Mina egna personliga erfarenheter av 2.4 gHz

 

Efter att ha flugit 27 mHz, sen 1972 och på 35 mHz sen 1979,  beslöt jag för ett halvår sen att gå över till 2.4 gHz.

Orsaken var,  att jag var plågad av dålig funktion på 35 mHz. Jag skriver inte störningar,  eftersom jag inte kan dokumentera det med instrument. Felfunktionen yttrade sig som tillfälliga avbrott mellan sändare och mottagare, vilka jag kunde indikera med hjälp av att telemetriöverföringen mellan modell och mottagare upphörde att fungera.

Jag upplevde det inte som ett stort problem, som skulle hindra mig att flyga. Men flyger du dyra modeller, måste man minimera riskerna för felfunktioner.

Vi har på Höka inte förut varit plågade av ”störningar”, men flera har de senaste 2-3 åren upplevt , en sorts ”svarta hål”  där det lokalt uppträdde felfunktioner. Själv försökte jag placera min mottagarantenn, så den fungerar så bra den kan fungera. Alltså direkt från mottagaren ut genom kroppen till toppen av fenan.

Tyvärr hjälpte det inte. De intermittenta felfunktionerna dök upp i alla fall. Dessa fel uppträdde för mig bara på Höka. Aldrig på Hammars Backar vid Ystad, Hovs Hallar eller på andra ställen.

Då misstänker man, det är något lokalt. Jag har kollat frekvenserna med en spektrumanalysator runt 35 mHz, men när jag mätte, fann jag inget,  som inte skulle vara där.

Märkligt.

Man skulle kunna misstänka någon av  de industrierna, som ligger jämte oss. Till exempel den som använder plastsvetsar, vilka funkar som en mikrovågsugn, vilket i sin tur är en radiosändare i princip. Är dessa eller någon felaktig,  kan det hända att HF slinker ut och om allt är emot oss, skulle detta kunna påverka våra rx. Men jag  kan inte bevisa det, då jag inte kunnat utföra mätningar på plats.

När vi flög på 27 mHz AM, hade vi aldrig dessa problemen. Problem då var , att vid mycket sällsynta tillfällen,  kunde våra rx bli störda av PR-knuttar som sände i närheten av vårt fält, men detta var mycket sällsynt.

För att få min utrustning att fungera så säkert som möjligt förfinade jag installationen.En källa till oro var de ferritkärnor,  jag satt på servokablarna vid mottagaren för att slå ihjäl eventuell RF. Det visade sig att de gjorde mer skada än nytta. Inte konstigt förresten, om du kör en kraftig ström till dina servon genom en ferritkärna vid mottagaren skapas ett magnetfält som påverkar ingångskretsar och oscillatorer i mottagaren. De blir helt enkelt, kan vi säga, förlamade.

Det fungerade bättre efter jag tagit bort ferriterna. Dessutom hade jag filter på mina servokablar,  så min signal till servona till sida/höjd var galvaniskt särade mellan mottagaren och servona. Det satt en optokoppling mellan mottagare och servon. Jag använde den bästa motorkontrollen, en TMM Pro. Min mottagare var trimmad till absolut perfektion på min frekvens, vilket innebar den var mycket känslig och filterna släppte bara igenom det som skulle igenom.

Pingsmeetinget på Höka använde jag för att flyga termik med min HyperAva utrustad enligt ovan. På modellen hade jag en liten videokamera, som dokumenterade hela flygningen. Under 80 minuters termikflygning, alltså med avslagen motor, hade jag 22 stycken avbrott. Dessa avbrott yttrade sig som så att roder/motor gick till ändläge. Efter 2-3 sekunder neutraliserade roderna igen.

Förutom övervakning från en ombordvideokamera hade jag telemetriövervakning    och telemetrin slogs ut     med ”skarpa” kanter. Alltså bärvågen försvann inte sakta eller hackigt utan det var rätt av. Alltså 100% motttagning eller 0 % mottagning. Det säger mig,, att en intermittent signal med hög signalstyrka slog ut mottagerens ingångssteg. Ska jag försöka  dra en djärv slutsats av detta, är det att en maskin i närheten skapar en överton, som slår ihjäl mottagaren.

Då bestämde jag mig, nu eller aldrig.

Således beställde jag hos Staufenbiel en ombyggnadssats till min Mc 24,  innebärande att jag ändrar den till Spektrum 2.4 gHz. Jag byggde om, vilket var enkelt och jag installerade en 9 kanals mottagare i modellen. 

Problemet är att HyperAvan är väldigt slank i kroppen och det gör det svårt att rent fysiskt placera en rx, där man vill ha den. Antennerna på en 2.4 Spektrummottagare är ju korta, bara 31 mm. Att då få ut dessa stumpar genom kolfiber/kevlarväggen i kroppen är inte enkelt. Jag fick ut den ena fullt ut och den andra till hälften. Sen ut och testflyga. 

Räckviddstest med reducerad uteffekt från sändaren sa 40 m,  vilket är mer,  än vad som krävs. I väg med Avan för en spännande provflygning. Allt fungerade ok.  

När jag flyger med mina termikmodeller flyger jag på långa avstånd. I stället som normalflygaren, som i regel ligger inom 50-200 m från sig, flyger jag med en termikmodell 350-500 m bort, men jag märkte inga problem med tillförlitligheten eller funktionen.

 Men när jag flög rakt emot mig, då gick mottagaren in i FailSafemode. Detta tillstånd kunde jag provocera fram flera gånger. Antennen på min sändare hade jag i 45 graders vinkel till höger och framåt, för att strålningsmönstret skulle bli så bra som möjligt. Strålningsdiagrammet från sändareantennen, om antennen furngerar som tillverkaren lovar,  ser ut som en donut trädd över antennen, så man ska inte ”peka” med antennen mot modellen, då man då har det sämsta utfallet från sändaren.

Ok hem och fundera. I mina lådor hade jag några satellitmottagare försedda med 15 cm långa feedrar till antenn. Jag satte in två satelliter, drog ut feedrarna på båda sidorna om kroppen och lät de hänga ner. Ut och provflög och det fungerade.

Alltså,  det är extremt viktigt, om man har kolfiberkropp,  att man får ut antennen från kroppen. Skilj på feedern och antennen. Antennen är de yttersta 31 mm av feedern. Jag har flugit extremt långt bort och lågt utan att få någon felfunktion.

Så med min HyperAva och dess nuvarande setup känner jag mig säker. 

 Jag vet , att förståsigpåare som vet allt säger: ”Jag har aldrig haft problem med 2.4 gHz”. Tur för dessa. Frågar man hur långt bort dessa flyger från sin sändare handlar det oftast om  50-200 meter max. Därmed saknar deras flygning helt relevans,  med det sättet jag beskriver att flyga.

För  flyger du termik,  flyger du mycket längre bort och det ställer andra krav på installation och utrustning. Till mina enkla Blue Phoenixmodeller har jag testat billiga parkflyermottagare för 100 spänn från Kina. De funkar precis som man kan förvänta för det priset enligt manualen, räckvidd 300 meter.Som ett experiment lödde jag på två koaxialkablar på mottagarna med antenner i ändarna för att se, om räckvidden ökade. Det gjorde den, men det var inte värt besväret.

I min gamla Blue Phoenix har jag en fullräckvidd 6-kanals mottagare och där har det fungerat ok. För att säkra funktionen på min andra Blue Phoenix  köpte jag 6-kanals fullräckviddsmottagare med 15 cm långa feedrar, så jag får ut antenn från kroppen. Dessa har fungerat utan problem.Så i framtiden kommer jag bara att köpa fullräckviddsgrejor .

Det pratas mycket om funktionerna på 2.4,  som man har nytta av. Enligt “snacket” skulle man kunna se,  om man haft avbrott mellan rx/tx under flygningen. Ja det kan du, om du kopplar till ett särskilt gränssnitt,  så du kan tömma minnet i rx.

Det finns en led som ska blinka,  om du haft avbrott. Javisst, den blinkar om du haft avbrott i strömförsörjningen, inte om du haft avbrott i förbindelsen. Detta gäller Spektrum.

Har du Spektrum, lärde jag mig efter erfarenheten, att man ska programmera FailSafeläget enligt Advanced Fail Safe. Det betyder,  du ställer in alla kontroller som du vill, de ska vara efter att modellen gått in i FailSafMode. Flyger du elseglare eller elkärra kör inte med Default, för då drar motorn på till ca halv gas, om mottagaren går in i FailSafe. Det gjorde det för mig, när sändareacken gav upp andan. Så glöm inte programmera så motorn stängs. Jag programmerade mina segelmodeller så att jag slog av motorn och trimmade modellen i en mycket svag sväng och modellen i loopingplanet så den precis flöt utan stall. Därefter landar jag och sparar inställningarna på sändarens trimknappar till FailSafe. Går nu modellens mottagare in i FailSafe kommer den med avslagen motor att glida och förhoppningsvis landa under relativt kontrollerade former.

När min Spektrum går in i FailSafe, det vill säga om jag stänger av sändaren , då  jag flyger och sätter på den igen, så tar det 3-4 sekunder, innan den bundit ihop.

Strömförbrukningen i sändaren, en Mc 24 Gold Edition, är ca 170 mA, varför du har gott om kapacitet att flyga,  om du använder en 2500 mA LiPoacke. 170 mA betyder att slutsteget suger ca 100 mA och display och den digitala biten drar ca 70 mA. Detta som en approximativ skattning.

När jag var på IGG-meetinget på Ålleberg,  flög grabbarna med sina storseglare på 35 mHz. Jag frågade varför och svaret var,  att de litade inte fullt ut på 2.4 gHz. Problemet med den påstådda opålitligheten är nog att härleda till det problemet,  jag hade med kolfiberkropp och antennplacering. När jag var i Tarp flög jetflygarna på 35 mHz och jag fick samma svar där. Bland annat av en framstående dansk pilot, som besökt oss på Höka.

Nu kommer ju 2.4 att utvecklas och bli förhoppningsvis bättre och därmed kommer förtroendet för denna frekvens att öka. Jag hade gärna sett att EU, som bestämmer direktiven om radiosändare/mottagares prestanda , hade gett oss i stället för 100 mW uteffekt 400 mW power. Om du vill fördubbla räckvidden på din sändare, ska du i princip fyrdubbla uteffekten.

 Men eftersom vi delar frekvenssnitt med mycket annat som nätverk, telemetri och tonvis med annat, inser jag, att det är svårt att allokera andra frekvenser,  eller ge oss rätt till högre effekt i sändaredelen,  utan att vi orsakar störningar för andra tjänster, som vid delar bandbredd med. Det förekommer, att de som vill säkra upp kontakten mellan sändare och mottagare, köper tillsatser som nya sändaremoduler med 2 watts inmatad effekt i stället för 0.1 watts inmatad effekt.

Det är ju emot först och främst EU-direktivet och därmed bryter man också svenska lagar och framför allt förordningar.

Personligen tycker jag inte, att teknologin för det vi använder på 2.4 gHz är så där superimponerande. Det är en teknologi, som är ett derivat från mobiltelefontekniken. Jag hade föredragit en frekvens runt 400-800 mHz i stället för 2.4. Varför ? Gynnsammare vågutbredning och lite enklare att konstruera eftersom frekvensen är lägre. Allt blir lättare att hantera. 

Mitt slutomdömme om 2.4 är:

 Det har kommit för att tillsvidare stanna.

Man ska vara mycket noggrann med mottagarens antennplacering, speciellt om man har kolfiberkropp.

Man ska utnyttja Satellitmottagarna för att skapa så goda förutsättningar som möjligt för mottagaren.

Man ska noga ställa in FailSafe, så det blir vad man förväntar.

Läs instruktionen noga  innan du flyger och programmerar.

 Tro inte på allt som sägs och ryktas !

Sen behöver man ju ingen frekvensklämma heller…..

Jag länkar inte till något, för det finns oändligt med synpunkter på nätet.  Tyvärr mindre av fakta. Så googla om vill fördjupa dig. Men ovanstående var mina erfarenheter.

mats