…har alltid intresserat mig…
…därför de avviker från det man normalt ser
som ett flygplan med dess traditionella konfiguration och
aerodynamiska kontrollytor.
Som ni kan se på bilderna, som publiceras med tillstånd av
Dr Reimar Horten, så var kunskapen redan på 30-talet i Tyskland
stor om konceptet flygande vingar.
De två föregångsmännen var ju professor Lippisch och Horten ,
som var för sig experimenterade och löste problemen.
Vill ni veta mera om dessa två så googla.
Problemet med en flygande vinge är, att en “vanlig” vingprofil
orsakar en oscillation, när vingen flyger. Det vill säga, den vill
öka hastigheten och sänka nosen , tills farten åter ökat så mycket ,
att lyftkraften ånyo lyfter nosen.Detta gör, att vingen får en
sinusformad horisontal flygbana.
Lippisch och Horten var framstående aerodynamiker och hade
vindtunnlar till sitt förfogande, där de kunde utföra mätningar
på de krafter, som påverkar en vinge vid olika hastigheter och
anfallsvinklar.
För att en flygande vinge ska flyga stabilt i huvudsak, måste man
ha en profil som är tryckcentrumsstabil. En vanlig vinge som man
ökar anfallsvinkeln på flyttar resultanterna av vektorerna från
lyftkraften, så att man får en nos-ner rörelse. Denna rörelse
lyckades man häva genom att förändra vingprofilen.
Den vågformade rörelsen i horisontalled hade en frekvens på
cirka 50-60 sekunder, innan man förstod, hur man löste problemet.
Alltså tryckcentrum är den platsen på vingen , där lyftkraften
har sitt angreppscentrum. Flyttar detta centrum sig ,
ändras anfallsvinkeln. Tänk på hur det känns , om ni flyger
ett mindre privatplan och man drar landningsklaff.
Man upplever exakt det, som är beskrivet ovan, därför vid
klaffansättning ökas lyftkraften, tryckcentrum flyttas bakåt
och du upplever ett nos-ner moment. Alltså man känner lyft
när klaffen går ut och därefter, på de flesta mindre plan,
en nosnerrörelse.
Moderna profiler för oss modellflygare som är tryckcentrumstabila
är en del serier av professor Eppler. Dessa profiler använde
vi på snabba hangmodeller under 70- 0ch 80-talen.
Jag tycker bilderna, på speciellt Horten IV och VI , visar hur
man kan bygga en flygande vinge , som är vacker med stort
sidoförhållande och högt glidtal.
Ett problem man upptäckte planet hade var självinducerat
vingfladder vid viss hastighet.
Planet hade bättre glidtal än flaggskeppet D-30 Cirrus/Austria.
Ett välkänd flygplan utan konventionellt höjdstyrverk var
Me163 Komet. Konstruerat av professor Lippisch. Planet var
ju ett raketplan och en av de engelska provflygarna Eric “Winkle”
Brown, som vågade provflyga planet efter kriget, han sa ,
att Me163 var det mest välflygande plan han någonsin flugit.
Här är några bilder och de visar Horten IV och Horten VI:
En Horten VI. Spännvidd lite mer än 20 meter och glidtal med flugen polar 1:33,5
-34.5. Man ser det stora sidoförhållandet för att erhålla ett högt Re-tal.
Genom att ha ett högt Re-Tal minskar man lyftkraftsmotståndet,
även kallat det inducerade motståndet och det medför att vingen flyger effektivare.
Piloten låg ner på magen och flög dessa plan.
Horten VI hade bättre glidtal och flygegenskaper än D-30
vars avantgardistiska utseende kan beskådas ovan.
En tidigare vinge från Horten. Man kan se att skevroder och höjdroder är separerade.
En tidigare version av en Horten flygande vinge. Medlemmar ur NSDFK runt planet
Ibland försåg man planen med en motor och det gav höga hastigheter
med lite hästkrafter, jämfört med konventionella flygplan
då dessa var tyngre och hade mera frontalmotstånd.
Här en renoverad HORTEN i USA som flyger. Denna bilden är tagen 1959
och just detta planet genomgår i detta nu en grundöversyn för att bli luftvärdigt.
Här ser man den fina aerodynamiska utformningen av en Horten VI.
För att nå termiken behöver man bogsering. Är bogserkärran en Fw 56 eller en 159 ?
