Kategorier
Hangflyg modell

“ATT DU ORKAR HÅLLA PÅ…”

 

 

 

 

…är en fråga jag ofta får,

eftersom jag flyger mycket…

 

 

 

 

 

 

Tja…vad driver mig ?

Det är mitt intresse och min hängivenhet för min
hobby,
som är flygning, vilket hela tiden trycker på.

Som jag sagt tidigare, har jag aldrig upplevt det
som ett tvång 
att ge mig ut med mina modeller.
Även om inte väderläget
är perfekt åker  jag ut.

Min lust att flyga överstiger vida eventuella väderhinder.

För mig är det en njutning att komma ut och flyga
en välflygande modell.

Jag flyger hellre en skrothög med goda egenskaper
än en
kompositmodell för 20K,  som aerodynmiskt
och flygmekaniskt är ett misslyckande.

Därför  för mig ska det vara en positiv upplevelse
att flyga.

Enkelt  uttryckt hellre en välbyggd Blue Phoenix,
än en uselt flygande F3J-modell.

Flyger du en välflygande modell, kan du koppla
av flygandet som sådant, det sitter  sen många
år i förlängda märgen och du kan uppleva allt,
du får till
dig från miljön utan att behöva vara
koncentrerad på att
spaka hela tiden.

Det kommer en ny dimension till ditt flygande
på detta sätt, då flygandet blir en reflex.

Några exempel på vad jag upplevde i dag torsdag,
då jag var  och flög hang
på Hovs Hallar, vill jag
redogöra för,  som visar,  just det jag talade om
ovan;

Vinden var 4 – 6m sek på HH. Då jag ankom kl 1100
var den NNV, vilket
är rakt på vid “Fortet”.
Den drog sedan till rent nord, vilket är det  optimala
för hangflyg på Platån.

Min modell var en 40 år gammal Multiplexbyggsats,
som heter “HOBBY” och som är nyss byggd.

Den flyger bra, men tolererar inte låg fart.  En skränkning,
eller som det heter tordering av vingarna,  hade säkert
gett modellen bättre lågfartsegenskaper.
En enkel modell, ca 275 cm spv  med en fin 
epoxiplastkropp.

Jag monterade min GoPro och ställde in den på foto
2 bilder/sekunden.

Vinden kändes bra och starten var inga problem
förutom det sedvanliga
galopperandet genom kantrotorn.

Väl uppe i den laminära havsvinden var det som att åka
hiss och flygningen var bekymmersfri.

Sen var det bara att sitta på gräskanten och njuta…
…åt den egna flygningen, 
då förhållandena är så goda,
som de var.

Inga skärmflygare syntes till, vilket förvånade mig,
då det var perfekt väder.

Däremot dök en hängglidare upp nere från det låga
hanget där dessa
brukar starta.
Piloten låg på Hovs Hallars “Näsa” och försökte
klättra
för att komma upp i lyftet från Platån,
men tydligen ansåg han, att
det räckte där han var.
Hade han fortsatt 150 m mot Platån hade han
kunnat ta hiss upp till 350 m, därför lyftet var så starkt.

Jag fotograferade hängflygaren och stod på marken
och var avundsjuk, för
att inte jag hängde under en vinge…
…men jag är nöjd men min modell.

Efter nästan 2 timmar i luften med min “HOBBY” var
det dags att landa och fylla på vätska och byta kamerans
batteri.

Landningen nere vid Fortet,  med den vind som var
rådande, är inget du
snyter ur näsan. Det gäller att
planera noga.

Även om du är ytterst rutinerad. Därför förhållandena
på finalen kan ändras snabbt som
ett svärdshugg.
Då gäller det att ha handlingsberedskap.

Jag kom in med bra höjd, drog broms och ställde
modellen på
nosen. Aerodynamisk broms för denna
modellen innebär,  att jag vinklar upp skevroderna
till  ca 60 grader.
Det medför att skevroderverkan blir dålig och jag
måste styra med sidoroder.
Trots min högre hastighet kastade turbulensen
runt kärran på rygg men
tack vare min överskottsfart
och ett effektivt sidoroder, 
kunde jag halvrolla och
landa,
där jag planerat utan skador.

Flyga i luften är inte  svårt, men din förmåga att flyga
avslöjas brutalt   vid landningen.

3500 bilder hade jag i GoProkameran med mig hem.

När jag satt och filosoferade på kanten, mellan flygpassen,
hörde jag ett muller från
Halmstadhållet.

Det var en rote 39-Gripen, som flög ut över  havet
lägsta höjd.
Jag fick några bilder från långt håll.

Just mitt för Hovs Hallar tände de båda full EBK
och började 
dra i något, som jag vill kalla kurvstrid
på låg höjd.

Mycket imponerande. Inte minst mullret som
rullade in från
havet. Efter relativt kort stund
steg roten och flög åt nordnordväst.

Det kom två stycken AT 502B Air Tractor
och passerade söderut.

Detta var ett plan jag aldrig sett förut, men det
påminde starkt
om Piper Pawnee. Används som
sprutflygplan med olika vätskor.

Flög relativt snabbt, då det är utrustad med mycket
motor. 750 – 1100 bhp turboprop.

Planen var registrerade i Sydafrika då registreringen
börjar på ZS-.

Parkeringen vid värdshuset var välfylld av danska
bilar och en strid
ström av vetgiriga turister
passerade mig och fick information om 
HH
och hangflyg, både med hängglidare och modell.

Jag trivs verkligen, då jag får berätta om vår
fantastiska hobby !

Under tiden jag stod och flög var det flygunderhållning
av korparna.

De må se klumpiga ut, men de kan flyga med
något, som kan tyckas
vara fantasi.

Har du läst boken “Jonathan Livingstone Seagull” ?
Här beskrivs en fiskmås, som spränger preferenserna
Har du inte läst boken,  så rekommenderar jag den
varmt.

Den är ingen tegelstensroman utan mer ett häfte,
men den har ett väsentligt budskap…

Den finns som film här. Du avgör själv,  om du vill
ladda ner.

Ute på Kattegatt kom en större bogserbåt bound for
Halmstad
och ett av Biltemas feederfartyg stävade
mot Halmstad Angöring.

Då man ser,  hur många containers Biltema tar
in via Halmstad varje vecka, förstår
vi, att ägaren
tjänar klöver.

På Halmstad redd kunde ett torrlastfartyg ses ligga
på svaj i
väntan på att anlöpa Halmstad Hamn för
lastning av 25000 ton fragmenterat
bilskrot.

Som du ser,  händer det mycket,  som är oväntat,
vilket kan sätta glans på din flygdag på Hovs Hallar.

För mig tycks alltid det oväntade vara väntat…

Härligt, det ger flygandet en extra dimension och
det  blir aldrig tråkigt.

Jag tog lite bilder.

Min “HOBBY” färdig för start vid “Fortet”.

Djur och natur i Oktober.
Blomfluga.

De svarta skuggorna frasar förbi…
Odins ständigt iakttagande  och rapporterande mörka agenter.

Den gamle ska starta sin “HOBBY” vid “Fortet”.
“Fortet” är en gammal observationsbunker sedan 2. Världskriget.

                             Det  är här,  egotripparna har rest sina otaliga stenmonument.

En Air Tractor

Kanske svenska staten funderar på att köpa in två plan för skogsbrandsbekämpning…

Turboprop

två-sitsig, side by side.

Ser ut som en deriverad Piper Pawnee…

                                       Min kära Platå, där jag upplever så mycket !
                                                  Hängglidaren försöker plocka höjd…
                                                          Han var inte särskilt högt
                                           Det gäller att gneta på och aldrig ge sig.

En rote 39-Gripen på väg ut. Avståndet ca 4 km.

                                                    Ett styck hängglidare med pilot.

                                                      Härlig känsla att flyga här.

Hallands Väderö och som en fjäril mot horisonten en hängglidare.

                                                 X = där  min Spirit slutade sitt  aktiva flygliv .

                                                                                                                       Hängglidare = Rogallo-vinge

Ett bulklastfartyg ligger på svaj på Halmstad Redd i väntan på anlöp.

“Maple Pioneer” liggande på svaj.

Redskapet man använder för att lasta bilskrot.
Kallas Polyp på grund
av flertalet klor. I polypen 25 ton skrot.
Manövreras av 4 wires. 2 wires för att lyfta/fira, 2 wires för att gripa/släppa.
Snabbare än att använda en hydrauliskt driven polyp.

Biltemas feederfartyg på väg till Halmstad och hitom en bogserbåt.
“Feederfartyg” är en typ av mindre farkost,  som hämtar containers och andra
enhetslaster i de stora europeiska importhamnarna, där enheterna lossas
från VLCC (Very Lage Container Carriers) och stackas upp i väntan på,
att de mindre feederbåtarna ska hämta upp burkarna för vidare leverans
till exempel till Biltema i Halmstad.

Allt handlar om att skapa lyftkraft…då behövs en yta
som rör sig med anfallsvinkel genom en gas eller vätska.

Multiplex “HOBBY” årsmodell 1978.
I skick som direkt från fabrik.
En typiskt produkt av 70-talet.

 

 

 

Kategorier
Termikflyg

TERMIKFLYGNING LITE ÖVERRASKANDE I OKTOBER…

 

 

 

 

 

 

…inte bara flygning…

 

 

 

 

 

 

 

…utan det handlar om upplevelser av naturen också.

Lite hastigt fick vi en aning om sommar igen i Europa.

Ett högtryck över de baltiska länderna pumpar upp varm
luft  från Medelhavet/Atlanten mot Skandinavien.

Som du vet, roterar högtrycken medsols på norra halvklotet.

Denna varmluftsströmning  understöds av lågtrycken
väster om
Brittiska öarna,  som genom sin motsolsrotation
för upp den varma luften.

Så två fläktar förser oss med,  för årstiden, varm luft och ger
oss en
reminiscens av sommar kanske.

Väderläget i Halmstad var på onsdag morgon, dimmigt,
14 C
och nästan ingen vind. Yr.no hade förutspått
uppklarnande
fram mot lunch.  Det borde ge förutsättningar
för termik.

Så in med min ständigt startberedda modell i bilen och
iväg till ett av mina flygställen.

Kl 1300 stod jag startberedd med en av Avorna  på
Litorinavallen vid  Tjärby Kyrka just norr om
världsmetropolen Laholm  i hopp om att kunna ta
en termikblåsa.

Det fanns ingen molnbildning, så det fick bli att flyga
torrtermik.

Vädret var härligt, solsken och ingen vind. Iväg med med
min gamla Ava som skakade iväg mot en blå himmel.
Jag klättrade ovanligt högt
och började leta efter vertikala
rörelser i luften.

Små kytt kändes, men inget som var värt att kurva i.
Efter att ha glidit med lägsta
sjunkhastighet var jag
nere på 50 m framför det lilla inlandshanget, 
då jag
fick anslutning.
Det var ingen stark termik och blåsan var liten.

Men jag gnetade på och vann ca 2-3 m för varje termikvarv.

Eftersom det var noll vind, kunde min modell, rätt trimmad
kurva i blåsan själv och den befann sig rakt upp från min
pilotplats.
Detta är ett bekvämt sätt att flyga med min sändare

på marken, Avan som kurvar själv och min vario, som diskret
talar om, att jag har ett svagt men stadigt stig.

Jag klättrade så högt, som jag avsett och flög runt inom
flygområdet för att kolla termiken. Det fanns termik,
men den var
svag. Det kunde finnas hopp om starkare
och stadigare termik, då vädret förbättrades sig genom
att dimman lättade och solinstrålningen ökade.

Efter mer än en timma i luften landade jag och bytte
acke på min GoPro,
drack vatten, pratade med
markägaren, innan jag startade på nytt.

Historien upprepade sig med en svag blåsa, men
dock nu efter mer
solinstrålning mera stabil, som lyfte
upp mig till för mig önskvärd och bekväm höjd.

Väl på höjd var det en njutning att kunna glida runt mellan
de glesa
lyften utan bekymmer.

Vad gäller flygningen,  så avslutade jag med dagens sista
landning kl 1545 i gräset.

Jag var synnerligen nöjd med min dag. Dessutom
provade jag
min FailSafe genom att slå av sändaren.
Modellen gick in i precis
det läget, jag programmerat och
mottagaren band,  efter jag slagit
på sändaren, på 2 sekunder.
Bra att veta att det funkar.

Då jag flyger,  handlar det bara inte om flyg utan också
om att
uppleva naturen, där varje årstid har sin tjusning.

Hösten tilltalar mig med färgerna och lukterna.
Lukterna är tunga och välkryddade. Träden
börjar gulna
och tappa sina löv som en förberedelse för
vinterns vila. Björkdungen
där jag flyger, tappade sina löv
redan i slutet av juli på grund av den
utdragna torkan.
Det är ju trädens sätt att försäkra sig om överlevnad.

Vråkar såg jag enstaka, men den stora bulken av rovfåglar
har redan rest
till sydligare nejder.

Vad som drog förbi , var fantastiska mängder bofinkar och
gulsparvar.

Jag satt med kameran och lyckades få några bilder.
Bofinkar är ganska orädda fåglar om än lite nervösa
i sitt flygande mellan åkrar och träd då de rastar och
äter.
Du ska veta,  jag har en
enkel foto utrustning,
varför bildkvaliteten
inte blir så bra,  som jag önskat.

Men det är mina bilder och jag gör så gott jag kan,
med de bristande tekniska  fotokunskaper jag besitter.

Jag märkte,  att redan klockan 15 står solen relativt lågt
över horisonten
och det ger både möjligheter och svårigheter
vid fotografering.

Det mjuka lite gyllene ljuset kan ge härliga bilder, men
det kan vara
problem med mindre ljus oxå, om jag
vill plåta med korta slutarhastigheter.

Att gå omkring och iakttaga naturen, dokumenterade
med en kamera,
det är något jag gillar.
Det gäller att uppleva, eftersom det är vad livet går ut
på, enligt 
min filosofi.
Inte sitta passivt och se livet rinna bort  genom fingrarna.

Om jag är ute för att flyga termik,  eller om jag åker
för att flyga hang och
förhållandena inte lämpar sig
för flyg då jag anlänt, ser jag inte detta
som förspilld
tid, därför jag kan uppleva den omgivande miljön och
skeendet,
vilket ger mig lika mycket som själva flygandet.

Tänk så mycket jag fått uppleva i samband med mina
hangflygningar på Hovs Hallar under de 44 år jag
flugit där.

Att kunna sitta längst upp på Platån och kunna se,
då F10 existerade som aktiv flottilj, hur piloterna
övade jaktstrid på låg höjd över havsytan med sina
J35-J Draken ackompanjerade
av EBK- dånet,
som mullrande rullade in mot land.

Eller då jag en aprilmorgon satt på min tuva och spanade
ut över havet, eftersom vinden behagat försvinna och
jag fick se en stor kaskelottval sakta simma förbi.

Eller när en havsörn, med vingar stora som dörren till
en vedbod, sakta gled förbi på hanget på  väg till
Hallands Väderö för sin jakt.

Sen är det alltid god hjälp, om man har en positiv
inställning till livet och dess
möjligheter  !

Denna onsdag var en höjdpunkt, då allt stämde och
upplevelserna fyllde
mitt behov av spänning och
avkoppling.

Jag är glad och känner mig privilegierad, för  att
jag är modellflygare, eftersom det gett mig ofantligt
fina upplevelser och erfarenheter.

Inte bara flygupplevelser utan upplevelser som följer
med,  då jag åker ut med modellerna.

Modellflyg kan aldrig kännas som ett tvång för mig.

Förresten…

…det pågår ett ständigt kattrakande på diverse forum
om vårt förbund, SMFF och vår tidning MFN.

Eftersom jag har närstående mopsar, kom jag att tänka
på hur det låter, då dessa tre samtidigt
för en animerad  mopsdiskussion.

 

Det är ungefär som ovanstående videosnutt,
jag vill beskriva bjäbbandet på fora
där
besserwissrar ständigt talar om, hur
SMFF
och MFN borde skötas.

Hade dessa bjäbbarnas A-Team investerat
sin energi på att arbeta för
vårt förbund i
stället för mot vårt förbund,
hade bjäbbandet
haft en mening. Men nu…

Det är ju så, att prata och knappa på en dator
är
enkelt, det kostar inget. Att sitta hemma i
kvällens tystnad och tycka och fråga varför
man inte gör så eller så…det kräver ingen energi.

Vad som kostar,  är att utföra det reella,
praktiska
och nödvändiga vardagsarbetet i
ett förbund, vilket inte skapar rubriker eller
“Likes” i ett forum…

Tillvaron som modellflygare och medlem i ett
nationellt förbund går, som jag ser det,
inte
ut på att ständigt leta efter fel…

Kanske vi skulle modellflyga istället ?

Det är väl det, som  är glädjen och essensen
med
vår hobby …eller har jag missförstått
det hela ?

Fast den enkla lösningen det är väl, att jag
bara
är för gammal.

Jag är en övervintrande relik, vars åsikter
inte tycks ha
den relevans, som krävs i dagens
modellflyg(O)verklighet.

 

Här kommer lite ögonblick från min onsdag i naturen
med min gamla Hyper Ava, som bara flyger och flyger…

Häng med…och flyg med dina modeller !

 

 

“När ska vi ut och modellflyga egentligen” ?

Här ser du lufttrycken inom luftmassorna som bestämmer vinden och  temperaturen.

Kan detta vara en HyperAva årsmodell 2008-2009…?

                                                     Kanske en matta i  min hall eller ?
                      Björkdungen som förlorade sina blad redan i sluter av Juli.

Klart för take-off.

Sele, sändare, modell och mottagare för telemetri.
Plus min flygstol som gör det möjligt för mig att
sitta och flyga, efter en allvarlig skada på min
halskotpelare från en arbetsplatsolycka.
Här finns det inga flygregelordningsvakter,  som
patrullerar utövande   sitt ämbete !

Backen upp till pilotplatsen omgiven av brinnande färger.

Tre artefakter kan det tyckas…

Fortfarande blommar det i gräset. Blåklockan fick en ny chans efter regnen.

Den obligatoriska utblommade maskrosen.
Kanske så en del miljöpartisterna kände sig efter att  ha
åkt ut från riksdagen efter röstsammanräkningen på valnatten…

En  underbettad stenstod med näsan i vädret njutande sol…

Jag undrar, om de människor som med oändlig möda och med
för oss reellt okänt syfte, som reste dessa gravmonument
kunde ana eller
förutse,   att  de stenar de reste skulle stå kvar efter mer än 1000 år ?

Hur mycket av det vi idag med vår teknik bygger står kvar  om 1000 år ?

Blommor och blader gör betraktaren glader.
Flowerpower.

En bofink …som glömde flaxa och fällde in vingarna helt enkelt…

Bofink…

…hans kompis gulsparven…

Bofinken…en vacker fågel.

Vi håller  kollen …

Fotoavstånd ca 35 meter.
Kolla stjärtens form. När jag ser formen, far mina
tankar till en helt annan fågel och det är järpen…

Proviantering inför en lång flygtur.

Flyttande äldre starar for förbi frenetiskt flaxande visande sin vackra silhuett i motljuset.

 

 

Kategorier
Flyghistoria Hangflyg modell

GRAVITATIONEN…

 

 

 

 

 

…något som John Woodfield

från Cornwall tycks upphäva

 

 

 

 

 

 

Njut av denna vackra modell och på det sättet den flygs av piloten.
Han tycks upphäva gravitationen och modellen rör sig, som vore
den
viktlös.

Denna modellen av John är den bästa, jag sett.
Den är också
förtjänstfullt filmad för att demonstrera egenskaper
och inte
minst det vackra landskapet i Cornwall.

Se gärna hans andra filmer, de är en upplevelse !

Bilderna har jag klippt ur hans film, som är inbäddad längre ner.

 

John Woodfield YouTube-channel.

 

 

Ritningar till modellen: Se kommentarerna nedan !

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Kategorier
Termikflyg

ÄR DET SJÄLVPLÅGERI…

 

 

 

 

 

…att ge sig ut och flyga termik nu ?

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

På ett sätt, svarar jag ja. Men ser man på mitt glupande
flygintresse säger jag nej.

Torsdagen var den varmaste dagen hittills i Halmstadtrakten.
Temperaturen var
33 C…Då är det varmt.

Vi hade en förvånansvärt svag sjöbris, kanske beroende på
att temperaturen i havet är relativt land hög.

Jag åkte ner till mitt vanliga termikställe och motiverade
mig med, att den finns en
ganska stationär tornfalk där,
som  jag ville få lite bilder på.

Efter att ha stirrat efter en icke befintlig tornfalk i 1.5 timma
la jag ner
min fotosession.

Jag hade min Ava i bilen, som pockade på uppmärksamhet.
Eftersom jag satt i min flygstol i skuggan, tänkte jag,
att jag tar väl en sväng.

Monterade och startade. Möttes av västlig vind 2-3 m/sek
och den var relativt
sval, då den kom från havet.
Ingen termik under 75 m. Körde upp mig till 125 m

med elektricitet och kollade termikläget. Jo det fanns utbredd
och jag menar
verkligen utbredd termik. Det tycktes stiga överallt.
Det är så, att om vi har sjöbris
med den hastighet vi hade
i dag,  flyter den svala sjöbrisen in över  land och skjuter

den varma luften uppåt. Sjöbrisen är ju sval, varför den befinner
sig närmast marken.

Så om du drabbas av sjöbrisens, för termikflygaren,
en förbannelse, pröva att klättra
ytterligare 100 m med motor.

Normalt sett kan jag flyga timvis i sträck, men i dag gav
jag mig efter 1.5 timma.

Du ser på bilderna, som alla är tagna med min lilla
Mobius , hur torrt och nedvissnat
allt är.
Inte frodig högsommargrönska direkt.

Men håll ut, snart kommer hösten !!

Lite ögonblick från min flygdag.

 

 

 

 

 

Du ser…gult på marken, västlig svag vind.

 

Klart  starta.

Inte ett moln. Stekande sol och en natur som antagit en gulvit färg.
Kornfältet nedan gav 2 ton/hektar. Brukar ge 6 ton/hektar.

 

 

Ser du min modell ? Två reflexer i prismats färger till höger.
Och en glödande sol.

 

 

Min trogna…800 timmar flugna Ava 9 år gammal.

 

Så här ser det ut nu i Halland.

Nedpackning – Hemgång

 

I brist på tornfalk, blev det en ormvråk…

 

 

…och sen kunde jag frossa på det träden erbjöd...

…nu efter solskenet mycket söta och goda.

Bil och stol i relativ skugga och svalkad av sjöbris, som
tidvis var avbruten av ugnsvarm luft från fälten framför.

Kategorier
Termikflyg

ATT TROTSA VÄRMEN…

 

 

 

 

…går avgjort lättare,

om jag tänker 6 månader framåt

 

 

 

 

 

 

Tror du jag backar med mitt termikflygande för lite värme ?
Nix, då känner du inte en seg pensionär. För ge upp…aldrig !

Ingressbilden ovan med min Ava liggande på en gulbrun vall,
är antagligen sinnebilden av en varm och torr sommar.
Men vi har haft torra somrar förr.
Exempelvis 1959, 1975 och 1976. Sådan är naturen.
Allt är föränderligt.

Kanske människor med lite historisk kunskap önskar,
att vi  ännu en gång
fick tillbaka“Den lilla istiden”, vilken
vi i Norden upplevde under 1600-talet.
Minns tåget över Bälten under vårt krig med Danmark,
då Erik Dahlberg som var fälttygmästare kom på,
att isen höll att marschera på, vilket möjliggjorde ,
att Karl X Gustav kunde hota  Köpenhamn.

Senaste 7 veckorna har bjudit på för termikflygaren
och i viss mån för oss hangflygare ett enastående väder.

Tack vare att högtrycket över Skandinavien har legat stadigt
parkerat, som ett resultat av jetströmmens bana, har vi blivit
förunnade svaga vindar mycket sol med  höga temperaturer.

Tyvärr har det medfört, att nederbörd kommande från sydväst
inte har kunnat in över oss. Det skandinaviska högtrycket har
inte haft svårigheter att motstå angrepp från lågtrycken.

Allt tillsammans har det gjort,  att vi nu i Juli 2018 har ett
gigantiskt nederbördsunderskott räknat 2017-2018.
Stora problem för jordbruket, där vallarna där man tar
kreaturens vinterfoder har bränt ner och antagit en brunvit färg.

Dricksvattnet kan också bli en bristvara, vilket vi kanske inte
hade räknat med
i ett land så rikt på sötvatten…

Hoppas jetströmmen ändrar sig,  så låset till Skandinavien går
upp för
nederbördsrika lågtryck.
Bild på jetströmmen finns nedan.

Med tanke på att skräppressen, alltså kvällstabloiderna, älskar
att beskriva
något med överdrifter, förväntar jag mig,  att
Exessen ska skriva i
rubrikerna “Kaostorka”….

OK,  nog om vädret, det är vad det är och vi kan inte göra nåt
åt det, 
om man inte är rättrogen miljöpartist…eller skyller torkan på
president Trump i USA. Vem vet…han kanske förbrukar kopiösa
mängder vatten, då han vattenkammar sin frisyr…

I dag torsdag for jag ut kl 0900 till ett flygställe för att
få mig några
timmar i termiken med min kompis Tant HyperAva.

Jag fanns på plats med modellen monterad, kameran
laddad och
telemetrin aktiverad 0915.

Det fanns redan då Cu-bildning och jag vill säga, det var 1/8 Cu
med bas på 1500 m. Vinden var växlande men
tryckvinden
var ostlig. Jag startade,  steg med el till 75 m, där jag stängde
motorn
och kurvade i en ettrig blåsa. Blåsan så här tidigt var
trång, men den hade mycket lyft i sig.

Åkte snabbt upp till en bekväm höjd, satte mig i min flygstol
med en vattenflaska
inom bekvämt räckhåll och förberedde
mig för en rejäl tur på 1.5 timma…tills
jag kom på, att jag
glömt slå på min kamera, eftersom jag inte fick bild på monitorn…

Japp, det är bara att landa då. Vilket jag förberedde på vanligt sätt.
Landa skulle jag
göra in mot hanget, eftersom vinden var ostlig.

Jag kom in perfekt, möttes av stark turbulens vid hangets kant,
tappade höjd och modellen försvann under kanten.

Ok tänkte jag, den ligger vid kanten, så ingen panik…fast min
variometer indikerade höjdförlust och det betydde
ju, att modellen
fortfarande flög, även om jag inte såg den !

Det tog 2 -3 sekunder innan jag förstod hur det låg till och då slog
jag av sändaren, så modellens mottagare skulle
gå in i Fail-Safe.
Efter 3-5 sekunder tystnade telemetrin och jag förstod, att min
modell
slutligen landat.

Enkla puckar tänkte jag, den ligger framför hanget. Den tanken
kunde jag snabbt glömma,
för framför hanget eller just nedanför
fanns ingen Ava…

Framför hanget finns en 5 tunnlands kornåker. Du vet hur det är
att hitta en modell
i en kornåker vid denna tiden, då stråna är
som längst…?

Jag gick längs hangkanten fram och tillbaka 2 gånger, körande
mitt sido- och höjdroder
för att om möjligt kunna lokalisera
modellen med servorasslet.

Intet kunde jag höra. Jag drog på motor för att kanske höra
proppen tugga i kornstråna,
men lika tyst där.

Alltså gick jag ner till åkerns kant, gick fram och tillbaka
2 gånger under kontinuerligt
körande av sida och höjd.
Tyst som i en grav.

Tillbaka upp på hanget och fundera, vad hade hänt.
Från det modellen försvann
under kanten, så flög den ytterligare
6-8 sekunder.

Det betyder den bör ha flugit 7 sekunder och tillryggalagt
ca 50 – 60 meter.

Jag borde kunna höra servona på det avståndet, det var min slutsats.

Jag kontrollerade noga kornåkerns yta, för att kunna se tecken på
att en Ava något abrupt hade landat, men intet var att se.
Nu gick jag nerför grusvägen
och halvvägs vek jag av och gick
ner till åkerkanten. Jag körde servona, men intet hördes.

Om min modell gått i FailSafe och “fastnat” där, beslöt jag att
slå av och slå på sändaren igen.

Då jag slog på sändaren, hörde jag utifrån kornåkern ett rasslande
från propellern.

Nu hade jag information, som pekade ut riktningen i någon mån.
Jag prövade åter att
köra motorn, men den startade inte.

Alltså beslöt jag att marschera ut i grödan. Jag gick mot den plats,
där jag tyckte, jag hörde ljudet.

Efter att ha gått ca 35 m ut i åkern fortfarande ingen glimt av Avan
Jag beslöt att gå 10 m till rakt ut.

Då jag gjort det, stannade jag och spanade. Till min glädje kunde
jag skymta min Avas stabbe 3 m
från mig. Jag gladde mig verkligen
åt att jag fann min modell inklusive min dyra kamera.

Men i en kornåker måste jag vara högst 3 m från modellen för
att kunna se den. En modell i en sädesåker har en makalös
förmåga att försvinna.

Problemet var att kornet var glest, stråna var starka.
Det gjorde, att modellen sjönk ner till marken
och maskerade sig själv.

Kanske jag skulle sätta in en signaltuta i modellen. Problem är, var den
ska sitta, då modellen har dåligt med  plats för mer elektronik. Kanske
jag skulle montera en stroboskoplampa i toppen av fenan,  vars blinkande
skulle kunna fånga mitt öga ?

Nåväl, uppkommen till pilotplatsen kollade jag Avan och den skada
som uppstod under modellens
solitär flygning, var att de båda
polyamidskruvarna , vilka håller vingarna hade knäckts vi nedslaget.

Precis som de ska göra. Jag kom billigt undan.

I med nya skruvar, sätt på kameran och ny start upp mot en sky,
som började fyllas med Cu Congestus
och Cb. Vid en första hastig
titt uppåt drog jag slutsatsen, att det blir nog ingen åska här…

Min första blåsa tog jag på 75 m och den var stark. Torrrtermik
kan var stark den också. Just över mig fanns det ingen Cu-bildning,
men inåt landet blommade det kraftigt och högt. Det rådde kraftiga
vertikala rörelser i luften.

Uppe på min “Bekvämlighetshöjd” kunde jag glida omkring
bekymmerslöst. Vinden var nästan noll, varför jag inte drev
iväg, då jag kurvade.

Men min njutning av flygningen avbröts av en blixt och knall
ett par km från mig. Skulle jag avbryta ? Nä, jag kör en stund
till,  eftersom Cb-molnen med åska och nederbörd låg
ca 8 km från mig.

Torrtermiken avlöstes efter hand av molntermik i form
av många små nybildningar, som höll mig på säker höjd.
Ljuset i går då jag flög var besvärligt. Det gällde att inte ha
för stort avstånd till modellen ,eftersom det förekom dimmoln
på lägre höjd, som gjorde att även en 4- m modell var svår att se.

Vem vill flyga bort  en modell ? Inte jag i alla fall.
Jag tror,   alla aktiva modellflygare har flugit bort en modell och
funnit den igen eller inte. Den som säger,  han aldrig blivit av
med en modell under flygning är antingen inte en aktiv flygare,
eller så drar han en vals.

Att flyga bort en modell är inte en nödvändighet, om du flyger.
I de flesta fall finner man sin  modell igen, om du letar i
enlighet,  med den fakta du har. Sen finns det naturligt-
-vis övernaturligt duktiga flygare,  som aldrig flugit bort något….

    Men jag frågar mig om dessa överhuvudtaget har flugit ?

Låt mig ta ett exempel från min egen modellflygverksamhet,
då jag flög bort en modell:

Jag och  Robert från Norrland stod och njöt av vår flygning en
härlig sommardag
på Hovs Hallar. Våra båda modeller gled på
en säker höjd och vi flög på ett avslappnat sätt.
Lite för avslappnat för mig, då vi stod  och pratade. För jag kom
plötsligt på, att jag styrde
Robbans modell….Du förstår min tanke,
var är min modell ?

Jag spanade snabbt av skyn, men inget syntes. Däremot hördes
5 sekunder senare
ett rejält brak  bakom hanget på Platån. Det var min modell,
som slog ner i en enebuske.

Modellen i lagom stora balsabitar. Så går det,  då man står och
pratar i stället för att flyga.

Denna gången lagade jag modellen på kvällen,  tack vare det var
en balsamodell.

Med CA-lim fick jag ihop flygplanet. Dessutom en snabb spackling
och slipning, 
så jag kunde spraya modellen efter morgonkaffet.

Spiriten var åter fit for fight !

För tänjer man gränserna, utmanar man alltid modellens öde…

Efter 1.5 timma i skyn avbröt jag och landade för en vätskepaus.
När jag satt i min stol, kom en man gående för att bese fornminnena.
Det märkliga var att han 1:Var modellflygare , 2: medförde en GoPro
som var samma som en av mina, en GoPro 3+.

Jag erbjöd honom en plats för hans kamera på min modell,
så han skulle få lite minnen från platsen. Bilder fick han
då jag flög 15-20 minuter med hans kamera i mitt GoProplasthölje
på Avan.

Piloten från Italien hette Trucco Grandi Ladri och är bosatt
i Basilica di San Marco
Venedig.
Efter fotosejouren gick vi till hans husbil och förde över bilderna
till hans laptop.

Åskvädret tilltog vilket dock inte hindrade mig att flyga ännu en
vända. Till en början var termiken god men snabbt ändrade det
sig.

För att först ha bjudit på utbredda områden med stig ,blev det
i stället stora områden med sjunk. Jag kunde känna hur
temperaturen sjönk, vilket indikerade att det var kalla nedsvep
från framkanten av åskfronten.

Jag förbrukade den acken, som satt i modellen och dessutom
testade jag FailSafeläget i luften.
Det gör jag då och då för att kolla,  att modellen går in i
förhandsinställt läge.
Det stämde ganska bra, men jag justerade sidoroderutslaget
för att minska svänghastigheten.

Sen blev det till att landa, då det kom några regnstänk.
Demontera Avan och emballera den i sitt fodral.
Eftersom jag vet, det växer körsbär här, tog jag en vända
bort till de med röda bär fyllda grenarna. Vi har haft torrt
och det medförde att bären inte var jättestora, men å andra
sidan var smaken och sötman utomordentlig. Körsbär ska man äta
vid trädet, de smakar bäst där. Hur många kärnor jag svalde av misstag ?
Många.

Bilderna tog jag med min och hans GoPro och markbilderna tog
jag med min Mobius. Ännu en flygdag fylld av äventyr, svett och termik !
Det upplever du aldrig i dvala framför en tv !

Spänn fast dig så åker vi !

 

 

Jetströmmen i dag söndag 15. Juli

 

 

 

 

För du inte ska glömma vad som är på G…

-12, eller +28….vilket väljer du ?

Björkarna börjar anta en höstlik färg genom att veva in klorofyllet.

Start med italiensk kamera i plasthöljet.

Du kan se ytterkanten av åskfronten…

Undrar vilket nummer i ordningen denna starten med Avan är på Tjärby ?

Detta brukar var fårbete, men har nu antagit en föga fruktbar färg.

Ekplantorna dör inte på grund av brist på vatten,
de går i dvala, när det är kärva förhållanden.

Den gamla örnen på hanget, om möjligt ännu torrare och fnasigare i huden nu…

Den dominerande landskapsfärgen nu är gult.

I fjärran Hovs Hallar, tyvärr inte flygbart i dag, då vi har ostlig vind.

En vall som borde vara grön och växande för ännu en skörd, men som nu…

Skyn kl 1000 vid Tjärby med små nybildningar.

Här  ser du hur björkarna handhar torkan…

Nybildningarna växer hastigt till sig.
Om nybildningarna är lite trasiga i kanterna
indikerar det starka vertikala rörelser i luften.

Här har du kanten av området med Cb-moln i vilka det åskade och regnade.

Nu kom lite regn…

Kanske dags att montera åskledare ?

Du ser det regnar kraftigt ur molnet i bakgrunden.

Hit kom fronten.

Skyn kan innehålla mycket dramatik och det kostar inget att se på.

Landningen med Avan.

                                                                     Blixt och dunder…
                                                                   …hagel och regn…

Körsbär som det fanns fantastiska mängder av.

 Gul cirkel = Där Avan försvann från min blick. Svarta ovalen = där den landade i kornet.

 

Kategorier
Flyghistoria Naturbilder

SHOOT-OUT VÄST 2018 ÅLLEBERG DEL 8

 

 

 

 

 

 

Miljön du möter på Ålleberg

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Ålleberg är bäraren av en rik fauna i sin egensinniga natur.

Berget är resterna av sedimentära bergarter som exempelvis
kalksten, vilket genom att toppen 
på berget består av diabas,
som är en omvandlad (metamorf)
bergart. Diabasen skyddar
de sedimentära bergarterna från erosion, vilket gör att Västgöta-
-bergen står kvar i sin prakt. Man kan säga att diabasen ligger
som en tupé på de sedimentära  lagerna.

 

Diabas är en sorts granit, som fördes upp till ytan från den
flytande delen av jordens mantel,  där diabasen stelnade
och blev till vad vi ser i dag.

Diabas kallas också svart granit och syns ofta som grund-
-material i gravstenar.

Generellt sett är bergen platåberg och sträcker sig ca 100 m
över den omgivande bygden.

Inte så märkligt att Flygvapnet och KSAK valde Ålleberg som en
central plats för utbildning och utveckling av segelflygare och plan.
Här hade men en bra plats med goda termikförutsättningar
och vid den tiden tillgången till flygbara hang vid olika
vindriktningar.

Jag tog lite bilder under Shoot-Outen för att visa, hur miljön är.

Bilderna som visar vyer från hangkanten är tagna kl 2130
varför de har en gulaktig ton.

Att besöka Ålleberg är alltid en upplevelse för dina sinnen. Vill du ser mer
natur från Ålleberg så skriv “Ålleberg Natur” i sökrutan på sidan 1.

 

 

Nötkreaturen hjälper till att hålla ängsmarken öppen.

I stället för granskog, tyst och mörk.

På Ålleberg finns ett flertal små gölar. Vid Nord- och
Sydbranten mynnar källsprång som har god vattentillgång.

Betande djur skapar en rofylldhet i bilden.

Howdy !

Som vi sa, då vi kollade Rawhide med Clint Eastwood
på början av 1960-talet på tv.
Uttrycket finns dokumenterat
redan från ca 1560 i södra England. 
Det är en förkortning
av uttycket: How do ye? “Hur är läget” ?

Det finns också sankmarker på toppen, vilka berikar biotopen.

Jag tror denna prästkrageliknande växt heter Färgkulla

…och detta är en…

…en grusväg i kvällsljus på Ålleberg

Diabasen har trängt fram ur humusskiktet och visar att Ålleberg har en stark tupé.

Vid Västhanget och i bakgrunden kan du ana Kinnekulles mjuka profil.

Mösseberg i kvällsljus

Solen står lågt nu

Startrampen på Västhanget för hängglidare

Utsikten från Västhanget kan vara hänförande.

Västhanget dagtid då termiken blommar.

Detta är värdefull jordbruksbygd

Enligt uppgift finns väderstationen på den lilla kullen till höger

Först byggda hangaren 1944-1945

Från Västhanget mot restaurang och hangar.

Restaurangen som den se ut i dag och som den såg ut 1946

Lite flygregler.

Grönskan på Ållebergs sidor är överväldigande.
Beror på tillgång till vatten, mycket ljus och näringsrik jord.

Rallarrosen är obändlig i sin växtkraft.

I graniten är kvartsiten insprängd. Kvartsit är en bergart hårdare än granit.
Granit med insprängd kvartsit är populärt som bänkskivor i kök.

Kinnekulle taget med 300 mm Zoom kl 2130

Rallarrosen är en överlevnadskonstnär, som dragit
fördel av att den trivs i sur jord. Alltså jord med lågt ph-värde.

Överflöd av större blåklocka på sluttningarna

 

 

Sluttningarnas ängar fulla av örter.

Längs vägen efter Saleby Gård upp mot Ålleberg

Sinnebilden av hur vädret ska vara på Ålleberg !

 

 

Vill du läsa om Ålleberg så skriv “Ålleberg” i sökrutan upp till vänster på första sidan av min blogg.

 

Kategorier
Airshows Flyghistoria

SHOOT-OUT VÄST 2018 ÅLLEBERG DEL 7

 

 

 

 

 

 

Mera bilder på warbirds från Shoot-Outen…

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Jag hade fler bilder på mina hyllor, så här kommer en
ny laddning till påseende.

Ibland funderar jag varför just flygplan, både fullsize
och modeller, vilka användes runt Andra Världskriget
är så populära, om jag får använda det ordet om ett
krigets verktyg ?

Kan det var ljudet från en V-12 eller ljudet från en
dubbelstjärna
på 2 x 7 cylindrar ?
Eller är det en allmän beundran för
tekniken från
30-40-talet ?

Det kan ju också vara ganska enkelt…vanlig nostalgi.

Men som sagt här är lite fler bilder.

Nästa post här blir allmänna miljö bilder och den
troligtvis
sista posten från Ålleberg.
Hoppas du ser,  vad bilderna vill visa…

 

Stay tuned !

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

P-40 Warhawk

 

 

 

B-25 Mitchell

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Här kan du lära dig att flyga en B-25 Mitchell.

 

 

Ålleberg…om det var fin termik…?

 

Kategorier
Airshows Flyghistoria

SHOOT-OUT VÄST 2018 ÅLLEBERG del 6

 

 

 

 

 

 

Helikoptrar,  datorprintade modeller och annat…

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Christer hade också med sig en Huey, som han flög med.
Helikoptern höll samma höga klass som hans övriga plan
och fordon.

Imponerande var de två planen, som byggaren hade
kört fram med en printer. Framtidens byggande ?
Vem vet…

Spitifiren var en relativt liten modell. som flög bra.

Under det tre dagar jag var på Shoot Out Väst, såg jag
ett haveri, där en segelmodell
och en motorkärra
kolliderade i luften.
De återpassades till byggsatsstadiet

på en sekund…Det borde inte hänt då vi hade stort utrymme.

Att tävla med drönare är en ny sak inom modellflyget.
Om man
ska kalla det modellflyg…tja, jag är inte säker,
men inom en
hobby där gränserna snabbt flyttas, låt
oss säga det är  modellflyg.

Det har hur som helst,  attraherat många utövare,  vilka
kör ett rullande
schema med tävlingar. För den oinvigde
ser det overkligt ut.
Hur klarar
man att flyga på det sättet dessa grabbarna gör ?
Det kräver att ens perceptioner är
slipade och snabba.

Att tävla med drönare är en företeelse, som vi får säga
ligger i tiden. Att fotografera drönare som flyger programmet
är inte enkelt.

Men det blev några bilder trots allt.

Sen fick vi se farkoster,  som kan starta på marken och vatten
utan problem.

Vad kallar vi sådana maskiner ??

 

 

 

 

 

 

Supermarin Spitfire

Bell Huey

Christer innan take-off med sin Huey

Christer hovrar.

En arbetshäst som blev en ikon i Vietnam

 

 

 

 

Reginald Mitchells mästerverk; Supermarine Spitfire och är det en Mk IXX…

Om jag minns rätt,  var modellen printad…

Ett av de vackraste plan som byggts.

 

 

 

Vet ej vad modellen heter, men det gjorde krumelurer i skyn.
Tur man inte var pilot och blivit utsatt för så många positiva
och negativa G !

 

Denna Spitfiren har D-day markings på vingarna.

Jag trodde inte det var möjligt med hänsyn till det
stora utrymmet vi disponerade…att kollidera…

…men inget är omöjligt och man fick skörda sina modeller
som bitar i vallen.

Drönarspecialisterna inrättade sig för att visa deras tävlingsform.

Orföranden i ÅMFK Kjell-Åke testar drönarpiloternas glasögon.

Mottagare…tror jag för telemetrin.

En tävlingsmaskin. Inte mycket balsa och siden här inte…

Att fotografera drönare som simulerar tävlingsflyg är den svåraste fotografering jag försökt.

Bildern tagna med snabbmatning och 1/5000 sek exponering.

 

 

 

 

 

Om inte utseendet på modellerna imponerade, så var
propellervinandet mycket imponerande då de accelererade.

 

Är det flygplan MEFA eller båt ?

Roliga “modeller”.

Del av Fliteline på Shoot Out Väst 2018 på Ålleberg.

 

Rc-Flight hoppas jag gjorde goda affärer i hangaren.

Ett allroundflygplan, som man kan ha till det mesta.
Minns du då vi byggde Graupners “Taxi” eller då
vi knåpade ihop Svensons “Westerly”…

En printad p-38 Lightning.

P-38 Lightning konstruerades av geniet Clarence “Kelly” Johnson
vid Lockheed 1937-1939  och serieproducerades från 1942.

Hur tror ni modellflygindustrin ska kunna klara konkurrensen
från hemmaprintade modeller ?
I framtiden kanske du laddar ner
en fil och sen printar du ut din FW-190 eller vad det nu är.

Användes för attackuppdrag och spaning. Men även som jaktplan.
Kallades av tyskarna för  “Der Gabelschwanz Teufel” –
Djävulen med den gaffelformade stjärten.

Det var ett sådant plan,  som den världsberömde författaren Saint-Expuriy
blev nedskjuten i nära kusten vid
den franska Rivieran. Författaren till åtskilliga böcker,
bland annat till sin genombrottsbok ” Lille prinsen”
eller på franska “Le petit prince”.
Läs hans bok om då han var postflygare i Nordafrika. Respekt.

 

 

 

Kategorier
Airshows Flyghistoria

SHOOT-OUT VÄST 2018 DEL 5.

 

 

 

 

Ännu mera jetflygeri

 

 

 

 

Christer Pettersson anlände med sin bil full med flygplan.
Jag har aldrig träffat Christer förut, men jag blev imponerad
av mycket välbyggda skalamodeller, som han flög på ett
skalenligt sätt inom ramarna.

Hans Viggen bogserades ut med en tankbil/servicebil,
vilken
naturligtvis var radiostyrd. Under utkörningen
tankades
hans Viggen.

Flygningen med Viggen var mycket bra och behärskad.
Inga överdrifter och inte för mycket förbiflygningar i hög
fart.

Han visade på ett utmärkt sätt G-svängar, hur det
påverkade
planet.

En G-sväng är en brant sväng, då man flyger med hög
lastfaktor, vilket tar ner farten kraftigt. Det är en
manöver man använder
exempelvis i kurvstrid.
Att farten går ner i en G-sväng, beror på
att vingarna
måste skapa mycket mer lyftkraft under belastning.

Priset du betalar, är en förlust av din kinetiska
energi/hastighet.

Ännu en gång vill jag säga, att det är inte lätt att
fotografera en
snabb modell, om man samtidigt ska
zooma…i alla fall inte med min tekniska utrustning.

Jag använder enkla prylar.En  Sony A58 med 300 mm
zoom. En Sony A58 med låt oss kalla det normalobjektiv.
Kör med 1/4000 sek och snabbmatning.
Men det blev som det blev och jag hoppas bilderna
skaparen känsla hos dig, hur
vi upplevde
Christers förevisning.

Spänn fast dig så åker vi !

Christer förbereder sin Viggen.

Ingen jättestor modell. Kompakt utan att flyga tungt.

En beundrande skara följer förberedelserna…

Parkerad på Fliteline.

Viggen, det Svenska Flygvapnets mest imponerande plan…enligt mig.

På väg ut under tankning.

Start på gång…

Motorn startas med ett knapptryck.

Isärkoppling av dragstången.

Servicebilen kör in.

Dags för flygning nu.

Vid denna tiden målade man planen på detta sättet.
Nu är de alla natogrå. Inte ens blågula nationalitetsbeteckningar…

 

 

 

 

 

 

 

 

Planet från F16 Uppsala.

 

 

 

Är inte detta en bild av Viggen vi alla känner igen ?

Landning med mycket alfa.

Efter landning reversering av motor och ADB för kort rullsträcka.


 Färdigfluget – hembogsering till uppställningsplatsen

 

 

Kategorier
Airshows Flyghistoria

SHOOT-OUT 2018 ÅLLEBERG DEL 4

 

 

 

 

På Ålleberg…naturligtvis segelflyg !

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Vad vore en träff på Ålleberg,  om det inte inbegrep segelflyg ?

Så självklart flög vi segel. Segelflyg, som de senaste 12-15 åren
genomgått
en revolution vad gäller den tekniska utvecklingen
och det sätt som vi
flyger.

Först och främst är det tillkomsten av elmotorer, som gjort det
möjligt för oss segelflygare att enkelt nå termiken.

Inget klabb med gummirep som kan fastna i gräset, linor som
går av, då man
spänt maximalt och linstumpen smackar till
en över örat…

Ja, du vet hur det är…dra lina på en het äng…man spänner
och ska
just till att släppa, då linan ryker av och gummirepet
försvinner
som en rasslande orm i gräset…

Flyger vi el, är dessa problemen historia.  Nu kan vi välja
tidpunkten
för start utan att stå med en spänd lina.
Vi får ett antal stig på en
laddning. Ingen stress.

Förmågan att komma upp med bogsering har underlättat
för större
modeller. Tekniken under bogsering har fulländats
och det fungerar
remarkabelt väl.

Modellerna i sig är i dag högpresterande i komposit, vilket
gör det möjligt
att flyga en modell med exakt vingprofil och
därmed möjligheter att
optimera planets prestanda.

Modellerna är dyra, men kvalitet kostar alltid. Det gamla
talesättet har fortfarande giltighet: Du får vad du betalar för.

Min äldsta HyperAva är 9 år gammal och har loggat nästan
800 timmar i termik….

Den är sliten och medfaren, men det flyger lika bra, som då
den kom från
Wladimir Models.  Alltså ett gott bevis på att
kvalitet lönar sig.

Telemetrin har utvecklats snabbt. Information från modellen
kommer 
till piloten i realtid. Variometer, höjdmätare,
rpv-möjlighet, gps
och gps-tracker är vad man kan ha i modellen.
Vad blir nästa  steg ?

Under meetinget hade vi underbart termikväder med 3/8 Cu
med bas på 4- 6000 ft. Redan klockan 0900 kunde vi kurva.

Vi hade  2 bogserkärror, som drog upp modellerna.
De var i elden ständigt. Allt funkade perfekt och segelflygarna
fick sina uppdrag.

Jag tog lite bilder naturligtvis. Dessutom tog jag en ombordvideo
från segelmodellen visande bogseringen.
Bilderna kanske inte kommer i 100% rätt ordning, men jorden
går inte under för det ?

Håll tillgodo och jag bäddar in videon en gång till. Piloterna ser
du
säkert vilka de är.

Spänn fast dig och kör !

 

 

 

Vad säger du om segelflygfeelingen här ?
Till höger Västhanget. Bilden tagen sent på kvällen.

Motorcheck på bogserkärran hos ÅMFK.

Klart för släp…

På väg ner med linan hängande i.

Så här landar man en Cub…

 

 

 

5 cm till sen…kolla höjdrodret.

Släpet på väg. Till vänster bogserföraren, jämte honom
piloten på modellen som är en Ka-8, som byggdes av Schleicher.

Ka-8, en mycket vanligt plan på 70- och 80-talet.

Final med en imponerande Cu-bakgrund.

Jag flög med en Ka-8 i Skövde med registrering SE-SZT i forntiden.

“There she flies” !

Reaching for the skies…

Jag tycker Ka-8 är ett estetiskt tilltalande plan.

Det ställer krav på piloterna att släpa…

Bogserlinan har hamnat…

…i buskarna…

…men bogserpiloten har ett fast grepp.

En registrering som ser ut som en tanke eller ?

 

 

Conny, ÅMFK med sin Harakka, som fick sig en rejäl
svängom i termiken efter uppbogsering….

 

 

…roligt att få se ett glidflygplan flyga termik så länge som Conny fick till det !

Ny bogserkärra. En kraftigt motoriserad J-3 Cub.

Christer Pettersons fina 1/3 skala Cub, som bogserade
upp modellerna lätt som en plätt.

Roffe har lagt sin SB-10 i vaggan och förbereder starten av sin vackra modell.

…allt under kontroll…

We have liftoff…

Vackert

 

 

 

 

Premiärsläpet gick perfekt.

Landningssekvens med linan på.

 

 

 

 

Nytt drag.

Vackert då solen lyser genom klädseln.

Landning på G

En mycket lyckad konstruktion.

 

Motorn står inte stilla, utan den skenbart stillastående
propellern är ett resultat av den korta exponeringstiden
som här är 1/4000 sekund.

Nytt drag

 

 

 

 

 

 

 

Slut för idag !

 

Kategorier
Airshows Segelflyg

SHOOT-OUT VÄST 2018

 

 

 

 

 

Nu är det premiärskjutet på Ålleberg…

 

 

 

 

 

 

 

Den mycket förväntade träffen på Ålleberg för modellflygare
och flygintresserade har för första gången gått av stapeln.

Att arrangera en ny modellflygträff kan tyckas ett vågspel,
eftersom modellflygare kan vara trögflyttade…Men denna
träffen hade förutsättningar att bliva något extra.
Jag tänker då på den klassiska miljön på Ålleberg med sin
historiska bakgrund. Där finns det mesta om segelflyg och
med dess historia dokumenterad i segelflygmuseét.

Dessutom fanns allt  man behövde för ett meeting i form av
campingmöjligheter, hangarer och allt det som behövs,
för att
en träff ska kunna flyta på.

Mer än 70 deltagare var anmälda och detta faktum, plus att
det kom nyfikna åskådare, gjorde ShootOut Väst 2018 till
en välbesökt tillställning.

Sen det viktigaste. Vi hade fint väder med mycket sol och
fin termik.

Dessutom kunde vi flyga på Västhanget och Osthanget under
2 dagar.

För de som inte hade elseglare,  hade vi flera bogserkärror,
som
drog upp de stora segelmodellerna.

På lördagskvällen hade vi en gemensam middag på Ållebergs-
restaurangen med god mat och gemyt.

Låt mig säga som deltagare, att det var en mycket lyckad
tillställning, vilken nästa år kommer att bli ännu bättre.

Det hördes inte ett enda klagomål, utan alla tycktes vara
mycket nöjda med ShootOuten på Ålleberg 2018 !

Jag kommer att redovisa ca 300 bilder på bloggen så
häng på, så får du se vad vi gjorde.
Den första posten är lite allmänt om Shoot-Outen. Sen redovisar
jag lite mer detaljerat.

Ett tack till ÅMFK via dess ordförande Kjell-Åke och dess
ständigt på alerten Rolf Maier samt alla medlemmar som ställde
upp med besökarna, vilket tillsammans gjorde träffen till ett
sådant trevlig  sammanträffande.

Naturligtvis ses vi 2019 på Shoot-Out Väst !

Lokalpressen hade en fin täckning av träffen.

 

 

 

 

 

 

 

Ålleberg en klassisk plats för segelflyg sen 1944. Hoppas det kommer att
överleva
framtiden. Allt ser en aning nedgånget ut och jag fattar, att det är
som med allt annat, 
ekonomiska realiteter som styr verksamheten.

Därför är det viktigt för huvudmännen bak Ålleberg, att de utnyttjar alla
möjligheter
att skapa tillställningar, som attraherar människor att komma.
För det är ju människor
som kommer, vilka skapar resurserna. Därför
gäller det att få dit allt,  som har samband
med flyg till Ålleberg.
Man får inte leva med skygglappar, för en dag märker man, att det

blivit helt mörkt.

 

“Nya vingar”

Vid Västhanget mot Falköping

Utsikten är bedårande…

En av de första byggnaderna som uppfördes för segelflyget på Ålleberg

Restaurangen Ålleberg

 

Som du ser, hade vi fint termikväder alla dagar.

Roffe visar sin bästa sida…

Connys Harakka, som ju alla vet betyder skata på finska.

Conny “Skrotet”…

Hangaren kunde vi utnyttja för modellerna. Om ni kommer
nästa år ta med skarvsladdar och fördelningskontakter.

Jepp, detta är SHOUTVÄST !

Fredag morgon kl 0900.

Kjell-Åke ute och morgonpromenerar med sin Cub

Roffe monterar

Del av Fliteline på SHOOTOUT VÄST 2018

 

Rote

 

B-25 Mitchel

En väflygande, alltså skalenligt, P-51 Mustang

 

 

Modellflyg går långt ner i åldrarna

…ser ut som en insekt eller förhistoriskt djur…

 

 

Två tranor som varje morgon fanns en bit från fältet
högljutt diskuterande så det ekade över markerna.

En kärra med Getmotor eller ??

Att fotografera en drönare…är inte enkelt.

En modern tävlingsdrönare…

Drönarpilot med tillbehör.

Jag skulle plåta en bogserkärra, men det kom en elseglare emellan…

 

 

En Viggen blir utbogserad och tankad under färden.

Denna modellen av Viggen var ganska liten.
Flög verklighetstroget under G-svängar med hög lastfaktor.

 

 

Roffe som vanligt på språng.

 

 

 

Så här ser det ut då vi flygbogserar

 

 

Det kommer mycket mer !

Kategorier
Hangflyg modell Termikflyg

MODELLFLYG AVDELNING 1 OCH AVDELNING 2.

 

 

 

 

 

Först hangflyg på HH – sen termik vid Tjärby…

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Hos mig är det inga döda punkter…inte under modellflygsäsongen
i alla fall. Då gäller det att utnyttja tillfällena, då vädret är superbt.
Som det var i dag tisdag. Solsken och knalltermik och som det var i
söndags med fin hangvind på HH.

Jag var på båda platserna och flög. På HH träffade jag några
skärmflygare,
som av nån anledning låg och parawaitade.

Vädret för skärmflyg var perfekt. Nordvästlig vind 5-7 m/sek laminärt.

Min modell flög som på räls. Inget termiskt vid det låga hanget
vid  Segeltorp.

Vinden sval och med mycket energi.

Vi fick 2 timmar i luften, under vilken tid många som
promenerade förbi, begrundade
det jag ägnade mig åt.

I dag tisdag var det i stort vindstilla, solsken och adiabatiskt.
Molnbasen på ca 6000 fot.

Åkte till Tjärby för att lufta min gamla Ava. Makalös termik.
Som vanligt inga problem att
komma upp, utan fastmer knepigt
att bränna höjden på ett för modellen bra sätt.

Här blev det nästan 3 timmar i luften, sen orkade jag inte mer,
då det var mycket varmt.

Jag smällde lite bilder med min Mobius, vilka visar ett par
moment från mina flygningar.

Hoppa ombord !

 

 

 

 

 

 

Klart start Tjärby

Inställning och start av min GoPro

 

 

 

Om jag hade termik ? Have a guess…

 

Ser du min mygga…

Jag gjorde en något brutal landning, för att undvika ett staket...

Min ena vingspets slog i marken.
Men tack vare att jag använder polyamidskruvar blev  enda
skadan vid landningen då vingen vreds, att skruven rök av.
Därmed undvek jag skador på vinge och vingfastsättning.

Vid Tjärby mognar körsbären.

Jepp, kameran funkar efter landningen.

Min Spirit på Segeltorpshanget…

…andäktigt beundrad av de stumma åskådarna…

Den gamle…

…och hans mekaniker.

Skärmflygare som väntar på…?

 

 

Kategorier
Termikflyg

IGG ÅLLEBERG 2018

 

 

 

 

Lite mera storsegelflygeri från Ålleberg…

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Här kommer ytterligare en bunta bilder på temat storsegel.
Kanske nån dubblett…but so what ?

Håll tillgodo !

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Kategorier
Airshows Termikflyg

IGG TRÄFFEN 2018 ÅLLEBERG DEL II

 

 

 

 

…å nu blir det mer bilder !

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Här kommer ett hastigt urval av mina bilder från träffen.
Inga kommentarer, jag hoppas du ser vad det är…

Det kommer troligtvis ännu en laddning bilder ,
så håll ut om du är intresserad.

När det gäller att fotografera segelmodeller..det är
inte lätt.

Ska man fotografera modellerna i luften, måste du ha
något att referera till. Ett annat flygplan, mark, eller
något annat, därför utan
referenspunkter kan du inte
se storlek eller attityd på flygplanet.

Det blir mycket bilder i anslutning till marken,
då får du nåt att jämföra med och kan skapa dig en
helhetsbild av skeendet.

 

Såedemede…

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Schempp- Hirth HS-1 SHK, byggt 1966

Schempp-Hirth, originalet byggt 1966.
Du kan se släktskapet med Vasama, Standard Austria, Salto, SF 26.
De sista planen byggda i trä eller mixat trä/komposit….
Oftast mycket estetiskt tilltalande.
Samt att de flög bra.

 

En sky med 7/8 Cu kan  verka dramatisk  då Cu får drag av Cu Congestus.

 

 

 

 

Pilatus i Schweiz har alltid haft egen stil på sina konstruktioner,
oavsett om det handlar om segel- eller motorkärror.

 

 

 

En modell med stort  sidoförhållande är vackert.
Ett bra Re-tal och därigenom en effektiv vinge får man då på köpet
.
Tänk på att en smal och lång tårtkniv skär mer ur tårtan än en kort och tjock…

 

 

 

 

 

 

Service på bogserkärran.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Tror du att dessa piloterna njuter av sina modeller och sin flygning ??

 

 

Vy söderut.

Kategorier
Segelflyg

IGG- TRÄFFEN PÅ ÅLLEBERG 2018

 

 

 

 

 

STORA segelkärror…

 

 

 

 

…kunde vi som vanligt se på IGG-Träffen på Ålleberg i Västergötland
16-17 Juni.

Jag är som modellflygare intresserad av stora segelmodeller.
De riktigt stora modellerna gör intryck ! Det är helt klart en
annan
dimension på flygningen, jämfört med oss som flyger
med 3-4 meters
modeller.

En kärra med 5-8 m spv FLYGER på ett annat sätt. Mera
skalenligt
och mera, vill jag säga, majestätiskt.
Om vi som flyger “småmodeller” flyger omkring i skyn,
så BEHÄRSKAR
storseglare lufthavet…

Årets meeting på anrika Ålleberg, segelflygets vagga i Sverige,
hade samlat
ovanligt många deltagare.

För oss som var åskådare var det bara att njuta av anblicken
av dessa
imponerande modeller görande det de kan,
vilket är att flyga termik.

Men ska man flyga riktigt stora modeller, då får du ta ett
djupt tag i
plånboken.  Det kan kosta 100-150 K för en
färdig 8 m+ modell…

För egen del får jag som spelar i division 4 hålla tillgodo
med mina
4 m Avor och motsvarande. Men jag är nöjd
med det, för det viktiga
är, att jag får positiva upplevelser.
Att ha möjlighet att se storseglare ser jag som en bonus
och krydda i
min modellflygverksamhet.

Vad som också imponerar på mig, är bogserpiloterna
och bogserkärrornas
förmåga att dra upp en modell snabbt
och säkert. I helgen hade man
till exempel en stor  Sukhoi
Su-26m bogserare…tror jag det var i alla fall.

Tekniken och möjligheterna för modellflygare av  idag
känner inga gränser mer.

Se på modellernas uppbyggnad och materialvalet. Snabbheten
i en uppbogsering
är makalös. Inget segt dragande, utan
modellen far upp med bra hastighet.

Från modellen kan  du idag få telemetri med all info,
du som modellflygare
kan begära. Inflite-cam ger dig live
bilder från din flygning om du vill.

Vad blir nästa steg ?

Väderläget på lördagen då vi var där var ca 6/8 Cu med
bas på ca 4500 fot
med kry korkverkan.
Jag tror piloterna var nöjda.

Jag såg lyckligtvis inga smällar, vilket kan vara en bedrövelse,
då det handlar
om dessa stora modeller. Det närmaste en
smäll vi såg, var en misslyckad take-off
då modellen tappade vingen.
Förhoppningsvis inga andra skador än kanske
att vingbultarna
i plast gick av.

Jag fotograferade som vanligt en hel del och jag kommer att
redovisa bilderna
här på bloggen i minst två poster.

Hoppa in, spänn fast dig och häng med !

Jag lägger inte generellt kommentarer vid bilderna, för du ser,
vad det föreställer…

Häng på, för det kommer  mera !

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Lars-Erik Fridström till vänster och Rune Svenningsson.
Här har du mycket kunskaper och erfarenheter !

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Du ser…det är mycket vertikala rörelser i lufthavet denna storsegellördag på Ålleberg

Ändamålsenlig bogserkärra.

 

 

 

 

 

 

 

 

Pitts S-A

 

 

 

Ka-6 E. Fast jag tycker Ka-6 Cr flög bättre…i full size.

 

 

 

 

 

Enda incidenten…

…modellen tappade vingen vid en misslyckad start  med kapottering….

 

 

 

 

Kategorier
Teknik, allmän

MASKINBYGGARNA PÅ ÅLLEBERG

 

 

 

 

Byggarna av maskiner, motorer och annan skön mekanik…

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

…ställde som vanligt ut sin alster i samband med IGG-träffen
på anrika Ålleberg.

Man disponerade en hangar för sina alster. Dock var det inte
så många deltagare som vanligt på denna maskinbyggarträff.

Det nya jag lade märke till,  var stridsvagnar av olika åldrar.

De var mycket fint byggda och framhävde den tekniska kunskapen
hos byggarna. Får se om de efter slutfinish och målning kan skapa
den känsla av osårbarhet och oövervinnlighet, vilket en stridsvagn
utstrålar på ett slagfält.

Den stridsvagn som imponerade mest på mig,  var en modell, ännu
långt ifrån färdig, av strv 103 C  eller som den också heter strv S.

Här hade byggaren utrustat den med en gasturbin för drivningen.
I original hade strv 103 en 4-cylindrig dieselmotor och en gasturbin.

Kanske motorbyggarna skulle lägga lite vikt vid uppvisning av funktion
hos sina maskiner. Alltså ett schema efter vilken man demonstrerar sina
alster för publiken. Lite struktur på föreställningen skulle nog främja
deras marknadsföring.

Jag blir alltid imponerad av byggarnas kunskap, hängivenhet och vilja.
Han som byggt en Volvo hydraulgrävmaskin, sa han hållit på med den
i 13 år…

Här kommer lite bilder med lite förklaringar och längst ner en video
på strv 103, då han uppvisningskör den med gasturbinen.

Håll tillgodo !

 

Radialmotor

Ja, du ser en V-12 inlinemotor.

 

Hur en radial- eller stjärnmotor funkar ?
Klicka HÄR.

Mannen i gul tröja är byggare/ägare till Volvon.
han har byggt i 13 år på den…

Lite av det som krävs för att manövrera en hydraulgrävare.

Allt skalenligt…

 

Även manöverspakarna och handtagen i förarhytten fungerar.

 

 

 

 

 

Någon spekulerar på en Mercer…

Ett konstverk

 

 

Fronten på en strv 103 med galler som ska bryta eventuella  RSV-strålar.

Ingenstans i bandaggregatet går metall mot metall, utan det
är gummi mot metall.
Varför ? Det ska gå tyst.

Strv 103 chassi. Närmast gasturbinen,  framme vid kanonen
de två hydrauliska pumparna med hydrostater.

Hydrostatiska hydraulmotorer

Turbinen

 

Som du ser endast 4 bärhjul .

Motorstart.

Jo, detta är en TUNG modell !

En Panter eller Panzer 5. Starkt influerad av den ryska T34 med
sluttande front och tornpansar
för att kunna deflektera och tåla träffar.

Ett utomordentligt bra bandaggregat.

5 mans besättning. Den “extra” besättningsmedlemmen
radiooperatör och skytt på ksp i fronten.

En Panter som med stor sannolikhet var  krigets bästa stridsvagn.
En del versioner
utrustade med stabiliserad kanon och IR-sikte.

Kolla konstruktionen av bärhjulen och deras upphängning.

En Panzer 6,  Tiger Ausführung 1.

En duellstrid med denna stridsvagnen skulle jag inte då vilja delta i.

En dubbelstjärna.

 

Sherman, tillverkades på löpande band i 10000- tal.

Sherman hade en hög profil, vilket påverkade dess stridsvärde.

En Shermanstridsvagn. Av tyskarna kallad “Ronson”
eftersom de så lätt bröt i brand.

Denna stridsvagn ingen match för tyskarnas P4, P5 eller P6.

 

 

 

Kategorier
Okategoriserade

HANGFLYGNINGEN SOM NÄSTAN INTE BLEV…

 

 

 

 

 

…därför jag planterade  skor i stället…

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Ofta har jag hävdat på detta forum, att då jag är ute
för att modellflyga, då kan jag nästan alltid förvänta mig,
att något oförutsett och från flygning helt väsensskilt
inträffar.

Det jag ska berätta nu, kanske bekräftar min förmodan.

Dagen var en fin sommardag i förra veckan. Vi har ju
upplevt
en lång period med sol och mycket torrt väder
den sista
tiden.
Vinden var västlig, vilket var en förutsättning
att kunna
flyga hang med min modell vid Tönnersa Strand
längst
in i Laholmsbukten. Hanget är troligtvis…Sveriges

längsta kusthang, ca 20 km långt och 3-8 m högt.

Det är en av mina favoritflygställen, eftersom det är
lättillgängligt
och ligger nära Halmstad.
Det sistnämnda påståendet om lättillgängligheten,
skulle jag få skäl i att ifrågasätta
efter mina äventyr
denna min förväntade fina flygdag.

Området där jag flyger, är ett naturskyddsområde, vilket
Länsstyrelsen Halland har renoverat och återställt under
de senaste åren. Området hade som de flesta blivit förbuskat
och igenväxt av sly, tall och björk, vilka hade brett ut
sig över sanddynerna, så biotopen blivit helt förändrad.

Länsstyrelsen hade beslutat att restaurera området genom att
ta bort sly, tall och björk, så man kunde bana av humuslagret
och åter få fram sanden och därigenom återskapa dynlandskapet.

Detta gjordes på ett ganska brutalt sätt med stora maskiner
och många besökare reagerade. Men nu, då det är färdigt,
kan vi se, att resultatet blev mycket bra.

Jag skriver om förändringen, då det påverkade mitt vägval
ner till hangkanten. Allt hade blivit mera öppet och inbjudande
nu.

För att komma ner till platsen vid dynkanten mot havet parkerar
jag normalt vid parkeringsplatsen. Sen monterar jag modellen,
tar mitt pick
och pack och promenerar längs den inre dynkanten
till min
pilotplats ca 700 m söderut.

Med tanke på den torka vi haft, att man röjt i skogen och öppnat
upp,
trodde jag, att jag fick en strålande idé…

I stället skulle jag köra en skogsväg söderut de 700 metrarna för
att kunna gå den korta vägen ner till min pilotplats.

Där jag parkerade bilen,  höll man på att färdigställa ett fårstängsel,
vilket ska hysa ett större antal får, som ska beta av markens sly,
vilket ofelbart kommer att växa upp, då man tagit bort den högre
växtligheten.

Så ut med grejorna, sikta på havet och iväg. Avståndet att gå ca 250 m,
vilket är mindre än de 700…

Första biten var enkel med avverkad mark, sen kom ytor med sand, vilket
kommit fram efter topphyvlingen.

Men sen…började besväret. Jag gav mig ut i terrängen,
då jag förväntade 
att torkan skulle gjort det träskartade området torrt,
så man relativt lätt
kunde gå igenom.
Det var mycket högt kraftig gräs, cirka en halv m högt,

som gjorde det aningen knepigt att ta sig fram med modell i ena
handen
och min radio i andra. Men det gick.
Gräset blev högre och högre och jag
kunde inte se, vad som
dolde sig i gräset, vilket gjorde framryckningen
lite osäker.

Ett tag tänkte jag avbryta, men vem vill erkänna ett misstag
med en gång ?

Jag knegade på under ständigt ökande besvär. Dock tycktes
marken vara relativt torr, viket var ett incitament för mig att

plöja vidare i det frodiga gröna havet.

Efter halva vägen var jag svett och trött…men ge mig…aldrig.

Det skulle jag gjort, men jag visste inte då,  vad som
väntade 50 m längre fram.

Just som jag passerade en lega efter en älg och tog ett steg
framåt, fick jag,
låt oss säga  en storartad överraskning:
Jag klev rätt ut
tycktes det i ett tomt hål…jag sjönk ner till
halva låret i gyttjan !

Du ska veta, jag var klädd i fina ljusa byxor, en märkesjacka,
som var vit
och mina väl ingångna gamla slitna favoritskor.

Om du föreställer dig en pensionär stående i kolsvart gyttja ute i det
gröna med en
modell i ena handen och sändaren i andra….
stående aningen villrådig och tycktes tänka vad har hänt..
då har du en bild av mig.

Det gällde att ta sig upp nu. Men först rädda min modell och min radio,
vilka jag placerade i det höga gräset väck från gyttjan.

Efter oändlig,  som jag tyckte,  möda fick jag benen ur den klistrande
och sugande gyttjan. Problemet var nu  mina skor…de satt
mer än en halv meter ner 
i Tönnersaskogens ävja.

Av med jackan och liggande på magen stack jag ner
min arm och fick tag i min ena sko. Den satt nästan med fast
som gjuten i betong men det berodde på det  vakuum som uppstod.
Till slut lyckades jag under  svavelosande eder lossa min pjuck.

Nästa sko satt också fast och då jag låg på magen och försökte
få tag i den, 
lossade min klocka…nere i hålet. Allt enligt Lagen
om allts Djevflighet.

Jag lyckades få tag i min exklusiva… Lurex, som jag köpte för
100 spänn på OK-macken för 10 år sen
och som gick på sekunden.
Jag tappade klockan, då den lilla pinnen som
håller armbandet
hade hoppat bort under mitt rotande.

Alltnog klockan bärgades, då den hamnat i skon och nu återstod
bara att få upp min sista fotbeklädnad.
Ny neddykning med armen
i gyttjan och min axel mot marken och efter svett och svordomar
hade jag den vid
ytan.
Hur skon såg ut ? Som en kolsvart lerklump.

Nu förstår du käre läsare,  att en klok person efter denna erfarenhet
hade gett upp, vänt om och gått tillbaka.

Men jag var just då inte klok nog,  att göra det, utan jag beslöt
mig för i min då vettlösa envishet, att jag
ska försöka lite till,
eftersom det ju inte var långt kvar till den hägrande fasta
marken
och möjligheten till flyg.

Så expeditionen fortsatte mycket sakta och mödosamt. Det gick i
5 m etapper, då det var fysiskt mycket svårt att kämpa sig fram.
Efter cirka 20
meter  då jag for ner i nästa gyttjehål.

Marken indikerade inte dessa dyhål, då ytan hade torkat och såg fast ut.

Denna gången åkte jag ner till livremmen…. Kan du se synen ?
En man stående i ett gyttjehål tillsynes utan ben med ett plan i en hand
och en sändare i andra handen ? Groteskt…säkerligen.
Hade jag sett mig själv, hade frågan osökt varit:”Vad gör han ?”

Nu blev det att försöka komma ur suget från den svarta gyttjan. Ny ritual
med att lägga modell och radio åt sidan, sidan så jag skulle få rörelsefrihet.

Detta var  mycket fysiskt ansträngande. Jag är ganska gammal,
men jag är
i god form efter regelbunden träning på gym och
många cykelmil, så utan min goda form,
så vet i tusan hur det gått…

Alltnog, jag lade ifrån mig modell och sändare  och stod i mitt hål
omgiven av den starka doften av kärr, ruttna växtdelar och
omsvärmad av ,
som jag tyckte,  traktens alla flugor.

Flugor då man står i ett dyhål i gassande sol är synnerligen
irriterande, så har jag inte överdrivit.
Värmen var gassande i stillheten och mina
tankar förbannade
mitt dåliga beslut att fortsätta.
Jag kom upp , men i hålen fanns mina skor…

Nu var kris…jag ville för allt smör i Småland bärga mina skor.
Skorna var ett par loafers av fabrikatet LLoyd  storlek 44.
De var mina
favoriter. Alltså fick jag lägga mig på marken,
sticka ner handen så djupt jag kunde
i hålet och denna gången
tog jag inte av min fina vita jacka.

Skorna kunde jag känna längst ner, men de var omöjliga att få
upp,  trots jag drog för allt jag var värd.

Efter 5 minuters förgäves fiskande, då jag och jackan, för att inte
tala om mina byxor
hade antagit en kolsvart färg från gyttjan,
då gav jag upp.

Jag tänkte att mina  pjuck får någon gång bli två artefakter,
som arkeologerna kanske finner. De tolkar väl
detta fynd av
mina skor som en kult- och offerplats…

Ok , föreställ  dig synen av  en modellflygare , som ett svart
gyttjemonster utan skor men med modell och radio i handen
i en strandskog i södra Halland funderande på vad ska han
företa sig nu ?

Efter jag bärgat mig själv ur detta svarta hål, var jag
utomordentligt fysiskt trött. Det var jobbigt att ta sig upp,
så därför var jag tvungen att pausa och fundera ordentligt
på närmsta framtiden.

Slutligen hade jag fattat ett beslut,  jag skulle tagit långt tidigare,
vilket var  att vända om och gå bästa vägen tillbaka till bilen.

Det var liksom inte läge att fortsätta ner mot hanget nerkletad
med gyttja och i strumpsock…fast jag medger,  att fortsätta var
en tanke,  som  snabbt gjorde en runda i min hjärna,
men jag besinnade mig…

Min sändare var nu försedd med lager Tönnersagyttja liksom
min Spirit. Jag hoppades
det skulle gå att rengöra,
utan att funktionen hade blivit påverkad.

Således helt om marsch, vilket var en överdrift,  ty det gick
icke i marschtakt.

För att ta mig ut lättare,  beslöt jag mig för en något annorlunda
väg, som såg lite
enklare ut…Det var den inte.
Gräset var mer än en meter högt och jag fick vila
var 5. meter
och spana framåt på min vacklande väg.

Inte bara var det högt kraftigt gräs, ca en m högt och segt som
gummi,
i gräset dolde sig döda björkar, som snärjde den
gående modellflygaren
och gjorde livet mycket svårt för honom.

Jag föll flera gånger och det är inte enkelt..att falla menar jag.
Det gällde ju att rädda radio och modell i första hand och i
andra
hand försöka ta emot mig själv, då jag föll som en säck potatis.

Jag vet nu,  hur marken luktar i Tönnersa Skog !

Under min strapatsrika reträtt förbannade jag mig själv,
vad jag gett mig ut på !

Inte en gång utan ständigt. Detta var bra,  för det triggade adrenalin
ur binjurarna,
så jag fick signaler till hjärnan att mala framåt.

Eftersom jag inte ger upp så lätt, hade jag efter 15 – 25 minuter
kämpat mig fram till
relativt fast mark, vilket jag upplevde som
en oändlig befrielse, då jag nu kunde gå
utan att riskera att falla
omkull.

På den relativt fasta marken hejdade jag mig  och begrundade
min situation och mig själv.
Första tanken
var,  att jag ser bedrövlig ut med all gyttjan på mig
och utan skor. Jag var något osannolikt och groteskt vill jag säga.

Min förhoppning var,  att detta är en folktom plats, där
sannolikheten att
möta någon annan människa borde vara
disjunkt  vid denna tid.

Hur fel hade jag inte…då jag kom sakta och mycket försiktigt
gående i det steniga gruset på mina ömma fötter i mina
svarta strumpor mötte jag två man, som monterade fårstaket.

De såg på mig,  som om jag vore en vålnad från underjorden
och jag kände att situation
fordrade någon form av förklaring av mig,
som kunde motivera mitt dåvarande utseende .

“Jag är modellflygare”, var min något inadvekvata ursäkt,
till varför jag
såg ut som en halländsk Godzilla.
Tänk om denna man trodde alla modellflygare skulle se ut
på det sättet jag gjorde ? Då blev han aldrig modellflygare.

Efter ytterligare förklaring från mig sa staketuppsättaren att,
“Det finns
en parkeringsplats längre bort”.
Jaha, var mitt svar, jag vet,  för jag har
varit och flugit här i 45 år,
så jag är aningen bekant med omgivningen…

Männen avlägsnade sig och jag hörde deras kommentarer.

Kommen till bilen kunde jag se, hur jag såg ut…bedrövligt !

Först blev det att demontera min Spirit och lägga den och
radion i bilen.

Men hur skulle jag kunna transportera mig själv utan att
smutsa ner
bilen invändigt ?

Jo nöden är uppfinningarnas moder. Jag tog en stor svart
sopsäck
gjorde två hål i den för benen och trädde den på
min svartleriga
lekamen. I sätet lade jag ut ett vindskydd
vi har då vi är ute, för att inte smutsa ner stolen.

Mina händer spolade jag av nödtorftigt med en flaska vatten
för att inte kleta ner  ratt och instrument.

Sedan bar det iväg hemåt med en känsla av oändlig
tillfredsställelse
att slutligen  ha kommit så här långt i
mitt hangflygäventyr.

Förresten har du känt, hur märkligt det känns att köra bil
barfota ? Jag menar känslan i fötterna på pedalerna utan skor ?

Jag körde in bilen på gården,  för att min Via Dolorosa skulle
bli så kort
som möjligt inför spejande grannar.

Hemkommen gick jag in i duschen och spolade av det värsta med
kläderna på.

Då jag spolat av det värsta och tog av jackan ramlade det ut
en halv kubikmeter
gyttja ur ärmarna…

Mina kläder fick jag köra två gånger i tvättmaskinen, innan
de blev rena. Hemma låg en tung doft av gyttja och kärr efter
mitt duschande.

När äventyret efter gyttjebadet var något så när avslutat,
kanske läsaren tycker, jag skulle
sätta mig och tänka efter…

Nä, inte jag, jag bytte kläder, gjorde ren min sändare och torkade
av min Spirit, drack lite saft, lastade bilen och for iväg riktning

hanget igen ! Du tror väl inte jag ger mig…

Nu parkerade jag bilen vid den riktiga parkeringen och gick
ner till min
pilotplats den vanliga vägen. Det tog knappt 10 minuter
att gå från parkering till pilotplats…

Sen fick jag två fina flygningar på 1.5 timma !

Man får aldrig ge sig ! Man brukar ju säga att

“Den late bär hellre ihjäl sig , än går två gånger ” .
Jag tycker det talesättet,  eller det om att “Genväg är senväg”,
har båda lite relevans till  mitt gyttjebad…

 

Här kommer bilder. Jag skulle gärna haft bilder från mitt äventyr
i träsket, men det var liksom inte läge att ta fram kameran då…
vilket du säkert förstår !

Men nästa gång då…

 

Kameror är Mobius och GoPro.

 

 

Här, vid den gula pilen blev det mitt Waterloo.
Bilden är en gammal Google Mapbild,
som inte stämmer med naturen i dag.

Så såg terrängen bitvis ut där jag botaniserade…

Varför jag ville hit…

Landning 1 på G.

Ny jacka på mig och nya byxor och skor…

Insvängning på final.

 

Strax sättning.

Landning 2 på stranden.

Min fågel i sitt rede…

Här flyger jag.

Du kan se Lagans mörka vatten flyter längs bukten…

Efter min flygning vill jag visa,  att allt inte är svart gyttja vid Tönnersa…

 

 

 

 

Här ska det gå en flock får och hålla borta slyet.
Därav staketet, vars uppsättare jag mötte…

 

 

 

 

 

Kategorier
Segelflyg

IGG 2018 ÅLLEBERG

 

 

 

 

IGG-träffen 2018 på Ålleberg avhålls den 16-17 Juni.

 

 

 

 

 

 

 

Storsegelträff på Ålleberg den 16 och 17 Juni. Du som är
intresserad av stora segelmodeller eller konsten att bygga
mekaniska anordningar och motorer ska besöka Ålleberg
då.

Så här skriver IGG Sverige på sin hemsida:

 

 

 

 

Samtidigt med IGG-Träffen kommer motorbyggarna och visar
upp sin mekaniska mästerverk.

Kategorier
Hangflyg modell

NO LIFT…

 

 

 

 

…upplevde jag på HH häromdagen

…och i tisdags.

 

 

 

 

 

…trots det blåste 2-4 m/sek rakt på…

Som du märkt, har vi haft ett stabilt högtryck, vilket har
pumpat upp ekvatorial luft till Skandinavien.
Detta på gott och ont.
Det har varit varmt, 30 C och svaga vindar.
Detta väderläge skapar förutsättningar för termik i inlandet
och därmed kan det bli sjöbris vid kusten.
Sjöbrisen skapar den “pump”, som gör att vi får pålandsvind
vid 12-tiden och frånlandsvind vid 20-21-tiden.
Vad det handlar om,  är att vi har temperaturskillnader mellan
hav och land.

Naturen är så inrättad, att den vill utjämna skillnader.
Därför sugs sval havsluft in från havet in över det
relativt varmare landet och tvärtom på kvällen, då marken
svalnat och havet behåller sin temperatur, vilket inducerar
frånlandsvinden ut mot havet.

Sjöbris vid Hovs Hallar är oftast nordlig med ca 3-7 m/sek.
Man kan säga lite generellt,  att vid solinstrålning och då
betingelser för sjöbris föreligger, att vinden följer solens
vandring över skyn.

Detta borde vara en garant, för att det ska vara flygbart på
hanget.

Jag kollade vindmätaren och den sade 3-5 m/sek nord,
så jag åkte ner.

För att vid framkomsten kunna konstatera noll vind.
Vimpeln hängde som en blöt disktrasa.

Men jag nedslogs inte av det, utan jag besteg Platån,
med
det jag behöver för att flyga.

Sen blev det till att sitta på tuvan, filosofera och invänta vind
i form av sjöbrisen.

Den kom och blåste med 3-4 m/sek, precis som jag förväntat.

Så igång med radion och start ut över kanten.

Vilket visade sig vara ett vågspel på grund av rotor och
turbulens.

Jag borde avbrutit startförsöket, för min flygning gick
på skruvar,
inte på lyft…Min modell fick jag hanka fram
med klaff och enbart
styra med sidoroder. Hade jag använt
skevroderna, hade modellen
med all säkerhet vikt sig över
den vinge där skevrodret gick ner.

Men efter lite kämpande och nästan studsande på buskarna
vid
hangkanten, kom jag upp buren av den laminära
havsvinden.

En timma fick jag i luften vid denna första starten och
vinden var stadig och
rakt på.

Således landade jag, monterade min GoPro i nosen
och skulle starta
för att få en ny härlig tur…trodde jag.

Jag märkte att rotorn på toppen blåste i nacken på mig,
då jag stod
längst upp, vilket var en vink om besvärliga
förhållanden.

Min start förlade jag till den högra delen av Platån.
Jag satsade allt
jag hade i utkastet, vilket var tur, då
modellen av rotorn pressades
ner till just över kanten,
där det var endast turbulens och noll lyft.

Med tur och skicklighet lyckades jag landa i uppförsbacken
topphanget.

4 gånger försökte jag i min envishet, för med den vind
vi hade,
var det flygbart enligt min bedömning.

Det var det inte. Sista startförsöket kunde slutat
riktigt illa.

Jag startade med ett utkast värdigt en spjutkastare,
för jag skulle
ha energi i modellen för att kunna kontrollera
starten.

Förhållandena vid kanten var för mig överraskande
genomusla.

Jag vacklade med en överstegrad modell för att komma
tillbaka in över kanten,
så jag skulle kunna landa relativt
säkert.

Det gällde att styra med minsta möjliga utslag för att
inte förbruka energi/moment.  Vid sådana kritiska
tillfällen som nu, då gäller det att hålla hastigheten
uppe för att
kunna ha någotsånär kontroll på modellen.

Bättre med högre hastighet och en landning på ett svårt
ställe
än flyga sakta, vika sig och se planet försvinna
okontrollerat
ner mot klipporna 60 m ner. Det hade
inneburit att modellen
förpassats till balsakonfetti.

Jag insåg snabbt,  att jag inte skulle kunna ta mig upp
över taggtrådsstaketet.

Alltså tog jag ett snabbt och radikalt beslut att  sätta
modellen i buskarna,  som växer i en smal skärm
framför staketet
och utgör gränsen till 50 m kan
framför taggtråden.

Jag brakade ner, för jag vill inte säga jag  landade,
i en buske och från min pilotplats kunde jag inte se
modellen.

Jag erfor lite kalla ilningar längs ryggraden, då jag
befarade,  att modellen
ramlat ner från kanten och
gått i småbitar. Inte roligt. Modell med innehåll,
med
min dyra ombyggda GoPro i nosen….

Jag gick med aningen av ett bultande hjärta ner till
staketet, stannade till och vevade på
skevroderspaken
…tack och lov, jag hörde att det rasslade i buskarna,
som
bekräftade, att modellen var nåbar för bärgning.

Nu var problemet att ta sig ut till busken,  som växte
på kanten Precis
nedanför busken en lodrät 50 m hög
vägg….Jag kröp igenom taggtråden
och traverserade
mig fram mot modellen vägledd,  av mina glatt
rasslande servon.

Modellen satt i toppen av en buske och efter lite
akrobatik hade jag min
Spirit åter i fast hand.
Min GoPro hade vid landningen i busken lossat
och
låg vid buskens rot glatt fotograferande.

Åter till min pilotplats med min modell och kamera.
Aningen svettig och med hög puls, kunde jag i
lugn
och ro besiktiga modellen. En liten intryckning i
framkantslisten,
som jag lagade omedelbart
vid hemkomsten, så modellen nu åter är fit for fight.

Med tanke vad som hänt och vad som kunde hända
vid fler startförsök,
avbröt jag och ställde kursen hemåt.

Man ska inte utmana ödet för mycket…

Men hemfärd med ännu en erfarenhet rikare.

Och med  ytterligare en timma i luften på HH att addera
till min flygdagbok.

Bilderna nedan illustrerar mina  misslyckade startförsök.

Bilderna klippta ur video från GoPron.

 

Uppdatering från min  flygning tisdag 5. Juni;


I tisdags indikerade alla sensorer…att  förutsättningarna
för hangflyg tycktes föreligga helt superbt på Platån vid
Hovs Hallar..
Mitt flygsug segrade lätt över mitt eventuella förnuft…?

Det blev en resa söderut och jag stod klar att starta kl 1030
på Platåns högsta punkt.
Då var vinden ca 2 m/sek och lite snett från NNO.

Startade min Spirit utan extra last och med positiv förväntan
men fick mig omedelbart en brutal
påminnelse om existensen
av en topp- och kantrotor. Just vid de
förhållande vi har nu,
är rotorerna väl utvecklade och oanat
starka med kraftig
turbulens.

Rotorn vid kanten ligger som en roterande vals, vilken
hindrar
tryckvinden att generera lyft vid kanten.
Modellflygaren har att studsa sig igenom genom
rotorn
och ta sig ut till det genuina lyftet.

Jag tråcklade mig igenom rotorn och då jag gör det,
hanterar turbulensen  min modell som den vill,
då jag vill
nå ut och upp till den laminära vinden.

Lyftet var inte gigantiskt, men efter en sväng till
höger mot Båstadhållet
och tillbaka var jag på säker
höjd och i bra lyft.

Vinden ökade snabbt upp till ca 5 m/sek, alltså till den
gräns, då vågorna på havet börja bryta.

Lyftet från hanget jobbade i pulser.
Ena stunden bra, nästa stund uselt. Vinden som kom
var mycket  termisk,  vilket störde hangets förmåga
att skapa 
lyft.

Nåväl, efter en timma i luften landade jag på toppen och
hängde på en kamera. Jag erkänner,  jag gick och svassade
på toppen en god stund för att invänta rätt ögonblick att
få iväg modellen, med tanke på hur min första start hade
gestaltat sig…

Läget jag ville ha, det var stabil vind, jag vill kunna  se,
att löven på träden vid kanten rör sig och jag vill inte att
vinden blåser mig i nacken, då jag skådar  ut mot havet.

I detta, ett osäkert läge, är min teknik att starta snett ut
med all kraft jag kan åstadkomma, därefter svänga och flyga
en liten bit innanför kanten/staketet och få en uppfattning
om lyftet , samtidigt som jag är inne över kanten om
utifall att…

Detta ger mig valfrihet att välja landning utan alltför
mycket huvudbry. Det lyckades mig att plocka  lite höjd.

Men det var svårt att  ta sig ur rotorn. Men envis är jag
och jag gnetade, studsade och flög ömsom upp och ömsom
ner,
innan jag kom upp i det riktiga lyftet.

Hur som helst, efter att ha åkt upp med laminärvindshissen
fick jag sammanlagt 3 härliga timmar i luften.

Många promenerande turister stannade till och ville
få berättat för sig,  hur allt detta med radiostyrda plan
och hangflyg fungerar .

Jag gjorde så bra positiv propaganda jag kunde.
Jag hade gärna flugit  mer, men jag hade andra avtalade
möten och var tvungen att åka hem, tyvärr.

Tursamt nog var denna dagen inte stekhet, så jag stod
ut i solen. Jag är försiktig med sol och använder i regel
heltäckande klädsel och mössa då jag flyger i sommarsol.

Sen var det att åka hem i etanoldriven bil med min hjärna
fulladdad med nya minnesvärda intryck, som gör livet lätt
att leva.

En bra dag igen !

 

Tycker du jag tjatar för mycket om mina äventyr på Hovs Hallar…?

Men det är ju min favoritplats för modellflyg…
Nåt måste jag ju skriva på denna lilla blogg.

Till helgen blir det en resa till  Linflygträffen i Kungsbacka och jag
utlovar bilder och text.
De videofilmer jag ska spela in,  hoppas jag
blir så unika, som jag förväntar…

 

 

 

 

 

 

 

Min väl insuttna  pilottuva på Platån.

Klart starta.

Du ser själv…lugnt hav.

I detta väderläget kan du befara en varmluftsbubbla framför hanget,
som gör, att havsvinden inte kommer åt att generera lyft.

Nödlandning 1.

Här är jag och modellen illa ute trots…

…att jag vid detta startförsök, med hänsyn till höjd var övertygad om
, att jag skulle greja det.
Men verkligheten var brutalt en annan.
Det var sjunk och turbulens…

…du ser mitt läge; dålig höjd, dålig speed… och framför  mig skånskt berg…
det gäller att i alla fall kunna sätta modellen i buskarna…

Kommer jag in över kanten… för nu gick det vinglande…

…den busken får bli min räddning…

Nu !

Min kamera låg i gräset och plåtade glatt grönskan med 2 bilder i sekunden…

Det händer alltid något spännande och oväntat, då jag är ute och flyger !
Det gör det aldrig framför en tv.

 

En videosnutt från mina startförsök..,

 

 

Som du förstått har jag kört sträckan Halmstad – Hovs Hallar
tur och retur
många gånger. Jag har flugit vid Hovs Hallar
i 45 år…

Beräkna antalet besök till minst 25 gånger om året.
Det blir 1200 resor á 100 km.

Alltså har jag kuskat 12000 mil…tur jag inte räknat
bensinkostnaden !
Om jag tycker resorna varit värda 120000 i bensin ?

Självklart är svaret ja !

Litet räkneexempel;

Om jag varit på HH 1200 gånger och varje gång flugit
i minst 2 timmar…det ger ett imponerande antal
flygtimmar = 2400 timmar i luften minst.
Så jo, jag påstår,  jag har viss erfarenhet.

 

Här kommer en liten video, som visar vägen
mellan Båstad och Hovs Hallar.
Jag tröttnar
aldrig på vyerna. Hoppa in och häng med och
se vad min dash-cam klarar av kvalitetsmässigt.
Musiken är skräp, men den är gratis…

 

 

Kategorier
Hangflyg modell

FRÅN MIN FLYGDAGBOK

 

 

 

 

 

 

Alltid på hugget då det gäller flyg.