…vi njuter bara av att finnas, då vi är vid stranden.
Det blåste frisk ostlig vind i går, vilket i stort omintetgjorde
möjligheterna att hangflyga, eller för den delen termikflyga.
Om jag ska ut med en termikmodell, vill jag inte ha mer än
max 5 m/sek, ty annars driver modellen bort snabbt, då jag
kurvar. En minuts kurvning ger en avdrift på 300 m.
Emellertid, solen sken och biltermometern sa det var 21.5 C
ovanför vägbanan. Så vi beslöt att dra till stranden istället.
Stranden vid Tönnersa-Lagaoset vid Laholmsbukten betyder
något särskilt för mig och oss. Jag har varit här flera hundra
gånger och flugit med mina hangmodeller. Vi brukar ofta
promenera och vidga vyerna här.
Hanget har efter stormar blivit högre och bättre, varför det
vid lagom vind, 3-8 m/sek väst, alltid är flygbart antingen
med modell eller skärm. Sen är det ingen nackdel,
att det 20 km långt…
Kör du förbi på E6 och du är hangflygare så ta en avstickare.
Info kan du få av mig: 0706277120.
Vi åkte alltså till Sveriges längsta sandstrand, där det trots
den friska vinden var helt lugnt nedanför dynkanten.
Vinden blåste således ut mot havet.
Havet låg som kvicksilver och den enda aktivitet vi kunde erfara,
var flugfiskare som stod utanför Lagans mynning och försökte
fiskelyckan.
Så inte behövde vi trängas. Medfört var ju grillen med tillbehör.
Under seneftermiddagen passerade sträck med migrerande tranor,
vilka under sin resa förde ett högt och intensivt resonemang
med varandra, om det som berör en trana…
Tranor är ett i alla avseenden ett välanpassat djur.
Dessutom är tranan som bekant en mycket god segelflygare.
Grågäss, kanadagäss kom i aldrig upphörande eskadriller
sträckande förbi.
Ute över Laholmsbukten sträckte på låg höjd andfåglar
med sitt snabba energiska flaxande.
Då vi gick till bilen, passerande dynområdet med sina
sandbunkrar, tror jag, vi såg 2 fältpiplärkor.
Min ledsagare hon är mycket duktigare på fågelarter,
än vad jag är, så jag litar på henne.
Det var en snabb observation och det är en liten fågel,
så artbestämningen är ju osäker.
Men vi kan hoppas, det var fältpiplärka, som återvänt till
naturskyddsområdet, efter det att länsstyrelsen återställt
naturen, till det skicket som den var för 50 år sedan.
Vi gjorde inget annat än njöt av tillvaron i våra stolar
och det var så varmt, att vi spände upp parasollen mot solskenet.
Ibland njuter vi av livet bara genom att finnas till eller …
Nere vid havskanten hade bildats en liten vall, ca 0.5 m hög
längs en lång sträcka. Om den kanten finns senare i veckan,
ska jag ta dit en segelmodell och visa, att det går att flyga hang
på en halv meter hög sandkant. Så hoppas på västlig vind.
Som du säkert märkt, faller mörkret hastigt nu. Därför packade
vi ihop kl 1930 och åkte hem nöjda med, vad naturen gett.
En sak beundrar jag , var gång jag är vid stranden och det är:
Den obrutna horisontlinjen i havet.
Jo, det blev några bilder som illustrerar våra upplevelser.
Bilderna tog jag med min 13 år gamla
Canon PowerShot. S-60
Alltså en kompaktkamera utan större tekniska finesser.
Men det fungerar lika bra i dag, som den gjorde, då jag köpte
den 2004.
Vad är det man säger…det var bättre förr.
Kanadagässen kom i stora eskadrar.
Ser du hur lugnt havet är ? Det skapar ro i sinnet.
Det enda som hördes från havet var småpratet,
från de små vågorna, som smygande bröt mot sandkanten.
Den ostliga vinden har låtit strået pendlande gräva sin oavslutade
cirkel i sanden. Det går inte fort, men varför ska man ha så
förtvivlat brått?
Vad var det Arkimedes sa, då de romerska soldaterna kom ?
Noli tangere circulos meos. (Rubba inte mina cirklar.)
Det kom lite illavarslande moln bortom horisonten…
…men inte hindrar det oss från att grilla..
Biltemas portabala grill. Bästa jag använt.
Klart mitt sällskap lyfter på kepsen, om man får en så här fin utflykt…
Här ser du en horisont, skarp som en knivsegg.
Som sagt, det såg lite mörkt ut…
…allt medan gässen passerade.
Det var tyvärr halvskymning, då jag plåtade en liten flock tranor.
Jag vågar säga, att jag tycker, denna bilden
är hyfsad. Inget Photoshoppande.
Vad vi såg .