Äntligen, efter tre månaders suktande fick jag chansen på Hovs Hallar.
Vädret för modellflygare har varit bedrövligt i södra Sverige. Vi har haft ett fåtal dagar med sol, men vi har nästan inte haft några dagar med rätt vind.
Som jag upplevt det,, har det varit blåsigt och regnigt. Lågtrycken och varmfronterna har kommit på löpande band från Atlanten.
Men så i dag måndag lovade yr.no 4 m/sek nord tidigt på morgonen vridande till nordväst och avtagande. Det lät för bra för att vara sant, eftersom man nu efter tre månader är luttrad.
Dock jag kollade min “Inside” som är en 3-m RES-modell, så den var flygklar.
Skulle jag få flyga, gällde det att vara flygklar på kanten vid 9-tiden.
Det var jag också. Vinden var ca 3 m/sek rakt på. Perfekt.
Jag har ju en elmotor på modellen, som kom väl till pass, då jag startade. Det var mycket turbulent och motorn drog mig igenom
ut i den laminära havsvinden.
Sen var det bara att glida i det stadig och kyttfria lyftet. Eftersom jag inte fått nån flygning på hanget på 3 månder, var jag sugen…
Jag experimenterade lite med kameror på modellen, då jag ville se, hur den uppförde sig.
Modellen flyger mycket bra och är väldigt responsiv och följsam i luften.
Jag klarade 1.5 timma i luften, sen var jag genomblåst och
avbröt och landade för sista gången den dagen.
Det var minus 1 grad ……
Utomordentligt nöjd packade jag ihop och for hem kl 1100.
Hemma återstod en liten justering på ena klaffen. Tejpen som höll klaffen var på väg att lossna i ena änden, men det är fixat nu och jag är beredd för nya flygningar.
På parkeringen stod två skärmflygare och kollade vindmätaren och fick sorgsamt konstatera, att det var inte deras dag. Vinden hade lagt av.
Tur jag var ute i god tid…
Start Platån
Turbulent
Fint lyft i laminär havsvind
Landningen var knepig i turbulens och topprotor.
Ner kommer man alltid
“Inside” F5J
Lite is…perfekt att stå på öronen på, då man har uppsikt på modellen i skyn…
samtidigt som man promenerar på isen…
Njut av en duktig flygares eskapader i en sydtysk vinterskog. “Crazy Horst” är en tysk modellflygare känd för sina teckningar i tidskriften “AufWind” och sätt våghalsiga flygande på möjliga och omöjliga ställen.
Kolla hans videokanal på Vimeo. Adressen ser du på videon nedan.
Vi har haft dåligt modellflygväder sista 10 dagarna, med få undantag.
Torsdagen kunde bli bra, då jetströmmen nu flyttat på sig, så lågtrycken inte påverkar oss så direkt.
Alltså en väderstabilisering på gång och det kunde bli fina förhållanden för hangflyg på Hovs Hallar.
yr.no lovade 2-4 m/sek NordOst på förmiddagen vridande mot NNV efter 12.
Alltså lastade jag bilen och kom till HH kl 1230.
Hängde på mig det jag behöver för flygningen och tog mig upp på Platån. Problemet är, att den branta stigen nu är svårforcerad. Förut fanns där en trappa, men den är i småbitar.
Uppe på Platån parkerade jag mig vid min vanliga tuva, monterade och tänkte flyga.
Men vinden var svag. Dessutom kom den något
från NO.
Då vet jag, efter min erfarenhet, att lyftet vid kanten blir väldigt turbulent.
Men efter att ha gått och vankat fram och tillbaka
i en halvtimma, beslöt jag mig för att prova att
starta.
Jag gick till högsta delen av Platån, där jag vet från tidigare flygningar, att där är fördelaktigast att
starta och kastade ut, om inte för kung och fosterland,
så i alla fall så hårt jag kunde.
Jag hamnade i svårigheter direkt. Inget lyft och
turbulent. Här gällde det att rädda modellen in över kanten,
så den inte hamnar i bergskanten, för då kan vara
förlorad.
Modellen flög på stallgränsen och den vacklade
just in över kanten och landade relativt kontrollerat.
Inga skador på modellen, men då jag gick upp till pilotplatsen igen, insåg jag , vilken tur jag haft.
Du kan se förloppet på videon.
Så jag fick avvakta, tills vinden vred eller ökade.
Precis som yr.no lovat, vred vinden vid 13-tiden till Nord.
Nytt startförsök. Om det gick som på räls, det vill jag inte säga, men ut kom jag, som du ser på videon.
Väl ute i laminära havsvinden var det en baggis att flyga.
Jag landade och hängde på min Mobius i nosen,
så du kan flyga med och se, hur fint denna plats är.
Att köra till Hovs Hallar för att flyga hang, det är ett vågspel.
Låt mig säga så här: Tack vare vindmätaren vid
Norrehamn får jag en indikation på vindens
huvudriktning och ofta är det vindmätaren som
avgör, om jag ska åka eller inte.
I 80 % av mina besök på HH kan jag flyga omedelbart.
Men det är ju de andra 20 % som är problemet.
Jag hamnar ofta i valsituationer mellan att flyga eller fara hem.
Då fattar jag mina beslut grundat på min snart 50-åriga erfarenhet av hangflyg på HH och med vilken modell jag har med.
Jag har lärt mig hur hanget fungerar under olika
betingelser och det kan tyckas, ibland då jag startar,
att detta borde inte gå.
Men det gör det i de flesta fall.
Under sommartid har vi sjöbris, som medför
hangvind vid det lägre hanget vid Segeltorp nästa
alltid.
Jag flyger mera vid Segeltorp än uppe på Platån än förr i tiden.
Med erfarenhet lär man sig, var svårigheterna finns, var jag kan landa någorlunda under kontroll och var man absolut aldrig ska landa.
Det värsta som kan ske är att flyga in i bergskanten.
Jag har gjort det två gånger. En gång för många år sedan och en gång för 3 år sedan, vilket jag beskrivit på min blogg.
Det är väldigt svårt och framför allt farligt att klättra upp för bergskanten och rädda en modell.
Första gången jag drog i bergskanten var det en slutkörd mottagaracke. Andra gången hade skarvdonen mellan acke och mottagare glidit isär…
Hur som helst så startade jag 1313 och landade 1538.
Det blev mer än två timmar i luften. Då var jag nöjd.
Jag skulle inte flyga så länge, men det kom två trevliga människor, som var verkligen intresserade av hangflyg.
Vi pratade nästan en timma, därför blev det längre tid i luften, än vad jag förutsett.
Men nöjd och glad åkte jag hem, rik på nya upplevelser.
Bilderna klippta ur video från min Mobius.
CB-molnen följer kusten och avlevererar sin nederbörd.
Du ser…havet stormar inte speciellt…
Blåbärsodling. Första steget i exploatering av åtråvärd mark…?
Landa in i bergkanten…inge vidare !
Tur inte detta kom till HH
Ut mot ovisst…
Landning med klaff. Klaff är nödvändigt, om du ska komma ner med full kontroll.
De som flög, då jag gick…Hovs Hallars herrar, korparna.
För trettio år sedan var vi hangflygare helt fokuserade på, att det skulle gå fort, då vi flög våra hangmodeller.
Vi skydde inga medel för att kunna uppnå maximal hastighet.
För 15 år sedan blev snabba F3F-modeller tillgängliga på marknaden. De var byggda av kevlar, kolfiber och epoxiplast.
Jovisst de var snabba…och dyra.
Jag har själv snabba F3F-modeller, men jag flyger de sällan.
Varför ? Främsta orsaken är att vårahang, Hovs Hallar och andra, gör det fysiskt svårt, inte att flyga, utan att kunna landa säkert, eftersom växtligheten tagit över vår landningsytor.
Detta som jag beskrivit ovan har ändrat mitt modellval. Jag flyger hellre en av mina Blue Phoenixar på ett avslappnat sätt, än jag rasar över kanten med en supersnabb modell och då adrenalinet står på topp
hela tiden med en peak, då jag ska försöka komma
ner hel…
Flygning ska vara, i alla fall för mig, en lustfylld upplevelse, som gör att jag längtar tillbaka för att göra det igen.
Därför har jag ändrat inriktning till enklare mera lätthanterliga modeller, som man på ett säkert sätt kan komma ner med.
Jag tror att John Woodfield har inspirerat många
modellflygare att ändra sitt fokus till enklare och
framför allt välflygande modeller.
John tillverkar sina modeller i en aldrig sinande ström och presenterar de på sin YouTubekanal.
Den senaste jag såg var en stor modell, cirka 3.5 m spv byggd i balsa. Modellen heter “Thermalist” och är 11 fot.
Den flyger majestätiskt och suveränt utan den
sedvanliga gungigheten, som denna konfiguration
kan ha.
Jag har klippt lite bilder ur hans film, för att ge dig en känsla, för hans sätt att utöva modellflyghobbyn.
Blir du inspirerad ? Jag blir det !
Jag undrar hur mycket balsa och Oralight John
förbrukar på ett år ??
Lyssna på Johns kommentar då han talar om
modellens korta nosmoment och hur det balanseras
av en stabbe med bärande profil.
Gammal friflygkunskap.
All copyright bilder och video tillhör John Woodfield.
Solen tittade fram ibland och jag fick en känsla av vår…
Men för modellflygare var det inte speciellt bra. Vinden stod stadigt på 8-10 sekundmeter från SV.
För blåsigt för vad som helst vid denna årstiden.
Alltså fick det bli andra naturupplevelser. Det myckna regnandet har medfört att vattenföringen i våra åar är hög.
Lagan är är sydsvensk å med tyvärr massor av kraftverk. Jag skriver tyvärr, eftersom kraftverksbyggena omöjliggör för laxen att gå upp och leka.
Troligtvis hade det nationalekonomiskt och ekologiskt varit bäst att riva alla kraftverk och restaurera vandringsfiskens lekplatser och vandringsvägar.
Uppe vid Karseforsenfinns en damm som reglerar vattnet till kraftverket. Luckorna till dammen var i dag öppna för att kunna spilla överskottsvatten.
Så jag åkte dit och tog lite bilder. Har du aldrig varit där ? Det är värt ett besök då vattenföringen är så riklig som nu.
Min resa gick till havet för en promenad vid stranden. Inget nytt att rapportera därifrån, men ett strövtåg där, det är alltid berikande.
För att i någon mån anknyta till min bloggs namn, bäddade jag en lite video från Hovs Hallar där jag flyger min Gillette.
Eftersom jag just nu är kroniskt flygsugen, tog jag chansen att sticka iväg till ett inlandshang vi
Tjärby kyrka för att få mig någon timma i luften.
Det var solsken, 4/8 Cu och västlig vind. Min modell var en av mina tre Blue Phoenixar.
Jag tog med den med elmotor, för att kunna fega mig
ur ett dåligt läge. Man kan ju aldrig veta, vad som sker.
Att flyga hang på ett inlandshang vid denna årstid kan vara lite knepigt.
Är det bra solinstrålning är vinden termisk, det vill säga den kommer i omväxlande varma eller kalla
pustar, som innebär lyft eller sjunk om vartannat.
Enkelt uttryckt så är det turbulent. Att då flyga en modell som en Blå Fenix, vilken bara har sidoroder, kan innebära problem. Så jag måste flyga med fantasi och förutseende.
Att flyga på hanget gick bra, med hänsyn taget till
omständigheterna, och jag fick en timma i luften.
Jag kunde flugit dubbelt så länge, men det var kallt och jag hade fuskat med klädseln.
Tillsammans med mig flög också en glada på hanget och i den varma vintern drog gulsparvar förbi.
Varm vinter…har jag inte det minsta emot. Härligt. Hoppas det inte kommer snö, så jag slipper sätta på vinterdäcken.
Då jag fått lite höjd på hanget stack jag rakt ut och lyckades krångla in mig i en termikblåsa, som tog mig uppåt mot skyn.
Vinden hade ökat till ca 5 m/sek, så jag drev iväg och alla vet ju, att Blue Phoenix inte är en fantom på att penetrera motvinden, varför min höjd gick åt för att trycka framåt mot vinden.
Så småningom landning och jag plockade ihop och kunde nöjd åka hem.
Där jag laddade acken och fann att jag konsumerat 300 mA.
Så det var en billig dag.
Här lite bilder och en filmsnutt.
Alla stillbilder är klippta ur en video, som min suveräna Mobius tagit.
På väg…
Miljön där jag flyger är speciell…och skapar en särskild känsla.
Vinter…?
Härlig februari. Jag har inget emot milda vintrar.
Ser du det är grönt i det höstsådda…
Lite sol höjer i alla fall mitt humör. Ljuset är viktigt efter den mörka period vi haft.
Som sagt…här blommar Cumulusmolnen och ger en föraning om kommande fina termikflygningar
Min trogna Blå Fenix
Blue Phoenix med elmotor…det bästa nybörjarplanet.
…då vi var i Skåne för att flyga hang vid Löderup.
I 20 år har vi, medlemmar i olika modellflygklubbar,
träffats under några dagar i början av maj, nere vid Ystad,
för att flyga och ha trevlig social samvaro.
Under åren har vi bott på Österlens Gästhärbärge med sin värd Henry.
Därifrån är det kort väg till Löderup, Kåseberga och Hammar, där vi utövar vår hobby.
Vårt “hushang” är vid Löderup, vilket är lättillgängligt och där vi inte interfererar med skärmflygare.
Problemet med att flyga i början av maj är vädret. Vi kan
aldrig säkert förutsäga vädret, utan vi har att anpassa oss.
Med de hang vi har tillgängliga har vi täckt upp de flesta
riktningarna. Blir det ostliga vindar kör vi till Ravlunda/Kivik.
De bilder jag visar här, är ett bevis på vädrets ombytlighet. Ena dagen solsken och god sikt, nästa dag dimma med sikt 50 m…
Men flög, det gjorde vi. Så här kommer lite bilder från Skåne med natur och modeller. Något att pigga upp oss med i det gråa väder vi har just nu.
Vädret är just nu låst med envisa ostliga vindar och ganska
varmt. Jag hade föredragit nord- till nordväst, klar luft så jag kunde
flugit hang på Hovs Hallar.
Men det kommer. Enligt långtidsprognosen för Skandinavien
kommer ett omslag om ca 10 dagar förhoppningsvis.
Men här lite minnen från maj 2019 då vi njöt av vår
hobby i Ystad !
Alla bilder i luften tagna med Mobius. Bilderna på marken
tagna med min Sony.
Platsen där vi flyger: Löderup. Inga dåliga hang !
Rolf-Erik startar Roffes Grafaz Maxi.
Vingar över Östersjön.
Lagom lyft nu. Ca 3 m/sekund och god sikt.
Du ser det finns vågformer både i havet och på kanten. Kantvågorna är kreaturens stigar.
Här gäller det att hänga med…
Kent tar sitt pick och pack…
Vi ska njuta av modellflyglivet !
Vår depå. Som du ser kan vi köra ända upp.
De tre musketörerna…
Kråkbroms aktiverad.
Tucano, en ganska snabb modell. Tucano är en långnäbbad sydamerikansk djungelfågel.
Landning
Jo, det gick bra.
En rote segelmodeller på hanget.
Här ser du dagens annalkande dimma…
…men det avhöll inte Rolf-Erik eller…
…Kent från att montera och flyga.
Kent satsar in i dimman…
Ibland var lyftet knapert, men det gick.
Kalle kollar sin programmering…tror jag ?
Det skånska staketet försvinner sakta in i dimman.
De något spöklika träden på hangkanten…
…får en speciell karaktär nu.
Solen kämpar på för att lysa igenom och lyfta dimman som rullar in från havet.
Jag har just…programmerat en Grafas Maxi…det tog mig timmar !
Programmeringen av sändaren är ju en del av byggandet av en ny modell som måste göras.
Jovisst, det var enklare förr med 27 mhz Futaba med 6 kanaler…
Bara montera och anpassa mekanik så roderna gjorde, det jag ville.
Men nu… behöver man inte anpassa mekaniken med millimeterprecision, därför du kan lösa diskrepanser elektroniskt.
Programmeringen för mig är som att skala ett kålhuvud. Man ser ett
skal och under resans gång skalar man sig inåt under programmeringen.
En åtgärd kräver en ny åtgärd och så vidare.
Gör man fel under skalningen, spricker det. Dags att börja om med ett nytt kålhuvud igen !
Min hjärna vill jag ska komma in i programmeringstänkandet. Alltså att
jag kan logiskt förstå, hur programmeringen är uppbyggd.
Det måste nästan sitta i förlängda märgen, så jag intuitivt och utan
långa tankeresonemang kan trycka på rätt knappar för att nå rätt resultat.
Hur många gånger jag försökte få till det ? Många. Men till slut
gick alla roder på rätt håll och på rätt sätt och alla roder stod i
neutralläge, då de skulle göra det.
Det kändes som att vinna jackpott på lotto…
Eftersom min Grafas Maxi krävde många kanaler i mottagaren,
tog jag en fullmatad mottagare från min Gillette F3F-modell.
Den sitter alltså nu i Maxin.
Men Gilletten då ? Vad ska jag ha för mottagare där ? Jag behöver inte
så många kanaler mer än dubbelutgångar skev, V-stabbe och möjligheter
att mixa skeven som flaperons.
Att ha flaperons, som bromsar modellen, är ett absolut måste, om du ska försöka landa helskinnad på Hovs Hallar med hänsyn till alla
buskar och stenar.
Du behöver något, som tar ner farten drastiskt, eftersom en
F3F-modell ökar hastigheten snabbt, om du trycker det minsta,
vilket skulle omintetgöra varje försök till kontrollerad landning.
Jag hade ett par mottagare från JR som heter: RG 612 BX .
De har telemetrimöjligheter, utan extra satellitmodul.
En sådan tar jag, eftersom den har 6 kanaler och det täcker mitt behov
av kanalallokering för Gilletten.
Denna mottagen är utrustad med Xbus. En form av plugandplay för
servo och mottagare.
Jag kollade manualen och grep till verket. Enligt manualen ska
mottagaren binda utan traditionell bindningskontakt. Det lät
ju enkelt…
Jag följde instruktionen till punkt och pricka minst 20 gånger, men inte band mottagaren till sändaren !
Alltså tänkte jag, jag skiter i villkoret, att ingen bindningskontakt
behövs, jag använder det. Efter 10 försök lyckades jag binda.
Stor glädje för nu kunde jag börja programmera.
Det första jag valde, var “Vingtyp”. Jag valde då “Flaperon”,
eftersom mina skevroder skulle används som aerodynamisk broms.
Ok, efter valet flaperon kollade jag skevroderna, så de fungerade.
Bara ett fungerade !
Aldrig får man vara glad…Jag hade kopplat ett skevroder till “Aileron”
i mottagaren och det andra till “Aux” kanalen. Det skulle ju bara funka !
För det stod så i manualen…Jag skiftade utgång på mottagaren till “Gear”
som den andra skevroderutgången till “Aileron”. Nix, stendött.
Om jag valde alternativet “Normal” på vingkonfigurationen, då vinkade
båda skevrodren glatt, precis som de skulle.
Jag höll på i ett par timmar… och kopplade både si och så och även på
omöjliga sätt. Inget hjälpte.
Ut på nätet och googla efter problemet. Inte något hittades, som
belyste mina programmeringsproblem, trots jag plöjde bakåt i
trådarna.
Jag aktiverade “Monitor-fönstret” i sändaren och i läget “Flaperon”
såg jag, att kanalerna “Aileron” och “Aux” rörde sig, som de skulle.
Alltså inget fel i Tx.
Så dagen efter började jag om igen genom att printa ut manualen för
mottagaren.
Jag läste då ovanstående, om hur man kan växla funktion X-bus
/Aux kanali mottagaren. Eftersom jag inte implementerat X-bus ,
då jag inte har servo som stöds av konceptet, brydde jag mig inte
om att läsa om det.
Det skulle jag gjort !
Till min förskräckelse, då jag läste om X-bus , såg jag, att man växlar
funktion mellan dess två funktioner genom att ansluta bindningspluggen
i mottagaren !
Gode Gud tänkte jag, kan detta vara felet ? För jag hade ju använt bindnings- pluggen i mottagaren , då jag band Rx till Tx ! Det band ju inte annars !
Jag kopplade in ett externt servo till Xbus/aux-kanalen för att kolla om nåt
hände. Inte minsta ljud eller rörelse. Den var död…
Nu började jag tro på ett under.
Så i med bindningskontakten i mottagaren och bind om.
Ibland kan sanningen vara brutal…efter ombindningen fungerade mina
flaperons på modellen !
Jag klandrar ingen annan än mig själv, då jag inte förstått problemet tidigare.
Men nu har jag lärt mig och jag vet, att de flesta modellflygare har svettats
inför programmeringen av en ny kärra. Speciellt en ny F3B modell med dubbla
skevroder och dubbla klaffar. Det är inte enkelt med alla olika flitemodes osv.
Jo, jag har kommit ner till Hovs Hallar med en modell jag programmerat
hemma, som jag tyckte fungerade perfekt, bara för att finna då jag skulle
flyga, att ett roder gjorde inte alls, det jag ville …
Men så är det, att vara modellflygare…allt ska inte vara så lätt !
Då allt fungerar ok, då kommer den personliga tillfredsställelsen och glädjen !
Vi har haft, milt sagt, omväxlande väder sista tiden. Regnigt och friska vindar. Solen har lyst, men mest med sin frånvaro…
Torsdagen kunde bli flygbar…visserligen frisk vind, men chans för lite sol.
Naturligtvis triggade detta min lust att flyga. Jag ringde en flygkompis Johnny i Laholm och vi skulle träffas vid den södra delen av Tjärbyhanget. Den södra delen av hanget är bättre på det sättet, att terrängen framför är relativt hinderfri. Det gör, att lyftet borde vara mindre turbulent.
Jag hade dagen förut provflugit min “Raven” från HobbyKing,
vilket till en början var en förskräcklig upplevelse.
Ok, cg var rätt, men utslagen påskev och höjd alldeles för stora.
Så att flyga denna HobbyKing-produkt var, som om jag red en
häst med eld i svansen…
Innan vi skulle flyga, hade jag åtgärdat det jag behövde och den borde vara flygbar. Jag hade minskat och diffat skeven, minskat utslaget på höjdroder och lagt in positiv och negativ flaperonklaff.
Modellen har fint utformat vinge, slarvigt ditsatta skevservo av dålig kvalitet. Servona följer med modellen. Roderhornen till skeven var utförda utan vett och sans. Jag bytte ut hornen till riktiga, så
vridcentrum satt på rätt plats. Vidare flyttade jag stötstången in
på servot och max ut på roderhornet för att utnyttja de små
servonas kraft bäst.
Innan Johnny dök upp, provflög jag “Raven” i den friska vinden, som peakade 8 m/sek. Nu flög modellen helt ok…så vitt jag bedömde.
Vad som var intressant, var att det var termisk vind, vilket möjliggjorde att stiga till 100 m enkelt.
Men, det var mycket turbulent i luften. Modellen flög bitvis som ett höstlöv, men den visade en god egenskap. Den penetrerade mot vinden väldigt bra.
Profilen på vingen vet jag inget om, mer än att den naturligtvis
var tunn. Profilen hade en gynnsam polarkurva, vilket innebar,
att den tålde fartökning utan att jag behövde betala för mycket
med höjd.
Johnny hade med sig sin lilla version av sin Leprechaun,
som är en fantastisk modell med synnerligen goda egenskaper.
Leprachaun uttalas ( l´eprakå:n).
Jag fick ett påpekande av en läsare, att det inte var en sann
Leprechaun…
Kanske den borde heta “Pysslingen” i stället ? Ur Wikipedia har
jag tagit följande citat:
Leprechaun är inom irländsk folktro en sorts pyssling,
ofta avbildad som en gammal gubbe i gröna kläder, inte större än ett barn, som uppskattar att ställa till med
otyg. Leprechauner framställs ofta som skomakare och sägs
varamycket rika och ha stora skatter undangömda,
ofta vaktadeav en elak dvärghund.
Såedemede.
Vi trodde, att kanske hans modell skulle få det svårt i den friska vinden och flyga som en stillastående drake… Men hans Leprechaun visade kvaliteten och flög utan problem.
Att landa modeller på den södra delen av hanget är lätt
som en plätt. Där finns en stor vall utan inflygningsmask.
Efter 2 timmar var vi genomblåsta och nöjda med vår flygdag, packade ihop och åkte hem rika på erfarenheter och frisk luft !
Alla bilderna är skärmdumpar från en video från min lilla Mobiuskamera. Därav följer, att kvaliteten blir därefter.
En liten video blev det dagen förut, då jag provflög för första gången. En video på Johnnys Leprechaun klämde jag oxå in.
Häng med i blåsten !
Höstetid..Tröstetid…
Min “Raven” från HK och min trogna JR.
Johnny anländer med sin “Leprechaun” modell mindre. Han bygger både denna storleken
och en större. Allt byggs i giggar, så allt är enligt ritning. De finns att köpa träfärdiga eller
flygfärdiga och de är klädda med Oralight. Kontakta mig för info.
Klicka på “About myself” på första sidan på bloggen.
Klart man är glad, om det är flygdags…
Det är fult att peka !
“Nu känner jag det lyfter” !
Montering av Leprechaun
Här ser du storleksförhållandet mellan modellerna Och du ser hur relativt liten “Raven” är.
Klart för start i den nu friska vinden.
Som du kan se är sidorodret relativt litet, vilket ställer krav på piloten då han flyger
i turbulent luft. Man måste som pilot “Ligga lite före” i rörelserna, annars kan det bli
kärvt. Johnny funderar på en utökning av fena och sidoroder för att göra den en aning
mera agil i luften.
Leprechaunen är vacker i luften
Fånga ögonblicket…
Jonny startar min Raven
Japp, där flyger hon !
En ung pojk, glad efter fin flygning, vid Litorinavallen Tjärby, just norr om Laholm.
Vår hangar…du ser Johnny har förankrat sin modell i väskan, så den inte ska blåsa bort.
Så här ser det ut. Ganska inbjudande för en modellflygare.
Förberedelser för start. Som inskränker sig till att ansluta batteriet. Batteriet är ett Lilo på 3.6 V
och med kapaciteten 400 mA. Ett sådant batteri räcker för långa flygningar. Jag tycker, det är
fantastiskt, man kan köra mottagarna på 3.6 V i dag. Som mottagare till min JR använder jag
på segelmodeller av enklare slag HobbyKings Orange R8DM/DMSSS, vilka är billiga.
De kostar 220 kr momsade och förtullade, dock tillkommer Post Nords befängda “avgift”
på försändelser från Kina, 80 spänn inklusive moms…Så beställ rejält så det belastar fler saker.
Här syns linkaget för skevroderna. Nu mycket bättre än fabriksmonteringen.
Jag vet att proffsen diffar skevroderna åt “fel” håll på en DLG. Jag har diffat mina som vanligt, det vill säga upp 70 % och ner 30 % av rörelsen. Modellen svänger perfekt och håller nosen i horisonten.
“Like a candle in the wind”…
Blir spännande att kasta ut modellen på HH då det blåser 0.5 m/sek !
Skulle jag ändra modellen, hade jag gjort en stabbe smalare och längre.
Samma sak med fenan. Den skulle jag oxå gjort smalare och längre för
att få ett högre Re-tal och därmed mindre motstånd.
Landning på gång…
…vilket inte är helt enkelt bland turbulens och rotorer.
…men ner kommer du alltid…
Vy från hangkanten. Fri ytor framför. Bra för att ge laminära vindar mot kanten.
…är något jag inte önskar mig i mina modellers elsystem !
Jag hade ivrigt spanat på YR.NO och deras prognoser, eftersom jag suktade efter nordlig vind, så jag kunde åka till mitt hushang HH.
Så en dag för en vecka sen var det lovat sol, 2-4 m/sek nordlig vind.
Självklart lastade jag bilen och for iväg tidigt till HH för att inte
missa något.
Nedkommen till parkeringen visade vimpeln NNO ca 3 m/sek. Kan inte bli bättre och fylld av förhoppningar och behängd med
allt som behövs för hangflygande, klättade jag upp på Platån. Det är rätt besvärligt att ta sig upp, då stigen är söndertrampad av
de lösgående klövdjuren.
Men trots det, anlände jag till absolut högsta punkten och möttes av perfekta förhållande.
Montering av modell och slutförande av alla förberedelser för
flygning. Sen gällde det att kasta ut Spiriten vid rätt ögonblick och vid rätt
plats!
På toppen snurrade rotorn, så det blåste i nacken. Alltså valde
jag att dra mig mot höger, där jag vet, att rotorns utbredning inte
är lika besvärlig. Jag kollade två gånger alla roder med fulla roderrörelser och
att de gick åt rätt håll. Inga problem med det allt var ok. Så, då var det väl bara att kasta ut…
Japp, jag kastade iväg med all kraft, jag kunde uppbåda.
Modellen flög igenom rotorn, jag såg den lutade lite åt vänster,
så jag korrigerade med skeven…men inget hände…
En sekund senare blev det full dyk och modellen dök från 10 m höjd
rakt ner i branten!
Har du märkt, den speciella känsla man får, då man väntar på en
krasch ? Tanken blir ju: Hur illa blir det ?
Jag vet, att Spirit är ett väldigt sprött flygplan, som inte tål mycket
vid en smäll.
Jag hörde, det deprimerande dunket och krasandet, då min Spirit
slog i kanten.
Jag gick fram till modellen, som lyckligtvis hade slagit ner på
hangkantens övre del.
Hade modellen fortsatt 5 m framåt, hade den försvunnit ner
bland stenarna och då hade det blivit totalhaveri.
Då jag går fram till modellen i detta läget efter en till synes oväntad
krasch, känner i alla fall jag mig märkvärdigt tom i huvudet.
Modell låg med vingarna skilda från kroppen. Nylonskruvarna hade gått
av vid smällen och därmed begränsat skadorna. Men, men det var illa,
som det var.
Sprickor i kroppen som är tillverkad i tunn glasfiber, högervingen
skadad vid vingfästet, men framför allt vänstervingen söndertrasad vid vingroten. Det såg ut, som om man slagit en
trädgren mot vingroten framifrån och rakt igenom vingen.
Jag har av erfarenheten lärt mig, att då jag samlar ihop modellen efter
en smäll, då gäller det att få med alla bitar.
Men, det första jag gjorde var att kolla radion. Funkar det ? Nej, det
var dött. Sändaren och mottagaren var bundna, men inga rörelser för
servona.
Jag kollade displayen på sändaren hur spänningen var i mottagareacken.
Den var 3.4 Volt…. Det förklarade, varför mottagare och sändare var bundna, men att så
fort jag försökte köra ett servo, så lade systemet av.
Alltså en belastning på acken sänkte spänningen, så det blev avbrott.
Jag måste medge, jag kände aningen av en befrielse, då jag blev
medveten om problemet. Nu visste jag, varför modellen hade dykt.
Jag lät min modell ligga en halv timma, sen slog jag på radion igen
och märkte efter en minut, att höjdrodret gick till full dyk, samtidigt
som spänningen i mottagaracken störtdök.
Donedeal !
Acken som satt i modellen, testade då jag kom hem. Den var kass,
så den gick till återvinningen.
Hemma hade jag dåligt med balsa, så jag åkte till en modellflygkamrat,
Johnny i Laholm, som har ett superlokal för modellbygge och gott
om balsa. Dessutom är Johnny en mycket duktig hantverkare och byggare.
Efter 2 timmar hade vi (läs Johnny) fått ihop min vinge, så den var i
skick som ny.
Återstod att slipa och spackla vingen för att sedan klä den. Vingarna
ser lite spräckliga ut med olika färger på klädseln, men jag ska klä
om båda vingarna med Oracover, när jag får hem mer vit film.
Sen blir modellen som ny !
Då jag var hos Johnny fick jag syn på en DLG i en kartong från
HobbyKing. Inte bara var där en kartong…där var två stycken. Som Johnny
felaktigt fått sig tillskickade från HK.
De ansåg det inte var lönt att skicka tillbaka, så Johnny fick behålla
båda free of charge !! Johnny hade monterat en av modellerna, men sa den var omöjlig
att flyga… Jag lovade att försöka få ordning på den, om jag kan…
Ska bli spännande att prova den, efter jag att jag utfört nödvändiga
modifieringar på den.
Modellen är fint byggt och är superlätt.
En annan modell som kommit till min hangar, är en Grafas Maxi
från Tjeckien. En segelmodell byggt i lättvikt med 350 cm span och utrustad med
elmotor. Ja, jag vet det är lite “fegt” med elmotor, men varför klabba med
gummirep, vinschar då man ska upp ? Det är enklare med en elmotor.
Jag vet modellen flyger utomordentligt bra och jag ska ha den till
termikflyg och då jag vill söndagsflyga på HH i svaga vindar.
Kvaliteten på byggsatsen är mycket hög. Som vanligt, då det gäller modeller från Tjeckien.
Jag är spänd på att flyga den.
Ja, detta var historian om min Spirit och lite annat.
Det händer alltid det oväntade, då jag är ute och flyger !
I onsdags for jag till HH för att få mig några rundor i luften med antingen min Gillette eller min Spirit.
Vädermannen hade lovat 4-6 m/sek NNV för att sedermera öka till 5-7 NV.
Men vind och dess riktningar på Hovs Hallar är ett kapitel för sig. Vädret är ofta, vad gäller vindar, avvikande från prognoser.
Då jag anlände 0900, hade vi N 5-7 sekundmeter.
Alltså var det läge, att bära upp vad som behövs till
Platån.
Där jag möttes av relativt frisk vind rakt på.
Ute över Kattegatt åt syd en molngata med höga och
välutvecklade Cu-moln. Det var bara att hoppas, de inte
drog sig norröver med sin eventuella nederbörd.
Bra, tänkte jag, det är till att montera min Gillette och
kasta ut.
Jag gick bort till bortre delen av Platån för att kolla vinden. Då märkte jag, att vi hade en topprotor av osedvanlig styrka och utbredning. Stod jag på toppen, blåste det 5-6 sekundmeter i nacken på mig. Alltså det blåste ut från hanget på toppen.
Detta komplicerar det hela, då det gäller starten. Inte
bara topprotorn är besvärlig, det innebär ju start i
medvind och att även kantrotorn snurrar energiskt på,
just under de omständigheter som rådde .
Eftersom topprotorn var kraftig, pressade den kantrotorn ut från hanget. Det skulle medföra för en modell dåligt lyft, dels då jag kastar ut på toppen, dels att jag inte skulle vara hjälpt av kantrotorn vid starten.
Så jag monterade min Spirit, eftersom den är snällare att flyga jämfört med min Gillette, som kan vara en elaking.
Att kasta ut Gilletten i detta läget hade varit ett renodlat kamikazeuppdrag. Det var ingen “Gudomlig Vind” som ju ordet Kamikaze betyder.
Startar jag på Platån, finns det två möjligheter . Antingen i östra eller västra delen. Vid dessa två platser är påverkan från rotorer minst.
Så jag fick vackert vänta i startläge, tills omständigheterna var gynnsamma.
Alltså startade jag, då jag kände topprotorn tillfälligtvis
tappat andan. Det sket sig. Modellen kastades åt höger, utan att jag kunde hålla emot med skev och sida.
Tursamt nog landade modellen i en enebuske, varför inga skador uppstod. Mer tur än skicklighet.
Nåväl, nytt försök och nu gick det med ett nödrop. Min Spirit for som ett torrt löv, då jag startade, men då jag kommit ut 20 m från kanten, fick jag den laminära vinden, som skapade ett starkt lyft.
Sen var det enkelt att flyga, så jag kunde avslappnat sitta på min flygtuva och njuta.
Som vanligt på Hovs Hallar var det mycket flanörer,
vilka kom förbi, vilka stannade och frågade hur det
fungerar. Alltid lika roligt att försöka omvända flanörer till
modellflygare !
I modellen satt min GoPro i nosen. Vilken fick fotografera en ung gråtrut, som ville flyga rote med mig.
Efter 45 minuter i luften landade jag, vilket du kan se
på mina bilder. Inte helt enkelt att ta sig ner, men gör du som jag,
brukar det lösa sig.
Flyg rejäla banor, så får du tid att bedöma din höjd och kan komma in rätt. Att ha klaff är nästan ett måste,
då du flyger här. Det ger dig möjlighet att säkert reducera din höjd och kontrollerat landa bland diverse taggiga buskar.
För nästa start monterade jag min Mobius på en pinne vid ena vingspetsen. Allt för att få en annorlunda bild av min Spirit. Kameran väger 25 gram och pinnen 50 gram. Pinnen som håller kameran är en furulist laminerad med ett kolfiber fyrkantrör.
Detta innebär en vikt på ena vinghalvan, vilket jag måste kompensera med skevrodret, som du kan se på bilderna.
För övrigt påverkade det inte flygningen, utan jag fick de bilder jag önskade. Bilderna från min Mobius är klippta ur en videofilm. Jag kan inte nog uppskatta min Mobius goda egenskaper. Då jag kommit hem beställde jag en till, om den nuvarande skulle lägga av.
Varför en Mobius slutar funka ? Det är vid flitigt användande
utsatt för ett mekaniskt slitage. Det går inte att undvika.
Men den tar lika bra bilder, som då den var ny. Vad som man ska vara uppmärksam på med en Mobius är två saker: Laddaren till batteriet ska helst vara enligt modellen Ifåneladdare som ger bra med ström
Du ska ha ett bra SD-kort med bra prestanda. Låg
kvalitetkort ställer till besvär. Vilka kort du ska använda,
kan du se i RC-Groupsmycket omfångsrika tråd om
Mobius.
Efter hand som timmarna gick, minskade vinden och
vid ett tillfälle kom det termisk vind, som effektivt spärrade hanget för den laminära vinden.
Det fick jag erfara, då jag flög, eftersom lyftet markant minskade, men det var inget problem att hålla sig upp.
Vilket däremot en skärmflygare fick erfara. Han kom smygande under kanten, vilket är sämsta platsen vid detta väderläge. Han skulle gått längre ut från kanten för att få lyft.
Skärmflygaren flög riktning Kattvik utan att få lyft, men vände och flög västerut.
Hoppas han kom säkert ner framför värdshuset eller nere vid Segeltorp.
Jag såg honom inte mer sedan, så antagligen hade han packat ihop och åkt hem.
Efter en kort stund kom en laminära vinden igång igen och jag kunde klättra så högt jag ville.
Jag hade startat 0945 och klockan 1435 landade min modell på gräset bakom fortet.
En härlig dag lade jag till handlingarna.
Man upplever mycket, då man modellflyger !
Hemkommen lade jag märke till, då jag laddade, att jag
förbrukat 826 mA ström. 6 servo +telemetri krävde det.
Sammanlagd tid i luften ca 3.5 timma.
Foto är klipp ur video tagen av min Mobius, stillbilder från min goda GoPro och några bilder från min Sony systemkamera.
Om du vill, häng med !
Min Spirit utrustad med två kameror. En GoPro i nosen och en Mobius på ett spröt vid höger vingspets.
Ett mäktigt Cu Congestus.
Ser du elefanten med sin saluterande snabel ?
Som du ser regnar det ur molnet. Min bror befann sig i Helsingborg och han hade samma moln framför sig. Då får man en aning om den stota utbredningen av ett Cumulusmoln som växt på.
Min Spirit på väg ut. Kolla höger skev, som kompenserar för vikten av min Mobius.
Modellen landade utan kontroll i en enebuske sedan rotorn tagit befälet.
Här ser du hur turbulent det kan var i vid start genom en rotor. Dessutom kan jag informera att mitt sidoroder låg maxat åt vänster.
Nåväl, efter att ha kommit ut i den laminära vinden var allt bara en njutning !
Landning med utnyttjande av full klaff.
Piloten mycket fokuserad på att landa modellen ok.
Allt under kontroll hittills…
Ser du buskarna…kan skada Oracovern om man har otur.
Men allt gick utan problem.
Vildnyponen perfekta att plocka nu. Smakar mycket bättre än odlade.
Björnbären behöver 10 dagar till. Hoppas det inte blir frost bara. På Hovs Hallar finns ett överflöd av dessa bär.
Om man brygger själv finns här enebär för kryddning av ginet.
En skärmflygare kommer kanande under kanten…
…det är ett dåligt läge…
…dessutom är faran för frontalt inslag stor, om man inte är uppmärksam.
En duvhök ? kom förbi…
eller sparvhök..tror jag
Truten som ville flyga rote…
Vem kunde tro, vi skulle kunna ta dessa bilder för 20 år sen ?
Här sitter piloten på sin tuva och flyger och njuter av livet. Här har vi
inga fjantiga depåordningsvakter, som går och blänger i marken och
letar fel, utan vi som är riktiga modellflygare använder sunt förnuft !
Landning bakom fortet.
Ser du stenen ? Den har kostat några modeller under 45 års flygning här.
Jag lyckades undvika den, men den har kostat modeller !
Tisdagen lovades 3-5 m/sekund nordväst på HH av norska vädertjänsten yr.no.
Alltså kanske det kan bli hangflyg. Jag kontaktade Johnny och vi beslöt att åka ner. Jag tog inte med någon modell, eftersom jag skulle ta bilder på hans modeller.
Johnnys modell är en Leprachaun, som uttalas
fonetiskt: /ˈleprəkɔːn/, eller på svenska
fonetiskt: (leprakåån).
Det är antagligen första gången på 45 år jag inte haft med en modell till HH om det varit flygbart där.
Nerkomna till Segeltorpshanget, vilket ligger söder om HH, möttes vi av frisk vind. Havet bröt vilket sa oss att vinden ligger på mellan 5-8 sekundmeter.
Jag mätte med min vindmätare och den bekräftade vindstyrkan. Denna vindstyrka kan tyckas för hög för modeller som en Leprachaun, som har ett relativt i förhållande till modellen litet sidoroder.
Men vi kastade ut och modellen flög efter lite trimning förvånansvärt bra. Vi kunde konstatera att denna modell kommer till sin rätt bäst, om man flyger den uppe på Platån i 2-3 sekundmeters vind.
Men som sagt, uppe i den laminära vinden flög den bra. Jag skulle landa modellen, eftersom Johnny inte har så stor erfarenhet just här vid Segeltorp.
Att landa här med en modell med så låg vingbelastning utrustad med ett ganska litet sidoroder, det är inte enkelt.
Man får gå in från kanten och stånga mot vinden, eftersom modellen inte har bromsar, för att reducera höjden.
Allt tycktes dock gå bra och jag tänkte, att nu är det värsta gjort, då jag hade den på en meters höjd i ett stabilt läge.
Då kom det turbulens, som rollade modellen 90 grader. Jo jag höll emot med fullt sidoroder, utan större verkan.
Modellen gick i marken med ena vingspetsen och groundloopade.
Jag bad en bön att inga skador uppstått. Det hade det inte.
Ena vingen hade lossnat från kroppen och genom Johnnys konstruktion av kroppen, som är 210 cm lång, hade kroppen delat sig där den var ihopsatt. Att Johnny gjort kroppen delbar, var för att modellen skulle bli lättare att transportera.
Så inga skador överhuvudtaget.
Är det något som behöver ändras på modellen ?
Jo, en sak. Modellen är ju från början en friflygande modell och försedd med en bärande stabbe.
Nu är den radiostyrd och stabben bör ha en symmetrisk profil.
Om man står på med modellen, kommer den tack vare den bärande stabben att öka hastigheten mer och mer efter hand som stabben lyfts upp och minskar anfallsvinkeln.
Den kommer avgjort att bli mer harmonisk med en symmetrisk stabbe. Framför allt blir den mera lättrimmad.
Efter Leprachaunen var det dags för Johnnys Ka-8B att provas.
Den var aldrig flugen. Det visade sig att modellen var extremt känslig på höjdrodret. Så vi differentierade utslaget för att lugna ner modellen. Denna modellen väger bara 800 gram och flyger bäst i vindar omkring 2-5 m/sekund.
Jag blev överraskad av att Leprachaunen penetrerade vinden bättre än Ka-8:an. Det borde varit tvärtom…
Leprachaunen väger strax under 2000 gram. Det är ju en stor modell.
Men som avslutning vill vi säga, att vi som vanligt fick en fin eftermiddag vid Segeltorp.
Det tyckte säkert hängflygarna oxå, som fick ett par timmar i luften.
Vi kom på med Leprachaunen att Johnny ska montera servona till sida/höjd bak vid stabben för att eliminera allt glapp.
Nu hade han linor från servona i nosen, genom hela kroppen och bak till roderna. Det är upplagt för glapp. Med servona direktkopplade blir det bättre.
Jag fotograferade med min Mobius och min systemkamera.
Så här kommer bilder och video.
Kraftiga Cb drog förbi och skapade en mörk bakgrund.
Montering av vingar på Leprachaunen.
Ingen dålig stabbe…och bärande profil har den också !
Den vackra platsen där vi flyger.
Stabben sitter på fyra stift i kroppen och säkras med gummiband.
Modellens kropp är 210 cm lång…det är mer än spännvidden…
Där är lyftet, säger Johnny.
Dags att starta ut i frisk vind.
Planet är imponerande !
Start !
Modellen flög bra redan efter start, endast lite justering på höjdrodertrimmen.
Formen på modellen är ur alla synpunkter harmonisk…
Allt har anknytning till kurvor och ellipser.
Ser du att bakkanten reser sig, då man trycker på lite…
Gott om plats i kroppen för att montera tillbehör.
Nu ska jag försöka landa i ett stycke…
Inte lätt då jag fick använda maximala utslag på sidorodret för att parera kytten…
Här tar vinden tag i högervingen…
…jag hade ingen chans att hålla emot med sidorodret…
..utan den gick i backen…
…förhoppningsvis utan skador…
…eftersom hastigheten var relativt låg…
Väl framme konstaterade vi att det var inga skador. En vingen hade lossnat från kroppen och kroppen hade delat sig där den skulle dela sig. Så allt under kontroll.
Sen tog Johnny fram sin Ka-8B, vilket är ett plan som byggs i full size av Schleicher i Gersfeld.
Snart…
Beredd att starta…
Nu !
Modellen flög ok, men mycket höjdroderkänslig.
Johnny räcker sin Ka-8 till mig efter en landning i potatisåkern.
Hängflygarna fick fin flygning i den friska vinden.
Jag skrev om mina äventyr med min gamla “Hobby” på Hovs Hallar, vilket föranledde Leif Friman från Skåne att skicka mig en bild från sin Multiplexkatalog från tidigt 80-tal.
Inte bara var “Hobby” på bild utan även en på den
tiden beundrad modell, “Flamingo”.
Flamingon var populär på hangen under tidigt 80-tal, då den flög bra.
Dessutom var den djärv i sin design. Den hade ett aggressivt utseende med sin spetsiga nos och utstrålade fart.
Jag har aldrig ägt en Flamingo, men på mitt sista SM i F3F 2005 på Ålleberg blev jag tvåa i den dåliga vinden, slagen av just en Flamingo med
några sekunder, om jag minns rätt.
Jag flög min Banana, som visserligen är en lätt modell, men den kräver för sin profil bättre lyft. En Flamingo med en relativt modern MH30 eller Ag 15 (modifierad) och spännvidd ca 290 cm.. det vore något att hänga i granen.
Japp, man kunde konstruera fina modeller,
både vad gäller utseende- som prestandamässigt för 40 år sen också !
Multiplex var en garant för tysk kvalitet vid denna tid. Vi kunde lita på modeller från denna firman, då de höll hög klass på sina produkter.
Kanske det går att få tag i något begagnat på något forum eller E-Bay.
För dig som är väldigt sugen på en Flamingo,
kan du köpa en, om du klickar här.
Fast priset…
Onsdagen, i alla fall i södra Halland, bjöd på ett underbart väder i alla avseenden. Ca 23 grader varmt, västlig vind 5 m/sek.
Vad kan jag begära mer, om jag är flygsugen ?
Livet handlar inte om att ha prylar eller att vara omätligt rik. Det handlar om att få goda och positiva upplevelser. Mig kostar det i regel bara lite möda.
Det är därför, jag är en aktiv modellflygare i mitt hjärta.
Alltså åkte vi ner med pick och pack till stranden, där vi
inte behövde trängas med mer än oss själva…
Väderläget var som ovan och vinden var lite dragen mot nord. Troligtvis hade det varit perfekt på Segeltorpshanget vid
Hovs Hallar. Men nu var vi här och det gick utmärkt att flyga.
Under eftermiddagen drog sig vinden mot väst och
minskade från 5 till ca 2 m/sek.
Enda malörten i bägaren var, att jag glömt min GoPro hemma. Så alla bilder och all video har jag tagit med min Mobiuskamera.
Jag tog video och stillbilder. Flera stillbilder klippta ur videon, vilket visar, vilken kvalitet denna lilla kamera kan prestera.
Jag gjorde ett bildspel, för jag tycker det kan vara lite
tråkigt att bara rada upp bilder. Lite rörelse gör det
intressantare.
En liten videosnutt blev det oxå.
Så har du inget för dig just nu så kolla det som finns här.
Det kan kanske ge dig en aning om, hur fint vi hade det.
Ett sätt att tillbringa eftermiddagen.
Växtligheten har verkligen fått fart efter regnskvättarna vi fick.
Jag har varit sysselsatt med drivlinan på min kära HyperAva nu.
I en vecka.
I modellen har jag en Mega-motor, som jag skrivit om tidigare, då den började låta illa.
Lagerna byttes och den gick perfekt.
Naturligtvis var jag spänd på, hur den skulle fungera vid flygning,
såiväg med modellen till ett av mina flygställen.
Det första jag märkte, var att bromsen inte var programmerad, så propellern frihjulade i vinddraget och halverade glidtalet.
Men det kan man ju lätt fixa, då jag är hemma och man har manualen till reglaget framför sig.
Innan jag fixat bromsen fick jag ta upp kraftigt, tills Avan vek sig och bristen på hastighet fick propellern att stanna.
Allt var för övrigt ok, tills jag gjorde det tredje uppdraget.
Då började motorn skrika och jag trottlade ner till noll och landade. Efter landning kollade jag motorn och jovisst, den skrek som en bindgalen spädgris.
Det var bara att bege sig hem för att försöka tackla problemen i lugn och ro.
Först provade jag motorn. Naturligtvis hördes inte ett skrik hemma… Ok, tänkte jag, det funkar väl då. Men jag var inte helt övertygad.
Eftersom jag har några motorer i lager, tog jag ur min gamla Mega och satte i en nyare Mega. Den gick ju perfekt.
Således dags att programmera bromsen. Gick till reglagets hemsida och laddade ner manualen för ett 60 Amp reglage.
Printade ut Pdf- dokumentet och lade det jämte modellen, så allt ska bli rätt.
Jag försökte säkert 10 gånger, innan jag gav upp, för det fungerade inte !
Att flyga utan broms till motorn är meningslöst, så jag var tvungen att finna en lösning.
Hela drivlinan i Avan rev jag ut och noterade, att min controller inte bara hette Dymond 60 utan den hade tillägget Pro.
Kanske jag använt fel manual ?
Skrev in den exakta produktbeteckningen på motorn och googlade efter manual.
Hittade den och fann till min lättnad, att den inte var samma,
som jag laddat ner förut.
Så än en gång, in med allt i modellen, vilket tar nästan en timma, om det ska bli bra, anslut acken och programmera efter den rätta manualen.
Visst det fungerade, för då jag provade, bromsade propellern kraftigt. Jag hade velat haft en mjuk inbromsning, men det alternativet fanns inte.
Så efter åtskilliga timmars arbete och hjärnbryderi fick jag till bromsen.
Det sorgliga var, att jag hade i mina lådor en fin programmerare
till Dymond Pro-reglage,som inte ens behöver dator,
då det finns en stor display på den.
Varför tänkte jag inte på den, i stället för att räkna pip ?
Ok, bromsen är ok, nu går vi vidare.
Eftersom jag hade ett hästärende upp mot smålandsgränsen i dag,
åktejag till HAB i Ljungby och köpte lite propellrar och spinners,
som skulle passa min motor och 3 cells acke.
Jag sa till Tomas att min modell är en termikmodell och jag vill inte ha en vass motor och 4-cells acke.
Hade jag velat flyga fort, hade jag haft en ren motorkärra. Så om det tar 20 sekunder eller 10 sekunder att komma upp till 100 meter, det är mig likgiltigt.
Hemkommen rev jag ur ersättningsmotorn och kopplade in min gamla Mega igen provisoriskt. Den gav till ett kort desperat skrik och stannade helt sen.
Det luktade bränt och Ubecen och controllern var varma, vilket naturligtvis skapade oro…
men jag hoppades på det bästa.
Nu är det så, att jag ger mig aldrig, när tekniken bråkar.
Min stannande Mega tog jag ånyo isär, vilket är enkelt, och jag kontrollerade rotor och stator noga.
Då upptäckte jag på rotorn, en liten metallflisa…som hade orsakat skrikandet,
då den var välslipad mot statorlindningarna.
Jag tog bort den, kollade att ingen skada uppstått och monterade ihop och provkörde.
Hur flisan kommit dit ? Ingen aning, men den har väl kommit dit, då jag bytte lagerna…
Den gick, som vore den ny. Ok, då är det bara att sätta in motorn i kroppen… …trodde jag!
Det var bara det, att jag vänt rotorn på fel håll, så axeln stack ut i felände !!!
Isärplockning-vändning av rotor och hopmontering. Sen in med motorn i modellen och provkör.
Nu funkade både motor och broms. :=)
Efter ganska många timmars arbete gick motorn helt ok och med den nya propellern och spinnern, som släpper in kylluft, var jag helt nöjd.
Man ska ju veta, att allt tar ju oändligt mycket längre tid, än som jag beskrivit det.
Men som sagt, man ska aldrig ge sig !
I morgon, om det blir väder, ska jag provflyga.
Min modell har även fått ettnytt kvalitetsservo till höjdrodret.
Det gamla servot var ett 8 grams servo, som efter4 år fullgjort sin tjänst.
Det hade blivit glappt.
Det nya servot har aluminiumhöljeoch metallväxellåda, vilket borde borga
för mer tålighet.
Här kommer några bilder från min misslyckade provflygning då motorn skrek så det hördes över hela södra Halland…tror jag.
Här på väg ner med min Ava, fotograferad av min Gopro sittande i en björk,
med en motor som skapade en ton högre och starkare än en operasångerska.
Vi har haft ett låst väderläge i lång tid nu. Det har varit sydliga till ostliga vindar och temperaturen har legat högt.
Det som bestämmer vårt väder är hur jetströmmen beter sig Jetströmmen är de starka vindarna på 8-12000 m höjd, som blåser väst mot öst.
Lågtrycksbanorna är länkade till jetströmmen som är ett resultat av mötet mellan arktik- och polarluft.
Vi hoppas att väderläget ändras så vi får nordliga till västliga vindar för hangflygandets skull.
Enligt norska vädertjänsten yr.no sker ingen förändring inom de närmsta tio dagarna.
Här kan ni se hur jetströmmen ligger idag. Kommer västerifrån över Atlanten svänger vid England söderut och går i stort över Medelhavet vidare.
Lågtrycken är kopplade till banan för jetströmmen, då de är ett resultat av mötet mellan arktik- och polarluft.
På norra halvklotet roterar lågtrycken motsols och tvärt om på södra halvklotet. Det betyder att lågtrycken på Atlanten skopar upp varm luft och fuktighet söderifrån och skickar det till oss.
Det är en av anledningar att denna del av vår vinter varit mild.
Under kartan kan ni se vindhastighet och annat i jetströmmen med hjälp av färgerna.
Här ser ni var jetströmmen låg den kalla vintern 2011 den 4. mars. Mycket längre norrut, vilket gav oss kalla nordliga och nordostliga vindar med nederbörd.
