Mina modell ramlade ner…efter att min wifi i Gopron hade stört min rx. Ett problem jag känt till länge, men genom olyckliga omständigheter hade jag aktiverat wifi då jag monterade kameran.
Skadan var att vingspetsen bröts av och blev söndertrasad.
Efter mycket möda och lång tid fick jag ihop det. Naturligtvis var jag nyfiken på, hur den skulle flyga ?
Alltså jag ville veta, om de utomordentligt goda egenskaperna påverkats av min reparation.
Så ut i fin flygväder, 3 m/sek lite solinstrålning.
Borde gå bra.
Det gjorde det också. Modellen flög lika bra som förut.
Jag fick 1.5 timma i luften i svag men utbredd termik ihop med migrerande vråkar av olika slag och glador.
En lyckad dag på alla sätt.
I morgon ska jag ut igen, då det är lovat ännu bättre väder. Jag tar alla chanser att få luft under vingarna !
Bilderna tagna med min lilla Mobius, där bilderna är klippta ur videomaterial.
I fredags var jag ute i det vackra termikvädret för att ge min fina Ava Pro luft under vingarna.
Min vanliga plats för termikflyg var grön och inbjudande, där den ligger på toppen av en ås, som reser sig över det Halländska kustlandskapet.
Allt såg bra ut, så jag var förväntansfull.
På modellen hade jag fäst en GoPro, som tog ett par stillbilder i sekunden. Jag hade med kameran, eftersom jag ville få ett par fina, förhoppningsvis, bilder på de laddade Cumulusmolnen.
Alltså montering, koll av roder att de går på rätt håll och fulla roderrörelser. Allt klart.
Nu återstod bara att starta min GoPro.
Start och just som jag släppte modellen kom en tanke:
Kom jag åt wifi-knappen på kameran, då jag slog på den ?
Jag vet, att om jag har wifi påslaget på min GoPro, kommer den att störa min mottagare, då fältstyrkan från min sändare sjunker med ökat avstånd.
Mitt beslut, vilket var felaktigt, blev att fortsätta stigningen. Jag var ju så sugen att flyga.
På 50 m höjd blev det fullt sidoroder åt vänster…
Modellen i störspiral nedåt. Jag drog aerodynamisk broms och stängde motorn.
Jag gjorde allt vad 52 års radioflygande lärt mig för att komma ur detta okontrollerade läge.
Inget hjälpte, utan modellen försvann med ett glatt visslande ner i vallen 100 m från mig.
Det var som en spann kallt vatten över mig. Dels för att modellen flyger så väldigt bra och dels så kostar en Ava Pro lite kulor idag…dessutom på grund av gangstern Putins angreppskrig på Ukraina, är det omöjligt…att handla av Wladimir Models.
Jag kunde inte se modellen, då den låg bakom en liten vall, men hoppet hos mig fanns, att den skulle vara hyfsat hel.
DÅ jag kom fram, hade vingen separerat från kroppen. Jag använder alltid polyamidskruvar till vingen, vilket ger vingen möjlighet att lossna, vilket förhindrar, att kroppen trasas sönder, vilket skulle skett, om jag använt stålskruv.
Kroppen såg hel ut tack och lov, men ena ytterpanelen med vingörat var helt avbrutet och söndertrasat.
Som alltid vid en smäll är jag noga att samla ihop alla lösa delar. Som Pär Lundqvist sa till mig för 50 år sedan då vi började flyga tillsammans: Det går fortare att laga en modell än att bygga nytt.
Jag kände mig ganska vesen, då jag gick till min pilotplats.
Då jag kollade radio så funkade den, men wifi på min GoPro var tillslaget !
Det kändes ok, att jag funnit orsaken till haveriet.
SÅ hem och upp med grejorna på byggbänken.
Det är inte som att laga en balsamodell då man ska fixa en modern segelmodell. Kolfiber, kevlar kräver sin speciella hantering.
Jag lade en hel dag på att få ihop vingpanelen. Det blev ok, men det stora problemet var, där vingörat var fäst vid vingdelen; Här hade man använt en stående kolfiberbalk för att stärka konstruktionen. Den var ju nu avbruten och det gällde att fixa en ersättning till balken.
Efter mycket funderande borrade jag nya hål jämte den gamla balken i vinkel, så V-formen på örat skulle bli korrekt. Därefter tog jag en 4 mm fyrkants kolfiberbalk och limmade in.
Balken hjälpte mig också att fixera örat vid limningen.
Det blev mycket bra och förhoppningsvis så starkt, som det krävs.
Jag har aldrig gillat att “laga” Oralight, men nu var jag tvungen. Aldrig tycker jag det blir bra och snygg…
Men det blev halvbra och kommer att fungera.
Andra skador var att servoarmen till sidorodret hade gått av så det krävde en god stunds pyssel.
Kroppen som är av kolfiber hade fått en skada som var sprickor i materialet. Jag funderade på att förstärka skadan med kolfiberväv, pensla på epoxiplast och vira runt tape och fixera. Detta fungerar bra, det vet jag av erfarenhet. En sådan lagning väger nästan inget heller, eftersom då man virar tapen, så pressar man överflödig plast mot änden, som jag sen kan torka bort.
Nu gjorde jag i stället en lättare lagning. Jag tog Biltemas CA-lim och lade i alla sprickor och drog på accelerator.
Det visade sig att lagningen blev mycket stark, så jag slipade och sprayade på klarlack.
Done deal.
Då allt var lagat, monterade jag och testade, att allt fungerade till belåtenhet, vilket det gjorde.
Nu blir det till att provflyga.
Jag kollade vad en vingspets kostade hos Wladimir… De säljs i par och betingar mer än 4500 kr i pris…
Det kostar att vara modellflygare.
Bilderna är inte från min Ava utan är då min Spirit Elite tappade strömmen på Hovs Hallar och blev pulveriserad då den for igenom ett träd…Så det är bara en illustration.
Tja, det beror vilka preferenser och värderamar man har.
För mig är modellflygning något som ger mig mycket upplevelser.
Både positiva och negativa. För mig har det varit mycket positiv input. Alla dessa goda saker lagras i min hjärna och hågkomsterna stimulerar mitt tänkande och fantasi, vilket gör livet härligt !
Alltså modellflyg medför så mycket mer än själva det mekaniska flygandet. Modellflyg är för mig porten till upplevelsernas förlovade land.
Dagens flygning med en termikmodell väckte många tankar, vilket jag i någon mån beskrivit i undertexterna på mina bilder.
Syftet med dagen förutom att flyga termik var att försöka fotografera migrerande ormvråkar, som nu samlas i stora mängder för färden mot Afrika och södra Europa, där de tillbringar vintern.
Därför hade jag monterat min trogna GoPro på kroppen av min modell och ställt in den på video. Det går ju alltid att klippa bilder ur en video, även om kvaliteten inte blir bra.
Termiken var av typen “Torrtermik” , vilket innebär att den stigande varmluften inte når sådan höjd, att dess fuktighet kondenserar och bilder de ulliga sommarmolnen, eller som det heter Cumulusmolnen.
Att fuktigheten inte kondenseras beror på ett spärrskikt, som kallas “Inversion”, vilket kan vara ett lager med varm luft, som spärrar den stigande luften, då energin i termiken inte räcker till att komma högre.
Jag hade tur med fåglarna, för det fanns gott om “Skruvar” med rovfåglar, vilka kurvade upp sig i termiken, för att de sedan skulle kunna glidflyga vidare söderut. Rovfåglar flyger energisnålt och utnyttjar termiska uppvindar mycket skickligt.
Att fotografera en fågel i luften från min modell… det är inte lätt, eftersom man hela tiden får chansa med riktning av kameran. Går det så går det…
Efter mer än 2,5 timma i termik var jag nöjd, packade hop och for hem nöjd.
Men allt har två sidor…då jag monterade minneskortet i datorn, så jag att acken i kameran gett upp andan i ett ganska tidigt stadium…Alltså Murphys Lag gäller…
Jag fick några bilder, men de som jag var säker på borde blivit bra, de blev bara en förhoppning.
Nu har jag bytt acke i kameran och det kommer fler tillfällen.
Dock inte i dag då det ska bli relativt frisk vind, vilket är ett aber, då man flyger termik. Exempelvis om det på 100 m höjd blåser 6 m/sek, betyder det att för varje termikvarv jag gör, så kommer modellen att driva i väg ca 25 m..
Alltså förstår du att 5 minuters termikflyg i frisk vind driver modellen åt lä en avsevärd sträcka.
På söndag blir det Hovs Hallar, där yr.no har lovat svag nordvästlig vind.
Det ser jag fram emot ! En söndag på Segeltorpshanget i svag vind…härligt.
Här kommer lite bilder som är klippta och kraftigt uppdragna från videon, därav kvaliteten.
Jag är ingen vän av knivskarpa bilder, som visar ett statiskt objekt…hellre lite suddigt som fantasin stimuleras av…
Luta dig tillbaka…
En glada flyger rote med mig. Det finns en liten “Koloni” med glador, just där jag flyger.
Gladan är en ganska risig termikflygare. Det är en piece of cake att stig ifrån den, om man ligger ihop i en blåsa.
Ormvråken är mycket skickligare.
En glada drar fram axlarna för att kunna öka hastigheten.
4 ormvråkar.
Gladan är en skoningslös predator.
Gladan med sitt typiska kännemärke; den kluvna stjärten.
Här reagerar gladan på min annalkande modell.
Min rote etta.
Avstånd till fågeln är mindre än två meter.
GoPron gör, att det ser ut som 10 m…
Förr hette traktorerna, Volvo, Bolinder Munktell och Fordson. Nu heter de Valmet och John Deere…
Dammet som harv/såmaskin drar upp fångas och stiger upp med termiken.
Kan inte bli bättre; Min modell, Biltemstol och fint flygväder med vacker natur.
Tiden rusar, som vanligt, då man är lite äldre
alltför fort.
Årstiderna växlar lika fort som veckorna gjorde
i unga dagar.
Ja, jag vet, det är perspektivet på hur vi ser på
begreppet tid. Förresten, om du är filosof,
vad är tid ?
Under min verksamhet som modellflygare har jag
som regel att dokumentera, vad jag gör.
Dels med ombordkamera och dels med min Mobius
fäst på mina solglasögon.
Varför jag dokumenterar ? För att kunna tänka tillbaka
och minnas min goda upplevelser. Bilder är ett sätt
att hjälpa hjärnan återskapa ögonblicken.
Platsen där jag flyger med min Ava Pro är utmärkt.
Den ligger högt, över omgivande terräng, vilket gör
att sikten blir god och det finns inga hinder.
Dessutom, det viktigaste då jag flyger termik, platsen
är relativt opåverkad av termikflygarens värste ovän,
vilket är sjöbrisen, vars relativt kalla luft spolierar
möjligheterna för termik.
Platsen ligger 8 km från kusten, vilket gör att sjöbrisen inte drar igång, om den gör det, förrän vid 14-15-tiden.
Sittande i min Biltema däcksstol sitter jag här och njuter
av mitt modellflygarliv.
Här några enkla bilder från sommaren som passerat.
Mobius på solglasögonen som tar 4 bilder/sekunden. Ett enkelt sätt att fotografera sin modell.
3/8 Cu. Precis vad jag önskar.
Som alltid…min gamla trogna GoPro 3+
Pilot och AvaMin flygstol i skuggan av bagageluckan.
Vi hade fint termikväder i onsdags och jag for ut med min Ava Pro för att få mig några varv i luften.
Platsen, där jag brukar flyga termik med mina modeller, är vid Haga, Eldsberga, eftersom det inte är är speciellt hårt drabbat av sjöbrisen, som ju är kall luft vilken sugs in från havet, då landet blivit uppvärmt. Sjöbrisen är en effektiv spärr för konvektionen.
Första start utförde jag mot en nästan molnfri himmel
med små tussar av nybildade Cumulusmoln här och var.
Lovade gott.
Klättrade med motor till 50 m där jag fick anslutning till en trasig blåsa, som jag efter att ha kämpat en stund lyfte mig så högt jag ville.
Min Ava har en GoPro monterad så den filmar parallellt med vingen snett vänster. Man vet ju aldrig, vad som kan ske.
Jag lade märke till, att vråkarna har börjat sträcka söderut mot södra Europa och Nordafrika inför vintern. För mig tycktes det vara en tidig migration.
Bland vråkarna dök det upp glador, vars förmåga att flyga termik är långt underlägsen vråkarnas och för att inte tala om min Avas förmåga.
Jag låg i en termikblåsa och kurvade och jag var väl inmallad i termiken och steg med ca 3 m/sek enligt
min vario.
Över mig vinglade en glada och som tur var, låg hon också i en högersväng. Eftersom min Ava flög mycket effektivare, än vad gladan gjorde, kom jag ifatt och det som jag inte ville ske skedde.
Jag flög på gladan underifrån. Konstigt hon inte fick hjärtslag, men hon vek ner åt sidan med ena vingen infälld.
Jag tänkte, att hoppas jag inte skadade fågeln… Efter några sekunders vingel i luften fick hon ordning på fjädrarna och flög ner till en träddunge, där jag vet, det häckar glador.
Så förhoppningsvis kom hon ur kollisionen med bara en näradödenupplevelse i bagaget !
Dagen blev fin för mig modellflygare tills klockan blev 14, då sjöbrisen kom.
Så jag landade och packade ihop och åkte hem nöjd med dagens upplevelser. För det är ju goda upplevelser, som är meningen med livet.
Tyvärr fick jag inga bilder då jag flög på gladan.
Men jag fick ett par andra.
Du ser, att då man är ute och flyger med sina modeller, då händer alltid något oväntat, som sätter krydda på tillvaron !
Det sker aldrig, då man ligger i dvala på en soffa framför en tv…
Häng med !
Min nästan nya Ava Pro klar för start. Tyvärr fick med mina vingspetsar från min gamla Ava i morgonbrådskan. Men dessa funkade oxå !
Skyn vid Haga kl 1000 med begynnande Cu-bildning.
Vy mot Halmstad kl 1430 då sjöbrisen satt in. Som du ser helt fritt från Cu-moln…
…och få njuta vindstilla, sol och härlig flygning.
Efter att ha upplevt OT FriFlyg SM i Bollerup med regn, blåst och 15 C, kändes det mycket förväntansfullt att få ge sig ut med en segelmodell i fint termikväder bara en vecka senare.
Om inte annat är det en bekräftelse på vårt omväxlande
skandinaviska väder.
I fredags var det vindstilla…Förutom den lilla vind,
som uppstår då en termikblåsa släpper och luft sugs in
för att ersätta den stigande luftmassan.
Det var 24 grader och i skyn hade vi 3/8 Cumulsmoln med mycket nybildningar.
Kombinerat med i stort sett obefintlig vind startade jag min Ava Pro 1045 precis.
På 50 m fick jag en anslutning till en stark blåsa. Den var inte så stor till en början, men sedan… Det blev hiss rakt upp !
Det enda jag gjorde, efter att min variometer glatt tutade under hela termikvarvet, var att sätta mig i min flygstol och njuta av mitt flygande och naturen.
Jag har sagt det förut, något som alla termikflygare vet; Det är inte svårt att komma upp, det kan vara svårt att komma ner, då termiken är stark.
Man måste ha aerodynamiska bromsar.
I dag var termiken över 100 m mycket stark och framför allt utbredd över stora områden.
Kunde inte vara bättre. Vilken tur man är modellflygare, så man får njuta av tillfällena till flygning.
För det är så med mig, att jag flyger eftersom det är så roligt i dubbel bemärkelse.
“Rolig” betyder ju på danska “Lugn” och det är
just vad det är.
Mina inre batterier är i regel fulladdade efter en dags flygning.
Märkligt nog observerade jag inga migrerande ormvråkar…Det är ju dags nu för de att flytta till Spanien eller Nordafrika.
Då klockan var 1400 inträffade något märkligt, då vinden på 30 sekunder vände 120 grader.
Efter att vinden varit NO drog den snabbt över på väst. Den ökade till 5-6 m/sek verkligt snabbt och temperaturen sjönk ett par grader.
Naturligtvis förstod jag som segelflygare, vad det var. Det var sjöbrisen, som började pumpa in sval laminär
luft från havet.
En vanlig process då inlandet värmts upp och där
luften stiger. Då sugs sval luft in från Kattegatt för att jämna ut förhållandet mellan kall respektive varm luft.
Så det var bara att avbryta försöken att flyga termik. Det fanns ingen adiabatik under 250 m !
Men jag fick flyga från 1045 till 1410 ! Inte dåligt !
Så en nöjd och glad modellflygare drog sin kosa hemåt efter en dag med det han helst gör: Flyger !
Jag har mer än 1200 timmar i luften sammanlagt på mina Avor nu…
Söndagen tycktes bli en verkligt fin dag för termikflyg. Ett högtryck växte in, vilket garanterade solinstrålning, som borde generera mycket termik.
Det blev solsken och vinden höll sig på 2-3 m/sek från väst.
Alltså iväg till ett flygställe, montera modell, kolla att allt fungerar och iväg.
Det här blir lätt som en plätt tänkte jag, då jag såg alla Cu-moln och alla snabbt växande nybildningar.
Trodde jag ja…Efter en stunds flygning förstod jag att alla segelflygares gissel, sjöbrisen pumpade på.
Klockan var ca 12, vilket är just den tid, då vi möts av sjöbris på Västkusten .
Det fanns ingen flygbar termik under 120 meter. Jag försökte verkligen och jag höll på i 2.5 timma, innan jag packade ihop.
Termiken under 120 m var svag, trasig och turbulent. Jag tror inte, jag flög mer än 5 fulla termikvarv.
Med det menar jag, att varion pep stig under hela varvet.
Men jag deppade inte för detta, därför jag kom ut i naturen och om inte annat, fick jag se migrerande omrvråkar och vimsiga… glador flyga termik.
Jag tog lite bilder med min Mobius och GoPro för att dokumentera min flygning.
Det finns en skiss, som förklarar de termiska förhållandena i dag.
Den svarta linjen markerar marken. Då solen skiner, kan det uppstå sjöbris vid kusten.
Marken värms upp snabbare än havet. Luften över land stiger och den ersätts med kylig havsluft, som sugs in.
Eftersom havsluften är relativt kall, kommer den att glida in närmast marken.
Efter en tid har den kalla havsvinden värmts upp av markens absorberade värme och fått samma egenskaper
som den “vanliga” luften, dvs den blir labilt skiktad
och det märker du, genom att Cumulusmolnen växer
upp i inlandet.
Här vidsödra Västkusten brukar sjöbrisen nå ca 20-25 km in över land.
Luften ovanför havsluften är labilt skiktad och termiken löses ut som vanligt.
Det är därför man måste komma över den laminära, kalla sjöbrisen för att kunna få anslutning till termiken.
Sjöbrisen är en gigantisk pump, som på dagen skickar in kall havsluft över land och som under natten vänder riktning, då marken svalnar fortare än havet.
Det märks ofta efter soliga dagar på Västkusten, att det på kvällen blåser frånlandsvind, eller som det heter landbris.
Såedemede !
Som sagt…det jag gillar bäst; sitta i min pilotstol med en modell i skyn
Håll med om att det ser lovande ut…4/8 Cu !
Start. På sidan av kroppen som vanligt…min GoPro.
I detta ögonblicket var jag naturligtvis full av termikförväntan…
Efter skörd av brödsäd ändrar odlingslandskapet färg till gult.
På finalen
Med de aerodynamiska bromsarna anpassar jag höjden,
så jag kan landa där jag vill.
Full kontroll !
Vet du att fullskalaflygplanen mer och mer liknar våra moderna modeller ? Som vanligt, modellflyget har föregångsmännen, vad gäller nya idéer och innovationer.
Skruven som håller stabben är gjord av en elektronlegering. Allt för att spara vikt.
Vi har haft osedvanligt mycket blåst här på Västkusten senaste tiden, vilket har gjort det mindre lockande att bege sig ut för att flyga termik.
Alla termikflygare vet olägenheten, då modellen för varje termikvarv driver mot lä 50 meter.
Dock…i torsdags var det i stort vindstilla och det var mycket labilt skiktat, som gynnade termikbildningen.
Så jag tog min modell och for iväg till en plats ca 10 km från kusten. Detta för att i någon mån undvika sjöbrisen, vilken förstör termikbildningen.
Klockan 10 startade jag mot en sky med 3/8 Cu.
På 50 m fick jag en bra blåsa och jag kunde klättra, så högt jag önskade.
Kom jag upp med modellen på “säker” höjd, kunde jag utan bekymmer hålla mig uppe hela dagen.
Termiken var mycket stark och på lite höjd vitt utbredd.
Det var bara att sitta i min Biltemastol och njuta av den egna flygningen och modellens goda egenskaper.
DÅ jag flög, inträffade en överraskning. Det släppte en kraftig termikblåsa, just där jag befann mig.
En liten minitwister uppstod och i vortexen lyftes en av mina vingfodral upp till 50 m höjd…
Jag tänkte, det får jag aldrig tillbaka…men lyckligtvis ramlade det ur virveln och landade 100 m bort.
Märklig upplevelse, men jag har sett det en gång förut, det var vid SM i OT friflyg, då en virvel tog i stort sett hela sekretariatets papperssamling upp i skyn och fördelade det över den skånska jorden.
Jag flög i tre timmar, sen var jag nöjd med en utsökt flygdag, då allt gick en modellflygares väg.
Jag fotograferade och videofilmade med min GoPro och min kära Mobius.
Jag satte ihop en videosnutt, som beskriver en del av min flygning och vilka hjälpmedel jag använder för att höja kvaliteten på min flygning.
Häng med !
Kan du tänka dig en mer inbjudande sky ?
Mitt vingfodral efter landningen som fick sig en egen flygtur 100 meter upp
och 50 meter bort då en blåsa släppte och sög upp det.
Min allerstädes närvarande GoPro startas.
Start
Bilden klippt ur video från Mobius…
Fälten får en gul ton, då det är dags för skörd.
Piloten och hans plan
Det halländska jordbrukslandskapet nära Kattegatt.
Mot Halmstad från 120 m höjd…
Pilotplats
Min Mobius monterad på skalmen till mina solglasögon. Mycket enkelt och bra; Det du ser filmar du.
Efter många om, for jag ut med min Ava till Tjärby.
Tjärby är den plats där jag gärna flyger termik. Där är vackert och det finns gott om utrymme för landning.
Jag har hängt på låset för att komma dit och flyga länge, men det har alltid varit något men.
Exempelvis för mycket vind, fel vindriktning, ingen sol, nederbörd.
Jag menar, det är inte något vidare att ge sig ut, om det
blåser 12 m/sek eller ?
Eller om det regnar ?
I dag kunde det bli hyfsat. Det var lovat 22 C och ganska
frisk västlig vind 6-8 m/sek och upp til 10 m i byarna.
Monterade modellen och hängde på en kamera. Skyn täckt av 6/8 Cu med ganska låg bas.
Jag startade och märkte det var turbulent. Det var gott om
termik, det gällde bara att kunna ligga i blåsan.
En dag som denna med frisk vind visar sig Avans goda
egenskaper, då man går mot vinden. Även om jag flyger
fort för att komma fram, sjunker inte min modell speciellt.
Profilen är synnerligen effektiv och har alltså en bra
polarkurva.
Det blev att flyga som du förstår lite delfinflyg i dag,
eftersom blåsorna var små och sönderblåsta på låg höjd.
Jag tog en blåsa och kurvade med upp så högt jag vågade… och jag lovar det var kry korkverkan.
Efter en timma i luften med modellen och jag själv sittande i min flygstol, beslöt jag landa.
Landningen skedde i den friska sidvinden och gick nästan
bra, som du kan se på bilderna. Det blev en liten groundloop
och stjärten med sidorodret slog i gräset, då den svängde
runt i loopen.
OK, jag kollade roderna och allt funkade. Ny start och
modellen gick inte att styra….
Jag stängde motorn och lyckades få ner modellen ca 50 m
från mig.
Snabba tankar for genom skallen för jag ville veta,
vad som hänt. Det visade sig att servot till sidorodret hade lossnat.
Tursamt nog hade jag med CA och accelerator,
så jag kunde få dit servot.
Efter en paus blev det ny start och ännu en timma i luften.
Sen var jag nöjd och landade, demonterade och for hem.
Där jag gick igenom Avan noga, knäckte bort mitt
CA-limmade servo och fäste servot med det bästa att
fästa servo med, smältlim av god kvalitet.
Nu lossnar det aldrig mer.
Jag tog lite bilder och min Mobius filmade då jag flög.
Min Ava Pro har hängt på väggen nästan två år, efter att jag just provfluget den.
Normalt flyger jag med min gamla HyperAva,
men den har nu loggat 967 timmar i termiken
och är pensionerad och utsliten till viss del.
Min nya Ava är vacker med sin slanka allflying stab. Som är mycket effektivare än den gamla.
Eftersom modellen inte varit i luften på länge, ville jag få bekräftat, att den betedde sig, som jag vill i luften.
Så klockan 0900 for jag iväg till mitt flygställe söder om Halmstad vid Haga.
Vädret indikerade inte termik, eftersom det var 8/8 Cumulus eller heltäckande molntäcke. Det var ingen solinstrålning, som kunde bryta molntäcket ,vare sig då jag kom eller for därifrån.
Bland Cu-molnen fanns ett och annat Cirrusmoln.
0945 startae jag efter att ha noggrant kollat modellen. Bränd av erfarenheten kollar jag alltid alla roder med fulla roderrörelser och att de går på rätt håll.
Jag hade en ny Mega-motor i och mycket välbalanserad spinner och propeller, så allt såg ok ut.
Naturligtvis har jag en vario i modellen. Fabrikatet är Renschler och typen heter Picolario.
Start och modellen ville dyka kraftigt.
Jag förstod, att stabben satt felinställd. Så det blev till att svänga runt, landa och justera stabbinställningen.
Sedan ny start och stig till 50 meter. Utflygning och trim av stabbe. Jag märkte, modellen hade tendens att stalla, varför 30 gram i nosen skulle behövas…men…jag ska flyga den lite mer, för att se om jag dynamiskt kan balansera modellen först.
Det fanns lite termik här och där. Dock kunde jag inte flyga ett helt varv i termik, utan det var plottrigt.
Fast med gnet kunde jag hålla mig runt 100 m.
Sammanlagt fick jag 1.5 timma i luften där vindstyrkan ökade något efterhand.
Jag var nöjd, med vad modellen presterade, vilket var, vad jag hade väntat mig.
Det blev lite bilder och en videosnutt.
Bilderna klippta ur en video, som min Mobius monterad på mina solglasögons skalm tog.
Jag är klart imponerad av denna lilla kamera.
Ibland hörs på videon något som piper och det är telemetri från sensorerna i modellen.
Häng med om du har lust…och jag såg inte en enda
migrerande rovfågel i dag…
Förresten att flyga förbi sig på låg höjd och höra det
laminära suset i vingarna på Avan, det är,
som att höra en orgel långt bort, där alla register är
utdragna och alla tangenter är nertryckta…
I torsdags var det en av de sällsynta dagarna, under denna
årstiden, som bjöd på västlig eller nordvästlig vind.
Det borde alltså vara lite upplagt för hangflyg vid
Tönnersa Strand.
Solen sken och vindens styrka var 3-5 m /sek, vilket
kunde skapa goda förhållanden dels för flygandet och
dels att kunna stå ute i det vackra vädret utan att bli
genomblåst och genomfrusen.
Nåväl, jag var på plats 1230 och beredd att starta med min, nästan under alla omständigheter, flygbara Blue Phoenix.
Varför jag inte skulle flyga någon av mina snabba F3F
modeller ?
Jo för en Blue Phoenix klara de flesta väder. Från mycket
svaga till starkare vindar.
Jag har ju modifierat profilen för att på en bättre polarkurva, varför den penetrerar hyfsat. Dessutom är en Blue Phoenix en enkel modell, som man monterar snabbt. Fyra gummiband,
sen är den flygklar.
Jag är främst ute efter en flygupplevelse, inte att jag ska flyga
som en skållad råtta 10 cm över kanten.
Flygglädjen är det väsentliga för mig.
Med var också dels min nya Mobiuskamera, dels min gamla Mobius nu försedd med nytt pc-board.
Jag ville se, att båda fungerade. En kamera hade jag tejpat på min glasögonskalm som vanligt. Detta är ett mycket fint sätt att filma/fotografera, om du vill dokumentera skeendet.
Det du ser, det är det du fotograferar. Det bästa av allt är,
att Mobiusen tar så bra bilder, med hänsyn till pris och storlek.
Då jag kom fram till min vanliga pilotplats, såg jag att länsstyrelsen gjort ett hack i den främre dynkanten.
Varför ?
Bra fråga. Kanske för att underlätta för eventuell häckning av fältpiplärkan.
Dock kan jag garantera att naturen med vindens hjälp inom ett par år har återuppbyggt dynkanten igen.
De som planerat detta borde gå en kurs i grundläggande (sand)dynamik.
Ok nog klagat. Jag var absolut ensam på stranden, så
när som på en Golden Retriever, vilken vallade sin
husse långt borta på den öde sandstranden.
Start och ut med min Blue Phoenix i det laminära härliga lyftet. Det bar perfekt och det var mycket goda förhållanden.
Hanget har ju blivit högre, vilket inte minst skärmflygarna erfarit, då de nu kan flyga på Sveriges längsta kusthang.
Med den vinden vi hade i dag, bar det upp till ca 50 meter just över strandkanten.
En tjusning med att flyga vid detta kusthang är att jag har
min modell mycket nära mig. Det skapar en speciell känsla.
Att landa kan var besvärligt, eftersom det bakom hanget är
turbulent, vilket ställer krav på reaktionsförmåga och och förmågan att förutse skeenden, men som du kan se på
videon, så gick det att komma ner under relativt
kontrollerade former.
Två timmar i luften fick jag med min kära Blå Fenix
och jag njöt varje sekund.
Sedan var mina inre batterier laddade och jag var
beredd att möta världen med öppna ögon och friska
tag igen.
Än en gång; Tack gode Gud att jag är förunnad att få
bo vid en kust och där kunna fånga en fri horisont med
min blick !
Innan jag gick till bilen, tog jag en promenad på stranden för att kolla, om jag kunde hitta lite bärnsten.
Det blev noll i dag, men jag har förhoppningar, att på måndag finna strandfynd, då vi kommer att få 10 – 13 m/sek
vind på söndag, vilket kan föra iland gods från havets botten.
Kvällstidningsträsket utlovar som vanligt världens
undergång på söndag då de säger det blir orkanvindar med
det annalkande lågtrycket.
Vi får väl se, om boulevardpressen eller yr.nohar rätt.
Den norska vädertjänsten har förutsett 12-14 m/sek
på söndag kväll.
SÅ var min dag på hanget och jag dokumenterade mitt görande med mina Mobiuskameror.
Stillbilderna klippta ur videon.
Jump into the seat, buckle up and hitch a ride with me !
Undrar du, varför jag är ute och flyger, så fort tillfälle ges ? Mycket enkelt: Det är det roligaste jag vet och det ger mig
oändligt med upplevelser !
Sådant du aldrig får framför din tv.
Sanden pudrad med frost. Det närmaste
vi varit vintern i Halland hittills i år.
Den fula stövelknekten låg och tjurade
Vintern 2020 Tönnersa. Härligt !
Naturen där jag flyger. Härligt ljus.
Kattegatt med sin horisont. Inga granar här…
En Blue Phoenix gör det den ska…flyger.
Enda nackdelen vintertid vid 13-tiden är att solen står lågt.
Snart start. Vingen sitter med 4 gummiband.
Enkelt. Varför klabba med skruvar ?
Man måste använda sidorodret ordentligt på en Blå Fenix…
En klassisk modell
En jetkärra ritar sitt skarpa spår i skyn och min modell glider på…
Efter landningen. Allt under kontroll.
Kanske det som kan dra lika mycket som hangflygning...
Jag hade spetsat på att åka till Hovs Hallar för ett par hangrundor i fredags, med hänsyn taget till, att yr.no lovat nordväst 5 m/sek.
Nu vet jag, att då vi befinner oss i ett högtrycksläge, kan det vara problem med vindstyrkan. Dock räknade jag med, att det borde blir sjöbris fram på dagen, då solen värmt på.
Men eftersom jag har stort förtroende för yr.no, var min bil lastad 0830 för avfärd.
Vid Östra Karup jämte E6 fladdrade flaggorna på och indikerade nord. Bra tänkte jag, det kan inte vara bättre. Vid Båstad – Kattvik hade vi samma vind; nord ca 5-6 m/sek. Allting tycktes bra.
Vid parkeringen HH visade flaggan på NNV och cirka 4-5 m/sek.
Alltså nedmarsch till Segeltorpshanget där jag till min förskräckelse möttes av 0.5 m/sek Nordväst…
Obegripligt i och för sig, men jag vet, hur vanskliga riktningarna kan vara runt Hovs Hallar.
Vad att göra, jo jag monterade och förberedde mig i väntan
på vind. Efter ungefär 1 timmas väntan och filosoferande såg jag en
skugga på havet, som sakta kom närmare. Först tänkte jag,
vis av erfarenheten, att det var en molnskugga, men det var
det inte. Det kom ett Cumulus Congestus farande och det
var det molnets kallras, som syntes på havet.
Nu gällde det att vara på alerten. Så fort min vindvimpel
började vifta kastade jag ut min Spirit. Jovisst, den gick
utmärkt att flyga, i den då tillfälligt rådande pusten.
Jag skäms lite, men jag flög 14 vändor, eller så länge som
pusten varade. Den varade 5-6 minuter.
Sen hade jag att snabbt rädda mig in för en medvindslandning,
som lyckligtvis gick bra.
Tala om att utnyttja tillfället. Dock insåg jag, att det blir inte flygbart här mer idag,
utan det är till att plocka ihop och dra vidare. Klockan var
nu 1030.
I bilen hade jag min HyperAva och jag bestämde mig för
att flyga termik vid Tjärby.
1145 startade jag min Ava vid Tjärby i västlig vind ca 5 m/sek….
Det var härlig kry korkverkan !
Jag satt i min flygstol och njöt. På vingen på min modell
hade jag min Mobius på en pinne, som filmade min modell.
Efter 3 timmar i luften och en kort paus däremellan landade
jag tillfreds i mitt flygsinne ca 1515.
Du ser, du ska aldrig ge upp, om du är en sann modellpilot ! För då får du din belöning att lägga i erfarenheternas
kammare i din hjärna.
Lite bilder av olika slag från systemkamera och Mobius. Mobiusbilder klippta ur videon.
Hoppa i och häng med !
Du ser havet ligger blankt vid HH…
Inte mycket hopp om vind här inte…
Men vid Tjärby där blommade Cumulusmolnen
…och vimpeln viftade muntert sin signal; 4 m/sek Väst !
Bara att hiva iväg
Ett ganska trevligt perspektiv, om jag vill filma min modell i luften
Det blir rätt snygga pics, trots dålig upplösning då bilden är klippt ur en Mobiusvideo.
Efter debaclet med min Dean-kontakt åkte jag ut
för att kolla funktionerna på min HyperAva.
Jo, jag vet, jag har bytt kontakterna som var slitna, men jag ville övertyga mig under realistiska förhållanden, att allt är 100 % ok.
Därför drog jag till mitt flygställe. Det var nästan vindstilla, då jag ankom kl 1000. Solsken och begynnande Cu-bildning i kanterna. Där jag var, rådde torradiabatik.
Förutom att jag fixat kontakterna, hade jag klätt om sidorodret, då den gamla klädselen var raddig…
Så igång med all elektronik, koll av räckvidd, roder åt rätt håll och fulla utslag.
Allt är som det ska vara och just som jag skulle starta, kom en glada flygande och la sig i en blåsa framför kanten.
Naturligtvis ville jag plåta den, men det hade flyttat sig, så jag fick inte de bilder jag ville ha, men de får duga.
Sen åter till starten. Jag kastade iväg, kameran i modellen tickade på sina 2 bilder i sekunden som vanligt.
Jag styrde min Ava mot blåsan, där gladan låg och på 50 m höjd slog jag av motorn och började kurva i en ojämn och inte speciellt stark blåsa. Men efter 1 minut och lite justeringar sa min Picolario, att jag steg med 1 m/sek under hela varvet.
Jag tog mig upp, så långt jag behövde och sedan kunde jag sitta i min flygstol och njuta av flyg och natur.
Sammanlagt fick jag 3 timmar i luften endast avbrutet av en kort vätske och batteribytarpaus.
Under min vistelse hade jag märkt, hur kraftig Cu-tillväxten var och att molnen drog sig mot mig. Redan 1130 hade det bildats Cumulus Congestus och dessa var på gång, att slå hål på inversionen och bilda CumuloNimbus.
Detta kan bli något häftigt i väderväg, tänkte jag.
Strax efter kl 12 hörde jag de första åskknallarna, men jag bedömde, det skulle vara ok att flyga en stund till.
Molnen hade gått över till mäktiga Cb och då de närmade sig, märkte jag en markant vindökning och temperatursänkning.
Således tog jag beslutet, att landa innan regnet kom. Lite surt, för termiken var rekordeligt stark nu.
Landning, demontering och inlastning i bilen för avfärd.
Jag skulle ett ärende till markerna där jag jagar och det var i riktning åskvädret.
Då jag kommit en bit närmare åskan, såg jag vilket monumentalt Cb-moln där fanns. Det var fullt utvecklat med städet längst upp och omgivet av iskristaller.
Dessutom, i den södra änden av molnet, hade det börjat
att bildas den typiska valken av moln, som utmärker en
Gust-Front.
Googla, så får du reda på, vad det är.
I anslutning till molnet möttes jag av intensivt blixtrande och ett kraftigt regn med stora hagel i.
Jordbrukarna i trakten fick i alla fall en riktig rotblöta !
I basen på molnet, som jag nästan…vill kalla en SuperCell, kunde jag se virvlande luft, som utmärkte sig som små trattar mot marken.
Dock såg jag ingen av tromberna som fick markkontakt.
Det är typiskt, att det bildas tromber under höga moln,
då det förekommer kraftiga uppvindar där.
Denna vädertyp med passerande kallfronter är mera vanlig
i augusti/september, vilket manifesteras av åskväder och
kraftigare tromber.
Efter passage av molnen kom jag åter ut i strålande solsken.Tala om kontraster !
Om jag hade åskledare då jag flög ? Nä, men jag har blixtlås !
Jag tog lite bilder, vilka illustrerar min dånande flygdag.
Hoppa in !
Här vid X:et hade min Ava landat , då den var ute på egen flygtur. Betänk den hade
ca 1.5 m höjd vid sädesåkerns vänstra kant. Gled över den sådda åkern, passerade
den lilla vägen, passerade ett körfält, gled med ett nödrop över mittstaketet, klarade ytterligare ett körfält för att sedan landa just vid dikeskanten. Stabben låg 1 dm från vägens asfaltkant !
Nu ska vi flyga igen…
Motorstart och kameran medföljer som nästan alltid…
Start
Jag startar aldrig på fullgas…
…utan jag nöjer mig med ca 60 % trottel…
…så det är därför jag aldrig behöver ladda min acke när jag är ute för att termikflyga…
…vilket gladan gör här…
…den är en dålig termikflygare jämfört med en ormvråk eller en gammal ärrad HyperAva !
Naturen stå i sin yppersta blomning just nu i början av högsommaren.
Allt som kan blomma gör det nu i syftet att locka insekter för pollinering.
Min modell efter fullgjort värv.
Det för mig viktigaste; Min modell och min flygstol. De flesta, med ett undantag, har förstått hur viktig stolen är för mig, då jag har en havererad rygg.
Cu Congestus på gång.
Molnen växer och det regnar ur kärnan.
Det blev labilt skiktat efter en kallfront passerat. I gränsområdet mellan kall och varm luft finns förutsättningar för just det väder jag beskriver.
Här växer molnen på höjden. Termiken, uppvindarna i molnet är så starka så den kan slå igenom inversionen.
Här kan man ana konturen av ett Cb.
Mörkret kommer…
Här tycks som en explosion har inträffat…
Det närmsta molnet är en GustFront som håller på att bildas.
En solbelyst väg på landet och i fonden ett apokalyptiskt moln.
Jag tycker det åskar mindre nu, än då jag växte upp ?
Detta är en hemlig bild egentligen…för det är avtrycken av ett UFO som landat i åkern…
Denna bilden vore väl något för tefatskonspiratörerna eller ?
Ålleberg Modellflygklubbs Hangträff i Ystad genomfördes
för, rätta mig om jag ha fel, 17. gången.
Jag kan gott erinra mig, hur det såg ut de första
gångerna, då vi kunde vara 25 deltagare.
Årets hangträff var de sista entusiasternas möte och
vi var 7 stycken.
Ganska tråkigt tycker vi och naturligtvis undrar vi
varför.
Träffen är känd och praktiska problem som inkvartering är inget problem.
Problemet har varit som nummer ett, vädret.
Vi som hangflyger vet, att vi måste ha vind och vind från rätt riktning, för att vi ska kunna flyga våra modeller.
I trakten av Ystad-Ravlunda finns ett flertal hang som passar någon riktning.
Vi kan inte påverka vårt väder, utan vad vi kan göra är att kolla prognoserna på olika fora.
Det institut som jag (vi) litar mest på är yr.no.
Deras prognos sade, att vi kunde räkna med flygbart 2 av 4 dagar. Att blåsa av träffen är svårt med tanke på bokat boende, hänsyn till arbete, familj, så det var bara att köra.
På lördagen förstod vi att vinden på söndagen -måndagen skulle bli Nord till NordVäst vilket i stort omöjliggör vettigt hangflyg och vi tog beslutet att vi drar hem på söndagen.
Att det blev nord till nordväst passade mig, för jag
var på Hovs Hallar både måndag och tisdag i perfekt
hangväder !
Alltså vädret bestämmer verksamheten. Har vi gjort
nog reklam för träffen ? Ja, allt kan göras bättre,
men de som är intresserade vet om vad som sker.
Kanske den beska sanningen är, att modellflygare
inte tycker att hangflyg är intressant ?
Det kanske upplevs som alltför besvärligt ?
Man måste ju trava iväg uppför kullar och kanter, innan man kan flyga.
Hangflyg är kanske ett passerat kapitelför yngre
modellflygare.
Det ligger inte i tidens anda, då allt ska vara lätt och
färdigt ??
Nu ska man flyga drönare och turbinmodeller,
om vi kollar i MFN och det som finns i tidningen är
väl…det som representerar modellflyget i Sverige.
Vi som hänger oss klamrande kvar på hangen,
vi är fornminnen från en tid som varit..
Vi är artefakter eller ?
Jag har hangflugit i 46 år, har jag verkligen blivit så gammal och flugit så mycket utan att tycka det är tråkigt ?
Mot alla besvärligheter med hangflyg kan du ställa
upplevelsern, då du kan flyga din modell utan gränser.
Du kan flyga plan, som har världsrekord i hastighet
för modeller, vilket är mer än 800 km/timmen i
dynamic soaring.
Du flyger modeller, som ligger i spetsen av teknik
och innovationer.
Men du kan också flyga det enklaste enkla på ett hang.
Om vi ser, hur många som deltar i exempelvis F4C på SM… Kan man räkna deltagarna på ena handens fingrar ?
Men ger deltagarna upp ? Nej och det gör inte vi hangflygare
heller.
Glöm inte heller alla naturupplevelser du får.
Vi kommer att köra på tills vi tar slut på barrikaderna !
Vi tänker inte ge upp och sluta. Att tänka på är den sociala
samvaron, då man utbyter ideer och tankar, som kan främja
vars och ens modellflyg.
Att träffas är viktigt. Mycket viktigare än att ligga i dvala framför en tv eller fippla fingrarna krulliga på en IFåne.
Så vi kommer att ses på hangen i framtiden också.
Var övertygade om det !
Vi fick uppleva så mycket positivt i Ystad, som vi bär
med hos hem i våra minnen !
Här kommer en laddning avslutande bilder, som beskriver våra flygningar under de 2 dagar vi kunde flyga av planerade 4.
Vi ses nästa år ! Välkommen du oxå !
Boendet hos Henry på Österlens Gästhärbärge.
Vårt boende är ett före detta ålderdomshem, som väl är ett passande ställe
för oss gamlingar, som dock inte vill lägga oss ner att dö och som vägrar
sluta flyga. Dessutom ligger det granne med kyrkogården…
Tumflygare
Fast jag föredrar detta sättet. Mer stabilitet, lugnare rörelser.
REB
Löderupshanget – Ålleberg Modellflygklubbs hushang vid Ystad.
Pilotplatsen från min selfie-stick.
Mot Kåseberga. Kåsebergas affärer och restaurangers policy är att skinna turister på så mycket pengar som möjligt. En stekt strömming med en klick potatismos 130 kronor…Dessutom, parkeringen kostar 14 spänn/timman.
Hur många vänder, då de ser parkeringsavgiften ? Troligtvis hade det för handlarna varit
bättre med fri parkering. Jag träffade en tysk, som skakade på huvudet åt parkeringsavgiften.
Men det är klart, kan Ystad Kommun tjäna ett par spänn så…
Vågornas mönster återspeglas på sluttningarna, på vilka
kreaturen betat och skapat de terrasserande stigarna.
Det är detta vi gör då vi flyger…Främst Andreas och bakom en åldring…
En kärra ger horisonten ett nålstick
Östersjön, med en yta som smält bly i solskenet.
Roffes Grafas över Fredens Hav som Sovjetunionen kallade det…
... comme un mirage
Svårt att ta denna bild med en selfiestick…
Här ser du förutom en modell, de terrasser som kreaturen
, får och kvigor åstadkommit då de betar sluttningarna.
På baksidan av kanten mot den skånska slätten kan du flyga vid nordlig vind.
Hangflyg den bästa upplevelsen !
Japp, det blåser på hanget.
Rolf planerar…
Taggtrådsstaketet…jodå, det hade påhälsning av en modell i år oxå !
Väderprognosen från yr.no lovade sydväst på lördagen med styrka 4-7 m/sek.
Lät ju för bra för att vara sant i våra öron. Men alltnog, vi for iväg till Löderup i solsken utan dimma.
Framkomna möts vi av strålande väder…och västlig vind.
Det betydde att vinden låg snett på hanget, men vi vet att kanten vrider upp vinden och då första modellen åkte ut över kanten, såg vi att med noggrann flygning kan man få sig en tur.
Alla startade och vi märkte att det var skärmflygare vid Ales Stenar, vilket indikerade väst.
Vi höll oss emellertid vi Löderup, som blivit ÅMFK hushang. Genom att flyga på kanten mot Kåseberga fick vi finfint lyft och kunde göra det vi avsett med vår resa söderut och det är att kunna flyga våra modeler på hanget utan att tänka på att hålla oss i lyftet, eftersom på denna västkant var lyftet mycket starkt.
Alltså inget att klaga på, bara att flyga, fika och njuta av naturen och vyerna.
Vid lunchdags kom Andreas med sina fina modeller och anslöt.
Andreas en ambitiös och hängiven hangflygare med en positiv inställning till sin hobby. Här hans YouTubeadress.
Dagen fortgick och då det gick mot kväll drog vi till vårt boende, genomblåsta och solbrända, med flera timmar i luften för våra modeller.
Skåneleden passerar vår pilotplats och de flesta som passerade ville ha en förklaring hur detta med hang- och modellflyg fungerar. Det är alltid positivt att fä göra ohöljd propaganda för vår hobby !
På kvällen kollade vi cruising som jag beskrev i tidigare post.
Nu hoppades vi på bra prognos för söndag-måndag.
Men det var en annan historia…
Här kommer lördagsbilder utan kommentarer, för du ser vad det är. Bilderna tagna från den höga västkanten vid Löderup.
På grund av min höga ålder ?? hade jag glömt mina
systemkameror på boendet i morgonstressen.
Så bilderna tog jag med en enkel compact kamera,
vilket naturligtvis sänker kvaliteten och bildmöjligheterna.
Det kommer en drös bilder snart igen.
Just ankomna till Löderup.
En startbild säger mycket i sin expressivitet och man
kan nästan se pilotens förväntningar på flygningen.
Modellhangflyg hävdar jag är en estetisk upplevelse.
Intresserade flanörer vilka var hos oss en god stund.
Blivande hangflygare kanske ?
Sångsvanar sträckte ljudlöst förbi i fjärran.
En av mina favoriter, alltid flygbar, Blue Phoenix konstruerad av Leif Eriksson.
Kan jag inte flyga med något annat kan jag alltid flyga med min Blue Phoenix.
Roffe, Andreas och Karl Henrik djupt koncentrerade på sin flygning.
I bakgrunden Ales Stenar.
Häng med i bankningen !
Ett utomordentligt hang för modellflyg.
Ser du att vågornas mönster fortsätter på sluttningarna ??
Några av de sista entusiasterna…
Andreas kärra. Tror jag ?
Gött i solen !
Vingar över Östersjön.
Kalle smyger ner sin modell. Här är lätt att landa…dock se upp för taggtrådsstaketet.
F3 modell. Betänk utvecklingen från låt oss säga 1975 fram till i dag. Att man inte använde fenor/sidoroder/stabbe/höjdroder med stort sidoförhållande redan för 40 år sen märkligt. Det är ju gammal känd fakta att ett stort sidoförhållande ger ett högre Re-tal och en effektivare bär- eller roderyta.
Andreas och Kalle njuter av sin flygning.
Andreas lätta polska modell 775 gram mellan staketbräderna.
Ytterligt agil och rörlig.
Här är Andreas lågt inför en förbiflygning. Men genom
att glida in mot kanten kunde han hämta hem höjd.
Klaff och lite uppfällda skevroder för att få ner hastigheten så jag kunde plåta med min enkla kamera.
En modell som är väl optimerad. Fast jag tror den är ganska spröd, så man måste vara försiktig vid landningarna…
En av de stora vattendelarna inom modellfluyget är elmotorn och ackarnas utveckling. Det har givit modellflygarna nästan oändliga möjligheter. Tänk att slippa gummirep eller vinschar då man idkar allmän flygträning.
De andra nya innovationerna som revolutionerat modellflyget är CA-limmet,
nya radioapparater med obegränsade, nästan, programmeringsmöjligheter och
tillgången till kompositmaterial.
Naturen hälsade oss med de vårtidiga örternas blom. Klart vi blir på gott humör !
…som var tät som vid Lützen 1632 under 30-åriga kriget.
Att åka för att flyga hang, det är ett vågspel. Vi är utlämnade till vädrets makter och har bara att anpassa oss.
Egentligen skulle vi inte bestämma exakt datum, utan vi skulle haft en period, där vi kunde hållit träffen. Men det är svårt, för du ska lösa det med ledighet, transport och boende. Man måste boka i god tid.
Så inte lätt att få ihop det. Men vi skulle försöka. Vinden var under 5 dagar lovad att bli sydväst under två och annan riktning under tre. Inga lysande utsikter, men vi är vana vid det och brukar alltid finna en plats att flyga på.
På torsdagen hade vi V vind, vilket skickade oss till Löderup där kanten svänger och ger lite olika möjligheter.
Vad som inte var bra, var att det var dimmigt. Lite dimma gnäller vi inte över, men i dag var det tätt.
Jag kom till platsen vid 12-tiden och efter viss tvekan hivade jag ut min Spirit. Jo, det lyfte i den bitvis friska vinden, men det gällde att hålla modellen inom synhåll.
Efter hand som eftermiddagen gick, anlände de andra som aviserat ankomst. De möttes i alla fall av en flygande pilot med modellen på hanget.
Efter hand kom de andra i luften och vi flög till kvällningen.
Vårt boende var hos Henry på Österlens Gästhärbärge
, vilket är ett trivsamt ställe i Glemmingebro ca 5 km från
hangen.
Dag 2, fredag var dimman ännu tätare och vi ställde in
flygeriet trots många flygförsök. Det var alltför osäkert.
I stället blev det sightseeing i trakten.
Lördagen hade dimman lättat och möjliggjorde flygning
på Löderupshanget.
Vi hade kunnat flyga vid Kåseberga, men där var det
skärmaktivitet så vi stannade vid vårt hushang.
Vinden var sned med dt var flygbart och gick vi till
kanten riktning Kåseberga, fick vi starkt lyft och vi kunde
flyga som vi ville.
Andreas kom med sina fina modeller och speciellt hans
polska lätta modell imponerade. Utbudet av hangmodeller
är stort och de presterar oxå !
På kvällen kollade vi Cruisingen i Ystad med amerikanska bilar. Jag beundrar de som håller dessa bilar i så fint skick. Det var en familjeföreställning så epitetet ” Raggare” hade inte stor relevans här. Alla var glada och vinkade åt fotografen.
Söndagen och måndagen var utlovad med nordlig till
nordvästlig vind, varför vi på söndagen tog beslutet att
vi bryter här. Vi hade fått två flygdagar och vi hade att vara nöjda med det.
Så vi kvistade hemåt, var och en på sitt håll. Nöjda och glada… ja om vi hade kunnat flyga i 4 dagar, då hade allt varit ok, men vi var ändå tillfreds, för hangflyg är inte bara flyg, det är också social samvaro.
Frågan som väcktes hos mig är varför inte fler är intresserade av hangflygning ? Är det för obekvämt ? Vi har gemensamt försökt göra så mycket positiv reklam vi kan för hangflyg, men det tycks inte ha påverkat modellflygare.
Men skit samma, det viktiga är, att vi som håller på,
tycker det är roligt och berikande.
Därför ses vi här nästa år igen !
Här kommer bilder med och utan kommentarer.
Bilderna är från torsdagen, första dagen.
Bilderna tagna med olika sorters kameror så håll tillgodo !
Rolf-Erik
Du kan själv se, hur Rolf-Erik står i dimman…
Wings over Löderup…
Kent startar…
Kalle Thorsell programmerar.
RE startar Rolf Maiers Grafas
En mycket välflygande modell.
Fighting face…Roffe.
I dimman…
Löderup kan vi kalla ÅMFK:s hushang vid Ystad.
Tucano…som är namnet på en sydamerikansk fågel med lång näbb.
Jag har funderat på en sådan modell.
F3B eller F3J-modeller funkar bra på ett hang.
Klaff, skev sida och höjd…det tar en stund att programmera upp allt.
Landning underlättas med klaff.
Så här var väderläget på torsdagen.
En matpaus sitter bra säger Kalle, Kent, Roffe och RE Blomdahl.
Man behöver en del…
Solen sken igenom under korta minuter på torsdagen.
Det kommer mycket mer bilder i kommande poster så häng på !
Egentligen hade vi annat att göra, men med yr.no
rapporten att det kunde förväntas finfint väder på
Hovs Hallar för hangflygning, gjorde att jag kastade
om mitt dagsschema.
Fram med min Spirit, kameror och annat jag behöver
för min flygning och iväg.
Där jag vid framkomsten togs emot av solsken,
11 grader och nordlig vind med dragning mot ost.
Dragningen mot ost hade stor påverkan på hangets funktion, vilken förklaras av en av mina bilder.
Eftersom jag fått min kära GoPro tillbaka efter service, satte jag den på nosen på Spiriten, där den tog bilder framåt. På min glasögonskalm satt min Mobius och tog sina vanliga 4 bilder i sekunden.
Alltså jag var uppe på Platån och skulle lura ut, var jag skulle kasta ut.
Längst upp blåste vinden mig i nacken, då jag såg
ut mot havshorisonten. Flyttade jag mig framåt 5 meter,
var det vindstilla !
Alltså förstod jag, att topprotor och kantrotor var starka i dagens vind.
Jag beslöt, eftersom vinden var dragen lite åt ost, att starta vid den högra delen av platån.
Att starta där brukar vid vind rakt på, vara ett av de
bättre alternativen och vara relativt säkert.
Alltså check av funktioner, fulla roderrörelser på rätt
håll och koll av klaff och aerodynamiska bromsar.
Allt var ok och jag satsade ordentligt vid utkastet. Jag hade trimmat upp nosen en aning innan utkastet, så jag skulle knipa åt mig lite extra höjd med hjälp av rörelseenergin från mitt utkast.
Tur var det ! För jag har aldrig…upplevt så kraftig
turbulens vid kanten någon gång förut !
Min modell kom ut över kanten på 3 m höjd liggande
helt på sidan, för att sedan fångas av kantrotorn och
där modellen kastades runt i en virvlande malström !
Vet du, jag fick använda alla mina 45 års erfarenhet
som varande aktiv hangflygare för att kunna stabilisera
min modell….
Det var inte lätt, trots jag tog mig upp och ut från
kanten.
Jag har som modellflygare ett Damoklessvärd över
mig , om jag är tvungen att landa vid stranden,
vilket det är små möjligheter att lyckas med.
Oftast vill jag säga att flygningen slutar med en krasch
in i bergskanten, på en plats där det nästan är omöjligt
att hämta modellen.
Således försökte jag ta mig till laminär luft, så modellen blev stabil i sin flygning. Tursamt nog är min Spirit ytterst agil, vilket underlättar flygning i turbulens.
Så småningom hade jag tagit mig åt höger, alltså riktning Båstad och kom ut i det goda lyftet.
Nu var det en barnlek att flyga. Trimma ner nosen rejält och låt modellen flyga sin egen bana med bra hastighet.
Härligt !
Jag kunde idag troligtvis slå mitt rekord i höjdvinst på HH.
Det lyfte mycket högt och lyftet var starkt.
Efter 45 minuter i luften var det dags att förbereda
landningen. Att landa på HH-Platån är inte helt enkelt eftersom
enligt vad jag tidigare beskrivit, rotorerna ställer till
det.
Dessutom är landningsplatsen full av vresrosbuskar
och mindre stenar som sticker upp sina huvuden ur
jorden, där de är beredda att utgöra ett stabilt stopp
för en klen glasfiberkropp eller vingframkant.
Normalt sett bruka jag landa längs med gångstigen och använda klaffen för att reducera hastighet och höjd. Men med tanke på topprotorn beslöt jag att landa rakt
mot vinden.
Så det det blev en vanlig 2 x 90 landning och en kort
klaffad final.
Mina bromsar är synnerligen effektiva och jag kunde efter den korta finalen göra en perfekt landning.
Problemet med stora klaffar vi landningen är, att jag
som pilot vid landningen måste dra in klaffen 10 cm
innan sättning, för att inte skada servo eller klaffar
vid markkontakten. Precis som då man landar en Pa-18.
Dags för en paus och se sig om i naturen. Det var nästan
inga fåglar i luften mer än de sedvanliga kluckande
korparna, som bjöd på akrobatisk flygning med sina
snabba halvrollar. Växtligheten började spira på skyddade ytor, där vit- och
gulsippor slagit ut lite försynt.
Väderutsikterna sa att vi kunde förvänta en vridning
av vinden mot NV, vilket skulle kräva en omgruppering
till Segeltorpshanget, vilket jag ville undvika.
Så jag förberedde nästa flygning med min modell och
tillbehör.
Denna gången startade jag till vänster, just jämte fåran
som finns i Platån till vänster.
Det var bättre, men ändå svårt. Jag tänkte, att det är
tur att jag har 2 kameror som dokumenterat problemen
vid starten, så andra kan få se den kraftiga turbulensens
påverkan på modellen…
Ännu en timma i luften där jag flög så långt mot Båstad
jag kunde, med hänsyn taget till att jag flög utan glasögon
eller kontaktlinser. Det gjorde att min ögonskärpa inte var 100 %.
Men långt bort var jag i riktning mot Knösen och ju
längre bort jag flög, desto starkare blev lyftet tack vare
vinden var dragen mot ost.
Förr flög vi ibland vid NO vind uppe på knösen, men sista gången jag var där, det var 1996…
Nåväl, landningen efter sista rundan i luften på HH utförde jag exakt som min första och det gick picobello.
Sen marsch till bilen, demontera och transport hem efter två fina flygningar.
Jag startade exakt kl 1000 och landade 1237. Två timmar
i luften inberäknat en kort paus.
Om jag var nöjd ? Tror jag det !
Hemkommen kollade jag mina bilder vilka var stillbilder
Mobius, video Mobius, stillbilder GoPro och min
Sonykamera och video från min GoPro.
Jag hade förväntat fina bilder, men det sket sig…. Batterierna i både GoPron och Mobiusen var urladdade…..
vilket förklarades av att båda kamerorna var påslagna då
jag anlände till HH.
Troligtvis påslagna av misstag då jag hanterade dem
och packa ner de. Det är inte första gången det händer.
Så nu vet jag det…
Så det var en besvikelse, då jag ville illustrera den
kraftig turbulensen filmat med 2 kameror.
Jag tar den nästa gång i stället!
Lite mesiga bilder, i brist på action, blev det,
så hoppa ombord och spänn fast dig för några ögonblick
med den gamle hangflygarens äventyr på Hovs Hallars Platå.
Alla översiktsbilder naturligtvis tagna med hjälp av min
väldigt långa selfiepinne…
Lokala skrönor sägs att smugglare utnyttjade denna naturliga grotta. Men det finns inga historiska belägg för det.
Här se du den utstickande kilen, som skapar den infernaliska
turbulensen, då vinden kommer lite från höger eller ost.
Så här ser det ut uppifrån kanten
Ser du hur havet ordnar stenarna på stranden ? Detta är en
landningsplats för skärmflygare, då de har brist på lyft och höjd.
Gångstigen vilken är min normala landningsplats. Observera hur de talrika turisterna sliter på grässvålen…
Här är det virvlar i luften…
Det gäller att ligga rätt på vingarna.
Landningen skedde mot kanten. Du ser att det finns inga brytande vågor.
Härligt att landa i dessa buskar med en balsamodell klädd med Oralite… Modellen skulle se ut som klädd med konfetti efteråt !
Spirit Elite
Jag fick inte flyga, eftersom jag busflög förra veckan…
Vitsipporna har slagit ut där det finns bra betingelser.
Många örter är nu på gång.
Gulsippor är talrika och allmänt förekommande på Platån.
En gulsippa tycker jag trumpetar ut begreppet Vår och Nu är det maj !
Uppe i bygden, en skogsbrand…trodde jag, men
det var militären som brände av skjutfältet.
Jag är tacksam, att jag är förunnad att bo vid havet !
I söndags var vi välsignade med ett perfekt flygväder i mina trakter.
Det var 15 grader varmt, vindstilla och cumulusbildning. Således utmärkta förhållanden för termikflyg.
Självklart åkte vi ut för att flyga termik, Johnny och jag.
Vi drog till inlandshanget vid Tjärby kyrka just norr om metropolen Laholm, där vi brukar flyga.
Jag startade min HyperAva, vad annars, med vilken jag nöp en blåsa på 70 m knappt och hjälpt av termiken,
ca 1 m/sek klättrade jag, till den höjden jag ville ha.
Vi hade lite dis i luften som ett resultat av varmlufts- inträngningen från sydväst, men det hindrade inte
instrålningen, som drev på termiken.
Det var riktigt adiabatiskt i dag.
Min Ava gled som vanligt…majestätiskt, trots det
finns en hel del wear and tear på den efter 823 timmar
i termik.
Eftersom jag medförde min Blue Phoenix med ny
drivacke, ville jag testa den oxå. Den nya acken
gjorde att modellen steg som en raket och en
Blå Fenix är ju alltid en Blå Fenix, vilket står som
en garanti för en välflygande modell.
Johnny hade med en av sina nybyggda “Leprachaun” segelmodeller. Leprachaun betyder “Troll” eller “Pyssling”och
begreppet härstammar från Irland, därav deras
gröna färg. Irland, Den Gröna Ön.
“leprachaun” uttalas; (leprakån med långty “å”)
Inte för jag tycker modellen ser ut som ett troll i sin oldtimerstuk…kanske som en pyssling…
Modellen var aldrig flugen och dess vikt var 300 gram. Han handkastade modellen ett par gånger för att kolla trimmen och slog fast, att 15 gram bly i nosen skulle göra den bättre.
Leprachaunen kastade jag ut för Johnnys första start
på hanget.
Det blåste vid 14-tiden ca 1.5 m/sek, då vi bedömde vinden tillräcklig, för att lyftet skulle hålla en sådan
modell i luften.
Det var också tillräcklig vind, för det var inga problem att hålla sig uppe, om man flög noga och utan att veva med spakarna.
Ju mindre utslag du gör, desto mindreskadligt motstånd
och ju bättre glidtal.
Modellen flög oväntat bra manövrerad av sida och höjd. Enda justeringen var att Johnny ökade sidoroderutslaget.
Denna modelltyp, lätt med ganska mycket V-form och
endast med sida/höjd har en tendens att bli “gungig”
i luften i rollplanet.
Men inte denna modellen och det beror på dess
elliptiska vingspetsar.
Vingspetsarnas utformningminskar det inducerade
motståndet på vingen, vilken har ett lågt Re-tal
beroende på förhållandet mellan spännvidd och korda.
En rak vinge hade skapat mycket mer spetsvirvlar och
därmed lättare inducerat gungning i en nästan självskapad
och självunderhållande rörelse.
Johnny har byggt en stor Leprachaun också, vars kropp är 210cm lång…Vingens korda är vid roten 50 cm
spännvidd 275 cm.
Vingbelastning på båda versionerna är 16 gram per kvadratdecimeter ! Så det är garanterat lätt !
Ska bli utomordentligt spännande att få se den flyga antingen i 2 m/sek vind på Hovs Hallar en fin sommar- kväll. Eller få se den på Tjärbyhanget, där man hakar
på termikblåsorna, då de släpper vid hangkanten.
Efter 4 timmar på flygstället packade vi ihop med våra modeller flugna och hela i bilarna.
Vi såg förvånansvärt lite fåglar. Enstaka lärkor flög förbi, men inga drilla hördes. Bofinkarna spelade försynt inne bland träden mellan provianteringarna på de nysådda fälten. Två glador kom förbi och en tornfalk.
Det som dock talade om, att det är vår, var den bedövande gödseldoften från åkrarna. Det var en stark ammoniakdoft över nejden, så man nästan kippade efter andan.
Fast inte tycker jag, att det luktade illa ! Det är ju en
budbärare med det glad budskapet, om att varmare tider är på gång.
Fast nu har yr.no lovat kallare väder i form av nordvästliga vindar. Men sen…om 10 dagar…
Jag tog som vanligt massor av bilder och om du orkar se på resultatet, kommer de här.
Häng på !
Har du frågor om modellen, ritningar eller byggsatser
till Johnny, kan du maila mig, så ska jag vidarebefordra.
Då är det dags…
Pinnar och balsa
Stolt byggare och pilot.
Ser du så harmonisk formgivningen på kroppen är ?
Spännande nu för piloten…
Sidoroder manövrerat av linor.
Nu !
Första starten.
Flyg nu !
Den glider i alla fall.
Test på hanget där vinden var ca 1.5 m/sek…
Jovisst, den flög på den svaga vinden.
Jag tycker ett troll kan vara vackert i luften !
Här ser du de elliptiskt utformade vingspetsarna som medför en del goda egenskaper.
Minns att Spitfire också hade elliptiska vingar.
Det var fantastiskt att se Leprachaunen glida på den nästan obefintliga vinden…
…men väger en modell 300 gram så…
En vacker modell.
Man måste flyga noga och effektivt under förhållanden med svag vind.
Landning i kanten.
Den gamle hangflygaren när han njuter mest !
Jag kommer att flyga precis så länge jag rent fysiskt kan !
En sådan sele med tömmar hade jag, då jag var 2 år och min mor skulle hålla styr på mig efter att ha tagit bort min barnvagn och satt den på vinden till ett eventuellt kommande syskon.
Nu sitter barnen i barnvagn tills de är 5-7 år….säkert nyttigt för deras motorik, koordinationsförmåga, muskelbildning och balansförmåga…
823 timmar i termik nu !
Jag undrar hur länge den hänger med ? Den flyger
ju bara exakt som jag vill, så varför ändra något ?
Johnny och jag körde till HH, eftersom väderutsikterna
såg bra ut med 3-4 m/sek nordväst.
Vi var på plats vid 1230, monterade och startade.
Fast jag hade problem med min ena klaff, där servots
växellåda skadats.
Jag smällde i vingen, då jag lastade i min bil…men
det går att flyga utan klaff, även om landningen blir
problematisk.
Det blir svårt att komma ner under full kontroll på
den ganska snålt tilltagna landningsytan.
Dock kom jag ner hel, vid de tre landningarna jag
gjorde.
Johnnys modell bröt ner åt vänster efter en start
till synes utan anledning och landade i buskarna
oskadad.
Vi kom på felet. Hans sidoroder hade låst sig fullt
vänster, vilket naturligtvis medförde, att modellen
överraskande svängde vänster.
Efter 3 timmar vid Segeltorp var vi milt sagt avkylda… så vi avslutade och drog oss hemåt.
Att vi åkte hem berodde också på att vinden tvärtemot
prognosen ökade upp till 7-8 m/sek. Det ska vara
behagligt och njutbart att flyga.
Vi ägnar oss inte åt något kvalificerat självplågeri !
Lite onödigt vetande: Min modell drog 418 mA för
varje timma jag flög. Min acke är en 2-cells lipo på
2.6 Ah.
Kanske vän av ordning undrar varför jag kanar
runt med min Spirit i bra lyft ?
Det beror på att om jag flyger med någon av min snabba F3F-modeller här, kan jag inte komma ner säkert.
Ytorna är för små. Snabba modeller flyger jag uppe på Platån. Jag är inte intresserad att alltid flyga fort, jag flyger, så det känns komfortabelt med en välflygande modell som Spiriten.
Johnny med sin ASW. En termikmodell som betingar ett lågt pris.
Min Spirit vilar på sin vanliga plats innan start.
Jaha, då ska det flygas…
Johnny har motor i nosen…vilket idag var en överloppsgärning att använda, eftersom lyftet på hanget var starkt. Dock var det turbulent.
Johnnys modell efter släppet just…
Även “Frigolitmodeller” kan vara vackra i luften.
Lite skalavibbar får betraktaren.
Johnny, en nygammal modellflygare.
Reach for the sky !
En skalalik pilot gör mycket på intrycket.
Vår högteknologiska vindsensor…
Ny start.
En koncentrerad hangflygare.
Propellern frihjulade under flygningen.
Buskarna där Johnnys ASW dök ner omedelbart efter utkastet.
Landningen ok.
Alltid skönt att komma ner hel…i alla fall
där det är trångt och fullt med hinder runt landningsytan.
En skärmflygare slogs med sin skärm då han försökte balansera. Han hamnade i buskarna bakom hanget.
Avstånd till fågeln är mindre än två meter.
Dammet som harv/såmaskin drar upp fångas och stiger upp med termiken.
Mobius på solglasögonen som tar 4 bilder/sekunden.
