De enda länkar jag skriver in är länkar till mina egentagna filmer, eller i undantagsfall länkar till särskilda områden.
Det är ju ingen mening att fylla på med länkar, eftersom det är så lätt att söka efter det man vill ha på respektive site.
mats
Kinetic 400
Det låter härligt, för då kan vi dra till Hovs Hallar och flyga hang. Man har visserligen bara lovat svag vind, men min erfarenhet säger mig att håller riktningen, kan vi förvänta 3-4 m/sek och det är perfekt.
Så Björn, Blomman, Daniel, Roger och alla andra som är sugna på lite snabb flygning, sikta på Hovet på söndag !
Kolla vilka som flyger och har sina bilar på parkeringen här:
http://www.hovshallar.com/webcam.html
Här kan ni ringa och kolla vinden i realtid från en oss skärmflygare tillhörig väderstation på Hovet 0761397456.
Samtalet kostar som ett vanligt samtal. Rösten säger vindhastighet i snitt sista minuterna, vindriktning, byvind och temp.
mats
. :
I begynnelsen av vårt Rc-flygande höll vi till nere på Ösarp. Som jag tidigare skrivit,
vad det snarare regel än undantag, att man skulle flyga oavsett de faktiska förhållandena.
Denna lilla sedelärande berättelse, som jag har skrivit om för längesen och den tål
att berättas igen, beskriver den totala hängivenheten och uthålligheten ,
som härskar hos en sann modellflygare. Han lät inte realiteterna besegra sig i första taget.
Tiden var 1973 på våren. Någon som minns ? Vi var som nyutsläppta kor på bete,
tagande varje chans att flyga i vårvädret efter att ha suttit hemma och byggt och
suktat under vintern.
En av de ivrigaste var en gosse, som vi kan kalla Mulle. Han var i 30-årsåldern och
närde ett brinnande intresse för modellflyg. Efter att ha byggt en enkel nybörjarmodell
och lärt sig flyga under Pär L överinseende, hade han beslutat bygga en model
konstruerad av Pär, som hette Drabant. Ett sedermera mycket passande namn, kom vi på.
Drabant var en midvingad modell med vackra linjer. Motor skulle var en .40.
Modellen styrdes med höjd, sida, skev och throttel. Stället var noshjul- huvudställ.
Pär Lundqvists konstruktion med det för Mulle passande namnet Drabant.
Nåväl, Mulle kom ut med sin Drabant, meklåda och sina Multiplexradio för
att begå provflygningen. Alla pelikanerna (med vilket man avser icke flygande,
nyfikna åskådare) skockades runt Mulles fina kärra. Modellen var mycket fin.
Snyggt sprutad i blått och vitt så den glänste i vårsolen.
Pelikankommentarerna haglade över Mulle, som sittande på huk monterade vingen
, tankade upp och gjorde sig klar. Vädret var perfekt denna sena aprildag.
Lite vind, god temperatur och solsken. Alltså idealiskt för en testflygning.
Pelikanerna hetsade den stackars Mulle, att han skulle snabba på och få
upp modellen, men Mulle tog det lugnt. Kanske för att reta pelikanerna.
Till slut satte han på glödstiftsklämman och slog igång Os .40:an
Han ställde in nålen, på gränsen till fyrtakt med hög nos, vilket säkerställde
bränsleförsörjningen i luften. Pelikanerna stod jämte banan och trampade
otåligt med fötterna i väntan på provflygningen ungefär som i en systembolagskö
inför midsommar.
Mulle drog på lite gas, taxade med modellen upp och ner på banan,
för att ser hur den betedde sig. Allt gick bra och så var det klart för takeoff
för Mulles nybyggda Drabant. Spänningen hos pelikanerna var olidlig,
då alla väntade på det förlösande ljudet av en en Os.40 på fullgas nerför banan.
Mulle kollade att det var fritt och ställde upp för start. Inga andra plan i luften,
så nu gällde det. Mulle gav full gas, modellen accelererade nerför strippen och
med god fartmarginal gav Mulle höjdroder. Man kunde nästan höra en knappnål
falla bland pelikanerna, så förtätad var stämningen.
Då, då inträffade katastrofen…..Drabantens högervinge hängde ner lite
och sekunden efter rollade modellen från 5 m höjd med fullt spett åt höger
ner i backen. Tystnaden var monumental och dånande bland pelikanerna.
Man vågade inte säga nåt, för man antog, att Mulle just nu inte var upplagd f
ör diskussioner. Det enda som hördes, var lärkornas idoga och våryra spelande
över det Sydhalländska jordbrukslandskapet.
Med hängande huvud och en plastpåse i handen gick Mulle ut sin sin modell,
som låg precis på gränsen mellan strippen och en nysådd vall. Ni vet hur en modell,
som är kletig av ricinolja ser ut, när den smällt i en nysådd dammig och jordig åker ?
Det är inte vackert. Mulle låg på knä i åkern och plockade balsabitar, för vi hade lär
t av Pär, att vi alltid skulle plocka med alla bitar hem, då det är lättare att laga än att bygga nytt.
När den olycklige piloten kom tillbaka, var ju spänningen bland pelikanerna så
förtätad, att luften hade kunnat skäras med kniv. Alla pelikanerna var nyfikna,
men ingen vågade tänka tanken att fråga Mulle, hur det gått, för Mulle var en
barsk herre. När piloten kom, blev pelikanerna förlösta från sina dilemman,
genom Mulles kommentar, bärande en plastkasse med balsasplitter och med soppa
droppande ur kassen från den nästan fulla tanken, som lät exakt så här:
”Skitet åkte i backen men den lagar jag lätt”.
Mulle sa inget om någon orsak till haveriet, men pelikanerna hade ju naturligtvis
redan rett ut hela olyckan och dess orsak. Det brukar ju vara så, att står man
jämte och inte flyger, då flyger man ju bäst.
Mulle lastade in sin, till byggsats reducerade modell i sin Volvo 145 och for
hem till barn och blomma.
Verksamheten nere på fältet återgick sakta till den normala, vilket innebar
, att man körde sin motor, tankade i/tankade ur allt i väntan på att Pär skulle
komma och tjänstgöra som flyglärare.
Nåväl, nästa helg, då det som vanligt var flygning, gick vi runt och väntade på Mulle.
Han hade ju sagt, att modellen var lätt att laga…..Jag minns jag flög med en
ny segelmodell, en Cumulus, som var synnerligen elegant och dyr. leende med
aningen av en anstrykning av stolthet och vill jag säga, lite trots.
Modellen är om möjligt ännu finare, än när han kom första gången.
Det var nylagad, nyspacklad, nyslipad och nysprutad. Den var som ny.
Mulle monterade vingen, tankade och kollade motorn. Den gick perfekt.
Sen räckviddstest på banan genom att köra 100 meter bort och tillbaka
Denna lördagen var vi inte så många på fältet och vi som var där, flög med
våra egna modeller. Det gjorde, att Mulle i lugn och ro skulle kunna provflyga igen.
Således fram med gasspaken på Multiplexen, håll kursen mot Lagan och ge höjdroder.
”Volare”, jublade väl Mulle när Drabanten steg upp i lufthavet. I alla fall i två sekunder tills…..
.ljudet av Os-motorn på fullgas höggs plötsligt av. Det blev dödstyst och det
enda vi som flög hörde, var väl valda och lite undertryckta svordomar från piloten.
Vi frågade naturligtvis inte, vad som hänt, för det syntes. Mulle tog en ny plastpåse
och begav sig ut i den jordiga åkern, för att plocka ihop splittret. På vägen till sin bil sa han,
att Drabanten hade betett sig likadant som första gången. Roll ner i marken med 100 km/timmen.
Plastpåsen han hade med sig och det är jag nästan säker på, hade texten ”Allt för trädgården”……
Vi som var där, undrade om Mulle skulle försöka en tredje gång….
.Hade han energi att för en tredje gång väcka liv i Drabanten ?
Jodå, Mulle dök en tid senare upp med sin följeslagare i Volvon.
Ut med modellen, meklådan och radion.
Modellen var, kan man säga inte lika fint lagad som sist. Den var väl mera ihopsatt,
så den skulle funka. Men tanke på hur modellen såg ut efter krasch två, då man
i stort sett skulle kunnat passera delarna genom en servettring utan svårighet
.Lackeringen var inte sprutad, utan den var penselmålad. Men, men den såg inte illa ut.
Mulle sa till oss, att han monterat ut radion och kollat allt, så den funkar .
Så ingen skugga skulle falla på Multiplexen, som vid denna tid var en statusradio
bland modellflygarna.
Vi andra fick ju ner våra modeller snabbt och ställde oss vid sprutflygarens
bod ivrigt och något diskret spanande mot Mulles görande och låtande 30 meter bort.
Den vanliga proceduren tog vid. Tanka, sätta på vingen och jag minns,
han hade 8 mm stålskruvar till vingen…, på med klämman och starta motorn.
Motorn lät lite konstigt för ljuddämparen till Os motorn hade spruckit lite vid haveri nummer 2.
Mulle taxade längs banan, testade räckvidd och motor och ställde upp för start
för tredje gången mot Lagan. Vi som stod vid boden, var vi förväntansfulla ?
Det var ett understatement ! Något skulle hända, det var bara så, då denna D
rabant var inblandad och dess pilot Mulle.
Alltnog, Mulle gav fullgas och Drabanten studsade ystert iväg på den knöliga
strippen riktning Lagan för tredje gången. Vi vågade knappt andas och önskade
att måtte det gå bra för Mulle och hans Drabant !
Men, för tredje gången drabbade det oblida ödet Mulle. Hans Drabant steg till
fem meter och rollade med fullt fart åt höger ner i banan. Ni vet, hur det låter,
när en motor går från full gas till stillastående på bråkdelen av en sekund.
Ljudet klipps av som med en sax !
Vad övrigt var, var tystnad. Till och med lärkorna i skyn flämtade väl till och
drog efter andan, innan deras intensiva spelande kom igång igen.
Vi gick ut till modellen tillsammans med Mulle. Det såg inte roligt ut.
Fast modellen var inte helt smälld. Vingen visserligen knäckt och kroppen
av bruten på två ställen, men radion funkade när Mulle provade.
För att muntra upp Mulle så sa en av oss:
” Du Mulle, noshjulet är ju i alla fall helt”! Alla pelikanerna nickade instämmande
och mumlade ett mantra att noshjulet var ju helt för att på något sätt muntra upp Mulle.
Det renderade dock en ganska mörk blick från piloten.
Till sist var där en modig individ, som lät åskan slå ner från en molnfri himmel
på den stackas Mulle:
”Du Mulle, går egentligen skrevroderna på rätt håll ”? Sa han med en röst,
som var len och återhållsam som en telemarketingförsäljare..
Alla flämtade till. Så kan det ju inte vara ! Denna sanning är för brutal.
Mulle testade skeven och jag tror han körde skeven i 3 minuter fram och tillbaka,
bara för att övertyga sig, att han inte såg syne.
Jo, det var så, skeven gick på fel håll, vilket förklarade Drabantens beteende vid starten.
Nu kunde alla, pelikaner, modellflygare och kanske Mulle andas ut
, för mysteriet var löst med modellen, som levde ett eget liv och ville rolla ner
i marken efter starten utan anledning.
Mulle sa, han skulle laga sin Drabant, men det lät inte riktigt helt övertygande
och vi såg den aldrig mer igen.
I stället kom han ner med en motorseglare han byggt, som inte kunde svänga
till vänster, men det är en annan historia.
Som alla vet, betyder ju Drabant = Följeslagare och det var det, Mulles modell var till honom…..
när det gäller modellflyg, då kunde vad som helst inträffa. Vilket det också gjorde.
I början av 70-talet flög vi RC-pionjärer nere i trakten av Ösarp vid Snapparp nära Lagan.
Fältet var en strip, som användes av en sprutflygare. Planet han flög, var det vanliga man använde vid besprutning, en Piper Pawnee. Pawneen var ett lågvingat plan, med en vinge som generade mycket lyft, därtill stöttad av en 6-cylindrig Continental motor på 250 hk. Framför pilotens frontruta satt en wirekniv, som skulle klippa av kraft- och telefonledningar när man var riktigt lågt. Piloten, som var en liten tjock man, han var en djäkel på att flyga. Han bodde själv i något, som liknade en Friggebod vid en märgelhåla.
Det som var bra med , att vi hade en sprutflygare på fältet, var att man kunde tigga till sig garanterat giftigt och effektivt ogräsmedel….aldrig var mina plattor i trädgården så rena från ogräs som då……
Vid sprutflygarens bod fanns en damm och över denna damm gick en telefontråd. Mera om tråden senare.
Fältet var ca 40 m brett och 600 m långt. Vid banans slut fanns en banändemask i form av höga träd och just bortom träden fanns Lagan.En dag när han skulle ut och spruta och hade fyllt sin glasfibertank med bekämpningsmedel, hände nåt otrevligt. Vevaxeln i motorn gick i brast, just när han hade lättat. Piloten var rutinerad och insåg, att han satt i ett plan utan motor och att han måste agera. Således nödsläppte han tanken med giftet, som hamnade i Lagan och försökte ta sig över masken med träd. Tyvärr var farten för låg, planet slog i träden och kraschade i Lagan. Piloten var oskadd och lyckades ta sig ut.Planet sjönk och fördes av strömmen nästan ända uttill Lagaoset vid åmynningen.
Sen såg vi aldrig sprutpiloten mer. Det betydde, att vi hade fältet för oss själva.
Vid denna tid var Hökaklubben en mycket löst sammanhållen klubb, som dock hade anor tillbaka till 1936. RC-flygning hade just tagit sats, i och med den första digitala tekniken och komponenter i solid state fanns tillgängliga för oss.
Intresset var stort att kunna flyga och framför allt att kunna kontrollera sin modell.
Vi som flög vid denna tid, var om mitt dåliga minne fungerar, Pär Lundqvist, Curt Lennå, Bertil Dahlqvist, Hasse Karlsson, Sten Ekener, Freddie Strorn, Johnny Johansson, Bengt Johansson, Julle Karzcmark, Bend Andersen med sonen Claus, Krister Persson, Mats Strömberg och ytterligare 5-7 till som försvunnit ner i glömskans moras.Vi flög i huvudsak på lördagar och söndagar.
Eftersom det var en bit att köra, var det ju ett måste att flyga oavsett förhållanden och modellens skick.Modellflyget i början på 70-talet, var kan man väl säga epoxielimberoende. Så fort någon gick åt pipan på fältet, så var det att ta fram Bostiklimmet, som var det bästa tvåkomponentslimmet, limma ihop och in i bilen och på med högsta värme, så limmet härdade, om det var kallt ute.Vi hade inget Cyanoakrylat i forntiden
Så det vi flög med, var väl inte alltid i toppskick.
Vad hade vi för modeller? Jo, standardmodellen för nybörjaren var Graupners Taxi. Den kom i en liten platt kartong med en bild på framsidan av ett tjusigt flygplan.Den nye modellflygarens entusiasm rann av honom ganska fort, när han öppnade kartongen. Det som uppenbarades där, var en hög med lister, spryglar och balsabitar. Vidare lite ply till spanten och brandskottet.
Graupners Taxi årsmodell 1967
Vi var nog många som tänkte, att det kan väl aldrig blir nåt flygplan av denna hög med pinnar ? Men det var ju bara, att sätta sig ner, fästa ritningen på byggbrädan och köra igång. Limmet vi använde var antingen vitlim eller klassiskt hobbylim modell Casco eller Karlssons Klister. Det gjorde, att man kunde inte bygga så fort, vilket var bra, för då kunde man tänka efter före nästa steg i bygget. Jag tänkte inte efter……
När jag skulle limma ihop vinghalvorna, visade det sig, att jag i ivern byggt två vänstervingar………jo, jag tyckte det såg misstänkt ut, men hur jag än vred, fick jag inte ihop det till en riktig vinge.Hur gör man då ? Jo, då gick man till Arlén & Frummerins vid torget och inhandlade nödig balsa och lister. Minns ni, som var vid denna tiden, hur det såg ut, där han som höll i hobbyprylarna fanns? Längst in tronade han, med mycket godis man gärna ville ha. Nåväl, efter bygget av vingen, kom nästa problem:
En Taxi av årgång 2010. Fortfarande en riktig byggsats. Alltså inget ”färdigbyggt”
Hur gör man när man klär modellen ? Ni ska veta, att 1972 klädde man bara med siden. Jag minns, jag gick ner till Biblioteket och lånade Pär Lundqvists bok, Radioflygboken, där det stod hur man klädde . Min klädsel applicerades med hjälp av vatten, cellulosalack och Fabi spännlack och det blev ganska bra. Kanske lite dåligt spännt, men det fick duga.Motorn var en Os .25 vilken var idealisk till modellen.Sen in med radion och ner till Ösarp för testflygning av Pär .Efter flygningen fick man i regel en barsk dom…
Första gången man kom ner för att flyga, hade man en plastpåse med ett 1.5 volts torrbatteri avsett för gamla radioapparater, en Felix ketchupflaska omgjord till tankningsflaska, en skruvmejsel, en förpackning Epoxielim och om man var lycklig en glödstiftsnyckel.
Det kändes ju lite veset att komma ner med grejorna i en polsk diplomatportfölj. Varför ? Jo, därför de andra erfarna grabbarna hade ju en riktig meklåda, med elektrisk bränslepump och för glödströmmen ett itusågat 6 volts bilbatteri. Var det riktig illa hade de en amperemeter som indikerade huruvida stiftet var helt och hur mycket ström det tog. Självklart intog man en låg profil med en plastpåse.
Nu var det dock så, att den som hade den finaste meklådan och en lågvingad modell med skevroder, blev avslöjad med, att han inte kunde flyga…….men han var en fena på att tanka/tankur och kolla motorn.
Det vet jag absolut säkert, då han och jag var ensamma på Ösarp en tidig söndagsmorgon. Det var så, att vid denna tid flög jag fullskala och jag var i mycket gott flygtrim, som gjorde att jag snabbt lärde mig att flyga min modell själv. Jag var dock inte helt säker på landningen över dammen eller telefontrådarna och ville ha hjälp.När vi stod där nere, sa jag till kollegan med meklådan och pumpen, att han får hjälpa till att landa min modell.
”Inga problem, bara släng iväg och flyg!” Det var uppmaningen jag fick. Att ”slänga iväg” var på våren ett måste, då gräset var långt på banan.
Således start och jag flög en halvtimma och allt gick som smort. När jag skulle ner med modellen, sa jag till den erfarne flygaren med meklådan:
” Nu få du hjälpa mig att ta ner min modell och landa”
” Nä för f-n, jag kan inte flyga” var det hoppingivande svaret……..Tja vad gör man? Man landar själv och det gick bra. Vad man lärde sig ?
Att en plastpåse är bättre än meklåda med elektrisk bränslepump……..
Det hände mycket annat roligt på Ösarp. Jag minns, när Freddie tror jag, landade sin Amateur från Graupner i telefontråden, som jag tidigare berättade om. Hans modell hängde och dinglade i tråden och ägaren bad väl en lämplig bön, att modellen inte skulle ramla i vattnet. Men enligt lagen om allts djävlighet, åkte den stolta Graupnermodellen ner. Nu blev inte skadan allvarlig. Eftersom modellen var klädd med siden och modellen flöt upp och ner med vingen i vattnet, blev inte kropp eller radio blöta. Modellen seglade sakta in till kanten och blev vederbörligen bärgad.
Graupners Amateur. Motorn 0.8-1.5 ccm. Vikt 750 gram.
En sommardag var jag ute med en motorseglare, som hetter ”Duett”. Modellen var konstruerad av Pär och hade en spännvid på 250 cm. I nosen fanns en gammal Os.19, även kallad ” Gutjärnsmotorn”. Problemet med denna motorn i min modell var, att jag saknade throttle. Jag hade med en presumtivt ny modellflygare och väldigt angelägen att visa modellen i luften och vilken duktig pilot man var. Vid denna tid var jag dock fortfarande oerfaren som RC-flygare för det var i maj och jag hade börjat rc-flyga i början av april.
Således tankade jag fullt tank, satte throttlen på fullt spett, kollade roderna att de rasslade och sen iväg.Visst, den klättlade fort och när jag nådde min avsedda höjd, ville jag plana ut. Gick inte ! Trots full dyk och full dyktrim….Modellen fortsatte uppåt och övergick i en stor looping. Modellen drev längre och längre bort under stora synnerligen vackra loopingar och mitt anseende som modellflygare försvann lika hastigt som planet. Min gamla Os.19 hade väl aldrig spunnit på så bra , som den gjorde nu.
Som final avslutades flygningen med en kraftig smäll och ett dammmoln i en nysådd åker.
Iväg och hämta resterna. Det var ju inte så roligt. Modellen svårt skadad, men jag kan säga, att 2 dar senare, var den hel igen !
Vad som hänt ? Modellen hade en all flying stab, vilket kunde innebära påfrestningar på höjdroderservot. Mina servo var Futabas gamla 5-poliga servon. De var kända för att ha ett stort glapp mellan höljet och utgående axeln och de två tandade armarna i lådans lock. Det var alltså dessa armar, som hade glidit från mittläget och därmed omöjligjort dykroder.
Jag, min idiot, kom sen på, hur lätt jag kunnat lösa problemet, genom att lägga modellen i en kontinuerlig sväng ! Då hade inget hänt. När motorn stannat, hade jag kunna mjölkat ner modellen utan skador.Man lär, så länge man lever !
Nere på Ösarp gjorde jag också mina första försök med termikflygning.Den obligatoriska modellen då, var Graupners Cirrus. En modell som hade ett vackert utseende och som hade bra flygegenskaper. Modellen kom med en plastkropp, vanliga sprygelvingar/stabbar man byggde själv och sedan klädde med det då självklarta valet, siden.Spännvidden var 300 cm och man flög med sida och skev och hade i vingarna Schempp-Hirthbromsar för att kunna komma ner ur stark termik på ett vettigt sätt.
Så här såg en Cirrus ut. Mycket småbitar.
Jag minns hur överraskad jag blev, när jag tog en stark blåsa. Trots att jag då var aktiv fullskalasegelflygare blev jag överraskad hur fort upp det gick.”Hur gör jag” ? frågade jag stressad. Medan modellen snabbt försvann upp mot en kraftigt cumulusmoln. ”Dra broms” blev svaret. Men naturligtvis hade jag ju i stressen glömt att koppla bromsservot……..Mitt sätt att komma ner, var att går på rakkurs ur blåsan och sen spirala ner.
Cirrusen hade en egenhet: Kroppen var spröd som en torr spettekaka…Det gjorde, att om man landade lite oförsiktigt, speciellt på vinter, så sprack plastkroppen lika säkert som amen i kyrkan.
En del sa, att det räckte man nös nära en Cirrus, så gick kroppen sönder…….
Men trots allt, fick man många goda flygtimmar i luften med Cirrusen.
Mitt första RC-flygår hade inneburit en snabbstart in i hobbyn med raska framsteg och redan efter 2 månader en satsning på segelflyget.
Att segelflyga har sen dess varit mitt största intresse.
En ”Foka” vilket var en Graupnermodell av den polska segelkärran. Fråga Pär vad han ansåg om den och dess flygegenskaper…?
250 cm spänvidd om jag minns rätt.
Om nån orkar läsa mer kommer nya kapitel om aktiviteter både egna och inom Hökaklubben. Jag har många goda modellflyghistorer, som tål att berättas.
mats
Start Hovs Hallar
Man flyger en bana som är 100 m lång och ska under en
tävling flyga banan 10-20 gånger och i ändarna passera
två pyloner.
Hastigheten är hög och ni kan se på filmen som är länkad,
att man flyger med hitechmodeller.
När vi flyger på Hovs Hallar går det lika fort och är det
perfekt vind på Hovet, 6-10 m/sek Nord flyger vi fortare.
Länk till en film med en superfin modell för F3F.
Ingen tävling här utan just plain flying for fun:
Å här är en till hangfilm med en fin modell och en pilot som vet,
hur man sköter spakarna. Försök uppskatta hastigheten..:
Tyvärr är det så med tävlingar i hangflygning, att teknik
som inte känner gränser, driver specialiseringen av modellerna
hela tiden vidare, vilket kräver stora investeringar från piloten.
De europeiska toppiloterna har med sig 5-8 modeller till tävlingarna.
Räkna med att varje modell ligger på minst 25000 spänn.
Så det blir ju till slut, som med så gott som all tävlingsverksamhet
inom modellflyg som är materialberoende, att man tävlar ihjäl sig.
Man är inte beredd att lägga ner så mycket tid och pengar som
krävs för att hänga med. Se i Sverige hur situationen är inom
skala- och konstflyg….Hur många ?
1000 m på 24.1 sekunder = 149.4 km/tim i snitt.
Betyder mer än 200 på rakorna. Utan motor.
Tycker man att vanligt hangflyg går för sakta,
ska man flyga DS, Dynamic Soaring.
Där går det fort.
Rekordet är nu 725 km/timman…….utan motor…
Här kan ni läsa om det:
http://www.modelflying.co.uk/news/article.asp?a=4567
Michael Carlssons Bleriot
Sverige har ju i år firat flygets 100-årsdag i landet.
Sveriges Radio har gjort ett antal program med anledning av detta,
som är väl värda att lyssna på.
Förutom de två länkarna jag lagt här nere finns det ytterligare
5-8 program i nedersta länken, som beskriver enskilda piloter
och händelser.
Dessa programmen är väl värda att lyssna på.
Här är länkarna till Vetenskapsradions minnesprogram:
http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=
406&artikel=3782612
http://sverigesradio.se/sida/gruppsida.aspx?programid
=406&artikel=3774405&grupp=4313&sida=7
http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=
1602&artikel=4014645
Det hävdar i alla fall den grupp vid ett kanadensiskt universitet, som konstruerat, byggt och flugit sin ornitokopterkonstruktion.
En ornitokopter är en flygmaskin, där lyft- och framdrivingskraft genereras av vingarnas flappande, som på en fågel. Denna konstruktionen väger bara 42 kg. Då ska vi betänka, att spännvidden är mer än 30 meter.
Vid flygförsöket drogs planet, som ju egentligen ser ut som ett högvärdigt segelplan, upp på ett par meters höjd, innan piloten kopplade loss och började trampa allt vad tramporna och benen kunde gå. Efter urkoppling flög maskinen 145 meter med flappande vingar.
Fast jag är inte helt övertygad om konceptets förträfflighet. Med den konfiguration planet har, bör det ha mycket högt glidtal. Alltså i stort sett som ett högvärdigt modernt segelplan. Ser jag på filmen, tycker jag att ornitokoptern med flaxande vingar konstant sjunker.
Jag tror, att hade piloten låtit bli att flaxa med vingarna, hade det glidit längre. Kolla filmen får ni se.
Efter flygningen visade det sig, att planet uppvisade skador på grund av dess bräckliga konstruktion och de ansvariga beslöt, att bevara det i nuvarande skick, som varande det första av människor drivna planet enligt ornitokopterprincipen.
Bilder från deras hemsida:
Med flappande vingar
En läcker konstruktion
Den enda flygningen
Länk till projektets hemsida:
http://hpo.ornithopter.net/?q=content/technical-info
Så här ser det ut på film:
http://www.youtube.com/user/OrnithopterProject
mats
Vi ligger i brytningen mellan skogs- och jordbruksbygd. Det är ju det, som ger kustlandskapet dess karaktär och man ser hur naturen danat både landskap och människor.
Eftersom jag inte kunde flyga vare sig modell eller skärm idag, på grund av för mycket vind, gick jag min vanliga promenad från Tönnersa badstrand ner till Lagans mynning längs stranden och tillbaka genom strandskogen.
Man brukar alltid hitta något värt att fotografera på en sådan här tur, så även i dag. Avsikten med min promenad var egentligen att kolla hur hanget hade förändrat sig i höst och sommar. Direkt märktes det, att hanget för flyg blivit bättre. Det hade blivit, genom havets inverkan, tillrättat och kommer att fungera bättre som flyghang nu. En riktigt rejäl höststorm med 30 m/sek väst hade suttit fint…….då hade hanget blivit än bättre.
Men allt är ju inte solsken. När jag gick längs stranden, såg jag att en kretin hade kört med sin crossmotorcykel uppe i dynerna och då naturligtvis skadat den sparsamma vegetationen. Överallt sitter skyltar, som säger, ”Naturskyddsområde” så han kan inte skylla på, att han inte visste. Men så är det. Hoppas någon nitar dit honom, om han gör det igen !
I vattenbrynet sprang småvadare som laddade för resan söderut och på en plats var det samling runt något. Trutar, kråkor och strandskator var ivrigt sysselsatta med något, som när jag kom dit, visade sig vara ett rådjurskid som flutit iland. Det var alltså buffé på rådjuret, för de som var där. Så är det. Den enes död den andres bröd.
Vid Lagans mynning stod två fritidsfiskare sysselsatta med sin hobby. Det var två tyskar, en från Hamburg och en från Oldenburg i Holstein. Det som skiljde dessa herrar från svenska fritidsfiskare var, att tyskarna var fullhängda med all utrustning, man kunde tänka sig…..De såg ut som vandrande fisketillbehörsbutiker. Men, de var trevliga och berättade att de kör hit från Tyskland för att kunna fiska och se vår natur. De är välkomna.
Inne i strandskogen, som ju är en typisk biotop med typisk växtlighet , är det som att gå i ett nästan tyst rum. Vid stranden har man ju hela tiden det brusande havet, men här, endast tystnad. Så man promenerade med viss andakt ända tills en älgko bröt upp från sin vila 10 m från mig och med verkliga älgkliv flyttade sig 30 m där hon stannade och lyssnade. En ganska omskakande upplevelse, när man gick där och småfilosoferade.
Denna runda att promenera är ca 10 km.
Här kommer lite bilder:
Hur gammalt är trädet tror ni ? Det har levt ett hårt liv och vill nog helst smyga längs marken skyddat för den eviga vinden.
Strandrågen ritar sina evighetstavlor i mönster fastställda av fysikens lagar .
Vinden flyttar sanden oavsett hur mycket människan planterar.
En skylt som alla vet vad den betyder utom illitterata motorcykelförare.
Vad ser det ut som ? En urtidsödla med sin fru i bakgrunden ?
Ett sjölejon spejar yrvaket på fotografen eller ….
Sanden som formas av vinden har fått en mössa i form av ett snäckskal som pryder pelaren.
Detta trädet låg på samma plats för ett år sen. Får se hur det ser ut om ännu ett år.
Strandpiparna far omkring till synes lika planlöst som politikerna som sprider vallöften.
Detta tycker jag ser ut som en vilande hund…
En rådjursget som blivit middag för andra djur.
Så här fint har hanget blivit, vilket är stor skillnad mot för 4-5 år sen.
Strandskogen med dess tallar och björkar.
Jag undrar varför flugsvampen är så färgrik ? Kan det vara för att locka insekter eller andra djur ? Eller är det en varningsfärg som säger: ”Rör mig inte jag är giftig”.
mats
Bilden föreställer en av Ungerns Gripar. Ser man på målningen så är det ju Natostandard. Precis som Sveriges………
Thomas, en hökaklubbsmedlem som kommer från Ungern och som åker på den stora flyguppvisningen utanför Budapest varje år, säger att ungrarna är stolta över sina Gripar. Enligt Thomas flyger man aningen ”hårdare” med sina ungerska Gripar jämfört med vårt flygvapens uppvisningsflygningar.
Bilden är tagen av ungerska flygvapnet och finns på deras hemsida för nerladdning.
mats
Som ni säkert märkt har funktionerna haltat lite på bloggen sista tiden, bland annat beroende på ”småkonflikter” i bloggprogrammet. Dessa problem är nu efter tankeverksamhet och omprogrammeringar förhoppningsvis undanröjda.
Flera förändringar i det som finns ”bakom” sidorna kommer att ske närmsta tiden. Säkerheten är ökad och kommer att ökas ytterligare, kompettering av program kommer att ske.
En blogg är ju egentligen för normaldatoranvändaren en ganska komplicerad maskin, där det finns ohyggligt många kugghjul som ska snurra och snurra på rätt håll.
Jag hoppas allt är stabilare nu, så välkommen och ta del av text och bilder !
mats
Väderläget just nu och de kommande 4 dagarna är ju inte uppmuntrande. Det kan beskrivas med två ord:
Men håll ut, för om tre månader är det jul…
mats
Jag var i dag på en fotoutställning på stadsbiblioteket i Halmstad.
Utställningen omfattade bilder från tiden 1939-1945.
Efter att ha frågat om lov, fick jag fotografera av några av bilderna.
Speciellt nedanstående intresserade mig.
De visar en skadad Grunau Baby segelkärra. När den ligger på gatan,
1943, som en illustration till ett fingerat flyganfall, kan man se,
att flygplanet är svårt skadat.
Eftersom man kunde se registreringsbokstäverna, SE-SBD var det
lätt att googla beteckningen. I en minnesbok från Halmstad
Flygklubb hittade jag en bild på samma plan.
Denna bilden var tagen 1958 då Babyn hade landat i ett hönshus.
Om det är samma plan som låg på gatan under övningen, måste det ha
blivit reparerat.
I illustrationen till bilden på hönshuslandningen står det,
att Babyn 1958 var 17 år gammal.
Det betyder att Babyn var köpt/byggd 1941.
Om någon har information om Babyns öde, tar jag tacksamt emot den,
för att kunna avsluta denna gåta.
Här är bilderna:
Här ligger Babyn på korsningen Klammerdammsgatan-Storgatan,
som illustration till en luftskyddsövning.
I bakgrunden skymtar Norre Port.
Här syns att Babyn är kraftigt skadad i nosen. Registreringen SE-SBD.
Här ligger Grunau Baby med registreringen SE-SBD
efter landningen i ett hönshus 1958.
Om man lagade kärran 1943, så kan man anta,
att detta skedde hos Halmstad Flygindustri,
som ju låg nere på Söder vid Civila Flygfältet.
1959, tror jag det var, så dömdes alla gamla segelkärror
ut med ett pennstreck, om de var limmade med ett
kaseinlim under kriget. (kasein är ett äggviteämne i mjölk…
som efter behandling fungerade som ett lim).
Efter ett haveri med en Weihe som slet av vingarna i
okontrollerbart läge i moln, fick en stor del av den
svenska segelplansflottan en stämpel, som det stod
kasserat på.
Det goda detta medförde var, att klubbarna kunde köpa
nya skolflygplan med hjälp av subventioner från staten.
Allt gammal skräp försvann.
Det beror på att jag måste uppdatera och skriva om vissa kommandon manuellt. Förhoppningsvis kommer ”Kategorier” att vara klickbara och permalänkarna kommer att fungera så fort det låter sig göras.
Genom att scrolla kan man komma åt tidigare inlägg , fast det tar ju lite tid.
Så håll ut !
mats
I dag måndag såg ju väderleksutsikterna bra ut med 5-7 m/sek NV, vilket är just vad det ska vara för flygning på det låga.
Piggis ringde och sa han skulle flyga så vi träffades på HH vid 12-tiden. Vinden var lite sned, men som syns av bilderna gick det att flyga. Nu väntar vi bara på de fina flygdagar som kan bli här under hösten. Förra året hade vi en kanonhöst vad gäller möjligheterna till flyg med trasan.
Jag tog några bilder på Piggelin i luften och några bilder på naturen:
Piggis drar ett bloss innan han ska flyga. Kolla de dubbla actioncammen ! En på knät och en på hjälmen. Kamerorna filmar naturligtvis i HD.
En liten justering. Kameran sätts på skon så den filmar piloten i luften.
Piggis drar upp sin skärm.
…och här står han och balanserar skärmen inväntande rätt tillfälle för start.
Nu !
Att det står Gin i skärmen betyder inte att piloten är svag för drycken gin, utan det är fabrikatet på skärmen. En farbror som heter Gin från Korea sitter och tråcklar ihop dessa trasorna.
Jaha, då sitter man bekvämt i selen säger Piggis och glider vidare.
När man svänger med en skärm drar man bara inte i bromslinorna, man lutar sig åt det hållet man vill svänga och det kallas att viktstyra. Lutar man åt höger kommer linorna på höger sida att dra mer än de vänstra och därmed vill skärmen svänga till höger.
Piggelin flyger på marginalen….
Full kontroll…….
Piggis filmar sig själv med sin skokamera.
Dags för landning. Ser ut som en kråkunge som ska landa eller….?
Ruling the skies.
Piggis tar svängarna så det skriker i däcken.
Underifrån.
Piggis kommer kanande ganska lågt i den sneda vinden, så nu gäller det att komma ner……
Ner kommer man alltid. Även i med/sidvind.
Vi kan även landa på gräset framför hanget om lyftet ger sig.
En av de växter som blommar längst och attraherar insekterna, nyponbuskarna.
Detta finns i överflöd på Hovs Hallar, björnbär.
Berget i dagen på Hovs Hallar. Gnejs som är veckad och sprucken. Om inte Banverket visste det innan de började gräva tunneln, så vet man det nu, 15 skattemiljarder senare.
mats
Segelflygets vagga och dess utveckling kan i hög grad härledas till den utveckling, som skedde i Tyskland före kriget.
Dels genom att utvecklingen skedde i de olika universitetsstäderna och dels genom privata firmor. Dessutom stöttade regimen segelflygverksamheten med pengar och resurser, då man ju fick färdiga piloter i stort sett gratis.
Samma sak skedde ju i Sverige ,där också segelflyget var kraftigt stöttat och subventionerat av staten via Flygvapnet.
Pionjärtiden i Tyskland hade sina Tekniska centra. Jag tänker på det främsta vid Fulda och det heter ju Wasserkuppe. Här uppstod en stor anläggning, som fortfarande finns kvar och i tjänst. Terrängen var här för segelflyg perfekt. Hur än vinden blåste kunde man flyga hang, då det finns hang runt hela berget. Vi ska veta, att vid denna tiden, sent 20-tal tidigt 30-tal flög man inte dynamiskt (termik), utan man flög hang och i hangflyg slogs de mest konstiga rekord. Man kunde sitta och kana fram och tillbaka på ett hang i 50 timmar ! Undrar hur piloten kände sig………
Sedermera förstod man hur termiken kunde utnyttjas och därmed tog segelflyget ett jättesteg framår, för nu var man inte beroende av hang för att få flygtid.
Wasserkuppe är värt ett besök, om man kör förbi. Där är alltid aktivitet och när vi var där i april, såg man kolonner med modellflygare på väg ut till hanget för att flyga. Som jag tidigare skrivit och beskrivit, finns det två fina museum att bese.
Här har jag samlat ihop lite bilder från 30-talet, som jag tycker teckar en bra bild , av hur det såg ut på Wasserkuppe då.
Håll till godo.
Denna bild beskriver bra hur mycket folk som dök upp en söndag på Wasserkuppe för att se på segelflygandet. Bilden tagen från högsta punkten där det nu finns en väderradar. På bildens mitt syns en liten kulle och ett där stående minnesmärke. Det är Fliegerdenkmal som är rest till åminnelse av de som strök med under flygning just här.
Inför ett av de tyska mästerskapen. Planen uppställda ganska militärt tycker jag.
En typisk tidig 30-talsprodukt. Estetisk tilltalande men prestandamässigt klarar den ungefär en tredjedel av dagens moderna segelplan.
Efter hand som kriget gick kunde man märka en militarisering av segelflyget både vad gäller utseendet på planen och inriktningen av piloternas utbildening. Nu utbildade man piloter direkt för att flyga lastseglare och genom att utbilda piloter på segelplan med hög tillåten fart skulle det underlätta för övergången till jetplan, till exempel till Heinkels Volksjäger. I bakgrunden en Fieseler Storch.
En av de vackraste bilderna på en segelkärra överhuvudtaget. Bilden tagen vid Wasserkuppe.
Efter en gummirepsstart har piloten gått ut till vänster, plockat höjd och gör nu en tryckare framför sitt startmanskap.
En dröm att få flyga här.
EN D-30. Ett specialbygge med 30 m spv och med fräst balk i aluminium. Vingarna dubbelknäckta och knäckvinkel kunde ändras under flygning både positivt och negativt.
I väntan på termik.
Det som ser ut som ett infällbart ställ på denna kärran är en tillsats med ett hjul man kunde montera när flygplanet lättare skulle förflyttas på marken.
Terrängen runt Wasserkuppe.
En rad med SG-38:or uppställda i rad. Ordning och reda !
Ganska futuristiskt eller ? Tyvärr inte lika bra prestanda som innovationen lovade.
FLygarmonumentet.
Gummirepsstartad kärra.
En Weihe startar. Fast blåser det inte lite snett ?? Nä det gör det inte. Det man ser är gummirepet som just lossat.
En märklig konstruktion. Seeadler eller havsörnen. Hade bra prestanda för sin tid.
En Weihe startar och släpper snart stället.
Denna kärran har ganska stora likheter med den svenska konstruktionen FI-1 som ju konstruerades och byggdes av Flygindustri i Halmstad på 40-talet.
För övrigt var FI-1 den enda segelkärran som då var tillåten för avancerad flygning. En FI-1 finns på museet på Ålleberg.
En Focke Wulf 56 bogserar upp en flygande vinge, Horten 3.
Här kan man tala om spjälstaket. EN Grunau 9 nybörjarkärra. En föregångare till SG-38.
Detta var en segekärra som togs fram för att prova ut viss aerodynamik och hydrodynamik för en jätteflygbåt man avsåg att bygga.
En Kranich gör en linstart och har just släppt stället. Man kan inte släppa för tidigt, för då var det en risk det kunde studs upp och skada planet.
En gummirepsstartad Minimoa på väg.
Samling vid pumpen. Eller i alla fall samling på Wasserkuppe.
mats
Eftersom det småregnade hade jag ju ingen större lust att flyga, så jag körde en sväng för att kolla på en skogsfastighet. Jag körde väg 25 mot Ljungby och tog vägen Klerekull-Simlångsgården, för där brukar alltid vara nåt att plåta.
Att hösten närmar sig det märks på färgerna och ljuset. Här är några blder.
Tranorna samlar sig nu för att sticka söderut. Vägen vid Klerekull, som ligger som avtagsväg på 25:an till vänster, är ett säkert ställe o man vill se tranor och även andra fåglar. Här kan finnas flera hundra på våren i slutet mars och början av april.
Ljuset är mjukare å¨hösten. Speciellt en dag med moln och duggregn. Färgskiftena syns tydligt.
Fräknet har skiftat färg från grönt till gult lika snabbt som ett stoppljus.
3 stycken tranor frukosterar. Tranor är stora fåglar och enastående termikflygare. Precis som en stork.
Flitige Bernhard handklipper sin gräsmatta på sin uteplats. Har ni sett att Bernhard är en duktig snickare ?
Copyright alla bilder: hangflygning.se
mats
Det blir nog inte lika produktivt som förut. Men jag gör så gott jag kan. Man kan ju inte mer än göra sitt bästa ?
Jag vill bara informera, att något mer fysiskt arbete på Höka blir det inte för min del. Min skrangliga rygg gav sig till känna för 3 veckor sen och min ortoped har gett mig förhållningsorder.
Jag är säker, att styrelsen hittar någon som sköter gräsklipperiet minst lika bra eller bättre än mig, så vår anläggning kommer att fortsätta vara välskött.
mats
beroende på ohälsa. Jag måste fokusera på min behandling först.
Så fort jag kan kommer jag med nya inlägg.
mats
jag har byggt ihop kroppen för dig Thomas och du ser den på bilderna.
Kom och hämta den, så fort du kan.
Det som återstår är montage av motor och installation av radio och servon.
mats
Enligt yr.no verkar vädret bli hyfsat med bäst väder på söndag. Vill ni ha en positiv flygupplevelse, rekommenderar jag ett besök.
Vi ses i Göteborg.
Länk hit om ni vill veta mer:
http://www.aeroseum.se/goteborgaeroshow/
mats