Enligt uppgift innehöll teamet 29 personer, som
var och en hade sin uppgift.
Teamet hade tillgång till all teknologi, vilket
krävdes vid fabrikationen. Inga trånga sektorer
någonstans. Allt tillhanda.
Traditionsenligt avhålls ovanstående tävling i morgon lördag.
Inbjudan med lite fakta här:
Denna fina video med contrails illustrerar hur luften strömmar efter en vinge.
Åskådliggjort genom den kondenserade vattenångan från motorernas
avgaser.
Man kan se den kraftiga nedåtriktade luftströmmen, som uppstår
efter vingen har ändrat riktning och hastighet på den luft, som
passerar vingen.
Vad som också är lätt att se, är hur luft transporteras från undersidans
högre tryck till ovansidans lågtryck över vingspetsen.
Vid denna strömning uppstår en vortex (virvel) i spetsen, vilken man
försöker minska genom att använda winglets. Du kan se, hur
vortexen roterar inåt kroppen på respektive sida.
Alla virvlar kostar energi och att alstra lyftkraft kräver något,
som drar eller skjuter planet framåt.
Att skapa lyftkraft kostar motstånd.
Samma sak med spetsvirvlar, de kostar energi.
Kolla videon och begrunda.
Dessa virvlar uppstår, antingen du rattar en fullsize Airbus 380
eller en friflygande A1 modell.
Hannes Illipe i Kungsbacka skickade mig en bunt
bilder från sitt byggande av Mills dieslar 1.3 cc.
Nedanstående två länkar innehåller det mesta,
ni behöver veta om motorn.
http://www.modelenginenews.org/cardfile
/hardinge.html
http://www.adriansmodelaeroengines.com
/catalog/main.php?cat_id=110
Hannes ville bygga den enligt originalritning och
han ville vevhuset skulle vara sandgjutet med dess
lite grova yta.
Jag vet inte hur många han byggt, men han hade,
som jag tidigare redogjort med sig två till
SMOS-meetinget i Kungsbacka den 10. Juni.
Motorerna gick utan problem.
Mills 1.3 cc motorer finns att köpa nytillverkade i
replikaform.
Och det finns gott om Mills på E-bay till förmånliga priser.
Jag presenterar Hannes bilder utan kommentarer.
Man ser vad som sker.
Det är glädjande att se, att bygglusten och nyfikenheten
att ta fram en egenbyggd motor fortfarande finns hos
modellflygare i Sverige.
Håll tillgodo med Hannes bilder på sitt bygge !
Egenbyggd modell – egenbyggd motor
Jaha, nu är det Midsommar…så nu går det mot Jul…
Men glöm det faktumet och njut av de nordiska ljusa kvällarna,
speciellt nu med den längsta dagen på norra halvklotet.
Tänk om du bott i Afrika vid ekvatorn…där släcks ljuset på 5 minuter
kl 1800 !
Jag har tagit bort länkarna till berguvens bo, då de tre ungarna lämnat boet.
Samma sak med havsörnen. Han lyfte i går kväll på egna vingar.
Nu siktar vi på nästa år med fåglarna och njuter vår egen natur.
Gläd dig i din Midsommar, helst i goda vänners lag.
Midsommar är ju något speciellt för oss nordiska människor eller hur ?
Kanske du önskat, att du kunnat flyga runt midsommarstången
med samma skicklighet, som denne utomordentligt välflygande
pilot hanterar sin Starfighter ?
Onsdagen, i alla fall i södra Halland, bjöd på ett underbart
väder i alla avseenden. Ca 23 grader varmt, västlig vind 5 m/sek.
Vad kan jag begära mer, om jag är flygsugen ?
Livet handlar inte om att ha prylar eller att vara omätligt rik.
Det handlar om att få goda och positiva upplevelser.
Mig kostar det i regel bara lite möda.
Det är därför, jag är en aktiv modellflygare i mitt hjärta.
Alltså åkte vi ner med pick och pack till stranden, där vi
inte behövde trängas med mer än oss själva…
Väderläget var som ovan och vinden var lite dragen mot nord.
Troligtvis hade det varit perfekt på Segeltorpshanget vid
Hovs Hallar.
Men nu var vi här och det gick utmärkt att flyga.
Under eftermiddagen drog sig vinden mot väst och
minskade från 5 till ca 2 m/sek.
Enda malörten i bägaren var, att jag glömt min GoPro hemma.
Så alla bilder och all video har jag tagit med min Mobiuskamera.
Jag tog video och stillbilder. Flera stillbilder klippta ur videon,
vilket visar, vilken kvalitet denna lilla kamera kan prestera.
Jag gjorde ett bildspel, för jag tycker det kan vara lite
tråkigt att bara rada upp bilder. Lite rörelse gör det
intressantare.
En liten videosnutt blev det oxå.
Så har du inget för dig just nu så kolla det som finns här.
Det kan kanske ge dig en aning om, hur fint vi hade det.
Ett sätt att tillbringa eftermiddagen.
Växtligheten har verkligen fått fart efter regnskvättarna vi fick.
Tur inte huvudet följde med…
En modell, ett fint hang, laminär vind och sol.
Perfekt läge.
En ärrad modell och pilot.
Skuggan plockar blommor eller ?
Min eftermiddag vid stranden
Jag pratade med en gammal arbetskamrat, Boris om sjöfart och
vi kom in på ämnet segelfartyg.
Han härstammar från en gammal sjöfartssläkt i Nyhamnsläge,
som bär släktnamnet Chronberg. Nyhamnsläge en känd plats i sjöfartskretsar. varifrån många befälhavare härstammade.
Själv har Boris tjänstgjort som 1. styrman i handelsflottan
innan han började inom stuverinäringen som förman och terminalchef.
Fartyget vi talade om, var Sveriges tidsmässigt längst seglande
bark, som bar namnet “Rolf.”
Hon var registrerad i Halmstad och 1. styrman var en av Boris
släktingar. Jag blev intresserad av fartyget då han berättade om det och letade fakta.
En bark är ett fartyg med tre eller fler master där aktermasten,
mesanmasten är gaffelriggad. De övriga masterna är råriggade som på en fullriggare, vilken har rår på samtliga master.
Fartyget byggdes i Norge 1891 och blev insatt på kaffetraden
mellan Europa och Sydamerika.
1923 köptes fartyget av Tage Jönsson och barken
döptes om från “Jonstorp” till “Rolf”, vilket var hans yngste
sons namn.
“Rolf” var ute för många äventyr både som last- och skolfartyg.
Mest känd blev hon kanske, då hon under en resa till Boulogne
med last av trä sökte nödhamn i Norge.
Inseglingen under storm in i en trång hamn var ett bevis på
enastående sjömanskap av befälhavaren och besättningen,
trots fartyget var svårmanövrerat på grund av läckor och skador på riggen.
Sin sista resa gjorde Sveriges äldsta bark, då hon avseglade från
Danzig lastad med kol den 3 september 1931. Utanför Bornholm
mötte hon en så våldsam storm, att däckslasten gick överbord
och hon började läcka.
En vecka efter avfärd Danzig befann sig fartyget utanför Kristiansö.
Här fick hon en serie av brottsjöar över sig och miste nästan
hela riggen.
Trots fartygets nästan redlösa tillstånd lyckades befälhavaren,
kapten Tage Jönsson med hjälp av sin duktiga besättning föra “Rolf” tillbaka till Danzig.
Kaptenen, som var delägare i fartyget meddelar, att det under nu rådande sjöfartskonjunkturer ej torde löna sig att reparera barken, varför detta skulle bli den sista resan.
Efter det sista haveriet blev hon condemnad och upphuggen.
Dock en detalj sparades ,vilket var mesanmasten, som nu står
nere i Torekovs hamns museum.
Jag hoppas bilderna ger en aning om, det mycket hårda livet för
besättningen på ett seglande skepp under tidigt 1900-tal.
Vi kan ju fundera över, hur människorna danades, som tjänstgjorde å 1920-1930-talet.
Det krävdes yrkesskicklighet, hårdhet och uthållighet att ingå bland däcksfolket ombord på ett seglande handelsfartyg.
Skulle någon klara det livet i dag ?
Bilderna delvis från Digitalt Museum och andra öppna källor,
där man fritt kan använda material för icke kommersiella ändamål, om intannat anges.
“Rolf” i Göteborg ? Detta med tanke på SAL-fartyget och flytdockan.
“Rolf” på slipen vid varvet Halmstad. Slipen finns ännu (2017) kvar.
Kättingen till ankarspelet. Att låta ankaret fara ut genom klyset var inte svårt. Men att ta hem på kättingen, det var tungt jobb. På vissa segelfartyg hade man en donkeymaskin eller ångmaskin, som stod på däck, vilken kunde utnyttjas för hemtagning av kätting eller sättning av segel. Det förekom även man hade vinddrivna spel. Annars var det en Capstan eller gångspel som gällde.
Förberedelser för sättning av överbramsegel.
Beslående av undermärssegeln på fockmasten.
Platsen där man skaffade.
Kyl och frys….nä, man medförde råvaror.
På bordet här kanske stekt sill och potatis ?
Under luckan i rummen, i hålskeppet där man bland annat placerade ballasten för stabiliteten och för att få rätt metacenterhöjd och tyngdpunkt, så att fartyget skulle röra sig mjukt i sjön och inte vara för styvt eller vekt..
Rorgängarens plats. Han fick i alla fall mycket frisk luft.
Framför ratten står en konstruktion med “horn” på sidorna.
Det är kompasshuset. Hornen innehåller järn som man använde
för att kompensera felvisning på kompassen, då man devierade den. Tänk dig Nordsjön i November. Kuling och regn, 3 grader varmt…
God gång i frisk bris på babords låring.
Del av besättningen stående på eselhuvudet i stormasten.
Man har till och med fått upp kocken där.
Besättningen på “Rolf”. Detta är grabbar som inte hade mobiltelefon, dator eller tv.
Men de hade yrkesskicklighet och muskler.
Ett levande skepp.
På bogsprötet där förseglen är halsade.
Jagare ,klyvare och fock.
God gång.
En bark har inte rår på alla master. Den akterliga masten är Mesanmasten, där man för ett gaffelsegel och över detta ett toppgaffelsegel. Fullriggare har rår på alla master. Masterna framifrån: Fockmast, stormast och Mesanmast.
Del av besättningen seglar i storbåten.
Dessa pojkarna bråkade man inte med på dansbanorna.
I byssan med koleldad spis. Om man hade mikrovågsugn…?
Spis med slingerskydd så inte potatisgrytan åker i durken, när fartyget kränger.
Beslående av underbramsegel på stormast.
Rorgängarens plats. Ovanför har han mesanbommen.
Skansen, besättningens bostad. Ingen lyx.
Att gå på grund behövde inte innebära totalhaveri.
Man tätade läckor, väntad på flod och beställde bogserare,
som kunde dra loss fartyget.
Sättning bramsegel stormast.
Söndagsbesök ombord av kanske redarfamiljen.
Kaffebordet uppdukat…
“Rolf” i torrdocka. Man kan lägga märke till den relativt stora undervattenskroppen, som dels skapade volym för last och dels gav bra seglingsegenskaper, då man
minskade avdriften vid segling nära vinden.
Denna bilden visar “Rolf” liggande norr om Tullhuset i Halmstad.
Om jag ska vara elak… så lade jag märke till bland annat detta:
…man försöker att flyga ner modellerna i marken, istället för att landa
genom att hålla upp och låta planet sjunka igenom.
Observera att då du sjunker igenom, gör du inte det,
för du viker dig, du gör det, för att dina vingar inte generar
tillräcklig lyftkraft.
Du har fullständig kontroll, om du gör rätt, tills hjulen
tar i marken.
…det gäller att ha koll på sin motors tomgång,
annars kommer du aldrig ner.
…en B-25 visar upp skevroderbroms och brist på
sidoroderanvändning i en stigande sväng.
Modellen går åt ett håll trots piloten svänger
åt ett annat håll. Resultatet blir så småningom en
överstegring, vikning och haveri.
…man tycks ofta glömma att behålla spaken i magen
efter landning. Alltså reser sig stjärten och modellen
ställer sig på nosen.
…två fina WWI. dubbeldäckare smäller på grund av pilotfel.
…ibland slutar allt fungera på en flygande FW-190
och den återförpassas till byggsatsstadiet.
…det går inte bra att skörda majs med en Corsair,
även om motorn är borttagbar.
Torsdagen den 15. Juni, flög SAAB 39-Gripen-E, vilket är den senaste
versionen av flygplanet.
Planet är något större, har starkare motor och mycket kraftfullare och bättre
elektronik, som är nödvändig för morgondagens krav.
Som ni ser på videon, utföll allt till belåtenhet. Googlar man runt lite, så
prisade piloten flygegenskaperna och då särskilt accelerationen.
Det ska bli spännande att se den förhoppningsvis nästa år
på Flygvapnets Huvuduppvisning !
Vi kan tydligen fortfarande bygga flygplan .
Mockup från Malmen 2016
Första flygningen SAAB- 39 Gripen E, Juni 2017 Malmen.
Jag kollade igenom min bildskörd från SMOS linflyg-
och motormeeting i Kungsbacka den 10. Juni.
Några bilder fann jag värda att publicera tillsammans
med två små videosnuttar.
Kanske inte alla hört, en gammal bensinmotor med
tändstift köras förut…
Om du är linflygare, utsätts du mycket sällan för
radioproblem…kanske ett skäl att förenas med de,
som snurrar runt då de flyger…
Här kommer lite bildmaterial och vi ses nästa år igen !
Ovanstående bilder från en landning.
Kolla ställets något spagatliknande position på ingressbilden ovan.
Från Kungsbackaklubben stuga
Ingvar Nilsson utfärdar diplom och sammanställer prislistan
Radionostalgi. O.S Cougar, ett närmast desperat försök
att ta igen marknadsandelar från Futaba som kommit med
sin nya servoförstärkare i mitten 70-talet. Det hjälpte inte.
O.S servona knirrade lika mycket som förut.
Sanwa fick ett genombrott i Sverige tack vare Bertil Beckman.
Försvann ganska snabbt efter kvalitetsbrister bl. a.
Logon Kungsbacka.
Egenbyggd tändstiftsmotor.
Det gäller att ha ordentligt skärmade tändkablar. Viktigt att skärmen
är helt ansluten runt om i ändarna, annars går skärmen som en antenn, vilken
sprider RF som Grimetonsändaren.
Hembyggd Mills diesel av Hannes i Kungsbacka.
Jag tänkte på en sak…om man hade glasblästrat vevhuset ?
Vi har ju bara 10 fingrar…
Heron Diesel som tillverkades på Isle of man 60-talet.
Anordningen bakom propellern är mekatroniken
som styr tändimpulsen till stiftet.
Antar att impulsen styrs av ett Hall-element.
Ove Anderssons modell. Motor en Webra.
Beteckningen på främre lagerhylsan “R”
torde väl betyda” Rear intake”.
Kungsbackafältet.
Klubbstugan
Nedan två små videosnuttar.
Hembyggt, tvåtakt, tändstift och bensin.
En Heron som varvar bra. Häftigt portad.
Här ytterligare en samling bilder från linflygmeetinget i
Kungsbacka den 10 Juni.
Det är lite blandad kompott, men jag vet mina besökare
på bloggen vill ha bilder. Kanske jag haft med någon bild
förut men det bjuder jag på….
Hellre tio bilder för mycket än en för lite !
Ett meeting är inte bara flygande, utan den sociala samvaron
är minst lika viktig.
Som på alla meeting där modellflygare träffas, utbyter man
erfarenheter och hälsningar. Jag tror, att en av de mest
förekommande frågorna på ett OT-meeting är:
“Du, minns du när…” ?
Kanske man också tänker, då man träffar gamla kamrater,
man inte sett på länge: “Han har blivit äldre”….Fast jag
själv åldras ju naturligtvis inte…
Jag känner igen mig varje dag i badrumsspegeln och jag
ser ju likadan ut som för 50 år sen…eller hur ?
Men det är inte utseendet, som bestämmer åldern,
det är, att man har ett levande och brinnande intresse,
som håller dig som modellflygare ung !
Luta dig bakåt och dröm dig till linflygandets frihet och ekvilibrism.
Ove Andersson – mästaren.
Oves King Cobra startberedd
Full kontroll.
Några kärror som slagit ut i solen.
Undrar hur många avbrutna blad från 10 x 6 propellrar, som sitter planterade
i en svenska jorden ? 10 x 6 var ju den vanligaste snurran som flögs med på 70-90-talet
En Navy-Nobler
Skydd för bränslenålen.
Denna kärras vingpatina påminner om Grunau Babyns vinge på Ållebergs Segelflygmuseum.
SE-ADP en Grunau Baby ESG-31.
Stående på Segelflygmuseet Ålleberg/Falköping.
Alla som flugit diesel minns väl denna dunken…och den
lilla aluminiumpipen som placerades i skruvkorken…
En stilren och vacker modell.
Nobel kärra…
Kan man kanske konvertera till RC ?
Kajs ? Nobler.
Jag byggde en Auster Autocrat bestyckad med en Taifunmotor.
Taifun Hurricane var en superfin motor. Jag monterade en rc-förgasare
där jag trängde ihop insugningsröret för att bättre anpassa till en diesels
respiration. Ljuddämparen svarvade jag ur en mässingsbit med fin
passning runt fodret. Från avgassamlaren gick två mässingsrör ut.
Fint ljud och den gick tyst.
Kolla tanklocket…
1 styck linflygbil…
Snyggt från Anderstorp.
Än en gång…kolla det fjäderbelastade tanklocket.
Kraftig flektion på sidorodret.
Du ser, vi hade fint väder.
Fredde från Alingsås. En glad ung pojke.
Som Ingvar redan beskrivit genomfördes en tävling vid träffen.
Dessa modellerna är små och flyger snabbt, varför de är mycket
svåra att fotografera.
Jag fick koncentrera mig på lite “runtomkringhändelserbilder)…
Här kommer en laddning från tävlingen.
“En gång fick jag en så stor gädda”, säger Ingvar Nilsson.
Detta är del 2 av min rapport från SMOS linflygträff i Kungsbacka.
Bilderna är allmänt hållna och eftersom jag har många bilder,
får jag dela upp de i två poster.
Bilderna tarvar inte speciella kommentarer, utan ni ser säkert,
vad det föreställer. Jag vill med bilderna bara försöka skapa en
uppfattning hos betraktaren, vad linflyg innebär.
Bilder säger mer än till och med en politikers ordsvada…
Ursäkta den något virriga formateringen på brödtexten…
Ingvar Nilssons inlägg har jag kursiverat.
Ok, snurra med !
Först Ingvars bidrag.
Hej,
Under lördagen avhölls den 12:e i rak ordning OldTimer
och Motorträffen på det fina fältet “Inlanda” i södra
Kungsbacka. Vi håller detta ihop med SMOS,
Svenska Modellflygares Oldtimersällskap.
Vädret såg darrigt ut in i det sista, men vi slapp regn,
fast vi fickdet lite blåsigt.
Samtidigt som den vanliga träffen löpte, hade vi även
en Weatherman Vintage Speed tävling.
Som tur är, har vi genom icke Palms försorg en
bra startramp, som är 5 m lång och det är startrampen
samt ett i övrigt välskött fält som lockade hit såväl
Ingemar Larsson som Luis Petersen från Danmark.
Fältet är i blötaste laget för att starta små modeller
från marken, vilket man gör just i Weatherman.
Modellen är densamma men kan variera i storlek
beroende på vald motorstorlek. Tävlingen tillgår som så,
att varje klass ska flyga ett visst antal varv med en viss linlängd.
Resultatet räknas om till % av gällande rekord.
Alltså den som slår ett rekord har god chans att vinna.
Såväl Sven-Eric som Luis hade typiska tävlingsproblem.
Allt funkar perfekt tills det blir tävlingsstart, då tjurar motorn
för att sedan åter i epån starta och gå perfekt…Vi hade långväga gäster på träffen: Ove Andersson, välkänd
svensk mästare i F2B, (storstunt) under många år.
Vi hade Jan Wold från Norge – lincombat och Wakefield-
flygare, Ingemar Larsson från Vänersborg som är linflygeldsjäl
tillika internationell domare i lincobat.Den övre cirkeln beflögs flitigt av våra egna Alf Eskilsson och Ola
Lindqvist, givetvis även Ove Andersson. Underslutet av träffen
gjoren kaukko Kainulainen även en flygning.I depån köres motorer och en del grunkor bytte ägare.
i depån kunde man stöta på kända namn som Hyvelbengt,
(Bengt Lundström) och malte Blomqvist. Även Lars-Erik
Fridström och Göte Andersson från Gislaved, som är
välkända motorspecialister, vilka flyger friflygande förbrännings-
motormodeller. Flera medlemmar från Sländan i Sollebrunn
Nossebro syntes också.
Enligt resultattavlan blev inga nya rekord satta.
Det upplevde vi som tagit oss till Kungsbacka Modellflygklubbs fält
döpt till “Inlanda”.
Som vid alla tillställningar utomhus är modellflygmeetings beroende
av vädret.
Vi hade tur. Det var växlande molnighet, inget regn och ca 20 grader varmt.
Det kan man inte klaga på.
Jag tog massor (2500) pics av träffen och jag kommer att redovisa efter hand
jag editerat.
Först tänkte jag redovisat allmänt från träffen, men för att i någon mån
belysa vad som symboliserar själva grundidén med att vara just
modellflygare och byggare vill jag börja med ett annat inlägg.
Den som personifierade detta på ett bra sätt, var Hannes Illepe
från Kungsbacka.
Han hade förutom sin modell, en Weatherman också byggt sin motor.
Motorn var en kopia på en Mills 1.3 cc diesel byggt efter originalspecifikation.
Hannes hade använt moderna maskiner som 3D-skrivare för att printa ut förlagan
för gjutformen till vevhuset. Vevhuset var av aluminium och var sandgjutet.
Det måste innebära en särskilt känsla att bära ut en modell med en hembyggd
motor, som i sin konstruktion är mer än 70 år gammal till den första tävlingen i
speed.
Jag tog lite bilder, som inte tarvar så mycket kommentarer, utan
Hannes ger uttryck för vad han upplever.
Hoppa ombord och flyg med !
Häng på låset, det kommer mycket mer bilder från Kungsbacka !
Stolt motorbyggare, Hannes.
Den svarta detaljen är 3D-printad, den blanka är det först gjutna vevhuset.
3D printing kommer att revolutionera vår hobby.
Så här ser en egentillverkad Mills 1.3 cc diesel ut, när Hannes är fabrikören.
Fördelen med en diesel är, att man kan dra upp den ur fickan och starta med en flipp.
På väg ut till första starten.
Motorn inte rätt maxad…
Nytt försök…
Men nu kan Hannes utbrista “Fly baby, fly !”
Efter premiären och en 5. placering i Weatherman Vintage Speed.
Omslagsflicka: Fru Lundqvist
Tidskriften OLDTIMER, som ges ut av Svenska Modellflygares OldTimerSällskap
har ramlat ner i brevlådan med sitt läsvärda och för modellflygare väsentliga innehåll.
Som alltid välskriven och faktafylld.
Vill du läsa den ? Klart du vill ! Bliv medlem i SMOS !
Reportage om Motorbyggarträffen och SMOS Linflygträff i Kungsbacka den 10 Juni kommer.
https://hangflygning.se/?p=55942
…den stora världen. Alltså förbränd fotogen och härsken ricinolja.
De är ju två av de tre (fyra) beståndsdelarna i bränslet till en
modelldieselmotor. Normalt kör man på eter, ricinolja,
fotogen och med en eventuell tillsats av amylnitrat.
Då jag växte upp, var det diesel som gällde till våra linkärror.
Vi som sysslade med modellflyg på läroverket i Halmstad, kunde
lätt urskiljas från andra elever, då vi spred den härliga doften
av fotogen och i kläderna intorkad ricinolja.
Min goda lärarinna i fysik och kemi vid läroverket, fru Hellner,
betraktade alltid oss dieselmaskinister med en anstrykning av
misstänksamhet, ungefär som hon befarade, att vi plötsligt
skulle kunna flyga i luften…på grund av dofterna vi spred.
Jag minns, min moder frågade, varför min skinnjacka luktade
så märkligt och mitt svar var ju, att det är ett impregnerings-
medel för skinnet…
På den tiden var det enkelt att få tag i eter på alla apotek,
men idag är det svårare, dock inget jätteproblem.
Ljudet av en underkompad modelldiesel är oslagbart
då den jobbar.
Antagligen kommer bruket av modelldieslar att försvinna,
som ett resultat av minskad kunskap och den tekniska
utvecklingen av elflygeriet.
För jag tror, många tycker, att varför ska man klabba
med fotogen, eter och ricinolja, då det räcker med två
hål i väggen och en strömbrytare ?
Men du, som är gammal dieselanvändare, du förstår,
vad jag menar:
“Det är känslan att höra ljudet, att känna lukten och
uppleva vridmomentet i en diesel, i stället för en “skrika”
med glödstift!”
Jag är fullständigt övertygad om , att dieslar för
modeller kommer att överleva och ett fint tillfälle
att få se dieslar i aktion, det får du, om du tar dig
till Kungsbacka på lördag den 10. Juni där man har
ett meeting på Kungsbackaklubbens fält.
Vi ses bland fotogen- och eterångorna på lördag !
Det blir fint väder på lördag enligt yr.no.
Videon nedan på mekanikerns händer visualiserar begreppet:
Oily Hands !
…och så lite dieselflyg…
,
Motorer har nog fascinerat de flesta av min generation,
då det under vår uppväxt var den tid, då modellmotorerna
kunde bli var mans egendom.
Vi behövde inte vara högskoleingenjörer för att handskas med
dem, utan de fungerade rakt ur kartongen.
Då det gäller stora, långslagiga och lågvarviga motorer, minns
jag tändkulemotorerna på fiskebåtarna i hamnen i Halmstad.
Jag minns väsandet av blåslamporna, som värmde tändkulan,
så den glödde, vilket i sin tur gjorde, att motorn kunde startas.
Jag minns väsandet, då man släppte på tryckluften, som drog
igång motorn.
Ljudet på motorn när regulatorn sprutade in bränsle för
tomgångskörning minns alla som har hört en tändkulemotor gå.
Motorn fick extra bränsle, gick ett par kraftiga varv och åkte sen
i nerförsbacke en stund tills nästa insprutning skedde.
Vi som stod vi kajen såg, hur vibrationerna från motorn och dess
stora svänghjul via båtskrovet spred sig ringformigt i Nissans
svarta och platta vatten.
Då jag växte upp på en tvärgata i anslutning till kajen i Halmstad,
kommer jag ihåg, hur vi som bodde här kunde höra nästan alla
ljuden, som hörde till starten av en tvåtakts tändkulemotor typ
Skandia.
Det var så vid denna tiden, att vår miljö inte var belastad av
det vanvettiga trafikljudet vi har i dag, vi hade inte så mycket
fläktar som surrade konstant, utan vi hade en tyst miljö.
Tyvärr kommer den aldrig tillbaka i det heliga framåtskridandets
namn…
Ett par intressanta notiser kan jag förmedla, som de berättades
för mig av en skeppare på en av fiskebåtarna i Halmstad.
Under kriget rådde av förklarliga skäl brist på bränsle och smörjoljor.
Vad gäller smörjoljor, gjorde man så, att man tappad ur använd olja
på fat, så de tunga partiklarna sjönk till botten. Sedan hävde man
oljan och körde den genom diverse filter för återigen kunna använda
den.
Ett litet tillskott av ny smörjolja hade man, som tillsattes den
filtrerade oljan.
Skepparen berättade, att man kände på oljan mellan fingrarna.
Var det glatt och fingrarna gled lätt mot varandra, hade oljan
tillräckligt bra smörjande egenskaper. Men om det kändes strävt,
var det dags att kassera oljan eller skicka den på omdestillation.
Bränslet som användes normalt, var mer eller mindre lättflytande
brännolja, som eventuellt förvärmdes innan den sprutades in
i cylindern.
Under kriget försökte man använda i stort sett alla vätskor,
som kunde brinna under tryck.
Min sagesman berättade, att de körde på trätjära utvunnet
ur tall- och granstubbar i Småland…
Det kan tyckas märkligt, att man kunde köra på trätjära,
som ju är trögflytande, men genom att starta motorn på normalt
bränsle för att få upp temperaturen, kunde man sedan slå över
till trätjäran, som innan den sprutades in värmdes till 70 grader,
då den var lättflytande.
Han sa, att motorn gick bra på detta bränsle och det enda extra
arbetet, var att trätjäran avsatte avlagringar i bränslesystemet
och då speciellt i den mekaniska insprutningen, på kolven och
fodret.
Detta krävde kontinuerlig rengöring och underhåll för att
säkerställa funktionen.
Att motorn fungerade på bränslet och smörjmedlet som
återanvänts, berodde ju på bland annat, att motorerna var tillverkade
med mycket större toleranser än dagens supertäta motorer.
Undra hur man skulle lösa bränsleproblemet i dag med en Volvo
marinmotor ?
Kanske hade man kört på rapsolja.
Knappast på tjätjära från tallstubbar som har sina rötter nedgrävda
i gruset på Smålands moränåsar…
Här kommer två videosnuttar på stort och smått inom förbränningsmotorvärlden:
En gigantisk stationär 4-takts dieselmotor.
Men roligast att iakttaga är den synnerligen coola hunden.
