…på Hovs Hallar, som vi längtat efter .
Vi har haft ovanligt lite vind från nord och nordväst denna vår och sommar.
Vad vi fått, är mycket sydost och ost, beroende på att jetströmmen gått
på en sydlig bana och med sina lågtryck skärmat av oss från den varma
luften, som skulle normalt borde strömmat upp mot oss från Medelhavet.
När ett lågtryck passerat Skandinavien vidare österut, följer normalt
sett nordliga vindar, eftersom vindarna i lågtrycket på norra halvklotet
blåser motsols.
Men i dag kunde det bli bra. Det norska väderinstitutet yr.no hade sagt,
vi kunde förvänta VNV ca 5 m/sek i alla fall fram till 1700.
Den utsikten gjorde, att jag och Pär, de sista av de första hangflygarna….
packade bilen och drog mot söder.
Vädret var solsken, ca 22 grader varmt och vinden var VNV 4-5 m/sek,
då vi kom till Bjärehalvön.
Vi körde för omväxlings skull ner till Segeltorpshangets sydvästra hörn,
där vi inte flugit sen ca 1980. Pär hävdade, det skulle gå att flyga där.
Efter diverse letande efter småvägar, som leder ner till hanget, kom vi
ner till kanten, där vi gick ur bilen och kollade hanget.
Pär var entusiastisk, men jag var tveksam. Det var nästan totalt
igenväxt på kanten, där vi skulle flyga. I och för sig lyfter det i alla
fall trots träden, men risken är, man tappar sikten till modellen
bakom växtligheten.
Stället vi var på, var platsen för Hovs Hallar-Tävlingen 1978.
Då fanns det inga träd där, utan man kunde flyga obehindrat.
Men det är klart…40 år är 40 år och då händer det saker.
Märkligt och kanske typiskt då vi blir äldre.
Att våra minnesbilder från platser vilka vi för länge sedan besökt
förväntas se likadan ut i dag ? Att tiden stått still ?
Hovs Hallar-tävlingen var Sveriges största årliga hangtävling
någonsin med normalt 40-60 deltagare. Den hade alla förutsättningar,
att bli en klassisk tävling.
Tävlingen lades oförklarligt ner av Hökaklubben/ Halmstad .
Så efter lite spankulerande på kanten beslöt vi i demokratisk ordning
att åka bort till den vanliga pilotplatsen i anslutning till stigen från
parkeringen riktning Hallands Väderö.
Ganska mycket turister på parkeringen med många tyska husbilar.
Nedkomna till vår pilotplats med våra modeller, var det bara för oss
att montera och kasta ut med mycket förväntningar.
Lyftet var i den laminära vinden mycket bra och att säga vi njöt
av vår flygning, då är det en underdrift.
Jag menar god värme, vacker natur, perfekt vind och välflygande
modeller. Jag begär inte mer.
Pär flög sin Lunak, som gått igenom lite förbättringar i vinter
och jag kanade runt med min Spirit med kamera på nosen,
eftersom jag ville filma och fotografera Pärs modell i luften
från min modell..
Det viktiga för oss som är hangflygare, är inte, att vi har
modeller, som är byggda i kolfiber och kevlar för 20000 och
flyger i 250 km/tim, utan det viktiga är, att vi kan flyga
med välflygande och därmed vältrimmade flygplan.
Jag flyger avgjort hellre med en välflygande Blue Phoenix,
än en otrimmad och oharmoniskt flygande kolfibermodell !
Är din modell vältrimmad, är flygnöjet ofantligt mycket större,
eftersom du kan flyga avslappnat med hjälp av förlängda märgen,
som kanske ger dig möjlighet att njuta av naturupplevelsen
samtidigt som du flyger.
Som jag hävdat ofta, är det inte svårt att starta normalt sett
på HH, utan det som är knepigt, det är landningen.
Vi har så mycket fysiska hinder vid Hovs Hallar i form av stenar,
klippor, växtlighet och frigående kvigor och envisa getter.
Dessutom kan du räkna med diverse illasinnade rotorer,
som påverkar din modell under planeringen för landning.
Pär landade på åkern bakom hanget, vilket jag undviker
med tanke på lärotorn.
Lärotorn kan kasta vilken modell som helst åt fanders på
ett ögonblick.
Själv landade jag kontrollerat på gräset norr om pilotplatsen.
Jo jag har 44 års erfarenhet att landa här, så vi får väl säga
att jag har lite rutin…
Min modell har mycket effektiva klaffar, vilka får ner
hastigheten inför landningen.
Varför hastigheten går ner, då man använder klaff ?
Jo nerfälld klaff ökar lyftkraften. Ökad lyftkraft får du
betala med ökat motstånd. Därför sjunker hastigheten.
En sak att tänka på, då man landar i ruff.
Just innan sättning drar jag in klaffen, då annars risken är,
att klaffservot skadas, om den nedfällda klaffen tar i marken.
Vid 17-tiden, precis som yr.no lovade, minskade vinden.
Vi kunde flugit längre, men i stället för att riskera att behöva
landa plötsligt och på en plats full av hinder, föredrog vi att
planera och landa, medan lyftet fortfarande var ok.
Att oplanerat hamna bland vresros- vildnypon- eller
hagtornsbuskarna är inget önskeläge. Det kan ta en timma
att nå modellen, då det är svårt att ta sig fram, utan att man
blir strimlad blodig av alla taggiga grenar.
Egentligen borde stövlar, regnkläder, handskar och sekatör
ingå i grundutrustningen, då man flyger vid Segeltorp…
Nästan 2 timmar fick vi luften i ett bra lyft utan ett enda kytt.
Det kändes som om vi flög i vispgrädde.
Som vanligt…då vi flyger, hade vi hela tiden en beundrande
skara människor, som beskådade det vi alla tycker är
så fantastiskt, flygandet !
Sen åkte vi hem i Pärs bil, som med en lös plåt undertill
ackompanjerade vår tripp genom att glatt och taktfast
klinga mot marken.
Dock slapp vi knackandet om vi körde fortare än 60 km/tim…..
då fartvinden böjde upp plåten.
Jag tog lite bilder, som jag hoppas ger dig en känsla, för vad vi
sysslade med !
Bilderna på Pärs Lunak i luften tog jag med en Gopro, som min
Spirit hade på nosen. Tyvärr fick jag inte alla bilderna, jag trodde
kameran knäppte…batteriet urladdat.
Men nästa gång då är både jag och ackarna fulladdade !
Visst förstår du, att jag och Pär tycker modell-, speciellt hangflyg,
är roligt och skapar meningsfulla upplevelser ?
För oss är positiva sinnesintryck viktiga i våra liv, då vi ser all
elände och brutalitet i omvärlden, vilket påverkar oss negativt.
Det är bland annat därför, vi har flugit här i 45 år.
Come fly with us…
Pär på väg med raska steg mot platsen, där Hovs Hallartävlingen avhölls 1978.
Här vid gärdsgården hade vi depå. Här låg ett 50-tal modeller 1978 !
Träden till höger fanns inte där vid tävlingen.
Blir det en sträng vinter ? Ja, om vi ska döma efter rönnbärens riklighet…
Som ” Den Svarta Döden” under tidig medeltid i Europa breder
växten ut sig i vår inhemska natur.
Ett invasivt gissel, jättebalsaminen ,som snabbt tränger ut
inhemska örter. Vad gör exempelvis länsstyrelsen och kommunerna
för att bekämpa den ?
Den har i år fullständigt exploderat med nya populationer .
Som vanligt kommer ansvariga myndigheter att skylla från sig.
Alltså försent och för lite åtgärder.
Jättebalsaminen utgör ett gigantproblem för den svenska naturen.
Det är en invaderande art, som är värre än jättebjörnloka och kanadagäss !
Nu ska vi flyga !
Vår pilotplats Segeltorpshanget.
I bakgrunden syns gräsytan, där jag landar mina modeller.
Det gäller att hissa upp byxorna och spänna livremmen.
Lunaken ska i luften.
Här kommer en serie med, som jag tycker, expressiva bilder på Pärs startprocedur.
Bilderna är från två starter och de kan skiljas åt med : Pär med pipa och Pär utan .
Ser ut som balett ?
Hangflygeri håller mig och Pär i god fysisk form
och hjälper till att ge oss något, som vi kan se fram emot !
Bättre att flyga här, än ligga i dvala framför en tv…
Pär hämtar modellen efter sin avslutande landning för dagen.
En nöjd pilot. Fina flygningar och trots ”utelandning” modellen utan skador !
2 svar på ”VI FICK DEN DÄR FINA HANGFLYGNINGEN…”
Fantastiskt med Pärs piptrick! Varannan bild vid kaststarten har han pipan i munnen och nästa bild är den inte där!
Ja den gode Pär hävdar med bestämdhet att en avstämd pipa på insuget där fram har nästan lika stor effekt på effekten som om pipan sutte i utblåset där bak… ja det är en riktigt underbar kille!
Och fotona är förstås som alltid lika sevärda.
Man tackar!
Och i morgon bitti går färden för mig och min Svalan 75L med Panthermotor från 1953 till Tomelilla. Det blir inte premiärtur* med den renoverade husvagnen Polar 300 från 1979, men det blir premiär med full last (t.o.m. 20 kg överlast) och två övernattningar.
Bästa hälsningar // Ingvar
*premiären var 29/7 och då från Borås till Ängelholm med en s.k. lättviktare, eller ”Spôna” , denna REX Midget Sport från 1938 renoverad till nyskick väger nämligen 44 kg fulltankad. En tur på totalt 40 mil som gick finfint i småregnigt väder.
Finessen med en husvagn som kan lasta en veteranmotorcykel jämfört med ett s.k. otäckt släp är dels att en gammal veteran trivs fint i en ombonad miljö och ingen fartvind, dels så är den skyddad från klåfingriga typer som näppeligen kommer in i husvagnen om den är låst.
Ett tillägg:
Ja engelska motorcyklar har ofta ett tal/nummer i sin beteckning. 75 står för maxhastigheten. 75 mph är ungefär 120 km/h. Min Triumph Tiger 110 från 1954 toppade alltså närmare 180 km/h. Detta var då världens snabbaste standardmotorcykel. En modern Traja kan heta Truxton 800 – men inte sjutton gör den 1300 km/h… nä här är det cylindervolymen istället som inte säger ett smack om hastigheten