Månad: oktober 2010

Kategorier
Modellflygklubbar

ÅLLEBERG MODELLFLYGKLUBBS FÄLT

 

Ållebergarna har efter träget arbete

 ett nytt förhoppningsvis

 permanent ställe att flyg på.

 

En panoramabild av Ålleberg Modellflygklubbs fält.

Eftersom jag och Stefan besökte Höstmarknaden,  tog vi tillfället och körde ut till klubbens fält. Man kör mot Trollhättan och efter att passerat stadsgränsen Falköping, ligger det efter  ca 5 km på höger sida ett par hundra meter från vägen. Spana efter en röd bod och klubbens energiförsörjare, ett kombinerat vind- och solkraftverk. Sväng in till höger vid skylten Modellflygfält,  så är du strax framme.

Fältet är under uppbyggnad,  men där finns bra potential, för att få det riktigt fint. Man har en stor rejäl bod med kamin. En altan där man kan sitta och ljuga och kommentera flygningarna. Fältet är gräsbana,  för närvarande i L-form med stråken i de förhärskande vindriktingarna.

 Som alla andra modellflygklubbar med självaktning har man ju en rekordelig traktor med tillhörande hydraulisk cylinderklippare samt en ringvält.

En annan användbar sak man hade, som jag saknar på en del fält, var mindre vindstrutar i hörnen på fältet, som indikerar vinden till exempel när man ska landa, för det är ju inte säkert, det blåser likadant överallt.

Vill medlemmarna flyga hang,  har man ju Ålleberg ett par km ifrån sig,  med de möjligheter berget ger för flygning.

Vi tog några bilder vid ett höstligt besök då det hade regnat kraftigt.

Klubbstugan och det imponerande vind- och solkraftverket.

Utsikt från depån.

Från depån.

Stefan på soldäcket häller upp kaffe.

Jordbruksredskapen-ett måste för varje modellflygklubb, om man ska kunna sköta fältet.

Energistolpen och i bakgrunden vägen mot Trollhättan.

Imponerande traktorfront och namn……

Hydrauliska cylinderklippare, värda guld för en modellfygklubb.

Ringvälten som är ett bra redskap att hålla ytorna jämna med.

Man kan ju inte klaga på namnet i alla fall….

Stefan Blomgren från Karlshamn tar en fika på bänkarna, som jag tror klubben har fått av McDonalds.

Här omvandlas kinetisk energi till ström.

 

Vill ni veta mera om fältet så besök föreningens hemsida: 

 http://www.rcflyg.com/

mats

Kategorier
Modellflygklubbar

ÅLLEBERG MODELLFLYGKLUBBS HÖSTMARKNAD

Denna modell hängande i propellern får väl tillsammans med skylten i bakgrunden bilda vinjett till Ållebergsklubbens marknad.

Modellen “Svalan” flögs av Carl Olsson på ett förtjänstfullt sätt.

 

 

avhölls  lördagen den 30 oktober i Falköping.

 

Den traditionsenliga höstmarknaden och swapmeetinget i ÅMFK regi gick av stapeln i Medborgarhuset i Falköping i dag.

Marknaden drar fler och fler intresserade, både säljare och köpare. I år hade 6 firmor kommit som presenterade,  det de hade att sälja. Alla borden var uthyrda ,vilket borgade för ett bredd utbud av allt,  som har med modellhobbyn att göra.

Intresserad köpare hade kommit allt ifrån Norge i norr till Skåne i syd och det tyder på att intresset för ÅMFK:s marknad blir större och större.

Det bästa med en marknad är ju,  att man kan göra fynd, om det är är något speciellt,  man letar efter.  Ett annat viktigt skäl för en marknad är, att man träffar gamla modellflygkamrater från förr. Så den sociala aspekten är viktig i klubbmarknadssammanhang.

För min personliga del fäste jag mig vid två saker, som har med modellmotorer att göra. Dels en David Andersen diesel som var sprillans ny i kartong och dels ett par av Mr Olivers motorer från England,  vilka också var dieslar. Olivers motorer kommer att bli en sällsynt vara då de inte tillverkas mer.

Vad gäller modeller,  verkade det,  som det var lättast att sälja äldre modeller och byggsatser av konventionell typ. Alltså modeller uppbyggda av balsa.

Vidare märker man nu,  att elen erövrar mer och mer av vår motoragenda,  i takt med att utvecklingen av batterier, reglage och motorer går framåt.

En modell jag la märke till,  var en Viggen med EDF drivlina. Modellen var ganska stor, se bilden nedan, men det stora överraskningen var vikten, vilken var ca 2000 gram ! Hemma hade han en modell med vikten 1600 gram, visserligen utan ställ, men i alla fall.

Priserna var av alla nivåer. En del begärde för mycket och fick väl bära hem grejorna igen, andra gick det att pruta med och de fick sålt. Priserna på begagnade modeller är låga i dag och det är ju marknaden/köparen som sätter priset.

Förutom säljare och köpare hade även vårt kära förbund SMFF ett bord,  där två representanter för förbundet spred info och sålde byggsatser. Det vill nog till,  att vårt förbund tar alla chanser att visa upp sig och marknadsföra ideén om att kunna flyga och motivera behovet av en sammanhållande central organisation!

Ålleberg Modellflygklubbs höstmarknad var i alla avseenden ett lyckat arrangemang för både säljare och köpare. Det var svaret jag fick vid en snabbenkät runt borden. Samma svar fick jag av besökare. “”Vi ses nästa år igen på Ållebergarnas marknad “!

Kanske det behövs en större lokal nästa år ???

Här kommer lite bilder:

Rolf Maier, den dynamiske ordföranden i Ållebergs Modellflygklubb som är huvudansvarig för marknaden i egenskap av ledare för klubben.

 

Inte bara flygplan och helikoptrar fanns det, utan även dessa mästerverk. Bilar som körs på en rundbana förankrade via en lina i en stolpe.

En svensktillverkad byggsats till Viggen. Görs av MBS-Rcmodels. Länk till firman: www.mbs-rcmodels.se

Kl 1000 just när marknaden öppnat.

Man ska vara tidigt ute om man ska fynda.

Rolf-Erik . Herrljunga.

Kända ansikten från Västergötland.

Martin försöker övertyga en presumtiv köpare.

Full fart på kommersen i Medborgarhuset.

En Mig-3. En konstruktion från WWII i dåvarande Sovjetunionen.

Ska man sälja bil eller båt eller flygplan ?

P-51 Mustang i balsabyggsats. Alltså inget färdigbygge, utan en klassisk modell.

Mustangen framifrån med fungerande individuella avgasrör.

Denna killen promenerade runt med sin depronkärra hängande i propellern mellan borden.

Plan från mellankrigsperioden med dåtidens märkning.

Stefan “Blomman” Blomgren från Karlshamn har kapat åt sig en F-16.

Conny sammanbiten

En EDF-modell från www.mbs-rcmodels.se

För den som är sugen på en turbindriven Viggen…..

Ganska lik en Bronco…

Fulla bänkar.

Delar av Hobbyborgens monter.

En Os Wankelmotor på nästan 5 kubik. Går helt vibrationsfritt. Aningen svårhanterliga. Svår att få att stadigt på lägre varv. Men varför ska allt vara så lätt ?

Fram emot 1030 började fler komma.

Vid lunchdags var där mycket folk. Så mycket så man fick knö sig man.

Är man försäljare så är man…

Christer Persson och Lennart Persson från Hökaklubben Halmstad.

Trångt trångt mellan borden.

Martin, som arbetar på F7 Såtenäs sålde prylar också. Martin känner vi som en av Sveriges duktigaste flygare.

Blandad kompott eller lite av varje.

En klassisk diesel. En David Andersen Drabant. Anses som en av världens bästa dieslar för modeller. Tillverkad i Norge.

Trångt om saligheten.

Hembyggt. Kolla startmotorn !

Byggaren av motorn.

Förbundets representanter vid sitt bord..

Mer folk får inte plats.

En dieselmotor tillverkad i England av Mr Oliver. Kommer att bli sällsynta i framtiden.

mats

Kategorier
Modellflygklubbar

ÅLLEBERG MODELLFLYGKLUBBS HÖSTMARKNAD

 

I  dag  lördag, har vi några stycken kört upp till den stora

modellmarknaden  hos Ållebergs Modellflygklubb.

 

Alltid träffar man gamla modellflygkompisar,  eller så kan man ju köpa på sig lite onödiga prylar.

Det kommer bilder och text när vi är hemma.

mats

Kategorier
Modellflyg teknik

REGLAGE MED BEC

 

Här är reglaget som kostade mig blod……

 

Så ser det ut. Tillverkat av ?? Ingen aning. Klarar enligt omslag 30 A och är försett med BEC.

Inköpt i……tja, jag kommer inte ihåg. Men BEC-funktionen är kass. Vid belastningmed mer än ett servo dyker BEC-spänningen under 3.5 volt.

Jag har ett likadant reglage till och det funkar utan problem med 5.1 volt i BEC-spänning.Fast jag tror inte jag kommer att använda det.

Märkning:  Mag 8 …

mats

Kategorier
Okategoriserade

VIEWERS

 

Jag har haft ganska många nationaliteter,  som besökt min blogg.

 

Tills i dag  människor från 121 olika länder. Allt räknat sen jag startade bloggen för ett år sen.

Roligt. Roligt med feedback från länder man knappt hört talas om i modellflygsammanhang.

mats

Kategorier
Modellflyg teknik

BIG RC MODELS

 

En del modeller tenderar att bli stora….

 

Jag susade runt i arkivet och hittade ett par större modeller. Jag undrar ju vad B-52 :an kostade med turbinmotorerna ?

Fast jag håller mig nog till mindre modeller än så länge. Små modeller små bekymmer eller ??

                        En liten B-52 med ett antal…..turbiner. Kan undra vad den kostat ? Jag har för mig jag sett

                       ett haveri med en modell väldigt lik denna på nätet..?

 

 

En B-24 Liberator. Imponerande bygge. Hoppas bara den flög lika bra som den ser ut. En lika stor fyrmotorig Super Constellation såg jag flyga i Tarp. Den  råkade dock ut för ett mindre haveri.

Sista bilden är en Bleriot och den tycks vara relativt lätt. Måste ha varit jobbigt att sidenklä de bär- och kontrollytorna.

mats

Kategorier
Modellflyg teknik Segelflyg

MODEL GLIDER 2 METRE SPAN

 

Alltid händer något, brukar jag säga,

eller hur jag plattade till ett finger och fick en snabbladdning

från ett elstängsel.

 

Allt när jag var  ute för att testflyga. I måndags var jag nere på Höka får att ånyo testa en av mina Blue Phoenixar. Jag hade bytt mottagare till en modernare Spektrum 6-kanals mottagare med förlängda feedrar till antennerna. Därmed borde jag eliminerat riskerna för dålig räckvidd.

 Min Blue Poenix efter att jag rättat till alla fel. Fast inte på min kamera, för den var felinställd,  så bilden blev oskarp.

 

Förra veckan åkte jag ju ner med modellen, då sidorodret gick ut i ändläge och blev där tills jorden tog emot…Min gissning var först,  att räckvidden inte var bra, varvid jag testade hemma och såg då , att räckvidden var endast 3 meter med dämpad utsignal. Normalt enligt fabrikanten ska räckvidden vara ca 30 m med dämpad signal. Därför hade jag bytt mottagaren.

Eftersom jag erfarenhetsmässigt vet,  hur bra det är,  att ha dokumentation på testflygningar hade jag en minivideokamera med ombord. Räckviddstestet på marken var mycket mer än 30 m med låg uteffekt. Start av kameran och iväg. Allt fungerade bra i en halvtimma, men sen hände det ju. När jag var till höger om fågelskådarnas torn och ca 200 m från det riktning E6, gick sidorodret ut i ändläge igen.. Inget att göra, jag fick ingen kontakt med modellen, utan den singlade ner. Jag tog en riktning till modellen och försökte bedöma avståndet.

 Min segelmodell efter en perfekt landning framför fötterna. Kolla spåret !

 

Efter dessa bedömmningarna tog jag min bil och radio och kuskade ner till Trönninge, svängde ner mot Trönninge Ängar och slutligen fram till fågeltornet. Upp för trapporna och sökte av horisonten. Sälv var jag säker,  jag omedelbart skulle se modellen från denna höjden, eftersom marken är jämn och utan träd.

Inget syntes. Däremot snett fram emot vänster och E6 fanns stora vattentäckta ytor. Tanken dök omedelbart upp,  att tänk om modellen ligger i vattnet ? Mitt beslut om den  möjligheten gjorde , att jag omedelbart sa , att då får den ligga där den ligger!

Dock beslöt jag att gå ner till bilen och hämta min sändare. Uppe i tornet körde jag mitt sidoroder fram och tillbaka ,så att jag skulle kunna se rörelsen. Sidorodret är gult och borde gå att se mot allt det gröna. Efter noggrann spaning såg jag till slut något gult,  som rörde sig ca 250 meter från tornet snett åt höger. Jo,  det var min modell.

Ett ögonmärke mot var jag skulle gå,  tog jag och flög nerför trapporna ivrig att komma till min modell. Jag skulle bara lägga in min Mc24 i baksätet på min bil.

Som vanligt,  när man har brått , glömmer man vissa saker. Till exempel,  att man  inte ska ha fingrar mellan bildörren och dörrstolpen, när man slår igen dörren………. Jag hade ett finger emellan…vilket renderade en svordom och en ny öppning av dörren, så fingret kom loss.

Sen gick jag mot staketet,  som håller inne kreaturen på sitt bete. När jag skulle hålla bort trådarna , så jag skulle kunna komma igenom, såg jag ju,  att ganska kraftig blodvite upstått. Hur man gör då ? Ja jag körde ner handen i en vattenpöl för att kyla finger och sår och sen tänkte jag,  det var ok. Men det är det inte,  om man äter Waran, som är ett blodförtunnande medel. Blodet bara rann ur fingret, för fingret hade spruckit på sidan. Till slut tröttnade jag och tänkte,  att jag skiter i om det blöder, jag ska hämta min modell, vad det än kan kosta av blod svett och tårar .

 Så här låg min modell efter en sista (senaste) utelandningen. Inga skador tack vare den gick in i FailSafe under de sista 10 metrarna.

 

Således genom staketet och promenad mot den plats, där modellen skulle ligga. Ännu ett staket skulle passeras och det också med fyra trådar. Jag höll ner den nedersta taggtråden och skulle krypa under den elektrisk tråden. Tänk er själv, att man är förbaskad, irriterad med blodiga fingrar och så under ett elektrisk staket.

Ett finger modifierat mellan dörr och stolpe….

Naturligtvis hände det,  man kunde förvänta, när tingen är emot en. Den elektriska tråden la sig i nacken på mig och klämdes fast i skinnet av jackkragen. Om det var ström i staketet ? Det är bara förnamnet. Jag trodde hjärtat hoppade ur bröstet på mig. När man är i ett sådant läge,  är man inte upplagd för egna diskussioner. 5000 volt i nackaskinnet, blodet rinnande om fingrarna, hukande under ett 50 cm högt elstängsel och med  ett ben på var sin sida om staketet… vad gör man ? Ja jag försökte att samla några tankar och kom småningom igenom skärselden. Efteråt var jag milt sagt skakig och att inte hjärtat stannade, är väl närmast att betrakta som ett mirakel,  med tanke på vad jag upplevt på hjärtintensiven nyligen.

Som ni ser låg modellen i kort gräs. Trots att jag stod i fågetornet ca 6 m upp, såg jag inte modellen, förrän jag viftade med sidorodret. Så att en modell kan försvinna är inte konstigt. Nu ska jag spruta mina vingspetsar klargula, så man får en färg som bryter mot naturen.

 

Vidare till modellen,  som låg som ni ser på bilden  hel på marken. För  att i någon mån utreda orsaken kollade jag mottagaren , innan jag slog av. Mottagaren indikerade ett strömavbrott till mottagaren via BEC-kabeln. Detta var alltså orsaken till mina besvär. Men vem kan misstänka sådant ? Inte jag i alla fall! In  i bilen med modell och med hushållspapper runt mitt finger och iväg hem.

Där jag bytte reglage och satte in ett TMM-Pro. F-n ta det,  om det inte skulle fungera !

Sen i tisdags såg jag,  att det var suveränt väder varför jag tog min modell med nytt reglage ner til Höka för provflygning. Bernhard hade redan kört ett par ackar med sin CUb, som han behärskar bra nu. Ut med Fenixen, på med min kamera och iväg med aningen av en förväntan…..

Nu fungerade modellen perfekt. Jag flög mycket långt bort, till fågeltornet och sen provocerade jag genom att flyga lågt, ca 20 m över marken men allt fungerade. Inga roder som gick ut i ändläge, inget reglage som plötsligt stängde av motorn. När jag kollade videon efter förra flygningen,  märkte jag att reglaget bootade om ett flertal gånger, vilket är ett säkert tecken på strömavbrott.

Så nu äntligen är problemen med min Blue Phoenix lösta, vilket dock inte  hindrade,  att vid min andra flygning, min GoProkamera som var inställd på video, genom min felprogrammering stängde av sig själv efter 3 sekunder. Jag som låg flög så fint och lugnt i en halvtimme , så jag skulle  få en fin HD-höstfilm från Höka ! Resultet blir en de kortaste filmer i filmhistorien  som gjorts, 3 sekunder lång inklusive för och eftertexter !

Hur jag kom fram till felet,  var så här:

Det första haveriet inträffadepå 50 m höjd ca 300 meter från mig. Modellen gick in i en skarp vänstersväng och jag kunde inte få bindning igen. Detta fick mig att misstänka min mottagare. Men jag tyckte,  det var märkvärdigt, att inte Spektrummottagaren gått in i det förprogrammerade failsafeläget….

Hemkommen satte jag in en ny mottagare. Ny provflygning med videokameran riktad mot sido- och höjdroder. Samma sak inträffade. Roder åt vänster och den beryktade blodslandningen. Men nu fick jag bekräftat,  att det varit strömavbrott till mottagaren, vilket bekräftades genom videofilmen och dess ljuddupptagning. Jag hörde hur reglaget bootade om flera gånger. Sen såg jag också sidorodret gå ut i ändläge på videofilmen och under nedstörtningen, hörde jag motorn boota om igen och roderna gick in i failsafe under de sista 10 meterna innan marken. Detta stabiliserade modellen,  så den gjorde en kontrollerad landing.

Med ovanstående erfarenheter och med dokumentation från nyckeringskameran förstod  jag,  att boven var reglaget. Således bytte jag och problemet var löst.

Den dåliga spänningen i BEC medförde att min första mottagare slog av och på upprepade gånger. Vare gång jag använde sido- och höjdroder, sjönk spänningen under 3.5 V till rx och det medförde att den bootade om. Jag har testat mottagaren hemma och med rätt spänning är räckvidden utan problem, även om jag kontinuerligt kör 6 digitala servon.

Detta är ju ett sätt att härleda och lösa problem. Mycket god hjälp hade jag av minivideokameran, som på film och via ljud dokumenterat händelserna.

En anan sak jag lärt mig,  var att inte hålla fingret mellan dörr och stolpe, när man slänger igen den,  eller att köra in ett elektriskt kostängsel mellan jackkragen och halskinnet !

Magnus Reactor

Magnus Reactor under laddning.

Hmmm. Stället sitter med 4 x 6 mm Unbracoskruvar….?????? Kanske vore ide att byta dessa mot 4 mm  eller 5 mm nylonskruvar.

Vid en hyvling åker ju nu inte bara stället, utan även den inre strukturen i kroppen. med nylonskruv så knäcks dessa vid en hyvling och då blir det inga skador inne i kroppen. Bara ett tips Magnus.

Hade jag konstruerat denna modellen, hade jag haft en struktur som hade låtit stället vid en hyvling att vikas bakåt. Som  det är nu kommer stället att trasa sönder den laserskurna prywooden. Ser man på fotot, är en sådan ombyggnad lätt som en plätt att göra.

 

….å så blir det en dyster höstbild från campingen på Höka.

mats

Kategorier
Okategoriserade

CATERPILLAR

 

Jag träffade en som arbetade för Banverket nere på Höka idag.

 

Han skulle ner till järnvägen på vår sida och utföra röjningsarbeten. Detta krävde att han fick köra sin maskin från vägen över vårt fält ner där han skulle arbeta.

Det är inte denna maskinen….

Jag sökte ordföranden, för det behövdes snabba beslut men fick inte tag i honom. På eget bevåg sa jag att det är okej att köra ner maskinen. Inte över våra klippta ytor utan utanför i ruffen.

Detta fick NCC göra på två villkor jag ställde:

Först mittsvålen hyvlas bort från vår väg.

Punkt 2. Två lass gruss 0-18 läggs ut på vägen.

Allt utan kostnad för oss. Dessa villkoren accepterade NCC efter kontakt mellan maskinföraren och mig. Jag har nu också talat med Christer P och informerat honom.

mats

Kategorier
Modellflyg teknik

LYFTKRAFT

är inte så enkelt att förklara, men

 

 denna datorsimuleringen kanske förklara en del, hur luften passerar förbi en profil i rörelse.

Att lägga märke till är var stagnationspunkten är. Alltså den plats undersidan där luften delar sig till ovansida och undersida. Kolla det blå strecket som är det främsta på undersidan. Luft från undersidan tillförs ovansidan och det blir ett energitillskott där som öka hastigheten. Vid denna höga anfallsvinkel flyttar sig stagnationspunkten längre bak. Just vid stagnationspunkten är det vindstilla, så en fluga kan promenera där.

Som ni lätt ser, så anländer luftpartiklarna på ovansidan till bakkanten mycket tidigare är undersidans luft. Därmed faller ju hela resonemanget om längre väg på ovansidan-glest mellan molekylerna-undertryck och uppåtsug, för det förutsätter, att luften som träffar nosen passerande över- och undersida, samtidigt möts vid bakkanten.

Här ser ni hur det fungerar. En vinge är en maskin som ändra riktningen och hastigheten på luften.

mats

Kategorier
Hangflyg modell

MODELLHANGFLYG DEL II

Hur det började, 70-talet.

 

 

 

 

 

 

 

Efter att man lärt sig flyga med sin  Cumulus på Hovs Hallar och
upplevt känslan, när man kastade ut sin modell över den 90 meter
höga kanten ut  i ovissheten, kände jag,  att jag ville gå vidare med en bättre modell.

En bättre modell var ju den typen av modell,  som Pär och Curt
flög med. Det innebar,  en modell med vingar  som hade en Epplerprofil.

Professor Eppler var en tysk aerodynamiker,  som hade skapat
en serie av profiler,  som var ämnade i första hand för flygande vingar.
Att de var konstruerade för flygande vingar i första hand,  innebar,
att de var tryckcentrumstabila. Om en vinge är tryckcentrumsstabi
l innebär det,  att lyftkraftsvektorn ligger kvar på samma ställe i
förhållande till kordan vid olika hastigheter och anfallsvinklar.
Detta uttryckt lite enkelt.

I Epplers serie fanns ett antal profiler,  som Pär ansåg borde
passa för snabbare hangmodeller. Den överväldigande majoriteten
av hangmodeller på hangtävling 1972 var av typen ”Drakar”.
De hade en tjock Clark-Y profil, som naturligtvis generade
mycket lyftkraft, men också mycket motstånd, eftersom
lyftkraften får man inte gratis, utan den måste betalas med
ökat luftmotstånd. Således stod dessa drakar nästan bara
mot vinden och stångade.

För att komma bort från detta experimenterade Pär med olika
Epplerprofiler. Relativt tidigt fastnade han för E180-E182,
vilka var de tunnaste profilerna.  Jämfört med Clark-Y profiler
hade Eppler 182 kanske bara 40 %  av tjockleken. Alla förstår
ju att detta kraftigt skulle påverka modellens hastighet.
Ty, man ska inte skapa mer lyftkraft,  än vad som behövs,
vilket Clark-Y profilen gjorde.

Vingarna vid denna tid byggde man konventionellt med
en webbad vingbalk och D-box i nosen, spryglar som satt
tätt och som klädsel användes 0.4 mm treskiktad finsk
björkplywood.

Kropparna byggdes efter konceptet ”Förlorad form”.
Det innebar,  att man formade frigolit till en kropp,
svepte in kroppen i GladPack för att inte epoxiplasten
skulle gå in i frigoliten. Därefter  virade vi om glasfiberväv,
som penslades med epoxiplast. Vad som återstod ,
var att man  köpte plastband, som förresten användes
av folk som knöt ihop de till något slags plastmattor.

Plastbanden virades om kroppen ganska hårt från nos
till stjärt. Det gjorde,  att plastbanden  hela tiden
pressande ut överflödig epoxiplast. När bandageringen
var klar,  fick kroppen  hänga och härda i minst 24 timmar.
Då härdningen var klar,  virades plastbanden av och hade
man då tur,  fanns det en stark epoxiekropp därunder.

Problemet var ju,  att kroppen var fylld med frigolit.
Ett uttag för en huv sågades upp och in i frigoliten
hälldes aceton eller thinner, som i ett nafs smälte bort
frigoliten. Vad som återstod var att med en pinne med
slippapper slipa till kroppens insida.

Så gjorde man kroppar då.

Redan tidigt 70-tal använde vi All Flying Stab, vilket var
överlägset vid intrimning av en modell. Hade man
fått anfallsvinkeln på vingen lite fel,  kunde man kompensera
med att trimma stabben. Om vi hade haft konventionellt
höjdstyrverk med höjdroder och stabbe, då hade,  om man
var tvungen,  att väsentligt trimma höjdrodret detta och
stabben legat och ”kivat”, vilket inneburit,  att den laminära
strömmningen hade störts vid bakre delan av stabben och höjdrodret.

Vi såg många modeller,  som flög nedtrimmade för att
få framdrift,  så kroppen såg ut att stå i en nerförsbacke.

Dessa utvecklade hangmodeller hade i regel en spännvidd
av 300 cm och vingarna var pilformade med rak bakant.
Varför vingarna var pilformade i framkanten var,  för att
få modellerna stabila i girplanet.Varje avvikelse från den
tänkta flygbanan kostade ju hastighet, vilket ju var allt det
handlade om,  när man tävlade.

Som jag skrivit tidigare,  använde vi 4 servo till en modell
med skev-, höjd- och sidoroder. Servo var på 70-talet inget
som man hade lådvis, utan man flyttade runt med de servon,
som följde radion.

Detta ställde stora krav på de mekaniska lösningarna.
Till exempel skevroderna hade endast ett servo.
Detta satt i regel placerat mitt i kroppen. Servon drog en
stötstång ut till en skevroderhävarm i vingen och sen vidare
till roderhornet. Det blir 5(  fem) punkter,  där kraften ska
överföras på var sida. Alltså ett servo skulle övervinna glapp
och friktion på 10 ställen……Det gällde att vara noggrann
och vi funderade ut olika lösningar för att minska glapp
och friktion. I dag hade man ju använt två servo ute i vingarna.

Jag var nog den förste i Sverige, som körde två servon i
vingarna, vilket ju innebar ett stor förbättring,  vad gäller
manövrerbarhet och agilitiet. Servon i vingarna hade fått
fullt genomslag ungefär 1978-1980. Det som satte fart
på utvecklingen med vingservon var, när Sanwa kom
med sina miniservon.

Ibland kopplade vi sidorodrets stötstång till skevroderservot.
Stackars servo som skulle dra tre roder.

Klaffar och bromsar förekom på 70-talet, då de modelle
r man flög med då, ofta var termikmodeller. Men efter
hand som hangmodellerna utvecklades,  försvann
klaffarna/bromsarna.

Min egen första riktiga hangkärra ritade jag och Pär.
Han tyckte väl,  jag behövde något,  som var lite snabbare.
Alltså konstruerade vi en modell med 300 cm spännvidd,
all flying tail och hela konstruktionen uppbyggd med
Divinycell som formmaterial både till kropp och vingar.

Vi byggde hemma i Pärs källare i Veinge på kvällarna
och hur många gånger jag körde fram och tillbaka dit,
kommer jag inte ihåg.

Kroppen formades  och kläddes med glasfiberväv och
epoxiplast. Vingarnas kärnor skars ut och ändspryglar
limmades på , så man kunde forma profilen.

Det skedde till en börja med med en fogsvans…..och sen finare
och finare verktyg. Att profilen stämde,  mätte man med en stållinjal,
som ju löpte på ändspryglarna.

Innan klädseln på vingarna limmades, vilket jag efter tjat på Pär
fick gjort med epoxiplast, installerades allt linkaget i vingarna
och vingfastsättningen. Plywooden på vingarna, 0,4 mm
treskikts björkply från Finland fixerades med plastpåsar fyllda med sand.

Sedan följde ett evigt putsande och filande, så att ytorna blev fina
Vad som återstod sen var ju  installation av radio och fastställande
av tyngdpunkt.

Profilen Pär valt till mina vingar,  var Eppler 178. Pär,  som samtidig
t med mig,  byggde en egen snabb modell hade naturligtvis valt
den ansett snabbaste profilen E182 och dessutom förtunnat den…

Både jag och Pär skulle provflyga våra modeller på Hovs Hallar
och det blev en otålig väntan på bra väder. Men till slut en lördag
var det dags i början av mars. Kolla av roder och Pär tog första
starten med min modell.

Den flög perfekt. Den var snabb, svängde bra och hade alla de
egenskaper,  vi siktat på. När jag flög den själv,  kändes det,
som att komma från T-Ford till en Formula 1 bil. Då modellen
accelererade ur svängarna,  hördes det härliga profilljudet från
vingarna, vilket sa, att nu går det undan.

När vi körde hem,  fick jag stränga förhållningsorder att hålla
modellen hel !

Det var ju så,  att Hovs Hallartävlingen skulle ju gå om en månad
och då skulle vi vara med.

Hur Pärs modell flög ?  Nja……..inte så där super. Det hade lite
egenheter i svängarna,  när den  belastades med ett många G.
Modellen ville snaprolla. Det var ett stort problem, för Pär kunde
ju inte utnyttja potentialen på kärran till fullo. Man ska tänka på ,
att en hangmodell som flyger på rakorna med 120 km/timman
och sen ska göra en sväng med mycket liten radie, utsätts kanske
för 10 G. Som alla vet måste vingen generera 10 gånger mer lyft då.
Är det då det minsta fel på profil, tyngdpunkt eller anfallsvinkel
går det åt pipan.

Dessutom,  vilket var det värsta för Pär, min modell gled förbi
hans modell på rakorna, trots han hade tunnare profil….

En liten olyckshändelse inträffade sen en kväll i Pärs källare
när vi limmat plywooden på vår vingar. Pär hade en stol i källaren,
som jag satt på, försett med med ganska små fötter på stolsbenen.
Jag lyckades, när jag flyttade min stol sätta ett stolsben på Pärs nya
fina vinge, som låg på golvet och stansa ut ett hål genom vingen
stort som en femkrona…….

Om Pär tyckte nåt om detta ???  Nja……..

Förresten,  vi glömde döpa min modell, men den kallades för en
“Pär Lundqvistare”  på tävlingarna, därför den bar hans konstruktionsideer.
Den som döpte den,  var en optiker från Landskrona vid namn Per Bergqvist
, som flög A15.

Premiärtävlingen 1975 på Hovs Hallar renderade mig en tredje plats
bland 47 deltagare. Klart man blev kaxig……..

Fortsättning följer. Då blir det också bilder från pionjärtiden.

Länk om professor Richard Eppler: http://www.uni-stuttgart.de/uni-kurier/uk94/personalia/p93.html

Läs om teorin bakom Epplers profiler: http://www.airfoils.com/eppler.pdf

Detta är min första riktiga hangkärra. 3 m spänvidd och byggd
enligt nedanstående. Färdig att tävla med våren 1975.
Modellen var prestandamässigt då överlägset det mesta, som
flög på hangen. Sen att jag inte alltid kunde utnyttja kapaciteten
på grund av bristande rutin,  gjorde väl att mina resultat
inte alltid låg bland de 3 bästa.

En tävling minns jag på Fjärås Bräcka vid Kungsbacka.
Vi flög 20 vändor och jag slog tvåan med 32 sekunder……..
 Ser jag på modellen i dag, tycker jag den ser ut som ett
bombplan från 1934. Utvecklingen står aldrig still. 

 

 

 

Kategorier
Flyghistoria

RYMD BALLONG

 

Resan till rymden med en väderballong 

Luke Geissbuhler och hans 7 år gamla son Max tog en väderballong,
en kamera, en takeawaybox och en I-Phone och sände ut på ett
rymdäventyr.

Luke bor i New York och är naturligtvis tekniskt intresserad.
Han arbetar inom media.

Hans rymdäventyr bestod av att köpa en väderballong ,utrusta
den med en hållare gjord av en foamkartong, där han hade en
GoPro Hero videokamera, som filmade i HD. I kartongen hade
han en I-Phone, som kontinuerligt sände GPS-koordinater till
hans egen mobil. Detta möjliggjorde,  att han kunde följa ballongens
resa genom lufthavet.

Hela utrustningen var försedd med en enkel fallskärm, som skulle se
till,  att utrustningen kom ner under kontrollerade former, efter att
ballongen spruckit. Efter hand som ballongen stiger, sjunker ju det
statiska trycket, vilket medför,  att ballongen utvidgas,  tills den brister.

Ballongen steg till mer än 30000 meter, där temperaturen var -60 grader C.
Ballongen utsattes för starka vindar,  som nådde  250 km/timman i hastighet.

Lukes och hans son Max ballong landade ca 50 km från den plats,
där den släpptes.

Hela flygningen varade i lite mer än 100 minuter.

Detta är väderballongen man använde. Här fylls den med helium.
Den fylldes ju bara delvis, eftersom den utvidgas efter hand som den stiger.

Detta är nyttolasten. Allt inlagt i en foambox! Innehållet är en kamera och en I-Phone.

Färdigt för takeoff.

 Fader och son efter att man hämtat rymdskeppet uppe i ett träd beläget 50 km från startplatsen.

 

 

Deras hemsida: http://www.brooklynspaceprogram.org/BSP/Home.html

 

Kategorier
Hangflyg modell

MODELLHANGFLYG

 

Hangflygning, hur började det för mig ?

 

 

 

 

 

 

I min modellflygforntid, alltså cirka 1972, vilket var det året,
då jag skaffade mig min första Fubatautrustning,  hade jag
ingen aning om,  att radioflygarna flög med segelmodeller på hang.


Jag visste vad hang var, för när man flög fullskalasegel i
Västergötland och man var illa ute med dålig höjd, kunde man
ligga och kana på hangen på något av de talrika västgötabergen.
Det gällde att flyga fram och tillbaka tills man fick indikationer
att en termikblåsa släppte framför hanget. Då drog man  iväg
till  blåsan och kurvade upp sig till säker höjd förhoppningsvis.

Men,  att man flög hang med radiostyrda modeller, det var
en överraskning för mig. Jag förstod,  att Pär Lundqvist och
Curt Lennå var intresserade hangflygare. Det blev ju belagt i
Pärs bok, Radioflygboken,  som just då kommit ut.


I Hökaklubbens regi avhölls varje år Hovs Hallartävlingen,
vilket var en välbesökt hangtävling. Tyvärr lades en av Sveriges
största tävlingar ner av Hökaklubben av obegripliga skäl.

Innan tävlingen lockade Pär med mig till Hovs Hallar,
när han och Curt skulle köra några träningspass. Jag minns
när vi åkte ner hur Johnny Johansson  i bilen sa så här:
” Segelkärrorna går fram och tillbaka på Hovet”. Jag tyckte det lät
magiskt på nåt sätt, när han beskrev flygandet.

Själv visste jag knappt,  hur det såg ut på Hovs Hallar,
mer än det jag sett skymta vid den obligatoriska utflykten
till Hallands Väderö med skolan.

Vi gick upp på högsta punkten, 90 m över havet, därför vinden
var nord med dragning på nordöst. Först ut, Pär med en
segelmodell av egen konstruktion byggt med kropp i glasfiber
och vingarna i sprygelkonstruktion klädda med 0.4 mm
treskikts plywood.

Spänvidden var 3 meter och modellen hade ett mycket
komplicerat system med hävarmar och stötstänger
för att kunna manövrera skevroder och klaffar. Märkligt att
det kunde fungera.

Vid denna tiden var det inte vanligt,  att man hade mer än 4 servo
Då gällde det att utnyttja de servon som fanns. Det innebar,
att ett servo fick dra två skevroder via stötstänger och hävarmar.
Tänk hur mycket glapp som kunde uppstå…….jämför med i dag.
Ett servo till varje roder eller yta.

Pärs modell var tung och snyggt. Modellen flög snabbt men hade
vissa otrevligheter för sig. När Pär svängde med lite belastning,
hade den en egenhet att vilka klippa och snaprolla. Varför den gjorde så ?
Who knows, men ska jag gissa, så låg tyngdpunkten för långt bak.
Fast det vågade man ju inte säga till Pär då..

Curt hade en märklig maskin. En före detta motorseglare med
en fruktansvärt full kropp. Den såg ut som en tilltrampad torsk.
Vingarna var nybyggda enligt Pärs koncept med Epplerprofil.
Eppler kan ni läsa om genom att googla. Curts modell hade av
någon anledning ett väldigt typiskt profilljud från vingarna.
När man kunde höra Curts vingar tjuta, då visste vi att det
gick fort. Curt blev nordisk mästare med denna osannolika maskin.

När jag satt och såg,  hur Pär och Curt flög på hanget,
blev jag mycket imponerad och sugen. Detta var jag tvungen
att pröva på. Pär tjatade och vi bestämde,  vi skulle dit igen
och då skulle jag ha med min Cumulus.

Dagen kom och min Cumulus var laddad. Vid den här tiden hade vi
Deac-DKZ-celler med en kapacitet på 400 mA……
Ska jag verkligen kasta ut modellen här,  frågade jag hangmästare Pär.
Han erbjöd sig frikostigt att ta starten för mig. Efter hans
intrimning fick jag, med svettiga händer styra min Cumulus.

När jag flög i det jämna fina lyftet på hanget tänkte på orden,
som Johnny sagt till mig i bilen om hur modellerna flyger fram
och tillbaka på Hovet…..ja, nu var det jag som flög fram och tillbaka.

Känslan var ganska svår att beskriva. Men jag vill säga en stark
känsla av frihet och att kunna utnyttja det lyft,  som skapas av
ett hinder och vinden. Efter detta var jag fast på hangflyget.

Sommaren fortgick på liknade sätt. Vi kunde vara ett tiotal
hangflygare med tillhörande damer och barn, som brukade
åka ner och flyga en heldag. De modeller de flesta  av oss flög
var ganska enkla. Det gjorde att man flög på visst sätt.
Eftersom vingprofilerna var tjocka hade våra modeller dålig
förmåga att flyga fort. Därför tävlade vi att trimma modellen,
så den stod mot vinden och sakta steg. Det gällde alltså,
att komma så högt som möjligt. Det var en avslappnat sätt att flyga.

Hade vi flugit länge och vi misstänkte att mottagareacken var slut,
hur gjorde vi då ? Jo naturligtvis improviserade vi.
Vi drog två kablar från bilbatteriet och eftersom dessa batterier vi
hade var av den gamla sorten med ovanliggande bryggningar av bly,
så kunde vi ta ut 6 Volt. Sen kopplade vi på mottagareacken helt brutalt.
Inga datorstyrda laddare, o fuzz. Bara rätt in med milliamperen !
När acken efter en stund började bli varm kopplade vi loss
Sen flög vi igen. Det enkla är det bästa !

Frekvensen vi flög på var 27 mz amplitudmodulerat.
Jag kan inte erinra mig,  att vi nånsin hade radioproblem, eller det
som nu kallas störningar.

Om vi smällde ? Självklart. Speciellt när vi skulle landa. För de som
varit på Hovs Hallar,  så vet dessa hur svårlandat där är.
Ofta körde man hem med en påse splitter och sen var det bara att
sätta sig och låta flitens lampa lysa i modellflygfabriken.
Det gällde att ha kärran klar om det skulle bli hangvind dan efter.

En episod som stannat i mitt huvud var,  när jag tappade antennen
till sändaren. Så här var det. Jag, Pär och Johnny stod ovanför fortet
på den lilla höjden. Pär hade gått ner och ställt sig just vid kanten där
det var lä och Johnny höll på och mekade men sin modell.
Jag stod på höjden och hade just slängt ut modellen som befann sig
ca 200 meter ut och 200 m upp. Min sändare var den gamla
Futabamodellen, där antennen skruvas  i ett antennfäste på ovansidan.
Man sticker ner antennen i en styrhylsa och skruvar dit den så den sitter låst.

När jag gjorde en oförsiktigt rörelse trillade till min oförställda
förvåning och fasa min antenn ner på marken. Inte bara trillade
den ner på marken, den gled vidare nedåt på den branta markens
nedbetade gräs och försvann in i enebuskbeståndet vid hangkanten.
Vad gör man ?

Eftersom jag var sändareamatör då och fortfarande är, tänkte
jag i 3 sekunder,  vad som kunde göras, allt under det att min
modell majestätiskt gled totalt ovetande,  att piloten inte hade
något antenn. Då kom jag på,  nästan det enda jag kunde göra.
Jag var tvungen att improvisera fram  något som hjälpligt kunde
fungera som antenn. Det enda av metall jag hade var, en nyckelknippa.

Den var en  stor nyckelknippa  och i denna knippa fanns en
Coka-Cola öppnare. Fram med knippan som en blixt. Sen anslöt
jag flasköppnaren och  nyckelringen till  antennuttaget å sändaren.
Så min antenn bestod av: En smal nyckel jag körde ner i  antennhålet
på sändaren, sen följde en ganska stor nyckelring och som kronan
på verket en Coca-Cola öppnare !

Total längd på den osannolika antennen ca  25 cm.

Om det fungerade ? Jo det gjorde det. Jag fick kontakt med
modellen och hankade mig in över land och lyckades landa
min klenod med klappande hjärta. Att detta fungerade,
kan skyllas på det faktum,  att dåtidens sändare hade ganska hög
uteffekt och att jag hade fri sikt till modellen.

Antennen lyckades jag efter viss akrobatik fiska upp ur enebuskarna.

Moralen  i denna historia får väl vara att inte glömma
Coka-Colaöppnaren, när du radioflyger….

 

Kategorier
Okategoriserade

GREAT PLANES REACTOR

provflögs på Höka i dag lördag.

 

Vi var  var ju några stycken på Höka , som gjorde det man brukar göra på ett modellflygfält, vi flög.

En av våra nya medlemmar, Magnus,  som kommer från om inte mörkaste Småland så i alla fall från Gisvaled,  flög med sin Corsair och sin nya Reactor från Great Planes.

Ove körde några starter med sin lilla aerobatmodell. Jag provflög min Blå Fenix efter att ha rättat till uselt  byggda vingar och efter att ha klätt om dem med ny Oralite. De funkade utan problem. Dock var tyngdpunkten aningen för långt fram, vilket gjorde att modellen flög uselt. Det var lätt tilrättat genom att flytta acken bakåt. Att ha tyngdpunkten rätt är avgörande, hur  modellen kommer att  bete sig.

När jag landade från sydväst,  eftersom det var nordostlig vind,  gjorde jag en oavsiktlig  touch-and-go på jordlinan i kraftledningen……..felbedömning av avstånd.  Modellen oskadad.

Vinden var ca 2-4 m/sek och solen sken, så vad kan man mer begära när man flyger ?

Pics:

Magnus med sin Reactor från Great Planes.

Snygg modell för sitt ändamål, 3-D-flygning.

Hmmm, undrar var Great Planes får byggt sina modeller….kan det var Kina eller Filipinerna? Undrar,  hur mycket de , som sitter där och bygger våra modeller, har betalt ?

Klar för start. men det visade sig att motorn cuttade. Kanske det hjälper att byta reglage eller att programmera om det…..

Ove stoppar in sin LiPo i kroppen.

Ove startar.

En liten aerobatisk modell.

Kan det vara enklare ?

En välkänd skorsten.

Föreställ er,  att man hade haft en modell som ovan med sig på ett meeting 1975……..de andra piloterna hade väl trott,  man kom från en av de yttre planeterna

Ove och Frank

 

Mats

Kategorier
Modellflyg teknik

DEAN KONTAKTER

 

kan var luriga…..

 

efter en längre tids användning. Jag märkte,  när jag flugit häromdan, att min mottagare indikerade strömavbrott. När jag kollade Deankontakterna mellan LiPo och reglage, såg jag att tungan på kontakten,  som pressar kontaktblecken mot varandra hade tappat sin spänst. När jag rörde lite på blecken,  kunde jag provocera fram glappkontakt.

Åtgärden från mig blev att byta kontakterna. När jag kollade,  funkade allt ok. Man kan tänka sig att kröka tillbaka blecken,  om de tappat sin böjning, men varför chansa ?

Här kommer bilder:

Deankontakter. Till vänster hona, till höger hane.

Här syns fjädrarna på hanblecket. Efter en längre tids användning, kan de tappa spänsten och därmed orsaka glappkontakt.

Så här ska fjädrarna vara i förhållande till kontaktblecken.

 

Det skadar alltså inte att kolla skarvdonen, om man flyger mycket.

Deankontakter kan du köpa här. Om du nu inte köper hos HobbyKing……

http://www.kullagergrossisten.se/product_info.php?cPath=162&products_id=532

mats

Kategorier
Nostalgoteket

US ARMY JEEP

 

denna blogg handlar ju vissserligen om flygning men………

 

 man kan  ju inte vara en petimeter eller puritan… därför vill visa en bekants Jeep. Denna modell på jeep är ju välkänd,  för de som sett en dokumentär om andra världskriget, där amerikanska fordon och trupper är inblandade.

Jeep, som är en förenklad omskrivning av fordonets projektnamn, vilket ju var  GP.   GP  betyder General Porouse. Uttrycket beskriver vad bilen ska användas till , vilket avser ett fordon för allmänt militärt bruk.

En fordonsintresserad person jag känner, visade mig sin ögonsten idag. Den var mycket imponerade att se. Mats, som han heter   var mycket stolt över sitt jobb. Han berättade, att han köpte Jeepen 2003 och han sen dess lagt 3000 timmar i eget arbete på sin jeep.

 Allt är genomgånget och i skick som nytt, dock utan att patinan på bilen blivit fördärvad. Man kan fortfarande se,  att det är en Jeep från 1944.

I pengar har han investerat 200000 kr inklusive inköpet av bilen, som inhandlades i Norge. Alla tillbehör är original. Inget nytillverkat. Exempelvis är förbandslådan exakt enligt originalet med alla tillbehör förseglade och orörda.

Motorn, växellåda, fördelingslåda och resten av drivlinan är totalrenoverade. Motorn en 4-cylindrig sidventilare.

Jag ställde en hädisk fråga till Mats:

” Vad gör du nu, när allt är klart “?  Svaret kom prompt: “Jag har köpt två original släpvagnar och de ska renoveras” !

Jag borde förstått att jag skulle få ett sådant svar…..

Lite pics:

En nyrenoverad Jeep tillverkad 1944.  US Armystjärnan på huven var ditsatt,  för att eget flyg skulle kunna identifiera fordonet. Å andra sidan fanns det i utrustningen på en Jeep ett  kanvasstycke, som kunde vikas fram över huven och dölja stjärnan för fienden.

Instrumenteringen bestående av hastighetsmätare graderad i miles, oljetryck, kylvattentemperatur, bensinmätare och en amperemeter. Ovanför två instrumenbelysningar.

 

Två exemplar av US Army bensindunkar. Den till vänster renoverad, den till höger i originalskick. Den högra ska borstas ren och impregneras, sen ska den sättas på bilen. En sådan dunk rymmer knappt 20 liter eller en kubikfot bensisn.

Under motorhuven sitten smörjsprutan för fordonsfett.

Sidventilaren. 6 volts batter av gamla modellen. Bortanför batteriet sitter laddningsregulatorn till generatorn. Rejäl don ! Minns hur stor regulatorn var till en Amazon med B18 motor, som satt monterad på torpedens högra sida…..

Snyggt och iordning. Bensinpump som på en gammal Volvo med möjlighet att pumpa fram bränsle för hand. Tändstiften rätt ner i toppen som det ska vara på en klassisk sidventilare.

Baktill mot brandväggen sitter luftrenaren. En riktig luftrenare med oljefylld cyklon. Dvs ingående luft går igenom  den uppskummade oljedimman innan den går till förgasaren.

 

 

Förarplatsen. Starten sköter man med foten med den brytaren som syns mellan växelspak och gaspedal. Det finns inge nyckel, utan man har en strömställare  i stället.  Den syns längst till höger på instrumentbrädan. Till höger om växelspaken sitter spakarna för inkoppling av 4-hjulsdrift och hög- eller lågväxel.

Förarens handeldvapen sitter i hållaren ovanför ratten. Vapnet är en  M1Garand .30.06. Länk: http://sv.wikipedia.org/wiki/M1_Garand

Jeepen i all sin glans och sken…Ja, däcken är originalmönstrade och vindrutetorkarna kör man manuellt för hand med en spak. Allt för enkelheten.

Den finns oändligt att läsa om detta fordon på nätet. Men jag lägger en länk med lite fakta:

http://en.wikipedia.org/wiki/Willys_MB

mats

Kategorier
Modeller värda att se på

MODELLER OCH MOTORER

 

Jag  hälsade på Lennart i Hökaklubben i ett ärende häromdan.

 

För några dar sen,  hälsade jag på Lennart i vår förening Hökaklubben.

Lennart,  som varit medlem hos oss i 3-4 år och därvid presenterat sig som mycket duktig  på motorer och teknik. Det gäller både 2- och 4-taktsmotorer.

Lennart har varit verksam som mek och motorbyggare i racingbranschen i hela sitt liv. Jag har träffat två människor i mitt liv,  som har breda och djupa  kunskaper om motorer och mekanik, något som de visat  genom egenbyggda motorer.  En är Lennart, den andre är Anders Malmberg. 

Lennat berättade att inte hade modellflugit på 50 år, när han nu återupptog modellflyghobbyn. Under de åren han hållit på,  har han satsat på modeller av den större sorten. Hans hangar är full. 

Inte bara har han fina modeller utan också fina motorer av större storlek för flyg. De flesta ha han byggt om och förbättrat vad gäller funktion och kvalitet. Är man perfektionist så är man. 

Vi gick runt och Lennart visade modeller och motorer. Här fanns lite av varje. Både single och twinengine. 

Jag tog lite  bilder och här kommer ett axplock:

Främre sitsen i Lennarts Sk 12.

Instrumentbrädan i Mothen. Detaljrik. Instrument från vänster över: hastighetsmätare i knop, turn-and-bank-indicator,  varvräknare, under från vänster följer höjdmätare och kompass. Reglagen som syns, förgasarförvärmning, mixture och throttle.

Spinnfenan på Sk 12, eller som den heter civilt, De Havilland Tiger Moth. Spinnfenan/luftledaren , installerades för att underlätta urgång ur spin. Om man inte företog rätt åtgärder i samband med en spin, kunde piloten råka i svårigheter. Eftersom Mothen var ett mycket vanlig plan för nybörjaren inträffade incidenter. Genom att montera spinfenan/luftledaren underlättades urgång ur spin betydligt.

En Monocoupe .  Länk:

http://en.wikipedia.org/wiki/Monocoupe_90

Boeing PT-22, som var en avancerad trainer från 30-talet i USA.

Länk: http://en.wikipedia.org/wiki/PT-22_Recruit

Stället på PT-22

Hjulen försedda med bromsar

En PA-18 Super Cub modell större.

Ventilen för bränslet  från tanken på en Moth, som ju är placerad mellan de övre vingarna. Till högers syn dräneringskranen på vattenavskiljaren,   som man använder innan flygning, för att dränera bort eventuellt vatten i bränslet

En Dc-3 som ju flugits och flygs fortfarande. Produktionen startade mitten av 30-talet. Intressant med denna modellen är att motorerna, för de få plats under Naca-kåpan är byggda med cylindern parallellt med vevaxeln……En väldigt klurig mekanisk lösning.

Bellanca…? Citabria……eller..? Stor är den i alla fall.

Modifierad motor av Lennart.

Ett sätt att lösa fjädringen på huvudstället med O-ring och rör löpande i varandra.

Motor för PT-22.

Saito, snyggt bygge och bra presterande.

De Havilland Tiger Moth. Målad i F5:s, Krigsflygskolan i Ljungbyheds, färger. Modellen civilregistrerad med beteckningen SE-CWG

Denna katt vaktar hemma hos Lennart ! Namnet ? Tyson ! Kolla hans tandgarnityr !

 

Samtliga bilder (c) Copyright hangflygning.se

 

mats

 

 

Kategorier
Okategoriserade

DET PERFEKTA VÄDRET

 

 

 

för modellflyg rådde i dag måndag på Höka.

 

 Unos 35:a på finalen med perfekt ansättning och alfa. Kan inte bli bättre !

Jag körde ner vid 1030 för att få mig en tur med  min Ava,  Med mig hade jag min nya HD actioncam av fabrikatet GoPro.

Min Ava som är en suverän bärare av kamerautrustning. Finns det något stabilare ?

Det var noll vind och solen sken, vilket är en hyfsad indikator för termik. Det fanns också bra termik, så att hålla sig uppe var en piece of cake.

Bernhard flygande sin Cub noggrant övervakat av den allerstädes närvarade kråkan.

 

 

Bernhards Cub ruling the sky

Bernhard flög med sin lilla Cub, som han fått ordning på. Jag tycker han har lärt sig bra nu. Får han bara i 15 gram bly i nosen, kommer modellen att flyga ändå bättre.

Bernhard sveper i väg sin Cub.

Cuben mot Pilkington

Min Ava försåg jag med min videokamera,  som jag tidigare sagt och jag flög en timma med kameran påslagen. Det ska bli synnerligen spännande att se resultatet. När jag redigerat och editerat filmen,  kommer det en länk här. Eftersom väderläget var så stabilt utan vind, bör resultatet, om jag inte fipplat med kameran,   ha blivit bra.

Sven dök upp med helikoptar,  som han skulle ställa in. Uno kom ner med sina impellermodeller och flög,  när jag var där,  med sin J35 Draken. Ett imponerande flygplan, då det har  princip samma rörelser i luften, goda och dåliga, som originalet har.

Uno skjuter i väg sin J35 Draken.

 

 

Draken visar magen..

 

 

Passering i planflykt 1.

 

Passering i planflykt 2.

Sväng med G-belastning

Lowpass.

En Draken och ett styck stolpe

Finalen med efterhand ökande Alfa.

Uno landade två gånger för säkerhets skull…..

Två nya flygare kom, gjorde en kort flygning och satte modellen i asfalten. Uno taláde med gossarna och visade våra flygregler.

Två nya medlemmar? som gorde en något vådlig flygning….

Senare kom Thommy,  som flög med Uno. Fast jag tycker,  Thommys modell är lite för snabb för honom……..

Men allt som allt en suverän eftermiddag. Det är såna här dagar, man kommer på,  hur bra det är,  att vara pensionär….

Allt bildmaterial (c) Copyright hangflygning.se

mats

Kategorier
Kuriösa modellflyghistorier

DET SISTA KAPITLET I HISTORIEN…..

 

om min bortflugna Ava i Hyltebruk 2007 skrevs i dag.

 

Som jag tidigare har beskrivit, flög ju min 3 m Ava bort för mig över skogarna i Hyltebruk, när jag en fin sommardag med knalltermik  besökte Björn och Daniel.

I korthet skedde följande: När jag med aktiverad aerodynamisk broms tryckte bort höjd,  fick jag en kraftig pitchup, som sled bort nosen med motor, reglage och LiPo. Modellen hittades efter tre dagar,  men drivlinan och nosen betraktade jag , som förlorad i de djupa skogarna.

Men det osannolika inträffade. Under ett av sina strövtåg i skogen utanför hemmet,  hittade Daniel minförsvunna  nos med innehåll !

Enligt Daniel , låg nosen jämte några tilhörigheter till de skogsarbetare , som höll på med avverkning. De tyder kanske på , att skogsarbetarna hittade nosen under sitt arbete och la den ihop med sin utrustning.

Tänk efter, att man just nu skulle avverka, att de hittade nosen i undervegetationen och att Daniel just denna dag var ute i skogen för att plåta älgar !

Daniel med min återfunna nos ! Än en gån Daniel, tack !

Detta är en kedja av nästan otroliga sannolikheter,  som tillsammans ska ha  giltighet och det gynnsammaste utfallet. Men det var det, som skedde och på Höka i dag,  fick jag den delen tillbaka, som saknades efter det olycksaliga haveriet, så att min Ava var helt återbördad.

Så här den ut,  när kom hem. Inga synliga skador, trots den ramlat  300 meter i fritt fall.

När jag kom hem,  testade jag min Megamotor och den gick utan problem, men jag ska byta lager i båda ändarna. Reglaget har inga synliga skador och jag har noga gjort  det rent . Reglaget var ett TMM  Pro. När det torkat ut,  ska jag testa det. Den fällbara proppen och spinnern var ok. Allt detta efter 4 år i naturen !

Spinnern och den fällbara propellern. Inget skadat utan allt i skick som nytt efter rengöring.

 Att min nos kom tillbaka, känns ungefär lika sannolikt som att vinna en miljon på lotto…..

Sån här tur har man väl bara en gång, men upphittandet av min Arrow nere vid Hovs Hallar,  var inte dåligt det heller. 

 Så låt aldrig hoppet fara !

Allt bildmaterial (c) Copyright hangflygning.se

mats

Kategorier
Video

LÄNKAR TILL FILMER PÅ VIMEO OCH YOUTUBE

 

lägger jag inte upp här på min blogg.

 

De enda länkar jag skriver in är länkar till mina egentagna filmer, eller i undantagsfall länkar till särskilda områden.

Det är ju ingen mening att fylla på med länkar, eftersom det är så lätt att söka efter det man vill ha på respektive site.

mats

Kategorier
Okategoriserade

NORDLIG VIND PÅ SÖNDAG

 

har yr.no lovat i sin prognos.

 

 Kinetic 400

Det låter härligt, för då kan vi dra till Hovs Hallar och flyga hang. Man har visserligen bara lovat svag vind, men min erfarenhet säger mig att håller riktningen, kan vi förvänta 3-4 m/sek och det är perfekt.

Så Björn, Blomman, Daniel, Roger och alla andra som är sugna på lite snabb flygning, sikta på  Hovet på söndag !

Kolla vilka som flyger och har sina bilar på parkeringen här:

 http://www.hovshallar.com/webcam.html

Här kan ni ringa och kolla vinden i realtid från en oss skärmflygare tillhörig väderstation på Hovet   0761397456.

Samtalet kostar som ett vanligt samtal. Rösten säger vindhastighet i snitt sista minuterna, vindriktning, byvind och temp.

mats

         . :