Jag hade fler bilder på mina hyllor, så här kommer en ny laddning till påseende.
Ibland funderar jag varför just flygplan, både fullsize och modeller, vilka användes runt Andra Världskriget är så populära, om jag får använda det ordet om ett krigets verktyg ?
Kan det var ljudet från en V-12 eller ljudet från en dubbelstjärna på 2 x 7 cylindrar ?
Eller är det en allmän beundran för tekniken från
30-40-talet ?
Det kan ju också vara ganska enkelt…vanlig nostalgi.
Men som sagt här är lite fler bilder.
Nästa post här blir allmänna miljö bilder och den
troligtvis sista posten från Ålleberg.
Hoppas du ser, vad bilderna vill visa…
Christer hade också med sig en Huey, som han flög med. Helikoptern höll samma höga klass som hans övriga plan och fordon.
Imponerande var de två planen, som byggaren hade kört fram med en printer. Framtidens byggande ?
Vem vet… Spitifiren var en relativt liten modell. som flög bra.
Under det tre dagar jag var på Shoot Out Väst, såg jag
ett haveri, där en segelmodell och en motorkärra
kolliderade i luften.
De återpassades till byggsatsstadiet på en sekund…Det borde inte hänt då vi hade stort utrymme.
Att tävla med drönare är en ny sak inom modellflyget.
Om man ska kalla det modellflyg…tja, jag är inte säker,
men inom en hobby där gränserna snabbt flyttas, låt
oss säga det är modellflyg.
Det har hur som helst, attraherat många utövare, vilka
kör ett rullande schema med tävlingar. För den oinvigde
ser det overkligt ut.
Hur klarar man att flyga på det sättet dessa grabbarna gör ?
Det kräver att ens perceptioner är slipade och snabba.
Att tävla med drönare är en företeelse, som vi får säga ligger i tiden. Att fotografera drönare som flyger programmet
är inte enkelt. Men det blev några bilder trots allt.
Sen fick vi se farkoster, som kan starta på marken och vatten
utan problem. Vad kallar vi sådana maskiner ??
Jag trodde inte det var möjligt med hänsyn till det stora utrymmet vi disponerade…att kollidera…
…men inget är omöjligt och man fick skörda sina modeller som bitar i vallen.
Drönarspecialisterna inrättade sig för att visa deras tävlingsform.
Orföranden i ÅMFK Kjell-Åke testar drönarpiloternas glasögon.
Mottagare…tror jag för telemetrin.
En tävlingsmaskin. Inte mycket balsa och siden här inte…
Att fotografera drönare som simulerar tävlingsflyg är den svåraste fotografering jag försökt.
Bildern tagna med snabbmatning och 1/5000 sek exponering.
Om inte utseendet på modellerna imponerade, så var propellervinandet mycket imponerande då de accelererade.
Är det flygplan MEFA eller båt ?
Roliga “modeller”.
Del av Fliteline på Shoot Out Väst 2018 på Ålleberg.
Rc-Flight hoppas jag gjorde goda affärer i hangaren.
Ett allroundflygplan, som man kan ha till det mesta. Minns du då vi byggde Graupners “Taxi” eller då vi knåpade ihop Svensons “Westerly”…
En printad p-38 Lightning.
P-38 Lightning konstruerades av geniet Clarence “Kelly” Johnson
vid Lockheed 1937-1939 och serieproducerades från 1942.
Hur tror ni modellflygindustrin ska kunna klara konkurrensen
från hemmaprintade modeller ? I framtiden kanske du laddar ner
en fil och sen printar du ut din FW-190 eller vad det nu är.
Användes för attackuppdrag och spaning. Men även som jaktplan.
Kallades av tyskarna för “Der Gabelschwanz Teufel” – Djävulen med den gaffelformade stjärten.
Det var ett sådant plan, som den världsberömde författaren Saint-Expuriy
blev nedskjuten i nära kusten vid den franska Rivieran. Författaren till åtskilliga böcker,
bland annat till sin genombrottsbok ” Lille prinsen” eller på franska “Le petit prince”.
Läs hans bok om då han var postflygare i Nordafrika. Respekt.
Christer Pettersson anlände med sin bil full med flygplan. Jag har aldrig träffat Christer förut, men jag blev imponerad av mycket välbyggda skalamodeller, som han flög på ett skalenligt sätt inom ramarna.
Hans Viggen bogserades ut med en tankbil/servicebil,
vilken naturligtvis var radiostyrd. Under utkörningen
tankades hans Viggen.
Flygningen med Viggen var mycket bra och behärskad. Inga överdrifter och inte för mycket förbiflygningar i hög fart.
Han visade på ett utmärkt sätt G-svängar, hur det
påverkade planet.
En G-sväng är en brant sväng, då man flyger med hög lastfaktor,vilket tar ner farten kraftigt. Det är en
manöver man använder exempelvis i kurvstrid.
Att farten går ner i en G-sväng, beror på att vingarna
måste skapa mycket mer lyftkraft under belastning.
Priset du betalar, är en förlust av din kinetiska
energi/hastighet.
Ännu en gång vill jag säga, att det är inte lätt att
fotografera en snabb modell, om man samtidigt ska
zooma…i alla fall inte med min tekniska utrustning.
Jag använder enkla prylar.En Sony A58 med 300 mm zoom. En Sony A58 med låt oss kalla det normalobjektiv. Kör med 1/4000 sek och snabbmatning. Men det blev som det blev och jag hoppas bilderna
skaparen känsla hos dig, hur vi upplevde
Christers förevisning.
Spänn fast dig så åker vi !
Christer förbereder sin Viggen.
Ingen jättestor modell. Kompakt utan att flyga tungt.
En beundrande skara följer förberedelserna…
Parkerad på Fliteline.
Viggen, det Svenska Flygvapnets mest imponerande plan…enligt mig.
På väg ut under tankning.
Start på gång…
Motorn startas med ett knapptryck.
Isärkoppling av dragstången.
Servicebilen kör in.
Dags för flygning nu.
Vid denna tiden målade man planen på detta sättet. Nu är de alla natogrå. Inte ens blågula nationalitetsbeteckningar…
Planet från F16 Uppsala.
Är inte detta en bild av Viggen vi alla känner igen ?
Landning med mycket alfa.
Efter landning reversering av motor och ADB för kort rullsträcka.
Färdigfluget – hembogsering till uppställningsplatsen
Vad vore en träff på Ålleberg, om det inte inbegrep segelflyg ?
Så självklart flög vi segel. Segelflyg, som de senaste 12-15 åren
genomgått en revolution vad gäller den tekniska utvecklingen
och det sätt som vi flyger.
Först och främst är det tillkomsten av elmotorer, som gjort det möjligt för oss segelflygare att enkelt nå termiken.
Inget klabbmed gummirep som kan fastna i gräset, linor som
går av, då man spänt maximalt och linstumpen smackar till
en över örat…
Ja, du vet hur det är…dra lina på en het äng…man spänner
och ska just till att släppa, då linan ryker av och gummirepet
försvinner som en rasslande orm i gräset…
Flyger vi el, är dessa problemen historia. Nu kan vi välja
tidpunkten för start utan att stå med en spänd lina.
Vi får ett antal stig på en laddning. Ingen stress.
Förmågan att komma upp med bogsering har underlättat
för större modeller. Tekniken under bogsering har fulländats
och det fungerar remarkabelt väl.
Modellerna i sig är i dag högpresterande i komposit, vilket
gör det möjligt att flyga en modell med exakt vingprofil och
därmed möjligheter att optimera planets prestanda.
Modellerna är dyra, men kvalitet kostar alltid. Det gamla
talesättet har fortfarande giltighet: Du får vad du betalar för.
Min äldsta HyperAva är 9 år gammal och har loggat nästan
800 timmar i termik…. Den är sliten och medfaren, men det flyger lika bra, som då
den kom från Wladimir Models. Alltså ett gott bevis på att
kvalitet lönar sig.
Telemetrin har utvecklats snabbt. Information från modellen
kommer till piloten i realtid. Variometer, höjdmätare,
rpv-möjlighet, gps och gps-tracker är vad man kan ha i modellen. Vad blir nästa steg ?
Under meetinget hade vi underbart termikväder med 3/8 Cu
med bas på 4- 6000 ft. Redan klockan 0900 kunde vi kurva.
Vi hade 2 bogserkärror, som drog upp modellerna. De var i elden ständigt. Allt funkade perfekt och segelflygarna fick sina uppdrag.
Jag tog lite bilder naturligtvis. Dessutom tog jag en ombordvideo från segelmodellen visande bogseringen.
Bilderna kanske inte kommer i 100% rätt ordning, men jorden
går inte under för det ?
Håll tillgodo och jag bäddar in videon en gång till. Piloterna ser
du säkert vilka de är.
Spänn fast dig och kör !
Vad säger du om segelflygfeelingen här ? Till höger Västhanget. Bilden tagen sent på kvällen.
Motorcheck på bogserkärran hos ÅMFK.
Klart för släp…
På väg ner med linan hängande i.
Så här landar man en Cub…
5 cm till sen…kolla höjdrodret.
Släpet på väg. Till vänster bogserföraren, jämte honom piloten på modellen som är en Ka-8, som byggdes av Schleicher.
Ka-8, en mycket vanligt plan på 70- och 80-talet.
Final med en imponerande Cu-bakgrund.
Jag flög med en Ka-8 i Skövde med registrering SE-SZT i forntiden.
“There she flies” !
Reaching for the skies…
Jag tycker Ka-8 är ett estetiskt tilltalande plan.
Det ställer krav på piloterna att släpa…
Bogserlinan har hamnat…
…i buskarna…
…men bogserpiloten har ett fast grepp.
En registrering som ser ut som en tanke eller ?
Conny, ÅMFK med sin Harakka, som fick sig en rejäl svängom i termiken efter uppbogsering….
…roligt att få se ett glidflygplan flyga termik så länge som Conny fick till det !
Ny bogserkärra. En kraftigt motoriserad J-3 Cub.
Christer Pettersons fina 1/3 skala Cub, som bogserade upp modellerna lätt som en plätt.
Roffe har lagt sin SB-10 i vaggan och förbereder starten av sin vackra modell.
…allt under kontroll…
We have liftoff…
Vackert
Premiärsläpet gick perfekt.
Landningssekvens med linan på.
Nytt drag.
Vackert då solen lyser genom klädseln.
Landning på G
En mycket lyckad konstruktion.
Motorn står inte stilla, utan den skenbart stillastående propellern är ett resultat av den korta exponeringstiden som här är 1/4000 sekund.
Det är svårt att redovisa bilder från ett meeting. Man tar så många, att det sen kan vara svårt att sovra i materialet.
För detta meetinget delar jag upp det lite efter kategori. Därför blir det ett fåtal plan i varje post.
Jag börjar med P-51 Mustang och Curtis P-40 Warhawk.
Robbans Mustang fångade mitt intresse på grund av dess härliga motoljud. Det lät som en illusion av en Allison – Merlin V-12. dessutom var den inte övermotoriserad, utan den flög skalenligt. Det kan var en styggelse att se en skalamodell föreställande en WWII kärra flyga som en vass F3B modell.
Mustangen flög relativt skalenligt.
P-40 Warhawk var ett plan som bland annat användes av den frivilliga flygstyrkan “The Flying Tigres” i Kina under Andra Världskriget. Ett enligt min mening underskattat plan, som utförde sitt jobb bättre än förväntat.
Planet byggdes av Curtisfabriken i USA.
Det finns en film om de flygande tigrarna med den störste filmhjälten, John Wayne, som anföraren. Filmen kan vara värd att se, inte på grund av John Wayne utan för flygplanen och flygscenerna.
I, tror jag, den egyptiska delen av Sahara fann en polsk oljearbetare vraket av en P-40 Warhawk i fin kondition ca 2012.
Planet bärgades, då lokala invånare hade börjat slås sönder det för att komma åt metaller och säljbara souvenirer.
Här kommer okommenterade bilder av flygplanen.
Häng på låset för det kommer mycket mera från Shoot-outen på Ålleberg.
De sista bilderna från lördagens linflygträff kommer här.
Ingressbilden är ingen linkärra, utan en hussvala, vilken minsann är lika svår att fotografera som en kringvirvlande stuntmodell…
Kanske det finns fler jag kan publicera i mina lådor. Vidare kanske jag har med något, jag haft med på bloggen förut, men det får du stå ut med…
Det fina med denna träff i Kungsbacka är den avspända atmosfären. Här finns ingen stress, utan deltagarna tar sig tid att prata och umgås utan att påverkas av den vanliga tävlingsstressen. Den sociala samvaron mellan modellflygarna är viktig, i all synnerhet om deltagarna är stadgade till ålder.
Som jag skrivit, är den vanligaste frågan då gamla veteraner träffas: “Minns du när…” ? Sen kommer minnena och väller upp som en glasklar flod…vilket skapar långa samtal.
Det är ju det som är roligt med ett meeting. Man får med sig minnen hem att tänka på, som kanske legat i glömskans katakomber.
Flygare av OldTimer modeller gör en kulturellt viktig insats. De bevarar och använder motorer, tillbehör och modeller som är 50-75 år gamla för eftervärlden. Hade det inte funnits dessa eldsjälar, vad hade då hänt med all modellflygmaterial ?
Allt hade kastats eller förstörts. Det material som dessa veteraner och ungdomar bevarar, vårdar och använder är en del av vår historia. Historia måste vi bevara och vårda, för hur ska vi annars kunna forma vår framtid ?
Men jag medger, att de yngre av idag är tämligen historielösa.
Fast det är klart. Det är i dag viktigare att kunna fippla snabbt på sin IFåne med maniskt fladdrande fingrar, än att bygga en Nobler, om man ska vara en medlem av den stora världen.. .
Vi lite äldre kanske har lättare att koncentrera oss på ett modellflygprojekt. Vi är på ett sätt mer hängivna vår hobby, än den yngre generationen.
I dag ska allt var lättillgängligt utan några hinder. Se på en sådan sak som hur många som bygger från ritning eller som bygger en balsabyggsats ? I dag köps det mesta färdigt från fabriker, där små kinesdamer sköter limmandet för dig.
Till och med i de mest extrema tävlingsklasserna köper de tävlande sin modeller färdigbyggda. Läs till exempel om världsmästaren i skalajetflyg. En duktig ryss som sist dök upp med en MIG-29. Byggt den själv ? Han hade ett proffs- team på 22 personer med tillgång till all teknik och kunskap man kan tänka sig. Kostnad för modellen ? Flera miljoner om man skulle räkna marknadspris.
Du hittar en video nedan.
Är detta en utveckling som är önskvärd ?
Vad är alternativet ? Bygga en Getingen med en Webra 1.5 diesel ?
Då får du känslan gratis att du åstadkommit något
med dina egna händer och din egen tankeverksamhet.
Det är värt mycket det för din självkänsla !
Nog om vår hobby i detta avseendet. Åter till verkligheten med
dieselsoppa, oljiga fingrar, ricinoljedoftande kläder och
byggsatser från 50-talet.
Alltså tillbaka till linflyget i Kungsbacka.
Jag hoppas Kungsbackaklubben och SMOS fortsätter med detta meeting, då det utgör ett av fundamenten, som modellflyget i Sverige vilar på och som gör, att modellflygarna fortsatt kan hämta sin inspiration.
Vi ses nästa år i Kungsbacka, om allt är med oss !
Nu kommer lite bilder med och utan kommentar. De är inte det yppersta jag åstadkommit men varför inte publicera ?
Håll tillgodo med bilder och en video med kameran ombord på en modell och upplev lite av den aerobatik en stuntmodell genomför !
Först en video som handlar om ett mästerverk:
Då jag ser denna video tänker jag…vi kan ju drömma i alla fall, det kostar inget !
Detta är ett Nobelt flygplan…
Alf djup koncentrerad på landningen…
Ser du min kamera, som är monterad på Alfs handtag ?
Nobler, en klassiker.
Thunderbird…jag byggde en sådan 1959…
En maskin från Västfronten 1917 hade landat i Kungsbacka. Sopwith Pup
Inne i Kungsbackaklubbens bygglokal hålls traditionen vid liv.
Weatherman Speed
Klubben i Kungsbacka hyr allt av kommunen.
Hemkört
…å sen flög jag så här i stället…
Hannes förbereder sin Weatherman Speed
Ett par fötter och en stuntkärra…
Ove Andersson och Lars Helmbro…mycket erfarenhet och kunskap.
Jag är förtjust i svalors flykt lågt över mark…
…svåra att plåta, då de rör så oregelbundet…
..det är svårt att förutse deras avsikter…
…då de vänder på en femöring.
Ju-87 flugen av Ove Andersson
En nästan inverterad Nobler med min kamera på vingen.
Att en modell som denna är så vändbar i luften, beror bland annat på, att höjroder och klaff är hopmixade mekaniskt.
The final touchdown…
Här kommer min sista video från ombordkameran. Kameran monterad framåt med lite vridning mot modellens nos.
Jag fann denna fina video på nätet och jag blev imponerad av modellen, en B-25. Dels var den fint byggd och dels flögs den av piloten, på ett som jag tycker, skalariktigt sätt.
Speciellt bilden från starten frammanar bilden av B-25:an från då Doolittles B-25:or startade från hangarfartygsdäcket
på “Hornet” inför den djärva raiden mot Tokyo.
Att bygga denna modell…hur många timmar ? Hur mycket energi behövs för att ro iland detta projekt ?
Beundransvärt. Lyssna på radialmotorerna då de går på tomgång. Jag ryser, då jag hör ljudet.
Me-109visar problemet med det smala stället, vilket orsakade många haverier under kriget. Om du frågar dig varför man hade en sådan konstruktion så berodde det på, att man inte ville försvaga vingen genom att placera ställ, mekanik och hydraulik i den.
Trots det, var man tvungen att förstärka vingen, för den
skulle kunna klara hög lastfaktor under luftstrider.
Stillbilderna har jag klippt ur Youtubevideon och på bilderna ser ni vem som har copyrighten. Rätt ska vara rätt.
Jag lägger bilderna utan kommentar, därför det behövs inga,
då bilderna berättar själv.
Ett Ultralätt plan. Godkänt för hjul och flottörer. Notera framkantsklaffen för att ge goda lågfartsegenskaper och möjliggöra flygning med hög anfallsvinkel.
Ett fult plan enligt mitt sätt att se det. Man behöver inte överge kravet på bra utseende bara för att få funktion. Det ser ut som ett plan i en Walt Disney-film.
SE-BIB en Piper PA-18 Super Cub. Normalt sett 150 bhp motor men finns med upp till 260 bhp motor. För bogsering av segelflygkärror ofta utrustad med 175-180 bhp motor.
Kanske den säkraste aeordynen; autogiron.
Fedingefältet
Fedingefältet mot sjön.
Propellrarna roterar åt samma håll.
Mycket kort rullsträcka innan rotation.
Engelsk knorr…landningsljuset i nosen.
Huvudstället indragbart i motorkåporna.
Här ser du hur klaffarna sitter upphängda.
Charmigt plan…får jag tycka det ?
Ägs av en privatperson i södra Sverige.
Jag får lite vibbar av en gammal Twin-Beach…
Motorkåporna ger mig en aning om släktskapet med De Havillands flygplan.
Här ser du de rejäla klaffarna.
Varför man byggde klaffarna som ovan ?
Troligtvis förenklade det produktionen, det blev billigare
och man försvagade inte vingens konstruktion.
En Grob-G109startar. Tillverkad 1983.
Alltenligt Transportstyrelsens uppgifter, hur mycket
vi nu kan lita på den myndigheten…
Vackert flygplan
Varför jag fotograferade denna MFI9 HB…
…var därför att andrepiloten till höger…
…var en hund !
Vovvov !
Låt mig avsluta med en mödosam start av en Kanadagås…
…här gäller det att paddla på med benen så fort det går…
Denna video är väl värd att se för alla flygintresserade. Den beskriver den tekniska utvecklingen, som låter piloten behandla detta stora plan, som han gör.
…så var detta verkligheten i det Svenska Flygvapnet.
Under mina resor på nätet fann jag dessa filmerna. De är ett uttryck och avtryck från den era,
då de producerades, vilket var början av 50-talet.
Det var kallt krig och Svenska Flygvapnet kunde ställa upp 650 flygplan i första linjen. Hur många flottiljer vi hade ? Det var många och till varje flottilj hörde ett antal krigsflygfält.
På den tiden var det vanligt, vi såg Flygvapnets plan över svensk bygd.
I dag är ett svenskt militärplan i luften lika sällsynt, som en patrullerande polis på en svensk stadsgata.
Formen som filmen är gjord i är tidstypisk. Storvulna bilder, hurtfriska piloter och en entusiastisk speaker som talar mycket tydligt. Musiken som illustrerar filmerna är samma
glada melodier som brukade höras på Åsa-Nisse-eposen vid
våra matinébesök.
Till och med överlevnadsträningen beskrivs som en hurtig
förskoelutflykt under sommartid i vackert väder.
Man ville skapa bilden av en verksamhet som gjorde pojkar
av vuxna män…kontrollerande sina hitech-maskiner.
Allt framställs som mycket positivt och samhällsnyttigt i propagandan.
Ungefär som den hjärndöda tv-reklamen för det som kallas nätkasinon. En reklam där alla vinner…där ett av argumenten är, att vinsten finns på ditt konto 5 minuter efter spelet…Jag tänker ofta, vad de
som spelat bort alla sina pengar från sitt konto tänker, då de
begrundar saldot på sitt konto…efter 5 minuter ?
I dag kanske de två filmerna av Ifåne-generationen skulle kallas pekoral. (Om denna generation vet, vad som menas med ett pekoral)…
Men sådana var tiderna då, då spänningen mellan öst och väst riskerade att övergå från ett kallt till ett varmt krig.
Se det som ett dokument för att stärka försvarsviljan.
Det är värt att se för oss, som är intresserade av flyg och flygteknikens utveckling.
Spaningsbilden som man ser 1 min 28 sekunder in, föreställer Halmstad med Nissan, Laxön, Örjans Vall och varvet lätt identifierbara.
Bilden från 1980…Från vänster; Pär Lundqvist med sin flygande vinge
utrustad med 1.5 cc Os-motor. Lättstartat på isen ? Gissa ! Den lilla människan är sonen till Sven Persson med glasögon.
Längst till höger Johnny Johansson, som nu tagit upp
modellflygandet igen. Johnnys modell en av de bästa
nybörjarmodellerna som funnits, vad gäller flygegenskaper,
en Junior 200. Johnnys modell utrustad med 2.5 cc Os.
En högtrycksrygg och högtryck kommer att parkera över Skandinavien.
Det betyder kallare väder, som i sin tur innebär att isarna lägger si på sjöarna. Vilket i sin tur ger möjligheter för flygning på isarna.
En is är perfekt att flyga från. Varför ? Jo ytan är lika hög överallt och jämn.
På en is med lite snö, kan du rita en jättenolla med vingspetsen släpande i en stor sväng.
Smekande landningar och långa starter med lite motor är också en njutning för en gammal modellflygare.
Att träna landningar är en av essenserna inom flyget. Vad är det vi säger…starta och flyga i luften, det kan alla, men flygskickligheten avslöjas vid landningen…
Vi håller tummarna för -5 C, vindstilla och sol !
Förresten, ett bra redskap då man springer runt på isen är isbroddar eller halkskydd på skorna. Alltså den modellen
med dubbar som är fästa i gummi, vilka man drar på skon.
Finns att köpa här.
…eller som det hette för 40 år sen “En sexa Skåne” ?
Minns du, vad vi förknippade Team 60 med på flygdagarna för
40 år sen ?
Du minns de flygdagarna, då solen alltid sken… Jo för mig var det ylandet från de två TurboMecamotorerna, vilka senare byttes ut mot Rolls-Royce FF-44.
Det som också nästan dröjer sig kvar i min näsa efter en uppvisning med Team 60, var lukten av MC-77 och
dieselröken från insprutningen av dieselolja, som sakta
drev bort.
Vi flygintresserade har ju många gånger haft förmånen att beskåda och förundras över flygskickligheten hos våra militära piloter, som manifesterades under
flygningarna med Flygvapnets dåvarande uppvisnings-
grupp Team 60.
Flygplanen var SAAB 105, eller som de hette inom försvaret SK-60.
Personligen är jag aningen skeptisk till exercismässiga
rörelser i luften, som har en anstrykning av preussisk drill.
En grupp där drillen har drivits till sin absoluta spets är Blue Angels, vilka är US Navy uppvisningsflygare.
Inte en rörelse är okoordinerad. Allt är planerat, samordnat
och inexercerat in i minsta detalj.
Men Team 60 förde in nya element i sin show. För det är ju
vad det är; en show för att visa skattebetalarna, vad de får
för sina skattepengar.
Team 60 firade triumfer i jämförelser med utländska grupper. Det som skiljde Team 60 från andra grupper, var att piloterna och flygplanen togs ur den ordinarie tjänsten och tränade på sin fritid.
De utländska var heltidsanställda, som varande uppvisningspiloter och flög speciellt förberedda och
lättade flygplan.
Desto mera beundransvärt att prestera så bra, som Team 60 gjorde.
Men så fanns det också mycket skickliga piloter med i teamet. Jag tänker på exempelvis Anders Wahlström, som inte bara
vara duktig allroundfullskalapilot utan också skicklig modellflygare.
Han gick sedermera till Transportdivisionen på Såtenäs,
där han fortsatte sitt flygande i Hercules.
Jag läste nyss till min glädje, att Team 60 kommer att
återuppstå, som ett led i Flygvapnets försök att rekrytera
nya piloter.
Efter alla neddragningar inom försvaret har politikerna insett, att kanske vi ska ha ett försvar, just med tanke på Rysslands
aggressivitet i Östersjöområdet.
Hoppas försvaret målar planen lite spektakulärt !
Här kommer lite länkar och egna bilder, från då jag
senast såg Team 60, vilket var på Göteborg Air Show 2008. Om du ska besöka Flygvapnets Huvuduppvisning 2018,
kommer du att kunna se det pånyttfödda Team 60.
Mitt eget mest spektakulära minne var, då en SK 60
efter genomförd uppvisning på Farnborough 1972 glatt landadeutan att fälla stället…
Flygplanet landade på buken snyggt och prydligt framför
hedersläktaren och bevisade kvaliteten på det svenska
flygplanet. Som genast lyftes upp, stället fälldes ut och
det bogserades in till plattan.
Splitup som avslutning var alltid fotografernas bild.
Byggsatsen med ovanstående flygplan satte myror i huvudet på mig. Jag ville veta mer om modellplansproduktionen i Vollsjö, varför jag mejlade företaget, som tillverkade modellen.
Företaget hette då och heter i dag Jacson Of Scandinavia.
I går fick jag ett svar från ägarens son som lyder:
”Hej.
Min pappa Knut-Åke Nordenbeldt hade en liten tillverkning
av modellflygplan.
Det var en finsk kille som jobbade ett tag med detta.
Han hade uppfunnit något speciellt plastmaterial,
som dom byggde modellflygplanen med.
Jag har varit med när dom prov flög dom .
Men det var en väldigt speciell finsk kille som jobbade med det.
Sov på dagarna och jobbade på nätterna, så till slut blev
det ohållbart så dom avslutade sitt samarbete.
Detta är vad jag vet om det.
Vänliga Hälsningar
Knut-Axel Nordenbelt”
Så lite närmare historien har vi kommit. Vi får se om det dyker upp mer fakta.
Därför detta är en del av den svenska modellflyghistorien.
En bild på Marilyn arbetande på att montera ett flygande
mål, eller man kanske skulle säga drönare i dag, väckte
mitt intresse.
Före sin berömmelse var hon känd under sitt födelsenamn Norma Jeane Dougherty, som då hon fotograferades
ovan den 26 Juni 1945 på fabriken.
Hon är vid fototillfället just 19 år fyllda.
Bilden väckte mitt intresse, dels naturligtvis att denna vackra
kvinna stått i en del av försvarsindustrin under slutet av världs-
kriget i Kalifornien och dels för jag blev nyfiken på, hur dessa målflygplan såg ut.
Bilderna som togs på Marilyn vid fabriken, är inget som är
förberett eller fake. Hon såg ut så och var så vacker.
En fotograf var utsänd för att göra ett reportage från montage-
bandet vid företaget, som hon var anställd vid.
Fast jag ställer mig lite tvivlande till uppgifterna…att
inget var förberett.
Allt är lite för perfekt. Kläder, makeup och håret ger mig ett
intryck , det är synnerligen förberett.
Döm själva av bilden.
Företagets namn var Radioplanes Munition Factory och hade startats av skådespelaren Reginald Denny i Kalifornien.
Han lade märke till henne, vem hade inte gjort det… och lät
någon fotograf ta bilderna.
Dessa flygplan i olika versioner användes som mål vid militärövningar, med antar jag, luftvärnet i första hand. Du kan läsa, om du klickar på länkarna, ifall du vill veta mer om produktionen.
Intressant kan vara, att iden med radiostyrda målplan kom
från en skådis i Hollywood, som var flygintresserad. Du kan se
bilder på honom längre ner på sidan och läsa om honom i länkarna.
Ett stort antal plan byggdes under och de närmsta åren efter
världskriget.
Vad som skedde med Marilyn Monroe, vet vi alla.
Här kommer bilder.
Bilder är frigivna från Northorp för publicering för icke kommersiella ändamål.
En del bilder är copyrightfria från källor, som sorterar under lagen:
Public Library Act i USA . Dessutom två bilder från Wikipedia.
Ett målflygplan med fallskärmen delvis utdragen, som användes vid landningen.
Denna typen hade kontraroterande propellrar,
för att man skulle kunna undvika vibrationer.
Här följer olika versioner, om vilka du kan läsa om du klickar på länkarna.
Intressant motorkonfiguration med två propellrar och en motor…
Förutom att det krävs separata vevhus för en tvåcylindrig två-taktsmotor,
så måste man ha en fördelningsväxellåda för de båda propellrarna.
Mekaniskt krävande att bygga det.
Undrar om man klädde med linneväv ?
Varför så ful fena…
Lite data
Startade på en ramp, återbördades till Terra Firma med fallskärm.
The Cock Of Colditz är ett glidflygplan, som byggdes av engelska
krigsfångar, vilka satt inspärrade på slottet Colditz i östra Tyskland
under Andra Världskriget.
Denna historia är, vill jag säga, representativ för andan
hos britter insatta i fångläger under Andra Världskriget.
Det visar vilken fantasi och kreativitet som visades, under de
förhållanden som rådde. Att ge sig på ett projekt att i ett
krigsfångeläger i hemlighet bygga ett glidflygplan, det kan ju
vid första tanken förefalla vanvettigt.
Men det genomfördes.
Problemen tycktes vara utan gräns. Var får man material ifrån,
var ska man bygga och kunna hålla det hemligt och kommer det att kunna flyga ?
Här är lite av historien.
Colditz är ett slott med anor från 1100-talet och är beläget nära staden
Leipzig i Sachsen i östra Tyskland.
Under kriget användes slottet som ett krigsfångeläger, då det ansågs
rymningssäkert på grund av sin höga belägenhet, vilket tyskarna
trodde att det gjorde slottet lättövervakat.
De krigsfångar som var placerade där, var de, som ansågs mest
rymningsbenägna. En känd rymmare som satt, där var piloten Douglas Bader.
Vistelsen på Colditz var materiellt sett inte speciellt svår. Fångarna fick
sig tillskickade Röda Korspaket, vilket förgyllde deras materiella tillvaro
i någon mån.
Innehållet i paketen användes bland annat till att muta och köpa
tjänster av de tyska vakterna. Vaktmanskapet som tjänstgjorde
på Colditz var äldre män i stort odugliga till aktiv fronttjänst,
vilket naturligtvis påverkade deras motivation. Troligtvis tänkte
de, att det gäller att göra det bästa av situationen och göra
bytesaffärer med fångarna för att förbättra sin egen livssituation.
Det som var svårt för fångarna var ju den psykiska ledan.
Att vara skild från familjen under åratal. Att leva i ovissheten
och att inte ha något mål för sin verksamhet under vistelsen där.
Brittiska krigsfångar har ju alltid visat uppfinningsrikedom och
hängivenhet, då det gäller att genomföra ett rymningsprojekt.
Vi lite mer erfarna…kan erinra oss boken “Trähästen” , som
beskriver ett gäng krigsfångars flykt från ett Stalag Luft-läger
i Nazityskland.
Men här på Colditz genomförde de engelska krigsfångarna, vad som
kunde blivit det kanske mest fantasirika flyktprojektet.
Fångarna hade med tiden förstått, att den tyska vaktpersonalen var
helt koncentrerade på att upptäcka tunnelgrävande, vilket medförde, att bevakningen av vinden på slottet var slapp.
En krigsfånge, Bill Goldfinch, såg en dag genom tillfälligheternas
spel, hur snöflingor flög uppåt framför slottets murar. Det sådde
en ide hos honom, att kanske dessa uppvindar, kunde hjälpa till
att få ett glidflygplan att flyga.
Man kan säga, att de monumentala murarna skapade förutsättningar
för hangeffekt.
Kunde man starta från slottets högt belägna tak, skulle man
kanske, genom att dra nytta av hangvindarna, kunna flyga till andra
sidan av floden Zwickauer Mulde , varifrån man kunde fortsätta sin flykt
efter en, förhoppningsvis något så när kontrollerad landning.
Goldfinch presenterade sin ide för den flyktansvarige officeren, Dick Howe , som godkände förslaget.
I fängelsets bibliotek hade man funnit en bok, som beskrev,
hur man konstruerade och beräknade ett flygplans preferenser.
Denna bok hade man god nytta av. Det ironiska för tyskarna var,
att boken var skriven av en engelsk författare…
De som var delaktiga i projektet, var välutbildade officerare,
ofta med ingenjörsteknisk utbildning, vilket naturligtvis
underlättade förståelsen för bygget och möjligheterna att
improvisera.
Flygplanet började byggas i deras förläggningsutrymme, men då delarna blev större och större, var man tvungen att finna en
annan plats för projektet.
Det blev på den obevakade vinden. Man byggde en falsk vägg, bakom vilken man kunde fortsätta bygga på projektet.
Betänk att bygga en stor vägg mitt framför näsorna på
vaktpersonalen… Totalt var 16 man intensivt engagerade i byggandet.
För att få tag i material för bygget gällde det att improvisera och vara uppfinningsrik. De använde sängvirke, verktygen tillverkades av det som fanns tillhanda. Sågar tillverkades av en
fjäder till en vevgrammofon med handtag av virke från sängbräder.
Wires till roderna utgjordes av elkablar, som man stal, där man
kunde. Klädselmaterialet till planet var av sänglakan. För att få det lufttätt, impregnerades det med hjälp av gröt vars stärkelse
behövdes.
Vissa konstruktionsdelar, vilka krävde stor hållfasthet,
som vingbalkar, vingfastsättning och annat krävde riktigt lim
och genom mutor, förmådde man vakterna att köpa kaseinlim
och verktyg.
När planet, som kallades “The Colditz Cock” var färdigt, bestod
det av 6000 delar, som alla var handgjorda.
Hur skulle flykten gå till bokstavligt och bildligt ?
Planet skulle flyttas ut på taket i delar och monteras ihop där.
På taket skulle en startramp eller startskena monteras av
färdigbyggda trädelar.
Planet skulle placeras på sin ramp och skjutas iväg med en katapult.
För att få den nödvändiga hastigheten vid starten, hade man en betongklump, som skulle släppas nerför väggen och som
via ett rep, skulle katapultera iväg planet.
Planet skulle sedan förhoppningsvis glida över slottet, över
floden och landa på ett öppet terrängstycke varifrån man sedan
kunde fortsätta sin flykt.
Ombord på planet skulle två personer sitta. Om man frågar
sig, varför allt detta arbetet för att två man ska kunna fly,
ansåg fångarna det var viktigt, att få ut information till de
allierade om lägret, om nazisterna skulle avrätta fångarna
i krigets slutskede, vilket skett på andra platser.
Man ville säkra tillgången till vittnen, för eventuella rättsliga processer mot de ansvariga tyska cheferna efter att regimen krossats.
Nu kom inte planet i väg, eftersom de amerikanska trupperna befriade fångarna på Colditz den 16 April 1945.
En amerikansk fotograf tog den enda existerande bilden av
originalflygplanet på vinden på Colditz.
Efter amerikanarna kom ryssarna, då det tillhörde deras
ockupationszon och The Colditz Cock försvann från världen.
Vad ryssarna gjorde med planet ? Det vet bara KGB…eller NKVD.
I början av 2000-talet byggde Channel 4 i England en kopia av planet. Kopian byggdes med samma material som originalet efter
originalritningarna och provflögs med gott resultat.
Se video nedan.
Som kronan på verket togs ett annat replika plan till Colditz,
sattes på taket och startades med hjälp av en katapult.
Ingen riktig pilot i planet utan en docka. Planet styrdes via
radiostyrning och flög som förväntat.
Replikan nådde fältet som avsetts, där det kraschade. Planet hade
bättre glidtal, än vad man förväntat, så landningen var hård på
grund av överskottshöjd och hög hastighet, om jag personligen
ska ha en åsikt.
Den ena replikan, finns på ett museum i Norfolk/Suffolk i
England. Såvitt jag förstått, så har man byggt två replikaplan.
Ett står på museum och ett smälldes.
Jag tycker, detta är en fantastisk historia och den visar, att engelska krigsfångar är av det rätta virket. Detta projekt
hjälpte säkert till att hålla fångarna fokuserade och att de
kände, de hade ett mål med sina liv på Colditz.
Som jag tror en engelsman skulle säga: We were in high spirits !
Här kommer lite bilder från Wikipedia och en video från YouTube,
som jag klippt stillbilder ur.
Namnet på planet “The Cock Of Colditz” (Tuppen på Colditz),
tror jag har att göra med, att planet byggdes under takåsarna högt upp.
En tupp vill ju alltid vara “Högsta hönset”…
I England är det vanligt, man har en tupp som vindriktningsvisare (Windvane) på takåsarna.
Man också tänka sig, att man ser tuppen, som den som bestämmer och övervakar det, som sker på platsen.
Begreppet “Cocky” betyder ungefär att någon agerar “karskt” eller
självsäkert.
Kanske lite brittisk ironi och humor…
Den enda existerande bilden av originalplanet,
som togs av en amerikansk krigsfotograf. Bild från Wikipedia.
Det finns en modell att köpa…
Bild Youtube.
Replikan finns på ett engelskt museum i Norfolk.
Bild Wikipedia
Replikan i luften, den är radiostyrd.
Bild klippt ur YouTubevideo.
Hade man flugit iväg med planet under kriget, hade det varit en enastående prestation.
Bild klippt ur YouTubevideo.
Jag fann en film utlagd på YouTube, som fångade mitt intresse. Filmen är välgjord och visar, hur man med hängivenhet och yrkesskicklighet får sina friflygande skalamodeller att bete sig, som piloten vill.
Förhållandena på platsen var ju föredömliga. Kollar du, så ser du, hur samtliga modeller är i mycket gott trim och flyger bra.
Videon är väl värd att se.
Jag klippte för överskådlighetens skull lite stillbilder ur videon.
