Jag har funderat lite på platser att utöva friflyg på. Det jag kommit på, är att det är tur för vår hobby, att vi överhuvudtaget kan finna en plats att flyga på.
Att flyga friflyg ställer krav på terrängens karaktär och att det finns fria ytor.
Som tidigare skrivits är det en gåva från skyn… att Bo-Eskil lyckats utverka tillstånd för vår tävling på Bollerup Lantbruksgymnasiums marker.
Alla OT-piloter och OT-intresserade skickar en tacksamhetens tanke till ordföranden i SMOS.
Som vanligt kommenterar jag sparsamt, för jag hoppas, du ser budskapet med mina bilder.
Säkert kommer det med dubbletter, men bättre fem
för mycket än en för lite.
Om någon vill ha bild i full storlek, så kan du maila mig. Adressen finner du på min blogg under rubriken: “Welcome to my blog”.
En vacker modell. Jag tycker det vackra sitter i förhållandet mellan vinge och stabbe. För det mesta har modeller som representerar tiden stabbar med lågt Re-Tal. Denna modells konstruktör har tänkt till, vilket gett bättre flygegenskaper.
Utan spaning ingen aning…
Martin och Fredde.
Lars reder ut det…
Matti en duktig modellflygare med mycket erfarenhet och kunnighet.
…för att kunna göra upp om titlarna inom mästerskapen för OT-Friflyg.
Att tävlingen hölls vid Bollerup, som Bo-Eskil hade ordnat, berodde på att ett dåligt beslut fattats i riksdagen, att de militära övningsfälten inte får användas av civilpersoner…
Ett märkligt och ihåligt beslut, som inte ens Fortifikationsverket kan hantera.
Vi får se vad som händer, för Rinkaby är det absolut bästa stället för ett friflygmästerskap.
Jag åkte ner till Bollerup på fredagen, därför det var den enda av de tre tävlingsdagarna, vilken jag kunde vara där.
Som pensionär är som alla vet, de flesta dagarna inbokade…
Väderläget fredag var ca 23 C, vind VSV 4-7 m/sek och 2/8 Cu.
Vinden lite för stark, men det var gott om lättflugen termik.
Platsen var bra, där man tagit skörden och där man nu hade en klövervall. Alltså skonsamt att landa i. Dessutom var det stora ytor, då modellerna drev iväg i vinden.
Jag gick runt och fotograferade i 5 timmar med min enkla utrustning.
Personligen strävar jag inte efter teknisk perfektion, för det klarar jag inte. Jag har inte tid att klabba med alla
inställningar. I stället vill jag fånga ögonblicket mer eller mindre, för att få en bild som kan skapa en känsla hos betraktaren.
Med betraktare avser jag en person med viss kunskap om friflyg.
Jag kommer att publicera 150-200 bilder i 4-5 poster.
Bilderna kommer i hyfsad tidsföljd i regel utan kommentar, för jag vill inte avslöja min okunskap, väl vetande att mina
besökare besitter oändliga kunskaper om OT-Friflyg.
Under dagen såg jag inte en enda haveri…och alla piloter var nöjda… och glada. Resultatlistor finner du så småningom här.
Här kommer bilder, för jag vet bilder…det vill mina gäster på bloggen ha.
Jag gjorde så gott jag kunde som fotograf…
…och det kommer säkert att dyka upp dubletter…but who cares ?
Briefing fredagsmorgonen Bollerup
De som gjorde det…
Fliteline Bollerup
Så här såg marken ut.
Fredde och Martin…
Martin pillemarisk ?
Fredde…en ung pojk, som alltid sprider glädje !
En liten skalmodell…är inte stor…
…men den flyger !
Per Q:s kärra får inställt motorns komp och bränslenål.
“Vänta tills ni får se den flyga ” !
Ett strävsamt par på väg ut…i rödklövern…
Lars med fru.
Lars kärra på linan.
Jo, det var en klövervall.
Att flyga…bild 1.
bild 2
bild 3
bild 4
bild 5
bild 6
bild 7…en fena
Flyg !!
matti suomalaiset ilmailijat
Eskos modell
Esko en modellflygare från broderlandet Finland som behärskar att bygga och flyga.
Jag blev betagen av modellen…
…eftersom jag ibland är estet…
Lars-Erik ger sin Slicker 50 en uppiggande spruta intravenöst inför starten… Off she goes…Ett ganska osannolikt utseende på en flygapparat. Men det är erfarenheten, som säger, att ett plan i denna klassen ska se ut ungefär så här för att flyga bra. Planet har passerat färgvallen. Landskapsfågeln…gladan. Andrea håller sin “Hector” i strama tyglar… Aktivt luftrum…
S-31 Supermarine Spitfire. Reginald Mitchells mästerverk. Bilden säger mig mycket.Per Q kollar sin motor…övervakad av frun…
Vi vet, att då man nått stadgad ålder, kommer nostalgikänslor.
Jag var inte född, då dessa tidningar gavs ut, men de speglar en tid, som var modellflyg- entusiasternas.
ARF fanns inte, ca-lim fanns inte, Oralight fanns inte eller radiostyrning.
Men, man hade intresse och entusiasm. Hobbyn var inte pengastyrd som nu, utan alla var likställda i stort sett.
Ibland önskar jag, att jag vore född 20 år tidigare, för att kunnat få uppleva denna modellflygets blomstringstid.
Bilderna kommer från tidningar utgivna 75-80 år sedan.
Upphovsrättsligt säger lagen, att copyrighten på tidskrifter upphör efter 70 år.
Dessutom är samtliga tidskrifter avsomnade sen många år.
Kolla bilderna, som är fotograferade ur tidningarna, vilket medför, att kvaliteten är vad den är.
Jag hoppas bilderna kan skapa en föreställningen
om den tidens flyg i olika former.
Angående ingressbilden, så tycker jag den utstrålar
för den tiden typiska honnörsord;
Redbarhet och ärbarhet. Låter kanske patetiskt i
dagens värld, men då hade bilden det den
uttrycker stark förankring hos människor.
Kanske något för MFN…???
Detta är en modell, som fortfarande byggs och som flyger bra. Vill du veta, hur bra den flyger ? Kom till SMOS tävling i sommar !
En av de två Fi-1:or vilka byggdes av Aktiebolaget Flygindustri i Halmstad ca 1943-1944.
BH-Beauty Planet tycks som taget ur en Walt Disneyfilm…
Lite suddig bild, men jag tycker den speglar en 1940-tals modellpilots stolthet,
över det han byggt. Dessutom är byggaren i enlighet med tidens tradition
en allvarlig ung man.
En dimmig bild som säger mycket om bland annat klädseln. Från vänster, golfbyxor, ridbyxor och stövlar, nypressade byxor, båtmössa, ghandiskynke och hatt….
Tänk om man anlänttill detta gäng i helikopter …medförande exempelvis en 1/3 skala modell av en jetkärra, eller en modern F3J modell och en drönare… Då hade vi sett det som kallas utveckling. Och troligtvis stumma modellflygare… Ja, det var bara en tanke, som snurrade förbi i min hjärna.
En tid för hjältar…piloten embarkerar sin Weihe på Ålleberg 1945…
Jag tog med denna ritning för kommentarernas skull… Skribenten gnäller på vingbelastningen och nosens utformning…
Detta var den segelflygtävling på Ålleberg som startade tävlingsverksamheten under organiserade former. Du kan se hangaren på Ålleberg, som finns kvar, till vänster skymtar en sedan länge riven startbrygga . I luften en Weihe (kärrhök)
Inför en tävling. Du ser man bara lagt kropparna på sidan.., Det gör man inte i dag.
I väntan på start inför SM 1945.
Fick man inte flyga Weihe, då fick man hålla tillgodo med Grunau Baby. Men det gick att flyga sträcka även med en Baby. Det hängde på piloten.
Weihe var ett vackert flygplan. Fortfarande efter nästan 80 år flyger relativ många Weihe fortfarande !
Varför startar man inte, när det är så fina Cumulus ?
En för mig i alla fall intressant historisk bild. Sven Rågvall och Bertil Dhlqvist från Halmstad båda och gamla bekanta till mig. Bertil Dahlqvist i student ? eller realmössa. Bertil är antagligen här ca 18 år gammal. Han såg likadan ut då han var 80…
En dansk kärra byggd av KZ-fabriken.
Så här ser den ut i dag i KZ-museum i Stauning.
En expressionistisk bild.
Hur många modeller har denna firma sålt månntro ?
Detta är allvarliga saker…
Ett snällt namn på en modell.
Modellsport i Falkenberg. En firma som jag tror höll igång till sent 70-tal. Ägdes av fadern till en av mina arbetskamrater. Firman var välkänd bland friflygare.
Här har man färglagt jacka och modell för att fånga läsarens blick.
Från mitt utomordentligt stora lager av bilder på modellflyg skrapade jag lite på ytan på bilderna, som berättar om friflygande skalamodeller.
Ingen jättestor klass som lockar radio och tv för att göra reportage, men en typ av modellflyg, vilket ställer vissa höga specifika krav på byggare och pilot.
Betänk dessa modeller är ofta små. Allt måste av byggaren
vara noga övervägt och vägt, innan man limmar in det.
En stor del av utmaningen är flygningen. För du har ju ingen radio, som kan påverka din modell i luften.
Det enda som påverkar din modell, är hur väl den är byggd, att du väljer rätt triminstsällning i förhållande till
flygomständigheterna och att du är i god psykisk balans
och fokuserad.
Då kan du få län för din möda och se din flygmaskin uppföra sig precis som du avsett…nästan. För mot det oförutsägbara kan man inte gardera sig och det är ju en av utmaningarna med friflyg.
Mästerskapet avhålls vid Skånes Fagerhult, en gränsort där
Halland, Småland och Skåne möts.
Tävlingen heter “Stibners Memorial”.
Här finns ett fint fält, som ni kan läsa om på min blogg om ni skriver “Skånes Fagerhult” i sökrutan upp till höger.
Som jag skrivit tidigare, går jag hemma och
vårdar min lunginflammation.
Jag är bättre, men inte så bra att jag vill ge
mig ut och härja.
Men om 5-6 dagar ska jag vara beredd.
Ofta har jag skrivit att en blogg där man
inte lägger upp nytt material, det är en
synnerligen död anka.
Den sanningen gäller fortfarande och därför
kommer lite fler bilder från MFC – Tarps FlugTag.
I mitt arkiv har jag 10000 bilder därifrån…
Så i brist på nytt om eget flyg kommer här lite
konserverade bilder.
Det säg ju, att tyskar är humorlösa…speciellt under krigstillstånd. Men här finns tydligen lite utrymme för fantasi och humor på denna WW1 jaktmaskin. Således inte bara mustascher, pickelhuva och stövlar.
En katt ibland hermelinerna. Min Ava på Flightline i Tarp.
Det är denna HyperAva som jag fortfarande flyger
och som har mer än 800 timmar i termik.
Bilden ovan är tagen Augusti 2010.
Min morfar, som var jordbrukare, sa alltid, att har man ståltråd
och balaband, då kan man reparera det mesta, som går sönder,
vilket tydligen har giltighet också för modellplan.
Flyger du mycket, blir det skavanker.
Det är inte så enkelt som du tror…
Hawker Fury som var mycket fint byggd och flugen.
Det är något visst med de olika versionerna av GeeBee.
SeaFury på finalen.
Tror du mig, om jag säger, detta är en Focke – Wulf ?
Inte så ofta man ser canarder
Men denna var mycket välbyggd och skickligt flugen av Wolfgang från Uetze.
Mannen som flög denna Christen Eagle, visste definitivt vad han sysslade med !
Denna danske modellflygare hade med sin MGB och en tjusig husvagn.
Den omskrivna MIG-25:an som flög så oerhört bra. Jag uppskattar han kastade upp 55-65 meter !
En helbalsamodell. Som en utställningsmodell, så fin var den.
Dessutom flög den sagolikt.
En rysk flygbåt konstruerad under sovjettiden.
Detta gillar jag !
Att se modellen passera i 500 km/timmen…det är grejor det !
…och inse realiteter, fast jag är flygsugen. Just nu har
vi vindar från syd och ost, vilket inte gynnar
hangflygandet på västkusten av landet Sverige.
Dessutom har det blåst ganska kraftigt, vilket också
har haft en bromsande effekt på mig.
Som ytterligare lök på laxen fick jag en seg, 15 dagar,
influensa och som grädde på moset lunginflammation…
En olycka kommer sällan ensam, eller hur heter det ?
Dock jag står på behandling och räknar med att vara
fit for flight…om en vecka.
För att pigga upp oss lite, så kommer bilder från
mina många besök i Tarp. Här finns det mycket plan
och många flygare, som helst av allt flyger sina modeller.
Det är 16 år sen, jag var där första gången. Sen dess,
nästan varje år, har jag besökt platsen.
Så håll tillgodo med lite bilder från vad jag hade i
lådan. Det kommer fler, om inte vi får bättre flygväder…
Fockke Wulf Stieglitz. Motor en modifierad rejäl växelströmsgeneratator på 140 A… Du skulle sett LiPo-packarna.
Modellen flög utomordentligt.
Jag tror…den är ombyggd till en radialmotor nu.
En Moth är ju alltid en Moth…
…och flyger den så bra som denna, är det en fröjd för ögat.
En av de säkraste och lugnaste piloter jag träffat. Det bästa med Tarp är pulsjetmodellerna !!
“Volksjäger”
Segelkärra, som ser ut att komma från Schleicher FlugZeugBau.
Wilgan drog upp den, som vore den ett A-4 papper.
Denna makalösa mekaniska konstruktion är till för Hans-Hermann Lund ska kunna transportera sin Storch med sin cykel.
Ett Ultralätt plan. Godkänt för hjul och flottörer. Notera framkantsklaffen för att ge goda lågfartsegenskaper och möjliggöra flygning med hög anfallsvinkel.
Ett fult plan enligt mitt sätt att se det. Man behöver inte överge kravet på bra utseende bara för att få funktion. Det ser ut som ett plan i en Walt Disney-film.
SE-BIB en Piper PA-18 Super Cub. Normalt sett 150 bhp motor men finns med upp till 260 bhp motor. För bogsering av segelflygkärror ofta utrustad med 175-180 bhp motor.
Kanske den säkraste aeordynen; autogiron.
Fedingefältet
Fedingefältet mot sjön.
Propellrarna roterar åt samma håll.
Mycket kort rullsträcka innan rotation.
Engelsk knorr…landningsljuset i nosen.
Huvudstället indragbart i motorkåporna.
Här ser du hur klaffarna sitter upphängda.
Charmigt plan…får jag tycka det ?
Ägs av en privatperson i södra Sverige.
Jag får lite vibbar av en gammal Twin-Beach…
Motorkåporna ger mig en aning om släktskapet med De Havillands flygplan.
Här ser du de rejäla klaffarna.
Varför man byggde klaffarna som ovan ?
Troligtvis förenklade det produktionen, det blev billigare
och man försvagade inte vingens konstruktion.
En Grob-G109startar. Tillverkad 1983.
Alltenligt Transportstyrelsens uppgifter, hur mycket
vi nu kan lita på den myndigheten…
Vackert flygplan
Varför jag fotograferade denna MFI9 HB…
…var därför att andrepiloten till höger…
…var en hund !
Vovvov !
Låt mig avsluta med en mödosam start av en Kanadagås…
…här gäller det att paddla på med benen så fort det går…
I Skånes-Fagerhult i gränstrakterna mellan Skåne, Halland
och Småland anordnas varje år den 1. Maj en träff av Maskinskyddarna, Skånes Fagerhults Moppers och Skånes Fagerhults Framtid.
Platsen är det gamla flygfältet.
Flygfältet anlades på 30-talet som ett nödlandningsfält för
postflyget mellan Malmö-Stockholm. Under Andra Världskriget
var det ett reservfält för Flygvapnet, som hade det som tillfälligt
fält för nödlandande utländska militärplan.
Efter kriget var det ett civilt fält, som numera är privatägt.
Det finns mycket historia runt fältet så googla så finner du
mycket. Du kan även söka på min blogg i sökrutan på Skånes-Fagerhult så hittar du fakta om platsen.
Vi åkte dit den 1. Maj, som är datumen för träffen. Förvånansvärt
mycket folk och maskiner.
Det första jag såg, var en 50 år gammal moped som en äldre
man kom körande med. När han drog på spann bakhjulet
och gruset sprutade.
Om den var trimmad ? Så mycket det gick ! Om han hade hjälm ?
Nä, han hade en tidsenlig skinnhuva. Om här fanns
gott om representanter för ordningsmakten ? Nej.
Här fanns garanterat inga avgasrörtrimmade EU-moppar !
Detta är svenskt Outback-Country.
Här fanns två tandemmopeder från tidigt 50-tal bestyckade
med påhängsmotorer.
Undrar hur det såg ut, då han och hon kom knattrande på
ett slikt ekipage med tält och sovsäck på pakethållaren under
semestern längs de svenska lutade grusvägarna…
Bilderna kommer att visa, vad vi såg.
Om jag ljugit om någon teknikalitet, är jag säker på,
att någon av mina läsare kan rätta mig !
Vad som var mycket intressant, var ett av flygplanen.
Det kommer en särskild post om det på bloggen, då det var
en raritet för de flesta.
Tiden gick fort då vi var där och efter 4 timmar kvistade
vi hem fulla av intryck, varm korv och läsk.
Kom med på en rundtur !
Vi anlände vid 12-tiden.
Som du ser var det gott om besökare.
Flygfältet ligger i en vacker trakt med sjön just i förlängningen.
Att köra veteranmoppe är i dag populärt och föreningar dyker upp överallt för att kunna ta åt sig den spirande nostalgin kring begreppet mopeder. Betänk hur mopeden förändrade livet för en 15-åring 1955… Nu blev han oberoende på ett sätt. Han kunde flytta sig oberoende av buss, föräldrars bil osv. Det blev frihetskänslan som vann.
Två praktexemplarer av tandemcyklar med påhängsmotor i originalskick.
En påhängsmotor jag minns var Viktoria.
I regel tvåväxlade.
Vad är en HD eller Ducati mot detta ?
Nästan alla gamla entreprenadmaskinerna var i aktion
En Caterpillar från 50-talet.
Rejäla don. Det är därför den fungerar i dag 65 år efter den byggdes.
Inte direkt fly-by-wire…men det funkar ännu !
Ett avsomnat fabrikat. Kolla kylarlocket rustika konstruktion.
Vi som har nått mogen ålder, visst kommer vi ihåg dåvarande Vägkassornas väghyvlar
lackerade i en grå färg. För många år sedan var en stor del av vårt vägnät grusbelagt.
Detta krävde underhåll i form av hyvling och efter det beläggning med lut från
processindustrin. Luten gjorde vägbanan hård som betong och dessutom minns
vi åldringar, hur speciellt det luktade. Lite syrligt sött.
Vickers kända för att tillverka flygplan, producerade under kriget också
stridsfordon och för att hålla igång produktionen efter kriget tillverkades
dessa arbetsmaskiner på grundval av deras erfarenheter. De utmärkte sig
för hög motorstyrka med sin 6-cylindriga överladdade med kompressor Rolls-Royce diesel på 180 bhp. Den hade en genial upphängning av bärhjul
, vilket möjliggjorde högfart i svår terräng. Tyvärr ingen stor kommersiell
framgång, då man försökte derivera något från krigsproduktion till civila marknaden.
Tänk bort bladet/hydrauliken, sätt på ett torn med kanon och du har en stridsvagn…
Denna maskin utstrålade kraft. Den gjore 45 km/timman.
Se på de stora bärhjulen…nästan som på en Centurion MkIII stridsvagn.
Om den var snygg….njae… Chevrolet Impala 1959…tror jag.
En ombyggd Volvo från 40-talet, som nu är kranbil.
Ingen konservburksplåt i de framskärmarna som på dagens bilar.
4 cylindrar bensinmotor, sidventilare.
Motvikt och det klassiska Volvo-märket.
Kolla drivaxeln till kranen som går igenom brandskottet.
75 år gammal front. Respekt.
Om den fungerande ? Självklart tickade den på !
Som en cockpit på en Jumbojet…
Traktorparaden
En Scania lastbil ombyggd med hydraulisk arm och skopa. Det var så flera industrier uppstod. Jag tänker på truckindustrierna i Småland. Uppfinningsrikedom, vilja och envishet skapade de nu framgångsrika företagen inom logistik.
Dodge Kingsway Custom 1951…
Motor 3.5 l ca 100 bhp.
En rak 6:a. Den bara tickade på tomgång.
Så här borde alla bilar se ut i sin interiör…Karaktär.
En av bygdens söner tar en sväng i sin traktor.
Så här såg en lastmaskin ut på tidigt 60-tal. Då var maskinerna bakhjulsstyrda. En tiltkolv och två lyftkolvar. Då man bräckte med skopan kunde man, om man tog i för mycket; stuka kolvstången till tilten.
Trots utseendet. Den startade.
En av de första ramledsstyrda lastmaskinerna, vilket gav maskinerna mycket bättre kapacitet och anpassningsförmåga.
En 60-tals väghyvel i aktion på gruset.
Japp, denna maskin fungerar. Hydraulmanövrerad vilket torde tyda på tidigt eller mitten av 60-talet.
Någon maskin kör cabriolet nu…
6 cylinder dieselpower.
Ja du ser vem som byggt motorn.
Bolinder motor. Lillebror till Volvo Minns du Bolinder & Munktellmaskiner ?
Min morfar hade en B&M traktor. Årsmodell ? Ska jag gissa ca 1940-1945. Gick på nästan
vilket bränsle som helst. Allt från diesel till nästan råolja. Startades genom att man
värmde en tändkula med en blåslampa. När den glödde vevade man igång maskinen
genom att vrida svänghjulet. Jag minns fortfarande ljudet tidigt om morgonen,
när blåslampan stod och väste, då traktorn skulle ut och till exempel driva
det gamla tröskverket hos grannen. Tröskverket drevs via en enormt lång flappande
drivrem från remskivan på traktorn. Jag tyckte alltid det var ett mirakel, att remmen
spårade på remskivorna. Jag fick det förklarat av morfar. Vill du veta varför,
så gör en googling. Traktorn var nästan odödlig maskinellt. Den bara tuffade på.
Det är här SMOS Skalatävling, Riksmästerskapet
brukar avhållas. Just dessa bilderna visar, att vädret var härligt med gott om sol och termik.
Annars har vi de sista åren haft regn…som genom
ett mirakel gjort uppehåll, så vi kunnat genomföra
tävlingen In Good Spirit.
Som sagt, några snapshots från en av våra tävlingar, som kanske kan ge oss lite tillförsikt för den goda friflygframtiden, som närmar sig.
Har du sett, att dagarna redan nu, den 24 Januari,
har blivit längre ?
Som vi sjöng 1965: “…den ljusnande framtid är vår…”
Framtiden tillhör oss friflygande ungdomar…eller hur ?
Häng med oss,vilka ser framtiden som möjligheter !
Lacy climbing
Aim for the sky !
Aero- eller akrobatik av Sten Persson ?
Pär Nilsson Helsingborg
Christer från Lund
Håll trycket uppe…
Stens fantastiska flygmaskin. Tänk en radio i den…
Motor som går på luft…
Kommentarer var onödiga.
När jag ser Anders sitta kontemplerande på marken i sin stråhatt, kommer jag att tänka på Gösta Ekman i “Äppelkriget” då han blev förtrollad av Monica Zetterlund och hans likadana stråhatt antog gargantuanska proportioner…minns du ?
…gör jag ofta, eftersom det är så berikande både för både min hjärna och min lekamen.
Jag kan inte flyga mina modeller varje dag, på grund av omständigheter över vilka jag inte råder.
Regnar det, eller blåser en ilsken sydvästlig vind, då håller jag mig på
marken. Jag är ingen flagellant eller späkare .
En promenad längs en strand vid Kattegatt i hösttid kan bjuda på
oväntade intryck. Alltså det dyker upp sådant, man inte direkt förväntar. Det kan också vara avtryck och förändringar i naturen, som via mitt
öga väcker mitt intresse.
Strövar man mycket, så lär man sig lägga märke till det, som är ovant och nytt.
Varje gång jag är på min väg vid havet, dyker det alltid upp det jag inte sett förut. Allt som dokumenteras av min kamera.
Jag tycker om att ta bilder rakt upp och ner. Inga konstigheter utan min ambition är att skildra verkligheten, som den är.
Sen vill jag ofta sätta en text till bilden, vilken kan skapa associationer
och stimulera din fantasi.
Det finns något som heter Instagram, där man kan publicera bilder. För första gången besökte jag sidan i dag och scrollade massor med bilder.
Jättefina bilder säkerligen. Tekniskt avancerade och man såg vilken
möda fotografen lagt ner för att åstadkomma nya motiv och infallsvinklar. Men ett par saker slog mig och du får gärna tycka, jag har fel.
Bilderna visade ofta något statiskt. Ingenting i bilden som direkt
stimulerade min hjärna att upptäcka rörelse. Det var en jättelik
bildjitterbug av stilleben utan ordet “Jitter”, om du förstår
vad jag menar …
Allt var inte statiskt men…
Sen är det det här med photoshoppande. Alla vet, man kan manipulera utan gräns idag. Tekniken sätter inga hinder.
Ibland tycks det mig, som om bildmanipuleringen är viktigare än
motivvalet och råbild.
Jag tycker överdriven bildmanipulering, det är som att vira skära
sidenband med plastblommor runt en staty av Auguste Rodin…
Ungefär samma känsla som jag får, då jag skådar en kvinna på tv med absurt vita blekta tänder, botoxsprutad anknäbb och överladdade silikonbröst. Det tenderar att bli absurt. Det verkar inte vara en riktig människa,
utan en skylt, som bringar sitt budskap: Bröst, läppar och tänder…
Mina bilder är garanterat inte photoshoppade, då jag inte har
programmet eller något liknande.
Att ströva längs stranden av Laholmsbukten kan var speciellt givande
efter en storm , då man kan se många fynd, som spolats iland.
Vi har inte haft någon höststorm i år att tala om, varför fynden varit få.
Men som du, käre betraktare, kommer att se, finner vi alltid något.
Häng med mig och se vad jag såg ! Det var sent på eftermiddagen så ljuset…
Vem som är förloraren i kampen mellan vinden och träden ?
Dubbelcirklar mödosamt ritade av vinden, som nästan gått varvet runt…
Här har emellertid den ostliga vinden i huvudsak härskat.
Som en blomma med korgformade kronblad. Färgade olika beroende på om det är gnejs eller kvartsit i sanden. Varje grässtrå har format sin del av blomman.
Frisk vind skapar skum, som jag redogjort på en tidigare post, hur det blir till.
En knubbsäl som spolats iland till glädje för vitfågel och kråkor.
(Common seal beached)
De numera solitära tallarna för en hopplös kamp mot väder och vind och kommer med tiden att få lägga sig i tvekampen mot elementen.
Skummet flög i luften som spunnet socker från vår ungdoms nöjesfält.
Att lyssna på havets brytande mot stranden är som att höra
en jätte dra tunga andetag efter en hård dags arbete i sin gruva…
Att se på skulpturer vid havet kostar inget i inträde.
Ser du, hur vinden flyttat pinnen och andra föremål ? Det går inte fort, men varför ska det alltid det ?
Varje tillfälle med kraftigare vind skapar ett segment i sedimentet. Ett evigt Pater Nosterverktransporterar sanden i ett kretslopp.
Denna bilden associerar jag till en middag på en så kallad gourmetrestaurang. Vi serverades en miniatyrköttbit på tallriken garnerad med ett par gröna strån
liggande tvärs över och allt inskrivet i en cirkel av en tunn, tror jag, såssträng.
Mitt sällskap sa till servitrisen, att hon skulle ta in ett kg potatis, så vi skulle bli
mätta…Jag tror, att ingen någonsin ställt det kravet på den tv-kände restauratörens
matställe. Japp, 800 kr för två personer inklusive dricka. Tur vi fick 200 kr över
på en tusenlapp, så vi kunde köpa korv och mos på hemvägen…
Ett filosofiskt djur vid strandkanten.
Är det detta som man kallar potatisnäsa ?
En kämpande tall, som fortfarande med stolthet bär sina kottar.
The Cock Of Colditz är ett glidflygplan, som byggdes av engelska
krigsfångar, vilka satt inspärrade på slottet Colditz i östra Tyskland
under Andra Världskriget.
Denna historia är, vill jag säga, representativ för andan
hos britter insatta i fångläger under Andra Världskriget.
Det visar vilken fantasi och kreativitet som visades, under de
förhållanden som rådde. Att ge sig på ett projekt att i ett
krigsfångeläger i hemlighet bygga ett glidflygplan, det kan ju
vid första tanken förefalla vanvettigt.
Men det genomfördes.
Problemen tycktes vara utan gräns. Var får man material ifrån,
var ska man bygga och kunna hålla det hemligt och kommer det att kunna flyga ?
Här är lite av historien.
Colditz är ett slott med anor från 1100-talet och är beläget nära staden
Leipzig i Sachsen i östra Tyskland.
Under kriget användes slottet som ett krigsfångeläger, då det ansågs
rymningssäkert på grund av sin höga belägenhet, vilket tyskarna
trodde att det gjorde slottet lättövervakat.
De krigsfångar som var placerade där, var de, som ansågs mest
rymningsbenägna. En känd rymmare som satt, där var piloten Douglas Bader.
Vistelsen på Colditz var materiellt sett inte speciellt svår. Fångarna fick
sig tillskickade Röda Korspaket, vilket förgyllde deras materiella tillvaro
i någon mån.
Innehållet i paketen användes bland annat till att muta och köpa
tjänster av de tyska vakterna. Vaktmanskapet som tjänstgjorde
på Colditz var äldre män i stort odugliga till aktiv fronttjänst,
vilket naturligtvis påverkade deras motivation. Troligtvis tänkte
de, att det gäller att göra det bästa av situationen och göra
bytesaffärer med fångarna för att förbättra sin egen livssituation.
Det som var svårt för fångarna var ju den psykiska ledan.
Att vara skild från familjen under åratal. Att leva i ovissheten
och att inte ha något mål för sin verksamhet under vistelsen där.
Brittiska krigsfångar har ju alltid visat uppfinningsrikedom och
hängivenhet, då det gäller att genomföra ett rymningsprojekt.
Vi lite mer erfarna…kan erinra oss boken “Trähästen” , som
beskriver ett gäng krigsfångars flykt från ett Stalag Luft-läger
i Nazityskland.
Men här på Colditz genomförde de engelska krigsfångarna, vad som
kunde blivit det kanske mest fantasirika flyktprojektet.
Fångarna hade med tiden förstått, att den tyska vaktpersonalen var
helt koncentrerade på att upptäcka tunnelgrävande, vilket medförde, att bevakningen av vinden på slottet var slapp.
En krigsfånge, Bill Goldfinch, såg en dag genom tillfälligheternas
spel, hur snöflingor flög uppåt framför slottets murar. Det sådde
en ide hos honom, att kanske dessa uppvindar, kunde hjälpa till
att få ett glidflygplan att flyga.
Man kan säga, att de monumentala murarna skapade förutsättningar
för hangeffekt.
Kunde man starta från slottets högt belägna tak, skulle man
kanske, genom att dra nytta av hangvindarna, kunna flyga till andra
sidan av floden Zwickauer Mulde , varifrån man kunde fortsätta sin flykt
efter en, förhoppningsvis något så när kontrollerad landning.
Goldfinch presenterade sin ide för den flyktansvarige officeren, Dick Howe , som godkände förslaget.
I fängelsets bibliotek hade man funnit en bok, som beskrev,
hur man konstruerade och beräknade ett flygplans preferenser.
Denna bok hade man god nytta av. Det ironiska för tyskarna var,
att boken var skriven av en engelsk författare…
De som var delaktiga i projektet, var välutbildade officerare,
ofta med ingenjörsteknisk utbildning, vilket naturligtvis
underlättade förståelsen för bygget och möjligheterna att
improvisera.
Flygplanet började byggas i deras förläggningsutrymme, men då delarna blev större och större, var man tvungen att finna en
annan plats för projektet.
Det blev på den obevakade vinden. Man byggde en falsk vägg, bakom vilken man kunde fortsätta bygga på projektet.
Betänk att bygga en stor vägg mitt framför näsorna på
vaktpersonalen… Totalt var 16 man intensivt engagerade i byggandet.
För att få tag i material för bygget gällde det att improvisera och vara uppfinningsrik. De använde sängvirke, verktygen tillverkades av det som fanns tillhanda. Sågar tillverkades av en
fjäder till en vevgrammofon med handtag av virke från sängbräder.
Wires till roderna utgjordes av elkablar, som man stal, där man
kunde. Klädselmaterialet till planet var av sänglakan. För att få det lufttätt, impregnerades det med hjälp av gröt vars stärkelse
behövdes.
Vissa konstruktionsdelar, vilka krävde stor hållfasthet,
som vingbalkar, vingfastsättning och annat krävde riktigt lim
och genom mutor, förmådde man vakterna att köpa kaseinlim
och verktyg.
När planet, som kallades “The Colditz Cock” var färdigt, bestod
det av 6000 delar, som alla var handgjorda.
Hur skulle flykten gå till bokstavligt och bildligt ?
Planet skulle flyttas ut på taket i delar och monteras ihop där.
På taket skulle en startramp eller startskena monteras av
färdigbyggda trädelar.
Planet skulle placeras på sin ramp och skjutas iväg med en katapult.
För att få den nödvändiga hastigheten vid starten, hade man en betongklump, som skulle släppas nerför väggen och som
via ett rep, skulle katapultera iväg planet.
Planet skulle sedan förhoppningsvis glida över slottet, över
floden och landa på ett öppet terrängstycke varifrån man sedan
kunde fortsätta sin flykt.
Ombord på planet skulle två personer sitta. Om man frågar
sig, varför allt detta arbetet för att två man ska kunna fly,
ansåg fångarna det var viktigt, att få ut information till de
allierade om lägret, om nazisterna skulle avrätta fångarna
i krigets slutskede, vilket skett på andra platser.
Man ville säkra tillgången till vittnen, för eventuella rättsliga processer mot de ansvariga tyska cheferna efter att regimen krossats.
Nu kom inte planet i väg, eftersom de amerikanska trupperna befriade fångarna på Colditz den 16 April 1945.
En amerikansk fotograf tog den enda existerande bilden av
originalflygplanet på vinden på Colditz.
Efter amerikanarna kom ryssarna, då det tillhörde deras
ockupationszon och The Colditz Cock försvann från världen.
Vad ryssarna gjorde med planet ? Det vet bara KGB…eller NKVD.
I början av 2000-talet byggde Channel 4 i England en kopia av planet. Kopian byggdes med samma material som originalet efter
originalritningarna och provflögs med gott resultat.
Se video nedan.
Som kronan på verket togs ett annat replika plan till Colditz,
sattes på taket och startades med hjälp av en katapult.
Ingen riktig pilot i planet utan en docka. Planet styrdes via
radiostyrning och flög som förväntat.
Replikan nådde fältet som avsetts, där det kraschade. Planet hade
bättre glidtal, än vad man förväntat, så landningen var hård på
grund av överskottshöjd och hög hastighet, om jag personligen
ska ha en åsikt.
Den ena replikan, finns på ett museum i Norfolk/Suffolk i
England. Såvitt jag förstått, så har man byggt två replikaplan.
Ett står på museum och ett smälldes.
Jag tycker, detta är en fantastisk historia och den visar, att engelska krigsfångar är av det rätta virket. Detta projekt
hjälpte säkert till att hålla fångarna fokuserade och att de
kände, de hade ett mål med sina liv på Colditz.
Som jag tror en engelsman skulle säga: We were in high spirits !
Här kommer lite bilder från Wikipedia och en video från YouTube,
som jag klippt stillbilder ur.
Namnet på planet “The Cock Of Colditz” (Tuppen på Colditz),
tror jag har att göra med, att planet byggdes under takåsarna högt upp.
En tupp vill ju alltid vara “Högsta hönset”…
I England är det vanligt, man har en tupp som vindriktningsvisare (Windvane) på takåsarna.
Man också tänka sig, att man ser tuppen, som den som bestämmer och övervakar det, som sker på platsen.
Begreppet “Cocky” betyder ungefär att någon agerar “karskt” eller
självsäkert.
Kanske lite brittisk ironi och humor…
Den enda existerande bilden av originalplanet,
som togs av en amerikansk krigsfotograf. Bild från Wikipedia.
Det finns en modell att köpa…
Bild Youtube.
Replikan finns på ett engelskt museum i Norfolk.
Bild Wikipedia
Replikan i luften, den är radiostyrd.
Bild klippt ur YouTubevideo.
Hade man flugit iväg med planet under kriget, hade det varit en enastående prestation.
Bild klippt ur YouTubevideo.
Som jag tidigare skrivit, blev jag ägare till en oflugen
segelmodell på Bytesmarknaden i Falköping.
Modellen en HOBBY”, var från 1978… , så den har ju några år på nacken.
Modellen var fin, för den var aldrig flugen, men jag hittade
lite fel på den. Vingarnas framkant var inte slipade, utan helt fel utformade,
vilket med nödvändighet skulle komma att påverka
strömningen runt vingen negativt.
Bakkanten på vingarna var 3 mm tjock och tvär, vilket
också är ett aber.
Trots detta ville jag provflyga. Modellen krävde 80 gram i nosen, för att tyngdpunkten skulle ligga inom ramarna.
Jag märkte, när jag flög ytterligare en svaghet och det var vingfastsättningen bestående av två pianotrådar.
Skräp och utan stabilitet.
Nåväl, trots ovanstående gnäll, så åkte jag till Tönnersa Strand, monterade, kollade och gick fram till den relativt låga kanten,
ca 2.5 m hög som jag skulle flyga på.
Kollade än en gång att roderna stod neutralt och sen start rakt
ut i vinden, som var ca 4 m/sek nästan rakt på.
Modellen flög absolut rakt, utan att jag behövde röra
någon trim. Det var ju bra. Flygkaraktären var lite slängigt och
gungigt, som en modell med för mycket V-form på vingarna får.
Annars har jag inget att klaga på. Den vek sig snabbt över
vingen då jag vek den, vilket kan ha ett samband med
den fullständigt felaktiga framkanten. Strömningen på vingens ovansida löser av tidigt. Men det ska jag fixa.
Första provflygningen blev 50 minuter. Landningen
genomfördes bakom hanget i strandrågen utan problem
eller skador.
I stort är jag nöjd med modellen. Den är en produkt
av 70-talet, men till den flygning jag ska ha den till,
så duger den väl.
Samtliga stillbilder och video tagna med min “Glasögonskalmkamera”, Mobius. Ingen dålig kvalitet för en sådan mycket liten kamera
eller på svenska: Varför ska man göra saker och ting komplicerade ?
Apropå rubriken på min post “Nygammalt…”
minns du det tv-programmet ?
Där väldresserade kafeochkakamutade äldre i publiken förväntades att med tindrande ögon sjunga: “När man är en glad pensionär…” och framställdes som lallande fjantar, ständigt
sittande på sina köksstolar spelande “Livet i Finnskogarna”
på dragspel…eller andlöst skådande “Göingeflickorna”
framföra pekoralet “Kära mor”…
Programmet fick ju snabbt öknamnet “Lillgammalt”…
och fick utstå mycket spott och spe innan det gick i graven.
Jo, jag vet det fanns människor, som tyckte, att detta program var det yppersta, som fanns av underhållning.
Just framkommen och modellen monterad.
modellen har 255 cm spv, men kanske jag
bygger en sprygelvinge med 325 cm spv
och med en profil från min AvaPro.
Det borde bli nåt eller ?
Jag tar alltid ett par bilder innan provflygning. Man vet aldrig vad som sker…
Koll av att stabbarna har rätt grundläge.
På väg ner till det låga hanget.
Kanadagässen under sina ständiga sträck mellan betesplats och nattplats
Ja, så här såg det ut i torsdags vid tidpunkten för provflygningen.
Då är det dags…
En sak finns här gott om…hangkant och utrymme.
Min “HOBBY” i luften.
På väg ut. Ser inte illa ut. Alltså själva modellen.
Men…den flyger ju !
Hangflyg är härligt !
Jag tycker den är ganska snygg på lite avstånd eller ?
Du ser solen står lågt och man har den mitt i ansiktet, då man flyger söderut…
Jag får otvetydliga vibbar från 70-tal, då jag ser modellen.
Här ligger modellen efter min första landning med den.
…när det gällde kvalitet på exempelvis glasfiberkroppar.
Genom ödets skickelse fick jag chansen att lägga vantarna på en icke flugen modell på Bytesmarknaden i Falköping, som ju ÅMFK anordnade för 14 gången.
Jag såg modellen i sin originalkartong från Multiplex och den såg fin ut. Efter den obligatoriska prutningen hos säljaren fick jag den för ett rimligt pris.
Under de senare åren har jag fått en viss nostalgisk kärlek för gamla modeller, som jag vet är av kvalitet.
Denna modellen, som heter “Hobby”, tillverkades av
Multiplex och kom på marknaden 1978. Kroppen är av
glasfiber laminerad med epoxiplast. Den är mycket fint
upplagd och är lätt. Det var ofta modellerna för 40 år sen.
Vingarna är styroporkärnor plankade med abachi. Just denna modellen var klädd med Oracoverliknande material. Jag tvättade av vingarna, slipade, lackade med klarlack 3 gånger, slipade igen och sprutade med Biltemas eminenta hobbylack a´69 kr burken.
Varför klabba med Badgerspruta, kompressor och allt som
behövs ? Keep it simple !
Vingarna blev riktigt bra efter målning. Spännvidden är något mer än 2.5 meter och min modell väger med allt i 1650 gram. Det ger en vingbelastning på ca 42 gram/kvadratdm. Ok för mig.
Jag kör med ny Mh-acke från Biltema. 2.6 Ah kapacitet och celler som har mycket låg självurladdning. Tänkte köra med 6 celler vilket ger nominellt 7.2 V vilket är ok med dagens rx, men med tanke på de åldrade Futabaservona blev det 5 celler.
Med acken längst fram krävdes det 80 gram zink i nosen.
Ska du belasta en modell, så passa på och tigg ett par remsor
vikter hos din däckhandlare, när du köper däck. Mycket
praktiska och försedda med självhäftande tejp för
fastsättningen samt med vikten angiven på varje zinkbit.
Profilen verkar vara något okänt Clark-Y liknande med flat undersida. Profilen är ganska tunn, varför jag förväntar mig en hyfsad polar och förmåga att penetrera mot vinden.
Det satt 2 stycken 30 år gamla gedigna…Futabaservon i modellen. De funkade perfekt, där de satt, så de kommer jag att flyga med. Huven till modellen är mycket välgjord från fabrik. Kommer limmad på en träram, som gör det hela starkt och lätt.
I kroppen förstärkning för infästning av vinschkrok.
Det tog 20 timmars intensivt arbete att få den klar. Svaghet ? Ja, jag är inte helt imponerad av vingfastsättningen med ett 4 mm och ett 3 mm pianotråds vingstål. Men det kommer att hålla.
Vad ska jag ha en sådan modell till, kanske vän av ordning undrar?
Jo, jag ska ha den och glida med på tjuriga hang, som kräver en sådan modell. Jag ska ha den och flyga termik med, som man fångar exempelvis på ett litet inlandshang.
Alltså ett avspänt sätt att förhålla sig till rc-termik- och hangflyg. Allt måste inte gå fort eller högt.
Finns det något, jag ska ändra på ? Ja, troligtvis ska jag skära upp skevroder, som ska vara rejäla, så de kan tjänstgöra som aerodynamiska bromsar i uppfällt läge.
Att ha en väl fungerande broms är betryggande, om man flyger termik, för du som är termikflygare vet, att problemet är inte att komma upp utan att komma ner, om det stiger med 6 m/sek…
Att skära upp skevroder kräver lite eftertanke och framför allt att få till utrymmet i vingen, där servokabeln ska dras, det kräver lite förarbete.
Funktionen jag vill ha, är i första hand bromsfunktionen.
Ja det ska bli spännande att testflyga och erfara “Hobbys” egenskaper. Fast ganska mjäkigt namn på en modell tycker jag…
Modellen ser i sin konfiguration ut precis, som jag tycker en sån modell ska se ut. Den inger förtroende…i alla fall nu innan provflygning.
Här några pics
Jag tycker den har harmoniska linjer.
En modell från 1978
Som du ser, har den vackra kroppen gulnat lite. Modellen är ju 40 år gammal.
Jag vet sidorodret ser bedrövligt ut på bilderna, men det är nu sprutat rött…
Jag har intensivt, vill jag säga, dokumenterat mina och andras flygningar i ca 15 år. Det är väldigt roligt att ha bilderna, kanske inte dan då man tar de, men efter 10 år, då är det roligt att kolla.
Är jag ensam och flyger är det ett problem om jag ska plåta. Flyger jag termik, är inte problemet så stort. Då kan jag använda min systemkamera med zoom och ha tid att sikta in mig på modellen. När jag fotografer rörelse kör jag med, om det inte finns särskild anledning att göra annat, kort exponeringstider.
Jag kör med 1500/4000 dels sekund. Vidare kör jag med hi-speed bildtagning. Alltså kulsprutemodellen. Det gör att jag har stora krav på minneskortet så det hinner lagra. Vidare så kräver varje bild minst 20-30 MB utrymme, eftersom jag fotograferar i formatet RAW.
Flyger jag hang blir det svårare. Dels på grund av att modellen är mindre, flyger närmare marken och flyger snabbt.
Jag har försökt plåta med min Sony och chansat men det blir inte bra.
Under en tid har jag kört med min Mobius sittande med kardborre- band på min kepsskärm, men jag är inte helt nöjd. Det är lätt att förlora “kepsinställningen”, så motivet blir endast den blåa skyn.
Så jag tog 5 cm dubbelhäftande tejp från Biltema, en rulle kostar 35 kr,
satte det på utsidan av ena skalmen på mina solglasögon och låste
allt med ett buntband i bakre delen av kameran.
Varför i bakre delen ? Jo, jag ville kameran skulle riktas
ut från skalmen en aning för att kunna filma rakt fram.
Jag provade häromdagen, då jag flög hang och det fungerade mycket bra. Modellen var i mitten av sökaren hela tiden, för det du ser på ser kameran.
Under min strandpromenad i går hade jag kameran igång och den tog stillbilder kontinuerligt. Under 1.5 timma tog kameran tusentals bilder, eftersom jag ställt in på 2 bilder/sekunden.
Resultatet var utan anmärkning och jag hade en komplett redogörelse på bild av min promenad.
Så lite dubbelhäftande tejp och ett buntband…done deal !
Mobius, antingen den gamla version 1, som jag har, eller den nya Mobius II är fantastiska kameror för stillbild och video. Den plåtar i Hd.
Det har varit blåsigt nu i ett par dagar. Dock inte det blåsväder som våra kvällstidningstabloider utlovade, utan det var kuling.
Ja, då håller jag mig på marken med mina modeller, ty jag är ingen onyttig självplågare. Det ska på något sätt vara en njutning att komma ut och modellflyga.
På fredagen fick jag, som läsaren sett, en rejäl duvning på Hovs Hallar. Det blev en hård landning…varvid ett höjdroderhorn lossade. Men hemkommen såg jag, att kroppen fått en spricka.
Så det var ju bara att rensa kroppen. Snygga till sprickan och sen på med glasfiberväv och epoxieplast. Allt ihoppressat av Biltemas eltejp. Att jag lindar tejp är för att få bra anliggning och att över- flödig plast pressas ut.
Efter härdning blev det slipning, spackling, spruta porfyllare, grundfärg och ett par lager ytlack.
Sen var Gillettens kropp finare än fin…
I går drog jag mig till stranden, eftersom den och omgivningarna har en stark dragningskraft på mig.
Vinden var frisk, ca 7-10 m/sek nord, vilket betyder, att vinden låg parallellt med stranden riktning söderut.
Så jag tog vägen i medvinden på stranden till Lagaoset och där svängde jag av in på skogsstigen, som leder till parkeringen vid Tönnersa Strand.
Jag upplever alltid något under mina promenader och ser saker i naturen, som förundrar i alla fall mig. Om inte annat
så kittlas min fantasi.
Rundan jag går är 9 km och flanerar jag, tar det 1.5 timma.
Det är väl den tid det tar att toppladda mina batterier…
Jag fick så mycket energi, så jag kunde lägga det sista
färdigställandet på min nya fina termikmodell.
Nu väntar jag bara på fint väder för provflygning.
Här kommer några ögonblick från min promenad.
Häng med, det är gratis !
Vid nedgången till stranden blåste det synnerligen friskt i sprickan… och dessutom flög sanden, så man kunde blästra rostigt järn…kanske.
Sandflykten som avslöjade flaskan för 2 dagar sen, gömmer den igen mitt mellan fotspåren, som snabbt rundas av den alltid arbetande vinden.
Havet har fortfarande överloppsenergi
Varför ser skummet ut som det gör egentligen ? När vågorna bryts mot kusten eller mot klippor i vattnet piskas det in luft i vattnet, så att det bildas skum. Skummet är egentligen bara luftfyllda bubblor omgivna av en tunn vätskehinna, och att det ser vitt ut beror på ljusets brytning. När det vita
solljuset träffar bubblornas hinna, kastas det tillbaka och därför ser skummet vitt ut.
Det kan dock finnas en annan förklaring till färgen, nämligen skumalgen Phaeocystis.
Algen omges av ett proteinhaltigt geléhölje, som slås sönder och piskas till skum i bränningarna.
Till skillnad från havsskum, som snabbt kollapsar och försvinner, ligger detta skum kvar
på stranden. Andra alger kan färga skummet gult eller brunt.
Den spetsnosade strandknorken låg och tjurade.
Efter att ha legat i vatten och blivit utsatt för sandens slipande verkan blir föremålen mjuka i sin framtoning.
Är detta varelsens rätta jag månntro ?
Aerodynamikens lagar gäller.
Denna individ bara låg och blängde…
Den sällsynta strandspetan kollade vattentemperaturen och beslöt att inte simma sin vanliga tur. Hon tyckte det
var alldeles för kylslaget.
Lagaosets ganska sällsynta massavedskrokodil gav upp
ett ironiskt skratt då jag gick förbi…
Strandgräset står och slår mot marken med sina strån i den friska vinden vilket skapar en fördjupning med tiden. Tid har dessa gott om till skillnad mot oss…?
Stråna rättar i sig efter vinden, skapande illusionen av en ellips.
Fibblorna blommar igen i oktober. Den tänker väl, att man måste ta chansen.
Hej…jag kan stå på ett ben…trots jag är död…
Varför tror du en tall växer så här vid stranden…
..är det slumpen ? Nej, det är evolutionen och anpassningen till miljön.
Denna växten är lite långhårigare. Du ser hur stråna bearbetat sanden med hjälp av vinden.
En av de platser där Länsstyrelsen röjt. Ko9mmer att bli en vitamininjektion för området.
Området bakom sanddynerna är blött och fungerar som en kvävefälla för de bäckar som mynnar här. Detta blöta området sträcker sig ända ner till Lagans mynning.
En tall som antagligen är 75 år gammal. Jag undrar vad virkesvärdet är på detta tätvuxna träd ?
Yta som är beredd för att gynna djurlivet. Träden avverkade och topplagret på marken avbanat så sanden kommer i dagen.
Nu ger jag upp, sa denna tallen och la sig till ro.
En tillställning jag inte brukar missa, är hobbymarknadeni Medborgarhuset Falköping, som traditionsenligt arrangeras av ÅMFK. I år var det 14. gången, vilket betyder, att nästa år blir det ett stort jubileum.
Nytt i år var, att man släppt in båtar och tåg. Vidare kördes en auktion på inlämnade prylar. Enligt info blev marknaden en stor framgång, både
ekonomiskt för ÅMFK, de besökande och de som hade bord och som sålde.
Så glada miner över hela linjen !
Flera kända hobbyfirmor va rockså representerade.
En avdelning som det var bra snurr på hela dagen, var caféet. Där var ständigt
kö. Heder åt dem, som skötte det.
Jag tror, de flesta som åker på en marknad gör det av sociala skäl.
Man vill träffa gamla kompisar och prata. Kan man hitta något, vilket nästan alltid gör, prutar man och ackorderar, tills affären är beseglad.
Ett tips för den som ska dit. Då vi anlände 20 minuter efter att marknaden
startat gick en strid ström av flygare bärande på nyinköpta modeller.
Ska du göra fynd, var på plats då marknaden slår upp sina portar !
Om jag köpte nåt ? Japp, jag kunde lägga vantarna på en fin relik. En segelmodell från Multiplex tillverkad ca 1980 i utomordentligt fint skick.
Jag märkte, då jag kollade glasfiberkroppen, hur väldigt noga man byggt den.
Inget slarv här inte.
Deutsche Qualität !
Mitt ressällskap, Johnny från Laholm fick tag i en ASW med motor, servo,
reglage för ett bra pris. Han har bara att stoppa i en LiPo och en mottagare
och sen flyga. Ska bli intressant att se hur den flyger. Modellen ca 12 år gammal,
om jag ska gissa.
Efter ett antal timmar på marknaden avslutade vi Falköpingstrippen med ett
besök på Ållebergi solskenet.
Naturligtvis var det västlig vind och vi träffade två modellflygare på Västhanget,
som upplevde precis så mycket lyft, de önskade. Synd vi inte hade modeller med
oss, så vi hade kunnat få oss en sväng.
Därefter anträddes hemfärden i det vackra vädret, där vi kunde lägga märke till,
att sjöar och vattendrag åter var fyllda efter senaste veckornas nederbörd.
Nissan var inte bara fylld, den var förfylld och svämmade över sin bräddar.
Hemkomst kl 1600 i Halmstad belåtna med resan och våra modellinköp.
Vi kommer nästa år igen.
Du kan säkert få mer info i sinom tid på ÅMFK hemsida.
Här kommer en bildkavalkad. Det var dåligt ljus…i lokalen, så du får ta det
som det är.
Bilderna på flygplanen på Ålleberg är tagna med ett normalobjektiv, därav
kvaliteten efter uppdrag.
Conny ÅMFK på sin vanliga plats, nöjd med försäljningen
Kjell, en yrkesman ut i fingerspetsarna antingen det gäller att bygga båtar eller motorer.
Kjell visade här hur man bygger en modellbåt.
Så här går det till.
Medelåldern…ganska hög. Men sinnena var mycket ungdomliga !
Fredde från Alingsås. Alltid glad.
Här kunde du finna i stort sett allt.
Försäljarna hade bråda stunder.
Det var bitvis trångt att knö sig fram…
Koktrossen…ständig kö.
Roffe Maier i försäljningstagen…
Nytt i år var en båtavdelning.
På etage II var det fullt.
Det fanns nåt till var och en…
Ordföranden i Ålleberg Modell Flygklubb Rolf Maier. En drivande kraft som för sin klubb framåt tillsammans med lojala medlemmar.
En mycket stor raritet. En byggsats, som jag tror är 30-35 år gammal orörd i kartong.
Lägg upp 3-4000 kr till Rolf Maier, så är den din.
Johnny har just gjort ett rejält kap.
3 exemplar av modern teknik. EDF Mig-29, quadrocopter och en segelmodell i komposit. Allt ett resultat av material och teknikutveckling.
Cafehyllan som du ser fullsatt.
En klassisk modell ca 50 år gammal. En Radio-Queen som Kjell-Åke Elofsson hade i uppdrag att sälja.
En av de främsta inom svenskt modellflyg. Kjell-Åke Elofsson från Tibro.
Maskin i mässing. Nils Högman har byggt den i alla fall.
“köp den här modellen grabbar. Bara flugen i solsken”… säger Roffe.
Till vänster Ingvar Nilsson från Brämhult med Lasse Larsson Gendalen till höger. Ingvar och Lasse är friflygare.
Rolf-Erik Blomdal från Herrljunga en duktig segelflygare både på hang och i termik med spjuveraktig blick…
Alltid glade Kalle Thorsell kom släntrande utanför Medborgarhuset.
Jag tycker Ålleberg är ännu bättre i början av Juni !
Johnny framför segelflygmuseet, som tyvärr var stängt och tillbommat. Synd, för det fanns många besökare, som ville gå in där.
Naturligtvis en välrustad hangflygare med sin modell i luften på Västhanget.
Stefan, ordförande i Vara MFK.
Modellflyg fångar alltid åskådare.
Ja du ser själv på bilderna …
Västgötaslätten vid Falköping.
Restaurangen Ålleberg. Funnits sedan 40-talet.
Skulpturen “Vingar” För oss lite äldre med erfarenheter från fullskalasegelflyg sen slutet av 60-talet är det naturligt, att vi känner historiens vingsus, både bildligt och bokstavligt, då vi besöker en av segelflygets historiska platser i Sverige, Ålleberg.
Utsikt mot Falköping och Mösseberg.
För dig som kan din karta , så kan du skymta
Kinnekulle i horisonten till höger.
En avslutningsbild från Ålleberg då vi var på väg hem.
Ålleberg är ett platåberg bestående av sedimentära bergarter.
Längs upp på toppen finns ett lock av en metamorf bergart,
som har skyddat den lätteroderade kalk- och sandstenen.
Därför står de så kallade Västgötabergen fortfarande kvar som upp
och nedvända hattar av olik form kvar. Att hatten på Ålleberg består av
en hård bergart har medfört att uppe på platån finns mycket vatten och
en mosse. Just förhållandet med vattenrikedom har givit Ålleberg ett paradis
för botanikern med många sällsynta och miljökrävande växter. Jag kan
rekommendera ett besök i senare delen av juni eller under slutet av maj.
