 i diameter och 30 i pitch ?
Det betyder att propellerns diameter är 65 cm och
stigningen är 75 cm.
Utrymmet där landningskärmen är packad.
Längst fram finns elektronik och kontrollenhet för planet.
Det finns ju ingen som mekaniskt styr, utan planet flyger
en förutbestämd bana och på förutbestämd höjd enligt
programmerad GPS-data.
Precis som modellflygare…silvertejp kan man ha till det mesta…
Japp, här ser ni ägaren.
I spetsen en IR-fackla, som simulerar värmen från en jetmotor.
Jag vill helt frankt påstå, att med ledning av ytrosten på Unbrakoskruvarna
som håller proppen, så har maskinen legat max 2 dygn i saltvatten.
Hit ska du ringa om du hittar en liknande.
Man kan se att kroppen är byggd av kevlar/kolfiber.
Luftintag för Wankelmotorn.
Ganska stor och som sagt, vikten är upp till 72 kg.
Data från Wikipedia:
Performance
I söndags var det utlovat svag nordlig vind och solsken för
södra Sverige, vilket ställde i utsikt, att det kunde bli termik-
flyg och om vinden höll sig även hangflyg.
Färden gick till ett ställe söder om staden, där jag skickade iväg
min modell kl 0945 upp emot en blå himmel, som inte
uppvisade ett enda moln.
Sikten var mycket god, indikerande dels nordlig vind och dels
högtrycksläge med ganska stabil skiktning.
Just efter start på 50 m tog jag en blåsa, men den föll ihop
efter några minuter.
Jag såg inga rovfåglar som kurvade, varför jag landade och
avvaktade, för att solen skulle hinna värma upp marken lite mer,
så termiken skulle kunna bubbla.
Norr om mig såg jag några ormvråkar, som gnetade på låg höjd
och eftersom de drev mot mig i den nästan obefintliga vinden,
väntade jag och startade sen och piggybackade i deras blåsa.
Det var ju torradiabatiskt så inga moln.
Men jag hängde med och har man väl kommit upp på lite
höjd, så blir ju allt enklare.
Allt eftersom tiden gick, termiken blev frekventare, kom
fler och fler ormvråkar på vingarna, eftersom de flyttar
nu söderut. Jag skulle tro de flesta har redan stuckit, så
det är väl de mest vankelmodiga, som fortfarande stryker
kvar här.
Nåväl, lite fågelbilder blev det och jag visar bilderna som
en illustration på, hur svårt det är att fotografera fåglar
från modellen. Det är verkligen en grannlaga uppgift, att
bedöma modellens och fåglarnas läge i luften, så att
fotograferingen ska bli lyckad.
Det finns ett par bilder, som visar svårigheterna, då man använder
ett vidvinkelobjektiv.
Klockan 1200 landade jag nöjd i gräset framför min pilotstol.
Plockade ihop och beslöt, eftersom vindkraftverken snurrade
sakta nere vid Hallandsås och visade nordligt, att dra till
Hovs Hallar med Avan. Vilket inte är ett flygplan, jag brukar
flyga med på hang, men eftersom vinden kunde bli svag, var
det ett ok val, för kan inte Avan flyga hang på HH, då kan
inget göra det.
Nere på HH var det nordlig vind ca 1-2 m/sek.
Det är perfekt för en Ava, så jag åkte upp på Platån.
Vilket innebär jag passerar privat mark, där jag stannade
och utverkade tillstånd av ägaren att passera.
På parkeringen hade jag träffat två flygsugna skärmflygare
Lars, som var min tandeminstruktör för 10 år sen nere vid
Ystad och en pilot jag glömt namnet på.
De gick upp på Platån med skärmsäckarna och antagligen
bedjande till alla gudar, att vinden skulle ta sig.
Jag startade min Ava och det var som att flyga i varm mjölk…
Kunde inte vara bättre. Det märktes omedelbart, att på lite höjd
var vinden starkare, för lyftet ökade, vilket manifesterades med
ett glatt snabbt pipande i min variometer. Det gick att stiga
högt, men jag säger inte , hur högt jag var.
En av de boende, där jag passerade tomten, kom ut och
berättade, han byggt en elseglare och han fick prova min Ava.
Det visade sig, att han körde en Porsche på bana och för att
jag skulle kunna associera på något sätt, hur man styr och
korrigerar, sa jag, att styra en modell, det är som att
kontrollera en sladd på sin bil på tävlingsbanan.
Detta gjorde han förstod och hans provflygande gick bra.
Men, jag sa uttryckligen, att försök inte flyga själv första
gången. Uppstår en situation, kommer det att sluta med
ett hårdhänt möte med Hovs Hallars klippor…
Så småningom, ca kl 1400 kom vinden med 5 m/sek och Lars
startade som förste man med sin skärm.
Det var fint lyft och efter en stund startade kompisen
också. Han fick, just då han gick över kanten, en smäll i
skärmen av kantrotorn och steg på nån sekund 10 meter.
Det är lurigt att starta till höger på Platån, då det kan bli ett
frontinslag på skärmen. Bäst att starta är till vänster,
där Platån begränsas av en liten sänka i marken.
Jag tror inte, han var medveten om det, men allt gick bra
och han fick också en fin dag på HH.
Kl 1600 landade jag synnerligen nöjd med dagens flygningar,
då jag varit i luften i nästan 5 timmar…
(eftersom kommateringskonsten i dags- och övrig boulevardpress
och viss litteratur är under all kritik i dag, är jag själv ytterligt
noggrann med att kommatera grammatiskt korrekt…om ni
undrar över mina kommatecken , som är rikligt förekommande)
Så var det bilderna…
Start kl 0950 för en termikrunda…
Medvindslinje och planering.
Lars, en mycket skicklig skärmpilot.
En blivande modellplanpilot flyger min HyperAva
Då jag passerade Segeltorp, såg jag att ytterligare skärmflygare anslutit,
då aktiviteten var hög.
Ja, detta var min modellflygsöndag !
För er som är intresserade av motorer och teknik, kommer lite bilder
på motorerna som användes på tävlingen.
Jo ofta konstruerade på 60- och 70-talet men ändå högpresterande.
Vem minns inte Ford BDA motorn i Escorterna 1974…
Ford BDA är en ursprungligen 1600 cc motor med en topp konstruerad av
Cosworth. De fanns olika versioner upp till 2000 cc.
BDA betyder Belt Driven type A.
Motorn utvecklade från 200 upp till kanske 300 hk vilket inte är dåligt för en sugmotor.
Man kunde varva den till ca 10 k.
Jag minns också, att motorhaverier inträffade och det var dyra reparationer.
Eller Brian Hartmotorerna i formelbilar…Hans motorer vann EM i F II
1970-1971 plus att han var framgångsrik byggare av motorer för Escort Rallybilar.
En sak jag saknade i Falkenberg var den doft av racingolja,
som låg över banorna på 60- och 70-talet.
Castrol M och Castrol MSSR…det var dofter det !
Det är inte så mycket att orda om, utan här är bilderna:
Mittmonterade bromsar för tyngdpunktens skull och växellådan längst bak.
Framvagnsupphängningen, inte så enkelt.
Man få förståelse för att det kostar, då man ser på det mekaniska arbetet.
En väldigt fin dansk Escort.
En Lotusmotor. Man sätter ett stag över motorrummet för att få karossen vridstyv.
Klassisk motor, en Austin Healey 6 cylindrig.
Volvo…allt som behöver sägas.
men var är den mekaniska bensinpumpen med sitt siktglas…?
Ska sitta där det nu finns en täckbricka. Man använder
nog en elektrisk bränslepump nu.
Saab tvåtakt. Mycket original. Se på generatorn…likström.
En modern motor i en liten Fiat….250 hk…
Essex V-6 motor.
Vad denna motorn kostar ? Vet ej, men ca 75-100000 kr.
DOHC
Bränslesystemet och batteri i en klassisk racerbil.
Ibland råder halka i svängarna…
“Titta”, säger föraren i första bilen,”Där flyger det en kråka” !
Denna bilen tävlade inte men snygg var den i alla fall.
Amazon med B20 motorn.
I denna klassen, om jag förstod det rätt, kör man med i stort samma motorer.
Gallret undertill bak är en diffusor, som ser till att luften passerar under
bilen snabbt, vilket gör att den sugs mot marken genom Bernoullis Lag,
som ju säger att om hastigheten på en gas eller vätska ökar, så sjunker
trycket, dessutom, om den är utformad rätt, kommer den att minska
turbulensen runt bakvingen, som gör att du kan få mer downforce
utan att ändra anfallsvinkeln på vingen som ju orsakar mera Drag.
Fiat…nästan en Ferrari
Erik Bergers Escort.
Erik är 90 år ung och tävlar än med framgång.
Ännu en Essex-motor.
50 år gammal Alfa Romeo.
Jag trodde aldrig, jag skulle få se en DKW Junior på tävlingsbanan igen…
Jo den kostar några spänn.
Cockpit från ovanstående bil.
En fin original Ascona .
Ford Escort RS 1600
Ford Capri leder en Escort genom kurvan in på start och målrakan Falkenberg
som tre ligger Erik Berger nummer 43.
Erik Berger himself.
Han fyller 100 om 9 år…
Detta blir det sista om Classical Racing Falkenberg 2015.
Här ett utdrag från SMOS hemsida med inbjudan;
Långtidsutsikt väder för Moholm/Bällefors inkluderande helgen;
I måndags var det bättre flygväder än förväntat.
Det var nästan ingen vind och solen sken bitvis, vilket skapade
förutsättning för termik, då det var mycket labilt skiktat.
Jag tog Avan, åkte ner till Haga för en sväng.
Tyvärr kunde jag inte vara på plats förrän 1345, då jag hade
ett hästärende på förmiddagen.
Men strax innan 1400 stod jag startberedd på ett av mina favorit_
flygställen. Såg jag mig omkring skådade jag Cumulus- och Altocumulus-
moln, vilka indikerade termik.
Jag hade monterat min nya JR telemetri i modellen för att kolla vario
och höjdmätare.
Så iväg och jag gjorde ett misstag, jag brydde mig inte om, att montera min
GoPro på modellen och det straffade sig, eftersom det kom 7 (sju) glador
och kurvade ihop med mig i blåsan.
Gladorna häckar just i närheten och de blir fler och fler för varje år.
Jag vet, att gladan är en landskapsfågel (?) på Österlen, men frågan är,
om den inte är på väg att bli det i södra Halland också.
Nåväl jag smög in i blåsan och den var utbredd. Inget kraftigt lyft, det drog upp
med 1-1.5 m/sek enligt varion, vilket är nog för mig.
Termiken var turbulensfri och vinden var noll, vilket ju gjorde allt enkelt,
då jag inte drev iväg.
Efter 40 minuter landade jag, bytte batteri i GoPron och startade på nytt,
för det kunde ju komma en flock glador igen, som kunde plåtas.
Ett par enstaka ormvråkar såg jag drog söderut på hög höjd, så det är
migrationsdags nu.
Trodde jag skulle få se tranor, men inga större sträck har jag sett i alla fall.
Jag satt i min stol och njöt av upplevelsen, precis så mycket som jag kunde.
Erkänner jag blir mer och mer passionerad flygare, ju mer tiden rullar på.
Tur man har ett brinnande intresse för bland annat det, som har med begreppet
flyg att göra.
Lite innan 1600 landade jag lagom mätt på flygning och jag såg, då jag kommit
hem och laddade min acke, att jag förbrukat 1211 mA under eftermiddagens
flygning. Det är ju billigt…
Min nya telemetri fungerade precis som den skulle, men min Picolario
är tydligare i informationen. JR har ju en mycket liten högtalare och vitsen
att ha informationen i en display, det ifrågasätter jag om det är praktiskt,
då man måste släppa modellen med blicken, vilket kan vara en risk om du
flyger långt ifrån dig.
Men sådan var min flygdag och här är några bilder.
Gott om Cumulus.
Min Biltemastol sprack i Tarp ,så jag köpte en annan,
som kan fällas, så man ligger och flyger…
Cumulus congestus och Altocumulus stratiformis.
Man ser att cumulusmolnen blir lite plattare mot höstkanten
och inte blir mot Congestus eller Cumulonimbus.
Min depå.
Landning kl 1535 vilket ger 1 timma och 45 minuter i termiken sammanlagt.
Det höstsådda hoppar upp snabbt, efter att man tröskat lusernen.
Haga den 21 September 2015
En sådan här FLYG-dag ville jag inte missa !
Eftersom man får gå runt i depån, passade vi på för att
få lite bilder och få prata med förarna.
Det var ett mycket trevligt botaniserande i teknikens värld och
vi förstod, hur mycket tid dessa entusiaster lägger på sina fordon.
Det är ju inte helt enkelt att få tag i vissa reservdelar, utan då
måste man tillverka själv.
Om hobbyn är billig ? Allt är relativt…
Om förarna tyckte det var roligt att tävla och träffas ?
Ja, frågan är retorisk.
Här är lite bilder på klassiska svenska ikoner och nån utländsk…
…och det kommer tre inlägg till från tävlingen… so just hold on to it !
Det imponerande kraftpaketet i en DKW Junior…Undrar hur mycket power där är ?
Se på detta motorrum och jämför med en bil av idag ?
Vilken vill ni helst meka med ?
Jag tror 90 % av min generation känner igen denna interiör.
Kommer ni ihåg gaspedalens utformning…som en gång
då jag åkte av vägen in i ett träd vek sig uppå 90 grader
då min fot gled av och ovansidan av min fot böjde
hela mekaniken…
Bränsletank och batteri i en Amazon. Framtill bränslefilter/pumpar.
En välbyggd, snabb och fin 142:a.
Tänk att få köra en sådan…
Oxå en fin representant för 142-släktet.
Snyggaste Amazonen.
Tänk om man haft en sådan, när man gled längs ströget
i Skövde 1966 spelande Elvis i skivspelaren man hade
i bilen, för detta var på den tiden då det inte fanns
kassett- eller CD-spelare…
Jag hade själv 4 stycken Amazoner varav den sista var en 1969
123 GT, som var, trots den var ganska ny omlackerad Californiavit.
Jag satte in en alldeles för hög- och brednockad Iskendrian
kamaxel vilket, krävde mycket styvare ventilfjädrar för annars
stod ventilerna och red och slöt inte.
En sådan nästan ren racingkamaxel gjorde, att tomgången i stort
var ett minne blott. Tomgång…tja om man kallar 2500 varv tomgång
så låt gå.
Toppen frästes av för att öka kompressionsförhållande och i
cylindrarna ersatte jag originalkolvarna med Mahle smidda dito.
Förgaseriet blev dubbla Weber 40 med avstämda insugnings-
trattar.
Grenröret ersattes av ett custombyggt extractorgrenrör
i rostfritt som svetsades av en firma efter min gigg.
Två rör gick till varsin Abarthljuddämpare som var
illa omtyckt av polisen, eftersom det hördes bra då jag
kom. Speciellt om man släppte gasen efter att motorn gått
på högre varv. Då bluddrade det bra och kunde skjuta eld
ur ljuddämparna.
Bladen på fläkten kapades med 60% för att tjäna några hästar.
Hela bilen hade jag sänkt så mycket jag vågade genom att ta ut
fjädrarna, kapa de och smida om de lite.
Bilen låg i mitt tycke som klistrad på vägen och i kurvorna.
På den tiden fanns inte mycket fälgar att välja mellan.
men jag kom på att Ford Customline fälgar hade samma
delning så de passade, så de åkte på med de då populära
Goodyear G 800 däcken.
På instrumentbrädan tillkom varvräknare i vänster A-stolpe, oljetryck
och oljetemperaturmätare. Oljetrycksmätaren hade jag köpt på
skroten och den var mekanisk. Den hade förut suttit i en urgammal
Scanialastbil. Oljekylaren var också ett skrotfynd.
Ratten byttes till en klassisk träratt, vilket då var högsta mode.
Plus mycket annat som gjordes.
Hur mycket power jag hade ? Vet ej…kanske 175 ..eller 225?
Hur fort den gick ? Lite mer än 180, jag tror inte hastighetsmätaren
gick längre. Motorn drog jag till 7500 varv, tror jag.
Den hade alltså blivit lätt omkörd av en vanlig VW Golf av idag..
Men så var det på den tiden alltså 1970, om man ville sticka ut näsan lite.
En av de snyggaste bilarna nånsin.Volvo P 1800.
Tänk en sådan nybyggd i dag med modern teknik och modernt
material utrustad med en japansk 6-cylindrig motor på 350 bhp…?
Saab 96 med sitt powerhouse .
Hur mycket kan man få ut av en motor med volym under 1000 cc ?
Uppskattningsvis 70-75 hk på vevaxeln. Då varvar den ca 7000 rpm !
Högre är svårt att gå på grund av exempelvis problem med
kolvringsfladder, då gaserna inte klarar hålla kolvringarna på plats.
Att öka effekten i en förbränningsmotor finns det bara
två sätt att göra på och kom ihåg att effekt kostar !
Jag vill säga en ganska typisk classic depåplats 2015.
En ombyggd buss och ordning och reda runt Saab 96:an.
Italiensk teknik 1960-tal.
Italienarna är bra på bilar, kläder och mat …
Ungefär som i en Formula 1 depå…vem kunde tro
man skulle springa på en DKW Junior 2015 i en racingdepå ?
Ja…vad säger ni som också körde en sådan här bil ??
Kommer ni ihåg slagen i växelspaken..man fick dra låååångt mellan lägena…
å andra sidan gick den aldrig sönder…fråga dagens ägare av Renault om
deras växellådor. Minns ni den lilla hyllan man kunde köpa och fästa på
instrumentbrädans ovansida ? Kommer du ihåg att den hette:
Trivselhyllan “Jetty“ ?
Sälj sådant i dag med ett sådant namn…
Känner du nostalgivibbarna, när ni skådar en B18 /B20?
Inte mycket processorer och elektronik här inte. Fläktbladen nedkapade
för att få lite extra effekt till drivhjulen.
Allt lättillgängligt.
Volvo hade SU eller Strombergförgasare.
De stora burkarna är vakuumklockorna.
Insugningstrattarna ska vara avstämda
egentligen för motorn ska suga maximalt.
Är det lika lättåtkomligt, i en vad som kallas modern bil ?
I helgen avhölls Falkenberg Classic, vilket är en tävling
och träff för intresserade och racerbilar i princip byggda
1950 – 1985.
Tävlingen går av stapeln på Falkenbergs Motorbana,
där man bland annat kör STCC-tävlingar.
Eftersom jag är intresserad av racingnostalgi, åkte vi
upp där på lördagen.
Tävlingen går fredag-söndag.
Vädret soligt och 18 grader vilket gjorde vistelsen angenäm.
På biltävlingar av i dag får man spankulera omkring i depån,
vilket var en omöjlighet förr, om man inte var speciellt inbjuden.
Men tiden kräver förändringar och depån och förarna är
tillgängliga för alla motorintresserade i dag.
Man kör i ett antal olika klasser och jag ska kort redovisa
vårt besök på ett förhoppningsvis lättfattat och kortfattat sätt.
Det första är klassen där man kör Saab 2-takt,
Amazon och liknande bilar.
Jag tror alla i min ålder har en relation till Saab eller
Volvo Amazon.
Själv hade jag 4 Amazoner. 2 vanliga 121, en 122 S
och min sista var en trimmad 123 GT,
Att höra en trimmad B18-motor eller en högvarvande
Saab 2-taktare som lyfter innerbakhjulet i kurvorna, se bilden
ovan, det är ljud, som i alla fall för mig tillbaka
till mitten av 60-talet !
Ok, nog ordat för jag vill visa en del bilder, jag tog.
Det var första gången jag plåtade bilar. Inte lätt, när man
inte får stå där man vill, men det är lika för alla hobbyfotografer.
Jovisst jag skulle vilja fotografera där jag följer objektet,
för att skapa en vision av hastighet.
Men det gick inte på grund av brist på utrymme.
Nästa år blir det bättre…
Här kommer de och ni ser vad det är…annars förklara jag,
där det kan behövas.
Den klassiska Hundkojan 1000 cc. Som blev känd inom racing av
Picko Troberg. Picko som besökte Falkenberg Classic och berättade minnen.
Kanske svårt att se, men hö bakhjul är lyft från marken i kurvan.
En Amazon 123 GT. Originalt 115 bhp. Här måttligt…trimmad ca 170 bhp
En lackering jag inte direkt jublade åt..
.tycker det klassiska försvinner med den gula stripen.
En mullrande V-8 i en Ford Falcon
En Saab 93B med liten bakruta. När Saab 96 kom fick den större ruta.
Ovanstående bil från ca 1957.
DKV AUTO UNION 1000 S.
Jag trodde jag aldrig skulle få se en sådan igen på en bana..
Sist jag såg den var i Karlskoga på Kanonloppet i mitten eller slutet av 60-talet.
En DKW Junior med 1000 cc motor.
Saab twins
Kan det bli mer svenskt 60-tal ?
Två bilar från DKW kämpar om positionerna. Auto Unionen, en osannolik bil..
En Ford Anglia med lutande bakruta. Kallades även Ford Vingliga.
1000 cc stötstångsmotor.
Det låg en dimma av oljerök över start- och målrakan…
2-taktarna sticker iväg som synes…
Saab och BMC Cooper. Två gamla antagonister på tävlingsbanan.
Alla bilintresserade grabbars favorit i mitten av 60-talet.
Denna stor bil tog sig fram bra och ännu bättre körde
den andra Falconen för han vann.
Volvo Amazon med stripes vid tröskellådorna.
Jag hade likadana på min 123 GT.
BMC Cooper och Alfa Romeo Guilia Super.
Kolla hjulinställningen på 142:an…
Detta var i mitt tycke den finaste Amazonen.
En Ford Mustang kanar förbi
Amazonen leder före en NSU 1200 TT
Volvo 142
Renault R8 Gordini
Ska du köra i fatt denna Volvon får du har power under huven på din bil !
En av mina favoritbilar sen sent 60- och tidigt 70-tal.
En Fiat Abarth, som bland annat kördes av Olof Wijk från Halmstad.
En Cooper som helt fräckt lyfter på höger bakben…
Saab 96.
Vet ni varför Saab hade frihjul på 2-taktarna ???
…jo, det var, för att motorn inte skulle skära vid motorbromsning.
Därför motorn smordes via bränslet och vid motorbroms
nerför exempelvis en lång backe, då kunde motorn skära, på grund av
att bränsletillförseln stoppades och därmed smörjningen.
Med frihjul gick motorns varv ner till tomgångsplutter,
när man släppte gasen nerför backen.
Kolla avgasröret. Går ut vid sidan.
Fast varför bara två pipor ?
Motorn har ju tre cylindrar…
Denna 60 år gamla bil hängde med bra.
En Renault R8, som i alla fall syntes bra.
Undrar vad formgivaren hade i lön hos Auto Union, som ritat denna kaross…
Denna DKW, som står för Deutsche KraftWagen, hade lite svårt att
hänga med fältet. Det kommer bilder på den imponerande motorn sen…
En Saab 96 Sport, som skördade stora framgångar i skogen och tävlingsbanorna.
Vid samtal med ägaren/föraren sa han att den varvade mer än 7000 varv…
Att det är en Sport ser du på de två kromlisterna på sidan.
Här kan ni se den lutande bakrutan.
Jag tycker fronten ser ut lite grand som huvudet på en mops..med sitt underbett.
Här slås sammanlagt 6 cylindrar…
Saab 93 B
En aerodynamiskt väl utformad bil. Man märker
flygplanskonstruktörernas påverkan på karossens utseende.
En Alfa Romeo Julia som körde fint
En Amazon i detta skick kostar mycket pengar.
Dessa bilarna gick i en kontrollerad drifting genom hela kurvan.
En Amazon tar i så han kör ut i sandfållan
i sin jakt på Falconen.
Bilen modifierad i fjädrar och stötdämpare för bra väghållning.
BMC Cooper i kurvan. Ett hjul i varje hörn.
Piloten i en Falcon
Här kommer vägenskaperna till test, när föraren tar i, så mycket han kan.
Ford Cortina Lotus.
Jag har flugit med vario i mina termikseglare i 25 år och det
har tillfört min flygning en ny dimension.
Speciellt för oss gamla fullskalsegelflygare är det något visst
med en vario och höjdmätare.
Min åsikt är, att man definitivt blir en bättre flygare med hjälp
av telemetri, som talar om, vad modellen gör i realtid.
Därför information hjälper dig att korrigera din flygning.
Allt är inte som det ser ut i luften med modellen alltid…
Jag har själv lärt mig mycket om termikbildningens karaktär
både på låg och högre höjd.
Det drar man nytta av, då man flyger. Jag vet det finns “Oldschool talibaner”
som vägrar använda hjälpmedel. Ok, det är deras val.
Jag är ganska säker på, vilka som få mest flygtid i termik…
En real sak som telemetrin förändrat för mig, är att jag kommit på,
att jag kan under sommartid flyga termik, där jag bor, fram till minst kl 2000
under halva juni, juli och halva augusti.
Termiken är svagare på kvällen, men är mycket turbulensfriare.
Mitt varioval sen 14 år har varit Picolario i olika versioner och de är
en mycket bra konstruktion med bra funktioner. Dessutom har Uwe
Renschler en mycket bra service och support.
Nu har jag skaffat en Jr med telemetri och naturligtvis spanade jag
efter sensorer för höjdmätning och variometer.
Jag hittade det hos en firma i grannlandet Norge, som heter
EleFun AS, vilka hade de sensorer jag behövde, till ett pris
som var ok.
Båda sensorerna kostade ca 900 kr tillsammans med frakt.
Inkoppling var enkel. Ansluts i telemetriuttag och batteriuttag
i mottagaren.
Behöver man batteriuttaget för batteri, kan man använda
en Y-sladd.
Det man ska göra är att aktivera sändarens telemetrimodul.
Det står exakt i manualen; hur man ska göra och det är gjort på
två minuter.
Jag ställde min vario på 0,3 m som undre gräns, som andra
2.0 m och som tredje gräns 4 m/sek.
Du får en pipton från sändaren, när det stiger och beroende
av vilken nivå det är på termiken, tutar det enligt de gränsvärden
du ställt in ovan.
Samtidigt får du visuell information i den stora displayen
på sändaren.
Man bara rullar på hjulet tills man får fram telemetrifönstret.
Där finns alla telemetri du har samlad. Alltså i min är det
batterispänning i rx, vario och höjdmätare.
Höjdmätaren ansluts exakt som varion och det är “Plugandplay”
eftersom höjdmätaren den är självkalibrerande och nollställer
automatiskt, på den höjd där du startar mottagaren.
Jag har testflugit en kort stund och allt fungerar perfekt.
Som jag ser det, med den erfarenheten jag har nu, så rekommenderar jag
sensorerna för er som flyger JR XG8 eller senare med DMSS.
Det kommer mer, när jag testat den i min Ava.
Här är adressen till den norska firman, som var mycket hjälpsam
i samband med köpet.
Varion undersida. Vikt….tja 10-15 gram.
Ovansida så ni ske beteckningen om ni är sugna.
Och dess namn.
Lätt att få plats med i modellen, för man kan stoppa in sensorerna i
trånga utrymmen då de små.
När sensorerna är anslutna och igång, får man precis som
på en mottagare ett grönblått sken från en led.
Här är displayen med telemetriinformation.
Lätt att få fram efter man startat radion. Rulla fram den med scrollaren.
Som sagt, man får även en audiovisuell information, men det är dålig
volym, tycker jag…man kan sätta in en lf-förstärkare av enklaste slag,
om man vill ha högre ljudvolym + en minihögtalare….men varför klabba ?
…är en bonus man får som modellflygare, då man flyger termik.
Onsdagen bjöd på noll vind, 18 grader med cumulusmolnen
blommande vilket sa, att det är termik.
Jag kunde inte hålla mig utan åkte till Tjärby, som är en
förunderligt fin plats att flyga termik på.
Här är utomordentlig vacker utsikt, då man befinner sig
25 m över det Halländska kustlandskapet.
Tack vare det ligger 7-8 km från kusten och Hallandsåsens
påverkan, är jag som termikflygare, inte drabbad av sjöbrisens
negativa inverkan, vilket märks ute i kusttrakten.
Sjöbrisen sugs in, därför att luften över land genom
solens uppvärmning hävs och ersätts med relativt sett
kallare havsluft.
Den kalla havsluften spärrar effektivt anslutningen
till termik, om man inte drar upp sig med motor rejält högt.
Det kan, trots sjöbris, finnas termisk luft över det kallare
markskiktet.
I onsdags var det inte sjöbris, utan vid min första start
var det nybildningar av cumulus , vilket glador och ormvråkar
utnyttjade, då det för dem nu är aktuellt att migrera.
Jag lyckades hamna i en flock av 6 glador, vilka just
upptäckt en termikblåsa på 30 m höjd. Alltså snikade
jag mig in i den i akt och mening att försöka få lite fina
bilder på fåglarna.
Som vanligt kurvade min Ava ifrån gladorna,
de är tämligen usla termikflygare,
så jag inriktade mig på att banka Avan, så min kamera
skulle plåta snett nedåt.
Fullständigt övertygad om att jag fått kanonbilder, var
jag spänd att se,
hur de såg ut i datorn. Som vanligt vill
jag säga…var jag för långt ifrån.
Hmm, får nog fundera ut annan teknik vid fågelfoto med
ombordkamera.
Hur som helst fick jag 2 timmar i termiken och allt
med flygningen funkade ok.
Packade ihop, åkte hem.
Men fortfarande flygsugen eftersom vår vindmätare på HH
visade 4 m/sek Nord.
Tänk om skulle åka dit ?
Visst det gjorde jag, för det gäller att ta vara på
stunderna, då vädret är behagligt, för man kan inte
vrida tillbaka tiden.
Vinden var nordväst, så jag promenerade ner till det
låga hanget, vilket ju pekar mot just NV.
Vinden var svag, 3 – 2 m/sek. Det är ju lite knalt,
men fördelen var, att vinden var rakt mot hanget.
Efter att ha kollat i vinden en stund kastade jag ut.
Dåligt lyft tyckte jag genast, men efter modellen stabiliserat
sig och fått flyga sin egen fart, gick det galant.
Det behövs inte så hård vind, om man flyger en lätt modell.
Det som krävs, är att man har erfarenhet och kunskap om
flygning. Med kunskap om flygning menar jag, man ska ha
vetskap om aerodynamik och flygmekanik för att
kunna utnyttja ett flygplans potential.
Låter det storvulet ?
Ja, men det bjuder jag på, för det är så det är !
Hur länge jag personligen övat att flyga hang ?
Åh, bara en kort tid, 42 år här på Hovs Hallar…
Träffade ett äldre tyskt par från Bonn och de var fullständigt
betagna av naturen. När man betänker var Bonn ligger i Tyskland,
kan jag lätt förstå turisterna.
Nåväl, klockan 1630 landade min Spirit på gräset efter en
fin finflygning.
Pilot mycket nöjd, då han gick till sin bil på parkeringen,
dit det är ca 800 m bara.
Häng med !
På Segelstorpshanget, vildkaprifol. En vacker blomma.
Jag minns jag planterade detta vid mitt garage.
Det gick nästan inte att kontrollera dess växtkraft.
Låt mig säga, hade jag varit samlare av bär,
hade jag utrustat mig med korg och plockat björnbär på HH !
Man kan ju fundera på varför evolutionen skapat denna form ?
Enbär, om man vill smaksätta vodkan exempelvis…
Blir det kall vinter nu eller…
Min depå på Segeltorp.
Det finns sämre…
En ilandblåst vakare.
Bra att ha för den indikerar markvinden för hangflygaren.
Gråhägern alltid på spaning efter något att sätta näbben i.
Havstruten är Europas största trut…bokstavligt.
Bildligt finns det andra…
Mitt högteknologiska metorologiinstrument
Vinden var utlovat att bli nordlig i dag tisdag med styrka 5-7 m/sek.
Det är ju en prognos, vilket triggar flyglusten hos oss,
som använder just vinden och ett hang, för att kunna
flyga obehindrat.
Jag medger, med den lätta Spiriten jag har, hade det räckt
med 2-4 m/sek.
Men jag klagar inte.
Vid ankomsten till HH såg jag, att vinden var som yr.no lovat
och jag körde upp med bilen till platån, eftersom jag är lat ibland.
Ut med modellen, montera och sätt på en GoPro i nosen.
Sen ut till fortet och kolla läget. Allt klart och inga hinder.
Kolla av alla roder, fulla rörelser och koll att de går på rätt håll.
Så iväg och det var som vanligt vid lite hårdare vind, utomordentligt
turbulent just vid kanten.
Men så fort jag klättrat 30 m var det som att flyga i grädde.
Jag hade förväntat mig skärmflygare, men såg inga, vare sig
på marken eller i luften då jag startade.
I luften i 45 minuter, sen landning och omställning av kameran
till videofilmning. Kameran riktad bakåt som omväxling.
Videon blev bra, får se om jag orkar editera den.
Efter andra starten kom en skärm glidande lågt framför mig
på väg att klättra på platåhanget.
Det brukar inte vara problem, inte heller denna gång hade
piloten svårigheter att komma upp högt.
I dag var det perfekt att flyga skärm uppe på platån.
Vinden var lite dragen åt NNO och då kan man som
skärmflygare flyga bort mot Kattvik.
De två jag såg flyga fick bra höjd…dock icke så bra som
ett modellplan, som flög samtidigt…
Då jag hade tillfälle, försökte jag plåta skärmflygarna, men
det är svårt.
Jag vill hålla ett säkert avstånd och det tillsammans
med vidvinkelobjektivet gör, att man upplever avståndet till
objektet fel. Man ska mycket nära, för det ska bli bra.
Men det blev lite bilder, som jag visar nedan.
Stillbilderna från marken har jag tagit med en enkel Canon.
Stillbilder i luften på skärmar är GoPro.
Landning på HH är det omöjligas konst ibland. I synnerhet då vinden
som i dag låg på 7 m/sek,
Med min mycket lätta och mycket spröda Spirit, gäller det att veta
vad man gör, för att inte riskera skador. Modellen är byggd av lätt
balsa och för att den ska bli billiga att tillverka, använder man till
exempel till den stående balken i vingarna en urusel kvalitet på
plywooden.
Allt hade blivit bättre, om balsan varit rejält lackad med klarlack
innan klädsel.
Ska jag bygga en ny Spirit, kommer jag att klarlacka vingen
och använda bättre material till balk och rotsprygeln, där
vingfastsättningen finns.
Vid en landning då vingspetsen tar i marken vill rotsprygeln
lossa i framkanten, där rundstavbiten som låser vingen
i kroppen finns.
Rundstaven bryts lätt av, så den har jag ersatt med en
bit kolfiberrör.
Flyger jag så mycket, som jag gör, då blir det småskador.
Det gör att modellen efter 100 timmar i luften ser sliten ut.
Men så är det. De som har blanka modeller, de flyger inte…
Det blir väldigt turbulent och det kräver rutin, att få ner
en lätt modell hel. Jag gör så, eftersom modellen har klaff,
att jag kommer in snävt med hög fart, svänger upp mot vinden
vid baslinjen samtidigt som jag drar full klaff.
Då kan jag ställa modellen på nosen, utan att hastigheten ökar
och har jag bedömt rätt, är det bara att landa rakt fram.
Sista biten på finalen är svår, för det är mycket turbulent och man
måste korrigera med fulla roderutslag.
Jag kom ner hel alla tre gångerna jag landade.
En skada fick jag. Klaffroderhornet på ena vingen drogs ur klaffen,
eftersom jag var sen att dra in klaffen just vid sättningen. Klaffen
tog ju då i marken och roderhornet lossade.
Men det är fixat nu med Biltemas Ca.
Vidare under efterflygningöversynen, bytte jag min Mh-acke till
en LiPo tvåcells acke med 2200 mA kapacitet.
Varför, jo jag märkte under slutet av min flygning att mottagarackens
spänning sjönk. En LiPo med 7.4 Volt blir perfekt.
Tur att de nya mottagarna funkar upp till 10 volt.
Jag flög sammanlagt 3 timmar och då jag laddade MH-acken, fick
jag i 1400 mA. Varför så mycket förbrukning ?
För det första satt jag i ca en timma hemma och fipplade med
modellen, då jag hade mottagaren på.
Min telemetri tar ström, mina nya mottagare är ju 2 i en.
Alltså det sitter två mottagare i varje hölje. Sen hade jag
en klaff som stod och stallade lite grann, ja ni vet hur digitala
servo låter, när de står och surrar och då försvann
det ju lite power den vägen.
Det är ju bra med information om mottagarens arbetsspänning
via telemetri till displayen.
Jag har förresten beställt lite andra telemetri tillbehör, som jag hittade
hos en norsk firma. Det redovisar jag sen.
Men här kommer det en redogörelse, för vad jag gjorde i luften
ovanför Hovs Hallar mellan 1030- 1445.
Häng med !
Klart att starta !
Trots att jag flugit här tusentals timmar, är jag lika
full av förväntan före varje start !
För mig är det aldrig ett tvång att bege mig ut och modellflyga !
Start !
vilket de var idag
Jag tycker om alla växter…
…nästan…
…utom björnloka och maskros.
sista landningen, allt ok !
…därför jag ville uppgradera min utrustning till ett system som är bättre.
Min gamla sändare var också en JR. En 9503 med systemet dsm2.
Mina tankar var först att köpa något “dyrt”, då det borde…garantera en bra funktion,
men jag slog det ur hågen. Att köpa en 12 kanals sändare, varför skulle jag det ?
Jag har aldrig använt mer än 7 kanaler, så en 8-kanals sändare skulle räcka.
Problemet med all elektronik i dag är att den blir omodern, så fort den kommit ut
på marknaden. Utvecklingen går fortare än du kan föreställa dig.
Så varför köpa en Futaba för 27000 kr ?
Kanske jag skulle köpa en FrSky Taranis för 2000 kr,
som kan lika mycket som Futaba eller Jeti ? Eller…
Efter att ha googlat runt och läst på forum, fastnade jag för en JR XG8.
Det som gjorde valet lite lättare var att HAB i Ljungby sålde den med tanke på
support.
Den har det nya systemet DMSS, telemetri och en programmering som i stort
var som för min gamla JR.
Priset var ju en bråkdel mot Futabas flaggskepp.
Eftersom den var fyra gånger billigare betyder det att Futaba är fyra gånger bättre ?
Ok jag köpte sändaren och 4 mottagare.
Ni kan se del 2 och så småningom del 3 av nedanstående video,
om ni klickar vidare, efter att videon är färdiguppspelad.
Sedan hem, packade upp och laddade. Batteriet är ett LiFe,
vilket betyder, att det är lätt och har trots det hög kapacitet.
Sen gällde det att programmera 4 modeller.
Det var enkelt, eftersom det följde min gamla radios rutiner.
Telemetrin omfattar olika parametrar. Eftersom jag har
en Picolario, behöver jag inte den tillsatsen till rx och
info om mottagarspänning är inbyggt redan från början.
Tillsatsen till mottagaren för höjdmätare och variometer kostar
ca 500 kr. Jämfört med Picolario för 432 mHz,
som man får betala 2750 kr för…
Efteråt, eftersom det var fin termik, åkte jag ut med Avan och sändaren
för att testa.
Jag räckviddstestade enligt manual och det klarade sändaren lätt.
Sen provade jag Failsafen på marken och det funkade ok.
Jag slog av sändaren och modellen gick omedelbart i FailSafeläget.
Så iväg med modellen för premiärflygningen.
Allt gick ok och jag flög långt bort från mig och inga problem märktes.
Sen kurvade jag upp mig på höjd, slog av sändaren och mottagaren
gick i FailSafe, det vill säga, full broms, lite höjd och lite sidoroder varvid
Avan sakta svängde runt under kraftig höjdförlust.
Hade jag inte fått kontakt, hade Avan landat i en rågåker.
Efter påslag av sändare band den med mottagaren nästan på sekunden.
Så den funktionen var ok.
I dag ska jag flyga hang med en modell på Hovs Hallar och då får vi se,
hur det fungerar. Rapport kommer.
Så initialt är jag nöjd. Dock hade jag önskat, att höljet varit av aluminium
i stället för plast…men jag inser, det är en kostnadsfråga.
Att köpa en sändare med 48 funktioner som man aldrig använder
är fullständigt meningslöst.
Köpa dyrt bara för att ha det, för en dyr radio gör inte per automatik,
att man flyger bättre, är meningslöst.
Dessutom förlorar man inte så mycket, om man måste uppgradera.
I dag är det så, att varje fabrikat i stort sett inte är kompatibelt med andra
system och märken.
Därför fick jag sätta mina DSM2 mottagare till salu för en bråkdel, av
vad jag betalat.
En annan fördel med denna sändaren är, att den är mycket lätt !
Här kommer lite bilder från provflygningen med Avan.
Klart att provflyga. Ni ser själva vilket fint termikväder det är…
Jag har köpt två nya Kokam-ackpaket.
Jag såg två ugglefjärilar som virvlade omkring…
…fast de var svårfotograferade.
Sommarens 2015 kanske sista blomning…
Vacker blomma och härlig segelflyghimmel.
Man kan nästan höra det spröda pinglet från de små klockorna…
Blommande ljung marscherar på…raka i ryggen
som paraderande soldater…
Ska detta bli till malt ?
Miljön jag flög i.