Kategorier
Hangflyg modell Skärmflygeri

JAG VILL INTE MISSA MIN CHANS…

 

 

 

 

 

…att  komma ut med min modell

för att få flyga i vacker miljö.

 

 

 

 

 

 

 

Därför packade jag en modell i bilen och for
iväg riktning Hovs Hallar.

Jag tror,  min bil hittar vägen nu själv…

Vädret enligt yr.no skulle bli  ca 3 m/sek Nord.

Eftersom jag vill vara säker på att få lite tid i luften,
tog jag med min trogna HyperAva. Kan jag inte
flyta med den på hanget, då flyter inget.

Vädret var uppklarnande tack vare en svag högtrycks-
rygg,  som kommit in. Solen kom och allt såg bra ut.

Utom för de skärmflygare som fick parawaita upp på
toppen av Platån. Det var ju för lite vind. För att kunna
flyga säkert,  behövs det 5-6 m/sek för en skärm på det
höga hanget vid HH.

Jag tog mig upp till toppen och fick en trevlig pratstund
med tre flygentusiaster,  som rest till ända från Blekinge.

Det är väl  cirka 250 km enkel resa för att få en eventuell
chans att hänga under trasan.

Men så är det,  om man är en hängiven flygentusiast !

Efter en stunds prat tog jag min Ava och startade i den
nu mycket svaga vinden. Styrkan ca 1-1.5 m/sek.

Jodå det bar, men det tycktes svårt att gneta sig högre
upp än 40 m över kanten. Dock var det inga problem
att hålla sig uppe.

Att flyta sakta på HH i vackert väder med en mycket
välflygande modell är en sinnlig belöning för piloten,
som uppväger långa resor och promenader.

Efter en lång tur landade jag och vi fortsatte att
diskutera
eventuell vind…Det eviga diuskussionsämnen
då hangflyg
intresserade står på ett hang.

Långt ut syntes mörka stråk på Kattegatt, vilket
kunde
indikera ökande vind. Prognosen hade ändrat
sig
och yrkade på avtagande vind. Dock är ju hoppet,
det sista som överger en hangflygare.

Finns det en chans, så väntar vi, för att kunna utnyttja
en förhoppningsvis kommande vindökning.

Tyvärr lade vinden av,  vilket märktes då jag startade
igen.

Inte ens en Ava kan flyga på noll lyft…så jag packade
ihop
och drog mig hemåt,  bara för att se då jag
passerade
Segeltorp, att vinden snabbt hade ökat.

Tillfälligt bara tänkte jag, för jag inte skulle frestas
att fara tillbaka.

Det är så att vinden runt halvön är mycket svår att
prognosticera.  Detta bevisades,  då jag körde längs
havet vid Norrviken mot Båstad, där det var stadigt
5-6 m/sek N.

Men som sagt, jag stod emot lockelsen att vända,
då vi
hade annat att göra hemma.

Hur som helst, även om man inte får flyga varje dag
i 4 timmar,
träffar man trevliga, kunniga och intressanta
flygare
och entusiaster vid en tur till Hovs Hallar.

Åk du dit med eller utan modell du också och upplev
mycket,
som du aldrig gör i den eviga dvalan framför en tv !

Vill du ha info om väder kan du ringa eller mejla.
Min mejladress
finner du här. Telefonnummer
kan du googla.

Vi ses, för nu går det mot ljusa tider !

Bilderna är tagna med min lilla Mobius i fotoläge.
Därför
är inte kvaliteten super. Men betänk att
bildstorleken är
endast ca 0.3-1.2 Mb !  Till skillnad
mot Raw=20 Mb eller
jpg=4-5 Mb

Sen har jag problemet med lågt stående sol, vilket gör
motljusproblemen stora.

Min Mobius satt som vanligt tejpad på min högra
glasögonskalm. Då plåtar jag, det jag ser på.
Mycket bra sätt att dokumentera sin dag.
Kameran tar 4 bilder/sekund.

Med ett 64 Gb minneskort kan jag med en genomsnittlig
bildstorlek på 1 Mb ta ungefär 6000 bilder…
Mitt batteri,
som jag bytt till ett med dubbel kapacitet
klarar 5000 bilder.

 

 

 

 

 

 

Det mörka stråket på havet som höll fort hopp levande.

Där är det lyft !…

Den förväntade vinden…gick upp om inte i rök, så i all fall i intet.

Min Ava beredd med en Mobius tejpad på vänster vingpanel.
Enkelt ska det vara !

Du ser att det rådde mycket,  som förknippas med stillhet och ro på HH i detta ögonblicket…

Men nu kör vi !

Ut och testa ödet…eller i alla fall eventurellt lyft.

Ser ok ut nu.

Inte mycket korkverkan dock.

Här ser du hur lågt jag gnetade.

Som du säkert förstår, är det inte ett önskeläge att landa in i branten under kanten…

Här ser du, att jag är under kanten.

Det gäller att  ha kalla nerver under dessa betingelserna !

Min pilotplats och kärran under kanten…

Men ner kommer man ju alltid…

De tre aviatörerna från Blekinge

Min Ava belyst av en blek januarisol.

De flesta bilderna är uppdragna, därav den sämre kavaliteten.

Du ser min Ava lämna Contrails…

Det eviga problemet…vindens riktning och styrka.

Smarta telefoner underlättar faktainformation till en del.

Flygentusiast nummer 1.

Flygentusiast 2.

Flygentusiast 3.

Klart man är glad att vara på Hovs Hallar !

Havet som det tydde sig då vi lämnade.

Den gamle på väg att hämta sin Ava efter dagens sista flygning och landning.

 

 

 

Kategorier
Naturbilder

JAG HAR VÄL EGENTLIGEN…

 

 

 

 

…inget nytt att presentera på min blygsamma blogg…

 

 

 

 

 

…men en blogg som inte uppdateras är en död blogg.
Eller som det låter bättre: A dead duck !

Säger man det på tyska låter det annorlunda:
Eine tote Ente… Satsmelodin är bättre på tyska.

För att inte hamna bland de döda ankorna får jag
publicera lite om min dagliga promenad vid havet.

Dessa promenader betyder mycket för mig, då det
laddar mina psykiska batterier och ger mig lust att
företa något, även sen jag kommit hem.

Är jag ute och strövar, händer alltid något oväntat,
som jag inte har planerat. Jag ser saker i naturen,
jag träffar människor som har något intressant att
berätta,
eller så sker helt osannolika saker ibland.

I dag fredag var en dag med nästan ingen vind. Havet
låg stilla, bara små vågor smög in till stranden, där
de lade sig tillrätta med ett försynt frasande.

Solen sken från en molnfri himmel och temperaturen
låg runt 2 grader C.

Förutsättningarna var goda för en vistelse på stranden.

Som vanligt, vill jag säga, stod de bilarna jag känner igen
på parkeringen vid Lagaoset, vars passagerare liksom jag
fördrev tiden med ett strövtåg längs den tysta stranden.

Hela området där vi vandrare håller till, är ett naturvårdsområde
där vissa regler gäller. Länsstyrelsen som är ansvarig lägger
ner att gott arbete, då man försöker bevara området och
dess olika biotoper.

Alla följer inte dessa regler. Vissa människor har en
oförstående
attityd eller brist på uppfostran, vilket enligt
de själva, ger dem
rätten att bryta reglerna.

Det kommer du att få se i mitt lilla reportage.

Vi har nyss haft “Liten Kuling”, som det heter på norska, vilket
enligt mig borde borga för, nya ting skulle dyka upp på
stranden.

Men det var nog mest på kvällstidningsträskets löpsedlar
det
hade blåst…Här på stranden märktes intet.

Själva den ständigt föränderliga mynningen av Lagan,
Lagaoset,
manifesterade sig genom att sandreveln som
vanligtvis  brukar finnas var borta. Men hav
förtröstan,
den kommer tillbaka förr eller senare.

Jag observerade inga fåglar att tala om. Min förhoppning
var
att få se en havsörn passera, men intet av den arten syntes.

Av arten människa fanns två kvinnor med 7 jaktlabradorer,
som sprang lösa på stranden. Jag dristade,  att upplysa
damerna
att lösa hundar i detta området är förbjudet,
enlig uppsatta skyltar.

Deras svar var, att “att det gäller bara bland dynerna”…
Jag uppmande kvinnorna att läsa noga på uppsatta skyltar.

Den andra gruppen var ett antal fiskare. De tillhör kategorin
av människor, som aldrig ger upp hoppet eller drömmen.
Drömmen om stor och mycket fisk. Men som de sa, det är
inte fisken som är viktig, utan det är den sociala samvaron
och naturupplevelsen,  som hjälper till att hålla drömmen
om jättefångsten vid liv.

Vid en av parkeringsplatserna hade några skjutit raketer
för att fira något.

Platsen var överströdd av skräp och för att framhålla sin
innovativa förmåga hade dessa vandaler stoppat raketer
bakom Länsstyrelsens informationsskyltar och sprängt
sönder dessa. Till vilket syfte ?

Att visa att man kan förstöra.
För mig visar deras handlande en brist på uppfostran
och kognitiva defekter.

Hela deras verksamhet var meningslös.

Jag blir förbannad,  då jag ser sådant. Att anmäla upplever
jag som meningslöst. Det handlar om brist på uppfostran i
hemmet
och i skolan, där man borde fått lära sig förstå,
vad som är rätt eller fel.

Skulle inte vetskap om vad som är moraliskt rätt eller fel,
vara en
kardinal dygd ?

Nåväl, denna sprängning…vad spelar det för roll om 1000 år ?

Då jag går längs leden genom strandskogen, har jag ständig
spaning
efter  en av de två vita älgar, som rör sig här.
Det skulle vara
roligt att lyckas ta ett par bra foto av någon
av dessa.

Efter 2 timmar i naturen bar det hemåt, där vidare uppgifter
väntade, vilket tack vare min naturpromenad jag kunde starta
med bra energi och mycket ideer.

Jag tog lite bilder, som det var problem med då en av
inställningarna
på min trogna Sony inte var helt rätt.
Men jag försökte 
rätta till det mest uppenbara felaktigheterna.

Om du har lust så följ mig bakåt stigen…

 

 

 

 

Detta långsmala djuret överraskade mig lite i motljuset.

Jag har fotograferat denna märkligheten förut…

Få vi bara tid på oss, så ska vi rita våra cirklar…

Två torra träd tråder en trängtande tango…

Lagaoset den 4. Januari 2019

“Jag ger upp”

Det enda vintriga, frosten i kanten av Lagan.

Lagan smyger förbi strandkanten

Alles ist Ruhe…

Naturligtvis är det gråtrutarna som har druckit kaffe
och slängt emballaget på stranden. Vem annars ?

ett Os

En hare som lagt huvudet  tillrätta i sanden en sista gång.

En rot som vore den hoptryckt av en hydraulisk press.

Kattegatts milda dyning bryter mot Lagans utsrömmande vatten.

Det vita skummet. Beror på närvaron av en alg.

Fiskare

Allt handlar om aerodynamik…

Vandalernas gemensamma små hjärnor lyckades efter möda med detta.

Nedskräpat och förstört.

Vattendraget bakom dynerna isbelagt.

Japp, här flanerar jag.

Ett förhistoriskt djur med snabel reser mödosamt  på sig.

I och med att detta är ett naturvårdsområde,  får skogen sköta sig själv,
så det så småningom blir en urskogsliknande biotop.

En lätt  dimma svepte in naturen och jämnade konturerna.

 

 

 

 

 

Kategorier
Naturbilder

BARA LITE FUNDERINGAR…

 

 

 

 

…när dagarna blir kortare.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Då jag går hemma och kurerar min lunginflammation,
som tack och lov nu är nästan utläkt, när jag en stark
önskan
att få komma  ut och röra på mig.

Jag  kan inte gå hemma som en gammal huskatt och
vänta på något,  som inte
kommer att  hända.

Först vill jag säga lite om det tragiska försvinnandet av
en 12-årig pojke i Falkenberg. Enligt tidningsuppgifter
har man funnit honom död vid ett kraftverk i Ätran i
Falkenberg.

Jag funderade, innan jag använde ordet “död”.
Jag vet, vi ryggar lite tillbaka för ordet, därför
det är på ett sätt brutalt och definitivt, men jag
skrev det i alla fall, då det är verkligheten.

Ingen undgår den.

Försvinnandet har väckt stort uppseende och skapat ett
mycket brett engagemang hos befolkningen.
Flera tusen människor har varit engagerade i letandet.
Kom sen inte och säg att vi svenskar är känslokalla !

Att engagemanget för pojkens försvinnande blev så
starkt
kan bero på,  att han bodde i en liten ort, där
många visste,
vem han var.

En annan orsak till  varför människor också utanför
närområdet tog del i eftersökandet kan kanske vara,
att det i samhället
bland människorna fanns en känsla
av en sorts kollektiv skuld till de med Downs
Syndrom
efter händelsen då en man med DS blev ihjälskjuten av
vår svenska polis, då mannen gick omkring med
en
leksakspistol.

Jag ska inte moralisera över polisernas handlingar,
det kommer
förhoppningsvis att klargöras vid utredningen,
men kunde
inte ordningsmakten väntat att skjuta,  tills
de fått bekräftat, 
att vapnet var verkligt ?

Hoppas detta aldrig händer fler gånger.

Hur ska man kunna minska risken  att handikappade
människor försvinner ?

Det finns inga enkla svar, men en möjlighet är,
att utrusta
dessa personer med en GPS-tracker.
Då har man koll på,
var personen finns i realtid.
Detta är ingen rymdteknik,
utan allt finns tillgängligt
och är billig och lätt att använda.

Ja, det  är bara ett förslag.

Hösten är den tid,  då naturen drar på sig en fuktig filt
inför vilotiden på vintern.

Naturen är enligt mitt sätt att se det en vacker tid,
som
skapar ett visst lugn. Alltså dags att bromsa
upp i ekorrhjulet och dra ett djupt andetag
för att
kunna tänka efter.

Jag tog mig  en promenad i det dimmiga vädret,
som dock
innebar 9 graders värme.

Dimman omöjliggjorde flygande i någon form,
även om jag hade
en enkel elseglare i bilen laddad
och klar.

Jag fick två timmars promenad i naturreservatet
Tönnersa,
där stillheten härskade.
Inga fåglar av intresse och stranden
tom på människor.

Naturreservatets betesdjur bestående av får och
islandshästar hade flyttat hem. Blir roligt att åter
få se dessa naturvårdare till våren.

Men, för mig är det mycket givande att promenera,
fundera
och uppleva, det som sker.
Mina batterier blir laddade och
jag står parat inför
nya upplevelser.

Det var nästan noll vind i går. En svag ostlig vind
drog sakta
över stranden, vilket betyder,
att inga vågor rullade mot
stranden.

Endast små försynta vågor bröt,  då den svaga
havsdyningen
rullade upp och bröt mot Lagans
utgående vatten.
Det var enda rörelsen på
havets yta i dag.

Förhållandet att havet ligger stilla,  skaparen en
stark ro hos
flanören.
Gå ner till havet om du kan. Allt du riskerar är bara
att bli
en ny människa !

Nåväl, jag tog lite bilder,  som illustrerar mina strövtåg.

Häng med !

 

 

 

Jag vet, att träden fäller sina löv på hösten. Tydligt är att mopedträden gör samma sak…

Lagaoset klockan 0930.

En av strandens märkliga djur står och torkar sina vingar efter en simtur.
Långa vingar lite huvud. Som en F3J kärra…

Den enda vågen …

Sköldpaddor vid Lagaoset ? Självklart finns det sköldpaddor här.
De går upp på stränderna för att lägga sin ägg. Fast de är sällsynta.

Tja, vad säger du detta är för art ? Påstridig verkar
han vara i alla fall, men han har glimten i ögat !

Hon låg bara och plirade med halvslutna ögon på oss flanörer.

Reminiscenser av björnbär i November.
Mycket söta och lite jästa frukter nu. Goda att äta.

Jag vågar  inte säga, vad det är…

Lagan för med sig det, som  träden längs ån släpper i vattnet och deponerar det
vid stranden, där det ger småvadare möjligheter att finna mat.

   Den stolte riddaren på Tönnersastranden håller ställningarna med sin lans.

En surmulen strandsskrävlare med sina långa framben har synpunkter på…

…passerande flanörer, vilka kan tänkas störa hans tankar så här på morgonen.

 

 

Hej, jag är en fransk bulldogg och jag är 8 veckor gammal !
Jag tycker om att sprida glädje.

Vänta bara tills jag blir stor…

…därför då kanske jag blir en…

…vakthund med rätt att skälla på dig !

Kategorier
Hangflyg modell

“ATT DU ORKAR HÅLLA PÅ…”

 

 

 

 

…är en fråga jag ofta får,

eftersom jag flyger mycket…

 

 

 

 

 

 

Tja…vad driver mig ?

Det är mitt intresse och min hängivenhet för min
hobby,
som är flygning, vilket hela tiden trycker på.

Som jag sagt tidigare, har jag aldrig upplevt det
som ett tvång 
att ge mig ut med mina modeller.
Även om inte väderläget
är perfekt åker  jag ut.

Min lust att flyga överstiger vida eventuella väderhinder.

För mig är det en njutning att komma ut och flyga
en välflygande modell.

Jag flyger hellre en skrothög med goda egenskaper
än en
kompositmodell för 20K,  som aerodynmiskt
och flygmekaniskt är ett misslyckande.

Därför  för mig ska det vara en positiv upplevelse
att flyga.

Enkelt  uttryckt hellre en välbyggd Blue Phoenix,
än en uselt flygande F3J-modell.

Flyger du en välflygande modell, kan du koppla
av flygandet som sådant, det sitter  sen många
år i förlängda märgen och du kan uppleva allt,
du får till
dig från miljön utan att behöva vara
koncentrerad på att
spaka hela tiden.

Det kommer en ny dimension till ditt flygande
på detta sätt, då flygandet blir en reflex.

Några exempel på vad jag upplevde i dag torsdag,
då jag var  och flög hang
på Hovs Hallar, vill jag
redogöra för,  som visar,  just det jag talade om
ovan;

Vinden var 4 – 6m sek på HH. Då jag ankom kl 1100
var den NNV, vilket
är rakt på vid “Fortet”.
Den drog sedan till rent nord, vilket är det  optimala
för hangflyg på Platån.

Min modell var en 40 år gammal Multiplexbyggsats,
som heter “HOBBY” och som är nyss byggd.

Den flyger bra, men tolererar inte låg fart.  En skränkning,
eller som det heter tordering av vingarna,  hade säkert
gett modellen bättre lågfartsegenskaper.
En enkel modell, ca 275 cm spv  med en fin 
epoxiplastkropp.

Jag monterade min GoPro och ställde in den på foto
2 bilder/sekunden.

Vinden kändes bra och starten var inga problem
förutom det sedvanliga
galopperandet genom kantrotorn.

Väl uppe i den laminära havsvinden var det som att åka
hiss och flygningen var bekymmersfri.

Sen var det bara att sitta på gräskanten och njuta…
…åt den egna flygningen, 
då förhållandena är så goda,
som de var.

Inga skärmflygare syntes till, vilket förvånade mig,
då det var perfekt väder.

Däremot dök en hängglidare upp nere från det låga
hanget där dessa
brukar starta.
Piloten låg på Hovs Hallars “Näsa” och försökte
klättra
för att komma upp i lyftet från Platån,
men tydligen ansåg han, att
det räckte där han var.
Hade han fortsatt 150 m mot Platån hade han
kunnat ta hiss upp till 350 m, därför lyftet var så starkt.

Jag fotograferade hängflygaren och stod på marken
och var avundsjuk, för
att inte jag hängde under en vinge…
…men jag är nöjd men min modell.

Efter nästan 2 timmar i luften med min “HOBBY” var
det dags att landa och fylla på vätska och byta kamerans
batteri.

Landningen nere vid Fortet,  med den vind som var
rådande, är inget du
snyter ur näsan. Det gäller att
planera noga.

Även om du är ytterst rutinerad. Därför förhållandena
på finalen kan ändras snabbt som
ett svärdshugg.
Då gäller det att ha handlingsberedskap.

Jag kom in med bra höjd, drog broms och ställde
modellen på
nosen. Aerodynamisk broms för denna
modellen innebär,  att jag vinklar upp skevroderna
till  ca 60 grader.
Det medför att skevroderverkan blir dålig och jag
måste styra med sidoroder.
Trots min högre hastighet kastade turbulensen
runt kärran på rygg men
tack vare min överskottsfart
och ett effektivt sidoroder, 
kunde jag halvrolla och
landa,
där jag planerat utan skador.

Flyga i luften är inte  svårt, men din förmåga att flyga
avslöjas brutalt   vid landningen.

3500 bilder hade jag i GoProkameran med mig hem.

När jag satt och filosoferade på kanten, mellan flygpassen,
hörde jag ett muller från
Halmstadhållet.

Det var en rote 39-Gripen, som flög ut över  havet
lägsta höjd.
Jag fick några bilder från långt håll.

Just mitt för Hovs Hallar tände de båda full EBK
och började 
dra i något, som jag vill kalla kurvstrid
på låg höjd.

Mycket imponerande. Inte minst mullret som
rullade in från
havet. Efter relativt kort stund
steg roten och flög åt nordnordväst.

Det kom två stycken AT 502B Air Tractor
och passerade söderut.

Detta var ett plan jag aldrig sett förut, men det
påminde starkt
om Piper Pawnee. Används som
sprutflygplan med olika vätskor.

Flög relativt snabbt, då det är utrustad med mycket
motor. 750 – 1100 bhp turboprop.

Planen var registrerade i Sydafrika då registreringen
börjar på ZS-.

Parkeringen vid värdshuset var välfylld av danska
bilar och en strid
ström av vetgiriga turister
passerade mig och fick information om 
HH
och hangflyg, både med hängglidare och modell.

Jag trivs verkligen, då jag får berätta om vår
fantastiska hobby !

Under tiden jag stod och flög var det flygunderhållning
av korparna.

De må se klumpiga ut, men de kan flyga med
något, som kan tyckas
vara fantasi.

Har du läst boken “Jonathan Livingstone Seagull” ?
Här beskrivs en fiskmås, som spränger preferenserna
Har du inte läst boken,  så rekommenderar jag den
varmt.

Den är ingen tegelstensroman utan mer ett häfte,
men den har ett väsentligt budskap…

Den finns som film här. Du avgör själv,  om du vill
ladda ner.

Ute på Kattegatt kom en större bogserbåt bound for
Halmstad
och ett av Biltemas feederfartyg stävade
mot Halmstad Angöring.

Då man ser,  hur många containers Biltema tar
in via Halmstad varje vecka, förstår
vi, att ägaren
tjänar klöver.

På Halmstad redd kunde ett torrlastfartyg ses ligga
på svaj i
väntan på att anlöpa Halmstad Hamn för
lastning av 25000 ton fragmenterat
bilskrot.

Som du ser,  händer det mycket,  som är oväntat,
vilket kan sätta glans på din flygdag på Hovs Hallar.

För mig tycks alltid det oväntade vara väntat…

Härligt, det ger flygandet en extra dimension och
det  blir aldrig tråkigt.

Jag tog lite bilder.

Min “HOBBY” färdig för start vid “Fortet”.

Djur och natur i Oktober.
Blomfluga.

De svarta skuggorna frasar förbi…
Odins ständigt iakttagande  och rapporterande mörka agenter.

Den gamle ska starta sin “HOBBY” vid “Fortet”.
“Fortet” är en gammal observationsbunker sedan 2. Världskriget.

                             Det  är här,  egotripparna har rest sina otaliga stenmonument.

En Air Tractor

Kanske svenska staten funderar på att köpa in två plan för skogsbrandsbekämpning…

Turboprop

två-sitsig, side by side.

Ser ut som en deriverad Piper Pawnee…

                                       Min kära Platå, där jag upplever så mycket !
                                                  Hängglidaren försöker plocka höjd…
                                                          Han var inte särskilt högt
                                           Det gäller att gneta på och aldrig ge sig.

En rote 39-Gripen på väg ut. Avståndet ca 4 km.

                                                    Ett styck hängglidare med pilot.

                                                      Härlig känsla att flyga här.

Hallands Väderö och som en fjäril mot horisonten en hängglidare.

                                                 X = där  min Spirit slutade sitt  aktiva flygliv .

                                                                                                                       Hängglidare = Rogallo-vinge

Ett bulklastfartyg ligger på svaj på Halmstad Redd i väntan på anlöp.

“Maple Pioneer” liggande på svaj.

Redskapet man använder för att lasta bilskrot.
Kallas Polyp på grund
av flertalet klor. I polypen 25 ton skrot.
Manövreras av 4 wires. 2 wires för att lyfta/fira, 2 wires för att gripa/släppa.
Snabbare än att använda en hydrauliskt driven polyp.

Biltemas feederfartyg på väg till Halmstad och hitom en bogserbåt.
“Feederfartyg” är en typ av mindre farkost,  som hämtar containers och andra
enhetslaster i de stora europeiska importhamnarna, där enheterna lossas
från VLCC (Very Lage Container Carriers) och stackas upp i väntan på,
att de mindre feederbåtarna ska hämta upp burkarna för vidare leverans
till exempel till Biltema i Halmstad.

Allt handlar om att skapa lyftkraft…då behövs en yta
som rör sig med anfallsvinkel genom en gas eller vätska.

Multiplex “HOBBY” årsmodell 1978.
I skick som direkt från fabrik.
En typiskt produkt av 70-talet.

 

 

 

Kategorier
Termikflyg

TERMIKFLYGNING LITE ÖVERRASKANDE I OKTOBER…

 

 

 

 

 

 

…inte bara flygning…

 

 

 

 

 

 

 

…utan det handlar om upplevelser av naturen också.

Lite hastigt fick vi en aning om sommar igen i Europa.

Ett högtryck över de baltiska länderna pumpar upp varm
luft  från Medelhavet/Atlanten mot Skandinavien.

Som du vet, roterar högtrycken medsols på norra halvklotet.

Denna varmluftsströmning  understöds av lågtrycken
väster om
Brittiska öarna,  som genom sin motsolsrotation
för upp den varma luften.

Så två fläktar förser oss med,  för årstiden, varm luft och ger
oss en
reminiscens av sommar kanske.

Väderläget i Halmstad var på onsdag morgon, dimmigt,
14 C
och nästan ingen vind. Yr.no hade förutspått
uppklarnande
fram mot lunch.  Det borde ge förutsättningar
för termik.

Så in med min ständigt startberedda modell i bilen och
iväg till ett av mina flygställen.

Kl 1300 stod jag startberedd med en av Avorna  på
Litorinavallen vid  Tjärby Kyrka just norr om
världsmetropolen Laholm  i hopp om att kunna ta
en termikblåsa.

Det fanns ingen molnbildning, så det fick bli att flyga
torrtermik.

Vädret var härligt, solsken och ingen vind. Iväg med med
min gamla Ava som skakade iväg mot en blå himmel.
Jag klättrade ovanligt högt
och började leta efter vertikala
rörelser i luften.

Små kytt kändes, men inget som var värt att kurva i.
Efter att ha glidit med lägsta
sjunkhastighet var jag
nere på 50 m framför det lilla inlandshanget, 
då jag
fick anslutning.
Det var ingen stark termik och blåsan var liten.

Men jag gnetade på och vann ca 2-3 m för varje termikvarv.

Eftersom det var noll vind, kunde min modell, rätt trimmad
kurva i blåsan själv och den befann sig rakt upp från min
pilotplats.
Detta är ett bekvämt sätt att flyga med min sändare

på marken, Avan som kurvar själv och min vario, som diskret
talar om, att jag har ett svagt men stadigt stig.

Jag klättrade så högt, som jag avsett och flög runt inom
flygområdet för att kolla termiken. Det fanns termik,
men den var
svag. Det kunde finnas hopp om starkare
och stadigare termik, då vädret förbättrades sig genom
att dimman lättade och solinstrålningen ökade.

Efter mer än en timma i luften landade jag och bytte
acke på min GoPro,
drack vatten, pratade med
markägaren, innan jag startade på nytt.

Historien upprepade sig med en svag blåsa, men
dock nu efter mer
solinstrålning mera stabil, som lyfte
upp mig till för mig önskvärd och bekväm höjd.

Väl på höjd var det en njutning att kunna glida runt mellan
de glesa
lyften utan bekymmer.

Vad gäller flygningen,  så avslutade jag med dagens sista
landning kl 1545 i gräset.

Jag var synnerligen nöjd med min dag. Dessutom
provade jag
min FailSafe genom att slå av sändaren.
Modellen gick in i precis
det läget, jag programmerat och
mottagaren band,  efter jag slagit
på sändaren, på 2 sekunder.
Bra att veta att det funkar.

Då jag flyger,  handlar det bara inte om flyg utan också
om att
uppleva naturen, där varje årstid har sin tjusning.

Hösten tilltalar mig med färgerna och lukterna.
Lukterna är tunga och välkryddade. Träden
börjar gulna
och tappa sina löv som en förberedelse för
vinterns vila. Björkdungen
där jag flyger, tappade sina löv
redan i slutet av juli på grund av den
utdragna torkan.
Det är ju trädens sätt att försäkra sig om överlevnad.

Vråkar såg jag enstaka, men den stora bulken av rovfåglar
har redan rest
till sydligare nejder.

Vad som drog förbi , var fantastiska mängder bofinkar och
gulsparvar.

Jag satt med kameran och lyckades få några bilder.
Bofinkar är ganska orädda fåglar om än lite nervösa
i sitt flygande mellan åkrar och träd då de rastar och
äter.
Du ska veta,  jag har en
enkel foto utrustning,
varför bildkvaliteten
inte blir så bra,  som jag önskat.

Men det är mina bilder och jag gör så gott jag kan,
med de bristande tekniska  fotokunskaper jag besitter.

Jag märkte,  att redan klockan 15 står solen relativt lågt
över horisonten
och det ger både möjligheter och svårigheter
vid fotografering.

Det mjuka lite gyllene ljuset kan ge härliga bilder, men
det kan vara
problem med mindre ljus oxå, om jag
vill plåta med korta slutarhastigheter.

Att gå omkring och iakttaga naturen, dokumenterade
med en kamera,
det är något jag gillar.
Det gäller att uppleva, eftersom det är vad livet går ut
på, enligt 
min filosofi.
Inte sitta passivt och se livet rinna bort  genom fingrarna.

Om jag är ute för att flyga termik,  eller om jag åker
för att flyga hang och
förhållandena inte lämpar sig
för flyg då jag anlänt, ser jag inte detta
som förspilld
tid, därför jag kan uppleva den omgivande miljön och
skeendet,
vilket ger mig lika mycket som själva flygandet.

Tänk så mycket jag fått uppleva i samband med mina
hangflygningar på Hovs Hallar under de 44 år jag
flugit där.

Att kunna sitta längst upp på Platån och kunna se,
då F10 existerade som aktiv flottilj, hur piloterna
övade jaktstrid på låg höjd över havsytan med sina
J35-J Draken ackompanjerade
av EBK- dånet,
som mullrande rullade in mot land.

Eller då jag en aprilmorgon satt på min tuva och spanade
ut över havet, eftersom vinden behagat försvinna och
jag fick se en stor kaskelottval sakta simma förbi.

Eller när en havsörn, med vingar stora som dörren till
en vedbod, sakta gled förbi på hanget på  väg till
Hallands Väderö för sin jakt.

Sen är det alltid god hjälp, om man har en positiv
inställning till livet och dess
möjligheter  !

Denna onsdag var en höjdpunkt, då allt stämde och
upplevelserna fyllde
mitt behov av spänning och
avkoppling.

Jag är glad och känner mig privilegierad, för  att
jag är modellflygare, eftersom det gett mig ofantligt
fina upplevelser och erfarenheter.

Inte bara flygupplevelser utan upplevelser som följer
med,  då jag åker ut med modellerna.

Modellflyg kan aldrig kännas som ett tvång för mig.

Förresten…

…det pågår ett ständigt kattrakande på diverse forum
om vårt förbund, SMFF och vår tidning MFN.

Eftersom jag har närstående mopsar, kom jag att tänka
på hur det låter, då dessa tre samtidigt
för en animerad  mopsdiskussion.

 

Det är ungefär som ovanstående videosnutt,
jag vill beskriva bjäbbandet på fora
där
besserwissrar ständigt talar om, hur
SMFF
och MFN borde skötas.

Hade dessa bjäbbarnas A-Team investerat
sin energi på att arbeta för
vårt förbund i
stället för mot vårt förbund,
hade bjäbbandet
haft en mening. Men nu…

Det är ju så, att prata och knappa på en dator
är
enkelt, det kostar inget. Att sitta hemma i
kvällens tystnad och tycka och fråga varför
man inte gör så eller så…det kräver ingen energi.

Vad som kostar,  är att utföra det reella,
praktiska
och nödvändiga vardagsarbetet i
ett förbund, vilket inte skapar rubriker eller
“Likes” i ett forum…

Tillvaron som modellflygare och medlem i ett
nationellt förbund går, som jag ser det,
inte
ut på att ständigt leta efter fel…

Kanske vi skulle modellflyga istället ?

Det är väl det, som  är glädjen och essensen
med
vår hobby …eller har jag missförstått
det hela ?

Fast den enkla lösningen det är väl, att jag
bara
är för gammal.

Jag är en övervintrande relik, vars åsikter
inte tycks ha
den relevans, som krävs i dagens
modellflyg(O)verklighet.

 

Här kommer lite ögonblick från min onsdag i naturen
med min gamla Hyper Ava, som bara flyger och flyger…

Häng med…och flyg med dina modeller !

 

 

“När ska vi ut och modellflyga egentligen” ?

Här ser du lufttrycken inom luftmassorna som bestämmer vinden och  temperaturen.

Kan detta vara en HyperAva årsmodell 2008-2009…?

                                                     Kanske en matta i  min hall eller ?
                      Björkdungen som förlorade sina blad redan i sluter av Juli.

Klart för take-off.

Sele, sändare, modell och mottagare för telemetri.
Plus min flygstol som gör det möjligt för mig att
sitta och flyga, efter en allvarlig skada på min
halskotpelare från en arbetsplatsolycka.
Här finns det inga flygregelordningsvakter,  som
patrullerar utövande   sitt ämbete !

Backen upp till pilotplatsen omgiven av brinnande färger.

Tre artefakter kan det tyckas…

Fortfarande blommar det i gräset. Blåklockan fick en ny chans efter regnen.

Den obligatoriska utblommade maskrosen.
Kanske så en del miljöpartisterna kände sig efter att  ha
åkt ut från riksdagen efter röstsammanräkningen på valnatten…

En  underbettad stenstod med näsan i vädret njutande sol…

Jag undrar, om de människor som med oändlig möda och med
för oss reellt okänt syfte, som reste dessa gravmonument
kunde ana eller
förutse,   att  de stenar de reste skulle stå kvar efter mer än 1000 år ?

Hur mycket av det vi idag med vår teknik bygger står kvar  om 1000 år ?

Blommor och blader gör betraktaren glader.
Flowerpower.

En bofink …som glömde flaxa och fällde in vingarna helt enkelt…

Bofink…

…hans kompis gulsparven…

Bofinken…en vacker fågel.

Vi håller  kollen …

Fotoavstånd ca 35 meter.
Kolla stjärtens form. När jag ser formen, far mina
tankar till en helt annan fågel och det är järpen…

Proviantering inför en lång flygtur.

Flyttande äldre starar for förbi frenetiskt flaxande visande sin vackra silhuett i motljuset.

 

 

Kategorier
Hangflyg modell

NORDLIG VIND 2-4 M/SEK PÅ HOVS HALLAR

 

 

 

 

 

Det såg lovande ut i lördags…

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

…för att kunna få sig en hangsvängom på HH.

Det var lovat stadig nordlig vind, visserligen svag,
men fullt tillräcklig att kunna flyta på.

Kom på plats 0900 och tog mitt pick och pack och
strävade upp på Platån.

Såg mig omkring och kollade vind, riktning och
eventuella
rotorer på toppen.

Vinden var  som förväntat ca 2-4 m rakt på
kanten.

Den var stadig och det  lovade gott.

Så jag monterade, inte min Spirit, den har
gått till
ett bättre…liv, som du säkert läst på min
blogg.

Jag hade med min 40 år gamla Multiplex “Hobby”.

Tog modellen för att  kasta ut vid högra kanten.
Där jag stod och väntade på,  att topprotorn skulle
sluta
mala på.

Men tyvärr, den slutade inte snurra. Den roterade
runt
med minst 5 m/sek, vilket innebar, det
blåste ut från hanget,
då jag stod på toppen.

Helt omöjligt att starta under dessa betingelserna.

Hade jag haft en mera lättflugen modell så kanske.

För jag såg hur korparna och vitfågeln gled på
hanget utan
minsta problem.

Lite moment 22 nu. Lyftet bra, men rotorn
gjorde det alltför
riskfyllt att kasta ut i medvinden.

Jag har lärt av erfarenheten och vet,  vad som
kan hända, om man tappar modellen under kanten.

Så det blev till att sätta sig på sin tuva och filosofera
i stället.

Korparna utförde sin sedvanliga akrobatik i
luften framför mig och några
fjällvråkar kom och
samlades i en flock, vilken fick termik
och fåglarna
försvann riktning söderut.

Mycket folk som promenerade och de flesta
ville veta mer
om min modell och hur ett hang
fungerar.
Jag tycker, 
det är inspirerande att få göra ohöljd
propaganda för
modellhangflyget !

När jag gått/suttit där i 2.5 timma, utan att
topprotorn
visade något tecken på att försvinna,
tog jag ett beslut
att ge mig hem.

Alternativen var ju att försöka starta och
komma ut i det laminära lyftet och då fanns
risken,
då du går från medvind till motvind,
att du får en stall och en resulterande vikning.

Flyger du medvind och du möter stigande luft,
kan din
vinge överstegras, eftersom vinkeln mellan
vinge och mötande
luft ändras så tillvida,  att
anfallsvinkeln relativt luften
snabbt ökas väsentligt.

Får jag en stall och viker mig…blir det att ta en
lång promenad
för att i bästa fall hämta en smälld
modell, i sämsta fall
blir det att anse sin modell,
som förlorad.

Ovanstående ville jag inte uppleva. Visserligen
var jag
infernaliskt flygsugen, men jag bet nacken
av skam, 
demonterade, packade och åkte hem.

På hemvägen stannade jag vid en gård,  då jag
skulle
justera en pryl i bagaget.

Jordbrukaren odlade äpple och päron, så min
fråga blev,  då han kom: Vad kostar din frukt ?

“Ta vad du vill, som ligger på marken”, blev svaret.
Jag tog,  tills jag nästan skämdes, av de bästa äpplen
och päron jag smakat.
Vi vet ju, vad svensk frukt kostar
i dag…25-40 kr kilot !

Det kändes som lite plåster på modellflygsåren,  att
jag fick frukten gratis.

 

 

 

 

En 40 är gammal Multiplexmodell…

…och en tuva som är pilotplats för en pensionär.

Som du kan se,  ligger Oceanen jämn…

Jag påstår att detta är en fjällvråk…

…därför den har ett svart band som avslutar stjärten…

…den har ingen “kant” på främre delen av undergumpen…

 

 

…och den stod och ryttlade…

…under en längre tid, då jag…

…kunde se de fjäderklädda benen..tarserna.

Att påstå jag är dålig på att artbestämma fåglar, det vore
ett gränslöst beröm för mig.

Att påstå jag är usel på att artbestämma,  kommer avsevärt
närmare sanningen.
All min eventuella
kunskap om fåglar, namn, utseende och
uppträdande blev formaterat ur mitt minne,
tillsammans
med annat för min kognitiva
förmåga väsentligt, då jag
drabbades av en stroke för 7 år sen,

Så är det bara. Om jag har döpt en fågel till fjällvråk i stället
för exempelvis
kalkon, så behöver du inte påtala det för mig.
Lev i stället i din lyckliga
stämning och känsla,  att du faktiskt
kan skilja på en kalkon och en vråk.

Här flyger fågeln med yttervingpennorna indraga,
eftersom det är bra lyft på hanget…

…här flyger fågeln termik och då fälls “wingletsen” ut
för att minska det inducerade motståndet och öka
spännvidden
, vilket gör, att fågeln flyger kostnadseffektivare.

Akrobatiserande korpar.

Hugin och Munin.
Tanken och minnet
Vilka var den fornnordiska guden Odins springpojkar
vilka flög omkring och noterade vad som skedde i landet,
vilket de sedermera rapporterade till Odin.
Sådana finns fortfarande i sinnevärlden i landet Lagom.

 

 

 

Kategorier
Hangflyg modell

MIN TROGNA SPIRIT ELITE…

 

 

 

 

 

 

 

…har mött sitt öde på Hovs Hallar.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Min Spirit,  som berett mig så mycket flygglädje i mer än
500 timmar,
slutade sin existens som flygplan i går på
Hovs Hallar med en
genuint ordentlig smäll.

Jag ska redogöra för historien i korta drag så småningom.

Då det var fina förhållanden för hangflyg, stod jag startberedd
på Platån kl 1000. Vindstyrka ca 3 m/sek med nordlig vind
kanske  lite dragning mot ost.

Topprotorn snurrade på stadigt, så stod du längst upp och
skådade
ut mot Kattegatt, så blåste det stadigt i nacken på dig…

Kantrotorn fanns också på plats, men den var inte så starkt.

Väl ute i lyftet var det perfekta omständigheter och jag kunde
bara njuta åt en välflygande modell i laminär luft.

Som vanligt fotograferade och videofilmade jag.

Vid 11-tiden kom Ronny från Halmstad med sin segelkärra.
Han fick också en fin flygupplevelse.

Man kan säga,  att allt var perfekt. Men….säg den glädje
som varar.

Ronny och jag flög rote och vi var på väg åt vänster just
passerande
en av de klippspetsar, som sticker ut mot
Kattegatt då….
min Spirit plötsligt dök i ca 45 graders
vinkel snett ner riktning
kanten.

Det lustiga var, att jag just hade berättat för Ronny,
hur man skulle
agera, om man tappade sin modell
under kanten…
Vidare beskrev
jag, hur svårt det kan vara att finna
sin bortflugna modell framför och nedanför kanten.

När den första överraskningen lagt sig,  började jag
med att kolla,  om
jag hade låsning på min mottagare,
då jag stod framme vid kanten.

Nix,  jag hade ingen kontakt med mottagaren, då det
var  ett streck
där det borde stått 7.8 Volt.

Jag förstod,  att mottagaren inte hade någon ström,
eftersom det inte funkade,
eller att min modell låg
helt skärmad för radiovågor.

Jag fick redan då en misstanke att kontakterna mellan
mottagaren och acken hade separerat, eftersom jag
rotat där efter min första landning. Jag visste att
kontakterna gick väldigt “lätt”…

Alltså,  nu blev det  till att  leta. På ett förnuftigt sätt
hoppades jag.

Först slog jag fast, så gott det lät sig göras, var modellen
borde slagit ner, med hänsyn
taget till modellens
riktning och hastighet, då den dök.

Min slutsats var,  att den borde finnas max 50 m
bortanför
den utskjutande klippan.

Så det blev till att att hänga på sig sina grejor,
vilka bestod av min flygväska, väska till modellen,
min kameraväska med två kameror och min
sändare i handen för att kunna lokalisera
eventuellt servoljud och underlätta riktningsangivelsen.

Jag beslöt, att gå ner en stig,  jag visste omsom
finns i början på Platån, vilken leder ner till en mindre
platå ca 20 m lägre,  för att kunna göra en första
scanning av området.

Du ska veta det,  att stigarna vid  kanten på HH är
mycket branta och svårforcerade.

Alltnog,  jag tog mig ner till en mellanplatå, gömde
mina prylar i en buske
och började spana. Jag snubblande
runt, svettades, ramlade i enebuskar då jag
halkade
på det luriga underlaget och svor.

3-4 olika platser spanade jag ifrån, men intet plan var
att se.
Den sista platsen
jag stod på  var ca 100 m från den plats,
jag lagt mina prylar. Efter 40 minuter avbröt jag aningen
besviken. Jag tycker,  att jag borde sett min modell här…

Att gå och hämta mina saker från denna plats var mycket
svårt, eftersom det var så brant och igenväxt med enebuskar
och vildnypon.

Jag beslöt,  att göra det enkelt genom att gå till parkeringen
längs en lägre enklare  stig, sedan tillbaka upp på Platån
den normala turistvägen, för att åter gå nerför stigen  jag
börjat med, leta upp mina saker
och vända om och upp
till Platån, sen ner till parkeringen och lägg prylarna
i bilen…

Låter det enkelt ? Det var  det inte !

Jag var rent blöt av svett, då jag kom till min bil.
Det var varmt ute.

Efter jag lämnat grejorna och fått lite vätska,  gick jag
stigen ner mot havet för att gå turiststigen
längs
stranden vid HH bort mot den plats, där modellen
enligt  min mening borde finnas.

Första biten på stigen var enkel, men sen…det  var svårt
att gå med lågskor
på stenarna,  som inte ligger stilla.
Dessutom är här mycket brant.

Så småningom kom jag ner vid stranden och jag
traverserade mig mot platsen, 
där min modell
borde finnas.
Avstånd dit ca 300 m i besvärlig terräng.

Då jag kommit så långt, att jag hade ögonkontakt med
den utstickande klippan
började jag, för att inte missa
något, att leta systematiskt.

Alltså jag stannade, lugnade nerver och andning  och
spanade
metodiskt av terrängen.
Sen gick jag åter 20 m, stannade och spanade.

Dock inget, som skulle emanera från en Spirit Elite,
syntes till.

Efter mycken möda och besvär stod jag till slut med
klippspetsen till vänster om
mig och följaktligen borde
min Spirit Elite ligga till höger om den sett mot kanten.

Jag hade vissa förhoppningar om att få syn på den,
eftersom det  troliga
nedslagsområdet var här.
Men icke. Inte den minsta balsabit eller Oralightklädsel.

Eftersom jag var relativt övertygad om, att modellen
skulle ligga här,  fanns det
bara en sak att göra.

Det var att undersöka de buskage, som växte på olika
platser i den mycket branta kanten.

Kanten, som du kan se på bilderna nedan, är mycket
brant, ca 60 grader, dessutom garnerad med mindre
stenar, som är instabila
och hela tiden rör sig, då man
trampar på de.

Se framför dig en pensionär i lågskor med en väska över
axeln och en sändare i handen som försöker bestiga branten…

Det var akrobatik i högre skolan. Utomordentligt lätt
att ramla.

Inget projekt jag såg fram emot, på grund av att
buskarna var mycket täta och risiga.
Men jag hade inget val, om jag skulle hitta den
förlorade modellen.
Därför tog jag mig upp, 
så försiktigt jag kunde.

Upp 10 m och sen vilopaus. Vid varje paus scannade
jag av omgivningen på jakt, efter vad som kunde vara
en Spirit. När jag letar, scannar jag området två gånger
alltså både “baklänges” och “framlänges”.

Jag rotade igenom 3 buskage, vilket med den lutning
som fanns inte var lätt. Att ta sig igenom slyiga buskar
och samtidigt effektivt söka av terrängen i en sluttning
med så brant lutning med en sändare i ena handen är
ingen sinekur. Jo, jag svor inombords under min exkursion !

Sanningen är,  att jag var helt fysiskt slut.
Men ge mig…aldrig.

Halvvägs uppför branten satte jag mig i stenöknen
och spanade, efter att jag  just tragglat mig igenom
ett buskage.

Uppe i ett buskage, ytterligare 20 m högre upp, tyckte
jag mig ana något vitt. Jag medger,  att hjärtat började
ticka på. Kunde det vara en del av min modell ?

Jag spottade i händerna, svor och fortsatte min darriga
klättring, så jag kunde be- eller avkräfta
min observation.

Efter 10 meters klättring satte jag mig igen och kollade
det vita.
Nu såg jag, det borde vara
min modell.

Denna bekräftelse pumpade ut mer adrenalin,
så de sista 10
meterna forcerade jag,  så stenarna
tycktes yra runt en bergsbetvingande pensionär.

Jo, det var min modell. Den låg under förväxta buskar
i små delar.
Att modellen gått i bitar,
det kan jag leva med, men jag
skulle aldrig stått ut med att förlora mottagare, telemetri,
kamera
och servon.

Min modell var sönder i så många delar, som om den
passerat en matberedare, eftersom den passerat
genom en y-formad klyka.
Detta hade dock det goda med sig,  att delar av själva
kroppen, jämfört med vingarna,  inte var så sönderslagna,
så innehållet skadats.

Min acke låg 2 m från modellen och min kamera hittade
jag 5 m nedanför nedslagsplatsen.

Så där satt en modellflygare på den branta kanten och
slaktade sin modell , på det som skulle
med hem.

Det som återstod var en plast- och balsahög, som jag
under solenna former bisatte under stenarna.

Jag erkänner, det kändes som om jag vunnit på lotto,
då jag fann min modell. Oddsen
hade inte varit
gynnsamma.
Hade modellen slagit ner i enebuskarna,  betvivlar jag,
att jag funnit
den igen.

Synd,  att min välflygande Spirit gjorde sin sista landning
med en smäll och slutade
sitt aktiva  liv.
Men eftersom jag flugit den minst 500 timmar på
Hovs Hallar,
blev det ju en lämplig plats att gå hädan på.

Då jag klättrade ner, höll det på att gå illa. Jag gick
ner jämte en grus/gräsyta i tron,
att det skulle vara lättare.

Det var det inte. Under gräset fanns mindre stenar,
som låg och red och jag halkade
på de rangliga stenarna.
En fot åkte ner mellan två större stenar och jag var
tvungen att snabbt dra upp den för att den inte skulle
brytas.
Eftersom jag ryckte upp den, tappade jag balansen och
föll ut från kanten och nedåt. Jag var i ett dåligt läge.

Resultatet blev, att jag föll neråt/ utåt utan kontroll.

Men som tur var, växte det en rönn, där jag föll och jag
lyckades få tag i en av de sega
grenarna, som inte
bromsade mitt fall, men fick mig att räta kroppen,
så jag
kunde ta emot då jag föll.
Fast med ena handen var jag tvungen att skydda min
väska med min sändare, så den inte krossades
mot  marken då jag slog i.

Hade inte rönnen varit där, hade jag inte skrivit detta.

Jag skulle aldrig kunna göra om det, om jag så försökt
1000 gånger !

Nu fick jag bara en bra smäll i skallen, härliga blåmärken
på rygg och ben.
Det går över.

När jag hämtat mig efter flygturen, fortsatte jag en
mödosam färd nedåt på stela ben och värkande rygg
och anlände slutligen ner till botten.

Där jag, just på gränsen mellan växtlighet och klippor,
hittade resterna av  en flygande
vinge i  delar.
Den hade troligtvis legat där flera år.
Modellen hade varit välförsedd med Silvertejp, om
det  säger någon modellflygare något ?

Det enda elektroniska som jag hittade,  var bottendelen
av ett servo och sladd.

Så jag var inte den ende,  som landat på kanten…
Modellen jag fann, var  helt omöjlig att se, om man
kom nerifrån.
Kom man uppifrån, röjde den sig med sina frigolitbitar
och silvertejp.

Nedkommen till botten gällde det  att ta sig till bilen
på parkeringen.

Jag borde gått till bilen på lätta ben efter att jag bärgat
det viktigaste. Men det  var inte utan möda, då jag var
mycket trött.
Benen var lika rörliga som telefonstolpar
och
varenda sten kändes genom mina sommarskors sulor.

Det tog mig 35 minuter upp till parkeringen.
Jag var fysiskt trött, så har jag inte överdrivit.
Denna promenad tar normalt 10 minuter.

Där jag slutligen ramlade in i min bil och kunde hämta
andan och så
småningom fara hemåt funderande på
mina äventyr på Hovs Hallar.

Det var andra gången under 45 års modellflygande
på HH, som jag förlorat en modell under kanten.

Hemkommen kollade jag utrustningen och allt
fungerade inklusive min kamera.

Felet som orsakade haveriet var, som jag tidigare
misstänkt, att hane/honkontakten mellan acke och
mottagare hade glidit isär. Jag kollade hemma och det
fanns nästan ingen friktion mellan hane/hona.

Fast det är klart, jag borde haft koll på det efter 1500
starter och ihop- och losskopplingar. Jag har upplysnings-
vis inte använt strömbrytare på mina modeller sen
minst 30 år  tillbaka. De var ständigt till bekymmer.

Jag har en 3.2 A mottagaracke LiPo och då jag
kontrolladdade den fick jag i 860 mA,
så det fanns
gott om power kvar.

Nu blir det till att skaffa en modell likvärdig min Spirit.
Synd att en Spirit
inte går att få tag i från Great Planes.
Man har slutat tillverka den.

Alla bilder tagna med GoPro utom bilderna på Ronny,
som är Sonytagna.

Häng med, om du vill !

Ovanstående äventyr  får du aldrig den sanslösa lyckan
att uppleva, om du tillbringar ditt liv  liggande i  dvala
i en soffa framför en tv.

Ronny, ny hangflygare från Halmstad förbereder.

Start…

…och Multiplexmodellen sticker iväg.

Jovisst är hangflygning roligt !

Ronnys modell ur olika vinklar.

Pilotstället på Platån.

Sista bilden på min Spirit innan den sista flygningen…

                                                                                                          En stor del av stranden i naturreservatet vandaliserad av
                                                                                              passerandes vilja att resa monument över sin egen förträfflighet

..och här en  ytterligare bild.

                                                   Klippväggen som var utgångspunkten för letandet                                                                       

           Här har jag kommit fram till branten och är på väg upp

                                                                                                Denna bild visar höjden och de buskage jag dammsög i jakten  

         Denna bild tog jag 5 sekunder efter jag upptäckt något vitt 

                                                                                                                                  Höjden där jag kravlade

                                                      Ser du det vita ?

Här pausar jag 10 meter från min modell, som finns under buskarna ovan.

          Tror du det kändes som en befrielse att se min Spirit igen
                       Smällen var  hård, det ser du på splittret.
                            Min Mobius låg på marken 5 m nedanför.
Här har jag hasat mig in under buskarna. Det var fysiskt svårt att hålla sig kvar på kanten utan att kasa ner
När jag kommit fram, tog jag en överblick för att se, var de viktigaste sakerna fanns.

Man ska inte ha för brått utan ta det lugnt, så gott det nu går.

       Efter att jag bärgat det som ska bärgas. Klart för gravsättning…

                                                                       Krysset utmärker platsen där modellen fanns. Till höger rönnträden som räddade mig.

                       Här ser du högt upp i branten jag var. Cirka 40 meter upp…
                           Efter utförd bärgning blev det en paus innan nedstigningen.
                                                     Här kan du se ytan jag slogs med.

Flygbild på platsen för smällen med klippan rakt fram och
den steniga branten
vid vars övre del min modell slagit ned.

Omedelbart till vänster, klippspetsen och längst upp branten platsen för  haveriet.

                                                        Äntligen nere vid stranden.
                        Här kommer lite bilder under mitt stapplande till parkeringen…
                                                     Naturen är säregen och vacker…

 

                                             Här kan du se en del av det vilda hanget på HH.
                 Ser du så sprucket berget är ? Synd inte tunnelbyggarna visste detta också.
                                                                4-7 m/sek
                                        Om det är lätt att gå med lågskor här ….Sure…
                                                             Nu skimrar mitt mål…

                                                                                                 …och det sprids ett skimmer över flygaren oxå…trots allt.

     Mina ben och fötter var ömma och trötta efter fredagens extra träning…
                                                        Målet; Parkeringen framför värdshuset.

 

 

Kategorier
Hangflyg modell

HAR KORPAR ETT KÄNSLOLIV…?

 

 

 

 

 

…för kan det vara ett uttryck för glädje,

då de flyger hang ?

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Tanken slog mig i måndags, då jag tidigt  på dagen
stod beredd att starta på Hovs Hallar.

Meteorologen hade förutsett nordliga vindar med styrkan
6-10 m/sek. Dock mellan 06 – 12 var förutsett ca 5 m/sek.

Alltså gällde det att utnyttja tillfället med lite svagare vindar,
så jag  stod startberedd strax efter 8 i det vackra vädret.

På hanget flög ett 15-tal korpar,  i vad som tycktes en
tumlande glädjevirvel.
Har du sett ibland då korparna flyger sin
aerobatik,
hur de snabbt halvrollar och rollar tillbaka.

Korpluftcirkusen fortgick under  ett konstant kluckande
ljud från korparna interfolierat av deras grova kraxande,
som är lätt att känna igen.

Är detta sättet att flyga ett uttryck för korpflygglädje ?

Kanske…eller är det bara ett nedärvt beteende under
vissa förutsättningar, som sen tusentals år finns i
deras gener…

Jag hade apterat min Mobiuskamera på kroppen på
min
Spirit.
Kameran riktad framåt och lite nedåt, för min avsikt

var att få med vingarna. Fast det visade sig,  att jag
riktat ner
kameran för lite. Nu vet jag till nästa gång
hur kameran bör sitta.

Min start skedde vid betongfortet och kantrotorn var stark.
Det blev det vanliga galopperandet, innan jag kom upp i den
laminära vinden. Lyftet var gigantiskt i den halvfriska
vinden.

Efter starten och då jag flög på en säker höjd gick jag upp
på toppen av platån och där var
lyftet mycket starkt.

Att transportera sig själv med modellen i luften är inte
enkelt…Eftersom marken på HH är svårt söndertrampad
av klövdjur, gäller det att ha split vision, så man ser var
man sätter fötterna…Jag har stått på öronen förut och letat
och försökt få syn och kontroll på en modell, som flög egen
akrobatik, eftersom jag kommit åt spakarna då jag fallit.

Att flyga långt ifrån sig mot morgonsolen kan vara svårt,
då modellen tenderar att försvinna i ljuset
och med en
grå molnskärm som bakgrund.
Så inte släppte
jag modellen med blicken, för då kan
det vara kört.

När jag flög och jag låg ca 50 över klippkanten, passerade
en MD-80 passagerarkärra på väg under lång final till
Ängelholm.
Det som var märkligt,  var hans höjd.
Eller vill jag säga
brist på höjd. Min bedömda höjd då han kom
över näsan
på HH var maximalt 750 fot.

Hur kan jag veta det ?
44 års flygerfarenhet på HH har gett mig viss rutin att

bedöma höjder relativt omgivningen.

2 timmar fick jag i luften, innan jag beslöt att gå tillbaka till
fortet för att landa bakom detsamma på den någotsånär
fria gräsytan.
Jag hade gärna flugit vidare, men jag hade ett avtal med
min tandläkare, som jag inte kunde missa.

Landning kan var problematiskt på HH på grund av turbulens,
hinder i form av stenar och träd och framför allt en stark
lärotor, som slänger vilket plan som helst som en vante.

Dock så gick landningen perfekt och inga skador.

Under hemfärden hade jag en seg näradöden upplevelse
på E6 klämd mellan 2 trailerdragare. Han låg 1,5 m bakom mig.
Framför mig hade jag på 50 m avstånd ännu en trailerdragare.

Lastbilschaufförer vägens riddare ? Glöm det !
De försvann då Cabotagetrafiken tilläts inom EU.
Där finns
människor som är utan vett och sans där oxå !

Jag tog bilder och stillbilderna är klippta från min video
från min Mobius.

Hoppa in om du vill och se på min  hangflygförmiddag
på Hovs Hallar. Hanget som ger bäst lyft i Sverige !

 

Min Spirit med kameran på kroppen riktad framåt.
Min trogna Spirit har loggat 503 timmar nu.
Still going efter många skavanker. Flyger du så mycket
som jag gör, då blir det skador. Den som aldrig flyger
har alltid blankast modell !

Kraftig nederbörd över Kattegatt.
Kom dock aldrig hit.

En av korpekvilibristerna…

Just efter start…

Stranden där getterna brukar vistas.

65 m hög klippkant. Jag har  landat in i kanten…
halvvägs upp. Efter ett klätteräventyr lyckades jag
bärga min Multiplexmodell från 1977 !

Havet var grönt i dag…

Stranden där vi kan landa, om vi flyger skärm och vi har
sjunkit under kanten i dåligt lyft.
En seg promenad
där man får bekänna färg, då vi ska åter upp till Platåns topp.

Kilen du ser här kan ställa till besvär för hangflygare  under vissa betingelser.

Möte med korpar

Skygga, men de vill gärna stilla sin nyfikenhet…

Detta är platsen där delar av Ingemar Bergmans film “Det sjunde inseglet”
spelades in.
Vidare spelades starten för Andrés nordpolsballong
“Örnen” in här i Troells film ” Ingenjör Andrées luftfärd”.

Segeltorpshanget och längst bort Norrehamn där vindmätaren finns. 

Final med bra fart.

Nu full klaff.

Här gäller det att styra i turbulensen.

…och att linjera upp modellen.

…för att kunna…

…sätta den rak på vingarna…

…samt dra in klaffen på 5 cm höjd så de inte skadas vid landningen.

Återigen startberedd vid fortet.

Ser du mot Hovs Hallar med en kikare syns dessa träd tydligt även från Halmstad.

En Horst bildar raukliknande pelare eller torn.

Du kan se här på bilden tagen nära havsytan, att jorden är faktiskt rund.
En del av bakgrunden har backat ner under horisonten och skyms av havet.

Vägens riddare (rätteligen skitstövel) som låg bakom mig på 1.5 – 2.5 m avstånd.

Utan känsla för säkerhet är föraren av den polska Scanian.
Jag höll enligt min
navigator 90 km timmen. Undrar om
chauffören i den
polska trailerdragaren tagit bort fuse
nummer 16 som disablar
farthållaren och 89 km/timman
spärren på sin Scania ?

 

 

video

Kategorier
Naturbilder

LITE STRANDSTRÖVERIER…

 

 

 

 

…och några djur som jag inte trodde

  existerade i sinnevärlden…

 

 

 

 

 

 

Ingen termik sista dagarna och ingen vind som
passar mina hang.

Ibland känns det veset…Fast promenera i naturen
går bra, om
man vill få lite vederkvickelse.

Jag åkte till havet för att se, om det skett något,
som kunde väcka mitt intresse.

Jag längtar verkligen, efter en rejäl västlig
höststorm, som kan avslöja intressanta saker,
vilka  dolts i havet  och göra abrupta förändringar
i strandnaturen.

Färd ner till Lagaoset och sedan blev den promenad
till andra parkeringen
på stranden och genom
skogen åter till bilen vid Lagaoset. 8 km.

Jag har, under flera månader, närt ett tanke,
att få lite bilder
på en av de vita älgarna, vilka
rör sig i naturvårdsområdet.
Men resultat har varit noll.

Promenera längs havet är ett utmärkt sätt att
ladda de inre
batterierna. Man får lite nya intryck,
frisk luft och du hör
havets brus och frasande
mot stranden vilket ger ditt sinne en viss ro
och skapar förutsättningar för eftertanke.

För att förhindra att den något  poetiska stämningen
inte ska växa sig till en eufori, får vi inte glömma det
eviga höga
bruset från den vanvettiga trafiken
på E6,  som går jämte
stranden på 200 m avstånd.

Lite ovanligheter fann jag. Bland annat lyckades
jag fotografera
den mycket sällsynta cellulosalärkan.
Hon satt på en ilandfluten trädstam
och pillade upp
en larv, som satt under barken.

Annars var det diverse fynd längs mitt strövtåg,
som attraherade mitt öga och fantasi,vilket mina
bilder visar.

Klart är,  att växtligheten har tagit ett sista tag nu,
efter regnet,
som kommit.
Strandrågen blommar kraftigt och strändernas
blommor är  små öar av intensivt klarblått   i
sanden.

Tycker du färgen varierar på sanden, beror det på
olika ljusförhållanden.
Jag orkade inte korrigera verkligheten till en
konformistisk standardiserad bildkavalkad.

 

Häng med om du har lust.

Själva Lagaoset. Sandreveln till vänster bildad de sista 10 dagarna.
Ett bevis på hur snabbt utseendet skiftar på grund av vind och ström.

En strandodjur på marsch med sina två barn…

Jag finner bara trädets former…behagliga och mjuka.
Den överst grenen ser ut som stjärten på en fisk, eller som
mynningen på en ljuddämpare på en motor
cykel från 40-, 50-talet.

En fjäder som flaggar kanske för Saltarven till höger.

Här hade jag tur, som kunde plåta den mycket sällsynta och
skygga Cellulosalärkan.
Detta var min första observation
över huvudtaget. Latinskt namn: Alauda Positos Cellulose

Något som ser  ut som Tina Turners peruk från 1986…

Ett märklig mönster på växtligheten. Växer lika rakt
som leden av mänskliga robotar på en militärparad i Nordkorea.

Vinden raspar mönster i sanden. Om det tar tid ?
Självklart, men vem har brått mer än människorna …

Strandvegetationen i överväldigande blom.

Tänk vad lite  regn kan göra…

Livskraften är obändig tycks det…

Den enarmade strandfnasen vinkar till oss: Häng med !

Tick-Tack

Tro inte, att detta djur är snällt !

Den nya sommarstugan på gång…ljus och luftig byggnad.

Vid Lagaoset bildas ofta…ska vi kalla det laguner ?

Han pratade och bjäbbade så mycket  att käken flög ur led…
ibland kanske jag önskar,
det drabbat vissa politiker,
så de tystnar för tillfället och förmår sig själva att tänka efter,
vad de sagt egentligen….

Jag vet inte vad det är för djur…en blandning av dromedar, sfinx och get…?

Blåmärkt sensommarglädje.

Ta fram din Flora och examinera örten.
Det ger stor tillfredsställelse.
För dig som inte  har energin…Strandsenap

Annan inställning på kameran. Samt annan tidpunkt

Här har vi den gamle (6år) gårdvaren vid Lagaoset.
Han ser barskare än  vanligt, kanske beroende på
att en barnfamilj med gemensamma krafter försökte
vrida näsan av honom…tursamt nog utan att lyckas.

Den ständigt gapande sandsväljaren låg och pockade på uppmärksamhet…

…medan den trubbnosade Huvudsaken bara låg
och filosoferade…njutande en tillfällig indiansommar.

Slutligen paraden med Storskarvar. De förökar sig,
kan det
för betraktaren tyckas, exponentiellt.
Kanske de borde decimeras…
om jag vågar säga det.

 

Kategorier
Flyghistoria Hangflyg modell

GRAVITATIONEN…

 

 

 

 

 

…något som John Woodfield

från Cornwall tycks upphäva

 

 

 

 

 

 

Njut av denna vackra modell och på det sättet den flygs av piloten.
Han tycks upphäva gravitationen och modellen rör sig, som vore
den
viktlös.

Denna modellen av John är den bästa, jag sett.
Den är också
förtjänstfullt filmad för att demonstrera egenskaper
och inte
minst det vackra landskapet i Cornwall.

Se gärna hans andra filmer, de är en upplevelse !

Bilderna har jag klippt ur hans film, som är inbäddad längre ner.

 

John Woodfield YouTube-channel.

 

 

Ritningar till modellen: Se kommentarerna nedan !

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Kategorier
Termikflyg

ÄR DET SJÄLVPLÅGERI…

 

 

 

 

 

…att ge sig ut och flyga termik nu ?

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

På ett sätt, svarar jag ja. Men ser man på mitt glupande
flygintresse säger jag nej.

Torsdagen var den varmaste dagen hittills i Halmstadtrakten.
Temperaturen var
33 C…Då är det varmt.

Vi hade en förvånansvärt svag sjöbris, kanske beroende på
att temperaturen i havet är relativt land hög.

Jag åkte ner till mitt vanliga termikställe och motiverade
mig med, att den finns en
ganska stationär tornfalk där,
som  jag ville få lite bilder på.

Efter att ha stirrat efter en icke befintlig tornfalk i 1.5 timma
la jag ner
min fotosession.

Jag hade min Ava i bilen, som pockade på uppmärksamhet.
Eftersom jag satt i min flygstol i skuggan, tänkte jag,
att jag tar väl en sväng.

Monterade och startade. Möttes av västlig vind 2-3 m/sek
och den var relativt
sval, då den kom från havet.
Ingen termik under 75 m. Körde upp mig till 125 m

med elektricitet och kollade termikläget. Jo det fanns utbredd
och jag menar
verkligen utbredd termik. Det tycktes stiga överallt.
Det är så, att om vi har sjöbris
med den hastighet vi hade
i dag,  flyter den svala sjöbrisen in över  land och skjuter

den varma luften uppåt. Sjöbrisen är ju sval, varför den befinner
sig närmast marken.

Så om du drabbas av sjöbrisens, för termikflygaren,
en förbannelse, pröva att klättra
ytterligare 100 m med motor.

Normalt sett kan jag flyga timvis i sträck, men i dag gav
jag mig efter 1.5 timma.

Du ser på bilderna, som alla är tagna med min lilla
Mobius , hur torrt och nedvissnat
allt är.
Inte frodig högsommargrönska direkt.

Men håll ut, snart kommer hösten !!

Lite ögonblick från min flygdag.

 

 

 

 

 

Du ser…gult på marken, västlig svag vind.

 

Klart  starta.

Inte ett moln. Stekande sol och en natur som antagit en gulvit färg.
Kornfältet nedan gav 2 ton/hektar. Brukar ge 6 ton/hektar.

 

 

Ser du min modell ? Två reflexer i prismats färger till höger.
Och en glödande sol.

 

 

Min trogna…800 timmar flugna Ava 9 år gammal.

 

Så här ser det ut nu i Halland.

Nedpackning – Hemgång

 

I brist på tornfalk, blev det en ormvråk…

 

 

…och sen kunde jag frossa på det träden erbjöd...

…nu efter solskenet mycket söta och goda.

Bil och stol i relativ skugga och svalkad av sjöbris, som
tidvis var avbruten av ugnsvarm luft från fälten framför.

Kategorier
Termikflyg

ATT TROTSA VÄRMEN…

 

 

 

 

…går avgjort lättare,

om jag tänker 6 månader framåt

 

 

 

 

 

 

Tror du jag backar med mitt termikflygande för lite värme ?
Nix, då känner du inte en seg pensionär. För ge upp…aldrig !

Ingressbilden ovan med min Ava liggande på en gulbrun vall,
är antagligen sinnebilden av en varm och torr sommar.
Men vi har haft torra somrar förr.
Exempelvis 1959, 1975 och 1976. Sådan är naturen.
Allt är föränderligt.

Kanske människor med lite historisk kunskap önskar,
att vi  ännu en gång
fick tillbaka“Den lilla istiden”, vilken
vi i Norden upplevde under 1600-talet.
Minns tåget över Bälten under vårt krig med Danmark,
då Erik Dahlberg som var fälttygmästare kom på,
att isen höll att marschera på, vilket möjliggjorde ,
att Karl X Gustav kunde hota  Köpenhamn.

Senaste 7 veckorna har bjudit på för termikflygaren
och i viss mån för oss hangflygare ett enastående väder.

Tack vare att högtrycket över Skandinavien har legat stadigt
parkerat, som ett resultat av jetströmmens bana, har vi blivit
förunnade svaga vindar mycket sol med  höga temperaturer.

Tyvärr har det medfört, att nederbörd kommande från sydväst
inte har kunnat in över oss. Det skandinaviska högtrycket har
inte haft svårigheter att motstå angrepp från lågtrycken.

Allt tillsammans har det gjort,  att vi nu i Juli 2018 har ett
gigantiskt nederbördsunderskott räknat 2017-2018.
Stora problem för jordbruket, där vallarna där man tar
kreaturens vinterfoder har bränt ner och antagit en brunvit färg.

Dricksvattnet kan också bli en bristvara, vilket vi kanske inte
hade räknat med
i ett land så rikt på sötvatten…

Hoppas jetströmmen ändrar sig,  så låset till Skandinavien går
upp för
nederbördsrika lågtryck.
Bild på jetströmmen finns nedan.

Med tanke på att skräppressen, alltså kvällstabloiderna, älskar
att beskriva
något med överdrifter, förväntar jag mig,  att
Exessen ska skriva i
rubrikerna “Kaostorka”….

OK,  nog om vädret, det är vad det är och vi kan inte göra nåt
åt det, 
om man inte är rättrogen miljöpartist…eller skyller torkan på
president Trump i USA. Vem vet…han kanske förbrukar kopiösa
mängder vatten, då han vattenkammar sin frisyr…

I dag torsdag for jag ut kl 0900 till ett flygställe för att
få mig några
timmar i termiken med min kompis Tant HyperAva.

Jag fanns på plats med modellen monterad, kameran
laddad och
telemetrin aktiverad 0915.

Det fanns redan då Cu-bildning och jag vill säga, det var 1/8 Cu
med bas på 1500 m. Vinden var växlande men
tryckvinden
var ostlig. Jag startade,  steg med el till 75 m, där jag stängde
motorn
och kurvade i en ettrig blåsa. Blåsan så här tidigt var
trång, men den hade mycket lyft i sig.

Åkte snabbt upp till en bekväm höjd, satte mig i min flygstol
med en vattenflaska
inom bekvämt räckhåll och förberedde
mig för en rejäl tur på 1.5 timma…tills
jag kom på, att jag
glömt slå på min kamera, eftersom jag inte fick bild på monitorn…

Japp, det är bara att landa då. Vilket jag förberedde på vanligt sätt.
Landa skulle jag
göra in mot hanget, eftersom vinden var ostlig.

Jag kom in perfekt, möttes av stark turbulens vid hangets kant,
tappade höjd och modellen försvann under kanten.

Ok tänkte jag, den ligger vid kanten, så ingen panik…fast min
variometer indikerade höjdförlust och det betydde
ju, att modellen
fortfarande flög, även om jag inte såg den !

Det tog 2 -3 sekunder innan jag förstod hur det låg till och då slog
jag av sändaren, så modellens mottagare skulle
gå in i Fail-Safe.
Efter 3-5 sekunder tystnade telemetrin och jag förstod, att min
modell
slutligen landat.

Enkla puckar tänkte jag, den ligger framför hanget. Den tanken
kunde jag snabbt glömma,
för framför hanget eller just nedanför
fanns ingen Ava…

Framför hanget finns en 5 tunnlands kornåker. Du vet hur det är
att hitta en modell
i en kornåker vid denna tiden, då stråna är
som längst…?

Jag gick längs hangkanten fram och tillbaka 2 gånger, körande
mitt sido- och höjdroder
för att om möjligt kunna lokalisera
modellen med servorasslet.

Intet kunde jag höra. Jag drog på motor för att kanske höra
proppen tugga i kornstråna,
men lika tyst där.

Alltså gick jag ner till åkerns kant, gick fram och tillbaka
2 gånger under kontinuerligt
körande av sida och höjd.
Tyst som i en grav.

Tillbaka upp på hanget och fundera, vad hade hänt.
Från det modellen försvann
under kanten, så flög den ytterligare
6-8 sekunder.

Det betyder den bör ha flugit 7 sekunder och tillryggalagt
ca 50 – 60 meter.

Jag borde kunna höra servona på det avståndet, det var min slutsats.

Jag kontrollerade noga kornåkerns yta, för att kunna se tecken på
att en Ava något abrupt hade landat, men intet var att se.
Nu gick jag nerför grusvägen
och halvvägs vek jag av och gick
ner till åkerkanten. Jag körde servona, men intet hördes.

Om min modell gått i FailSafe och “fastnat” där, beslöt jag att
slå av och slå på sändaren igen.

Då jag slog på sändaren, hörde jag utifrån kornåkern ett rasslande
från propellern.

Nu hade jag information, som pekade ut riktningen i någon mån.
Jag prövade åter att
köra motorn, men den startade inte.

Alltså beslöt jag att marschera ut i grödan. Jag gick mot den plats,
där jag tyckte, jag hörde ljudet.

Efter att ha gått ca 35 m ut i åkern fortfarande ingen glimt av Avan
Jag beslöt att gå 10 m till rakt ut.

Då jag gjort det, stannade jag och spanade. Till min glädje kunde
jag skymta min Avas stabbe 3 m
från mig. Jag gladde mig verkligen
åt att jag fann min modell inklusive min dyra kamera.

Men i en kornåker måste jag vara högst 3 m från modellen för
att kunna se den. En modell i en sädesåker har en makalös
förmåga att försvinna.

Problemet var att kornet var glest, stråna var starka.
Det gjorde, att modellen sjönk ner till marken
och maskerade sig själv.

Kanske jag skulle sätta in en signaltuta i modellen. Problem är, var den
ska sitta, då modellen har dåligt med  plats för mer elektronik. Kanske
jag skulle montera en stroboskoplampa i toppen av fenan,  vars blinkande
skulle kunna fånga mitt öga ?

Nåväl, uppkommen till pilotplatsen kollade jag Avan och den skada
som uppstod under modellens
solitär flygning, var att de båda
polyamidskruvarna , vilka håller vingarna hade knäckts vi nedslaget.

Precis som de ska göra. Jag kom billigt undan.

I med nya skruvar, sätt på kameran och ny start upp mot en sky,
som började fyllas med Cu Congestus
och Cb. Vid en första hastig
titt uppåt drog jag slutsatsen, att det blir nog ingen åska här…

Min första blåsa tog jag på 75 m och den var stark. Torrrtermik
kan var stark den också. Just över mig fanns det ingen Cu-bildning,
men inåt landet blommade det kraftigt och högt. Det rådde kraftiga
vertikala rörelser i luften.

Uppe på min “Bekvämlighetshöjd” kunde jag glida omkring
bekymmerslöst. Vinden var nästan noll, varför jag inte drev
iväg, då jag kurvade.

Men min njutning av flygningen avbröts av en blixt och knall
ett par km från mig. Skulle jag avbryta ? Nä, jag kör en stund
till,  eftersom Cb-molnen med åska och nederbörd låg
ca 8 km från mig.

Torrtermiken avlöstes efter hand av molntermik i form
av många små nybildningar, som höll mig på säker höjd.
Ljuset i går då jag flög var besvärligt. Det gällde att inte ha
för stort avstånd till modellen ,eftersom det förekom dimmoln
på lägre höjd, som gjorde att även en 4- m modell var svår att se.

Vem vill flyga bort  en modell ? Inte jag i alla fall.
Jag tror,   alla aktiva modellflygare har flugit bort en modell och
funnit den igen eller inte. Den som säger,  han aldrig blivit av
med en modell under flygning är antingen inte en aktiv flygare,
eller så drar han en vals.

Att flyga bort en modell är inte en nödvändighet, om du flyger.
I de flesta fall finner man sin  modell igen, om du letar i
enlighet,  med den fakta du har. Sen finns det naturligt-
-vis övernaturligt duktiga flygare,  som aldrig flugit bort något….

    Men jag frågar mig om dessa överhuvudtaget har flugit ?

Låt mig ta ett exempel från min egen modellflygverksamhet,
då jag flög bort en modell:

Jag och  Robert från Norrland stod och njöt av vår flygning en
härlig sommardag
på Hovs Hallar. Våra båda modeller gled på
en säker höjd och vi flög på ett avslappnat sätt.
Lite för avslappnat för mig, då vi stod  och pratade. För jag kom
plötsligt på, att jag styrde
Robbans modell….Du förstår min tanke,
var är min modell ?

Jag spanade snabbt av skyn, men inget syntes. Däremot hördes
5 sekunder senare
ett rejält brak  bakom hanget på Platån. Det var min modell,
som slog ner i en enebuske.

Modellen i lagom stora balsabitar. Så går det,  då man står och
pratar i stället för att flyga.

Denna gången lagade jag modellen på kvällen,  tack vare det var
en balsamodell.

Med CA-lim fick jag ihop flygplanet. Dessutom en snabb spackling
och slipning, 
så jag kunde spraya modellen efter morgonkaffet.

Spiriten var åter fit for fight !

För tänjer man gränserna, utmanar man alltid modellens öde…

Efter 1.5 timma i skyn avbröt jag och landade för en vätskepaus.
När jag satt i min stol, kom en man gående för att bese fornminnena.
Det märkliga var att han 1:Var modellflygare , 2: medförde en GoPro
som var samma som en av mina, en GoPro 3+.

Jag erbjöd honom en plats för hans kamera på min modell,
så han skulle få lite minnen från platsen. Bilder fick han
då jag flög 15-20 minuter med hans kamera i mitt GoProplasthölje
på Avan.

Piloten från Italien hette Trucco Grandi Ladri och är bosatt
i Basilica di San Marco
Venedig.
Efter fotosejouren gick vi till hans husbil och förde över bilderna
till hans laptop.

Åskvädret tilltog vilket dock inte hindrade mig att flyga ännu en
vända. Till en början var termiken god men snabbt ändrade det
sig.

För att först ha bjudit på utbredda områden med stig ,blev det
i stället stora områden med sjunk. Jag kunde känna hur
temperaturen sjönk, vilket indikerade att det var kalla nedsvep
från framkanten av åskfronten.

Jag förbrukade den acken, som satt i modellen och dessutom
testade jag FailSafeläget i luften.
Det gör jag då och då för att kolla,  att modellen går in i
förhandsinställt läge.
Det stämde ganska bra, men jag justerade sidoroderutslaget
för att minska svänghastigheten.

Sen blev det till att landa, då det kom några regnstänk.
Demontera Avan och emballera den i sitt fodral.
Eftersom jag vet, det växer körsbär här, tog jag en vända
bort till de med röda bär fyllda grenarna. Vi har haft torrt
och det medförde att bären inte var jättestora, men å andra
sidan var smaken och sötman utomordentlig. Körsbär ska man äta
vid trädet, de smakar bäst där. Hur många kärnor jag svalde av misstag ?
Många.

Bilderna tog jag med min och hans GoPro och markbilderna tog
jag med min Mobius. Ännu en flygdag fylld av äventyr, svett och termik !
Det upplever du aldrig i dvala framför en tv !

Spänn fast dig så åker vi !

 

 

Jetströmmen i dag söndag 15. Juli

 

 

 

 

För du inte ska glömma vad som är på G…

-12, eller +28….vilket väljer du ?

Björkarna börjar anta en höstlik färg genom att veva in klorofyllet.

Start med italiensk kamera i plasthöljet.

Du kan se ytterkanten av åskfronten…

Undrar vilket nummer i ordningen denna starten med Avan är på Tjärby ?

Detta brukar var fårbete, men har nu antagit en föga fruktbar färg.

Ekplantorna dör inte på grund av brist på vatten,
de går i dvala, när det är kärva förhållanden.

Den gamla örnen på hanget, om möjligt ännu torrare och fnasigare i huden nu…

Den dominerande landskapsfärgen nu är gult.

I fjärran Hovs Hallar, tyvärr inte flygbart i dag, då vi har ostlig vind.

En vall som borde vara grön och växande för ännu en skörd, men som nu…

Skyn kl 1000 vid Tjärby med små nybildningar.

Här  ser du hur björkarna handhar torkan…

Nybildningarna växer hastigt till sig.
Om nybildningarna är lite trasiga i kanterna
indikerar det starka vertikala rörelser i luften.

Här har du kanten av området med Cb-moln i vilka det åskade och regnade.

Nu kom lite regn…

Kanske dags att montera åskledare ?

Du ser det regnar kraftigt ur molnet i bakgrunden.

Hit kom fronten.

Skyn kan innehålla mycket dramatik och det kostar inget att se på.

Landningen med Avan.

                                                                     Blixt och dunder…
                                                                   …hagel och regn…

Körsbär som det fanns fantastiska mängder av.

 Gul cirkel = Där Avan försvann från min blick. Svarta ovalen = där den landade i kornet.

 

Kategorier
Airshows Segelflyg

SHOOT-OUT VÄST 2018

 

 

 

 

 

Nu är det premiärskjutet på Ålleberg…

 

 

 

 

 

 

 

Den mycket förväntade träffen på Ålleberg för modellflygare
och flygintresserade har för första gången gått av stapeln.

Att arrangera en ny modellflygträff kan tyckas ett vågspel,
eftersom modellflygare kan vara trögflyttade…Men denna
träffen hade förutsättningar att bliva något extra.
Jag tänker då på den klassiska miljön på Ålleberg med sin
historiska bakgrund. Där finns det mesta om segelflyg och
med dess historia dokumenterad i segelflygmuseét.

Dessutom fanns allt  man behövde för ett meeting i form av
campingmöjligheter, hangarer och allt det som behövs,
för att
en träff ska kunna flyta på.

Mer än 70 deltagare var anmälda och detta faktum, plus att
det kom nyfikna åskådare, gjorde ShootOut Väst 2018 till
en välbesökt tillställning.

Sen det viktigaste. Vi hade fint väder med mycket sol och
fin termik.

Dessutom kunde vi flyga på Västhanget och Osthanget under
2 dagar.

För de som inte hade elseglare,  hade vi flera bogserkärror,
som
drog upp de stora segelmodellerna.

På lördagskvällen hade vi en gemensam middag på Ållebergs-
restaurangen med god mat och gemyt.

Låt mig säga som deltagare, att det var en mycket lyckad
tillställning, vilken nästa år kommer att bli ännu bättre.

Det hördes inte ett enda klagomål, utan alla tycktes vara
mycket nöjda med ShootOuten på Ålleberg 2018 !

Jag kommer att redovisa ca 300 bilder på bloggen så
häng på, så får du se vad vi gjorde.
Den första posten är lite allmänt om Shoot-Outen. Sen redovisar
jag lite mer detaljerat.

Ett tack till ÅMFK via dess ordförande Kjell-Åke och dess
ständigt på alerten Rolf Maier samt alla medlemmar som ställde
upp med besökarna, vilket tillsammans gjorde träffen till ett
sådant trevlig  sammanträffande.

Naturligtvis ses vi 2019 på Shoot-Out Väst !

Lokalpressen hade en fin täckning av träffen.

 

 

 

 

 

 

 

Ålleberg en klassisk plats för segelflyg sen 1944. Hoppas det kommer att
överleva
framtiden. Allt ser en aning nedgånget ut och jag fattar, att det är
som med allt annat, 
ekonomiska realiteter som styr verksamheten.

Därför är det viktigt för huvudmännen bak Ålleberg, att de utnyttjar alla
möjligheter
att skapa tillställningar, som attraherar människor att komma.
För det är ju människor
som kommer, vilka skapar resurserna. Därför
gäller det att få dit allt,  som har samband
med flyg till Ålleberg.
Man får inte leva med skygglappar, för en dag märker man, att det

blivit helt mörkt.

 

“Nya vingar”

Vid Västhanget mot Falköping

Utsikten är bedårande…

En av de första byggnaderna som uppfördes för segelflyget på Ålleberg

Restaurangen Ålleberg

 

Som du ser, hade vi fint termikväder alla dagar.

Roffe visar sin bästa sida…

Connys Harakka, som ju alla vet betyder skata på finska.

Conny “Skrotet”…

Hangaren kunde vi utnyttja för modellerna. Om ni kommer
nästa år ta med skarvsladdar och fördelningskontakter.

Jepp, detta är SHOUTVÄST !

Fredag morgon kl 0900.

Kjell-Åke ute och morgonpromenerar med sin Cub

Roffe monterar

Del av Fliteline på SHOOTOUT VÄST 2018

 

Rote

 

B-25 Mitchel

En väflygande, alltså skalenligt, P-51 Mustang

 

 

Modellflyg går långt ner i åldrarna

…ser ut som en insekt eller förhistoriskt djur…

 

 

Två tranor som varje morgon fanns en bit från fältet
högljutt diskuterande så det ekade över markerna.

En kärra med Getmotor eller ??

Att fotografera en drönare…är inte enkelt.

En modern tävlingsdrönare…

Drönarpilot med tillbehör.

Jag skulle plåta en bogserkärra, men det kom en elseglare emellan…

 

 

En Viggen blir utbogserad och tankad under färden.

Denna modellen av Viggen var ganska liten.
Flög verklighetstroget under G-svängar med hög lastfaktor.

 

 

Roffe som vanligt på språng.

 

 

 

Så här ser det ut då vi flygbogserar

 

 

Det kommer mycket mer !

Kategorier
Hangflyg modell Termikflyg

MODELLFLYG AVDELNING 1 OCH AVDELNING 2.

 

 

 

 

 

Först hangflyg på HH – sen termik vid Tjärby…

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Hos mig är det inga döda punkter…inte under modellflygsäsongen
i alla fall. Då gäller det att utnyttja tillfällena, då vädret är superbt.
Som det var i dag tisdag. Solsken och knalltermik och som det var i
söndags med fin hangvind på HH.

Jag var på båda platserna och flög. På HH träffade jag några
skärmflygare,
som av nån anledning låg och parawaitade.

Vädret för skärmflyg var perfekt. Nordvästlig vind 5-7 m/sek laminärt.

Min modell flög som på räls. Inget termiskt vid det låga hanget
vid  Segeltorp.

Vinden sval och med mycket energi.

Vi fick 2 timmar i luften, under vilken tid många som
promenerade förbi, begrundade
det jag ägnade mig åt.

I dag tisdag var det i stort vindstilla, solsken och adiabatiskt.
Molnbasen på ca 6000 fot.

Åkte till Tjärby för att lufta min gamla Ava. Makalös termik.
Som vanligt inga problem att
komma upp, utan fastmer knepigt
att bränna höjden på ett för modellen bra sätt.

Här blev det nästan 3 timmar i luften, sen orkade jag inte mer,
då det var mycket varmt.

Jag smällde lite bilder med min Mobius, vilka visar ett par
moment från mina flygningar.

Hoppa ombord !

 

 

 

 

 

 

Klart start Tjärby

Inställning och start av min GoPro

 

 

 

Om jag hade termik ? Have a guess…

 

Ser du min mygga…

Jag gjorde en något brutal landning, för att undvika ett staket...

Min ena vingspets slog i marken.
Men tack vare att jag använder polyamidskruvar blev  enda
skadan vid landningen då vingen vreds, att skruven rök av.
Därmed undvek jag skador på vinge och vingfastsättning.

Vid Tjärby mognar körsbären.

Jepp, kameran funkar efter landningen.

Min Spirit på Segeltorpshanget…

…andäktigt beundrad av de stumma åskådarna…

Den gamle…

…och hans mekaniker.

Skärmflygare som väntar på…?

 

 

Kategorier
Termikflyg

IGG ÅLLEBERG 2018

 

 

 

 

Lite mera storsegelflygeri från Ålleberg…

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Här kommer ytterligare en bunta bilder på temat storsegel.
Kanske nån dubblett…but so what ?

Håll tillgodo !

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Kategorier
Airshows Termikflyg

IGG TRÄFFEN 2018 ÅLLEBERG DEL II

 

 

 

 

…å nu blir det mer bilder !

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Här kommer ett hastigt urval av mina bilder från träffen.
Inga kommentarer, jag hoppas du ser vad det är…

Det kommer troligtvis ännu en laddning bilder ,
så håll ut om du är intresserad.

När det gäller att fotografera segelmodeller..det är
inte lätt.

Ska man fotografera modellerna i luften, måste du ha
något att referera till. Ett annat flygplan, mark, eller
något annat, därför utan
referenspunkter kan du inte
se storlek eller attityd på flygplanet.

Det blir mycket bilder i anslutning till marken,
då får du nåt att jämföra med och kan skapa dig en
helhetsbild av skeendet.

 

Såedemede…

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Schempp- Hirth HS-1 SHK, byggt 1966

Schempp-Hirth, originalet byggt 1966.
Du kan se släktskapet med Vasama, Standard Austria, Salto, SF 26.
De sista planen byggda i trä eller mixat trä/komposit….
Oftast mycket estetiskt tilltalande.
Samt att de flög bra.

 

En sky med 7/8 Cu kan  verka dramatisk  då Cu får drag av Cu Congestus.

 

 

 

 

Pilatus i Schweiz har alltid haft egen stil på sina konstruktioner,
oavsett om det handlar om segel- eller motorkärror.

 

 

 

En modell med stort  sidoförhållande är vackert.
Ett bra Re-tal och därigenom en effektiv vinge får man då på köpet
.
Tänk på att en smal och lång tårtkniv skär mer ur tårtan än en kort och tjock…

 

 

 

 

 

 

Service på bogserkärran.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Tror du att dessa piloterna njuter av sina modeller och sin flygning ??

 

 

Vy söderut.

Kategorier
Segelflyg

IGG- TRÄFFEN PÅ ÅLLEBERG 2018

 

 

 

 

 

STORA segelkärror…

 

 

 

 

…kunde vi som vanligt se på IGG-Träffen på Ålleberg i Västergötland
16-17 Juni.

Jag är som modellflygare intresserad av stora segelmodeller.
De riktigt stora modellerna gör intryck ! Det är helt klart en
annan
dimension på flygningen, jämfört med oss som flyger
med 3-4 meters
modeller.

En kärra med 5-8 m spv FLYGER på ett annat sätt. Mera
skalenligt
och mera, vill jag säga, majestätiskt.
Om vi som flyger “småmodeller” flyger omkring i skyn,
så BEHÄRSKAR
storseglare lufthavet…

Årets meeting på anrika Ålleberg, segelflygets vagga i Sverige,
hade samlat
ovanligt många deltagare.

För oss som var åskådare var det bara att njuta av anblicken
av dessa
imponerande modeller görande det de kan,
vilket är att flyga termik.

Men ska man flyga riktigt stora modeller, då får du ta ett
djupt tag i
plånboken.  Det kan kosta 100-150 K för en
färdig 8 m+ modell…

För egen del får jag som spelar i division 4 hålla tillgodo
med mina
4 m Avor och motsvarande. Men jag är nöjd
med det, för det viktiga
är, att jag får positiva upplevelser.
Att ha möjlighet att se storseglare ser jag som en bonus
och krydda i
min modellflygverksamhet.

Vad som också imponerar på mig, är bogserpiloterna
och bogserkärrornas
förmåga att dra upp en modell snabbt
och säkert. I helgen hade man
till exempel en stor  Sukhoi
Su-26m bogserare…tror jag det var i alla fall.

Tekniken och möjligheterna för modellflygare av  idag
känner inga gränser mer.

Se på modellernas uppbyggnad och materialvalet. Snabbheten
i en uppbogsering
är makalös. Inget segt dragande, utan
modellen far upp med bra hastighet.

Från modellen kan  du idag få telemetri med all info,
du som modellflygare
kan begära. Inflite-cam ger dig live
bilder från din flygning om du vill.

Vad blir nästa steg ?

Väderläget på lördagen då vi var där var ca 6/8 Cu med
bas på ca 4500 fot
med kry korkverkan.
Jag tror piloterna var nöjda.

Jag såg lyckligtvis inga smällar, vilket kan vara en bedrövelse,
då det handlar
om dessa stora modeller. Det närmaste en
smäll vi såg, var en misslyckad take-off
då modellen tappade vingen.
Förhoppningsvis inga andra skador än kanske
att vingbultarna
i plast gick av.

Jag fotograferade som vanligt en hel del och jag kommer att
redovisa bilderna
här på bloggen i minst två poster.

Hoppa in, spänn fast dig och häng med !

Jag lägger inte generellt kommentarer vid bilderna, för du ser,
vad det föreställer…

Häng på, för det kommer  mera !

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Lars-Erik Fridström till vänster och Rune Svenningsson.
Här har du mycket kunskaper och erfarenheter !

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Du ser…det är mycket vertikala rörelser i lufthavet denna storsegellördag på Ålleberg

Ändamålsenlig bogserkärra.

 

 

 

 

 

 

 

 

Pitts S-A

 

 

 

Ka-6 E. Fast jag tycker Ka-6 Cr flög bättre…i full size.

 

 

 

 

 

Enda incidenten…

…modellen tappade vingen vid en misslyckad start  med kapottering….

 

 

 

 

Kategorier
Teknik, allmän

MASKINBYGGARNA PÅ ÅLLEBERG

 

 

 

 

Byggarna av maskiner, motorer och annan skön mekanik…

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

…ställde som vanligt ut sin alster i samband med IGG-träffen
på anrika Ålleberg.

Man disponerade en hangar för sina alster. Dock var det inte
så många deltagare som vanligt på denna maskinbyggarträff.

Det nya jag lade märke till,  var stridsvagnar av olika åldrar.

De var mycket fint byggda och framhävde den tekniska kunskapen
hos byggarna. Får se om de efter slutfinish och målning kan skapa
den känsla av osårbarhet och oövervinnlighet, vilket en stridsvagn
utstrålar på ett slagfält.

Den stridsvagn som imponerade mest på mig,  var en modell, ännu
långt ifrån färdig, av strv 103 C  eller som den också heter strv S.

Här hade byggaren utrustat den med en gasturbin för drivningen.
I original hade strv 103 en 4-cylindrig dieselmotor och en gasturbin.

Kanske motorbyggarna skulle lägga lite vikt vid uppvisning av funktion
hos sina maskiner. Alltså ett schema efter vilken man demonstrerar sina
alster för publiken. Lite struktur på föreställningen skulle nog främja
deras marknadsföring.

Jag blir alltid imponerad av byggarnas kunskap, hängivenhet och vilja.
Han som byggt en Volvo hydraulgrävmaskin, sa han hållit på med den
i 13 år…

Här kommer lite bilder med lite förklaringar och längst ner en video
på strv 103, då han uppvisningskör den med gasturbinen.

Håll tillgodo !

 

Radialmotor

Ja, du ser en V-12 inlinemotor.

 

Hur en radial- eller stjärnmotor funkar ?
Klicka HÄR.

Mannen i gul tröja är byggare/ägare till Volvon.
han har byggt i 13 år på den…

Lite av det som krävs för att manövrera en hydraulgrävare.

Allt skalenligt…

 

Även manöverspakarna och handtagen i förarhytten fungerar.

 

 

 

 

 

Någon spekulerar på en Mercer…

Ett konstverk

 

 

Fronten på en strv 103 med galler som ska bryta eventuella  RSV-strålar.

Ingenstans i bandaggregatet går metall mot metall, utan det
är gummi mot metall.
Varför ? Det ska gå tyst.

Strv 103 chassi. Närmast gasturbinen,  framme vid kanonen
de två hydrauliska pumparna med hydrostater.

Hydrostatiska hydraulmotorer

Turbinen

 

Som du ser endast 4 bärhjul .

Motorstart.

Jo, detta är en TUNG modell !

En Panter eller Panzer 5. Starkt influerad av den ryska T34 med
sluttande front och tornpansar
för att kunna deflektera och tåla träffar.

Ett utomordentligt bra bandaggregat.

5 mans besättning. Den “extra” besättningsmedlemmen
radiooperatör och skytt på ksp i fronten.

En Panter som med stor sannolikhet var  krigets bästa stridsvagn.
En del versioner
utrustade med stabiliserad kanon och IR-sikte.

Kolla konstruktionen av bärhjulen och deras upphängning.

En Panzer 6,  Tiger Ausführung 1.

En duellstrid med denna stridsvagnen skulle jag inte då vilja delta i.

En dubbelstjärna.

 

Sherman, tillverkades på löpande band i 10000- tal.

Sherman hade en hög profil, vilket påverkade dess stridsvärde.

En Shermanstridsvagn. Av tyskarna kallad “Ronson”
eftersom de så lätt bröt i brand.

Denna stridsvagn ingen match för tyskarnas P4, P5 eller P6.

 

 

 

Kategorier
Okategoriserade

HANGFLYGNINGEN SOM NÄSTAN INTE BLEV…

 

 

 

 

 

…därför jag planterade  skor i stället…

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Ofta har jag hävdat på detta forum, att då jag är ute
för att modellflyga, då kan jag nästan alltid förvänta mig,
att något oförutsett och från flygning helt väsensskilt
inträffar.

Det jag ska berätta nu, kanske bekräftar min förmodan.

Dagen var en fin sommardag i förra veckan. Vi har ju
upplevt
en lång period med sol och mycket torrt väder
den sista
tiden.
Vinden var västlig, vilket var en förutsättning
att kunna
flyga hang med min modell vid Tönnersa Strand
längst
in i Laholmsbukten. Hanget är troligtvis…Sveriges

längsta kusthang, ca 20 km långt och 3-8 m högt.

Det är en av mina favoritflygställen, eftersom det är
lättillgängligt
och ligger nära Halmstad.
Det sistnämnda påståendet om lättillgängligheten,
skulle jag få skäl i att ifrågasätta
efter mina äventyr
denna min förväntade fina flygdag.

Området där jag flyger, är ett naturskyddsområde, vilket
Länsstyrelsen Halland har renoverat och återställt under
de senaste åren. Området hade som de flesta blivit förbuskat
och igenväxt av sly, tall och björk, vilka hade brett ut
sig över sanddynerna, så biotopen blivit helt förändrad.

Länsstyrelsen hade beslutat att restaurera området genom att
ta bort sly, tall och björk, så man kunde bana av humuslagret
och åter få fram sanden och därigenom återskapa dynlandskapet.

Detta gjordes på ett ganska brutalt sätt med stora maskiner
och många besökare reagerade. Men nu, då det är färdigt,
kan vi se, att resultatet blev mycket bra.

Jag skriver om förändringen, då det påverkade mitt vägval
ner till hangkanten. Allt hade blivit mera öppet och inbjudande
nu.

För att komma ner till platsen vid dynkanten mot havet parkerar
jag normalt vid parkeringsplatsen. Sen monterar jag modellen,
tar mitt pick
och pack och promenerar längs den inre dynkanten
till min
pilotplats ca 700 m söderut.

Med tanke på den torka vi haft, att man röjt i skogen och öppnat
upp,
trodde jag, att jag fick en strålande idé…

I stället skulle jag köra en skogsväg söderut de 700 metrarna för
att kunna gå den korta vägen ner till min pilotplats.

Där jag parkerade bilen,  höll man på att färdigställa ett fårstängsel,
vilket ska hysa ett större antal får, som ska beta av markens sly,
vilket ofelbart kommer att växa upp, då man tagit bort den högre
växtligheten.

Så ut med grejorna, sikta på havet och iväg. Avståndet att gå ca 250 m,
vilket är mindre än de 700…

Första biten var enkel med avverkad mark, sen kom ytor med sand, vilket
kommit fram efter topphyvlingen.

Men sen…började besväret. Jag gav mig ut i terrängen,
då jag förväntade 
att torkan skulle gjort det träskartade området torrt,
så man relativt lätt
kunde gå igenom.
Det var mycket högt kraftig gräs, cirka en halv m högt,

som gjorde det aningen knepigt att ta sig fram med modell i ena
handen
och min radio i andra. Men det gick.
Gräset blev högre och högre och jag
kunde inte se, vad som
dolde sig i gräset, vilket gjorde framryckningen
lite osäker.

Ett tag tänkte jag avbryta, men vem vill erkänna ett misstag
med en gång ?

Jag knegade på under ständigt ökande besvär. Dock tycktes
marken vara relativt torr, viket var ett incitament för mig att

plöja vidare i det frodiga gröna havet.

Efter halva vägen var jag svett och trött…men ge mig…aldrig.

Det skulle jag gjort, men jag visste inte då,  vad som
väntade 50 m längre fram.

Just som jag passerade en lega efter en älg och tog ett steg
framåt, fick jag,
låt oss säga  en storartad överraskning:
Jag klev rätt ut
tycktes det i ett tomt hål…jag sjönk ner till
halva låret i gyttjan !

Du ska veta, jag var klädd i fina ljusa byxor, en märkesjacka,
som var vit
och mina väl ingångna gamla slitna favoritskor.

Om du föreställer dig en pensionär stående i kolsvart gyttja ute i det
gröna med en
modell i ena handen och sändaren i andra….
stående aningen villrådig och tycktes tänka vad har hänt..
då har du en bild av mig.

Det gällde att ta sig upp nu. Men först rädda min modell och min radio,
vilka jag placerade i det höga gräset väck från gyttjan.

Efter oändlig,  som jag tyckte,  möda fick jag benen ur den klistrande
och sugande gyttjan. Problemet var nu  mina skor…de satt
mer än en halv meter ner 
i Tönnersaskogens ävja.

Av med jackan och liggande på magen stack jag ner
min arm och fick tag i min ena sko. Den satt nästan med fast
som gjuten i betong men det berodde på det  vakuum som uppstod.
Till slut lyckades jag under  svavelosande eder lossa min pjuck.

Nästa sko satt också fast och då jag låg på magen och försökte
få tag i den, 
lossade min klocka…nere i hålet. Allt enligt Lagen
om allts Djevflighet.

Jag lyckades få tag i min exklusiva… Lurex, som jag köpte för
100 spänn på OK-macken för 10 år sen
och som gick på sekunden.
Jag tappade klockan, då den lilla pinnen som
håller armbandet
hade hoppat bort under mitt rotande.

Alltnog klockan bärgades, då den hamnat i skon och nu återstod
bara att få upp min sista fotbeklädnad.
Ny neddykning med armen
i gyttjan och min axel mot marken och efter svett och svordomar
hade jag den vid
ytan.
Hur skon såg ut ? Som en kolsvart lerklump.

Nu förstår du käre läsare,  att en klok person efter denna erfarenhet
hade gett upp, vänt om och gått tillbaka.

Men jag var just då inte klok nog,  att göra det, utan jag beslöt
mig för i min då vettlösa envishet, att jag
ska försöka lite till,
eftersom det ju inte var långt kvar till den hägrande fasta
marken
och möjligheten till flyg.

Så expeditionen fortsatte mycket sakta och mödosamt. Det gick i
5 m etapper, då det var fysiskt mycket svårt att kämpa sig fram.
Efter cirka 20
meter  då jag for ner i nästa gyttjehål.

Marken indikerade inte dessa dyhål, då ytan hade torkat och såg fast ut.

Denna gången åkte jag ner till livremmen…. Kan du se synen ?
En man stående i ett gyttjehål tillsynes utan ben med ett plan i en hand
och en sändare i andra handen ? Groteskt…säkerligen.
Hade jag sett mig själv, hade frågan osökt varit:”Vad gör han ?”

Nu blev det att försöka komma ur suget från den svarta gyttjan. Ny ritual
med att lägga modell och radio åt sidan, sidan så jag skulle få rörelsefrihet.

Detta var  mycket fysiskt ansträngande. Jag är ganska gammal,
men jag är
i god form efter regelbunden träning på gym och
många cykelmil, så utan min goda form,
så vet i tusan hur det gått…

Alltnog, jag lade ifrån mig modell och sändare  och stod i mitt hål
omgiven av den starka doften av kärr, ruttna växtdelar och
omsvärmad av ,
som jag tyckte,  traktens alla flugor.

Flugor då man står i ett dyhål i gassande sol är synnerligen
irriterande, så har jag inte överdrivit.
Värmen var gassande i stillheten och mina
tankar förbannade
mitt dåliga beslut att fortsätta.
Jag kom upp , men i hålen fanns mina skor…

Nu var kris…jag ville för allt smör i Småland bärga mina skor.
Skorna var ett par loafers av fabrikatet LLoyd  storlek 44.
De var mina
favoriter. Alltså fick jag lägga mig på marken,
sticka ner handen så djupt jag kunde
i hålet och denna gången
tog jag inte av min fina vita jacka.

Skorna kunde jag känna längst ner, men de var omöjliga att få
upp,  trots jag drog för allt jag var värd.

Efter 5 minuters förgäves fiskande, då jag och jackan, för att inte
tala om mina byxor
hade antagit en kolsvart färg från gyttjan,
då gav jag upp.

Jag tänkte att mina  pjuck får någon gång bli två artefakter,
som arkeologerna kanske finner. De tolkar väl
detta fynd av
mina skor som en kult- och offerplats…

Ok , föreställ  dig synen av  en modellflygare , som ett svart
gyttjemonster utan skor men med modell och radio i handen
i en strandskog i södra Halland funderande på vad ska han
företa sig nu ?

Efter jag bärgat mig själv ur detta svarta hål, var jag
utomordentligt fysiskt trött. Det var jobbigt att ta sig upp,
så därför var jag tvungen att pausa och fundera ordentligt
på närmsta framtiden.

Slutligen hade jag fattat ett beslut,  jag skulle tagit långt tidigare,
vilket var  att vända om och gå bästa vägen tillbaka till bilen.

Det var liksom inte läge att fortsätta ner mot hanget nerkletad
med gyttja och i strumpsock…fast jag medger,  att fortsätta var
en tanke,  som  snabbt gjorde en runda i min hjärna,
men jag besinnade mig…

Min sändare var nu försedd med lager Tönnersagyttja liksom
min Spirit. Jag hoppades
det skulle gå att rengöra,
utan att funktionen hade blivit påverkad.

Således helt om marsch, vilket var en överdrift,  ty det gick
icke i marschtakt.

För att ta mig ut lättare,  beslöt jag mig för en något annorlunda
väg, som såg lite
enklare ut…Det var den inte.
Gräset var mer än en meter högt och jag fick vila
var 5. meter
och spana framåt på min vacklande väg.

Inte bara var det högt kraftigt gräs, ca en m högt och segt som
gummi,
i gräset dolde sig döda björkar, som snärjde den
gående modellflygaren
och gjorde livet mycket svårt för honom.

Jag föll flera gånger och det är inte enkelt..att falla menar jag.
Det gällde ju att rädda radio och modell i första hand och i
andra
hand försöka ta emot mig själv, då jag föll som en säck potatis.

Jag vet nu,  hur marken luktar i Tönnersa Skog !

Under min strapatsrika reträtt förbannade jag mig själv,
vad jag gett mig ut på !

Inte en gång utan ständigt. Detta var bra,  för det triggade adrenalin
ur binjurarna,
så jag fick signaler till hjärnan att mala framåt.

Eftersom jag inte ger upp så lätt, hade jag efter 15 – 25 minuter
kämpat mig fram till
relativt fast mark, vilket jag upplevde som
en oändlig befrielse, då jag nu kunde gå
utan att riskera att falla
omkull.

På den relativt fasta marken hejdade jag mig  och begrundade
min situation och mig själv.
Första tanken
var,  att jag ser bedrövlig ut med all gyttjan på mig
och utan skor. Jag var något osannolikt och groteskt vill jag säga.

Min förhoppning var,  att detta är en folktom plats, där
sannolikheten att
möta någon annan människa borde vara
disjunkt  vid denna tid.

Hur fel hade jag inte…då jag kom sakta och mycket försiktigt
gående i det steniga gruset på mina ömma fötter i mina
svarta strumpor mötte jag två man, som monterade fårstaket.

De såg på mig,  som om jag vore en vålnad från underjorden
och jag kände att situation
fordrade någon form av förklaring av mig,
som kunde motivera mitt dåvarande utseende .

“Jag är modellflygare”, var min något inadvekvata ursäkt,
till varför jag
såg ut som en halländsk Godzilla.
Tänk om denna man trodde alla modellflygare skulle se ut
på det sättet jag gjorde ? Då blev han aldrig modellflygare.

Efter ytterligare förklaring från mig sa staketuppsättaren att,
“Det finns
en parkeringsplats längre bort”.
Jaha, var mitt svar, jag vet,  för jag har
varit och flugit här i 45 år,
så jag är aningen bekant med omgivningen…

Männen avlägsnade sig och jag hörde deras kommentarer.

Kommen till bilen kunde jag se, hur jag såg ut…bedrövligt !

Först blev det att demontera min Spirit och lägga den och
radion i bilen.

Men hur skulle jag kunna transportera mig själv utan att
smutsa ner
bilen invändigt ?

Jo nöden är uppfinningarnas moder. Jag tog en stor svart
sopsäck
gjorde två hål i den för benen och trädde den på
min svartleriga
lekamen. I sätet lade jag ut ett vindskydd
vi har då vi är ute, för att inte smutsa ner stolen.

Mina händer spolade jag av nödtorftigt med en flaska vatten
för att inte kleta ner  ratt och instrument.

Sedan bar det iväg hemåt med en känsla av oändlig
tillfredsställelse
att slutligen  ha kommit så här långt i
mitt hangflygäventyr.

Förresten har du känt, hur märkligt det känns att köra bil
barfota ? Jag menar känslan i fötterna på pedalerna utan skor ?

Jag körde in bilen på gården,  för att min Via Dolorosa skulle
bli så kort
som möjligt inför spejande grannar.

Hemkommen gick jag in i duschen och spolade av det värsta med
kläderna på.

Då jag spolat av det värsta och tog av jackan ramlade det ut
en halv kubikmeter
gyttja ur ärmarna…

Mina kläder fick jag köra två gånger i tvättmaskinen, innan
de blev rena. Hemma låg en tung doft av gyttja och kärr efter
mitt duschande.

När äventyret efter gyttjebadet var något så när avslutat,
kanske läsaren tycker, jag skulle
sätta mig och tänka efter…

Nä, inte jag, jag bytte kläder, gjorde ren min sändare och torkade
av min Spirit, drack lite saft, lastade bilen och for iväg riktning

hanget igen ! Du tror väl inte jag ger mig…

Nu parkerade jag bilen vid den riktiga parkeringen och gick
ner till min
pilotplats den vanliga vägen. Det tog knappt 10 minuter
att gå från parkering till pilotplats…

Sen fick jag två fina flygningar på 1.5 timma !

Man får aldrig ge sig ! Man brukar ju säga att

“Den late bär hellre ihjäl sig , än går två gånger ” .
Jag tycker det talesättet,  eller det om att “Genväg är senväg”,
har båda lite relevans till  mitt gyttjebad…

 

Här kommer bilder. Jag skulle gärna haft bilder från mitt äventyr
i träsket, men det var liksom inte läge att ta fram kameran då…
vilket du säkert förstår !

Men nästa gång då…

 

Kameror är Mobius och GoPro.

 

 

Här, vid den gula pilen blev det mitt Waterloo.
Bilden är en gammal Google Mapbild,
som inte stämmer med naturen i dag.

Så såg terrängen bitvis ut där jag botaniserade…

Varför jag ville hit…

Landning 1 på G.

Ny jacka på mig och nya byxor och skor…

Insvängning på final.

 

Strax sättning.

Landning 2 på stranden.

Min fågel i sitt rede…

Här flyger jag.

Du kan se Lagans mörka vatten flyter längs bukten…

Efter min flygning vill jag visa,  att allt inte är svart gyttja vid Tönnersa…

 

 

 

 

Här ska det gå en flock får och hålla borta slyet.
Därav staketet, vars uppsättare jag mötte…

 

 

 

 

 

Kategorier
Segelflyg

IGG 2018 ÅLLEBERG

 

 

 

 

IGG-träffen 2018 på Ålleberg avhålls den 16-17 Juni.

 

 

 

 

 

 

 

Storsegelträff på Ålleberg den 16 och 17 Juni. Du som är
intresserad av stora segelmodeller eller konsten att bygga
mekaniska anordningar och motorer ska besöka Ålleberg
då.

Så här skriver IGG Sverige på sin hemsida: