I detta avsnittet ska jag presentera begreppen

turbulens,  bergvindar, dalvindar,

anabatiska och katabatiska vindar.

Turbulens är enkelt uttryckt virvlar i en luftmassa. Turbulensen kan
vara stationär eller rörlig. Vidare kan turbulensen vara  likformad och
den kan vara helt slumpmässig.

Stationär turbulens, alltså turbulens man med säkerhet vet finns,
om vissa betingelser är uppfyllda är till exempel bakom ett större hinder.

 Flyger du som vi gör nära havet och vi med stor sannolikhet har
västliga och sydvästliga vindar, då kan du räkna med att du har
turbulens bakom björkdungen på andra sidan järnvägen.

Denna turbulens fortsätter sen i mindre virvlar på vår sida av järnvägen.
Samma stationära turbulens har du vid ett hang till exempel vid
Hovs Hallar eller vid dynkanten på Tönnersa Badstrand.

Där bildas en kantrotor som roterar medsols. Flyger du bakom kanten,
är det stor risk,  du fastnar i rotorn och åker i backen.

Vid Hovs Hallar är kant- eller topprotorn väldigt stark, vilket man
märker, om man flyger igenom den.

Det hörs ofta ett dunsaktigt ljud och modellen kastas iväg ett par
meter mycket okontrollerat.

Har vi en stationär rotor orsakar den i sin tur mindre rotorer efter hindret,
så länge som energin i turbulensen räcker till. Det är alltså inte så,
att det finns en rotor punkt slut och sen en fin laminär vind.

Efter exempelvis topprotorn uppstår mindre rotorer och turbulens
i ett vad gäller styrkan och storleken logaritmiskt mönster.

Hur vet jag, det att det är så?  Jo genom 37 års hangflygning
har det givit erfarenhet, så jag kan påstå det!

Ni känner ju säkert till historien om fjärilen i Amazonas, som genom
sina vingslag förändrade vädret på norra halvklotet.

Det är samma sak med turbulensen. Allt är beroende av allt
inom meteorologin.

 Turbulens orsakar turbulens. Till skillnad mot den relativt
stationära turbulensen vid en plats med samma vindstyrka
och stationära hinder är den , som jag kallar dynamiska turbulensen,
ett resultat av småturbulenser, orsakade av vindskift, småhinder
och temperaturskillnader.

Slutkläm:

Turbulens vid ett hinder vid en kust med jämna laminära frontala
vindar kan man förutsätta finns. Den har i stort sett samma
karaktär alltid om betingelserna är likformiga.

Dynamisk turbulens uppträder mera slumpmässigt och orsakas
av flera oberoende faktorer och är svår att förutsäga utbredning
och styrka på.

När vinden blåser från Kattegatt in mot ett hinder exempelvis
Hovs Hallar är vinden laminär. Det vill säga den är jämn,
parallell  utan virvlar.

Laminat=flera lager parallellt.

 Det är den absolut bästa vinden för flygaktivitet på alla sätt, nästan.

Vinden på vårt fält är, om den kommer från havet, laminär
om man kommer upp en bit. Närmast marken är den turbulent
just i gränsskiktet, men upp x antal meter blir den laminär.
Det märker ni, när ni startar och det blåser.

Första 25 metrarna upp hoppar och galopperar planet,
men sen lugnar allt ner sig. Turbulensen möter du ju sen igen
, då du ska landa.

Jag är övertygad om, att turbulens bakom häcken mot
Trönnninge, turbulens bakom alarna vid vägen och turbulens
bakom järnvägen är orsak till flera haverier.

Långt fler haverier än med så kallad radiostörning.

Därför:

Om var och en av oss sågar ner två träd om året, vore
turbulensproblemet borta på 4 år……..

Här kommer lite princip skisser på olika turbulenser
och hur de uppstår.

För ingen ska undra, bilderna hittade jag på nätet.

Här är ett mjukt hinder med anblåsande laminär (parallell) luft.
Luften förbliver laminär även efter passage av toppen om det
inte finns en dal bakom toppen. Detta är ju det idealiska hangflygningscenariot.

Här är ett annat exempel. Sluttningen är lite brantare med en knick
just i kanten. En liten topprotor bildas.

Man kan jämför detta exempel med en vinge, som man flyger
nästan överstegrad, alltså med för mycket anfallsvinkel.
Där uppstår också virvlar på ovansidan och lyftkraften kommer
att försvinna om anfallsvinkel ökas ännu mer. Luften kan inte
strömma laminärt längre då.

Detta är ett exempel, som kunde vara taget från Hovs Hallar.
En brant vägg som skapar förutsättning för en frontrotor.

 Den uppstår då luften har svårt att ”hitta upp” för kanten.
Det bildas en rotor och framför den strömmar luften uppåt
mot kanten på ett mera laminärt sätt. Denna uppströmmande
luft underhåller och tillför energi till frontrotorn.

Jag flög in i en sådan med skärmen på Hovs Hallar och det
medförde ett omedelbart kraftigt inslag i min skärm.
Det vill säga att framkanten veks in och skärmen slutade flyga.

Jag åkte mot moder jord, men tack vare skärmens goda egenskaper,
slog den ut efter 30-40 meter så jag kunde landa säkert. Puhhh!

Är läsidan på ett hinder mjuk och fin blir även läluften laminär.
Det är ju enkelt att förstå.

Men har man en knick i lä eller ett tillräckligt stort hinder
uppstår en lärotor. Denna rotor kan vara mycket kraftig.
På Hovs Hallar är den så kraftig, när det blåser 5 m/sek
och uppåt, att det kräver sin man att landa en högvärdig
modell utan skador.Kommer du in i rotorn, vilket du gör,
när du ska landa, då gäller det att använda alla roder på rätt sätt.

När termikblåsor släpper, uppstår som ni ser turbulens.
Varm och kall luft slåss och turbulens uppstår
Det märker man, när man segelflyger, att innan man
kommit in i blåsan är det ”kyttigt”. Inget stort problem
men det finns där.

Nu kommer det lite om hur vindarna blåser in och ur
en dal och upp och nerför bergssidor.

På dagen skiner solen på bergssidorna och marken.
Bergssidorna står vinklade, ena sidan, mot solen och
kan ta upp mer energi. Luften värms upp ovanför
bergssidan och stiger. Denna luft ska ersättas och
det sker genom att svalare luft utanför dalen sugs in.
Det fungerar som en pump likt sjöbrisen.

På natten strömmar luften över kanten och glider nerför berget.
Och strömmar sen ut ur dalen

Så här strömmar luften på dagen. Uppför bergssidorna.
Ett exempel på detta fenomen nära oss är Sinarpsdalen
nere vid Båstad. Ni vet säkert var den ligger. In till vänster
när man kommit in i Båstad går den riktning Grevie.
Jag har flugit där hundratals timmar och varit förundrad
över det fina lyftet. Det är som en fläkt, som hela tiden
producerar stigande luft.

På natten när utstrålningen är stark svalnar luften
och rinner nerför bergssidorna. Denna nedåtströmning
kan i alpområdet vara mycket stark.