ATT TROTSA VÄRMEN…

…går avgjort lättare,

om jag tänker 6 månader framåt …

Tror du jag backar med mitt termikflygande för lite värme ?
Nix, då känner du inte en seg pensionär. För ge upp…aldrig !

Ingressbilden ovan med min Ava liggande på en gulbrun vall,
är antagligen sinnebilden av en varm och torr sommar.
Men vi har haft torra somrar förr.
Exempelvis 1959, 1975 och 1976. Sådan är naturen.
Allt är föränderligt.

Kanske människor med lite historisk kunskap önskar,
att vi ännu en gång fick tillbaka“Den lilla istiden”, vilken
vi i Norden upplevde under 1600-talet.
Minns tåget över Bälten under vårt krig med Danmark,
då Erik Dahlberg som var fälttygmästare kom på,
att isen höll att marschera på, vilket möjliggjorde ,
att Karl X Gustav kunde hota Köpenhamn.

Senaste 7 veckorna har bjudit på för termikflygaren
och i viss mån för oss hangflygare ett enastående väder.

Tack vare att högtrycket över Skandinavien har legat stadigt
parkerat, som ett resultat av jetströmmens bana, har vi blivit
förunnade svaga vindar mycket sol med höga temperaturer.

Tyvärr har det medfört, att nederbörd kommande från sydväst
inte har kunnat in över oss. Det skandinaviska högtrycket har
inte haft svårigheter att motstå angrepp från lågtrycken.

Allt tillsammans har det gjort, att vi nu i Juli 2018 har ett
gigantiskt nederbördsunderskott räknat 2017-2018.
Stora problem för jordbruket, där vallarna där man tar
kreaturens vinterfoder har bränt ner och antagit en brunvit färg.

Dricksvattnet kan också bli en bristvara, vilket vi kanske inte
hade räknat med i ett land så rikt på sötvatten…

Hoppas jetströmmen ändrar sig, så låset till Skandinavien går
upp för nederbördsrika lågtryck.
Bild på jetströmmen finns nedan.

Med tanke på att skräppressen, alltså kvällstabloiderna, älskar
att beskriva något med överdrifter, förväntar jag mig, att
Exessen ska skriva i rubrikerna “Kaostorka”….

OK, nog om vädret, det är vad det är och vi kan inte göra nåt
åt det, om man inte är rättrogen miljöpartist…eller skyller torkan på
president Trump i USA. Vem vet…han kanske förbrukar kopiösa
mängder vatten, då han vattenkammar sin frisyr…

I dag torsdag for jag ut kl 0900 till ett flygställe för att
få mig några timmar i termiken med min kompis Tant HyperAva.

Jag fanns på plats med modellen monterad, kameran
laddad och telemetrin aktiverad 0915.

Det fanns redan då Cu-bildning och jag vill säga, det var 1/8 Cu
med bas på 1500 m. Vinden var växlande men tryckvinden
var ostlig. Jag startade, steg med el till 75 m, där jag stängde
motorn och kurvade i en ettrig blåsa. Blåsan så här tidigt var
trång, men den hade mycket lyft i sig.

Åkte snabbt upp till en bekväm höjd, satte mig i min flygstol
med en vattenflaska inom bekvämt räckhåll och förberedde
mig för en rejäl tur på 1.5 timma…tills jag kom på, att jag
glömt slå på min kamera, eftersom jag inte fick bild på monitorn…

Japp, det är bara att landa då. Vilket jag förberedde på vanligt sätt.
Landa skulle jag göra in mot hanget, eftersom vinden var ostlig.

Jag kom in perfekt, möttes av stark turbulens vid hangets kant,
tappade höjd och modellen försvann under kanten.

Ok tänkte jag, den ligger vid kanten, så ingen panik…fast min
variometer indikerade höjdförlust och det betydde ju, att modellen
fortfarande flög, även om jag inte såg den !

Det tog 2 -3 sekunder innan jag förstod hur det låg till och då slog
jag av sändaren, så modellens mottagare skulle gå in i Fail-Safe.
Efter 3-5 sekunder tystnade telemetrin och jag förstod, att min
modell slutligen landat.

Enkla puckar tänkte jag, den ligger framför hanget. Den tanken
kunde jag snabbt glömma, för framför hanget eller just nedanför
fanns ingen Ava…

Framför hanget finns en 5 tunnlands kornåker. Du vet hur det är
att hitta en modell i en kornåker vid denna tiden, då stråna är
som längst…?

Jag gick längs hangkanten fram och tillbaka 2 gånger, körande
mitt sido- och höjdroder för att om möjligt kunna lokalisera
modellen med servorasslet.

Intet kunde jag höra. Jag drog på motor för att kanske höra
proppen tugga i kornstråna, men lika tyst där.

Alltså gick jag ner till åkerns kant, gick fram och tillbaka
2 gånger under kontinuerligt körande av sida och höjd.
Tyst som i en grav.

Tillbaka upp på hanget och fundera, vad hade hänt.
Från det modellen försvann under kanten, så flög den ytterligare
6-8 sekunder.

Det betyder den bör ha flugit 7 sekunder och tillryggalagt
ca 50 – 60 meter.

Jag borde kunna höra servona på det avståndet, det var min slutsats.

Jag kontrollerade noga kornåkerns yta, för att kunna se tecken på
att en Ava något abrupt hade landat, men intet var att se.
Nu gick jag nerför grusvägen och halvvägs vek jag av och gick
ner till åkerkanten. Jag körde servona, men intet hördes.

Om min modell gått i FailSafe och “fastnat” där, beslöt jag att
slå av och slå på sändaren igen.
Då jag slog på sändaren, hörde jag utifrån kornåkern ett rasslande
från propellern.
Nu hade jag information, som pekade ut riktningen i någon mån.
Jag prövade åter att köra motorn, men den startade inte.

Alltså beslöt jag att marschera ut i grödan. Jag gick mot den plats,
där jag tyckte, jag hörde ljudet.
Efter att ha gått ca 35 m ut i åkern fortfarande ingen glimt av Avan
Jag beslöt att gå 10 m till rakt ut.
Då jag gjort det, stannade jag och spanade. Till min glädje kunde
jag skymta min Avas stabbe 3 m från mig. Jag gladde mig verkligen
åt att jag fann min modell inklusive min dyra kamera.

Men i en kornåker måste jag vara högst 3 m från modellen för
att kunna se den. En modell i en sädesåker har en makalös
förmåga att försvinna.

Problemet var att kornet var glest, stråna var starka.
Det gjorde, att modellen sjönk ner till marken och maskerade sig själv.

Kanske jag skulle sätta in en signaltuta i modellen. Problem är, var den
ska sitta, då modellen har dåligt med plats för mer elektronik. Kanske
jag skulle montera en stroboskoplampa i toppen av fenan, vars blinkande
skulle kunna fånga mitt öga ?

Nåväl, uppkommen till pilotplatsen kollade jag Avan och den skada
som uppstod under modellens solitär flygning, var att de båda
polyamidskruvarna , vilka håller vingarna hade knäckts vi nedslaget.
Precis som de ska göra. Jag kom billigt undan.

I med nya skruvar, sätt på kameran och ny start upp mot en sky,
som började fyllas med Cu Congestus och Cb. Vid en första hastig
titt uppåt drog jag slutsatsen, att det blir nog ingen åska här…

Min första blåsa tog jag på 75 m och den var stark. Torrrtermik
kan var stark den också. Just över mig fanns det ingen Cu-bildning,
men inåt landet blommade det kraftigt och högt. Det rådde kraftiga
vertikala rörelser i luften.

Uppe på min “Bekvämlighetshöjd” kunde jag glida omkring
bekymmerslöst. Vinden var nästan noll, varför jag inte drev
iväg, då jag kurvade.

Men min njutning av flygningen avbröts av en blixt och knall
ett par km från mig. Skulle jag avbryta ? Nä, jag kör en stund
till, eftersom Cb-molnen med åska och nederbörd låg
ca 8 km från mig.

Torrtermiken avlöstes efter hand av molntermik i form
av många små nybildningar, som höll mig på säker höjd.
Ljuset i går då jag flög var besvärligt. Det gällde att inte ha
för stort avstånd till modellen ,eftersom det förekom dimmoln
på lägre höjd, som gjorde att även en 4- m modell var svår att se.

Vem vill flyga bort en modell ? Inte jag i alla fall.
Jag tror, alla aktiva modellflygare har flugit bort en modell och
funnit den igen eller inte. Den som säger, han aldrig blivit av
med en modell under flygning är antingen inte en aktiv flygare,
eller så drar han en vals.

Att flyga bort en modell är inte en nödvändighet, om du flyger.
I de flesta fall finner man sin modell igen, om du letar i
enlighet, med den fakta du har. Sen finns det naturligt-
-vis övernaturligt duktiga flygare, som aldrig flugit bort något….

Men jag frågar mig om dessa överhuvudtaget har flugit ?

Låt mig ta ett exempel från min egen modellflygverksamhet,
då jag flög bort en modell:

Jag och Robert från Norrland stod och njöt av vår flygning en
härlig sommardag på Hovs Hallar. Våra båda modeller gled på
en säker höjd och vi flög på ett avslappnat sätt.
Lite för avslappnat för mig, då vi stod och pratade. För jag kom
plötsligt på, att jag styrde Robbans modell….Du förstår min tanke,
var är min modell ?
Jag spanade snabbt av skyn, men inget syntes. Däremot hördes
5 sekunder senare ett rejält brak bakom hanget på Platån. Det var min modell,
som slog ner i en enebuske.
Modellen i lagom stora balsabitar. Så går det, då man står och
pratar i stället för att flyga.
Denna gången lagade jag modellen på kvällen, tack vare det var
en balsamodell.
Med CA-lim fick jag ihop flygplanet. Dessutom en snabb spackling
och slipning, så jag kunde spraya modellen efter morgonkaffet.

Spiriten var åter fit for fight !

För tänjer man gränserna, utmanar man alltid modellens öde…

Efter 1.5 timma i skyn avbröt jag och landade för en vätskepaus.
När jag satt i min stol, kom en man gående för att bese fornminnena.
Det märkliga var att han 1:Var modellflygare , 2: medförde en GoPro
som var samma som en av mina, en GoPro 3+.

Jag erbjöd honom en plats för hans kamera på min modell,
så han skulle få lite minnen från platsen. Bilder fick han
då jag flög 15-20 minuter med hans kamera i mitt GoProplasthölje
på Avan.

Piloten från Italien hette Trucco Grandi Ladri och är bosatt
i Basilica di San Marco Venedig.
Efter fotosejouren gick vi till hans husbil och förde över bilderna
till hans laptop.

Åskvädret tilltog vilket dock inte hindrade mig att flyga ännu en
vända. Till en början var termiken god men snabbt ändrade det
sig.

För att först ha bjudit på utbredda områden med stig ,blev det
i stället stora områden med sjunk. Jag kunde känna hur
temperaturen sjönk, vilket indikerade att det var kalla nedsvep
från framkanten av åskfronten.

Jag förbrukade den acken, som satt i modellen och dessutom
testade jag FailSafeläget i luften.
Det gör jag då och då för att kolla, att modellen går in i
förhandsinställt läge.
Det stämde ganska bra, men jag justerade sidoroderutslaget
för att minska svänghastigheten.

Sen blev det till att landa, då det kom några regnstänk.
Demontera Avan och emballera den i sitt fodral.
Eftersom jag vet, det växer körsbär här, tog jag en vända
bort till de med röda bär fyllda grenarna. Vi har haft torrt
och det medförde att bären inte var jättestora, men å andra
sidan var smaken och sötman utomordentlig. Körsbär ska man äta
vid trädet, de smakar bäst där. Hur många kärnor jag svalde av misstag ?
Många.

Bilderna tog jag med min och hans GoPro och markbilderna tog
jag med min Mobius. Ännu en flygdag fylld av äventyr, svett och termik !
Det upplever du aldrig i dvala framför en tv !

Spänn fast dig så åker vi !

Jetströmmen i dag söndag 15. Juli