Tiden rusar, som vanligt, då man är lite äldre
alltför fort.
Årstiderna växlar lika fort som veckorna gjorde
i unga dagar.
Ja, jag vet, det är perspektivet på hur vi ser på
begreppet tid. Förresten, om du är filosof,
vad är tid ?
Under min verksamhet som modellflygare har jag
som regel att dokumentera, vad jag gör.
Dels med ombordkamera och dels med min Mobius
fäst på mina solglasögon.
Varför jag dokumenterar ? För att kunna tänka tillbaka
och minnas min goda upplevelser. Bilder är ett sätt
att hjälpa hjärnan återskapa ögonblicken.
Platsen där jag flyger med min Ava Pro är utmärkt.
Den ligger högt, över omgivande terräng, vilket gör
att sikten blir god och det finns inga hinder.
Dessutom, det viktigaste då jag flyger termik, platsen
är relativt opåverkad av termikflygarens värste ovän,
vilket är sjöbrisen, vars relativt kalla luft spolierar
möjligheterna för termik.
Platsen ligger 8 km från kusten, vilket gör att sjöbrisen inte drar igång, om den gör det, förrän vid 14-15-tiden.
Sittande i min Biltema däcksstol sitter jag här och njuter
av mitt modellflygarliv.
Här några enkla bilder från sommaren som passerat.
Mobius på solglasögonen som tar 4 bilder/sekunden. Ett enkelt sätt att fotografera sin modell.
3/8 Cu. Precis vad jag önskar.
Som alltid…min gamla trogna GoPro 3+
Pilot och AvaMin flygstol i skuggan av bagageluckan.
…må så vara, men vid Haga,
söder om Halmstad där syntes segelplansvingar i dag.
Väderläget var 1-2 m/sek sydost och torradiabatik.
Som gjort för termikflyg med bra modeller. Anders messade, att vi skulle ses vid Haga och jag var i luften 0915.
Det var varmt redan då och jag befarade att luften skulle vara stabilt skiktad, vilket inte är bra för termikbildningen. För bra termikbildning då vill vi ha labil skiktning, så vi får en bra hävningskurva.
Visserligen är luftmassan närmast marken nu i stort genomvarm, men instrålningen var så stark, att torradibatiken hade kommit igång.
Jag fick en blåsa väldigt lågt med min Ava Pro och kurvade brant i tighta cirklar för att utnyttja lyftet.
Det var inga problem, att komma upp så långt jag önskade. På höjd var termiken stark och utbredd.
Såg ut att kunna bli en bra flygdag.
Anders dök upp lite senare, men några av sina Art-Hobby- modeller. Inte helt avsedda för termikflyg, men de är lätta, varför termikflyg inte borde vara problem.
Det var det inte heller. Anders hade inga problem att ta sig upp, så högt han ville. Han påpekade, att då modellen låg i en stark blåsa, då fick han en orolig känsla i magen, som påpekade: Tänk om jag inte kommer ner”?
Men det gjorde både han och jag. Då vi flög, hade vi sällskap av glador, som piggybackade på våra modeller. Vi steg ifrån gladorna, så det visslade.
1300 packade vi ihop synnerligen nöjda och for hem efter en fin dag på Haga !
Dagens sista termikflygning
En glada som fick känna sig förbiflugen i blåsan.
Två piloter i solskenet görande det de helst vill…
En av Anders termikmodeller.
Jag och en ormvråk slog följe i termiken.
Det gäller att harva efter brödsädskörden. Den torra jorden far upp i termiken som brandrök…
Ava Pro.
Koncentration inför start.
Anders nya FrSky
Två modeller
Lätt och elegant
“Scorpion” heter modellen
Vass motor skjuter på
.Start
Temikmodell
Mycket lätt V-stabbe.
Ser ut som en av Sigurd Isacsons gamla friflygande modeller eller…
Vi hade fint termikväder i onsdags och jag for ut med min Ava Pro för att få mig några varv i luften.
Platsen, där jag brukar flyga termik med mina modeller, är vid Haga, Eldsberga, eftersom det inte är är speciellt hårt drabbat av sjöbrisen, som ju är kall luft vilken sugs in från havet, då landet blivit uppvärmt. Sjöbrisen är en effektiv spärr för konvektionen.
Första start utförde jag mot en nästan molnfri himmel
med små tussar av nybildade Cumulusmoln här och var.
Lovade gott.
Klättrade med motor till 50 m där jag fick anslutning till en trasig blåsa, som jag efter att ha kämpat en stund lyfte mig så högt jag ville.
Min Ava har en GoPro monterad så den filmar parallellt med vingen snett vänster. Man vet ju aldrig, vad som kan ske.
Jag lade märke till, att vråkarna har börjat sträcka söderut mot södra Europa och Nordafrika inför vintern. För mig tycktes det vara en tidig migration.
Bland vråkarna dök det upp glador, vars förmåga att flyga termik är långt underlägsen vråkarnas och för att inte tala om min Avas förmåga.
Jag låg i en termikblåsa och kurvade och jag var väl inmallad i termiken och steg med ca 3 m/sek enligt
min vario.
Över mig vinglade en glada och som tur var, låg hon också i en högersväng. Eftersom min Ava flög mycket effektivare, än vad gladan gjorde, kom jag ifatt och det som jag inte ville ske skedde.
Jag flög på gladan underifrån. Konstigt hon inte fick hjärtslag, men hon vek ner åt sidan med ena vingen infälld.
Jag tänkte, att hoppas jag inte skadade fågeln… Efter några sekunders vingel i luften fick hon ordning på fjädrarna och flög ner till en träddunge, där jag vet, det häckar glador.
Så förhoppningsvis kom hon ur kollisionen med bara en näradödenupplevelse i bagaget !
Dagen blev fin för mig modellflygare tills klockan blev 14, då sjöbrisen kom.
Så jag landade och packade ihop och åkte hem nöjd med dagens upplevelser. För det är ju goda upplevelser, som är meningen med livet.
Tyvärr fick jag inga bilder då jag flög på gladan.
Men jag fick ett par andra.
Du ser, att då man är ute och flyger med sina modeller, då händer alltid något oväntat, som sätter krydda på tillvaron !
Det sker aldrig, då man ligger i dvala på en soffa framför en tv…
Häng med !
Min nästan nya Ava Pro klar för start. Tyvärr fick med mina vingspetsar från min gamla Ava i morgonbrådskan. Men dessa funkade oxå !
Skyn vid Haga kl 1000 med begynnande Cu-bildning.
Vy mot Halmstad kl 1430 då sjöbrisen satt in. Som du ser helt fritt från Cu-moln…
…är väl tanken de flesta termikflygare har då de ger sig ut…
Så även jag, eftersom yr.no lovade 3 m/sek sydost.
Alltså tog jag min lätta 3 m termikmodell med mig och hoppet om fin termik och inte för mycket vind.
Vid ankomsten till mitt flygställe var det nästan stiltje, solsken och sånglärkorna spridde sina intensiva drillar 80 m upp.
Klart jag som njutare blir på gott humör. Detta lovade gott, vilket manifesterade sig genom, att jag fick en blåsa på 25 m höjd. Min modell är mycket lätt, den väger just under 1000 gram, lägg till spännvidden 305 och en bra profi,l så blir resultatet en model,l som kan ta den trångaste blåsa.
Jag klättrade, utan att driva nästan någo, t så högt jag ville.
Just som jag kommit upp mig…hörde jag ett väldigt diskuterande i skyn av grova röster…det var ca 200 tranor som flög termik.
Enligt Murphys Lag hade jag inte monterat min Mobius på modellen och då jag var sugen att filma transkruven i luften, drog jag full klaff, ställde modellen på nosen och landade så fort det gick.
På med kameran låst av gummiband och tejp på nosen och inställd på video.
Men det sprack. Tranflocken hade kommit för högt och dragit sig åt norr.
Men nästa gång.
Jag fick 75 minuter i skyn med modellen, landade och tog en paus. Vid starten märkte jag direkt, att det var helt annan luft nu, jämfört med då jag kom. Temperaturen sjönk 3 grader på 5 minuter, enligt biltermometern och vinden ökade till ca 5 m/sek väst.
Alla som bor vid kusten och är termikflygare, vet vad det är. Det är den laminära relativt sett kalla sjöbrisen, som startar vid 12-13-tiden.
All termik var bortblåst.
Nå, jag var nöjd med den tid jag fått i luften, men jag var ändå sugen på att flyga. Eftersom det var västlig vind, körde jag till Tönnersa Strand, där hanget bär vid västlig vind.
Jag möttes av OSTLIG vind vid hangkanten. Alltså tvärtemot vad jag trodde. Det var bara att avbryta och åka hem.
På hemvägen gick det ett äkta par på åkern och spankulerade med avmätta steg. Det var herr och fru trana på väg norrut troligtvis.
Några bilder blev det, men de stod 150 m från kameran, så med min kameras begränsningar blev det vad det blev.
I morgon förmiddag ska jag åka till en klassisk rastplats för tranor och få bättre pics.
Här är lite bilder från dagens äventyr.
Grågåsen tycker jag ser lite förnärmad ut …
De har flyttat långt. Ända ifrån Afrika.
Två laxfiskare i dimman vid Lagaoset…nä, de hade inte fått något.
Tranan är en vacker och högljudd fågel.
rätlinjerat…
Jag minns vad min morfar sa, då han plöjde bakom hästen:
Första tiltan är viktig, sen sköter hästen det.
I dag fredag såg vädret ut att bli lovande, så då klockan var 1300 var jag ute med min modell, vilket var en “Inside”, vid den plats söder om Halmstad, där jag brukar flyga termik.
Jag möttes av sydostlig vind ca 3 knop och solsken. Skyn var blå utan ett moln.
Detta indikerar, att det var torrtermik, som innebär, att ett inversionsskikt blockerar den uppåtstigande luften. I och med att den stigande luften inte kommer högre, så når den inte kondensations-nivån, där den skulle bilda Cu-moln.
Termiken var stark och turbulent, vilket ofta är fallet under tidig vår.
Efter start steg jag till 50 m, där jag stängde elmotorn och fick en stark termikblåsa.
Jag kunde stiga så högt jag ville utan problem.
Under flygningen får jag kontinuerligt telemetri från min modell ner till mig med GPS-info, höjdangivelse och hur mycket jag stiger eller sjunker via en variometer.
Detta med telemetri är ett avgörande hjälpmedel för piloten.
Under dagen såg jag inga flyttfåglar. Den enda fågeln som besökte mig var en glada som låg och kurvade i samma termikblåsa som jag.
Då klockan var 1500 landade jag för sista gången i dag.
Jag var mycket nöjd med mitt flygande och min modell flyger extremt bra.
Här är ett litet bildspel över dagens flygningar.
Alla bilder tagna med en Mobius Actioncam.
Betänk att kameran är mindre än en tändsticksask.
I morgon lägger jag upp en video. Dels tagen från marken och dels tagen från modellen, så häng på.
Liten videosnutt med min “Inside” som är det riktiga namnet på modellen…
Vi har haft osedvanligt mycket blåst här på Västkusten senaste tiden, vilket har gjort det mindre lockande att bege sig ut för att flyga termik.
Alla termikflygare vet olägenheten, då modellen för varje termikvarv driver mot lä 50 meter.
Dock…i torsdags var det i stort vindstilla och det var mycket labilt skiktat, som gynnade termikbildningen.
Så jag tog min modell och for iväg till en plats ca 10 km från kusten. Detta för att i någon mån undvika sjöbrisen, vilken förstör termikbildningen.
Klockan 10 startade jag mot en sky med 3/8 Cu.
På 50 m fick jag en bra blåsa och jag kunde klättra, så högt jag önskade.
Kom jag upp med modellen på “säker” höjd, kunde jag utan bekymmer hålla mig uppe hela dagen.
Termiken var mycket stark och på lite höjd vitt utbredd.
Det var bara att sitta i min Biltemastol och njuta av den egna flygningen och modellens goda egenskaper.
DÅ jag flög, inträffade en överraskning. Det släppte en kraftig termikblåsa, just där jag befann mig.
En liten minitwister uppstod och i vortexen lyftes en av mina vingfodral upp till 50 m höjd…
Jag tänkte, det får jag aldrig tillbaka…men lyckligtvis ramlade det ur virveln och landade 100 m bort.
Märklig upplevelse, men jag har sett det en gång förut, det var vid SM i OT friflyg, då en virvel tog i stort sett hela sekretariatets papperssamling upp i skyn och fördelade det över den skånska jorden.
Jag flög i tre timmar, sen var jag nöjd med en utsökt flygdag, då allt gick en modellflygares väg.
Jag fotograferade och videofilmade med min GoPro och min kära Mobius.
Jag satte ihop en videosnutt, som beskriver en del av min flygning och vilka hjälpmedel jag använder för att höja kvaliteten på min flygning.
Häng med !
Kan du tänka dig en mer inbjudande sky ?
Mitt vingfodral efter landningen som fick sig en egen flygtur 100 meter upp
och 50 meter bort då en blåsa släppte och sög upp det.
Min allerstädes närvarande GoPro startas.
Start
Bilden klippt ur video från Mobius…
Fälten får en gul ton, då det är dags för skörd.
Piloten och hans plan
Det halländska jordbrukslandskapet nära Kattegatt.
Mot Halmstad från 120 m höjd…
Pilotplats
Min Mobius monterad på skalmen till mina solglasögon. Mycket enkelt och bra; Det du ser filmar du.
Efter många om, for jag ut med min Ava till Tjärby.
Tjärby är den plats där jag gärna flyger termik. Där är vackert och det finns gott om utrymme för landning.
Jag har hängt på låset för att komma dit och flyga länge, men det har alltid varit något men.
Exempelvis för mycket vind, fel vindriktning, ingen sol, nederbörd.
Jag menar, det är inte något vidare att ge sig ut, om det
blåser 12 m/sek eller ?
Eller om det regnar ?
I dag kunde det bli hyfsat. Det var lovat 22 C och ganska
frisk västlig vind 6-8 m/sek och upp til 10 m i byarna.
Monterade modellen och hängde på en kamera. Skyn täckt av 6/8 Cu med ganska låg bas.
Jag startade och märkte det var turbulent. Det var gott om
termik, det gällde bara att kunna ligga i blåsan.
En dag som denna med frisk vind visar sig Avans goda
egenskaper, då man går mot vinden. Även om jag flyger
fort för att komma fram, sjunker inte min modell speciellt.
Profilen är synnerligen effektiv och har alltså en bra
polarkurva.
Det blev att flyga som du förstår lite delfinflyg i dag,
eftersom blåsorna var små och sönderblåsta på låg höjd.
Jag tog en blåsa och kurvade med upp så högt jag vågade… och jag lovar det var kry korkverkan.
Efter en timma i luften med modellen och jag själv sittande i min flygstol, beslöt jag landa.
Landningen skedde i den friska sidvinden och gick nästan
bra, som du kan se på bilderna. Det blev en liten groundloop
och stjärten med sidorodret slog i gräset, då den svängde
runt i loopen.
OK, jag kollade roderna och allt funkade. Ny start och
modellen gick inte att styra….
Jag stängde motorn och lyckades få ner modellen ca 50 m
från mig.
Snabba tankar for genom skallen för jag ville veta,
vad som hänt. Det visade sig att servot till sidorodret hade lossnat.
Tursamt nog hade jag med CA och accelerator,
så jag kunde få dit servot.
Efter en paus blev det ny start och ännu en timma i luften.
Sen var jag nöjd och landade, demonterade och for hem.
Där jag gick igenom Avan noga, knäckte bort mitt
CA-limmade servo och fäste servot med det bästa att
fästa servo med, smältlim av god kvalitet.
Nu lossnar det aldrig mer.
Jag tog lite bilder och min Mobius filmade då jag flög.
Efter att ha utfört lite justeringar var jag spänd på, hur modellen skulle bete sig i termiken.
Jag körde tidigt, eftersom yr.no lovat i stort vindstilla fram till 12-tiden.
Solen sken och Cu-molnen blommade, då jag kom till flygstället.
Där redan Anders stod och flög med sin senaste modell. Jag monterade, kollade att allt funkade och startade. Efter utflygning och trimning fann jag, den gled ok.
Men att flyga termik är en helt annan sak än att glida runt med eller utan motor.
Jag märkte, efter min justeringar, att den betedde sig i termiken som jag ville. Modellen flög harmoniskt och kunde åstadkomma, mycket snäva termiksvängar.
Nu är det så, att denna modellen ska flygas noggrant. När jag svänger, initierar jag sväng med skev- och sidoroder. I svängen balanserar jag nosen med sidoroder och håller emot i svängen med skevroder.
Man måste flyga aktiv för att flyga effektivt.
Jag märkte, då jag låg i en relativt stark blåsa, att det var svårt att komma ner utan aerodynamiska bromsar.
Om jag klaffar ner vingarna och trycker bort höjd, är risken att man inducerar fladder i vingar eller stabbe.
Därför kommer jag att sätt i bromsar i vingarna, så är problemet löst.
Jag tyckte, då jag nu vant mig lite vid modellen ,
att den är utomordentlig bra att flyga termik med
i vindar som är måttliga.
Blåser det mycket, driver du med och eftersom
vingprofilen skapar mycket lyft, kostar det höjd,
att öka farten.
Sen ser den ju ståtlig ut i luften oxå.
Lite bilder och en filmsnutt från min Mobius. Häng med min Pyssling !
Biltemas stol kan används till mycket…
Klart för start med GoPron på sidan.
Off she goes…
Leprachaun eller som jag säger “Pysslingen”.
Final
Om du undrar varför luckan är borta bakom nosen, så är det för att kyla ner reglaget.
Frank, modellflygare sen 1980, men som haft en paus, kom tillbaka rejält i dag med en nybyggd Blue Phoenix, en nyprintad Foka och en ny fin Graupnerradio.
Frankie har alltid varit intresserad av innovationer, vad gäller teknik och har skaffat en bättre printer, så han kan printa ut sina egna modeller.
Fokan printade han ut och den blev lätt och fin (exakt).
Blue Phoenix är ett säkert kort, som rätt byggd ger mycket glädje.
Klädd med oralight, transparent köpt hos HobbyKing för 110 kr /5 meter. I Sverige kostar det nog närmare 400 kr.
Vi åkte ut i värmen tidigt för att provflyga. Först ut var Fokan.
Flög exakt som förväntat men kräver lite förändrad tyngdpunkt och justering av roderutslag.
Tyvärr gick reglaget sönder, så flygningen blev bara ett par minuter. Frank fick landa i veteåkern utan skador.
Blue Phoenix var nästa modell. Flög precis som den skulle med en gång. Tyvärr friskade vinden i och det var turbulent, men en lyckad nypremiär.
Frnk har beställt en fin byggsats i England från Airflight,
vilket är en lätt segelmodell.
Hemma hos honom visade han mig sin printer, som printar ut flygplan. Låt mig säga, en revolution väntar oss, vad gäller bygge.
Tekniken står aldrig stilla, utan den går hela tiden framåt,
vilket ger oss oanade möjligheter att uppnå det till synes omöjliga.
Frank hade printat ut en flygande vinge. Jag blev nästan mållös, då jag såg den.
Jag tog lite bilder, vilka dokumenterade dagen.
Montering av nyprintad Foka.Inga detaljer fattas. Franks nya Graupner.Skevroderna…passar exakt ! Dags för start…Koncentration vid provflygning.En ung modellflygpojk…Var gjorde du av magen, då jag plåtade Frank ?Allt utom pianotråden printat.Det saknas inget…Bäst sättet att transportera en modell…en sopsäck från BilTemaBlue PhoenixHur många ex av denna lyckade konstruktion är byggda ?
De e bara å åk…
I sitt element
2.4 antenn i skägget eller ?
Franks cd-printer. Står i ett “tält” för att ha jämn temperatur.Göra skruvvingar…en baggis att printa ut.DisplayFrank med sin sist printade. En flygande vinge.Huskatten hos Frank.En modellflygare botaniser i terrängen efter en oplanerad utelandning.…och lärkan spelade i skyn.
Som du läst, hade jag problem med tyngdpunkten på min modell, dålig höjdroderverkan och fel lateral- centrum.
Tyngdpunkten har jag placerat, där min modell inte stallar eller accelererar.
Om jag flyger och trimmar modellen i planflykt, så flyger den nu jämt och fint.
Den dåliga höjdroderverkan har jag kompenserat genom att mixa in klaff på höjdrodret. Detta gjorde modellen mycket mera välflygande.
Det som återstår, är att få till rätt mängd klaff till höjdroderutslagen.
Lateralcentrum (sidoprojektionen) av modellen ligger för långt fram.
Det tänker jag förbättra med ett 50% större sidoroder.
därigenom kommer den att flyga renare i svängarna.
Att flyga rent då man kurvar termik är viktigt,
därför då stiger du bäst.
Sen får vi se.
I dag var vi ute tidigt, jag och Lasse, för flyga termik.
Vi var drabbade av ganska stabilt skiktad luftmassa med lite termik. Luften var antagligen ganska genomvarm, varför hävningen var dålig.
Dock så kunde vi genom intensiv gnetning, hålla oss uppe.
Vid 13-tiden blev vårt väder påverkat av sjöbrisen, som gjorde att Cu-bildningen slutade just vid vår flygplats.
Så ville vi upp, fick vi flyga lite österut och ta blåsorna.
Klockan 1515 lade vi av efter att ha fått ett par långa pass i termiken. Det var ju också varmt, men tursamt nog kunde vi sitta i våra stolar i skuggan och flyga.
Nästa gång ska jag finjustera klaffinmixningen.
Vi tog lite bilder, som kommer här.
Jovisst det var varmt. Men jag vet, hur det är i november med 2 grader varmt, regn och blåst, så jag klagar inte.
Den gamle flygaren…ser han inte lite dimmig ut ?
Ja, där sitter jag i min stol och flyger. Det är tillåtet här.
Min Maxi på väg…
Här ser du, då jag drar höjd, att klaffen samtidigt
går ner för att öka lyftkraften på vingen.
Min Maxi med min GoPro på sidan för att dokumentera.
Lasse startar sin fina och superlätta modell.
Elefantastiskt
Just innan sättning
Lasses modell över den sydhalländska bygden.
Det är svårt att plåta en annan modell i luften från en egen modell.
Lasses modell glänser i kolfibervingarna.
Vy över fältet.
Två modellflygare med betoning på flygare.
Modernt jordbruk utmärks av rätlinjighet
Jag är närmare modellen än vad det tycks på bilden.
Min modell på final
Den gamle sitter och jäser…
Efter landning ligger Maxin och tar igen sig i gräset medan…
…en kvinnlig säsongsarbetare från Litauen visar upp sin bästa sida…
Dagen bjöd på frisk vind från VNV ca 6-8 m/sekund.
Men eftersom min Grafas Maxi penetrerar luften bra, tvekade jag inte, att ge mig ut.
Himmelen var molnfri så när som små linsmoln, som låg på samma ställe, innnan de föll ihop.
Linsmoln borde indikera, att atmosfären var stabilt skiktad.
Då jag startade, märkte jag omedelbart, att det var ytterst turbulent. Inte bara vid TJärbyhangets kant utan även på höjd.
Förklaring på det var, att luftmassan som drev emot hanget var mycket termisk.
Emellertid, termiken var väldigt stark och min Maxi for iväg uppåt ackonpanjerad av trudelutterna från min vario.
Jag kunde inte ligga och svänga i termiken, eftersom jag med varje termikvarv drev 60 meter med vinden.
I stället blev det till att delfinflyga. Det vill säga, då jag flög in i termik, drog jag klaff och flög transversalt med lägsta
sjunkhastighet.
Det var inga problem att hålla sig uppe.
Min Maxi är ett snyggt plan med förmodat goda egenskaper. Tillverkas av TopModels i Tjeckien.
Men det har svagheter. En svaghet är stabben. Den har på min modell för små utslag uppåt och profilen på stabbens framkant är för vass.
Jag ska först fixa, så jag får större utslag på stabben.
Så får vi se. Jag har testat med tyngdpunktsjusteringar och erfarit att med acken, 2600 mA långt bak, flyger den bäst utan tendens til stall, då den glider optimalt.
Sen får vi se.
Hur som helst så fick jag nästan 3 timmar i termik… innan jag genomblåst och med ny solbränna drog mot hemmet.
Förresten en sak till; jag tyckte jag hade dålig skevroder- verkan och det visade sig, att skevroderhornen var lösa i sina fästen…fixat nu.
Lite video blev det, men den visar inte fullt ut, hur turbulent det var.
…kan ju vara föresatsen, då man åker ut med sin modell…
…men det blir ju inte alltid så.
Jag menar, förutsättningarna kan tyckas vara perfekta, men ändå funkar det inte.
Så var det häromdagen, då jag åkte till Kövlinge för att få mig lite tid i termiken.
Det var solsken och ca 18 C. Vinden var då jag kom sydost ca 2-3 m/sek.
Så jag monterade min Grafaz Maxi, 350 cm spv oc startade fylld av förhoppningar om det perfekta termikflyget.
Men jag möttes av, trots vi hade 5/8 Cu, bara död luft i stort sett. Det lyfte lite här och var, men det fanns ingen blåsa, där jag kunde kura hela varvet med stig.
Genom att gneta gick det att hålla sig uppe men det var inte det avspända termikflygandet jag tänkt mig.
Detta var vid lunchtid och boende vid kusten är jag ju väl medveten om sjöbrisen.
Den brukar under sommartid dyka upp just vid 12-tiden och förstör alla möjligheter till termikflyg från 250m och ner till marknivå.
Sjöbrisen är ett resultat av landets uppvärmning och därav orsakad stigande luft. Denna luft bildar ju Cumulusmoln vilket är ett tecken på termik.
Nu är det så, att denna stigande luft över land måste ersättas och den luften sugs in från havet, eftersom den luften är kallare. Land och hav utgör en stor lunga, som pumpar luft ut och in.
Du känner säkert till begreppet land- och sjöbris.
Den kalla havsluften kommer att sugas in över land och
rulla in över land som ett kallt täcke. Ovanför detta
har den kalla havsluften den varmare landmassans luft.
Den kalla luften som strömmar in förhindrar effektivt all termikbildning.
Så är det med detta.
Men trots dåliga förhållanden kämpade vi på och kunde nöjda packa ihop och försvinna till respektive hem.
Som modellflygare har vi inte alltid tur…det är väl därför vår hobby är så spännande…Fast, man får
heller inte alltid ha otur !?
Lite bilder blev det. Så häng med om du har lust.
Grafaz Maxi
3.5 m spännvidd med goda flygegenskaper.
En artefakt och anakronism
En mycket lätt och välflygande modell,
som jag beskrivit tidigare på bloggen.
Mot skyn ! …fastän sjöbrisen kommit in.
Sädesärlan …en favorit .
Den utstrålar begreppet FLIT OCH IDOGHET för mig.
1 m/sek, växlande vindar och 20 grader C… Kan det bli bättre för termikflyg ?
Jag tror inte det, så jag var ute och fick mig 2 timmar i termiken. Den var utbredd och kraftig. Ska jag klaga på något…så var det att sikten var inte bra, då jag flög långt ifrån mig horisontellt och vertikalt.
Jag har publicerat så mycket bilder, då jag flyger termik, så det blir inga modellbilder denna gången.
På Tjärbyhanget har vi två stationära glador och en stationär tornfalk. Jag vet, var de häckar.
Då jag satt i min stol och njöt naturen, kom de två
gladorna och lade sig på hanget, inväntande en termikblåsa. Jag fick möjligheter att ta lite bilder. Avståndet var 75-125 meter.
Gladan är en märklig fågel, om man jämför med exempelvis ormvråk.
Ormvråken är en mycket bättre termikflygare. Gladan däremot flyger gärna ihop med min modell, då jag kurvar termik.
Om jag flyger i en blåsa, en glada flyger förbi, så ändrar den kurs målmedvetet till modellen, som den antagligen ser som en artfrände. Flyttar jag mig, följer gladan efter min modell, som en hund som ledsagar sin husse.
Det märkliga är och här kommer essensen i mitt resonemang, det är, att om jag lägger modellen att kurva i sjunk, då lägger sig gladan i samma sjunk och kurvar…
Har inte evolutionen kommit ifatt gladan ?
En glada flyger mycket klumpigare än en ormvråk, som är en verklig finlirare, då det gäller att finna termik och utnyttja en termikblåsa.
Men gladan är en vacker fågel och använder sin kluvna stjärt intensivt, då den flyger för att korrigera i luften.
Förutom gladorna kom tornfalken, som är en utomordentligt vackert tecknad fågel med sin rostbruna och röda färg.
Tornfalken häckar i en lada ca 1 km från hanget och jag har observerat den i minst 5 år nu.
Tornfalken en skicklig jägare av insekter, sork och andra
smådjur. Står i luften och ryttlar (hovrar) spanande med
sin utomordentliga syn.
Tornfalken har stora ögon, som sitter brett isär, vilket gör, att den har ett bra stereoskopiskt seende, som ger den
möjlighet att upptäcka minsta rörelse på marken och
bedöma läget.
Som sagt, i denna posten blir det bara befjädrade flygetyg…
Modellflyg är inte bara flyg för mig, det är också i allra högsta grad en naturupplevelse. Eller skulle jag vilja säga, en naturmedlevelse !
Här kan du se jetströmmen just nu. Den går i ett Omegamönster över Skandinavien. Just väster om Norge det kraftiga högtrycket som ger oss sol och ingen nederbörd.
Jetströmmen är den väg, längs vilken lågtryckscentran vandrar.
Observera vingpennorna i spetsen, vilka reducerar det inducerade motståndet.
Jag tycker gladan ser aggressiv ut…
Se här hur den korrigerar i luften med vingar och stjärt.
Som sagt, jag hade fåglarna på 75-150 m avstånd.
En korp kom som ett bombplan, vevande sig fram med kraftfulla vingslag i diset.
Tornfalken…alltid på spaning
Tornfalken är mycket skicklig på att ryttla.
Inget som sker på marken undgår dess skarpa blick.
En ensam sädesärla på en nyharvad åker. Visst ser den exponerad och utsatt ut…
Gladan en ganska stor fågel.
Landskapsfågel på Österlen.
Här ser du dess aktiva kluvna stjärt som korrigerar.
Plåt i luften som ritar rakknivsvassa vita streck mot den intensivt blåa skyn.
Det var utlovat av yr.no 2- 3 m/sek ostlig vind och solsken.
Borde vara fina indikatorer på bra termikförutsättningar.
Så jag packade in min gamla HyperAva från dess plats i mitt förråd, där den hängt sen i höstas, in i bilen och for söderut.
Framkommen möttes jag av fint termikväder. Visserligen torrtermik men som jag bedömde det, borde det vara en piece of cake att kurva upp sig.
Monterade modellen, vilket är snabbt gjort, hängde på en GoPro för att dokumentera lite av min flygning och
sedan start mot sydost, eftersom vinden kom därifrån.
Märkte under stiget att det var mycket vertikala rörelser i luften. Redan på 60 m stängde jag motorn och började kurva.
Termiken var stark, men det var turbulent. Tidigt på våren är termiken starkast, vilket märktes.
Snabbt klättrade jag ackompanjerad av variometerns glada pipande till X20 meter.
Det var en härlig känsla att sitta i min termikstol och njuta av mitt flygande i det vackra vädret. Jag begär inte mer av livet faktiskt.
För att göra en lång historia kort, så flög jag 2 timmar uppdelat på två pass. Jag fick i 468 mA i min acke då jag laddade den vid hemkomsten.
Så jag flyger energiekonomiskt. Det är en segelmodell jag flyger, inte en motorkärra…
Min HyperAva har loggat 927 timmar i termik nu. Jag har kollat min logg för att få rätt sifffra.
Kanske det blir 1000 timmar i termik under 2020 ?
Nöjd for jag hem. Bättre att flyga än att ligga i dvala framför en tv.
Bilderna tagna med min Mobius och min GoPro.
Tjärbyhanget flygbart på västlig vind
Den numera enarmade eken.
Brottplatsen
Mitt flygställe fotograferat från en osannolikt välväxt tall.
Sedan 15 år tillbaka använder jag Picolario variometrar i mina segelmodeller.
De har aldrig krånglat och gör allt, vad jag kräver av en vario och logger.
En variometer av typ 1 har jag smällt i småbitar, då drivacken vid ett stopp vid landningen flög fram och manglade min variometer. Men jag skickade resterna till Uwe Renschler och han lagade den, trots den var i bedrövligt skick.
Picolario 2 består av två delar. Dels en sensordel och dels en sändardel, som skickar datan till marken.
Telemetrin tas emot med en 430 mHz mottagare.
En sådan mottagare köper du billigast på E-Bay hos
kinesen.
Varioljudet är en varierad ton, beroende på om jag stiger eller sjunker.
Känsligheten på varion kan du ställa in efter önskemål, men den kommer inställd i den mest optimala moden .
Så det fungerar perfekt rakt ur kartongen. Det du får ställa in, är sändardelens frekvens. Jag har samma frekvens på alla mina varios, för att allt ska vara enkelt.
Förutom variofunktionen finns det naturligtvis höjdmätare, som kommer fabriksinställd att anmäla var 50 m höjdvinst.
Men eftersom du kopplar din Picolario över en trevägs brytare, så är läge 1 avstängt, läge 2 driftläge och läge 3 höjd exakt nu.
Häjdmätaren mäter med 5 cm precision.
Picolarion kopplas till mottagaren på en ledig kanal, så inga extra batterier behövs.
Då du går till driftläge 3 fär du förutom exakt höjdangivelse
också din aktuella mottagarspänning. Då du är i normalt läge,
position 2 på trevägsbrytaren, får du angivetspänning i
mottagaren, så fort den ändras upp eller ner.
Räckvidden för sändaren till Picolarion är mer än tillräckligt. Jag har aldrig upplevt någon interferens mellan Picolarions sändardel och min mottagare.
Att flyga med vario tar ditt termikflygande till en högre nivå.
Googla Picolario så kan du få all info du kan behöva och adressen till tillverkaren Uwe Renschler i Tyskland.
Jag har inget annat än lovord för Picolarion och servicen du får hos Uwe Renschler.’
Mina Picolarios har tusentals timmar i termiken utan någon felfunktion.
Högkvalitativa tillbehör kostar.
Priset på Picolario 2, beroende på valutakursen, är ca 3000 kr.
Sensordelen
Alla nödvändiga anslutning finns på sensorn.
10 gram cirka…
HF-delen
Switcharna du använder för att ställa in frekvensen.
Eftersom jag just nu är kroniskt flygsugen, tog jag chansen att sticka iväg till ett inlandshang vi
Tjärby kyrka för att få mig någon timma i luften.
Det var solsken, 4/8 Cu och västlig vind. Min modell var en av mina tre Blue Phoenixar.
Jag tog med den med elmotor, för att kunna fega mig
ur ett dåligt läge. Man kan ju aldrig veta, vad som sker.
Att flyga hang på ett inlandshang vid denna årstid kan vara lite knepigt.
Är det bra solinstrålning är vinden termisk, det vill säga den kommer i omväxlande varma eller kalla
pustar, som innebär lyft eller sjunk om vartannat.
Enkelt uttryckt så är det turbulent. Att då flyga en modell som en Blå Fenix, vilken bara har sidoroder, kan innebära problem. Så jag måste flyga med fantasi och förutseende.
Att flyga på hanget gick bra, med hänsyn taget till
omständigheterna, och jag fick en timma i luften.
Jag kunde flugit dubbelt så länge, men det var kallt och jag hade fuskat med klädseln.
Tillsammans med mig flög också en glada på hanget och i den varma vintern drog gulsparvar förbi.
Varm vinter…har jag inte det minsta emot. Härligt. Hoppas det inte kommer snö, så jag slipper sätta på vinterdäcken.
Då jag fått lite höjd på hanget stack jag rakt ut och lyckades krångla in mig i en termikblåsa, som tog mig uppåt mot skyn.
Vinden hade ökat till ca 5 m/sek, så jag drev iväg och alla vet ju, att Blue Phoenix inte är en fantom på att penetrera motvinden, varför min höjd gick åt för att trycka framåt mot vinden.
Så småningom landning och jag plockade ihop och kunde nöjd åka hem.
Där jag laddade acken och fann att jag konsumerat 300 mA.
Så det var en billig dag.
Här lite bilder och en filmsnutt.
Alla stillbilder är klippta ur en video, som min suveräna Mobius tagit.
På väg…
Miljön där jag flyger är speciell…och skapar en särskild känsla.
Vinter…?
Härlig februari. Jag har inget emot milda vintrar.
Ser du det är grönt i det höstsådda…
Lite sol höjer i alla fall mitt humör. Ljuset är viktigt efter den mörka period vi haft.
Som sagt…här blommar Cumulusmolnen och ger en föraning om kommande fina termikflygningar
Min trogna Blå Fenix
Blue Phoenix med elmotor…det bästa nybörjarplanet.
…om jag kollar nederbördsprognosen …
i dag tisdag…
Det har varit dåligt modellflygväder på sistone. Det har varit dåligt med sol, det har varit dålig hangvind. Mest sydväst och sydost.
Jag vill ha N-NV, så jag kan åka till Hovs Hallar.
I måndags regnade det inte i alla fall, men det var klent med instrålning. Vinden var ca 1 m/sek, som naturligtvis triggade min lust för termikflyg.
Jag for iväg till mitt vanliga flygställe, monterade och startade.
Tog upp Avan på 150 meter och kollade termikläget. Som du kan se på bilderna var det 7/8 Cumulus och då naturligtvis lite instrålning.
Termiken fanns, men blåsorna var klena och oregelbundna. Men icke förty, genom att flyga väl och försiktigt kunde jag sakta gnaga mig upp.
Uppskattar jag steg med 0.2 m per varv…men håller
man på länge, då tar man sig upp.
Det är ju spännande att flyga under marginella
förhållanden. Därför då sätt den personliga skickligheten och
erfarenheten på prov.
Just att flyga “väl” är viktigt. Flyger du för sakta, kan
din modell vika sig, då du svänger med vinden och då
tappar du 2-4 meter, som du sedan mödosamt får
gneta ihop.
Då jag ligger i en svag blåsa använder jag mina roder
så lite som möjligt. Det finns ingen anledning att veva
med roderna under sådana omständigheter.
Jag försöker trimma modellen, så den flyger just
ovanför vikningshastigheten och sen med trimmen
ställa in kurvradien, så modellen i stort flyger själv.
Flyger du så har du bäst möjlighet att lyckas.
Min start var 1000 och klockan 1130 landade jag framför mina fötter.
Nöjd.
Jag gick en runda och tog lite naturbilder. För du vet ju nu hur min Ava ser ut i luften.
Jag skulle egentligen haft min Mobius på kroppsbommen
för att dokumentera sidoroder och höjdrodrets rörelser.
Men enligt Murphys Lag hade kameran ett mjukvarufel så jag fick inte igång den. Sådant händer och sker. Turligt kunde jag rätta till det hemma, där jag installerade om programvaran.
Min Mobius jag skulle använt är ju 6 år gammal nu, så
kanske dags att köpa en ny ?
Lite bilder blev .
Termikflygare beredd
Du ser…nästan 8/8 Cu…
Utsikten är befriande och upplyftande.
Ekarna blir krokigare och krokigare i ryggen,
efter hand som åren går och vinden trycker på
Blåklocka en av biotopens vanligaste och flitigaste örter.
Spindelns lilla nät fångar morgondimman och gör den synlig.
Du ser att dimman och fuktigheten kondenserar på växtligheten.
Jo, en av mina favoriter.
En modellflygares plats. Flygstol, vindriktningsvisare…
Efter senaste tidens regn har gruset spolats
bort från vägen och blottat större stenar.
Brottet som var ett resultat av stormen “Gudrun” 2005.
Minns du, för tiden går fort.
Som ett rengnagt skelett…
Översikt där jag flyger termik.
Foto från Google Maps.
Dagen grydde med lite regnskurar, VSV vind ca 5 meter i
sekunden. Men det var möjligheter för termik.
Jag åkte iväg till ett av mina flygställen, där det finns en
hangkant just mot sydväst. Denna kanten har jag inte
flugit på på många år.
Kanten ligger söder om det vanliga hanget vid Tjärby Kyrka.
Du ser på bilden hur högt det är och hur terrängen runt
om gestaltar sig.
Nåväl, jag monterade ihop min Ava och kollade att allt
fungerade. Slutligen hängde jag på min GoPro på modellens kropp
och jag hade ställt in kameran för 2 stillbilder i sekunden.
Du kommer längre ner att kunna se, vad som skedde
tack vare min kamera på modellen.
Ok, jag startade flög mot vinden, som just nu var västlig
, så flygriktning i princip mot Hovs Hallar.
Då jag var ca 500 m bort och inte speciellt högt, hände
följande med min Ava;
Modellen gick i i en störtspiral åt vänster och den
förlorade höjd. När jag ser min modell på väg ner mot
marken, gäller det att ha en plan för att rädda modellen.
En snabb tanke i min hjärna var : Brownout…
Under modellen fanns en stor veteåker. Alla vet, hur lätt det är att finna en bortflugen modell där …
Jag hade ingen kontakt med modellen, och jag kunde
egentligen bara satt mig ner och inväntat smällen.
Men efter flera tusen timmars modellflygande har jag
lärt mig att reagera instinktivt i dessa situationer.
Jag gjorde följande;
Slog av sändaren och sedan på den igen. En sekund efter
jag gjort det, fann jag, att modellen ändrade beteende.
Den svängde inte lika brant och hade planat ut något så när.
Betänk att avståndet var 500 m från mig till modell,
vilket gör, att det inte är helt lätt med synintrycken,
som talar om, hur modellen ligger i förhållande till
marken.
Nåväl, jag lyckades få håll på modellen, roderna funkade
och motorn gick igång, så jag kunde flyga hem försiktigt
och landa.
Inga skador på modellen, men jag ville veta, vad som
hade skett, då mitt sidoroder gått ut ?
Jag vill tala om, att hela sekvensen med ingång okontrollerbart
läge, tills jag åter hade kontroll, handlar i tid om uppskattningsvis
6-7 sekunder.
Hela mitt agerande var en betingad reflex. Allt vad jag vidtog
kom av sig själv.
Annars hade jag aldrig löst det.
Men vad var det som hände ? Jag kan inte säga 100 % vad
detta bortfall initierades av.
Jag stod lite skymd för planet bakom ett yvigt träd och
det vet vi inte är bra för signaler på 2.4 GHz.
Vidare så hade jag min sändarantenn pekande mot
planet, vilket är det minst optimala då vi använder
1/4-vågsantenner på 2.4 gHz med dess vågutbredning.
Mina ackar var nyladdade. Om mottagaren tappat power hade jag märkt det, genom att telemetrin skulle upphöra.
Men min vario och höjdmätare rapporterade hela tiden.
Därmed inte sagt, att mjukvaran i mottagaren fungerade,
som den skulle.
Jag kan ju se på min sändares display, om min mottagare kommunicerar med sändaren. Men, vem tror du har tid med det, i det trängda läget jag var i ?
Det enda jag vet, är att sidoroder och höjdroder gick i
ändläge plötsligt. Jag fick tillbaka kontrollen efter återstart av sändaren.
På RC-Universe har jag läst om, att om man grejar med
modellminnena, vilket jag gjort häromdagen just med
HyperAvan, så ska man binda om sin mottagare, för annars kan det ske konstigheter just på JR.
Efter denna nära döden upplevelsen, bytte jag acke
kollade funktionerna noga och startade igen.
Jag fick nästan två timmar i termiken, som slutligen
stördes av en snabbt kraftigt ökande vind i samband med
att ett Cb passerade med sina kalla nedsvep och regn.
Så jag landade snabbt, för att inte utmana ödet.
Under min flygning efter incidenten funkade allt perfekt.
Sen packade jag ihop mitt pick och pack och drog hem.
Hemkommen rev jag ur allt ur Avan, vad gäller elektronik.
Det vill säga mottagare, reglage, variometer, GPS-tracker
och allt som hade med ström att göra.
Allt kollades och jag kunde inte finna fel vare sig på
antennplacering eller kopplingar för ström. Alla kontakter
från servona satt i mottagaren som de skulle.
Sen band jag om mottagaren och ställde in Fail Safen
på nytt.
Min Fail Safe-inställning är; Noll motor, full broms,
lite sidoroder och lite höjdroder.
Inställningarna har jag testat i luften. Avsikten om mottagaren går i FailSafe är att modellen ska sjunka och glida kontrollerat i en cirkel utan acceleration.
Vi får väl se, hur det fungerar, nästa gång jag ska ut
med modellen.
Att min HyperAva fortfarande är i flygbart skick,
är på sitt sätt en form av ett mirakel.
900 timmar i luften…
Klart den är sliten. Men den flyger bättre nu, än då jag var
ute och premiärflög den för ca 10 år sedan.
Så jag hoppas på det bästa utfallet !
Här kommer en bildsekvens på incidenten, dokumenterad
av min GoPro, som sitter på vänster sida av kroppen och
i stort fotograferar längs vänstervingen.
Kameran tar 2 bilder i sekunden. Med ledning av den
informationen, kan du räkna ut, hur lång tiden var mellan
okontrollbart till kontrollerbart.
Bilderna på modellen tagna från vingen är klipp från en
video upptagen med min Mobius.
Det är ingen dålig kvalitet med tanke på kamerans storlek !
Den gamle inför det som kunde blivit Avans sista äventyr…
Off she goes !
Här ser du Litorinavallen, som bildat en hangkant.
Bilden beskrivev väl termikflyg på sitt sätt. De två viktigaste medlen finns med; En modell och termik manifesterande sig med Cu-moln.
Jag flög rote med en ormvråkHär börjar krisen, med att mitt sidoroder och höjdroder går ut
…helt utan kontroll på rygg…
Modellen störtspiralar mot…
..den alltmer närmande Terra Firma…
…ser inte så där hoppfullt ut…
…men genom mina åtgärder…
…återvann jag kontrollen igen. Det var nära ögat, ca 10 m över marken !
Jag hade spetsat på att åka till Hovs Hallar för ett par hangrundor i fredags, med hänsyn taget till, att yr.no lovat nordväst 5 m/sek.
Nu vet jag, att då vi befinner oss i ett högtrycksläge, kan det vara problem med vindstyrkan. Dock räknade jag med, att det borde blir sjöbris fram på dagen, då solen värmt på.
Men eftersom jag har stort förtroende för yr.no, var min bil lastad 0830 för avfärd.
Vid Östra Karup jämte E6 fladdrade flaggorna på och indikerade nord. Bra tänkte jag, det kan inte vara bättre. Vid Båstad – Kattvik hade vi samma vind; nord ca 5-6 m/sek. Allting tycktes bra.
Vid parkeringen HH visade flaggan på NNV och cirka 4-5 m/sek.
Alltså nedmarsch till Segeltorpshanget där jag till min förskräckelse möttes av 0.5 m/sek Nordväst…
Obegripligt i och för sig, men jag vet, hur vanskliga riktningarna kan vara runt Hovs Hallar.
Vad att göra, jo jag monterade och förberedde mig i väntan
på vind. Efter ungefär 1 timmas väntan och filosoferande såg jag en
skugga på havet, som sakta kom närmare. Först tänkte jag,
vis av erfarenheten, att det var en molnskugga, men det var
det inte. Det kom ett Cumulus Congestus farande och det
var det molnets kallras, som syntes på havet.
Nu gällde det att vara på alerten. Så fort min vindvimpel
började vifta kastade jag ut min Spirit. Jovisst, den gick
utmärkt att flyga, i den då tillfälligt rådande pusten.
Jag skäms lite, men jag flög 14 vändor, eller så länge som
pusten varade. Den varade 5-6 minuter.
Sen hade jag att snabbt rädda mig in för en medvindslandning,
som lyckligtvis gick bra.
Tala om att utnyttja tillfället. Dock insåg jag, att det blir inte flygbart här mer idag,
utan det är till att plocka ihop och dra vidare. Klockan var
nu 1030.
I bilen hade jag min HyperAva och jag bestämde mig för
att flyga termik vid Tjärby.
1145 startade jag min Ava vid Tjärby i västlig vind ca 5 m/sek….
Det var härlig kry korkverkan !
Jag satt i min flygstol och njöt. På vingen på min modell
hade jag min Mobius på en pinne, som filmade min modell.
Efter 3 timmar i luften och en kort paus däremellan landade
jag tillfreds i mitt flygsinne ca 1515.
Du ser, du ska aldrig ge upp, om du är en sann modellpilot ! För då får du din belöning att lägga i erfarenheternas
kammare i din hjärna.
Lite bilder av olika slag från systemkamera och Mobius. Mobiusbilder klippta ur videon.
Hoppa i och häng med !
Du ser havet ligger blankt vid HH…
Inte mycket hopp om vind här inte…
Men vid Tjärby där blommade Cumulusmolnen
…och vimpeln viftade muntert sin signal; 4 m/sek Väst !
Bara att hiva iväg
Ett ganska trevligt perspektiv, om jag vill filma min modell i luften
Det blir rätt snygga pics, trots dålig upplösning då bilden är klippt ur en Mobiusvideo.
Mobius på solglasögonen som tar 4 bilder/sekunden.
Här börjar krisen, med att mitt sidoroder och höjdroder går ut
