Kategorier
Hangflyg modell Skärmflygeri

JAG VILL INTE MISSA MIN CHANS…

 

 

 

 

 

…att  komma ut med min modell

för att få flyga i vacker miljö.

 

 

 

 

 

 

 

Därför packade jag en modell i bilen och for
iväg riktning Hovs Hallar.

Jag tror,  min bil hittar vägen nu själv…

Vädret enligt yr.no skulle bli  ca 3 m/sek Nord.

Eftersom jag vill vara säker på att få lite tid i luften,
tog jag med min trogna HyperAva. Kan jag inte
flyta med den på hanget, då flyter inget.

Vädret var uppklarnande tack vare en svag högtrycks-
rygg,  som kommit in. Solen kom och allt såg bra ut.

Utom för de skärmflygare som fick parawaita upp på
toppen av Platån. Det var ju för lite vind. För att kunna
flyga säkert,  behövs det 5-6 m/sek för en skärm på det
höga hanget vid HH.

Jag tog mig upp till toppen och fick en trevlig pratstund
med tre flygentusiaster,  som rest till ända från Blekinge.

Det är väl  cirka 250 km enkel resa för att få en eventuell
chans att hänga under trasan.

Men så är det,  om man är en hängiven flygentusiast !

Efter en stunds prat tog jag min Ava och startade i den
nu mycket svaga vinden. Styrkan ca 1-1.5 m/sek.

Jodå det bar, men det tycktes svårt att gneta sig högre
upp än 40 m över kanten. Dock var det inga problem
att hålla sig uppe.

Att flyta sakta på HH i vackert väder med en mycket
välflygande modell är en sinnlig belöning för piloten,
som uppväger långa resor och promenader.

Efter en lång tur landade jag och vi fortsatte att
diskutera
eventuell vind…Det eviga diuskussionsämnen
då hangflyg
intresserade står på ett hang.

Långt ut syntes mörka stråk på Kattegatt, vilket
kunde
indikera ökande vind. Prognosen hade ändrat
sig
och yrkade på avtagande vind. Dock är ju hoppet,
det sista som överger en hangflygare.

Finns det en chans, så väntar vi, för att kunna utnyttja
en förhoppningsvis kommande vindökning.

Tyvärr lade vinden av,  vilket märktes då jag startade
igen.

Inte ens en Ava kan flyga på noll lyft…så jag packade
ihop
och drog mig hemåt,  bara för att se då jag
passerade
Segeltorp, att vinden snabbt hade ökat.

Tillfälligt bara tänkte jag, för jag inte skulle frestas
att fara tillbaka.

Det är så att vinden runt halvön är mycket svår att
prognosticera.  Detta bevisades,  då jag körde längs
havet vid Norrviken mot Båstad, där det var stadigt
5-6 m/sek N.

Men som sagt, jag stod emot lockelsen att vända,
då vi
hade annat att göra hemma.

Hur som helst, även om man inte får flyga varje dag
i 4 timmar,
träffar man trevliga, kunniga och intressanta
flygare
och entusiaster vid en tur till Hovs Hallar.

Åk du dit med eller utan modell du också och upplev
mycket,
som du aldrig gör i den eviga dvalan framför en tv !

Vill du ha info om väder kan du ringa eller mejla.
Min mejladress
finner du här. Telefonnummer
kan du googla.

Vi ses, för nu går det mot ljusa tider !

Bilderna är tagna med min lilla Mobius i fotoläge.
Därför
är inte kvaliteten super. Men betänk att
bildstorleken är
endast ca 0.3-1.2 Mb !  Till skillnad
mot Raw=20 Mb eller
jpg=4-5 Mb

Sen har jag problemet med lågt stående sol, vilket gör
motljusproblemen stora.

Min Mobius satt som vanligt tejpad på min högra
glasögonskalm. Då plåtar jag, det jag ser på.
Mycket bra sätt att dokumentera sin dag.
Kameran tar 4 bilder/sekund.

Med ett 64 Gb minneskort kan jag med en genomsnittlig
bildstorlek på 1 Mb ta ungefär 6000 bilder…
Mitt batteri,
som jag bytt till ett med dubbel kapacitet
klarar 5000 bilder.

 

 

 

 

 

 

Det mörka stråket på havet som höll fort hopp levande.

Där är det lyft !…

Den förväntade vinden…gick upp om inte i rök, så i all fall i intet.

Min Ava beredd med en Mobius tejpad på vänster vingpanel.
Enkelt ska det vara !

Du ser att det rådde mycket,  som förknippas med stillhet och ro på HH i detta ögonblicket…

Men nu kör vi !

Ut och testa ödet…eller i alla fall eventurellt lyft.

Ser ok ut nu.

Inte mycket korkverkan dock.

Här ser du hur lågt jag gnetade.

Som du säkert förstår, är det inte ett önskeläge att landa in i branten under kanten…

Här ser du, att jag är under kanten.

Det gäller att  ha kalla nerver under dessa betingelserna !

Min pilotplats och kärran under kanten…

Men ner kommer man ju alltid…

De tre aviatörerna från Blekinge

Min Ava belyst av en blek januarisol.

De flesta bilderna är uppdragna, därav den sämre kavaliteten.

Du ser min Ava lämna Contrails…

Det eviga problemet…vindens riktning och styrka.

Smarta telefoner underlättar faktainformation till en del.

Flygentusiast nummer 1.

Flygentusiast 2.

Flygentusiast 3.

Klart man är glad att vara på Hovs Hallar !

Havet som det tydde sig då vi lämnade.

Den gamle på väg att hämta sin Ava efter dagens sista flygning och landning.

 

 

 

Kategorier
Naturbilder

JAG HAR VÄL EGENTLIGEN…

 

 

 

 

…inget nytt att presentera på min blygsamma blogg…

 

 

 

 

 

…men en blogg som inte uppdateras är en död blogg.
Eller som det låter bättre: A dead duck !

Säger man det på tyska låter det annorlunda:
Eine tote Ente… Satsmelodin är bättre på tyska.

För att inte hamna bland de döda ankorna får jag
publicera lite om min dagliga promenad vid havet.

Dessa promenader betyder mycket för mig, då det
laddar mina psykiska batterier och ger mig lust att
företa något, även sen jag kommit hem.

Är jag ute och strövar, händer alltid något oväntat,
som jag inte har planerat. Jag ser saker i naturen,
jag träffar människor som har något intressant att
berätta,
eller så sker helt osannolika saker ibland.

I dag fredag var en dag med nästan ingen vind. Havet
låg stilla, bara små vågor smög in till stranden, där
de lade sig tillrätta med ett försynt frasande.

Solen sken från en molnfri himmel och temperaturen
låg runt 2 grader C.

Förutsättningarna var goda för en vistelse på stranden.

Som vanligt, vill jag säga, stod de bilarna jag känner igen
på parkeringen vid Lagaoset, vars passagerare liksom jag
fördrev tiden med ett strövtåg längs den tysta stranden.

Hela området där vi vandrare håller till, är ett naturvårdsområde
där vissa regler gäller. Länsstyrelsen som är ansvarig lägger
ner att gott arbete, då man försöker bevara området och
dess olika biotoper.

Alla följer inte dessa regler. Vissa människor har en
oförstående
attityd eller brist på uppfostran, vilket enligt
de själva, ger dem
rätten att bryta reglerna.

Det kommer du att få se i mitt lilla reportage.

Vi har nyss haft “Liten Kuling”, som det heter på norska, vilket
enligt mig borde borga för, nya ting skulle dyka upp på
stranden.

Men det var nog mest på kvällstidningsträskets löpsedlar
det
hade blåst…Här på stranden märktes intet.

Själva den ständigt föränderliga mynningen av Lagan,
Lagaoset,
manifesterade sig genom att sandreveln som
vanligtvis  brukar finnas var borta. Men hav
förtröstan,
den kommer tillbaka förr eller senare.

Jag observerade inga fåglar att tala om. Min förhoppning
var
att få se en havsörn passera, men intet av den arten syntes.

Av arten människa fanns två kvinnor med 7 jaktlabradorer,
som sprang lösa på stranden. Jag dristade,  att upplysa
damerna
att lösa hundar i detta området är förbjudet,
enlig uppsatta skyltar.

Deras svar var, att “att det gäller bara bland dynerna”…
Jag uppmande kvinnorna att läsa noga på uppsatta skyltar.

Den andra gruppen var ett antal fiskare. De tillhör kategorin
av människor, som aldrig ger upp hoppet eller drömmen.
Drömmen om stor och mycket fisk. Men som de sa, det är
inte fisken som är viktig, utan det är den sociala samvaron
och naturupplevelsen,  som hjälper till att hålla drömmen
om jättefångsten vid liv.

Vid en av parkeringsplatserna hade några skjutit raketer
för att fira något.

Platsen var överströdd av skräp och för att framhålla sin
innovativa förmåga hade dessa vandaler stoppat raketer
bakom Länsstyrelsens informationsskyltar och sprängt
sönder dessa. Till vilket syfte ?

Att visa att man kan förstöra.
För mig visar deras handlande en brist på uppfostran
och kognitiva defekter.

Hela deras verksamhet var meningslös.

Jag blir förbannad,  då jag ser sådant. Att anmäla upplever
jag som meningslöst. Det handlar om brist på uppfostran i
hemmet
och i skolan, där man borde fått lära sig förstå,
vad som är rätt eller fel.

Skulle inte vetskap om vad som är moraliskt rätt eller fel,
vara en
kardinal dygd ?

Nåväl, denna sprängning…vad spelar det för roll om 1000 år ?

Då jag går längs leden genom strandskogen, har jag ständig
spaning
efter  en av de två vita älgar, som rör sig här.
Det skulle vara
roligt att lyckas ta ett par bra foto av någon
av dessa.

Efter 2 timmar i naturen bar det hemåt, där vidare uppgifter
väntade, vilket tack vare min naturpromenad jag kunde starta
med bra energi och mycket ideer.

Jag tog lite bilder, som det var problem med då en av
inställningarna
på min trogna Sony inte var helt rätt.
Men jag försökte 
rätta till det mest uppenbara felaktigheterna.

Om du har lust så följ mig bakåt stigen…

 

 

 

 

Detta långsmala djuret överraskade mig lite i motljuset.

Jag har fotograferat denna märkligheten förut…

Få vi bara tid på oss, så ska vi rita våra cirklar…

Två torra träd tråder en trängtande tango…

Lagaoset den 4. Januari 2019

“Jag ger upp”

Det enda vintriga, frosten i kanten av Lagan.

Lagan smyger förbi strandkanten

Alles ist Ruhe…

Naturligtvis är det gråtrutarna som har druckit kaffe
och slängt emballaget på stranden. Vem annars ?

ett Os

En hare som lagt huvudet  tillrätta i sanden en sista gång.

En rot som vore den hoptryckt av en hydraulisk press.

Kattegatts milda dyning bryter mot Lagans utsrömmande vatten.

Det vita skummet. Beror på närvaron av en alg.

Fiskare

Allt handlar om aerodynamik…

Vandalernas gemensamma små hjärnor lyckades efter möda med detta.

Nedskräpat och förstört.

Vattendraget bakom dynerna isbelagt.

Japp, här flanerar jag.

Ett förhistoriskt djur med snabel reser mödosamt  på sig.

I och med att detta är ett naturvårdsområde,  får skogen sköta sig själv,
så det så småningom blir en urskogsliknande biotop.

En lätt  dimma svepte in naturen och jämnade konturerna.

 

 

 

 

 

Kategorier
Naturbilder

BARA LITE FUNDERINGAR…

 

 

 

 

…när dagarna blir kortare.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Då jag går hemma och kurerar min lunginflammation,
som tack och lov nu är nästan utläkt, när jag en stark
önskan
att få komma  ut och röra på mig.

Jag  kan inte gå hemma som en gammal huskatt och
vänta på något,  som inte
kommer att  hända.

Först vill jag säga lite om det tragiska försvinnandet av
en 12-årig pojke i Falkenberg. Enligt tidningsuppgifter
har man funnit honom död vid ett kraftverk i Ätran i
Falkenberg.

Jag funderade, innan jag använde ordet “död”.
Jag vet, vi ryggar lite tillbaka för ordet, därför
det är på ett sätt brutalt och definitivt, men jag
skrev det i alla fall, då det är verkligheten.

Ingen undgår den.

Försvinnandet har väckt stort uppseende och skapat ett
mycket brett engagemang hos befolkningen.
Flera tusen människor har varit engagerade i letandet.
Kom sen inte och säg att vi svenskar är känslokalla !

Att engagemanget för pojkens försvinnande blev så
starkt
kan bero på,  att han bodde i en liten ort, där
många visste,
vem han var.

En annan orsak till  varför människor också utanför
närområdet tog del i eftersökandet kan kanske vara,
att det i samhället
bland människorna fanns en känsla
av en sorts kollektiv skuld till de med Downs
Syndrom
efter händelsen då en man med DS blev ihjälskjuten av
vår svenska polis, då mannen gick omkring med
en
leksakspistol.

Jag ska inte moralisera över polisernas handlingar,
det kommer
förhoppningsvis att klargöras vid utredningen,
men kunde
inte ordningsmakten väntat att skjuta,  tills
de fått bekräftat, 
att vapnet var verkligt ?

Hoppas detta aldrig händer fler gånger.

Hur ska man kunna minska risken  att handikappade
människor försvinner ?

Det finns inga enkla svar, men en möjlighet är,
att utrusta
dessa personer med en GPS-tracker.
Då har man koll på,
var personen finns i realtid.
Detta är ingen rymdteknik,
utan allt finns tillgängligt
och är billig och lätt att använda.

Ja, det  är bara ett förslag.

Hösten är den tid,  då naturen drar på sig en fuktig filt
inför vilotiden på vintern.

Naturen är enligt mitt sätt att se det en vacker tid,
som
skapar ett visst lugn. Alltså dags att bromsa
upp i ekorrhjulet och dra ett djupt andetag
för att
kunna tänka efter.

Jag tog mig  en promenad i det dimmiga vädret,
som dock
innebar 9 graders värme.

Dimman omöjliggjorde flygande i någon form,
även om jag hade
en enkel elseglare i bilen laddad
och klar.

Jag fick två timmars promenad i naturreservatet
Tönnersa,
där stillheten härskade.
Inga fåglar av intresse och stranden
tom på människor.

Naturreservatets betesdjur bestående av får och
islandshästar hade flyttat hem. Blir roligt att åter
få se dessa naturvårdare till våren.

Men, för mig är det mycket givande att promenera,
fundera
och uppleva, det som sker.
Mina batterier blir laddade och
jag står parat inför
nya upplevelser.

Det var nästan noll vind i går. En svag ostlig vind
drog sakta
över stranden, vilket betyder,
att inga vågor rullade mot
stranden.

Endast små försynta vågor bröt,  då den svaga
havsdyningen
rullade upp och bröt mot Lagans
utgående vatten.
Det var enda rörelsen på
havets yta i dag.

Förhållandet att havet ligger stilla,  skaparen en
stark ro hos
flanören.
Gå ner till havet om du kan. Allt du riskerar är bara
att bli
en ny människa !

Nåväl, jag tog lite bilder,  som illustrerar mina strövtåg.

Häng med !

 

 

 

Jag vet, att träden fäller sina löv på hösten. Tydligt är att mopedträden gör samma sak…

Lagaoset klockan 0930.

En av strandens märkliga djur står och torkar sina vingar efter en simtur.
Långa vingar lite huvud. Som en F3J kärra…

Den enda vågen …

Sköldpaddor vid Lagaoset ? Självklart finns det sköldpaddor här.
De går upp på stränderna för att lägga sin ägg. Fast de är sällsynta.

Tja, vad säger du detta är för art ? Påstridig verkar
han vara i alla fall, men han har glimten i ögat !

Hon låg bara och plirade med halvslutna ögon på oss flanörer.

Reminiscenser av björnbär i November.
Mycket söta och lite jästa frukter nu. Goda att äta.

Jag vågar  inte säga, vad det är…

Lagan för med sig det, som  träden längs ån släpper i vattnet och deponerar det
vid stranden, där det ger småvadare möjligheter att finna mat.

   Den stolte riddaren på Tönnersastranden håller ställningarna med sin lans.

En surmulen strandsskrävlare med sina långa framben har synpunkter på…

…passerande flanörer, vilka kan tänkas störa hans tankar så här på morgonen.

 

 

Hej, jag är en fransk bulldogg och jag är 8 veckor gammal !
Jag tycker om att sprida glädje.

Vänta bara tills jag blir stor…

…därför då kanske jag blir en…

…vakthund med rätt att skälla på dig !

Kategorier
Hangflyg modell

NORDLIG VIND 2-4 M/SEK PÅ HOVS HALLAR

 

 

 

 

 

Det såg lovande ut i lördags…

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

…för att kunna få sig en hangsvängom på HH.

Det var lovat stadig nordlig vind, visserligen svag,
men fullt tillräcklig att kunna flyta på.

Kom på plats 0900 och tog mitt pick och pack och
strävade upp på Platån.

Såg mig omkring och kollade vind, riktning och
eventuella
rotorer på toppen.

Vinden var  som förväntat ca 2-4 m rakt på
kanten.

Den var stadig och det  lovade gott.

Så jag monterade, inte min Spirit, den har
gått till
ett bättre…liv, som du säkert läst på min
blogg.

Jag hade med min 40 år gamla Multiplex “Hobby”.

Tog modellen för att  kasta ut vid högra kanten.
Där jag stod och väntade på,  att topprotorn skulle
sluta
mala på.

Men tyvärr, den slutade inte snurra. Den roterade
runt
med minst 5 m/sek, vilket innebar, det
blåste ut från hanget,
då jag stod på toppen.

Helt omöjligt att starta under dessa betingelserna.

Hade jag haft en mera lättflugen modell så kanske.

För jag såg hur korparna och vitfågeln gled på
hanget utan
minsta problem.

Lite moment 22 nu. Lyftet bra, men rotorn
gjorde det alltför
riskfyllt att kasta ut i medvinden.

Jag har lärt av erfarenheten och vet,  vad som
kan hända, om man tappar modellen under kanten.

Så det blev till att sätta sig på sin tuva och filosofera
i stället.

Korparna utförde sin sedvanliga akrobatik i
luften framför mig och några
fjällvråkar kom och
samlades i en flock, vilken fick termik
och fåglarna
försvann riktning söderut.

Mycket folk som promenerade och de flesta
ville veta mer
om min modell och hur ett hang
fungerar.
Jag tycker, 
det är inspirerande att få göra ohöljd
propaganda för
modellhangflyget !

När jag gått/suttit där i 2.5 timma, utan att
topprotorn
visade något tecken på att försvinna,
tog jag ett beslut
att ge mig hem.

Alternativen var ju att försöka starta och
komma ut i det laminära lyftet och då fanns
risken,
då du går från medvind till motvind,
att du får en stall och en resulterande vikning.

Flyger du medvind och du möter stigande luft,
kan din
vinge överstegras, eftersom vinkeln mellan
vinge och mötande
luft ändras så tillvida,  att
anfallsvinkeln relativt luften
snabbt ökas väsentligt.

Får jag en stall och viker mig…blir det att ta en
lång promenad
för att i bästa fall hämta en smälld
modell, i sämsta fall
blir det att anse sin modell,
som förlorad.

Ovanstående ville jag inte uppleva. Visserligen
var jag
infernaliskt flygsugen, men jag bet nacken
av skam, 
demonterade, packade och åkte hem.

På hemvägen stannade jag vid en gård,  då jag
skulle
justera en pryl i bagaget.

Jordbrukaren odlade äpple och päron, så min
fråga blev,  då han kom: Vad kostar din frukt ?

“Ta vad du vill, som ligger på marken”, blev svaret.
Jag tog,  tills jag nästan skämdes, av de bästa äpplen
och päron jag smakat.
Vi vet ju, vad svensk frukt kostar
i dag…25-40 kr kilot !

Det kändes som lite plåster på modellflygsåren,  att
jag fick frukten gratis.

 

 

 

 

En 40 är gammal Multiplexmodell…

…och en tuva som är pilotplats för en pensionär.

Som du kan se,  ligger Oceanen jämn…

Jag påstår att detta är en fjällvråk…

…därför den har ett svart band som avslutar stjärten…

…den har ingen “kant” på främre delen av undergumpen…

 

 

…och den stod och ryttlade…

…under en längre tid, då jag…

…kunde se de fjäderklädda benen..tarserna.

Att påstå jag är dålig på att artbestämma fåglar, det vore
ett gränslöst beröm för mig.

Att påstå jag är usel på att artbestämma,  kommer avsevärt
närmare sanningen.
All min eventuella
kunskap om fåglar, namn, utseende och
uppträdande blev formaterat ur mitt minne,
tillsammans
med annat för min kognitiva
förmåga väsentligt, då jag
drabbades av en stroke för 7 år sen,

Så är det bara. Om jag har döpt en fågel till fjällvråk i stället
för exempelvis
kalkon, så behöver du inte påtala det för mig.
Lev i stället i din lyckliga
stämning och känsla,  att du faktiskt
kan skilja på en kalkon och en vråk.

Här flyger fågeln med yttervingpennorna indraga,
eftersom det är bra lyft på hanget…

…här flyger fågeln termik och då fälls “wingletsen” ut
för att minska det inducerade motståndet och öka
spännvidden
, vilket gör, att fågeln flyger kostnadseffektivare.

Akrobatiserande korpar.

Hugin och Munin.
Tanken och minnet
Vilka var den fornnordiska guden Odins springpojkar
vilka flög omkring och noterade vad som skedde i landet,
vilket de sedermera rapporterade till Odin.
Sådana finns fortfarande i sinnevärlden i landet Lagom.

 

 

 

Kategorier
Hangflyg modell

MIN TROGNA SPIRIT ELITE…

 

 

 

 

 

 

 

…har mött sitt öde på Hovs Hallar.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Min Spirit,  som berett mig så mycket flygglädje i mer än
500 timmar,
slutade sin existens som flygplan i går på
Hovs Hallar med en
genuint ordentlig smäll.

Jag ska redogöra för historien i korta drag så småningom.

Då det var fina förhållanden för hangflyg, stod jag startberedd
på Platån kl 1000. Vindstyrka ca 3 m/sek med nordlig vind
kanske  lite dragning mot ost.

Topprotorn snurrade på stadigt, så stod du längst upp och
skådade
ut mot Kattegatt, så blåste det stadigt i nacken på dig…

Kantrotorn fanns också på plats, men den var inte så starkt.

Väl ute i lyftet var det perfekta omständigheter och jag kunde
bara njuta åt en välflygande modell i laminär luft.

Som vanligt fotograferade och videofilmade jag.

Vid 11-tiden kom Ronny från Halmstad med sin segelkärra.
Han fick också en fin flygupplevelse.

Man kan säga,  att allt var perfekt. Men….säg den glädje
som varar.

Ronny och jag flög rote och vi var på väg åt vänster just
passerande
en av de klippspetsar, som sticker ut mot
Kattegatt då….
min Spirit plötsligt dök i ca 45 graders
vinkel snett ner riktning
kanten.

Det lustiga var, att jag just hade berättat för Ronny,
hur man skulle
agera, om man tappade sin modell
under kanten…
Vidare beskrev
jag, hur svårt det kan vara att finna
sin bortflugna modell framför och nedanför kanten.

När den första överraskningen lagt sig,  började jag
med att kolla,  om
jag hade låsning på min mottagare,
då jag stod framme vid kanten.

Nix,  jag hade ingen kontakt med mottagaren, då det
var  ett streck
där det borde stått 7.8 Volt.

Jag förstod,  att mottagaren inte hade någon ström,
eftersom det inte funkade,
eller att min modell låg
helt skärmad för radiovågor.

Jag fick redan då en misstanke att kontakterna mellan
mottagaren och acken hade separerat, eftersom jag
rotat där efter min första landning. Jag visste att
kontakterna gick väldigt “lätt”…

Alltså,  nu blev det  till att  leta. På ett förnuftigt sätt
hoppades jag.

Först slog jag fast, så gott det lät sig göras, var modellen
borde slagit ner, med hänsyn
taget till modellens
riktning och hastighet, då den dök.

Min slutsats var,  att den borde finnas max 50 m
bortanför
den utskjutande klippan.

Så det blev till att att hänga på sig sina grejor,
vilka bestod av min flygväska, väska till modellen,
min kameraväska med två kameror och min
sändare i handen för att kunna lokalisera
eventuellt servoljud och underlätta riktningsangivelsen.

Jag beslöt, att gå ner en stig,  jag visste omsom
finns i början på Platån, vilken leder ner till en mindre
platå ca 20 m lägre,  för att kunna göra en första
scanning av området.

Du ska veta det,  att stigarna vid  kanten på HH är
mycket branta och svårforcerade.

Alltnog,  jag tog mig ner till en mellanplatå, gömde
mina prylar i en buske
och började spana. Jag snubblande
runt, svettades, ramlade i enebuskar då jag
halkade
på det luriga underlaget och svor.

3-4 olika platser spanade jag ifrån, men intet plan var
att se.
Den sista platsen
jag stod på  var ca 100 m från den plats,
jag lagt mina prylar. Efter 40 minuter avbröt jag aningen
besviken. Jag tycker,  att jag borde sett min modell här…

Att gå och hämta mina saker från denna plats var mycket
svårt, eftersom det var så brant och igenväxt med enebuskar
och vildnypon.

Jag beslöt,  att göra det enkelt genom att gå till parkeringen
längs en lägre enklare  stig, sedan tillbaka upp på Platån
den normala turistvägen, för att åter gå nerför stigen  jag
börjat med, leta upp mina saker
och vända om och upp
till Platån, sen ner till parkeringen och lägg prylarna
i bilen…

Låter det enkelt ? Det var  det inte !

Jag var rent blöt av svett, då jag kom till min bil.
Det var varmt ute.

Efter jag lämnat grejorna och fått lite vätska,  gick jag
stigen ner mot havet för att gå turiststigen
längs
stranden vid HH bort mot den plats, där modellen
enligt  min mening borde finnas.

Första biten på stigen var enkel, men sen…det  var svårt
att gå med lågskor
på stenarna,  som inte ligger stilla.
Dessutom är här mycket brant.

Så småningom kom jag ner vid stranden och jag
traverserade mig mot platsen, 
där min modell
borde finnas.
Avstånd dit ca 300 m i besvärlig terräng.

Då jag kommit så långt, att jag hade ögonkontakt med
den utstickande klippan
började jag, för att inte missa
något, att leta systematiskt.

Alltså jag stannade, lugnade nerver och andning  och
spanade
metodiskt av terrängen.
Sen gick jag åter 20 m, stannade och spanade.

Dock inget, som skulle emanera från en Spirit Elite,
syntes till.

Efter mycken möda och besvär stod jag till slut med
klippspetsen till vänster om
mig och följaktligen borde
min Spirit Elite ligga till höger om den sett mot kanten.

Jag hade vissa förhoppningar om att få syn på den,
eftersom det  troliga
nedslagsområdet var här.
Men icke. Inte den minsta balsabit eller Oralightklädsel.

Eftersom jag var relativt övertygad om, att modellen
skulle ligga här,  fanns det
bara en sak att göra.

Det var att undersöka de buskage, som växte på olika
platser i den mycket branta kanten.

Kanten, som du kan se på bilderna nedan, är mycket
brant, ca 60 grader, dessutom garnerad med mindre
stenar, som är instabila
och hela tiden rör sig, då man
trampar på de.

Se framför dig en pensionär i lågskor med en väska över
axeln och en sändare i handen som försöker bestiga branten…

Det var akrobatik i högre skolan. Utomordentligt lätt
att ramla.

Inget projekt jag såg fram emot, på grund av att
buskarna var mycket täta och risiga.
Men jag hade inget val, om jag skulle hitta den
förlorade modellen.
Därför tog jag mig upp, 
så försiktigt jag kunde.

Upp 10 m och sen vilopaus. Vid varje paus scannade
jag av omgivningen på jakt, efter vad som kunde vara
en Spirit. När jag letar, scannar jag området två gånger
alltså både “baklänges” och “framlänges”.

Jag rotade igenom 3 buskage, vilket med den lutning
som fanns inte var lätt. Att ta sig igenom slyiga buskar
och samtidigt effektivt söka av terrängen i en sluttning
med så brant lutning med en sändare i ena handen är
ingen sinekur. Jo, jag svor inombords under min exkursion !

Sanningen är,  att jag var helt fysiskt slut.
Men ge mig…aldrig.

Halvvägs uppför branten satte jag mig i stenöknen
och spanade, efter att jag  just tragglat mig igenom
ett buskage.

Uppe i ett buskage, ytterligare 20 m högre upp, tyckte
jag mig ana något vitt. Jag medger,  att hjärtat började
ticka på. Kunde det vara en del av min modell ?

Jag spottade i händerna, svor och fortsatte min darriga
klättring, så jag kunde be- eller avkräfta
min observation.

Efter 10 meters klättring satte jag mig igen och kollade
det vita.
Nu såg jag, det borde vara
min modell.

Denna bekräftelse pumpade ut mer adrenalin,
så de sista 10
meterna forcerade jag,  så stenarna
tycktes yra runt en bergsbetvingande pensionär.

Jo, det var min modell. Den låg under förväxta buskar
i små delar.
Att modellen gått i bitar,
det kan jag leva med, men jag
skulle aldrig stått ut med att förlora mottagare, telemetri,
kamera
och servon.

Min modell var sönder i så många delar, som om den
passerat en matberedare, eftersom den passerat
genom en y-formad klyka.
Detta hade dock det goda med sig,  att delar av själva
kroppen, jämfört med vingarna,  inte var så sönderslagna,
så innehållet skadats.

Min acke låg 2 m från modellen och min kamera hittade
jag 5 m nedanför nedslagsplatsen.

Så där satt en modellflygare på den branta kanten och
slaktade sin modell , på det som skulle
med hem.

Det som återstod var en plast- och balsahög, som jag
under solenna former bisatte under stenarna.

Jag erkänner, det kändes som om jag vunnit på lotto,
då jag fann min modell. Oddsen
hade inte varit
gynnsamma.
Hade modellen slagit ner i enebuskarna,  betvivlar jag,
att jag funnit
den igen.

Synd,  att min välflygande Spirit gjorde sin sista landning
med en smäll och slutade
sitt aktiva  liv.
Men eftersom jag flugit den minst 500 timmar på
Hovs Hallar,
blev det ju en lämplig plats att gå hädan på.

Då jag klättrade ner, höll det på att gå illa. Jag gick
ner jämte en grus/gräsyta i tron,
att det skulle vara lättare.

Det var det inte. Under gräset fanns mindre stenar,
som låg och red och jag halkade
på de rangliga stenarna.
En fot åkte ner mellan två större stenar och jag var
tvungen att snabbt dra upp den för att den inte skulle
brytas.
Eftersom jag ryckte upp den, tappade jag balansen och
föll ut från kanten och nedåt. Jag var i ett dåligt läge.

Resultatet blev, att jag föll neråt/ utåt utan kontroll.

Men som tur var, växte det en rönn, där jag föll och jag
lyckades få tag i en av de sega
grenarna, som inte
bromsade mitt fall, men fick mig att räta kroppen,
så jag
kunde ta emot då jag föll.
Fast med ena handen var jag tvungen att skydda min
väska med min sändare, så den inte krossades
mot  marken då jag slog i.

Hade inte rönnen varit där, hade jag inte skrivit detta.

Jag skulle aldrig kunna göra om det, om jag så försökt
1000 gånger !

Nu fick jag bara en bra smäll i skallen, härliga blåmärken
på rygg och ben.
Det går över.

När jag hämtat mig efter flygturen, fortsatte jag en
mödosam färd nedåt på stela ben och värkande rygg
och anlände slutligen ner till botten.

Där jag, just på gränsen mellan växtlighet och klippor,
hittade resterna av  en flygande
vinge i  delar.
Den hade troligtvis legat där flera år.
Modellen hade varit välförsedd med Silvertejp, om
det  säger någon modellflygare något ?

Det enda elektroniska som jag hittade,  var bottendelen
av ett servo och sladd.

Så jag var inte den ende,  som landat på kanten…
Modellen jag fann, var  helt omöjlig att se, om man
kom nerifrån.
Kom man uppifrån, röjde den sig med sina frigolitbitar
och silvertejp.

Nedkommen till botten gällde det  att ta sig till bilen
på parkeringen.

Jag borde gått till bilen på lätta ben efter att jag bärgat
det viktigaste. Men det  var inte utan möda, då jag var
mycket trött.
Benen var lika rörliga som telefonstolpar
och
varenda sten kändes genom mina sommarskors sulor.

Det tog mig 35 minuter upp till parkeringen.
Jag var fysiskt trött, så har jag inte överdrivit.
Denna promenad tar normalt 10 minuter.

Där jag slutligen ramlade in i min bil och kunde hämta
andan och så
småningom fara hemåt funderande på
mina äventyr på Hovs Hallar.

Det var andra gången under 45 års modellflygande
på HH, som jag förlorat en modell under kanten.

Hemkommen kollade jag utrustningen och allt
fungerade inklusive min kamera.

Felet som orsakade haveriet var, som jag tidigare
misstänkt, att hane/honkontakten mellan acke och
mottagare hade glidit isär. Jag kollade hemma och det
fanns nästan ingen friktion mellan hane/hona.

Fast det är klart, jag borde haft koll på det efter 1500
starter och ihop- och losskopplingar. Jag har upplysnings-
vis inte använt strömbrytare på mina modeller sen
minst 30 år  tillbaka. De var ständigt till bekymmer.

Jag har en 3.2 A mottagaracke LiPo och då jag
kontrolladdade den fick jag i 860 mA,
så det fanns
gott om power kvar.

Nu blir det till att skaffa en modell likvärdig min Spirit.
Synd att en Spirit
inte går att få tag i från Great Planes.
Man har slutat tillverka den.

Alla bilder tagna med GoPro utom bilderna på Ronny,
som är Sonytagna.

Häng med, om du vill !

Ovanstående äventyr  får du aldrig den sanslösa lyckan
att uppleva, om du tillbringar ditt liv  liggande i  dvala
i en soffa framför en tv.

Ronny, ny hangflygare från Halmstad förbereder.

Start…

…och Multiplexmodellen sticker iväg.

Jovisst är hangflygning roligt !

Ronnys modell ur olika vinklar.

Pilotstället på Platån.

Sista bilden på min Spirit innan den sista flygningen…

                                                                                                          En stor del av stranden i naturreservatet vandaliserad av
                                                                                              passerandes vilja att resa monument över sin egen förträfflighet

..och här en  ytterligare bild.

                                                   Klippväggen som var utgångspunkten för letandet                                                                       

           Här har jag kommit fram till branten och är på väg upp

                                                                                                Denna bild visar höjden och de buskage jag dammsög i jakten  

         Denna bild tog jag 5 sekunder efter jag upptäckt något vitt 

                                                                                                                                  Höjden där jag kravlade

                                                      Ser du det vita ?

Här pausar jag 10 meter från min modell, som finns under buskarna ovan.

          Tror du det kändes som en befrielse att se min Spirit igen
                       Smällen var  hård, det ser du på splittret.
                            Min Mobius låg på marken 5 m nedanför.
Här har jag hasat mig in under buskarna. Det var fysiskt svårt att hålla sig kvar på kanten utan att kasa ner
När jag kommit fram, tog jag en överblick för att se, var de viktigaste sakerna fanns.

Man ska inte ha för brått utan ta det lugnt, så gott det nu går.

       Efter att jag bärgat det som ska bärgas. Klart för gravsättning…

                                                                       Krysset utmärker platsen där modellen fanns. Till höger rönnträden som räddade mig.

                       Här ser du högt upp i branten jag var. Cirka 40 meter upp…
                           Efter utförd bärgning blev det en paus innan nedstigningen.
                                                     Här kan du se ytan jag slogs med.

Flygbild på platsen för smällen med klippan rakt fram och
den steniga branten
vid vars övre del min modell slagit ned.

Omedelbart till vänster, klippspetsen och längst upp branten platsen för  haveriet.

                                                        Äntligen nere vid stranden.
                        Här kommer lite bilder under mitt stapplande till parkeringen…
                                                     Naturen är säregen och vacker…

 

                                             Här kan du se en del av det vilda hanget på HH.
                 Ser du så sprucket berget är ? Synd inte tunnelbyggarna visste detta också.
                                                                4-7 m/sek
                                        Om det är lätt att gå med lågskor här ….Sure…
                                                             Nu skimrar mitt mål…

                                                                                                 …och det sprids ett skimmer över flygaren oxå…trots allt.

     Mina ben och fötter var ömma och trötta efter fredagens extra träning…
                                                        Målet; Parkeringen framför värdshuset.

 

 

Kategorier
Hangflyg modell

HAR KORPAR ETT KÄNSLOLIV…?

 

 

 

 

 

…för kan det vara ett uttryck för glädje,

då de flyger hang ?

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Tanken slog mig i måndags, då jag tidigt  på dagen
stod beredd att starta på Hovs Hallar.

Meteorologen hade förutsett nordliga vindar med styrkan
6-10 m/sek. Dock mellan 06 – 12 var förutsett ca 5 m/sek.

Alltså gällde det att utnyttja tillfället med lite svagare vindar,
så jag  stod startberedd strax efter 8 i det vackra vädret.

På hanget flög ett 15-tal korpar,  i vad som tycktes en
tumlande glädjevirvel.
Har du sett ibland då korparna flyger sin
aerobatik,
hur de snabbt halvrollar och rollar tillbaka.

Korpluftcirkusen fortgick under  ett konstant kluckande
ljud från korparna interfolierat av deras grova kraxande,
som är lätt att känna igen.

Är detta sättet att flyga ett uttryck för korpflygglädje ?

Kanske…eller är det bara ett nedärvt beteende under
vissa förutsättningar, som sen tusentals år finns i
deras gener…

Jag hade apterat min Mobiuskamera på kroppen på
min
Spirit.
Kameran riktad framåt och lite nedåt, för min avsikt

var att få med vingarna. Fast det visade sig,  att jag
riktat ner
kameran för lite. Nu vet jag till nästa gång
hur kameran bör sitta.

Min start skedde vid betongfortet och kantrotorn var stark.
Det blev det vanliga galopperandet, innan jag kom upp i den
laminära vinden. Lyftet var gigantiskt i den halvfriska
vinden.

Efter starten och då jag flög på en säker höjd gick jag upp
på toppen av platån och där var
lyftet mycket starkt.

Att transportera sig själv med modellen i luften är inte
enkelt…Eftersom marken på HH är svårt söndertrampad
av klövdjur, gäller det att ha split vision, så man ser var
man sätter fötterna…Jag har stått på öronen förut och letat
och försökt få syn och kontroll på en modell, som flög egen
akrobatik, eftersom jag kommit åt spakarna då jag fallit.

Att flyga långt ifrån sig mot morgonsolen kan vara svårt,
då modellen tenderar att försvinna i ljuset
och med en
grå molnskärm som bakgrund.
Så inte släppte
jag modellen med blicken, för då kan
det vara kört.

När jag flög och jag låg ca 50 över klippkanten, passerade
en MD-80 passagerarkärra på väg under lång final till
Ängelholm.
Det som var märkligt,  var hans höjd.
Eller vill jag säga
brist på höjd. Min bedömda höjd då han kom
över näsan
på HH var maximalt 750 fot.

Hur kan jag veta det ?
44 års flygerfarenhet på HH har gett mig viss rutin att

bedöma höjder relativt omgivningen.

2 timmar fick jag i luften, innan jag beslöt att gå tillbaka till
fortet för att landa bakom detsamma på den någotsånär
fria gräsytan.
Jag hade gärna flugit vidare, men jag hade ett avtal med
min tandläkare, som jag inte kunde missa.

Landning kan var problematiskt på HH på grund av turbulens,
hinder i form av stenar och träd och framför allt en stark
lärotor, som slänger vilket plan som helst som en vante.

Dock så gick landningen perfekt och inga skador.

Under hemfärden hade jag en seg näradöden upplevelse
på E6 klämd mellan 2 trailerdragare. Han låg 1,5 m bakom mig.
Framför mig hade jag på 50 m avstånd ännu en trailerdragare.

Lastbilschaufförer vägens riddare ? Glöm det !
De försvann då Cabotagetrafiken tilläts inom EU.
Där finns
människor som är utan vett och sans där oxå !

Jag tog bilder och stillbilderna är klippta från min video
från min Mobius.

Hoppa in om du vill och se på min  hangflygförmiddag
på Hovs Hallar. Hanget som ger bäst lyft i Sverige !

 

Min Spirit med kameran på kroppen riktad framåt.
Min trogna Spirit har loggat 503 timmar nu.
Still going efter många skavanker. Flyger du så mycket
som jag gör, då blir det skador. Den som aldrig flyger
har alltid blankast modell !

Kraftig nederbörd över Kattegatt.
Kom dock aldrig hit.

En av korpekvilibristerna…

Just efter start…

Stranden där getterna brukar vistas.

65 m hög klippkant. Jag har  landat in i kanten…
halvvägs upp. Efter ett klätteräventyr lyckades jag
bärga min Multiplexmodell från 1977 !

Havet var grönt i dag…

Stranden där vi kan landa, om vi flyger skärm och vi har
sjunkit under kanten i dåligt lyft.
En seg promenad
där man får bekänna färg, då vi ska åter upp till Platåns topp.

Kilen du ser här kan ställa till besvär för hangflygare  under vissa betingelser.

Möte med korpar

Skygga, men de vill gärna stilla sin nyfikenhet…

Detta är platsen där delar av Ingemar Bergmans film “Det sjunde inseglet”
spelades in.
Vidare spelades starten för Andrés nordpolsballong
“Örnen” in här i Troells film ” Ingenjör Andrées luftfärd”.

Segeltorpshanget och längst bort Norrehamn där vindmätaren finns. 

Final med bra fart.

Nu full klaff.

Här gäller det att styra i turbulensen.

…och att linjera upp modellen.

…för att kunna…

…sätta den rak på vingarna…

…samt dra in klaffen på 5 cm höjd så de inte skadas vid landningen.

Återigen startberedd vid fortet.

Ser du mot Hovs Hallar med en kikare syns dessa träd tydligt även från Halmstad.

En Horst bildar raukliknande pelare eller torn.

Du kan se här på bilden tagen nära havsytan, att jorden är faktiskt rund.
En del av bakgrunden har backat ner under horisonten och skyms av havet.

Vägens riddare (rätteligen skitstövel) som låg bakom mig på 1.5 – 2.5 m avstånd.

Utan känsla för säkerhet är föraren av den polska Scanian.
Jag höll enligt min
navigator 90 km timmen. Undrar om
chauffören i den
polska trailerdragaren tagit bort fuse
nummer 16 som disablar
farthållaren och 89 km/timman
spärren på sin Scania ?

 

 

video

Kategorier
Naturbilder

LITE STRANDSTRÖVERIER…

 

 

 

 

…och några djur som jag inte trodde

  existerade i sinnevärlden…

 

 

 

 

 

 

Ingen termik sista dagarna och ingen vind som
passar mina hang.

Ibland känns det veset…Fast promenera i naturen
går bra, om
man vill få lite vederkvickelse.

Jag åkte till havet för att se, om det skett något,
som kunde väcka mitt intresse.

Jag längtar verkligen, efter en rejäl västlig
höststorm, som kan avslöja intressanta saker,
vilka  dolts i havet  och göra abrupta förändringar
i strandnaturen.

Färd ner till Lagaoset och sedan blev den promenad
till andra parkeringen
på stranden och genom
skogen åter till bilen vid Lagaoset. 8 km.

Jag har, under flera månader, närt ett tanke,
att få lite bilder
på en av de vita älgarna, vilka
rör sig i naturvårdsområdet.
Men resultat har varit noll.

Promenera längs havet är ett utmärkt sätt att
ladda de inre
batterierna. Man får lite nya intryck,
frisk luft och du hör
havets brus och frasande
mot stranden vilket ger ditt sinne en viss ro
och skapar förutsättningar för eftertanke.

För att förhindra att den något  poetiska stämningen
inte ska växa sig till en eufori, får vi inte glömma det
eviga höga
bruset från den vanvettiga trafiken
på E6,  som går jämte
stranden på 200 m avstånd.

Lite ovanligheter fann jag. Bland annat lyckades
jag fotografera
den mycket sällsynta cellulosalärkan.
Hon satt på en ilandfluten trädstam
och pillade upp
en larv, som satt under barken.

Annars var det diverse fynd längs mitt strövtåg,
som attraherade mitt öga och fantasi,vilket mina
bilder visar.

Klart är,  att växtligheten har tagit ett sista tag nu,
efter regnet,
som kommit.
Strandrågen blommar kraftigt och strändernas
blommor är  små öar av intensivt klarblått   i
sanden.

Tycker du färgen varierar på sanden, beror det på
olika ljusförhållanden.
Jag orkade inte korrigera verkligheten till en
konformistisk standardiserad bildkavalkad.

 

Häng med om du har lust.

Själva Lagaoset. Sandreveln till vänster bildad de sista 10 dagarna.
Ett bevis på hur snabbt utseendet skiftar på grund av vind och ström.

En strandodjur på marsch med sina två barn…

Jag finner bara trädets former…behagliga och mjuka.
Den överst grenen ser ut som stjärten på en fisk, eller som
mynningen på en ljuddämpare på en motor
cykel från 40-, 50-talet.

En fjäder som flaggar kanske för Saltarven till höger.

Här hade jag tur, som kunde plåta den mycket sällsynta och
skygga Cellulosalärkan.
Detta var min första observation
över huvudtaget. Latinskt namn: Alauda Positos Cellulose

Något som ser  ut som Tina Turners peruk från 1986…

Ett märklig mönster på växtligheten. Växer lika rakt
som leden av mänskliga robotar på en militärparad i Nordkorea.

Vinden raspar mönster i sanden. Om det tar tid ?
Självklart, men vem har brått mer än människorna …

Strandvegetationen i överväldigande blom.

Tänk vad lite  regn kan göra…

Livskraften är obändig tycks det…

Den enarmade strandfnasen vinkar till oss: Häng med !

Tick-Tack

Tro inte, att detta djur är snällt !

Den nya sommarstugan på gång…ljus och luftig byggnad.

Vid Lagaoset bildas ofta…ska vi kalla det laguner ?

Han pratade och bjäbbade så mycket  att käken flög ur led…
ibland kanske jag önskar,
det drabbat vissa politiker,
så de tystnar för tillfället och förmår sig själva att tänka efter,
vad de sagt egentligen….

Jag vet inte vad det är för djur…en blandning av dromedar, sfinx och get…?

Blåmärkt sensommarglädje.

Ta fram din Flora och examinera örten.
Det ger stor tillfredsställelse.
För dig som inte  har energin…Strandsenap

Annan inställning på kameran. Samt annan tidpunkt

Här har vi den gamle (6år) gårdvaren vid Lagaoset.
Han ser barskare än  vanligt, kanske beroende på
att en barnfamilj med gemensamma krafter försökte
vrida näsan av honom…tursamt nog utan att lyckas.

Den ständigt gapande sandsväljaren låg och pockade på uppmärksamhet…

…medan den trubbnosade Huvudsaken bara låg
och filosoferade…njutande en tillfällig indiansommar.

Slutligen paraden med Storskarvar. De förökar sig,
kan det
för betraktaren tyckas, exponentiellt.
Kanske de borde decimeras…
om jag vågar säga det.