Det var då min trogna HyperAva fick ett eget liv.
Ibland händer sådant, som i princip inte ska kunna hända.
Men, som politiker säger: Vi kan inte gardera oss mot allt.
Det gäller även, vad jag gör personligen.
Alltså, jag var som vanligt, eftersom det var synnerligen
fina förutsättningar för termikväder, på plats 10 km
sydost Halmstad i det halländska jordbrukslandskapet
för att flyga med min Ava.
Då jag är en morgonpigg person, var jag startberedd redan
klockan 0900
Naturen runt omkring utgjordes av stora fält med mogen säd,
enstaka träd och ett par 10-kilovoltsledningar på höga
stolpar, som stod som gränsvakter.
Vädret var solsken, inga moln och mycket svag vind från ost.
Den svaga ostliga vinden var resterna av landbrisen,
som drog sin sista suck på morgonen.
Det fanns goda möjligheter för torrtermik, eftersom det
var solsken. Väderutsikten hade lovat inversion på 1200 m,
men det är inget problem för oss modellsegelflygare.
Här kan du fördjupa dina kunskaper om inversion.
Senare under dagen skulle, med hjälp av solen, sjöbrisen dra
igång vid 13-tiden åt andra hållet.
Min Ava, nyrenoverad efter lång och trogen tjänst, laddad med
ny Picolario, GPS-caller och logger, låg på marken klar att
erövra skyarna.
Flygstolen från Biltema stod beredd, laddad med en vattenflaska,
för där jag flyger, får man lova att sitta att flyga, då här inte
finns några AFFOV. (AuktoriseradeFlygFältsOrdningsVakter).
Så allt borde vara klart för flygning. På med min
JR-radio, slå på mottagaren i Avan och mottagaren för
telemetri från modellen och koll av roder och funktioner.
Roderna fria och fulla roderrörelser och kontroll
av de aerodynamiska bromsarna. En rutin som jag utför
och som sitter kvar sen min fullskalatid.
En bra försäkring…
Allt var i ordning och jag startade med sinnet sprängfyllt
av förväntan inför dagens flygning.
Jag startade Avan med ett gargantuelskt handkast och
mina Ava klättrade förväntansfullt.
Själv retirerade jag mot min flygstol, för att kunna sittande
njuta av min modells flygande då plötsligt…
…med modellen på 50 m höjd njutandet abrupt förbyttes i, kan vi kalla
det, skräck och överraskning.
Vad hände, som förändrade förutsättningarna för en förväntad
fin flygupplevelse ?
Jag fick en spänningsvarning för sändaren via en audiosignal,
vilket bekräftades vid en snabb blick mot displayens
voltmeter. Voltmeterns värde räknade snabbt ner på displayen,
så nu gällde det att agera snabbt och rätt.
Goda råd var inte bara dyra, de var superdyra med tanke
på, vad jag investerat i modell och tillbehör.
Alltså gällde det att handla på bästa sätt. Jag stängde
motorn och fällde ut bromsarna. Modellen svängde jag
snabbt, tryckte bort höjd och planerade en landning,
så fort det överhuvudtaget lät sig göras.
En viss lättnad inställde sig, då min Ava tycktes göra,
det jag ville, vilket var att landa.
Men enligt Murphys Lag hände följande. När jag hade
Avan 3-5 m över marken, då slocknade sändaren totalt…
Helt dött. Finito. Dead in the water.
Ok tänkte jag, det är inga problem, för jag har ju programmerat
Fail-Safe på den.
Men det visade sig, att mitt eget minne var alltför kort.
Mindre än ett dygn…för kvällen före denna flygning hade jag
suttit hemma och programmerat om modellminnet.
Då jag hade glömt att ställa in Fail-Safe, som jag vill ha det…
Min glömska manifesterade sig brutalt som ett slag i solarplexus,
för inte gick modellen i förväntad modellräddande Fail-Safe !
Ungefär en meter över den hägrande kornåkern, drog
motorn på lite gas, just så mycket så modellen kunde
smyga iväg i en svag stigande sväng.
Min första tanke var: Detta är inte sant !
Roderna stod i neutralläge och bromsen hade åkt in.
Den Fail-Safe jag hade, var en defaultinställning.
Trots sändaren var död, försökte jag reflexmässigt styra.
Naturligtvis fullständigt meningslöst. I ett stressat läge
för sin modell, då utför man som pilot invanda åtgärder,
även om de nu kan tyckas inadekvata. Det är den förlängda
märgen, som styr mitt beteende under svår stress.
Avan flög stabilt i en svag vänstersväng under sakta stigande.
Jag drabbades av skräck och ånger, då jag tänkte på,
vad som skulle kunna hända. Smäller jag modellen…
…ganska troligt. Flyger den bort, det var också en möjlighet.
Mina binjurar gick troligtvis på högvarv nu och producerade
adrenalin. så det stack i kroppen.
Man kan väl säga att min kropp gick in i beredskapsläge för
en nödsituation.
Dock var en bortflygning inte lika skräckfylld som en krasch.
Flyger den bort, kan jag ringa GPS-callern och få koordinaterna,
så jag kan komma åt min förlorade Ava
Ekonomiskt for också de tankarna genom min skalle.
Ska jag bli av med en dyr och trogen modell ?
För 15 år sen kunde man ta en smälld eller förlorad modell
på hemförsäkringen, men de tiderna är förbi.
Min Ava klättrade sakta under motorgång i stora cirklar.
Gode Gud tänkte jag, låt den inte flyga bort. Låt den
inte heller få termik.
Jag tyckte, att aldrig har väl min Ava flugit så stabilt,
som den gör nu..
Har jag haft en modell så länge som min Ava och flugit
den 650 timmar i termik, då får jag en känslomässig
relation till min modell. Ett Hejdå blir således ännu svårare.
Som tur var, det var ingen vind, så modellen låg och
flatsvängde på 100 m höjd fortfarande över min pilotplats.
Hade modellen drivit iväg, hade jag naturligtvis satt mig
i bilen och följt efter. Tursamt nog känner jag omgivningarna
väl och vet, vad där finns av vägar.
Så för mig återstod inget annat än att lyssna på min vario-
meter, som glatt pep och indikerade ett svagt stig.
Varje varv min Ava flög steg den ca 5 meter.
Var 50. m talade höjdmätaren om höjden, vilket kändes
som ännu en spik i raden på modellens kista.
Det var tur, jag varit så morgonpigg och startat redan vid
9-tiden, då inte termiken kommit igång med riktigt
kry korkverkan än.
Acken i modellen var ny Kokam-LiPo med 4,6 Ah kapacitet,
så motorn skulle kunna mala på i minst 20-30 minuter.
Det skulle kunna bli 3-400 m höjdvinst, med alla dess
implikationer.
Min fantasi rusade i expressfart mot ett worstcase scenario.
Det var, att se modellen flyga med 120 km/timman in i
framrutan på en bil på vägen och orsakande allvarliga
skador på personer och fordon.
Men jag är fatalist, så det som sker, det sker. Denna
händelsen var för övrigt för mig en Déjà vu upplevelse.
Jag hade upplevt nästan samma situation 11 år tidigare
med en 3 -m Ava. Som flög in i en buske under Fail-Safe
och strippade den fina OraLighten, så det hängde något,
som liknade girlanger efter vingarnas klädsel i grenarna.
Kanske det skulle gå bra denna gången ?
En tanke, som flög genom huvudet var, att jag kanske
skulle ha utrustat mig med en luftvärnskanon, så jag kunde
skjutit bort Avan ur skyn på dess solitära resa eller med en
Stinger ?
Frågan, vilken låg och gnagde var ju, varför denna situationen
med sändarens död inträffat ?
Jag kom med den ena förklaringen efter den andra för
mig själv, som avlägsnade sig längre och längre bort från
realiteterna, därför jag försökte desperat att få en rationell
förklaring varför…
Det var också ett sätt att lätta på den psykiska stressen.
Att tänka mer eller mindre logiskt hjälper till att skingra
tankarna på det just då primära och uppenbara.
Under modellens senaste varv dök ett hopp upp vid horisonten.
Min Avas svängradie hade minskat och bankningen hade
ökat. Allt detta som ett troligt resultat av en störning från en
släppande termikblåsa från kornåkern.
Mitt hopp började tändas, då jag hörde från Picolarion,
att stiget avstannade.
Aldrig har väl variometerns dova sjunksignal glatt mig
mer än vad den gjorde nu.
En sakta porlande glädje började stiga hos mig, som om
du skakat en flaska nattstånden Pommac. Kanske allt inte
är förlorat ?
Nu låg min modell i en brantare sväng och hastigheten hade
ökat. Jag tänkte, jag bryr mig inte om, ifall Avan går i bitar,
bara jag få ner den och får tillbaka min modell.
Samt det viktigaste av allt var, att den inte skadar person
eller egendom.
Jag gick upp på en liten kulle för att kunna följa min modell
med blicken, då den sakta svängde sig ner och nu under
något flatare svängar.
Det spelar ingen roll, hur den svänger, tänkte jag, bara den
förlorar höjd !
Det var tur, att min Ava är så fint trimmad, att den friflyger
utan att vilja ägna sig åt aerobatik. Den bara gled stabilt.
Det fanns två orosmoment förutom bortflygningen.
Det var en mindre sjö och två grusvägar.
Sjön skulle kunna innebära en simtur för mig, men det
var inga problem. Jag är inte rädd att hoppa i en sommarvarm
sjö, efter att jag simmat bland isflaken i hamnen
i Oceanhamnen i Halmstad efter en Blue Phoenix, som
behagat landa i vattnet. Tycker du jag är galen ?
Kanske…men jag skulle aldrig kunna lämna en modell åt
sitt öde, så länge den är synlig för mitt öga !
Problem kunde det bli för elektroniken. Men av erfarenhet
vet jag, att elektronik kan klara ett dopp i sötvatten.
Det gäller bara att slå av strömmen, så fort det är möjligt.
Landar jag i saltvatten är det kört. Saltvattnet går som elektrolys
och det gör, att kretskorten ser ut som en övermogen ädelost,
om spänningen är på.
Att slå ner på en hård grus- eller asfaltväg är heller ingen höjdare,
men sannolikheten för detta var inte speciellt stor.
Mina goda Ava fortsatte mot marken med flyghastigheten
60 km/timman under hyfsat kontrollerade former.
Det kan gå vägen, tänkte jag. Jag kanske har tur och får ner den.
Hoppas bara det inte släpper en termikblåsa, som påverkar min
modell, så den börjar stiga igen.
Jag försökte visualisera, hur modellen skulle bete sig,
om den slog ner på vägen, i sjön eller i kornåker.
Min slutsats var, att allt var bättre än att flyga bort.
Slutligen närmade sig Avan marken i en ännu brantare sväng,
med sin vänstervinge hängande.
Jag bad till alla högre makter att måtte den landa nu…
Den tycktes tveka 5 m över marken, då sjunket stannade av,
vilket gjorde mig svett av oro. Betänk att motorn gick på kvarts-
gas hela tiden.
Men till slut beslöt sig Avan, att den var mogen för markkontakt.
Avan skulle komma att landa i en mogen kornåker.
Vilket jag tacksamt noterade, då det kunde garantera ett hopp om
ett fortsatt flygliv för min trogna modell.
Avan slog i kornåkern med vänstervingen först med ca 60 knutar
i en vänstersväng.
Ett lite gult moln uppstod vid nedslaget som en avslut på sin egen
odyssé och samtidigt upplevde jag som piloten en stor lättnad.
Min tanke var, att vilken tur jag hade, som fick ner min
modell ! Det var en rent ut sagt nästan andlig upplevelse !
Om den var hel, var det ju kanske Försynen, som varit med mig.
Jag promenerade, eller ska jag erkänna, småsprang bort till åkern,
gick mellan kornraderna mot min modell. Ingenting syntes av Avan,
men jag hörde propellern kraxande tugga i kornet.
Modellen låg gulbrunpudrad i säden och såg vid en första anblick
ut att vara oskadd.
Av med huven och isär med sladdarna, så propellerns hysteriska
flappande upphörde.
Jag höll upp modellen och gjorde en snabb besiktning av
eventuella skador.
Det enda jag såg, var ett litet hål i stabben. Troligtvis då
kroppen gjorde en form av groundloop, då vingspetsen
tog i kornet och kroppen sväng runt som en hävarm
med stabben, som slog i sädesstråna.
Jag tänkte, att detta måtte vara ett lågt pris jag betalade,
för vad som kunde blivit kostnaden för en total utförsäljning !
Tillbaka till min pilotplats och om jag säger jag var glad eller
upprymd, så är det en grav underskattning , av de känslor jag
var uppfylld av. Jag var bara så glad !
När jag samlat tankarna, demonterat och var på väg hem
funderade jag på frågan: “Varför” ?
Hemkommen monterade jag isär sändaren, tog ut acken,
som var en LiIo-acke. Acken visade 3.8 Volt. Borde visat 7-8 volt.
Alltså dissekerade jag acken. Ett nästan förväntat resultat
att en cell var kass. I stort sett noll volt. Då jag delade
cellerna steg spänningen till nominalspänning, men
så fort jag seriekopplade och belastade, så sjönk
spänningen i acken 7.8 volt till i stort 3 volt.
Jag monterade in passande LiPo-celler med kapaciteten
3.6 Ah.
Kontroll av sändare och räckvidd visade, att allt var ok.
Sedan upp med modellen på bordet och en noggrann
programmering av Fail-Safe med de roderutslag, jag vill
ha.
Fail-Safen programmerade jag, efter att jag flugit med
trimmarna i det läget jag vill ha sido- och höjdroder
inställda. Alltså att modellen glider fint i en svag sväng
med avslagen motor och aktiverade fulla aerodynamiska
bromsar.
Så min Fail-Safe inställning är: Noll motor, full broms,
lite höjdroder och mycket lite sidoroder.
Vid provflygning slog jag av sändaren, efter att jag provat
att sändare och mottagare binder snabbt utan problem,
för att kolla hur modellen flög med Fail-Safe aktiverat.
Allt fungerade perfekt. Modellen gick in i förinställt
läge med servona och modellen band omedelbart, efter
jag slagit på sändaren
Jag kan inte tillräckligt poängtera, hur viktigt det är
att på elseglare vara noga med att programmera
ditt Fail-Safe läge. Att ha det rätt inställt, kan avgöra
vara eller inte vara för din modell.
Låt mig tala om för dig, att jag kände mig totalt
hjälplös, då Avans motor drog igång på ett par meters
höjd. Min första tanke var, att det kan inte vara sant.
Det kändes på något sätt orättvist, när jag ändå fått
ner modellen i grässtråhöjd och dess motor drog igång.
Känslan av att intet kunna göra var överväldigande.
Det var samma känsla jag skulle haft, om jag satt
mig på en bänk på en perrong i stället för i en kupé
och sett tåget försvinna i fjärran, som jag egentligen
skulle rest med…
Upplevelsen då modellen lyckligt återvänt till
Terra Firma var också en stor upplevelse. Man kan säga
som boxaren: “Saved by the bell”….
Jag har inga bilder från detta äventyr, då jag var alldeles
för stressad för att fotografera.
Egentligen är det märkligt, att inte mer oväntat inträffar
för mig, med tanke på hur mycket jag är ute och flyger.
Jag menar sannolikheten borde vara större för plötsliga
osannolikheter då, om vi använder det klassiska
sannolikhets-begreppet: Sannolika/Möjliga
eller Gynnsamma/Möjliga.
Nu förstår du vad jag menar.
Modellflygare brukar inte berätta om sina misslyckanden,
men detta bjuder jag på.
Moralen i denna historia skulle kunna vara att:
Man behöver inte ha tur alltid, då man flyger,
men man får inte ha otur var gång heller…
Denna bilden tog jag i härligt sommarväder i somras, då det var
