Lite överraskande svampplockning…
…som jag inte vill undanhålla mina kära besökande.
Vi skulle ut i naturen under tisdagens vackra väder,
medförande en kaffekorg för att kunna sitta och insupa natur
på en vacker plats.
Under färden kom vi på, att det kanske är svampdags nu.
Jo, vi har ju fått några regnskvättar och det kanske hade
satt fart på svamparna ?
Så vi gjorde en halvhalt vid en plats, gick in i skogen och
hamnade i ett svampparadis. Jag har aldrig sett så mycket svamp !
På kort tid fyllde vi först en ICA-kasse med fina Karl Johan.
Kasse två fyllde vi till hälften med tratt- och hälften med
skogskantareller. Vi hade bara två kassar med…
Det växte kantareller, var du än såg nästan. Många små,
men om 2-4 dagar ska vi dit och skörda igen , då är de stora.
Så halvhalten i skogen, det blev en helhalt. Vi blev så
fångade, att vi glömde kaffekorgen…för en stund.
Då man hittar mycket svamp, drabbas jag i alla fall av
något som kan liknas vid fiskefrossa. Kan man kalla
det svampfrossa ?
Vi fortsatte vår naturexpedition till en vacker sjö, där vi
parkerade oss på en bänk och intog medhavd fika.
För att sedan åka hem och rensa svampen, som till en del
omvandlades till svampstuvning att ha på en macka,
vilket var dagens fina belöning till plockarna !
Så här såg det ut i John Bauerliknande skog, då vi var ute,
när solen stod lågt på eftermiddagen.
Denna skogsväg var garnerad av trattkantareller.
Dessa plockar vi inte.
Trattisarna var inte jättestora, men stora nog.
Jag tycker trattkantareller har bättre smak än gula skogskantareller.
Fast bäst smak har taggsvamp.
Olika soppar fanns det gott om.
Många ätliga men smakar inte speciellt bra.
Liselottes svampplockarteknik…
Lika inbjudande vacker som dödligt giftig.
Kolla dess uppbyggnad. Nästan som ett modellplans vinge…lätt och starkt.
Hittar du en trattkantarell…då finns det flera.
En liten sjö i skogen. Vi förväntade oss att se en stor älgtjur
stående här med huvudet under vattnet betande näckrosrötter …
…det ser man ju alltid på naturfilmer eller ?
Sjön där vi fikade. Stillhet och inget stads- eller trafikbuller.
Ingvar Nilsson lämnade en kunnig kommentar angående svamp,
som jag tycker är värd att lyfta fram.
Ingvar Nilsson Brämhults stolte pilot.
Här kommer Ingvars kommentar:
Fina skogsfoton!
Det är litet tidigt för trattisarna, men jag har också sett dem –
oktober brukar vara trattmånaden annars…
Ja, inget är sig likt nu för tiden…
Jag skall här, i den händelse att någon som läser detta inte
vet hur trattisarna allra bäst skall användas, beskriva mitt recept.
Enligt min åsikt är det en styggelse att göra sås eller soppa
med hela färska trattkantareller, eftersom skaften är rysligt sega.
Såhär har gjort sedan 1982, då jag första gången råkade på
dessa svårupptäckta filurer (om man står upp alltså, sitter man
på huk syns deras ben med den typiska gråa räfflingen uppe vid
hatten och som avtar neråt.
Jag delar dem på längden och lägger på tidningspapper, har man
ett pannrum, är detta det perfekta stället att torka svamp, men
vardagsrumsbordet funkar bra det med. När de är torra, läggs de i
glasburkar, som kan innehållit sylt eller smörgåsgurka och locken
skruvas åt.
Vid högtidliga tillfällen så använder jag en handfull torkade
trattisar helst till att blanda i köttfärs – finessen är, att antingen
skall man mortla eller krossa i handen, så det blir mer som ett
grovt pulver (typ havregryn).
Om man köper köttfärs i den vanliga livsmedelsbutiken,
så brukar ju stekpannan närapå svämma över av allt vatten,
som köttfärsen släpper från sig, men med svamppulvret
inblandat väl, så suger svampen upp vattnet (som en svamp)
och tillagningen av köttbullar eller pannbiffar går avsevärt
fortare, dom blir saftigare och smaken är helt underbar!
Bor man i ett tättbebyggt område så kan man se att folk som
känner matoset nyfiket försöker kolla varifrån det luktar så
himmelskt…
Man kan även sylta trattisarna – ja t.o.m. göra TrattkantarellChutney.
I början av 1980-talet bodde jag i ett litet hus nära skogen i Härryda
. Det var min svåger, som visade mig, att jag bodde i princip mitt
i svampskogen. Efter jobbet plockade jag en 5 liter flera ggr i
veckan, ja det var ju skumt i skogen, men om man inte har lampa,
så ser man rätt bra ändå.
Vid ett tillfälle satt jag på huk och klippte dessa godingar med sax
(absolut snabbaste metoden) och det tog liksom aldrig slut
och det blev nästan mörkt. Jag fick en obehaglig känsla,
att någon iakttog mig, men jag hade inte hört några främmande
ljud.
Jag fortsatte och klippa någon liter till, när jag hörde, hur det flåsade.
Jag ser mig försiktigt omkring i dunklet och bara 6-7 meter ifrån mig
står en älg… sådär snett nerifrån är dessa djur ofantligt stora.
Man har ju hört alla berättelser om de som blivit jagade av ilskna älgar
men denna verkade så fridfull. Jag sa något till älgen och reste mig sakta
– den plirade med sina ögon mot mig och började sakta gå åt sidan
helt ljudlöst.
Sådär 6-8 år senare hade jag börjat jobba på dåvarande AB Hässle
i Mölndal och första hösten där, så kom trattkantareller på tal
(det är så att organiska synteskemister är väldigt duktiga på god
mat o goda viner etc) och det var flera, som aldrig sett en trattis.
Jag bestämde, att vi kunde träffas vid Rya Hed på lördagsförmiddagen
och gå ut och se, hur mina gamla svampmarker var, det var nu väl sent
på året, men man kan ju plocka trattisar även efter nyåret…
Ja så var vi där ett knappt 10-tal kemister, 5-6 cocker spaniel och jag.
Vovvarna var glada och for runt i skogen under stort väsen, vi hittade
trattisar men inga mängder. Det roliga var, att det satt en jägare på
pass och de glada spanielarna var väldeliga intresserade av honom.
Då jag kom närmare, kände jag igen honom och han mig –
han ropade något i stil med ”det kunde jag ge mig humhum på, att det
var just DU, som släppt ut en hel kennel med galna hundar…”
Ja, han hade nog ingen jaktlycka denna dag…
…och – kolla gärna i delikatessavdelningen på en bra mataffär vad
en liten påse torkade trattkantareller kostar
Bästa hälsningar // Ingvar
PS Trattkantarell är ingen kantarell, utan den är ett eget släkte –
Chraterellus tubaeformis om jag minns rätt. DS