…utan även då en incident slutar lyckligt…
Jag får ibland uppleva skeenden, som skapar lättnad
och glädje.
Det skedde för mig i dag torsdag, då jag var ute och flög termik.
Det var torrtermik med spridda blåsor, som efter hand jag steg
i dem blev starkare och starkare.
Således satt jag i min goa Biltemastol och njöt av flygning och
natur. Allt flöt på, precis som förväntat.
Tills jag skulle ner och landa för att sätta på min kamera på
modellen.
På ca 50 m höjd och med kurs mot havet fick jag tutvarning,
att min sändare tappat kontakt med mottagaren och modellen.
Vad känner jag? Överraskning ? Självklart och sedan maler
hjärnan på med skadebegränsning.
Att inte kunna påverka modellen skapar en speciell känsla
i magen på mig. Lite grann som då man åker Berg och Dalbana…
Jag agerar inte logiskt i dessa lägen alltid. Hjärnan försöker
finna ett sätt att komma ur situation och en stressad hjärna
fattar inte alltid rationella och adekvata beslut.
Jag testade roder och det blev inget resultat. All telemetri
till sändarens display var försvunnen och jag förstod, att
läget var minst sagt akut.
Modellen gled rakt på vingarna västerut och det första
jag gjorde var att slå av sändaren, så modellen skulle gå
i failsafe.
Failsafe har jag programmerat med lite höjd, lite sidoroder
och full broms samt ingen motor.
Inget skedde, då jag inte hade power till mottagaren och jag
förstod, att jag nu bara var en passagerare på min Ava och
jag kunde inte påverka något mer utan bara åka med.
Naturligtvis förstod jag att försöka gå i Failsafe är en
dödfödd idé, eftersom jag saknar ström till mottagaren.
Men sådan beslut tar man under stress.
Modellen flög in över kyrkan i Tjärby, där den till min
lättnad började svänga. Det är ju inte så inbjudande
att landa inne byn bland fastigheter, bilar och gravstenar.
Modellen svängde runt och gled elegant mot mig och hanget.
Jag hoppades den skulle vara så kursstabil, så den kunde ta
sig fram dit, där jag befann mig.
Då modellen kom i höjd med hanget, låg den på ca 10 m höjd
och mitt hopp ökade.Jag hoppades att den snabbt skulle
förlora höjd, men en Ava har högt glidtal och ville inte det jag
önskade.
Då modellen kom till kanten där jag stod, utsattes den för
turbulens från hanget och svängde 90 grader höger,
alltså flög modellen riktning Laholm.
Jag lade ner min radio och sprang fram till kanten för att
kunna se varthän modellen flög. Sikten från hanget skyms
av träd. Jag sågi alla fall, att modellen gled majestätiskt
söderut och jag bad en bön, att den skulle landa i veteåkern.
Det sista jag såg av den, var att modellen vred åt väster igen,
innan den försvann för mig.
Min slutsats omedelbart var, att Avan borde ligga i veteåkern.
Eftersom jag tappade ögonkontakt med den, då den var på
ca 3 m höjd, inbillade jag mig, att den kan inte glida så långt.
Men då hade jag underskattat min Ava !
Jag tog mig ner till veteåkern och gick längs kanten ivrigt
spanande efter något blått och vitt.
Jag tänkte, att denna relativt stora modell, inte skulle kunna
helt uppslukas av sädesfältet, med tanke på de stråförkortningsmedel
man använder idag.
Men jag kammade noll. Så jag gick längs cykelvägen tillbaka
men ingen Ava.
Jag klättrade upp för hangkanten och fann en plats,
där jag kunde spana ut mot fältet. Jag scannade fältet noga,
men jag såg ingen Ava.
Nu började jag bli svett. Mitt beslut nu var att gå i spåren
jordbrukarens traktor gjort på fältet för att kunna få syn på
något, då jag var närmare.
Jag ska säga, att det var jobbigt. Inte såg jag någon modell
för den delen heller.
Jag var säker på?, att modellen låg i sädesfältet. Det borde
den göra med tanke på vad jag såg innan den försvann…
Hur skulle jag finna den, om jag inte kunde se den,
då jag gick runt på åkern?
Jo, jag funderade på att åka hem, hämta en annan elseglare
försedd med kamera och min laptopdator och sedan ta ett
par hundra bilder från 100 m höjd, för att jag sen skulle kunna
kolla bilderna i datorn i bilen.
Om jag gjorde så, drog jag slutsatsen att modellen skulle dyka upp…
Jag menar en modell…den kan ju inte bara försvinna.
Dock, innan jag åkte hem, tog jag bilen och körde längs de vägar,
som fanns där.
Jag började inne i Tjärby, sen körde jag ut på stora vägen
riktning söderut.
Något blått blixtrade till på min högra sida och efter en koll
i backspegeln såg jag en Ava vid vägrenen…Klang och jubel !
Först ville jag inte tro det, men det var min Ava.
Således körde jag ner till rondellen, svängde in på den mindre
vägen, som går parallellt med den stora.
Då kunde jag parkera och ta mig över vägen trots den
vanvettiga trafiken till Avan.
Jag vill säga, att då jag kom till min modell, kände jag en
enorm tillfredsställelse och glädje, att jag funnit modellen.
Modellen låg helt utan skador och dess mottagare var,
då jag kollade, död.
Då jag tog isär modellen, förstod jag, det var glappkontakt
i Dean-kontaktdonet. Dessa hankontakter är försedda med två
fjädrande bleck, som ska tillförsäkra en absolut kontakt.
Den hane som satt i modellens LiPo hade förlorat det ena blecket,
därför inträffade händelsen. Det var enkelt för mig att provocera
fram glappkontakten.
Att modellen var oskadd, måste vara resultatet av ett flertal
mirakel.
Den hade glidit 150 m på 1-2 m höjd, just klarat norrgående fils
täta trafik, med ett nödrop klarat mitträcket och klarat att
landa just vid vägkanten på åkern.
Med tanke på den täta trafiken på vägen och hur fort fordonen
kör här, är det osannolikt, hur modellen kunde ta sig till
dikeskanten utan skador.
Hemkommen satte jag i en ny Dean-kontakt och nu fungerade
det perfekt.
Att kontakten var sönder var inte så märkligt, med tanke på alla
de gånger jag har anslutit min acke till modellen.
Men nu vet jag det och kommer att hålla koll på ansluningsdonen
i framtiden.
Att få tillbaka min kära Ava var härligt och att den desutom
var i perfekt skick.
Tänk om en långtradare kommit, då min Ava sakta gled över vägen…
Det kunde blivit småpinnar av den. I och för sig ett ärorikt slut
för en trotjänare !
Men nu hänger den fortfarande med.
Vad detta lärde mig ? Jo, det visar, hur viktigt det är, att man
följer en bortflygande modell med blicken, så länge det går.
Sen börjar man leta, med den fakta man har.
I mitt fall kan jag säga, att om jag stått kvar på kanten, hade jag
sett var modellen landade, men jag hade brått.
Aldrig kunde jag tro, att min Ava kunde glida så långt !
Som jag brukar säga; Då jag är ute och flyger, händer alltid det
oplanerade eller oväntade.
Det är väl det, som ger krydda i livet för en aktiv modellflygare.
Att så mycket oväntat drabbar mig, beror på att jag flyger
i stort sett varje dag. Gör jag det, är ju sannolikheten för
felfunktioner större ! Enkel sannolikhet; Gynnsamma/Möjliga.
Förstå, att det var en glad modellflygare, som kuskade hem
med en hel modell !
Jag tyckte, jag bara ville berätta denna händelsen med
lycklig utgång.
Det kunde ha blivit totalhaveri. Med en skrotad modell,
med skrotad telemetri, med skrotad GPS-tracker och med
pulveriserad Picolario variometer.
Trackern kunde jag inte använda, eftersom strömförsörjningen
fallerade. Kanske man skulle ha ett särskilt batteri till GPS-trackern ?
Men det finns ju ingen plats i modellen !
Ibland skiner solen även på mig !
