…efter att ha upplevt,
en rejäl trattkantarellfrossa.
Jag har svårt att sumpa kantareller, då de prunkar som bäst. Enkelt uttryckt, så vill jag ut och plocka. Förra gången jag var ute och botaniserade, märkte jag, att nu är det på gång igen.
Vi hade upplevt en liten hausse för 5-6 veckor sen…men vi väntade på den riktiga trattexplosionen.
Den kom nu, som manna från himmelen.
Varför det är så lockande att plocka, är nog inte bara för att kunna äta svampen, jag tror det är känslan man erfar, då man plötsligt träffar på en natur, som är fullväxt med trattisar. Man får trattfrossa eller något ditåt.
Denna dagen kunde bli bra. Molnigt då jag gav mig ut i skogen och jag var ute i skogen redan halvåtta…
Jag gick till mina ”Säkra ställen” och det blev utdelning direkt. Då jag satte mig på huk för att plocka av och mina ögon vant sig vid ljuset, såg jag svampöverflödet. Det blev bara bättre och bättre, vilket tvingad mig tillbaka till bilen för att hämta fler ICA-kassar.
Jag kollade på andra sidan en skogsväg och där var också ett överflöd. Men jag hade fyllt mina påsar, så jag beslöt gå till min bil. Eftersom jag gick över tidigare ej kollad mark sken lyckans sol över mig igen…det fanns mycket och stora trattisar, som bara väntade på att bli skördade…
Men jag tänkte, att man får inte bli för girig, så min planering var att plocka i morgon.
Inlastning i bilen och färd hem. Tömde min bil på svamp och kameror och skulle just gå hem från parkeringen…då blev jag lite kall, för det var nåt som i all svampeuforin, vilket inte stämde.
Jag kände inte tyngden av min nyckelknippa i jackfickan…
Jaha, nycklarna ligger väl i någon annan ficka eftersom dagens jackor är välförsedda med just fickor av olika slag.
Men intet var att finna, som hörde till begreppet nycklar.
Jag dammsög bilen, men mitt enda fynd mellan sätena var en några förtorkade Ahlgrens Bilar…
Alltså drog jag slutsatsen, att mina nycklar låg planterade i de djupa skogarna…Hjärnan malde, medan jag körde tillbaka och kalkylerade vad det skulle kosta att fixa nya nycklar, om jag inte fann min knippa.
Tursamt nog var det inte bilnycklarna, de kostar 6500 att skaffa nya …
Att finna nycklar i skogsterräng med djup mossa…not a piece of cake ! Men å andra sidan var knippan utrustad med rejäla hållare för nycklarna, vilket borde vara positivt för sannolikhet att finna de förlorade redskapen.
Denna dagen önskade jag, att jag skaffat en nyckelring, som ger ifrån sig en visselsignal, då man visslar…
Jag vet, vis av tidigare Search And Rescue, att eftersök ska göras systematiskt. Man ska inte irra omkring planlöst som en blind höna.
Under min tidigare svamppromenad hade jag gjort ett uppehåll, där det växte mycket rikligt med svamp och min slutsats var, att sannolikheten att det var här nycklarna kunde fallit ur fickan var som störst.
Men intet var att finna trots noggrann avsökning.
Just då jag konstaterat, att inga nycklar fanns vid platsen och jag såg upp, märkte jag att solen värmde den fuktiga mossan och därmed skapade en mycket lokal dimbildning i en skogsglänta. Det var mycket vackert och blev en liten humörskompensation för de missade nycklarna.
Jag tog lite bilder med min telefon som du kan se längre ner.
Nåväl, åter till verkligheten och letandet. Jag visste var jag gått och jag beslöt att gå just den väg, jag tidigare under morgonen hade tagit.
Återkommen till min bil begrundade jag ödet. Att köra hem utan nycklar ? Nix, det kommer inte att ske.
Jag skulle ta det som ett stort personligt misslyckande. Alltså, jag beslöt att gå ännu ett varv !
Efter bara hundra meter skymtade mitt öga något blankt i en buske. Det är för bra för att vara sant, tänkte jag, men det var sant.
Det var min tunga nyckelknippa, som hängde över en låg gren på en buske. Hur det kändes ? Just då enorm lycka ! Men varför såg jag inte nycklarna under första varvet ? Tja säg det…
Jag vill bara säga att mina nycklar kommer framdeles att förvaras på ett säkert ställe.
Nästa gång vi åkte upp sa vi, att nu ska vi ta det trattrika stället jag fann den dan, då jag tappade nycklarna…trots idogt letande fann vi inte svamparna…man får väl känna sig nöjd med nycklarna!
Bilderna från min telefon med den stigande vattenångan i skogen blev hyfsade på sitt sätt sett…
Går man (jag) ut i naturen händer alltid det oväntade och icke planerade !
Här lite telefonbilder. Och, jag har inte släppt tanken på de förlorade trattkantarellernas rike.
Efter myckna nederbörden blir minsta skogsbäck yster…
Undrar hur många ton trattkantarell det plockas i landet ?
Vattenångan stiger på denna och följande bilder….
Ett favoritmotiv vid Tönnersa
