Hangflygningar vid Hovs Hallar i dag innebar glädje, svett och blod…
Väderinstitutet yr.no lovade nordväst ca 5 m/sek för vårt hang vid Segeltorp.
Alltså beslöt jag att åka dit med några modeller. Dels min lätta modell “Introduction” med vikt 900 gram och spännvidd 3 meter. En lätt modell som så gott som alltid är flygbar.
Dels hade jag med en ny modell, “Lilloo”, vilken är printad ut. Spännvidd 70 cm och vikt 270 gram. Jag hade endast handkastat den och var osäker på dess trimning.
En annan som ville utnyttja vinden var en skärmflygare från Eslöv som heter Jan. En duktig pilot som alltid tycks kunna flyga, även om förhållandena tycks marginella.
Kan skärmar flyga, då kan mina modeller flyga, så jag startade för att omedelbart hamna i en buske…
Nåväl, ingen skada skedd, utan jag gick gjorde ett nytt försök och det gick bra. Lyftet starkt och jämnt och en piece of cake att flyga.
Dock var jag nyfiken på min “Lilloo” hur den skulle flyga på ett hang.
Startade i den kanske just då lite avtagande vinden.
Problem direkt. Den var alldeles för nostung. Lyckades hålla den i luften 10 sekunder, varefter jag landade mitt i buskkaoset. Buskarna är vresros, vildnypon och hagtorn. Samtlig försedda med långa taggar.
Jag var tvungen att landa eftersom det på grund av den felaktiga tyngdpunkten inte gick att få upp nosen. Men under den korta tid jag flög, kände jag att modellen hade potential och kommer att flyga ok då tyngdpunkten är ok.
Problemet nu var att bärga modellen. Jag gick ner till stranden för att försöka nå modellen den vägen. Men det var omöjligt på grund av växtligheten. Dessutom hade jag inte lämplig klädsel för att skydda mig mot alla taggar och törnen.
Janne kom till min hjälp, eftersom han hade rejäla skor och handskar. Det var inte lätt att ta sig fram, men efter ett frenetiskt jobb kom vi fram till min modell och fick den bärgad.
Stor glädje och tacksamhet.
Låt mig säga att jag var blodig efter eskapaden ! Höll på hemma i en god stund och pillade ut törnetaggar ur min späkta kropp med en synål…
Trots detta återvände jag till hemmet med rika upplevelser, nya erfarenheter och lite mindre rik på mitt blod…
…antingen du firar Hanukkah
eller
en vanlig svensk jul.
Jag var ute och en sväng på Tönnersahanget.
Det gäller att leva upp till min bloggs namn.
Enda önskemålet jag har just nu, är att det blir lite ljusare !
Här kommer lite bilder. Bilderna i flygplanet är tagna med en av mina Mobiuskameror.
De andra bilderna tog jag med min GoProeftersom jag inte hade
med min Sony.
Men GoProns bilder duger och de visar, att alltid något oväntat dyker upp, då man är ute och flyger.
Inspirerad av något så när västlig vind, enligt flaggorna där jag bor, drog jag till stranden för att njuta lite solsken och flygning.
Framkommen visade det sig att vinden var ca 1.5 m/sek… Jag hade förväntat mer.
Min Spirit brukar att gå att flyga på de svagaste vindar, så jag slängde ut. Nu var jag inte där strandhanget är högst, utan tvärtom jag var, där det var lågt.
Det sket sig.
Jg kunde inte hålla mig uppe utan insåg realiteterna och packade ihop, för att i stället ta min vanliga 8 km promenad.
Det är lika belönande.
Men jag vill inte undanhålla dig min 1-minuts flygning !
Alla bilder Mobius.
Tur jag fick rätat upp något så när efter vikningen…
Vi sprätte lite sand vid landningen.
Här ligger hon och glor på hanget som inte ville riktigt i dag…
Som jag skrivit tidigare, går jag hemma och
vårdar min lunginflammation.
Jag är bättre, men inte så bra att jag vill ge
mig ut och härja.
Men om 5-6 dagar ska jag vara beredd.
Ofta har jag skrivit att en blogg där man
inte lägger upp nytt material, det är en
synnerligen död anka.
Den sanningen gäller fortfarande och därför
kommer lite fler bilder från MFC – Tarps FlugTag.
I mitt arkiv har jag 10000 bilder därifrån…
Så i brist på nytt om eget flyg kommer här lite
konserverade bilder.
Det säg ju, att tyskar är humorlösa…speciellt under krigstillstånd. Men här finns tydligen lite utrymme för fantasi och humor på denna WW1 jaktmaskin. Således inte bara mustascher, pickelhuva och stövlar.
En katt ibland hermelinerna. Min Ava på Flightline i Tarp.
Det är denna HyperAva som jag fortfarande flyger
och som har mer än 800 timmar i termik.
Bilden ovan är tagen Augusti 2010.
Min morfar, som var jordbrukare, sa alltid, att har man ståltråd
och balaband, då kan man reparera det mesta, som går sönder,
vilket tydligen har giltighet också för modellplan.
Flyger du mycket, blir det skavanker.
Det är inte så enkelt som du tror…
Hawker Fury som var mycket fint byggd och flugen.
Det är något visst med de olika versionerna av GeeBee.
SeaFury på finalen.
Tror du mig, om jag säger, detta är en Focke – Wulf ?
Inte så ofta man ser canarder
Men denna var mycket välbyggd och skickligt flugen av Wolfgang från Uetze.
Mannen som flög denna Christen Eagle, visste definitivt vad han sysslade med !
Denna danske modellflygare hade med sin MGB och en tjusig husvagn.
Den omskrivna MIG-25:an som flög så oerhört bra. Jag uppskattar han kastade upp 55-65 meter !
En helbalsamodell. Som en utställningsmodell, så fin var den.
Dessutom flög den sagolikt.
En rysk flygbåt konstruerad under sovjettiden.
Detta gillar jag !
Att se modellen passera i 500 km/timmen…det är grejor det !
…och inse realiteter, fast jag är flygsugen. Just nu har
vi vindar från syd och ost, vilket inte gynnar
hangflygandet på västkusten av landet Sverige.
Dessutom har det blåst ganska kraftigt, vilket också
har haft en bromsande effekt på mig.
Som ytterligare lök på laxen fick jag en seg, 15 dagar,
influensa och som grädde på moset lunginflammation…
En olycka kommer sällan ensam, eller hur heter det ?
Dock jag står på behandling och räknar med att vara
fit for flight…om en vecka.
För att pigga upp oss lite, så kommer bilder från
mina många besök i Tarp. Här finns det mycket plan
och många flygare, som helst av allt flyger sina modeller.
Det är 16 år sen, jag var där första gången. Sen dess,
nästan varje år, har jag besökt platsen.
Så håll tillgodo med lite bilder från vad jag hade i
lådan. Det kommer fler, om inte vi får bättre flygväder…
Fockke Wulf Stieglitz. Motor en modifierad rejäl växelströmsgeneratator på 140 A… Du skulle sett LiPo-packarna.
Modellen flög utomordentligt.
Jag tror…den är ombyggd till en radialmotor nu.
En Moth är ju alltid en Moth…
…och flyger den så bra som denna, är det en fröjd för ögat.
En av de säkraste och lugnaste piloter jag träffat. Det bästa med Tarp är pulsjetmodellerna !!
“Volksjäger”
Segelkärra, som ser ut att komma från Schleicher FlugZeugBau.
Wilgan drog upp den, som vore den ett A-4 papper.
Denna makalösa mekaniska konstruktion är till för Hans-Hermann Lund ska kunna transportera sin Storch med sin cykel.
The Cock Of Colditz är ett glidflygplan, som byggdes av engelska
krigsfångar, vilka satt inspärrade på slottet Colditz i östra Tyskland
under Andra Världskriget.
Denna historia är, vill jag säga, representativ för andan
hos britter insatta i fångläger under Andra Världskriget.
Det visar vilken fantasi och kreativitet som visades, under de
förhållanden som rådde. Att ge sig på ett projekt att i ett
krigsfångeläger i hemlighet bygga ett glidflygplan, det kan ju
vid första tanken förefalla vanvettigt.
Men det genomfördes.
Problemen tycktes vara utan gräns. Var får man material ifrån,
var ska man bygga och kunna hålla det hemligt och kommer det att kunna flyga ?
Här är lite av historien.
Colditz är ett slott med anor från 1100-talet och är beläget nära staden
Leipzig i Sachsen i östra Tyskland.
Under kriget användes slottet som ett krigsfångeläger, då det ansågs
rymningssäkert på grund av sin höga belägenhet, vilket tyskarna
trodde att det gjorde slottet lättövervakat.
De krigsfångar som var placerade där, var de, som ansågs mest
rymningsbenägna. En känd rymmare som satt, där var piloten Douglas Bader.
Vistelsen på Colditz var materiellt sett inte speciellt svår. Fångarna fick
sig tillskickade Röda Korspaket, vilket förgyllde deras materiella tillvaro
i någon mån.
Innehållet i paketen användes bland annat till att muta och köpa
tjänster av de tyska vakterna. Vaktmanskapet som tjänstgjorde
på Colditz var äldre män i stort odugliga till aktiv fronttjänst,
vilket naturligtvis påverkade deras motivation. Troligtvis tänkte
de, att det gäller att göra det bästa av situationen och göra
bytesaffärer med fångarna för att förbättra sin egen livssituation.
Det som var svårt för fångarna var ju den psykiska ledan.
Att vara skild från familjen under åratal. Att leva i ovissheten
och att inte ha något mål för sin verksamhet under vistelsen där.
Brittiska krigsfångar har ju alltid visat uppfinningsrikedom och
hängivenhet, då det gäller att genomföra ett rymningsprojekt.
Vi lite mer erfarna…kan erinra oss boken “Trähästen” , som
beskriver ett gäng krigsfångars flykt från ett Stalag Luft-läger
i Nazityskland.
Men här på Colditz genomförde de engelska krigsfångarna, vad som
kunde blivit det kanske mest fantasirika flyktprojektet.
Fångarna hade med tiden förstått, att den tyska vaktpersonalen var
helt koncentrerade på att upptäcka tunnelgrävande, vilket medförde, att bevakningen av vinden på slottet var slapp.
En krigsfånge, Bill Goldfinch, såg en dag genom tillfälligheternas
spel, hur snöflingor flög uppåt framför slottets murar. Det sådde
en ide hos honom, att kanske dessa uppvindar, kunde hjälpa till
att få ett glidflygplan att flyga.
Man kan säga, att de monumentala murarna skapade förutsättningar
för hangeffekt.
Kunde man starta från slottets högt belägna tak, skulle man
kanske, genom att dra nytta av hangvindarna, kunna flyga till andra
sidan av floden Zwickauer Mulde , varifrån man kunde fortsätta sin flykt
efter en, förhoppningsvis något så när kontrollerad landning.
Goldfinch presenterade sin ide för den flyktansvarige officeren, Dick Howe , som godkände förslaget.
I fängelsets bibliotek hade man funnit en bok, som beskrev,
hur man konstruerade och beräknade ett flygplans preferenser.
Denna bok hade man god nytta av. Det ironiska för tyskarna var,
att boken var skriven av en engelsk författare…
De som var delaktiga i projektet, var välutbildade officerare,
ofta med ingenjörsteknisk utbildning, vilket naturligtvis
underlättade förståelsen för bygget och möjligheterna att
improvisera.
Flygplanet började byggas i deras förläggningsutrymme, men då delarna blev större och större, var man tvungen att finna en
annan plats för projektet.
Det blev på den obevakade vinden. Man byggde en falsk vägg, bakom vilken man kunde fortsätta bygga på projektet.
Betänk att bygga en stor vägg mitt framför näsorna på
vaktpersonalen… Totalt var 16 man intensivt engagerade i byggandet.
För att få tag i material för bygget gällde det att improvisera och vara uppfinningsrik. De använde sängvirke, verktygen tillverkades av det som fanns tillhanda. Sågar tillverkades av en
fjäder till en vevgrammofon med handtag av virke från sängbräder.
Wires till roderna utgjordes av elkablar, som man stal, där man
kunde. Klädselmaterialet till planet var av sänglakan. För att få det lufttätt, impregnerades det med hjälp av gröt vars stärkelse
behövdes.
Vissa konstruktionsdelar, vilka krävde stor hållfasthet,
som vingbalkar, vingfastsättning och annat krävde riktigt lim
och genom mutor, förmådde man vakterna att köpa kaseinlim
och verktyg.
När planet, som kallades “The Colditz Cock” var färdigt, bestod
det av 6000 delar, som alla var handgjorda.
Hur skulle flykten gå till bokstavligt och bildligt ?
Planet skulle flyttas ut på taket i delar och monteras ihop där.
På taket skulle en startramp eller startskena monteras av
färdigbyggda trädelar.
Planet skulle placeras på sin ramp och skjutas iväg med en katapult.
För att få den nödvändiga hastigheten vid starten, hade man en betongklump, som skulle släppas nerför väggen och som
via ett rep, skulle katapultera iväg planet.
Planet skulle sedan förhoppningsvis glida över slottet, över
floden och landa på ett öppet terrängstycke varifrån man sedan
kunde fortsätta sin flykt.
Ombord på planet skulle två personer sitta. Om man frågar
sig, varför allt detta arbetet för att två man ska kunna fly,
ansåg fångarna det var viktigt, att få ut information till de
allierade om lägret, om nazisterna skulle avrätta fångarna
i krigets slutskede, vilket skett på andra platser.
Man ville säkra tillgången till vittnen, för eventuella rättsliga processer mot de ansvariga tyska cheferna efter att regimen krossats.
Nu kom inte planet i väg, eftersom de amerikanska trupperna befriade fångarna på Colditz den 16 April 1945.
En amerikansk fotograf tog den enda existerande bilden av
originalflygplanet på vinden på Colditz.
Efter amerikanarna kom ryssarna, då det tillhörde deras
ockupationszon och The Colditz Cock försvann från världen.
Vad ryssarna gjorde med planet ? Det vet bara KGB…eller NKVD.
I början av 2000-talet byggde Channel 4 i England en kopia av planet. Kopian byggdes med samma material som originalet efter
originalritningarna och provflögs med gott resultat.
Se video nedan.
Som kronan på verket togs ett annat replika plan till Colditz,
sattes på taket och startades med hjälp av en katapult.
Ingen riktig pilot i planet utan en docka. Planet styrdes via
radiostyrning och flög som förväntat.
Replikan nådde fältet som avsetts, där det kraschade. Planet hade
bättre glidtal, än vad man förväntat, så landningen var hård på
grund av överskottshöjd och hög hastighet, om jag personligen
ska ha en åsikt.
Den ena replikan, finns på ett museum i Norfolk/Suffolk i
England. Såvitt jag förstått, så har man byggt två replikaplan.
Ett står på museum och ett smälldes.
Jag tycker, detta är en fantastisk historia och den visar, att engelska krigsfångar är av det rätta virket. Detta projekt
hjälpte säkert till att hålla fångarna fokuserade och att de
kände, de hade ett mål med sina liv på Colditz.
Som jag tror en engelsman skulle säga: We were in high spirits !
Här kommer lite bilder från Wikipedia och en video från YouTube,
som jag klippt stillbilder ur.
Namnet på planet “The Cock Of Colditz” (Tuppen på Colditz),
tror jag har att göra med, att planet byggdes under takåsarna högt upp.
En tupp vill ju alltid vara “Högsta hönset”…
I England är det vanligt, man har en tupp som vindriktningsvisare (Windvane) på takåsarna.
Man också tänka sig, att man ser tuppen, som den som bestämmer och övervakar det, som sker på platsen.
Begreppet “Cocky” betyder ungefär att någon agerar “karskt” eller
självsäkert.
Kanske lite brittisk ironi och humor…
Den enda existerande bilden av originalplanet,
som togs av en amerikansk krigsfotograf. Bild från Wikipedia.
Det finns en modell att köpa…
Bild Youtube.
Replikan finns på ett engelskt museum i Norfolk.
Bild Wikipedia
Replikan i luften, den är radiostyrd.
Bild klippt ur YouTubevideo.
Hade man flugit iväg med planet under kriget, hade det varit en enastående prestation.
Bild klippt ur YouTubevideo.
Denna journalfilmen har ju allt som kännetecknar en tidig 30-tals newsreel.
En entusiastisk speaker som har stor respekt för de, vilka utövar aviatikens konst. Allt framställt med darrande och högtidlig stämma.
Du som inte är segelflygare, lyssna till speakerns utsaga:
“Gliding makes you airminded” !
Japp, då vet vi alltså, vad som krävs…
Betänk, filmen är 87 år gammal.
Den första långfilmen med delvis ljud var “Jazzsångaren”
med Al Jolson vilken hade premiär 1927.
Denna nyhetsrullen kom alltså 1930 bara tre år senare. Du ser själv, vad filmen innehåller och jag tycker,
det speglar tidens intresse och entusiasm för ny teknik,
däribland flyg, på ett typiskt sätt.
Kom ihåg att begreppet flyg, svävade högt på agendan under sent 20-tal och tidigt 30-tal. “Flyg” låg i tiden
och den optimism som den tekniska utvecklingen
skapade, gjorde att tron på flygets och flygandets
framtid var stark.
Man anger på ingressbilden stolt “In Sound”, vilket skulle göra rullen än mer lockande.
Du kan ju lägga märke till, hur filmen är klippt,
vilket påverkar tempot i filmen. Inte som dagens
hysteriska klippningar med korta flashade sekvenser,
som gör betraktaren förvirrad och irriterad.
Man kan aldrig göra en i grunden dålig produkt bättre genom att klippa i små sekvenser och ständigt byta scenario.
Skräp är skräp även med all världens effekter.
Denna film är inspelad rakt upp och ner, vilket gör,
att objektets verksamhet blir lättuppfattad och underlättar
budskapet till publiken.
Tur att någon har bevarat dessa tidsdokumenten och gjort
de tillgängliga för alla med en dator.
Stillbilderna skärmdumpade ur filmen.
Den vackra kvinnan som flyger sin
glidplanssjöflygbåt……långt ord, hade om
hon levt idag varit ca 107 år gammal.
En modellflygare med en segelflygmodell i skala av ett plan “som överste Charles Lindberg just flugit”.
“Var redo” en amerikansk scout lär sig grunderna.
Läraren med andäktigt lyssnande elever. Precis som i ett klassrum i en svensk grundskola av idag…
En tidstypisk kärra. Ofta benämnt glidflygplan, då det hade så uselt glidtal.
Segelkärror med något bättre glidtal kallades övningssegelplan. Kolla sidorodret..
och fenan inklämd i spjälstaketet. Jag undrar, var konstruktören hade kommit fram till,
att lateralcentrum fanns ? Triangeln ovanför vingen är ett spänntorn, som användes, då man
riggade planet med pianotråd/wire, så det skulle hålla ihop. Spänntornets uppgift var
också att öka vinkeln mellan exempelvis vingen och fästpunkten på kroppen för att
klara högre belastning på den del, som skulle stagas.
En kvinnlig pilot med mycket charm , eller vad säger du…
Hon har en fantastiska apparat…biplanad och fukttålig.
Visst kunde flickan flyga… bland säkert mycket annat….
Damens flygplan, en “Peel Z-1 Flying Boat” är en intressant företeelse. Du kan läsa om historien om flygbåten här.
Brittiska Pathe rymmer en enorm filmskatt och många av dess filmer finns upplagda på Youtube.
Denna snutten jag fann är ganska tidstypisk. Den har allt, som präglar en nyhetsfilm från denna tid.
Du ska veta, att på 20-talet fanns ingen tv, utan man
spelade in journalfilmer med nyheter och kuriosa,
vilket visades på biograferna som förspel.
Denna filmen är full av fantastiska saker. På de platser
i filmen där du hör en speaker, lyssna på hans entusiasm.
Den första sekvensen med ett biplan som skjuts framåt
nerför kullen gör en klassiker. Flyger för sakta och viker
sig över vingen,
Kolla piloten som flyger planet med det kraftiga landstället… Se hur han vevar med sitt höjdroder.
Eller piloten som sitter med huvudet upp genom ett hål
i en lucka. Undrar vad han skulle gjort vid en ground
loop eller då planet av annan orsak hamnade på rygg ? Han hade nog aldrig mer behövt kamma sig.
Trots skinnhuvan…
Piloten som skulle göra en långflygning och bogserades
upp av en motorkärra…Han hade uppenbara problem att
behärska kärran. På mig verkade det, som om höjdroderlinkaget hade
gett sig. Man kan se han pumpar med spaken men hans
höjdroder rör sig inte.
Men medge han flög ur cockpit i en snygg parabel,
för vidare snabb resa ner i marken utan vare sig vingar
eller räddningsskärm. Men varför var han inte fastspänd ?
Kanske han hade brått att komma iväg…
Kvaliteten är sådär, men begär inte för mycket av en
nästan 100 år gammal film.
Luta dig bakåt och kana med mig bak i tiden !
Till och med filmens textrutor/bilder är tidstypiska med sin Jugend design och sitt vördsamma språk.
…som visar segelflyget, som det då, ca 1930-1935 utövades. Det var i huvudsak hangflyg man ägnade sig åt, innan man i slutet av 20-talet förstod, att man kunde segelflyga dynamiskt i termik.
Wasserkuppe är värt ett besök, om du är i trakterna av Rhön.
Övernattar gör man i Gersfeld några km från Wasserkuppe. Wasserkuppe, vattenkoppen närmast översatt till svenska, är ett 900 m högt berg, som har hangmöjligheter åt flera håll.
Låt mig säga, att om du är modellflygare och vill flyga hang så finns det bättre platser. Wasserkuppes modellflygverksamhet är genomreglerad och till exempel högsta tillåtna höjd över mark är 50m…
Museet på Wasserkuppe är världens finaste segelflygmuseum och har dessutom ett fint modellflygmuseum.
Jag har noga beskrivit våra besök där och du hittar mina inlägg:
Jo, ibland blir jag själv lite less, att inte kunna variera platserna lite mer, då jag flyger. Men det är ju så, att vi är ju låsta till vissa fysiska platser, när vi beger oss ut för att flyga. Därför blir det lite enahanda.
Men i måndags kunde vi inte bärga oss. Nordväst 3-5 m/sek var utlovat, vilket naturligtvis triggade hangflygningsmodulen i min hjärna.
In med modell, stol och kaffe i bilen och ner till Hovs Hallar. Vinden var vid vår framkomst VNV 2-3 m/sek, men efter en stund vred den upp till nordväst och ökade till 5-7 och det var exakt, vad yr.no hade förutsett!
På plats var det oxå en skärmflygare från Eslöv, som jag
borde veta namnet på, men jag har skam tillsägandes glömt det…
Lyftet för min Spirit var inte helt överväldigande de första
10 minuterna, men sedan ökade vinden snabbt upp till 5 m/sek,
vilket skapade perfekta flygförhållanden både för modellflygare och för skärmflygare.
Det mest dramatiska som hände, var att en bil? brann upp borta i Norrehamn. Annars flöt eftermiddagen på med flygning, social samvaro med skärmflygare och njutande av naturen.
Vi har aldrig haft problem att samarbeta med skärmflygare
om luftrummet, då vi flyger samtidigt. Det löser sig, om vi
samtalar.
Jag var utomordentligt avundsjuk på skärmflygaren, som verkligen kunde njuta av sin flygning vid Segeltorp i splendid isolation.
Jag tog en försvarlig bunt bilder och video. På min keps satt min Mobius med kardborreband och tog stillbilder. På min Spirit som vanligt en GoPro i nosen och mitt sällskap skötte min Sony.
Så jag kommer att trötta er med bilder som vanligt. Skyn var, med det nuvarande väderläget, aningen dramatisk med upptornande Cumulusmoln och däremellan blå himmel.
Jag tröttnar aldrig på utsikten från vår pilotplats. Att kunna se en obruten horisont är ett livsmåste för oss.
Jag fick 2.5 timma på vingarna med min Spirit Elite, som nu börjar komma upp i flygtid. En modell man alltid kan flyga med !
Jag rekommenderar den varmt på för nybörjare och för de,
som kallar sig erfarna.
Spirit ger flygglädje genom sina goda egenskaper.
Så mätta på flygning, frisk luft och sol vände vi kosan hemåt igen klockan 1715. Fast jag kunde stannat längre…
Det kommer en videosnutt sen, då jag orkat editera den.
Vad vi som bor vid kusten kan glädjas åt…en obruten eggvass horisontlinje !
Glad skärmflygare med nordvästligt vindrufs i kalufs.
Det är fortfarande mycket labilt i luftmassan,
vilket den kraftiga Cu-bildningen är ett tecken på.
Liselotte sa detta molnet liknade en hund i ett språng…
I ensamt majestät på Segeltorpshanget en härlig sensommardag 2017
Jag flyger rote med en skärm…
Koll av skärm eller…
Min Spirit på väg.
Modellflyg på ett hang är att uppleva frihet i tre dimensioner.
Nu blir jag plåtad.
Jag kan inte tänka mig något bättre ! Att kunna ha en välflygande modell i luften
i vackert väder och att få sitta i en flygstol, …vilket vi får göra här, eftersom det
är flygningen, som är viktig och då här inte finns depåordningsvakter.
Det är klart jag uppskattar och gläds åt tillvaron .
Hallands Väderö med en fond av upptornande Cumulus.
Min fotograf.
Här skulle du varit med flygande med en segelmodell, då hade du fått uppleva !
Tänk efter… hur mycket fysiskt arbete med händerna
har denna gärdsgård krävt för att bli byggd ?
Fast det är klart, då den byggdes var inte människorna,
rädda att arbeta fysiskt. Man var tvungen att arbeta
hårt för att kunna få sin bärgning och överleva.
Ja, jag menar inte den egna fysiska kroppen, utan en glasfiberkropp till en segelmodell.
Min Gillette hjulade på kanten nere vid Haväng vid Ravlunda och kroppen knäcktes bakom vingen.
Brukar ju inte vara svårigheter att fixa till en bruten kropp, men i detta fall var det svårt, då det var i stort sett omöjligt att komma åt insidan på grund av modellens konstruktion.
Brotten var hyfsat snyggt, det vill säga inte alltför söndertrasat.
Detta faktum gjorde, att jag hade goda förhoppningar att lösa problemet.
Alltså blev det till att fundera, ty kruxet var: Hur får jag in kolfiber på insidan ?
Jag funderade på att göra en plugg i frigolit, använda en ballong och pressa väven mot kroppens insida, eller använda en modifierad cykelslang för samma ändamål.
Jag förkastade allt ovanstående, för så här gjorde jag.
Först slipade jag insidan och tvättade med Biltemas aceton för att få bort eventuellt släppmedel, så plasten skulle hugga ok.
Sen tog jag 10 mm breda kolfiberlister och klippte i ca 15 cm långa bitar.
Slipade listerna för att få bra yta och limmade listerna med CA på insidan av den främre kroppshalvan. Det syns på bilden, hur det blev.
Listerna sticker ut som en bunt tulpaner ur den främre kroppshalvan, vilket gjorde, att listerna kom att pressa mot insidan i den bakre kroppshalvan, då de skulle sammanfogas
.Jag blandade till långsamthärdande, 24-timmars, epoxi och förtjockade det en aning med microballonger. Sen penslade jag dels framdelen som redan var limmad med plasten och jag blötte ner bakdelens insida med plasten. Dessutom la jag på epoxiplast på kolfiberlisternas utsida, som skulle skjutas i bakkroppen. Det garanterade, att listerna förankrades bra.
Alltnog, jag förde ihop kroppsdelarna och fixerade positionen, så det blev rakt. En koll in kroppen visade, att kolfiberlisterna var väl inlimmade.
Allt fick stå i ett dygn och jag körde en slipning vid brottet, för att därefter spackla med epoxispackel . Ny väntan och ny slipning. När det såg bra ut, lade jag på två bitar kolfiberväv runt kroppens utsida, som jag blött med plast.
Kolfiberväven penslades fast och sen kom det viktigaste och det är att linda plast runt skarven. Jag hade inga plastband, utan jag använde Biltemas eltejp.
Man börjar linda i ena ändan och man lindar hårt. Det som sker då, är att överflödig epoxiplast flyttas framåt och kryper ut, då man kommer till andra änden.
Epoxiplast som sådant ger ingen styrka, utan det är laminatet, som ger styrkan.
Efter ett dygns härdning, av med tejpen och fram med våtslippappret.
Efter ett par slipningar och spacklingar var kroppen som ny. Man kan inte se att den varit av efter målning med porfyllare, våtslipning och sen målning med Biltemas hobbyfärg.
Japp, så här löste jag det och jag vet, det finns nog 1000 andra sätt att göra det, men för mig var detta enkelt och det blev starkt.
Här kommer lite bilder hur jag gjorde:
Kolfiberlister inlimmade.
Limmade med Biltemas CA-lim + accelerator.
Delarna hopskjutna
…och fixerad i skarven med ett par droppa CA.
Efter 24 timmar slipning
Spackling med epoxispackel i skarv.
Slipning skarv och kropp före laminering med kolfiberväv.
Kolfiberväv lagd runt och lindat hårt med tejp för att fixera allt och få bort överflödig plast.
Resultatet efter avklädning av tejp.
Sedan ett antal spacklingar med epoxispackel och våtslipningar.
Det tycks ha…
…blivit till belåtenhet.
Efter sprutning med porfyllare och slipning…
…var det dags för ett par lager av Biltemas Hobbylack. Så fin som nytt !
Trippen till Skåne är över för mig och mina modellflygkompisar
för denna gången .
För 15. gången träffades vi, för att utöva det vi vill mest, vilket är att flyga våra modeller på något av hangen vid Österlen.
Inte hade vi de bästa väderutsikterna inför avresan, men det stoppar inte oss, ty vi är entusiaster och hängivna.
Vi kunde förvänta vind, som i princip var 180 grader från fel håll…alltså det hade varit bäst med sydväst, men vi kunde förvänta nordost.
Till all lycka finns det bra hang även för vindar från öster och det är vid Ravlunda/Haväng och Kivik vid marknadsplatsen.
Flyga fick vi vårt lystmäte av alla dagarna. Ska vi klaga…det kunde varit 20 grader i stället för 13.
Förutom att flyga njöt vi intrycken av vacker natur och ett besök vid Autoseum i Simrishamn satte lite guldkant på vår tillvaro.
En viktig sak då vi träffas, är ju den sociala samvaron, som befäster vår samhörighet och vårt intresse för modellflyg.
Samvaron underlättas ju av, att vi bor samtliga hos Henry
på Österlens Gästhärbärge, vilket är, med förlov sagt, en anakronism
av 1960-talet på ett mycket trivsamt sätt.
Så redan nu ser vi, som betraktar oss som hängivna ridgerunners,
framåt mot 2018, då vi ånyo ska träffas för vår 16. årliga resa till
Skånehangen.
Här fladdrar lite av våra ögonblick från resan förbi. Flyg med !
Österlens Gästhärbärge
Boendet ett ombyggt ålderdomshem.
Lite makabert kan ju tyckas, att man byggde ett äldreboende
med kyrkogården som närmaste granne…
Priset för övernattning inklusive en fin fin frukostbuffé 350 kr.
Några av hangflygarnas bilar.
Rolf Maier, ordförande i Ållebergs ModellFlygKlubb har tagit bästa WIFI-platsen.
Det fina museet i Simrishamn. Kolla länken i min brödtext.
Röd flagg….stopp och belägg ! Vi hade gärna sett vi kunde flugit på skjutfältet, som vi brukar. Men ibland har vi otur och fältet är avlyst för övningar
Stopp och belägg även för Karsten… Han gjorde den något överraskande upptäckten,
att han glöm vingskruvarna hemma i lådan… Så det blev till att improvisera och använda gummiband i stället.
Grabbarna börjar anlända till marknadsplatsen i Kivik.
Skärmflygaren som fattade tre felaktiga beslut denna dagen enligt
klippet från Ystad Allehanda: Flög i hård vind. Landade på något olämplig plats. Tog fram en motorsåg.
Hoppas han fick till en uppgörelse med markägaren. Om det kom något gott ur detta ? Tja lokalblaskan fick något att frossa i. En icke nyhet som lokalt blir en riktig newsflash.
En vy av hanget vid Kivik. Till höger syns hamnen och byn Kivik.
Några av våra bilar där vi flög.
Utsikt åt norr mot Ravlunda / Haväng.
Så här ser hanget ut vid Marknadsplatsen. Inte pjåkigt. Dessutom goda landningsytor.
Hangets höjd ungefär 20-30 meter, vilket genererar plenty av power för hangflygaren.
En bäck har som kommer från grusåsen har skurit en Wadi-liknande skåra i den Österlenska myllan.
Eller varför inte en mini Great Canyon ?
Jag tröttnar aldrig på en vacker segelmodell.
En bra allroundmodell både för termik- och hangflyg
För 15 gången genomfördes ÅMFK:s hangträff i Ystad.
Tiden går fort, när vi betänker dessa 15 som gått med vår flygning i Ystad.
Varför vi valde Ystad beror på i princip tre saker: Vi har bra hang inom rimliga avstånd och vi har hittat ett bra och billigt boende hos Henry i Glemmingebro, där han driver Österlens Gästhärbärge i en trivsam anda.
Det tredje man måste ta med i beräkningen är vädret. Den hittillsvarande våren har varit usel, vad gäller hangvindar. Vi sköt fram hangträffen 14 dagar för att om möjligt få en bättre prognos. Men icke sa nicke. Vi anlände på tisdagen med utsikter till nordostlig vind för hela veckan…
Vi kunde inte boka om boendet mer, utan det var bara att åka ner. Då vi träffats, beslöt vi att åka till Ravlunda/Kivik, då det borde gå att flyga på den vinden där. Framkomna till Ravlunda Skjutfält möttes vi naturligtvis av skylten att fältet var avlyst för skjutning och det var tillträdesförbud.
Men det stoppar inte modellflygarna, utan vi flög söder om fältet vid Haväng och det fungerade bra med fina möjligheter att landa.
Vinden var ca 6-8 m/sek rakt på så flygningen var enkel. Första dagens flygning var avklarad vid 1600-iden och vi åkte till boendet för att installera oss.
Jag tog mycket bilder och kommer inte att kommentera de, om inte det finns särskilda skäl. Troligtvis kommenterar jag senare, då jag får lite tid.
För det är ju inte direkt väder för segelflyg. De fina dagarna då
vi haft solinstrålning, har inneburit dimma eller ingen vind.
Därmed görande det svårt både för utövaren av såväl termik-
och hangflyg.
Men jag ger inte upp. Därför den 19 April drar vi ett stort gäng
från Ållebergs Modellflygklubb ner till Ystad för intensiva
hangflygdagar.
Naturligtvis under förutsättning att vind och väder är med oss.
Men under de 14 år vi varit där, har det alltid givits tillfälle för
modellflyg.
Vi har aldrig blivit besvikna. Om ni vill ha lägesrapport från
den 19-23 April, var vi flyger rent fysiskt, kan du ringa mig, Mats,
0706277120 så får du en just-nu rapport.
Nu är det så, att om jag inte kan flyga, kan vi bege oss ut i
naturen.
För sitta hemma och surfa meningslöst på datorn, fippla
maniskt på en Ifåne eller ligga i dvala i en soffa framför dumburken…det är inte min musik !
Jag ju redan på bloggen skildrat, då jag och Liselotte fick
en fin dag på Tönnersa Strand och att vi såg en just framför
oss landande ballong och att vi hittade ytterligare en vid
dynkanten.
I lördags hände det otroliga igen nere vid hamnen under
fågelskådande. Vi hittade ytterligare en ballong och den
var också från Holland ! Gör inte holländare annat än
släpper i väg ballonger ?
Jag undrar vad rekordet i sträcka är för en leksaksballong ? Jag fann en för ett par år sedan som tillryggalagt 150-175
mil fågelvägen på 24 timmar.
Men södra västkusten av Sverige tycks vara ett
mottagningsområde för ballonger släppta från Holland/Belgien
och England, beroende på de förhärskande västliga och
sydvästliga vindarna.
Kanske någon undrar hur jag kan hitta så många
ballonger ?
Jo, jag är observant och jag är är på rätt plats !
Ett något sällsynt, om inte fågel, så i alla fall flygplan, en Auster J2 Arrow dök upp, med regsiffrorna SE-ARR och kittlade ögat.
Inte alltför vanligt i våra dagar. Roligt att se och att höra. Motorn är ju en 4-cylindrig boxer, men på avstånd lät
den nästan som en 6:a….
Det blev som vanligt lite bilder från stunderna vid havet
och lite bilder på fåglar. Inga sällsynta fåglar, men jag tycker de uttrycker något,
som kan skapa en känsla hos betraktaren…kanske.
Häng med på vår irrfärd !
Skrattmås, vars population jag tycker har ökat de senaste åren.
Koltrasten med sin vackra sång, som jag tycker uttrycker både melankoli och glädje.
Koltrastens morgon och kvälls serenad är en ouvertyr inför våren.
En vanlig fågel, grönfink
Satt i en buske jämte stigen vi gick på. Kolla den kraftiga näbben. En snabb bild med oskärpa…
Ännu en holländsk (Det kunde ses på texten) ballong har landat i Sverige, med reklam för ToysRus.
Att leksaksballonger flyger så långt i dag, tror jag beror på,
att de är tillverkade av mylar vilket är ett av rymdålderns
material som är tätt, till skillnad mot de “gamla” gummi ballongerna,
som inte höll tätt utan släppte ut gasen genom sitt hölje.
Samma problem som Andre, Strindberg och Fraenkel hade
som skulle flyga med “Örnen” till Nordpolen…
Den Gula Fetknoppen har just börjat spira. Snart kommer de gula blommorna.
En granne till oss planterade det i sin trädgård.
Efter 5 år har han inte lyckats utrota den och den sprider sig ohejdat. Så var försiktiga !
Två ejderhanar uppvaktar en lycklig hona.
SE-ARR kom kanande förbi. Första gången jag ser den i luften.
Efter att jag gått och suktat efter termikväder sen i Oktober, fick jag min belöning i dag torsdag.
Väderläget var vind NV 1-2 m/sek, solsken och förväntad labil skiktning.
Allt var upplagt för termik. Alltså fram med min trogna HyperAva, som loggat 732 timmar i termik och som är still going strong. Modellen var sen i höstas kollad och översedd och utrustad med nya servon på sida och höjd.
Platsen där jag skulle premiärflyga termik var vid Tjärby kyrka
vid fornminnesfältet , vilken är en av mina favoritflygställen
inte bara för att där brukar vara bra termik, utan också för att där är vacker natur och härlig utsikt över Laholmsbukten.
Ok, jag monterade modellen, kollade att roderna gick på rätt
håll och att fulla roderrörelser gick att utföra.
Min GoPro monterades på sidan av kroppen för dokumentationens
skull.
Min vario, som är en Picolario, kollades vad gäller volymen i
mottagaren och att jag via en tre-vägsspak kunde hantera dess
möjligheter.
Allt klart och jag startade mot en molnfri himmel. Min Ava steg
absolut rakt och i perfekt vinkel.
Jag hade ju gärna sett, att det funnits cumulusmoln, där jag flög, men jag var relativt säker på att det skulle finnas torrtermik.
Med hänsyn taget till solinstrålning och skiktning fanns det
goda utsikter för termik.
På 50 höjd ökade pitchen i variometern och jag stängde motorn.
Kurvade ett varv och trimmade sidorodret och märkte, att det
fanns lite termik. Blåsan var trång och turbulent, men jag gnetade
upp mig till 150 m, där jag sen bara gled runt.
Det var tätt mellan blåsorna, varför det var en piece of cake att
hålla sig uppe.
Eftersom det var premiär med en modell, som jag ofta flyger långt ifrån mig, var jag spänd på, hur min syn skulle funka,
då jag fick nya linser inopererade för 3 månader sen. I linserna
var det inlagt en korrektion på 0.5 dioptri.
Det visade sig, att jag såg perfekt till min oförställda glädje.
Skönt att slippa kontaktlinserna. Kontaktlinser som jag använt i 35 år.
Jag landade för att kolla modellen och för att ta några bilder på den. Nästa start la jag mig i samma blåsa som en glada och en ormvråk.
Fåglarna försvann, men jag hängde med upp till 350 m.
Jag vill säga, att över 150 m var blåsorna starkaoch stabila,
vilket gjorde det enkelt att hålla sig uppe.
Efter 1.5 timma i termiken landade jag mycket nöjd efter mitt möte
med vårtermiken. Att flyga termik är för mig den yttersta flygupplevelsen tillsammans
med hangflyg.
Dessa sätten att modellflyga ger mig så mycket mer än själva
flygupplevelsen. Jag får naturupplevelser och jag lär mig bedöma väder för att
kunna utnyttja termiken.
Efter att jag plockat ihop, tog jag en sväng bort till Pär Lundqvist
i Veinge.
Pär i full gång i sin hobbyfabrik i källaren och var sysselsatt
med att cellulosalacka sina nylonklädda vingar som han byggt till sin
ASW-15 med ca 350 cm spv..
Kan tänka mig, att det är inte i många modellflygverkstäder
det luktar cellulosalack i i dag…för det är är inte så många,
som klär med siden. Den konsten är nog på väg att dö ut. Men gamla entusiaster
håller kunskaperna vid liv och använder de klassiska materialen.
Varför ? Inget slår siden i hållbarhet i förhållande till vikten.
Dessutom går det en linje från modellernas siden/nylonduk till de linneklädda vingarna på fullskalaplanen från förr.
Ska bli intressant att se hur Pärs ASW beter sig i luften. Jag vet,
att han lagt ner många timmar för att få klaffen att funka.
Klaff som planet inte hade originalt, då det var en kärra för standardklassen vid dess lansering.
Här kommer lite bilder.
Spänn fast dig och häng med !
PS
I fredags var vi ute igen och jag fick ännu 1.5 timma i termiken och
det något kylslagna blåsvädret. Vi såg det första paret tofsvipor
tumla runt i luften i dag över åkrarna. Ett litet löfte om en kommande
vår. Det är bara att glädjas.
De gröna tallarna på bilden besitter egenskapen “Extrem Balsa-magnetism”,
vilket obönhörligt attraherar modeller till landning i kronan …
Ser du vad det föreställer…bilden jag tagit med min ofattbart långa selfie-stick ?
Kan det vara bättre ?
Lite kontraster…
Jag flög rote med en glada.
Pilotplats och landningsyta
Ormvråkar fanns i ganska stort antal…
…mycket skickligare flygare i termik jämfört med gladan.
Jepp, så ser det ut, när jag flyger termik.
Lodskott med min GoPro.
Lite bilder på min Ava tagna med 300 mm zoom…
…inte helt enkelt att fotografera med ett sådant objektiv och samtidigt flyga…
Men det blev som det blev.
Biltemas stol är perfekt ur flera avseenden.
Inte bara att sitta på…
…utan även som mekstol.
Mycket goda landningsytor.
Detta är den landningsyta jag använder normalt. Markägaren håller gräset kortklippt.
Örterna spirar i slutet av mars med obruten kraft och mycket vilja…
Du kan se att knopparna börjar skifta i violett nu på björkarna.
Den gamla örnen vid hanget med lika bistert utseende nu som förr.
…och bocken säger Håhåjaja….
Undrar hur länge ekarna kan klara tyngdlagen…
…med tanke på deras fundament.
Min HyperAva efter dagens sista landning.
Solen värmer åkern så dimma bildas.
Hemma hos Pär lackades vingar till en ASW.
Stort sidoförhållande…
Stabbe med fena och all flying tail.
Naturligtvis enligt Pärs doktrin löstagbar
för att förenkla transport och ev reparation.
Jo, den är lätt.
Pär visar kroppen till sin ASW.
Kroppen byggd i trä och klädd med nylon.
Här kan du se…att det är en konventionell träkropp.
Koll av servo till sidoroder. Indirekt drivning via hjul för att skydda servot vid landningen.
För 15. gången åker vi ner till Ystad för att få oss några fina hangdagar, om vinden är med oss.
Öster om Ystad finns det fina hang, som bjuder på bra lyft och goda landningsmöjligheter. Skulle vinden inte vara gynnsam vid Kåseberga eller Hammar, ja då utnyttjar vi något annat hang till exempel vid Kivik-Ravlunda.
Det inte minst viktiga är den sociala samvaron, som skapar möjligheter till utbyte av idéer och erfarenheter.
Vi från ÅMFK har bokat boende på Österlens Gästhärbärge, som ligger i Glemmingebro ett par km från platserna, där vi flyger.
…eller i stället för att vänta på något..skulle jag
ägnat mig åt “I väntan på Godot” ?
Men det är våren, jag förväntansfullt ser fram emot.
Vårväder för mig som modellflygare , i synnerhet
som segelflygare, innebär solsken, lagom vind och ivriga
lärkor som spelar över mig, vilket skapar den för mig ideala
bilden av vår !
Jag hoppas, den kommer snart. För nu ska jag i alla fall byta mina Hakkapeliitta vinterdäck mot nya Michelin.
Ett vårtecken så gott som något.
Två vårtecken har jag lagt märke till sista veckan: En sånglärka flög frusen förbi mig vid Fladje Gård ovanför
de höstsådda grödorna och koltrastarna håller sina solenna
konserter i topparna av träden under kvällarna nära min bostad.
Det gör, att vi kan nära ett hopp om ljusare och varmare tider, vilket gör vårt modellflygande behagligt.
Dock, i brist på flygaktivitet kan du se på lite bilder ur mitt arkiv, som beskriver hur modellflyg kan vara i sina bästa stunder. Modellflyg är för mig inte bara bygga och flyga, utan innebär
också möjligheter till social samvaro då jag besöker meetings i
Sverige och utlandet.
Här kommer ögonblick, då det var som upplagt för modellflyg !
Buckle up !
Vill du se denna maskinen eller något annat från denna tyska modellflygares verkstad, då ska du åka till Tarp den 20. Augusti !
Snabbt ner efter bogsering. En Wilga på IGG Meetinget Ålleberg.
STORT, STORT !
På 30-talet konstruerades och flögs de vackraste segelplanen.
Yr.no hade en bra prognos för Hovs Hallar för fredagen.
Man hade förutspått N-NV, 3-6 m/sek. Det är ju vind som är så nära det perfekta det kan vara för att flyga med en modell på Hovs Hallar.
Den enda nackdelen nu…det är kallt. Men lite kyla har aldrig stoppat mig från att utöva det bästa jag vet…att få flyga en modell på ett fint kusthang.
Så vi byltade på oss det som krävdes och kuskade ner och under resan såg vi, att flaggorna indikerade nordlig vind, vilket borde göra det möjligt att flyga från Platån.
Efter framkomst och bestigning av sluttningen upp på Platån konstaterades, att vinden var NV.
Det skulle gått att flyga vid kanten mot värdshuset, men vi beslöt,
att gå ner till Låga Hanget.
Dock gick vi en runda upp på toppen, som var snötäckt,
i hopp om att få syn på flocken med frigående getter. Men inga djur syntes, så vi tog oss ner till det låga hanget.
Ni ser, att hangflyg ger, förutom fina synintryck av natur, även möjligheter
till motion.
Efter att ha monterat min modell två gånger, första gången hade jag vänt kontakten för klaffservot fel, så det var bara att ta isär på nytt, vända kontakten och skruva fast vingarna igen. Inte så lätt att göra , när det är kallt och man har styva fingrar.
Vinden var ca 4-5 m/sek nästan rakt på, så modellen hivades ut som vanligt försedd med en kamera i nosen.
Jag tror, att min Spirit är en av de enkla modeller jag haft, som berett mig mest flygglädje. Den är flygbar under alla förhållanden. Jag kan flyga på 1 sekundmeters vind eller på 10 m/sek.
Det går fint att lasta 700 g i tyngdpunkten, så modellen flyger med oväntat hög fart.
Det gäller bara att smyga ner den vid landningen, då det är en
spröd modell, även om den har en glasfiberkropp. Tack vare effektiva klaffar har man bra möjligheter att få till en bra landning under tuffa omständigheter.
Det var besvärligt att flyga åt väster, då jag hade den lågt
stående solen rakt emot mig. Min modell praktiskt taget
försvann, eller jag såg den som en ljus speglande reflex
utan möjlighet att avgöra planets attityd. Så jag fick hålla mig relativt nära, då jag flög åt det hållet. En lågt stående
sol är ett problem just vid detta hanget. Det kräver ett par
solglasögon av bra kvalitet med antireflexbehandlat glas.
En timma pallade vi att flyga. Jag kunde flugit mer, men mitt sällskap frös.
Återstod landningen som på snölös frusen mark kan vara en utmaning. Det gäller att få ner modellen kontrollerat och inte flyga ner den i marken.
Landningen gick, som ni ser på bilderna, bra utan skador.
I torsdags kom “Blomman”, Stefan Blomgren från Karlshamn och
hälsade på mig, då han skulle montera ett drag på sin nya bil.
Stefan är en gammal ärrad modellflygare från Blekinge,
som jag känt i många år. Då det inte var flygväder, åkte vi en liten sightseeingtur runt Halmstad och dess omgivningar. Vi besökte hanget vid Laholmsbukten och hanget
vid Tönnersa Strand och Lagaoset. Jag tror Stefan var imponerad och
han funderade på att dra hit sin husvagn för en längre vistelse där
till sommaren. Han är hjärtligt välkommen till troligtvis Sveriges längsta hang ca 15 km långt.
Stefan, som är en experimenterande människa, bygger modeller med hjälp av två imponerande 3-D printers. Det ger ett makalöst fint resultat.
Nu hoppas jag på en snar vår, så vi får uppleva lite varmare luft och får chansen att höra lärkan och tofsvipan över åkrarna, då vi för första gången i år tar ut termikmodellerna.
Det längtar jag efter…
Bilderna, frånsett bilderna på modellen och Stefan, tagna med min GoPro.
Spirit Elite…en enkelt val.
Vändbar och agil i luften.
På nosen min kamera. Ni som vill se mina övriga flygfoto,
kan gå in på min sida med flygbilder, om ni har behörighet :=)
Den gamle… men han ger sig aldrig.
Min pilotplats vid Låga Hanget. Bra att ha med…en ryggsäck med inbyggd stol.
Det denna mannen helst gör…
Vyn som möter betraktaren vid Hovs Hallars låga hang. I horisonten skymtar Hallands Väderö.
Riktning nordost.
Solen på väg ned. Svårt att fotografera och svårt att se modellen.
Där vi flyger och rekommenderad startplats.
Hur många timmar har jag tillbringat här månntro…och jag tröttnar aldrig !
Det vi är förunnade, som boende vid en kust…en fri horisont.
Det sydsvenska kustlandskapet i fattig vinterskrud.
En flyger och en fotograferar.
Kolla stenarna…ser ni att berget är en Horst ? Det gjorde inte Banverket då de skulle bygga tågtunneln.
Är vi lata kör vi till hanget. Tillstånd krävs av markägaren.
Den snötäckta ytan är landningsområdet.
Stenig terräng att landa i…fast jag har under mina 44 års flygning här lyckats undvika det.
Landning på gång i turbulensen…
Det gäller att hålla modellen rätt på vingarna och på kurs under finalen…
Ser ok ut…
Där sitter den med snö yrande runt kroppen.
And now for something completely different…
Stefan Blomgren Karlshamn. Känd bland modellflygare under namnet “Blomman”.
Stefan har flugit det mesta inom modellflygeriet.
Den gamle och Laholmsbukten, för att travestera Ernest Hemingway.
Tisdagen var den perfekta modellflygdagen med noll vind och ca -3 grader. Solen sken från klar sky, så det kunde inte bli bättre för oss aktiva modellflygare.
Min avsikt var att åka ner till havet och dokumentera förändringar i naturreservatet Tönnersa .
Länsstyrelsen har restaurerat och håller fortfarande på att restaurera marken så den får bättre betingelser för de där levande djuren. Mycket skog är nedtaget och man har bana t av grässvål och toppskikt på marken, så att sanden kommer i dagen igen.
Detta gynnar framför allt fältpiplärkan, som häckar i sanden. Förra året såg jag inte en enda fältpiplärka här. Hoppas den återvänder nu.
Detta naturvårdsområde är väl värt ett besök . Det ligger lätt åtkomligt och ger fina naturupplevelser. Inte minst en promenad längs havet är berikande både för kropp och själ. Njut där av det få har…en fri horisont.
Alltså jag begav mig dit med min trogna Sparky, nu försedd med en annan LiPo-acke, för att jag garanterat skulle kunna flyga. Jag hade testat motorn hemma och jag testade motorn innan jag gick ner till stranden och den gick perfekt . Sparkyn ställdes upp på den jämna stranden och GoPron tickade sina 2 bilder i sekunden.
Allt borde bli perfekt…trodde jag. Efter pådrag slog motorn av efter 3 sekunder…
Klart jag undrade varför. Prövade flera gånger med samma resultat. Kanske det gått troll i modellen ?
Min modell fick stå på stranden och tjura och jag tog lite bilder i stället och lugnade mina franska nerver.
En man med sin hund kom och pratade och den glada hunden fick mig genast på bättre humör. En liten glad Jack Russelltik 13 månader gammal som var döpt till “Casino”.
Lata om att besitta energi och livsglädje. Det fanns i överflöd hos den lilla damen. Människans bäste vän…det måste vara en hund.
För egen del var det bara att montera isär, packa in och förbereda hemfärden. Där jag testade acken. Jo den var kass. Spänningen sjönk nästan omedelbart vid belastning. Nu tog jag fram en ny Kokam-acke och monterade. Testet utföll bra utan tendens till avstängning. Motorn drog som aldrig förr.
Så idag ska jag försöka igen. Men så är modellflyg, vågar man inte misslyckas kan man heller aldrig lyckas.
Vädret i dag vid västkusten är om möjligt nu kl 0800 om möjligt ännu bättre än i går.
Rapport kommer om mitt stundande flygäventyr.
Här lite ögonblick på det som inte blev så mycket flyg, men ett roligt möte med Casino och dess ägare vid Tönnersa Strand.
Monterat och klart…trodde jag.
Jaha, nu är det bara att dra på…
…men det blev endast 3 sekunder. Trots de härliga omständigheterna.
En liten del av det 20 km långa hanget. Här är det 5 m högt. Längre norrut är det 5-10 m högt. Mycket fint att flyga antingen modell eller skärm här.
Vid min promenad häromdagen, som jag gjorde i stället för att flyga, plåtade jag som vanligt lite grann. Inget märkvärdigt, men jag såg fiskmåsar, som fiskade på ett sätt, jag aldrig sett förut. Ganska intressant. Alla måsarna fiskade på exakt samma sätt. Kanske de lärt av varandra ?
I övrigt en stilla strand, endast befolkad av en storskarv och strandens vanliga tjuriga träbeläten.
Stranden vid Lagaoset kraftigt påverkad av den sista hårda vinden. Bäcken som mynnar i Lagan var helt uppdämd, så vattnet inte kunde avledas. Jag skulle gärna se på, när vattnet trycker sig igenom sanden och faller ut i Lagan…
Om du vill så häng med mig på upptäcktsfärd…
Den gamle gårdvaren vid Lagaoset hade fått en ofrivillig förflyttning av senaste stormen. Han var ganska vresig och sur under sitt stirrande mot havets horisont…
I ett naturskyddsområde som detta låter man nedblåsta träd ligga kvar, för att bevara intrycket av ett naturskogsområde. Vackert är det !
Morgonfrost präglar växtligheten.
Bäcken som blivit uppdämd har stigit. Nu går den över den lilla gångbron.
Sanden ni ser på höger sida av Lagan är nyligen dit transporterad av vinden.
Just bortanför stolparna mynnade bäcken förut.
Fiskande måsar
Som synes, du ser hur djupt rötterna når…
När jag denna klara dag stod vid Lagan lät det som man haft ett “Änglaspel” ja, du vet, det man har vid Julen där fyra änglar vrids runt av värmen från ett par stearinljus och låter kläppar plinga mot små klockor. Det var dock inga änglar , utan det var små isflak, som klirrade ihop på sin färd mot Kattegatt.
En storskarv eller Cormoran som nästan vägrade flytta på sig. Den var säkerligen inte helt frisk, men pallrade sig till slut iväg…
Den “Nya” stranden som ett resultat av hård vind.
Kustbevakningens plan kom sakta och tyst flygande under dess patrullväg längs våra kuster.
Casa 212
Den numera och just nu platta stranden. Du kan se hur långt upp havet gått genom tångranden. Inget ovanligt alls, utan det har varit så, så länge jag minns.
Kanten av dynlandskapet är naggad av vattnet, men den kommer snart att vara rund genom vindens försorg.
Vattnet skapar sina mönster i sanden. Slumpmässigt ? Ingalunda. Inget är slumpmässigt, som är underställt fysikens lagar.
Som den Libyska öknen…utan kameler.
Lite kyla och stranden garneras med klirrande nyis.
