Då avslöjas det…

 

 

 

 

 

 

 

 

 

… om du kan  landa, för då ser man, om du är en bra pilot.

Detta gäller oavsett om du flyger en radiostyrd modell
eller en Boeing Dreamliner 787-10  på 300 ton.

Starta ett flygplan, det kan i stort vem som helst. Bara
det finns tillräcklig power, så kommer det att bära uppåt.

Men landningen är knepigare. Då avslöjas det brutalt,
om du har förstått, hur aerodynamiken och flygmekaniken
samverkar,  samt hur de ska hanteras, då du landar.

Bister sanning men tro mig, så är det.

Alltnog, jag drog till HH för att få mig en runda i luften
med min 40 år gamla Multiplex ”Hobby”.

Väderläget var utmärkt med sol, 4-5 m/sek nordlig vind,
vilket är rakt på, så lyftet torde vara utmärkt.

Montering, påslagning av diverse kameror och glad i
hågen slängde jag iväg med modellen vid betongfortet,
med modellen redan svävande 200 m över marken i
mina ivriga ystra tankar.

Men jag bringades snabbt och brutalt tillbaka till
den villkorslösa  verkligheten vid hangkanten.

Min Hobby har ju bara sida och höjd att styra med.
Det betyder,  att då jag ska korrigera stora störningar,
vill inte sidorodret räcka till.
Exakt det  som hände mig nu.

Liten inskjuten förklaring:

Ett ansatt sidoroder gör att, planet girar- 
– att ena vingen flyger fortare-det skapar mer
lyftkraft-lutar omkull modellen.

Ett ansatt skevroder minskar lyftkraften på den
vingen,  där rodret är uppfällt och ökar lyftkraften
på den sida skevrodret är nedfällt. Resultatet är
att flygplanet lutar omkull.

Fördelen att kontrollera din modell i rollplanet
med skevroder, det är att flygplanet reagerar
snabbt.
Med endast sidoroder ska modellen  ha tillräcklig
hastighet, så den vinge som flyger fortare kan
skapa mer lyftkraft och lyftas. Alltså först gir,
sen roll.
Ofta måste man, för att få snabbare och brantare
sväng med sidoroder, ge höjdroder för att initiera
början till en överstegring.
Med skevroder får du rolltendens omedelbart.

Vid kanten låg en mycket ilsket snurrande stark rotor
och väntade på att mala ner min modell…

Jag hade inte skuggan av en chans att klara det.
Så jag valde att landa någotsånär under kontroll i
buskarna vid kanten, allt för att undvika en helt
slumpmässig landning i bergväggen nedanför hanget.

Modellen var oskadd och vid nästa startförsök utgick
jag lite vid sidansett mot min första start. Nu gick
det bra…med ett nödrop.

Väl uppe på höjd var det som att flyga i ljummen
yoghurt.

Lyftet på Hovs Hallar tog mig till 270 m över kanten,
vilket är 350 m ASL. Allt mätt med min höjdmätare
i Picolarion. Inte dåligt.
Jag kunde antagligen klättrat högre, men hade inte
just då motivationen. Det var kallt…

Dåligt kan däremot en landning gå, om du har en
modell utan aerodynamiska bromsar på HH.
Det är ett stort problem att komma ner.

Problem  1 är, att få bort hastighet och höjd.

Problem 2 är, att flyga igenom topprotorn.

Problem  3  är, att kunna korrigera under
landningen med sidoroder och höjdroder.

Problem 4 är,  att jag ska jag hålla koll på
markförhållandena.

Finns det en sten i landningsområdet, så enligt
Murphy´s Lag, klipper man den med vingens
torsionsnäsa…

Jag måste använda min  erfarenhet och den
eventuella skicklighet jag lyckats förvärva efter
44 års hangflygande på HH.

Jo,  jag kom ner hel, vilket du kan se på filmsnutten.

Jag startade flygandet 1135 och jag landade kl 1425.
Avbrutet endast för en paus på 10 minuter då jag
bytte batterier i kamerorna. 

Förresten,  kyla är ett kamerabatteris värsta fiende.
Därför förvarar jag alltid mina Mobiuskameror och
GoProbatterier i fickan, för de ska håll sig varma.

Ok, jag fick en  dag med fint flyg och allt lagrades
i min erfarenhetsbox om Hovs Hallar i mitt huvud.

Här ska jag plåga er med lite bilder och en 2 minuters
videosnutt, som visar, hur man ska landa en RES-modell…
utan S……

Alla bilder, med nåt undantag, är tagna med min
Mobius lilla actioncam.

 

Färdig för start i stort. Du ser jag har återgått till plastpåsestadiet,
då det gäller att få med tillbehör…som utgörs av en rulle tejp,
ett äpple och 4 gummiband och en av Biltemas små CA-tuber.

Vy mot sydväst. Ser du solen kl 12 på dagen ? Den står lågt nu.
Men hav förtröstan, om 40 dagar vänder det !

Min Mobius var svårstartad i låg temp, men det gick med lite handpåläggning och massage.

Mitt första startförsök…

Jodå, här ser det bra ut, men vänta du bara, säger kantrotorn…

En lite lätt störning först…

…och sen ruskar vi om din modell…

Här fick jag modellen rätt på vingarna…

…men jag är lågt och botaniserar i växtligheten…

…så jag beslöt att avbryta för att landa något sånär kontrollerbart…

… så modellen skulle vara lätt att hämta nere i buskarna.
Den låg här helt oskadd.

Sen startade jag om och fick flyga.

Här har gått in bakom hanget för att testa eventuell lärotor.

…vildnyponen glädjer fåglarna.
På mer än ett sätt. På hösten brukar,  tack vare fruktsockret,
nyponen jäsa och bilda alkohol, varför man kan se till
exempel björktrastar vara på snusen…

…och tistlarna står ståndaktigt i givakt fortfarande.

Min Multiplex ”Hobby” från 1978 på väg ut genom turbulensen.
Denna modell är vacker. Man kunde producera estetiskt attraktiva modeller 1978.

Kolla mitt sidoroder då rotorn sträcker ut sina fingrar efter modellen,
då jag startat och flyger igenom rullen vid kanten !

Detta är nackdelen, då man inte har skevroder.
Det är svårt att ha full kontroll i ovanstående situation.

Men som allt annat, det löser sig med tiden…

De enda som gjorde mig sällskap på hanget var tre korpar,
som definitivt inte tyckte om min modell.

Detta är en bild på Falkenberg. Vindkraftverken till vänster står ute i havet.
Byggnaden är silon i hamnen. Om du kollar horisonten till höger om vindkraftverken i havet,
så kan du, med viss ansträngning, skymta radiomasterna i Grimeton.

Denna bilden av Halmstad tog jag med, då den visar,
vilket säkerligen de flesta halmstadbor är ovetande om,
den omfattande bergtäkten nordost om staden.

 

2 minuter om konsten att landa