Kategorier
Termikflyg

LITE HANG- OCH LITE TERMIKFLYG

 

 

 

 

 

 

Jag är modellflygare…

därför tar jag…

 

 

 

 

 

 

 

 

 

…de chanser som ges att komma ut och utöva min hobby.

På  Hovs Hallar har jag nyligen fått några fina
flygningar på hanget.

Den senaste tiden har  jag inte uppdaterat bloggen så ofta
av olika skäl. Vi får se, om jag kan bättra mig.
Jag vet,  att en blogg eller hemsida  som inte uppdateras
är en fullständigt  död anka.

Min blogg vill jag hålla levande för dig som är besökare…
så gott det går.

Alltnog, vi har haft en högtrycksrygg med solsken och
passerande
kallfronter.
Detta ger möjligheter för sjöbris och därmed
startar
hangmotorn vid kusten.

Vinden har mestadels legat på nord eller med en aning
dragning åt nordost.  Vindhastigheten har varit låg.
I genomsnitt mellan 1-3 m/sek, vilken är mer än tillräckligt
för exempelvis min ärrade Spirit.

Då det är svagt lyft riktning nord, ska man se upp med
topprotor och kantrotor. Det gäller att starta i rätt ögonblick
och dra iväg modellen med all kraft du har.

Detta, då det  är en fördel att ladda in rörelseenergi i
modellen, för att ha lite valfrihet att manövrera vid kanten,
om det krisar.

Att åka nedanför  kanten, 70 m lodrätt, är inget önskeläge,
hur duktig och van du än är som modellflygare på hang.

Jag kom upp i lyftet efter lite akrobatik över kanten och
väl i den laminära havsvinden var det en barnlek att flyga.

Ok, nu är jag på 100 m höjd, vad gör jag sen då ?

Jag flyger min utomordentligt vältrimmade Spirit och
njuter av dess rörelser. Ibland njuter jag åt min egen
flygning oxå…

Jag menar,  då jag verkligen försöker flyga rent och
effektivt genom att använda samtliga roder på rätt sätt.

Det är inte nödvändigt  att flyga som en galning på
ett hang.

Man kan bara njuta av flyg och natur.

Genom högtrycksryggen och att kallfronter passerat,
fick vi en labil skiktning i luftmassan, som möjliggjorde
termikflygning.

Sjöbrisen indikerar på sitt sätt termikförekomst inne
över land, då Cu-moln bildas. Den stigande luften,
som bildar molnen ska ju ersättas och då sugs luft från
havet in och sjöbrisen drar igång.

Jag har varit ute och flugit termik under just dess
förhållandena de sista dagarna. Vindstyrkan har varit låg,
varför jag kunde kurva utan att driva iväg en kilometer.

Ofta har jag startat vid 9-10-tiden och då har termiken
varit svag.
Termiken må vara svag,  men min HyperAva tar minsta
blåsa genom modellens utomordentliga egenskaper.

Blåsorna tidigt på dagen, där jag flyger, är svaga och
glesa, så det gäller att utnyttja modellens förmåga.

Efter hand som instrålningen ökar, blir termiken bättre
och mer utbredd. Vid 12-tiden är det gott om  vidsträckta
områden, där  det lyfter. Problemet är inte att komma
upp, utan att komma ner.

Lite hjälp med flygandet har jag av migrerande ormvråkar,
vilka nu beger sig till Sydeuropa och Afrika för en behaglig
vinter.

Vi kan förvänta en ökning de närmaste 14 dagarna av
flyttfåglarna.

På förmiddagen flyger jag torrtermik, men vid 13-tiden
börjar det blomma av Cu-moln. I torsdags var det sådant
väder.
Vinden var i torsdags O-SO ca 1-3 m/sek.

Ett problem hade vi med konvektionsdimma.  Som du vet,
sätter dimma ner sikten och gör modellen svårare att se.

Så det blev till att hålla modellen nära sig.

I torsdags startade jag 0930, mellanlandade för att byta
kamerabatteri efter lite mer än en timma, för att definitivt
landa kl 1300.

Så mer än 3 timmar i luften.

Under mina flygningar förbrukade min gamla Mega-motor
och mottagare med servo och telemetri
2070 mA,
vilket var, vad jag fick i, då jag laddade efter hemkomsten.

Vi är ju bara i början av September, varför jag hoppas på flera
möjligheter till termikflyg.

Vi modellflygare  är som loppan…vi lever på hoppet…

Här kommer diverse bilder…som är tagna med min Mobius,
där jag klippt stillbilder ur videomaterial.

 

 

Min Spirit på HH

Klart för start.

Så här såg det ut, där jag flyger termik för 14 dagar sen…inte ett grönt strå på vallen.

Så här ser det  ut i dag…

Då var gräset gult och björkarna släppte sina löv.

Nu har växtligheten kommit igång efter regn.

Då…

Nu grönskar det  igen.

Start med Mobiusen på bommen videofilmande.

Du ser ingen Cumulusbildning kl 0930

Men termik det flyger vi…

Ja, skyn är blå.

Jag gnetade mycket mellan 50-100 meter…

Dag för landning så ut med aerodynamiska bromsarna

4 m Ava…ser du molnen till höger ?? Små Lenticularis från Hallandsåsen.

Du ser det var disigt, vilket satte ner sikten.

Enstaka grågäss på väg till sina betesplatser.

Naturen har startat om och blåklockan prunkar.

Skyn klockan 12 där jag flyger.

Vallen växer så det knakar nu.

Undrar hur lång tid människorna för 1200 år sen tog på sig
för att transportera hit och  resa denna monolit ?

Kategorier
Hangflyg modell

HANGFLYGARE HÄNGER PÅ…

 

 

 

 

…för att kunna hänga i luften vid

Ystad 31 Augusti – 3. September.

 

 

 

 

 

 

 

 

Vi är ett gäng från ÅMFK och andra klubbar , vilka åker ner
till Ystad 31/8 – 3/9  för att flyga hang, om väder och vind
är med oss.

Som vanligt bor vi hos Henry på Österlens Gästhärbärge,
vilket nu drivs av hans dotter Isabelle.

Är du flygintresserad,  så ta med ett flygetyg och häng
med oss.

Du kan flyga med det mesta på ett hang och vill
du ha hjälp, så får du det.

Kom och upplev fascinationen med hangflyg !

Vill du träffa oss, befinner vi oss vid rätt vind vid
Löderupshanget, som är vårt hushang.

Om du vill ha info om vårt görande ring mig 0706277120.

Vi ses !

Lite bilder från tidigare sejourer på Österlen kommer här…

 

 

 

Final Löderup

Vy mot Kåseberga från Löderup

Alula och bogserbåt

Symmetri

Land och hav Löderup

Wings over the ocean…

G-Turn

Här bor vi.

Rullstensåsarna vid havet, som möjliggör, att vi kan flyga våra hangmodeller.

 

Vi ses  !

 

Kategorier
Flyghistoria Hangflyg modell

GRAVITATIONEN…

 

 

 

 

 

…något som John Woodfield

från Cornwall tycks upphäva

 

 

 

 

 

 

Njut av denna vackra modell och på det sättet den flygs av piloten.
Han tycks upphäva gravitationen och modellen rör sig, som vore
den
viktlös.

Denna modellen av John är den bästa, jag sett.
Den är också
förtjänstfullt filmad för att demonstrera egenskaper
och inte
minst det vackra landskapet i Cornwall.

Se gärna hans andra filmer, de är en upplevelse !

Bilderna har jag klippt ur hans film, som är inbäddad längre ner.

 

John Woodfield YouTube-channel.

 

 

Ritningar till modellen: Se kommentarerna nedan !

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Kategorier
Termikflyg

ÄR DET SJÄLVPLÅGERI…

 

 

 

 

 

…att ge sig ut och flyga termik nu ?

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

På ett sätt, svarar jag ja. Men ser man på mitt glupande
flygintresse säger jag nej.

Torsdagen var den varmaste dagen hittills i Halmstadtrakten.
Temperaturen var
33 C…Då är det varmt.

Vi hade en förvånansvärt svag sjöbris, kanske beroende på
att temperaturen i havet är relativt land hög.

Jag åkte ner till mitt vanliga termikställe och motiverade
mig med, att den finns en
ganska stationär tornfalk där,
som  jag ville få lite bilder på.

Efter att ha stirrat efter en icke befintlig tornfalk i 1.5 timma
la jag ner
min fotosession.

Jag hade min Ava i bilen, som pockade på uppmärksamhet.
Eftersom jag satt i min flygstol i skuggan, tänkte jag,
att jag tar väl en sväng.

Monterade och startade. Möttes av västlig vind 2-3 m/sek
och den var relativt
sval, då den kom från havet.
Ingen termik under 75 m. Körde upp mig till 125 m

med elektricitet och kollade termikläget. Jo det fanns utbredd
och jag menar
verkligen utbredd termik. Det tycktes stiga överallt.
Det är så, att om vi har sjöbris
med den hastighet vi hade
i dag,  flyter den svala sjöbrisen in över  land och skjuter

den varma luften uppåt. Sjöbrisen är ju sval, varför den befinner
sig närmast marken.

Så om du drabbas av sjöbrisens, för termikflygaren,
en förbannelse, pröva att klättra
ytterligare 100 m med motor.

Normalt sett kan jag flyga timvis i sträck, men i dag gav
jag mig efter 1.5 timma.

Du ser på bilderna, som alla är tagna med min lilla
Mobius , hur torrt och nedvissnat
allt är.
Inte frodig högsommargrönska direkt.

Men håll ut, snart kommer hösten !!

Lite ögonblick från min flygdag.

 

 

 

 

 

Du ser…gult på marken, västlig svag vind.

 

Klart  starta.

Inte ett moln. Stekande sol och en natur som antagit en gulvit färg.
Kornfältet nedan gav 2 ton/hektar. Brukar ge 6 ton/hektar.

 

 

Ser du min modell ? Två reflexer i prismats färger till höger.
Och en glödande sol.

 

 

Min trogna…800 timmar flugna Ava 9 år gammal.

 

Så här ser det ut nu i Halland.

Nedpackning – Hemgång

 

I brist på tornfalk, blev det en ormvråk…

 

 

…och sen kunde jag frossa på det träden erbjöd...

…nu efter solskenet mycket söta och goda.

Bil och stol i relativ skugga och svalkad av sjöbris, som
tidvis var avbruten av ugnsvarm luft från fälten framför.

Kategorier
Termikflyg

ATT TROTSA VÄRMEN…

 

 

 

 

…går avgjort lättare,

om jag tänker 6 månader framåt

 

 

 

 

 

 

Tror du jag backar med mitt termikflygande för lite värme ?
Nix, då känner du inte en seg pensionär. För ge upp…aldrig !

Ingressbilden ovan med min Ava liggande på en gulbrun vall,
är antagligen sinnebilden av en varm och torr sommar.
Men vi har haft torra somrar förr.
Exempelvis 1959, 1975 och 1976. Sådan är naturen.
Allt är föränderligt.

Kanske människor med lite historisk kunskap önskar,
att vi  ännu en gång
fick tillbaka”Den lilla istiden”, vilken
vi i Norden upplevde under 1600-talet.
Minns tåget över Bälten under vårt krig med Danmark,
då Erik Dahlberg som var fälttygmästare kom på,
att isen höll att marschera på, vilket möjliggjorde ,
att Karl X Gustav kunde hota  Köpenhamn.

Senaste 7 veckorna har bjudit på för termikflygaren
och i viss mån för oss hangflygare ett enastående väder.

Tack vare att högtrycket över Skandinavien har legat stadigt
parkerat, som ett resultat av jetströmmens bana, har vi blivit
förunnade svaga vindar mycket sol med  höga temperaturer.

Tyvärr har det medfört, att nederbörd kommande från sydväst
inte har kunnat in över oss. Det skandinaviska högtrycket har
inte haft svårigheter att motstå angrepp från lågtrycken.

Allt tillsammans har det gjort,  att vi nu i Juli 2018 har ett
gigantiskt nederbördsunderskott räknat 2017-2018.
Stora problem för jordbruket, där vallarna där man tar
kreaturens vinterfoder har bränt ner och antagit en brunvit färg.

Dricksvattnet kan också bli en bristvara, vilket vi kanske inte
hade räknat med
i ett land så rikt på sötvatten…

Hoppas jetströmmen ändrar sig,  så låset till Skandinavien går
upp för
nederbördsrika lågtryck.
Bild på jetströmmen finns nedan.

Med tanke på att skräppressen, alltså kvällstabloiderna, älskar
att beskriva
något med överdrifter, förväntar jag mig,  att
Exessen ska skriva i
rubrikerna ”Kaostorka”….

OK,  nog om vädret, det är vad det är och vi kan inte göra nåt
åt det, 
om man inte är rättrogen miljöpartist…eller skyller torkan på
president Trump i USA. Vem vet…han kanske förbrukar kopiösa
mängder vatten, då han vattenkammar sin frisyr…

I dag torsdag for jag ut kl 0900 till ett flygställe för att
få mig några
timmar i termiken med min kompis Tant HyperAva.

Jag fanns på plats med modellen monterad, kameran
laddad och
telemetrin aktiverad 0915.

Det fanns redan då Cu-bildning och jag vill säga, det var 1/8 Cu
med bas på 1500 m. Vinden var växlande men
tryckvinden
var ostlig. Jag startade,  steg med el till 75 m, där jag stängde
motorn
och kurvade i en ettrig blåsa. Blåsan så här tidigt var
trång, men den hade mycket lyft i sig.

Åkte snabbt upp till en bekväm höjd, satte mig i min flygstol
med en vattenflaska
inom bekvämt räckhåll och förberedde
mig för en rejäl tur på 1.5 timma…tills
jag kom på, att jag
glömt slå på min kamera, eftersom jag inte fick bild på monitorn…

Japp, det är bara att landa då. Vilket jag förberedde på vanligt sätt.
Landa skulle jag
göra in mot hanget, eftersom vinden var ostlig.

Jag kom in perfekt, möttes av stark turbulens vid hangets kant,
tappade höjd och modellen försvann under kanten.

Ok tänkte jag, den ligger vid kanten, så ingen panik…fast min
variometer indikerade höjdförlust och det betydde
ju, att modellen
fortfarande flög, även om jag inte såg den !

Det tog 2 -3 sekunder innan jag förstod hur det låg till och då slog
jag av sändaren, så modellens mottagare skulle
gå in i Fail-Safe.
Efter 3-5 sekunder tystnade telemetrin och jag förstod, att min
modell
slutligen landat.

Enkla puckar tänkte jag, den ligger framför hanget. Den tanken
kunde jag snabbt glömma,
för framför hanget eller just nedanför
fanns ingen Ava…

Framför hanget finns en 5 tunnlands kornåker. Du vet hur det är
att hitta en modell
i en kornåker vid denna tiden, då stråna är
som längst…?

Jag gick längs hangkanten fram och tillbaka 2 gånger, körande
mitt sido- och höjdroder
för att om möjligt kunna lokalisera
modellen med servorasslet.

Intet kunde jag höra. Jag drog på motor för att kanske höra
proppen tugga i kornstråna,
men lika tyst där.

Alltså gick jag ner till åkerns kant, gick fram och tillbaka
2 gånger under kontinuerligt
körande av sida och höjd.
Tyst som i en grav.

Tillbaka upp på hanget och fundera, vad hade hänt.
Från det modellen försvann
under kanten, så flög den ytterligare
6-8 sekunder.

Det betyder den bör ha flugit 7 sekunder och tillryggalagt
ca 50 – 60 meter.

Jag borde kunna höra servona på det avståndet, det var min slutsats.

Jag kontrollerade noga kornåkerns yta, för att kunna se tecken på
att en Ava något abrupt hade landat, men intet var att se.
Nu gick jag nerför grusvägen
och halvvägs vek jag av och gick
ner till åkerkanten. Jag körde servona, men intet hördes.

Om min modell gått i FailSafe och ”fastnat” där, beslöt jag att
slå av och slå på sändaren igen.

Då jag slog på sändaren, hörde jag utifrån kornåkern ett rasslande
från propellern.

Nu hade jag information, som pekade ut riktningen i någon mån.
Jag prövade åter att
köra motorn, men den startade inte.

Alltså beslöt jag att marschera ut i grödan. Jag gick mot den plats,
där jag tyckte, jag hörde ljudet.

Efter att ha gått ca 35 m ut i åkern fortfarande ingen glimt av Avan
Jag beslöt att gå 10 m till rakt ut.

Då jag gjort det, stannade jag och spanade. Till min glädje kunde
jag skymta min Avas stabbe 3 m
från mig. Jag gladde mig verkligen
åt att jag fann min modell inklusive min dyra kamera.

Men i en kornåker måste jag vara högst 3 m från modellen för
att kunna se den. En modell i en sädesåker har en makalös
förmåga att försvinna.

Problemet var att kornet var glest, stråna var starka.
Det gjorde, att modellen sjönk ner till marken
och maskerade sig själv.

Kanske jag skulle sätta in en signaltuta i modellen. Problem är, var den
ska sitta, då modellen har dåligt med  plats för mer elektronik. Kanske
jag skulle montera en stroboskoplampa i toppen av fenan,  vars blinkande
skulle kunna fånga mitt öga ?

Nåväl, uppkommen till pilotplatsen kollade jag Avan och den skada
som uppstod under modellens
solitär flygning, var att de båda
polyamidskruvarna , vilka håller vingarna hade knäckts vi nedslaget.

Precis som de ska göra. Jag kom billigt undan.

I med nya skruvar, sätt på kameran och ny start upp mot en sky,
som började fyllas med Cu Congestus
och Cb. Vid en första hastig
titt uppåt drog jag slutsatsen, att det blir nog ingen åska här…

Min första blåsa tog jag på 75 m och den var stark. Torrrtermik
kan var stark den också. Just över mig fanns det ingen Cu-bildning,
men inåt landet blommade det kraftigt och högt. Det rådde kraftiga
vertikala rörelser i luften.

Uppe på min ”Bekvämlighetshöjd” kunde jag glida omkring
bekymmerslöst. Vinden var nästan noll, varför jag inte drev
iväg, då jag kurvade.

Men min njutning av flygningen avbröts av en blixt och knall
ett par km från mig. Skulle jag avbryta ? Nä, jag kör en stund
till,  eftersom Cb-molnen med åska och nederbörd låg
ca 8 km från mig.

Torrtermiken avlöstes efter hand av molntermik i form
av många små nybildningar, som höll mig på säker höjd.
Ljuset i går då jag flög var besvärligt. Det gällde att inte ha
för stort avstånd till modellen ,eftersom det förekom dimmoln
på lägre höjd, som gjorde att även en 4- m modell var svår att se.

Vem vill flyga bort  en modell ? Inte jag i alla fall.
Jag tror,   alla aktiva modellflygare har flugit bort en modell och
funnit den igen eller inte. Den som säger,  han aldrig blivit av
med en modell under flygning är antingen inte en aktiv flygare,
eller så drar han en vals.

Att flyga bort en modell är inte en nödvändighet, om du flyger.
I de flesta fall finner man sin  modell igen, om du letar i
enlighet,  med den fakta du har. Sen finns det naturligt-
-vis övernaturligt duktiga flygare,  som aldrig flugit bort något….

    Men jag frågar mig om dessa överhuvudtaget har flugit ?

Låt mig ta ett exempel från min egen modellflygverksamhet,
då jag flög bort en modell:

Jag och  Robert från Norrland stod och njöt av vår flygning en
härlig sommardag
på Hovs Hallar. Våra båda modeller gled på
en säker höjd och vi flög på ett avslappnat sätt.
Lite för avslappnat för mig, då vi stod  och pratade. För jag kom
plötsligt på, att jag styrde
Robbans modell….Du förstår min tanke,
var är min modell ?

Jag spanade snabbt av skyn, men inget syntes. Däremot hördes
5 sekunder senare
ett rejält brak  bakom hanget på Platån. Det var min modell,
som slog ner i en enebuske.

Modellen i lagom stora balsabitar. Så går det,  då man står och
pratar i stället för att flyga.

Denna gången lagade jag modellen på kvällen,  tack vare det var
en balsamodell.

Med CA-lim fick jag ihop flygplanet. Dessutom en snabb spackling
och slipning, 
så jag kunde spraya modellen efter morgonkaffet.

Spiriten var åter fit for fight !

För tänjer man gränserna, utmanar man alltid modellens öde…

Efter 1.5 timma i skyn avbröt jag och landade för en vätskepaus.
När jag satt i min stol, kom en man gående för att bese fornminnena.
Det märkliga var att han 1:Var modellflygare , 2: medförde en GoPro
som var samma som en av mina, en GoPro 3+.

Jag erbjöd honom en plats för hans kamera på min modell,
så han skulle få lite minnen från platsen. Bilder fick han
då jag flög 15-20 minuter med hans kamera i mitt GoProplasthölje
på Avan.

Piloten från Italien hette Trucco Grandi Ladri och är bosatt
i Basilica di San Marco
Venedig.
Efter fotosejouren gick vi till hans husbil och förde över bilderna
till hans laptop.

Åskvädret tilltog vilket dock inte hindrade mig att flyga ännu en
vända. Till en början var termiken god men snabbt ändrade det
sig.

För att först ha bjudit på utbredda områden med stig ,blev det
i stället stora områden med sjunk. Jag kunde känna hur
temperaturen sjönk, vilket indikerade att det var kalla nedsvep
från framkanten av åskfronten.

Jag förbrukade den acken, som satt i modellen och dessutom
testade jag FailSafeläget i luften.
Det gör jag då och då för att kolla,  att modellen går in i
förhandsinställt läge.
Det stämde ganska bra, men jag justerade sidoroderutslaget
för att minska svänghastigheten.

Sen blev det till att landa, då det kom några regnstänk.
Demontera Avan och emballera den i sitt fodral.
Eftersom jag vet, det växer körsbär här, tog jag en vända
bort till de med röda bär fyllda grenarna. Vi har haft torrt
och det medförde att bären inte var jättestora, men å andra
sidan var smaken och sötman utomordentlig. Körsbär ska man äta
vid trädet, de smakar bäst där. Hur många kärnor jag svalde av misstag ?
Många.

Bilderna tog jag med min och hans GoPro och markbilderna tog
jag med min Mobius. Ännu en flygdag fylld av äventyr, svett och termik !
Det upplever du aldrig i dvala framför en tv !

Spänn fast dig så åker vi !

 

 

Jetströmmen i dag söndag 15. Juli

 

 

 

 

För du inte ska glömma vad som är på G…

-12, eller +28….vilket väljer du ?

Björkarna börjar anta en höstlik färg genom att veva in klorofyllet.

Start med italiensk kamera i plasthöljet.

Du kan se ytterkanten av åskfronten…

Undrar vilket nummer i ordningen denna starten med Avan är på Tjärby ?

Detta brukar var fårbete, men har nu antagit en föga fruktbar färg.

Ekplantorna dör inte på grund av brist på vatten,
de går i dvala, när det är kärva förhållanden.

Den gamla örnen på hanget, om möjligt ännu torrare och fnasigare i huden nu…

Den dominerande landskapsfärgen nu är gult.

I fjärran Hovs Hallar, tyvärr inte flygbart i dag, då vi har ostlig vind.

En vall som borde vara grön och växande för ännu en skörd, men som nu…

Skyn kl 1000 vid Tjärby med små nybildningar.

Här  ser du hur björkarna handhar torkan…

Nybildningarna växer hastigt till sig.
Om nybildningarna är lite trasiga i kanterna
indikerar det starka vertikala rörelser i luften.

Här har du kanten av området med Cb-moln i vilka det åskade och regnade.

Nu kom lite regn…

Kanske dags att montera åskledare ?

Du ser det regnar kraftigt ur molnet i bakgrunden.

Hit kom fronten.

Skyn kan innehålla mycket dramatik och det kostar inget att se på.

Landningen med Avan.

                                                                     Blixt och dunder…
                                                                   …hagel och regn…

Körsbär som det fanns fantastiska mängder av.

 Gul cirkel = Där Avan försvann från min blick. Svarta ovalen = där den landade i kornet.

 

Kategorier
Airshows Segelflyg

SHOOT-OUT VÄST 2018

 

 

 

 

 

Nu är det premiärskjutet på Ålleberg…

 

 

 

 

 

 

 

Den mycket förväntade träffen på Ålleberg för modellflygare
och flygintresserade har för första gången gått av stapeln.

Att arrangera en ny modellflygträff kan tyckas ett vågspel,
eftersom modellflygare kan vara trögflyttade…Men denna
träffen hade förutsättningar att bliva något extra.
Jag tänker då på den klassiska miljön på Ålleberg med sin
historiska bakgrund. Där finns det mesta om segelflyg och
med dess historia dokumenterad i segelflygmuseét.

Dessutom fanns allt  man behövde för ett meeting i form av
campingmöjligheter, hangarer och allt det som behövs,
för att
en träff ska kunna flyta på.

Mer än 70 deltagare var anmälda och detta faktum, plus att
det kom nyfikna åskådare, gjorde ShootOut Väst 2018 till
en välbesökt tillställning.

Sen det viktigaste. Vi hade fint väder med mycket sol och
fin termik.

Dessutom kunde vi flyga på Västhanget och Osthanget under
2 dagar.

För de som inte hade elseglare,  hade vi flera bogserkärror,
som
drog upp de stora segelmodellerna.

På lördagskvällen hade vi en gemensam middag på Ållebergs-
restaurangen med god mat och gemyt.

Låt mig säga som deltagare, att det var en mycket lyckad
tillställning, vilken nästa år kommer att bli ännu bättre.

Det hördes inte ett enda klagomål, utan alla tycktes vara
mycket nöjda med ShootOuten på Ålleberg 2018 !

Jag kommer att redovisa ca 300 bilder på bloggen så
häng på, så får du se vad vi gjorde.
Den första posten är lite allmänt om Shoot-Outen. Sen redovisar
jag lite mer detaljerat.

Ett tack till ÅMFK via dess ordförande Kjell-Åke och dess
ständigt på alerten Rolf Maier samt alla medlemmar som ställde
upp med besökarna, vilket tillsammans gjorde träffen till ett
sådant trevlig  sammanträffande.

Naturligtvis ses vi 2019 på Shoot-Out Väst !

Lokalpressen hade en fin täckning av träffen.

 

 

 

 

 

 

 

Ålleberg en klassisk plats för segelflyg sen 1944. Hoppas det kommer att
överleva
framtiden. Allt ser en aning nedgånget ut och jag fattar, att det är
som med allt annat, 
ekonomiska realiteter som styr verksamheten.

Därför är det viktigt för huvudmännen bak Ålleberg, att de utnyttjar alla
möjligheter
att skapa tillställningar, som attraherar människor att komma.
För det är ju människor
som kommer, vilka skapar resurserna. Därför
gäller det att få dit allt,  som har samband
med flyg till Ålleberg.
Man får inte leva med skygglappar, för en dag märker man, att det

blivit helt mörkt.

 

”Nya vingar”

Vid Västhanget mot Falköping

Utsikten är bedårande…

En av de första byggnaderna som uppfördes för segelflyget på Ålleberg

Restaurangen Ålleberg

 

Som du ser, hade vi fint termikväder alla dagar.

Roffe visar sin bästa sida…

Connys Harakka, som ju alla vet betyder skata på finska.

Conny ”Skrotet”…

Hangaren kunde vi utnyttja för modellerna. Om ni kommer
nästa år ta med skarvsladdar och fördelningskontakter.

Jepp, detta är SHOUTVÄST !

Fredag morgon kl 0900.

Kjell-Åke ute och morgonpromenerar med sin Cub

Roffe monterar

Del av Fliteline på SHOOTOUT VÄST 2018

 

Rote

 

B-25 Mitchel

En väflygande, alltså skalenligt, P-51 Mustang

 

 

Modellflyg går långt ner i åldrarna

…ser ut som en insekt eller förhistoriskt djur…

 

 

Två tranor som varje morgon fanns en bit från fältet
högljutt diskuterande så det ekade över markerna.

En kärra med Getmotor eller ??

Att fotografera en drönare…är inte enkelt.

En modern tävlingsdrönare…

Drönarpilot med tillbehör.

Jag skulle plåta en bogserkärra, men det kom en elseglare emellan…

 

 

En Viggen blir utbogserad och tankad under färden.

Denna modellen av Viggen var ganska liten.
Flög verklighetstroget under G-svängar med hög lastfaktor.

 

 

Roffe som vanligt på språng.

 

 

 

Så här ser det ut då vi flygbogserar

 

 

Det kommer mycket mer !

Kategorier
Hangflyg modell Termikflyg

MODELLFLYG AVDELNING 1 OCH AVDELNING 2.

 

 

 

 

 

Först hangflyg på HH – sen termik vid Tjärby…

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Hos mig är det inga döda punkter…inte under modellflygsäsongen
i alla fall. Då gäller det att utnyttja tillfällena, då vädret är superbt.
Som det var i dag tisdag. Solsken och knalltermik och som det var i
söndags med fin hangvind på HH.

Jag var på båda platserna och flög. På HH träffade jag några
skärmflygare,
som av nån anledning låg och parawaitade.

Vädret för skärmflyg var perfekt. Nordvästlig vind 5-7 m/sek laminärt.

Min modell flög som på räls. Inget termiskt vid det låga hanget
vid  Segeltorp.

Vinden sval och med mycket energi.

Vi fick 2 timmar i luften, under vilken tid många som
promenerade förbi, begrundade
det jag ägnade mig åt.

I dag tisdag var det i stort vindstilla, solsken och adiabatiskt.
Molnbasen på ca 6000 fot.

Åkte till Tjärby för att lufta min gamla Ava. Makalös termik.
Som vanligt inga problem att
komma upp, utan fastmer knepigt
att bränna höjden på ett för modellen bra sätt.

Här blev det nästan 3 timmar i luften, sen orkade jag inte mer,
då det var mycket varmt.

Jag smällde lite bilder med min Mobius, vilka visar ett par
moment från mina flygningar.

Hoppa ombord !

 

 

 

 

 

 

Klart start Tjärby

Inställning och start av min GoPro

 

 

 

Om jag hade termik ? Have a guess…

 

Ser du min mygga…

Jag gjorde en något brutal landning, för att undvika ett staket...

Min ena vingspets slog i marken.
Men tack vare att jag använder polyamidskruvar blev  enda
skadan vid landningen då vingen vreds, att skruven rök av.
Därmed undvek jag skador på vinge och vingfastsättning.

Vid Tjärby mognar körsbären.

Jepp, kameran funkar efter landningen.

Min Spirit på Segeltorpshanget…

…andäktigt beundrad av de stumma åskådarna…

Den gamle…

…och hans mekaniker.

Skärmflygare som väntar på…?

 

 

Kategorier
Termikflyg

IGG ÅLLEBERG 2018

 

 

 

 

Lite mera storsegelflygeri från Ålleberg…

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Här kommer ytterligare en bunta bilder på temat storsegel.
Kanske nån dubblett…but so what ?

Håll tillgodo !

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Kategorier
Airshows Termikflyg

IGG TRÄFFEN 2018 ÅLLEBERG DEL II

 

 

 

 

…å nu blir det mer bilder !

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Här kommer ett hastigt urval av mina bilder från träffen.
Inga kommentarer, jag hoppas du ser vad det är…

Det kommer troligtvis ännu en laddning bilder ,
så håll ut om du är intresserad.

När det gäller att fotografera segelmodeller..det är
inte lätt.

Ska man fotografera modellerna i luften, måste du ha
något att referera till. Ett annat flygplan, mark, eller
något annat, därför utan
referenspunkter kan du inte
se storlek eller attityd på flygplanet.

Det blir mycket bilder i anslutning till marken,
då får du nåt att jämföra med och kan skapa dig en
helhetsbild av skeendet.

 

Såedemede…

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Schempp- Hirth HS-1 SHK, byggt 1966

Schempp-Hirth, originalet byggt 1966.
Du kan se släktskapet med Vasama, Standard Austria, Salto, SF 26.
De sista planen byggda i trä eller mixat trä/komposit….
Oftast mycket estetiskt tilltalande.
Samt att de flög bra.

 

En sky med 7/8 Cu kan  verka dramatisk  då Cu får drag av Cu Congestus.

 

 

 

 

Pilatus i Schweiz har alltid haft egen stil på sina konstruktioner,
oavsett om det handlar om segel- eller motorkärror.

 

 

 

En modell med stort  sidoförhållande är vackert.
Ett bra Re-tal och därigenom en effektiv vinge får man då på köpet
.
Tänk på att en smal och lång tårtkniv skär mer ur tårtan än en kort och tjock…

 

 

 

 

 

 

Service på bogserkärran.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Tror du att dessa piloterna njuter av sina modeller och sin flygning ??

 

 

Vy söderut.

Kategorier
Segelflyg

IGG- TRÄFFEN PÅ ÅLLEBERG 2018

 

 

 

 

 

STORA segelkärror…

 

 

 

 

…kunde vi som vanligt se på IGG-Träffen på Ålleberg i Västergötland
16-17 Juni.

Jag är som modellflygare intresserad av stora segelmodeller.
De riktigt stora modellerna gör intryck ! Det är helt klart en
annan
dimension på flygningen, jämfört med oss som flyger
med 3-4 meters
modeller.

En kärra med 5-8 m spv FLYGER på ett annat sätt. Mera
skalenligt
och mera, vill jag säga, majestätiskt.
Om vi som flyger ”småmodeller” flyger omkring i skyn,
så BEHÄRSKAR
storseglare lufthavet…

Årets meeting på anrika Ålleberg, segelflygets vagga i Sverige,
hade samlat
ovanligt många deltagare.

För oss som var åskådare var det bara att njuta av anblicken
av dessa
imponerande modeller görande det de kan,
vilket är att flyga termik.

Men ska man flyga riktigt stora modeller, då får du ta ett
djupt tag i
plånboken.  Det kan kosta 100-150 K för en
färdig 8 m+ modell…

För egen del får jag som spelar i division 4 hålla tillgodo
med mina
4 m Avor och motsvarande. Men jag är nöjd
med det, för det viktiga
är, att jag får positiva upplevelser.
Att ha möjlighet att se storseglare ser jag som en bonus
och krydda i
min modellflygverksamhet.

Vad som också imponerar på mig, är bogserpiloterna
och bogserkärrornas
förmåga att dra upp en modell snabbt
och säkert. I helgen hade man
till exempel en stor  Sukhoi
Su-26m bogserare…tror jag det var i alla fall.

Tekniken och möjligheterna för modellflygare av  idag
känner inga gränser mer.

Se på modellernas uppbyggnad och materialvalet. Snabbheten
i en uppbogsering
är makalös. Inget segt dragande, utan
modellen far upp med bra hastighet.

Från modellen kan  du idag få telemetri med all info,
du som modellflygare
kan begära. Inflite-cam ger dig live
bilder från din flygning om du vill.

Vad blir nästa steg ?

Väderläget på lördagen då vi var där var ca 6/8 Cu med
bas på ca 4500 fot
med kry korkverkan.
Jag tror piloterna var nöjda.

Jag såg lyckligtvis inga smällar, vilket kan vara en bedrövelse,
då det handlar
om dessa stora modeller. Det närmaste en
smäll vi såg, var en misslyckad take-off
då modellen tappade vingen.
Förhoppningsvis inga andra skador än kanske
att vingbultarna
i plast gick av.

Jag fotograferade som vanligt en hel del och jag kommer att
redovisa bilderna
här på bloggen i minst två poster.

Hoppa in, spänn fast dig och häng med !

Jag lägger inte generellt kommentarer vid bilderna, för du ser,
vad det föreställer…

Häng på, för det kommer  mera !

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Lars-Erik Fridström till vänster och Rune Svenningsson.
Här har du mycket kunskaper och erfarenheter !

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Du ser…det är mycket vertikala rörelser i lufthavet denna storsegellördag på Ålleberg

Ändamålsenlig bogserkärra.

 

 

 

 

 

 

 

 

Pitts S-A

 

 

 

Ka-6 E. Fast jag tycker Ka-6 Cr flög bättre…i full size.

 

 

 

 

 

Enda incidenten…

…modellen tappade vingen vid en misslyckad start  med kapottering….

 

 

 

 

Kategorier
Teknik, allmän

MASKINBYGGARNA PÅ ÅLLEBERG

 

 

 

 

Byggarna av maskiner, motorer och annan skön mekanik…

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

…ställde som vanligt ut sin alster i samband med IGG-träffen
på anrika Ålleberg.

Man disponerade en hangar för sina alster. Dock var det inte
så många deltagare som vanligt på denna maskinbyggarträff.

Det nya jag lade märke till,  var stridsvagnar av olika åldrar.

De var mycket fint byggda och framhävde den tekniska kunskapen
hos byggarna. Får se om de efter slutfinish och målning kan skapa
den känsla av osårbarhet och oövervinnlighet, vilket en stridsvagn
utstrålar på ett slagfält.

Den stridsvagn som imponerade mest på mig,  var en modell, ännu
långt ifrån färdig, av strv 103 C  eller som den också heter strv S.

Här hade byggaren utrustat den med en gasturbin för drivningen.
I original hade strv 103 en 4-cylindrig dieselmotor och en gasturbin.

Kanske motorbyggarna skulle lägga lite vikt vid uppvisning av funktion
hos sina maskiner. Alltså ett schema efter vilken man demonstrerar sina
alster för publiken. Lite struktur på föreställningen skulle nog främja
deras marknadsföring.

Jag blir alltid imponerad av byggarnas kunskap, hängivenhet och vilja.
Han som byggt en Volvo hydraulgrävmaskin, sa han hållit på med den
i 13 år…

Här kommer lite bilder med lite förklaringar och längst ner en video
på strv 103, då han uppvisningskör den med gasturbinen.

Håll tillgodo !

 

Radialmotor

Ja, du ser en V-12 inlinemotor.

 

Hur en radial- eller stjärnmotor funkar ?
Klicka HÄR.

Mannen i gul tröja är byggare/ägare till Volvon.
han har byggt i 13 år på den…

Lite av det som krävs för att manövrera en hydraulgrävare.

Allt skalenligt…

 

Även manöverspakarna och handtagen i förarhytten fungerar.

 

 

 

 

 

Någon spekulerar på en Mercer…

Ett konstverk

 

 

Fronten på en strv 103 med galler som ska bryta eventuella  RSV-strålar.

Ingenstans i bandaggregatet går metall mot metall, utan det
är gummi mot metall.
Varför ? Det ska gå tyst.

Strv 103 chassi. Närmast gasturbinen,  framme vid kanonen
de två hydrauliska pumparna med hydrostater.

Hydrostatiska hydraulmotorer

Turbinen

 

Som du ser endast 4 bärhjul .

Motorstart.

Jo, detta är en TUNG modell !

En Panter eller Panzer 5. Starkt influerad av den ryska T34 med
sluttande front och tornpansar
för att kunna deflektera och tåla träffar.

Ett utomordentligt bra bandaggregat.

5 mans besättning. Den ”extra” besättningsmedlemmen
radiooperatör och skytt på ksp i fronten.

En Panter som med stor sannolikhet var  krigets bästa stridsvagn.
En del versioner
utrustade med stabiliserad kanon och IR-sikte.

Kolla konstruktionen av bärhjulen och deras upphängning.

En Panzer 6,  Tiger Ausführung 1.

En duellstrid med denna stridsvagnen skulle jag inte då vilja delta i.

En dubbelstjärna.

 

Sherman, tillverkades på löpande band i 10000- tal.

Sherman hade en hög profil, vilket påverkade dess stridsvärde.

En Shermanstridsvagn. Av tyskarna kallad ”Ronson”
eftersom de så lätt bröt i brand.

Denna stridsvagn ingen match för tyskarnas P4, P5 eller P6.

 

 

 

Kategorier
Okategoriserade

HANGFLYGNINGEN SOM NÄSTAN INTE BLEV…

 

 

 

 

 

…därför jag planterade  skor i stället…

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Ofta har jag hävdat på detta forum, att då jag är ute
för att modellflyga, då kan jag nästan alltid förvänta mig,
att något oförutsett och från flygning helt väsensskilt
inträffar.

Det jag ska berätta nu, kanske bekräftar min förmodan.

Dagen var en fin sommardag i förra veckan. Vi har ju
upplevt
en lång period med sol och mycket torrt väder
den sista
tiden.
Vinden var västlig, vilket var en förutsättning
att kunna
flyga hang med min modell vid Tönnersa Strand
längst
in i Laholmsbukten. Hanget är troligtvis…Sveriges

längsta kusthang, ca 20 km långt och 3-8 m högt.

Det är en av mina favoritflygställen, eftersom det är
lättillgängligt
och ligger nära Halmstad.
Det sistnämnda påståendet om lättillgängligheten,
skulle jag få skäl i att ifrågasätta
efter mina äventyr
denna min förväntade fina flygdag.

Området där jag flyger, är ett naturskyddsområde, vilket
Länsstyrelsen Halland har renoverat och återställt under
de senaste åren. Området hade som de flesta blivit förbuskat
och igenväxt av sly, tall och björk, vilka hade brett ut
sig över sanddynerna, så biotopen blivit helt förändrad.

Länsstyrelsen hade beslutat att restaurera området genom att
ta bort sly, tall och björk, så man kunde bana av humuslagret
och åter få fram sanden och därigenom återskapa dynlandskapet.

Detta gjordes på ett ganska brutalt sätt med stora maskiner
och många besökare reagerade. Men nu, då det är färdigt,
kan vi se, att resultatet blev mycket bra.

Jag skriver om förändringen, då det påverkade mitt vägval
ner till hangkanten. Allt hade blivit mera öppet och inbjudande
nu.

För att komma ner till platsen vid dynkanten mot havet parkerar
jag normalt vid parkeringsplatsen. Sen monterar jag modellen,
tar mitt pick
och pack och promenerar längs den inre dynkanten
till min
pilotplats ca 700 m söderut.

Med tanke på den torka vi haft, att man röjt i skogen och öppnat
upp,
trodde jag, att jag fick en strålande idé…

I stället skulle jag köra en skogsväg söderut de 700 metrarna för
att kunna gå den korta vägen ner till min pilotplats.

Där jag parkerade bilen,  höll man på att färdigställa ett fårstängsel,
vilket ska hysa ett större antal får, som ska beta av markens sly,
vilket ofelbart kommer att växa upp, då man tagit bort den högre
växtligheten.

Så ut med grejorna, sikta på havet och iväg. Avståndet att gå ca 250 m,
vilket är mindre än de 700…

Första biten var enkel med avverkad mark, sen kom ytor med sand, vilket
kommit fram efter topphyvlingen.

Men sen…började besväret. Jag gav mig ut i terrängen,
då jag förväntade 
att torkan skulle gjort det träskartade området torrt,
så man relativt lätt
kunde gå igenom.
Det var mycket högt kraftig gräs, cirka en halv m högt,

som gjorde det aningen knepigt att ta sig fram med modell i ena
handen
och min radio i andra. Men det gick.
Gräset blev högre och högre och jag
kunde inte se, vad som
dolde sig i gräset, vilket gjorde framryckningen
lite osäker.

Ett tag tänkte jag avbryta, men vem vill erkänna ett misstag
med en gång ?

Jag knegade på under ständigt ökande besvär. Dock tycktes
marken vara relativt torr, viket var ett incitament för mig att

plöja vidare i det frodiga gröna havet.

Efter halva vägen var jag svett och trött…men ge mig…aldrig.

Det skulle jag gjort, men jag visste inte då,  vad som
väntade 50 m längre fram.

Just som jag passerade en lega efter en älg och tog ett steg
framåt, fick jag,
låt oss säga  en storartad överraskning:
Jag klev rätt ut
tycktes det i ett tomt hål…jag sjönk ner till
halva låret i gyttjan !

Du ska veta, jag var klädd i fina ljusa byxor, en märkesjacka,
som var vit
och mina väl ingångna gamla slitna favoritskor.

Om du föreställer dig en pensionär stående i kolsvart gyttja ute i det
gröna med en
modell i ena handen och sändaren i andra….
stående aningen villrådig och tycktes tänka vad har hänt..
då har du en bild av mig.

Det gällde att ta sig upp nu. Men först rädda min modell och min radio,
vilka jag placerade i det höga gräset väck från gyttjan.

Efter oändlig,  som jag tyckte,  möda fick jag benen ur den klistrande
och sugande gyttjan. Problemet var nu  mina skor…de satt
mer än en halv meter ner 
i Tönnersaskogens ävja.

Av med jackan och liggande på magen stack jag ner
min arm och fick tag i min ena sko. Den satt nästan med fast
som gjuten i betong men det berodde på det  vakuum som uppstod.
Till slut lyckades jag under  svavelosande eder lossa min pjuck.

Nästa sko satt också fast och då jag låg på magen och försökte
få tag i den, 
lossade min klocka…nere i hålet. Allt enligt Lagen
om allts Djevflighet.

Jag lyckades få tag i min exklusiva… Lurex, som jag köpte för
100 spänn på OK-macken för 10 år sen
och som gick på sekunden.
Jag tappade klockan, då den lilla pinnen som
håller armbandet
hade hoppat bort under mitt rotande.

Alltnog klockan bärgades, då den hamnat i skon och nu återstod
bara att få upp min sista fotbeklädnad.
Ny neddykning med armen
i gyttjan och min axel mot marken och efter svett och svordomar
hade jag den vid
ytan.
Hur skon såg ut ? Som en kolsvart lerklump.

Nu förstår du käre läsare,  att en klok person efter denna erfarenhet
hade gett upp, vänt om och gått tillbaka.

Men jag var just då inte klok nog,  att göra det, utan jag beslöt
mig för i min då vettlösa envishet, att jag
ska försöka lite till,
eftersom det ju inte var långt kvar till den hägrande fasta
marken
och möjligheten till flyg.

Så expeditionen fortsatte mycket sakta och mödosamt. Det gick i
5 m etapper, då det var fysiskt mycket svårt att kämpa sig fram.
Efter cirka 20
meter  då jag for ner i nästa gyttjehål.

Marken indikerade inte dessa dyhål, då ytan hade torkat och såg fast ut.

Denna gången åkte jag ner till livremmen…. Kan du se synen ?
En man stående i ett gyttjehål tillsynes utan ben med ett plan i en hand
och en sändare i andra handen ? Groteskt…säkerligen.
Hade jag sett mig själv, hade frågan osökt varit:”Vad gör han ?”

Nu blev det att försöka komma ur suget från den svarta gyttjan. Ny ritual
med att lägga modell och radio åt sidan, sidan så jag skulle få rörelsefrihet.

Detta var  mycket fysiskt ansträngande. Jag är ganska gammal,
men jag är
i god form efter regelbunden träning på gym och
många cykelmil, så utan min goda form,
så vet i tusan hur det gått…

Alltnog, jag lade ifrån mig modell och sändare  och stod i mitt hål
omgiven av den starka doften av kärr, ruttna växtdelar och
omsvärmad av ,
som jag tyckte,  traktens alla flugor.

Flugor då man står i ett dyhål i gassande sol är synnerligen
irriterande, så har jag inte överdrivit.
Värmen var gassande i stillheten och mina
tankar förbannade
mitt dåliga beslut att fortsätta.
Jag kom upp , men i hålen fanns mina skor…

Nu var kris…jag ville för allt smör i Småland bärga mina skor.
Skorna var ett par loafers av fabrikatet LLoyd  storlek 44.
De var mina
favoriter. Alltså fick jag lägga mig på marken,
sticka ner handen så djupt jag kunde
i hålet och denna gången
tog jag inte av min fina vita jacka.

Skorna kunde jag känna längst ner, men de var omöjliga att få
upp,  trots jag drog för allt jag var värd.

Efter 5 minuters förgäves fiskande, då jag och jackan, för att inte
tala om mina byxor
hade antagit en kolsvart färg från gyttjan,
då gav jag upp.

Jag tänkte att mina  pjuck får någon gång bli två artefakter,
som arkeologerna kanske finner. De tolkar väl
detta fynd av
mina skor som en kult- och offerplats…

Ok , föreställ  dig synen av  en modellflygare , som ett svart
gyttjemonster utan skor men med modell och radio i handen
i en strandskog i södra Halland funderande på vad ska han
företa sig nu ?

Efter jag bärgat mig själv ur detta svarta hål, var jag
utomordentligt fysiskt trött. Det var jobbigt att ta sig upp,
så därför var jag tvungen att pausa och fundera ordentligt
på närmsta framtiden.

Slutligen hade jag fattat ett beslut,  jag skulle tagit långt tidigare,
vilket var  att vända om och gå bästa vägen tillbaka till bilen.

Det var liksom inte läge att fortsätta ner mot hanget nerkletad
med gyttja och i strumpsock…fast jag medger,  att fortsätta var
en tanke,  som  snabbt gjorde en runda i min hjärna,
men jag besinnade mig…

Min sändare var nu försedd med lager Tönnersagyttja liksom
min Spirit. Jag hoppades
det skulle gå att rengöra,
utan att funktionen hade blivit påverkad.

Således helt om marsch, vilket var en överdrift,  ty det gick
icke i marschtakt.

För att ta mig ut lättare,  beslöt jag mig för en något annorlunda
väg, som såg lite
enklare ut…Det var den inte.
Gräset var mer än en meter högt och jag fick vila
var 5. meter
och spana framåt på min vacklande väg.

Inte bara var det högt kraftigt gräs, ca en m högt och segt som
gummi,
i gräset dolde sig döda björkar, som snärjde den
gående modellflygaren
och gjorde livet mycket svårt för honom.

Jag föll flera gånger och det är inte enkelt..att falla menar jag.
Det gällde ju att rädda radio och modell i första hand och i
andra
hand försöka ta emot mig själv, då jag föll som en säck potatis.

Jag vet nu,  hur marken luktar i Tönnersa Skog !

Under min strapatsrika reträtt förbannade jag mig själv,
vad jag gett mig ut på !

Inte en gång utan ständigt. Detta var bra,  för det triggade adrenalin
ur binjurarna,
så jag fick signaler till hjärnan att mala framåt.

Eftersom jag inte ger upp så lätt, hade jag efter 15 – 25 minuter
kämpat mig fram till
relativt fast mark, vilket jag upplevde som
en oändlig befrielse, då jag nu kunde gå
utan att riskera att falla
omkull.

På den relativt fasta marken hejdade jag mig  och begrundade
min situation och mig själv.
Första tanken
var,  att jag ser bedrövlig ut med all gyttjan på mig
och utan skor. Jag var något osannolikt och groteskt vill jag säga.

Min förhoppning var,  att detta är en folktom plats, där
sannolikheten att
möta någon annan människa borde vara
disjunkt  vid denna tid.

Hur fel hade jag inte…då jag kom sakta och mycket försiktigt
gående i det steniga gruset på mina ömma fötter i mina
svarta strumpor mötte jag två man, som monterade fårstaket.

De såg på mig,  som om jag vore en vålnad från underjorden
och jag kände att situation
fordrade någon form av förklaring av mig,
som kunde motivera mitt dåvarande utseende .

”Jag är modellflygare”, var min något inadvekvata ursäkt,
till varför jag
såg ut som en halländsk Godzilla.
Tänk om denna man trodde alla modellflygare skulle se ut
på det sättet jag gjorde ? Då blev han aldrig modellflygare.

Efter ytterligare förklaring från mig sa staketuppsättaren att,
”Det finns
en parkeringsplats längre bort”.
Jaha, var mitt svar, jag vet,  för jag har
varit och flugit här i 45 år,
så jag är aningen bekant med omgivningen…

Männen avlägsnade sig och jag hörde deras kommentarer.

Kommen till bilen kunde jag se, hur jag såg ut…bedrövligt !

Först blev det att demontera min Spirit och lägga den och
radion i bilen.

Men hur skulle jag kunna transportera mig själv utan att
smutsa ner
bilen invändigt ?

Jo nöden är uppfinningarnas moder. Jag tog en stor svart
sopsäck
gjorde två hål i den för benen och trädde den på
min svartleriga
lekamen. I sätet lade jag ut ett vindskydd
vi har då vi är ute, för att inte smutsa ner stolen.

Mina händer spolade jag av nödtorftigt med en flaska vatten
för att inte kleta ner  ratt och instrument.

Sedan bar det iväg hemåt med en känsla av oändlig
tillfredsställelse
att slutligen  ha kommit så här långt i
mitt hangflygäventyr.

Förresten har du känt, hur märkligt det känns att köra bil
barfota ? Jag menar känslan i fötterna på pedalerna utan skor ?

Jag körde in bilen på gården,  för att min Via Dolorosa skulle
bli så kort
som möjligt inför spejande grannar.

Hemkommen gick jag in i duschen och spolade av det värsta med
kläderna på.

Då jag spolat av det värsta och tog av jackan ramlade det ut
en halv kubikmeter
gyttja ur ärmarna…

Mina kläder fick jag köra två gånger i tvättmaskinen, innan
de blev rena. Hemma låg en tung doft av gyttja och kärr efter
mitt duschande.

När äventyret efter gyttjebadet var något så när avslutat,
kanske läsaren tycker, jag skulle
sätta mig och tänka efter…

Nä, inte jag, jag bytte kläder, gjorde ren min sändare och torkade
av min Spirit, drack lite saft, lastade bilen och for iväg riktning

hanget igen ! Du tror väl inte jag ger mig…

Nu parkerade jag bilen vid den riktiga parkeringen och gick
ner till min
pilotplats den vanliga vägen. Det tog knappt 10 minuter
att gå från parkering till pilotplats…

Sen fick jag två fina flygningar på 1.5 timma !

Man får aldrig ge sig ! Man brukar ju säga att

”Den late bär hellre ihjäl sig , än går två gånger ” .
Jag tycker det talesättet,  eller det om att ”Genväg är senväg”,
har båda lite relevans till  mitt gyttjebad…

 

Här kommer bilder. Jag skulle gärna haft bilder från mitt äventyr
i träsket, men det var liksom inte läge att ta fram kameran då…
vilket du säkert förstår !

Men nästa gång då…

 

Kameror är Mobius och GoPro.

 

 

Här, vid den gula pilen blev det mitt Waterloo.
Bilden är en gammal Google Mapbild,
som inte stämmer med naturen i dag.

Så såg terrängen bitvis ut där jag botaniserade…

Varför jag ville hit…

Landning 1 på G.

Ny jacka på mig och nya byxor och skor…

Insvängning på final.

 

Strax sättning.

Landning 2 på stranden.

Min fågel i sitt rede…

Här flyger jag.

Du kan se Lagans mörka vatten flyter längs bukten…

Efter min flygning vill jag visa,  att allt inte är svart gyttja vid Tönnersa…

 

 

 

 

Här ska det gå en flock får och hålla borta slyet.
Därav staketet, vars uppsättare jag mötte…

 

 

 

 

 

Kategorier
Segelflyg

IGG 2018 ÅLLEBERG

 

 

 

 

IGG-träffen 2018 på Ålleberg avhålls den 16-17 Juni.

 

 

 

 

 

 

 

Storsegelträff på Ålleberg den 16 och 17 Juni. Du som är
intresserad av stora segelmodeller eller konsten att bygga
mekaniska anordningar och motorer ska besöka Ålleberg
då.

Så här skriver IGG Sverige på sin hemsida:

 

 

 

 

Samtidigt med IGG-Träffen kommer motorbyggarna och visar
upp sin mekaniska mästerverk.

Kategorier
Hangflyg modell

NO LIFT…

 

 

 

 

…upplevde jag på HH häromdagen

…och i tisdags.

 

 

 

 

 

…trots det blåste 2-4 m/sek rakt på…

Som du märkt, har vi haft ett stabilt högtryck, vilket har
pumpat upp ekvatorial luft till Skandinavien.
Detta på gott och ont.
Det har varit varmt, 30 C och svaga vindar.
Detta väderläge skapar förutsättningar för termik i inlandet
och därmed kan det bli sjöbris vid kusten.
Sjöbrisen skapar den ”pump”, som gör att vi får pålandsvind
vid 12-tiden och frånlandsvind vid 20-21-tiden.
Vad det handlar om,  är att vi har temperaturskillnader mellan
hav och land.

Naturen är så inrättad, att den vill utjämna skillnader.
Därför sugs sval havsluft in från havet in över det
relativt varmare landet och tvärtom på kvällen, då marken
svalnat och havet behåller sin temperatur, vilket inducerar
frånlandsvinden ut mot havet.

Sjöbris vid Hovs Hallar är oftast nordlig med ca 3-7 m/sek.
Man kan säga lite generellt,  att vid solinstrålning och då
betingelser för sjöbris föreligger, att vinden följer solens
vandring över skyn.

Detta borde vara en garant, för att det ska vara flygbart på
hanget.

Jag kollade vindmätaren och den sade 3-5 m/sek nord,
så jag åkte ner.

För att vid framkomsten kunna konstatera noll vind.
Vimpeln hängde som en blöt disktrasa.

Men jag nedslogs inte av det, utan jag besteg Platån,
med
det jag behöver för att flyga.

Sen blev det till att sitta på tuvan, filosofera och invänta vind
i form av sjöbrisen.

Den kom och blåste med 3-4 m/sek, precis som jag förväntat.

Så igång med radion och start ut över kanten.

Vilket visade sig vara ett vågspel på grund av rotor och
turbulens.

Jag borde avbrutit startförsöket, för min flygning gick
på skruvar,
inte på lyft…Min modell fick jag hanka fram
med klaff och enbart
styra med sidoroder. Hade jag använt
skevroderna, hade modellen
med all säkerhet vikt sig över
den vinge där skevrodret gick ner.

Men efter lite kämpande och nästan studsande på buskarna
vid
hangkanten, kom jag upp buren av den laminära
havsvinden.

En timma fick jag i luften vid denna första starten och
vinden var stadig och
rakt på.

Således landade jag, monterade min GoPro i nosen
och skulle starta
för att få en ny härlig tur…trodde jag.

Jag märkte att rotorn på toppen blåste i nacken på mig,
då jag stod
längst upp, vilket var en vink om besvärliga
förhållanden.

Min start förlade jag till den högra delen av Platån.
Jag satsade allt
jag hade i utkastet, vilket var tur, då
modellen av rotorn pressades
ner till just över kanten,
där det var endast turbulens och noll lyft.

Med tur och skicklighet lyckades jag landa i uppförsbacken
topphanget.

4 gånger försökte jag i min envishet, för med den vind
vi hade,
var det flygbart enligt min bedömning.

Det var det inte. Sista startförsöket kunde slutat
riktigt illa.

Jag startade med ett utkast värdigt en spjutkastare,
för jag skulle
ha energi i modellen för att kunna kontrollera
starten.

Förhållandena vid kanten var för mig överraskande
genomusla.

Jag vacklade med en överstegrad modell för att komma
tillbaka in över kanten,
så jag skulle kunna landa relativt
säkert.

Det gällde att styra med minsta möjliga utslag för att
inte förbruka energi/moment.  Vid sådana kritiska
tillfällen som nu, då gäller det att hålla hastigheten
uppe för att
kunna ha någotsånär kontroll på modellen.

Bättre med högre hastighet och en landning på ett svårt
ställe
än flyga sakta, vika sig och se planet försvinna
okontrollerat
ner mot klipporna 60 m ner. Det hade
inneburit att modellen
förpassats till balsakonfetti.

Jag insåg snabbt,  att jag inte skulle kunna ta mig upp
över taggtrådsstaketet.

Alltså tog jag ett snabbt och radikalt beslut att  sätta
modellen i buskarna,  som växer i en smal skärm
framför staketet
och utgör gränsen till 50 m kan
framför taggtråden.

Jag brakade ner, för jag vill inte säga jag  landade,
i en buske och från min pilotplats kunde jag inte se
modellen.

Jag erfor lite kalla ilningar längs ryggraden, då jag
befarade,  att modellen
ramlat ner från kanten och
gått i småbitar. Inte roligt. Modell med innehåll,
med
min dyra ombyggda GoPro i nosen….

Jag gick med aningen av ett bultande hjärta ner till
staketet, stannade till och vevade på
skevroderspaken
…tack och lov, jag hörde att det rasslade i buskarna,
som
bekräftade, att modellen var nåbar för bärgning.

Nu var problemet att ta sig ut till busken,  som växte
på kanten Precis
nedanför busken en lodrät 50 m hög
vägg….Jag kröp igenom taggtråden
och traverserade
mig fram mot modellen vägledd,  av mina glatt
rasslande servon.

Modellen satt i toppen av en buske och efter lite
akrobatik hade jag min
Spirit åter i fast hand.
Min GoPro hade vid landningen i busken lossat
och
låg vid buskens rot glatt fotograferande.

Åter till min pilotplats med min modell och kamera.
Aningen svettig och med hög puls, kunde jag i
lugn
och ro besiktiga modellen. En liten intryckning i
framkantslisten,
som jag lagade omedelbart
vid hemkomsten, så modellen nu åter är fit for fight.

Med tanke vad som hänt och vad som kunde hända
vid fler startförsök,
avbröt jag och ställde kursen hemåt.

Man ska inte utmana ödet för mycket…

Men hemfärd med ännu en erfarenhet rikare.

Och med  ytterligare en timma i luften på HH att addera
till min flygdagbok.

Bilderna nedan illustrerar mina  misslyckade startförsök.

Bilderna klippta ur video från GoPron.

 

Uppdatering från min  flygning tisdag 5. Juni;


I tisdags indikerade alla sensorer…att  förutsättningarna
för hangflyg tycktes föreligga helt superbt på Platån vid
Hovs Hallar..
Mitt flygsug segrade lätt över mitt eventuella förnuft…?

Det blev en resa söderut och jag stod klar att starta kl 1030
på Platåns högsta punkt.
Då var vinden ca 2 m/sek och lite snett från NNO.

Startade min Spirit utan extra last och med positiv förväntan
men fick mig omedelbart en brutal
påminnelse om existensen
av en topp- och kantrotor. Just vid de
förhållande vi har nu,
är rotorerna väl utvecklade och oanat
starka med kraftig
turbulens.

Rotorn vid kanten ligger som en roterande vals, vilken
hindrar
tryckvinden att generera lyft vid kanten.
Modellflygaren har att studsa sig igenom genom
rotorn
och ta sig ut till det genuina lyftet.

Jag tråcklade mig igenom rotorn och då jag gör det,
hanterar turbulensen  min modell som den vill,
då jag vill
nå ut och upp till den laminära vinden.

Lyftet var inte gigantiskt, men efter en sväng till
höger mot Båstadhållet
och tillbaka var jag på säker
höjd och i bra lyft.

Vinden ökade snabbt upp till ca 5 m/sek, alltså till den
gräns, då vågorna på havet börja bryta.

Lyftet från hanget jobbade i pulser.
Ena stunden bra, nästa stund uselt. Vinden som kom
var mycket  termisk,  vilket störde hangets förmåga
att skapa 
lyft.

Nåväl, efter en timma i luften landade jag på toppen och
hängde på en kamera. Jag erkänner,  jag gick och svassade
på toppen en god stund för att invänta rätt ögonblick att
få iväg modellen, med tanke på hur min första start hade
gestaltat sig…

Läget jag ville ha, det var stabil vind, jag vill kunna  se,
att löven på träden vid kanten rör sig och jag vill inte att
vinden blåser mig i nacken, då jag skådar  ut mot havet.

I detta, ett osäkert läge, är min teknik att starta snett ut
med all kraft jag kan åstadkomma, därefter svänga och flyga
en liten bit innanför kanten/staketet och få en uppfattning
om lyftet , samtidigt som jag är inne över kanten om
utifall att…

Detta ger mig valfrihet att välja landning utan alltför
mycket huvudbry. Det lyckades mig att plocka  lite höjd.

Men det var svårt att  ta sig ur rotorn. Men envis är jag
och jag gnetade, studsade och flög ömsom upp och ömsom
ner,
innan jag kom upp i det riktiga lyftet.

Hur som helst, efter att ha åkt upp med laminärvindshissen
fick jag sammanlagt 3 härliga timmar i luften.

Många promenerande turister stannade till och ville
få berättat för sig,  hur allt detta med radiostyrda plan
och hangflyg fungerar .

Jag gjorde så bra positiv propaganda jag kunde.
Jag hade gärna flugit  mer, men jag hade andra avtalade
möten och var tvungen att åka hem, tyvärr.

Tursamt nog var denna dagen inte stekhet, så jag stod
ut i solen. Jag är försiktig med sol och använder i regel
heltäckande klädsel och mössa då jag flyger i sommarsol.

Sen var det att åka hem i etanoldriven bil med min hjärna
fulladdad med nya minnesvärda intryck, som gör livet lätt
att leva.

En bra dag igen !

 

Tycker du jag tjatar för mycket om mina äventyr på Hovs Hallar…?

Men det är ju min favoritplats för modellflyg…
Nåt måste jag ju skriva på denna lilla blogg.

Till helgen blir det en resa till  Linflygträffen i Kungsbacka och jag
utlovar bilder och text.
De videofilmer jag ska spela in,  hoppas jag
blir så unika, som jag förväntar…

 

 

 

 

 

 

 

Min väl insuttna  pilottuva på Platån.

Klart starta.

Du ser själv…lugnt hav.

I detta väderläget kan du befara en varmluftsbubbla framför hanget,
som gör, att havsvinden inte kommer åt att generera lyft.

Nödlandning 1.

Här är jag och modellen illa ute trots…

…att jag vid detta startförsök, med hänsyn till höjd var övertygad om
, att jag skulle greja det.
Men verkligheten var brutalt en annan.
Det var sjunk och turbulens…

…du ser mitt läge; dålig höjd, dålig speed… och framför  mig skånskt berg…
det gäller att i alla fall kunna sätta modellen i buskarna…

Kommer jag in över kanten… för nu gick det vinglande…

…den busken får bli min räddning…

Nu !

Min kamera låg i gräset och plåtade glatt grönskan med 2 bilder i sekunden…

Det händer alltid något spännande och oväntat, då jag är ute och flyger !
Det gör det aldrig framför en tv.

 

En videosnutt från mina startförsök..,

 

 

Som du förstått har jag kört sträckan Halmstad – Hovs Hallar
tur och retur
många gånger. Jag har flugit vid Hovs Hallar
i 45 år…

Beräkna antalet besök till minst 25 gånger om året.
Det blir 1200 resor á 100 km.

Alltså har jag kuskat 12000 mil…tur jag inte räknat
bensinkostnaden !
Om jag tycker resorna varit värda 120000 i bensin ?

Självklart är svaret ja !

Litet räkneexempel;

Om jag varit på HH 1200 gånger och varje gång flugit
i minst 2 timmar…det ger ett imponerande antal
flygtimmar = 2400 timmar i luften minst.
Så jo, jag påstår,  jag har viss erfarenhet.

 

Här kommer en liten video, som visar vägen
mellan Båstad och Hovs Hallar.
Jag tröttnar
aldrig på vyerna. Hoppa in och häng med och
se vad min dash-cam klarar av kvalitetsmässigt.
Musiken är skräp, men den är gratis…

 

 

Kategorier
Hangflyg modell

FRÅN MIN FLYGDAGBOK

 

 

 

 

 

 

Alltid på hugget då det gäller flyg.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Som du vet, är jag kroniskt flygsugen.
Mitt flygbegär tycks omättligt…

Det var det i går också.

Alltså hängde jag på hangen…
Både på Platån och vid Segeltorp.

Vinden 2 m/sek rakt på.

Jag flög min ”HOBBY” från
Multiplex. Byggd 1978 = 40 år gammal.
Dessutom min Spirit.

Foto med GoPro och mest Mobius.
Min Mobius satt tejpad på en stängselstolpe
på kanten och plåtade 4 bilder/sekunden.

 

 

 

40 år gammal modell…jag önskar jag vore lika ung…

Försommar…härligaste tiden.

Fastsättning av GoPro…tape från Biltema. Det billigaste – det enklaste.

Halkskyddstejp från Biltema. Man får perfekt tag vid starter.

Jag bara njuter här av natur och min egen flygning…

Nej, det är inte egoism att njuta av egen flygning.
Jag ser det som en bekräftelse,  att man i någon mån behärskar flygkonsten.

Små skevroder ? Varför ska jag ha större ?
Jag använder ändå mest mitt sidoroder.

Jag märker då jag flyger en 40 år gammal modell, att den är i konstruktionen 40 år.
Profilen är antik och besitter mindre bra egenskaper vad gäller lågfartsflygning.

Så här håller den gamle sin radio. Hängande i en sele. Båda händerna stödda och båda spakarna aktiva.

Undrar du,  varför jag är här och flyger ? Betrakta och tänk efter…

 

 

 

Segeltorp slutet av Maj 2018.

 

 

    På Platån med min Spirit för att kolla
ny mottagare och Fail-Safeinställningarna.

 

Kategorier
Hangflyg modell

PINGSTEN KALLAS HÄNRYCKNINGENS TID…

 

 

 

 

…vilket säkert har sin giltighet,

…i alla fall ihop

med mitt modellflygande !

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Dagarna före Pingsthelgen har i södra Sverige dominerats
av ett högtryckspåverkat väder med svaga vindar, värme
och sol.

Alltså var det upplagt med goda förutsättningar, om jag
ville flyga
med någon av mina segelmodeller.

Efter att ha varit ganska svältfödd på hangflyg, har jag
fått några
chanser sista tiden. Sjöbrisen har genererat
nord-och nordvästliga
vindar på Hovs Hallar och där
har det blivit fina flygningar.

Generellt sett anser jag,  efter min erfarenhet,
att vi förr…hade mest nord-till nordvästliga vindar
under vår och försommar,
vilka nu tycks till en del
ha ersatts av ostliga och framför
allt sydostliga vindar .

Men så fort vi har en något så när labilt skiktad atmosfär,
finns det  förutsättningar för termik med Cu-bildning
över land, vilket drar i gång sjöbrisen, vars existens
blir en grundval för vårt hangflygande vid Hovs Hallar.

Lång mening… men det blir så ibland, då jag vill förklara…

Glädjande nog har det dykt upp lite nya flygare längs
hangkanten.

Det är inte lätt att rekrytera i dag…det verkar,  som om
allt
vilket kräver en aktiv fysiskt insats av utövaren,
har en starkt
dämpande effekt på verksamheten.

Är vi för lata idag,  därför vi ofta hör  mantrat:
”Nån annan får ta det…jag drönar helst framför en tv…”

Mitt  flygintresse är starkt och för mig är det inte
besvärligt att komma ut med en modell och flyga för att
kunna uppleva det magiska,  att se min modell sväva
på sina egna vingar !
Jovisst, efter alla år med flyg tycker jag ännu, att det är
magiskt, att jag kan stå på marken och kontrollera något
som flyger !

I fredags var det i stort sett stilla i luften i Halmstad ,
men
vindmätaren på HH visade N 3.6 m/sek.

Jag var tveksam, om jag skulle åka, men jag kunde  inte
motstå resan. Det fanns utsikter för en fin dag.
Min resväg är 45 km.

Modellen låg i bilen, allt var laddat, så jag drog.
Nedkommen till HH möttes jag av noll vind och slaka
vimplar.

Parkeringen full av förväntansfulla besökare, vilka
försvann ner mot havet med sina kaffekorgar för att
kunna njuta av närheten till ett hav med en fri horisont
och en intensiv försommargrönska.

Modellflygaren, han tog sitt pick och pack och knegade
upp
till Platåns högsta punkt, där han kunde konstatera,
att
havet låg helt platt. Ett par km ut från stranden kunde
vi se krusningar på det platta havet, så jag närde trots allt
ett hopp,  för jag är en obotlig optimist, att vinden var
på gång.

Vindmätaren nere vid Norrehamn ropade ut 2 m/sek nu.
Men uppe på Platån vart det total stiltje. Nästan.

För kollade jag vid kanten, såg jag att löven på björkarna
rörde sig lite oroligt i den svaga vinden,  som vällde upp
över kanten.

Hoppet spirade och jag monterade min Spirit, då jag ville
vara redo,  om tillfället yppade sig.
Ingen kamera på modellen
då jag ville ha modellen så
lätt som möjligt vid de första
utkasten.

Kan jag inte flyga, kan jag, när jag väntar, studera
omgivningen och naturen.

Långt ut från HH såg jag en Marieholms 26:a, vilket är
en mycket bra långkölad segelbåt, komma seglande på
sydlig kurs.

Det var gammal seglarkompis,  Thomas, som var på väg.
Inte gick det fort, men vem har brått…
Thomas är Halmstads
mest erfarne singelhandseglare
med ensamseglingar över Atlanten.

Jag hade under en följd av år exakt en sådan båt också
utrustad
för ensamsegling,  med allt vad som krävs,
då det  gäller hanterings
möjligheter och självstyrning
med vindroder.

Jo jag saknar seglandet, men jag hinner inte med det nu.

Från Halmstad kom ett CC-fartyg, (CarCarrier)
från K-Line i 5 knop. Varför man gick sakta ?
Det beror på att man har en ETA, (Estimated Time of Arrival) i
Bremerhafen som ligger så långt framme, så befälhavaren väljer
att krypsegla för att spara  bränsle och hamnavgifter.

Det var inte speciellt mycket fåglar, förutom de allmänt
förekommande gulsparvarna. Ett visst lugn har lägrat sig
över fåglarna nu, då häckningstiden pågår. Revirhävdandet
är inte så uttalat, som det var  tidigare. Grå- och havstrutar
flög sina patrullbanor längs hanget under sin eviga spaning
efter mat.

Alltnog och emedan, det vindkrusade området på havet
kröp sakta
närmare,  innan det slutligen gick iland och
sade hej till och höjde humöret för en bidande hangflygare.

Träden vid hangkanten bugade sig lite diskret , som en
bekräftelse
i den loja vinden och mitt hopp om att få flyga steg.

Då jag stod på absolut högsta punkten, uppskattade jag,
att vinden 
vid kanten blåste med ca 2-3 m/sek rakt på
Jag gick i alla fall ner till kanten och mätte vindhastigheten
till lite mer än 3 m/sek .

Men som vi vet, efter 44 års flygerfarenhet på HH,  finns
det en topprotor,
vilken just under de omständigheter
som rådde i dag
är i full swing!

Det blåste i nacken på mig,  då jag stående på Platåns topp
spanade ut mot havet…

Detta talade om för mig,  att starten kunde bli besvärlig.
Rotorn låg ända ner till hangkanten, vilket är ett
utmärkande drag,  då vi har ett sådant väder,  som vi  har.

Rotorn ligger enkelt uttryckt som en vals från toppen
och fram till kanten på hanget och roterar medsols.
Alltså rotorn rullar med ovansidan med vinden.
Det innebär således att undersidan mot marken rör sig
från hanget ut mot havet.

Hangvinden, den laminära svala havsvinden som kommer
glidande, pressas upp av den varma stillaliggande luften,
som finns
över de solbelysta klipporna och fortsätter upp
över Platån.

Detta fenomen är en mycket lokal karakteristisk egenskap
vid Hovs Hallar.

För modellflygaren ställer det till svårigheter vid starten.
Om rotorn är igång, betyder det dels jag måste starta i
medvind, dels att det inte finns lyft och slutligen att
det troligtvis är turbulent. Alltså besvärligheternas treenighet.

Det finns två möjligheter att starta i detta läget.
Det första jag gjorde, var att starta från högsta punkten snett
ut ca 45 grader för att kunna kolla läget just över kanten.

Jag kastade modellen för allt jag var värd, bara för att finna
att där jag flög,  fanns inget annat än sjunk och turbulens.
Tack vare min höga utgångshastighet på modellen hade
i alla fall så mycket rörelseenergi att jag kunde landa säkert
på kanten

Tre gånger försökte jag starta på detta sätt utan att lyckas.
Meningslöst.

Nästa försök krävde lite innovativt och kreativt tänkande.
I  stället för att starta från toppen, gick jag ner längs den
övre mindre sluttande kanten
till en plats just innan
staketet vid kanten och satsade så
hårt jag kunde i ett kast
rakt ut över kanten ut mot havet. Allt för att

komma bort från den kombinerade kant/frontrotorn.
Kan vara en chansning i sällsynta fall, men jag var ju så
sugen på att få min modell i luften…

Hur det gick ? Då jag kommit ut 3 meter, var det som att
hamna i  en hiss i Trump International Hotel and Tower.
Min kära Spirit for rakt upp.

Jo jag har åkt hissen också. Byggnaden ligger vid
Columbus Circle vid Central Park i New York.

Allt tack vare att jag kommit ut i den laminära havsvinden.
Havsvinden eller gradientvinden är inte alltid laminär.
Under vissa betingelser är den termisk. Den innehåller då
vertikala rörelser, som kan upplevas som någon form av
termik. Denna termik stör hanget och gör att hanget som
motor och drivande våra modeller  hackar lite.

Men redan efter 10 sekunder  var jag uppe på säker höjd
och med säker fart var det bara att sätta sig på sin tuva
och njuta av sin flygning.

Denna dag blev en av de där magiska dagarna, då modellen
flög
som den aldrig gjort. Det var absolut turbulenstfritt och
jag kunde flyga totalt avslappnat. Under dessa omständigheter
känner jag,  att jag och min modell är ihopkopplade.
Jag behöver inte använda hjärnan, utan den förlängda
märgen sköter flygandet efter den input som  perceptionerna
förser mig med. Allt går automatiskt, inprogrammerat.

Efter en timma i luften beslöt jag landa och montera min
GoPro.

Allt skedde framför ett gäng nyfikna och trevliga turister,
som kom gående Skåneleden medförande fruar och var
sin hund, som de försett med packväskor.

Efter montering av kamera och en slurk vatten startade
jag på 
samma sätt som första gången nere vid staketet.

Just som vid  första starten for kärran upp. Vinden hade
ökat och låg nu
på cirka 3-4 m/sek vilket gav ett imponerande
lyft. Modellen höll
jag på lagom höjd, ca 300 fot AGL.
Då är det bekvämt att flyga.

En Spirit är en ganska liten modell, 2 m spv, vilket gör,
att den i
den ännu ganska lågt stående solen kan vara
svår att se i motljuset.

Jag anpassar flygningen, så jag flyger så mycket det går
med solen i ryggen. Varför ska jag göra saker svåra,
om det inte krävs av omständigheterna ?

Då jag flög,  passerade en stadig ström av vandrare.
Alla mycket vänliga och vetgiriga människor kanske
beroende på det underbara vädret .
Om  jag får informera om min  hobbyn 
modellflyg,
är det roligaste jag vet och det är inte svårt för mig att
förmedla lite av 
min egen  entusiasm till åskådarna.

För att gör en lång flygning kort,  landade jag slutligen
kl 1530 efter att ha fått ca 
3.5-4 timmar i luften,
fyllt upp två 32 Gb minneskort och tre batterier till
min GoPro.

Jag landade nere vid betongfortets baksida och lyckades
med sedvanlig tur ännu en gång undvika
den magiska ,
diaboliska och enda stenen i landningsområdet, vilken
har den fantastiska egenskapen,
att den  attraherar
modeller vid landningen.
Enligt
Murphy´s Lag  resulterande i knäckt torsionsnäsa
eller stukad vingspets…om man flyger på den.

Nån borde gräva bort den…fast då blir det inte lika
spännande…

Sedan hemfärd mätt på erfarenhet och upplevelser
med en modell som var
lika fin,  som då jag kom.

Min Spirit har nu loggat 375 timmar i luften…

Jag skrev till Great Planes i USA och frågade, om de
inte kunde ta fram en
ny batch av Sprit Elite, då många
är intresserade av den lyckade modellen.
Men som vanligt, amerikanska
firmor har ingen större
villighet att svara på mail. Dåligt !

Här kommer lite diversebilder från min dag på Hovs Hallar,
vilka beskriver några av ögonblicken och tankarna..

Hoppa in i  högersits och spänn fast dig,  så åker vi !

 

 

Synen som mötte en hangflygare kl 0930 på Hovs Hallars platå.
Du ser att det inte råder överflöd på vind…

Kattegatt låg platt.  Långt ut kunde jag ana en krusning på havet.
Man får ett rogivande intryck här, om inte annat.

I den begynnande brisen kom Thomas seglande ca 4 km från land.

Ser du att havsvinden har gått iland ?

Min vindmätare visar vid kanten som du ser 3.8 m/sek i medelvind. Perfekt.
Max 4.4, min 3.7 m/sek. Bra med en mätare ibland.

Gick jag upp på toppen av Platån och vände mig mot land,
så ser du, att rotorn blåste ut mot havet med 2.3 m/sekund …

…därför gick jag ner med modell till kanten och startade.
Här ser du nivåskillnaden och du kan förstå, vilket kraftigt
lyft vi normalt har här. Vy från staket upp mot toppen.

Dessa klippor värms av solen och pyser ut och underhåller varmluften framför kanten…

…denna varma luft interfererar med den laminära strömningen och stör hangets funktion…

 

Här är en barnteckning…som visar hur hanget funkar under de betingelser
jag beskrev ovan.

Det gröna är hanget,blått är havet och brunt stenstranden och klipporna.
Den röda cirkeln längst upp är topprotorn. Pilarna anger, hur den roterar.
Den röda streckade bubblan är varmluft, som spärrar och orsakar turbulens
för den laminära havsvinden. Gråa pilar anger den laminära tryckvinden.
Som du ser, gäller det att komma ut från kanten vid starten. Då åker du in
i hissen från dels topp/kantrotor och den egentliga hangvinden.

En havstrut tog bilderna för mig
med en påmonterad GoPro.

Det är svårt att plåta och flyga samtidigt.

Min pilotplats med min sittuva.

Den gamle gottar sig åt en passerande Spirit…

Som du kanske lägger märke till bryter vågorna lite nu.
Det betyder att vinden ligger på 4-6 m/sek.

I dag var det labilt skiktat efter en kallfrontspassage. Det betyder, att Cumulsmolnen
växte på höjden till Cumulus Congestus
och vidare till Cb.  Här kommer ett Cb av
ansenlig storlek från havet och har med sig en
Gustfront, vilken syns som den mörka
valken i nederkanten.

En Gustfront är en nybildning av Cu vid ett Cb, vilket initieras av nedras av kall luft
från Cb-molnet och en intransport av varmluft från marken. Därigenom blir det
mycket labilt ,
vilket underlättar de vertikala rörelserna och således uppstår
nybildningar
av Cu-moln. Enkel uttryckt av mig. Du kan läsa om det här.

Ofta kommer  det nederbörd från ett sådant moln,
vilket du ser,  på det fallande regnet över Halmstad.

Här ser du i någon mån  det valkliknande molnet i framkanten.

Jag har sett verkligen stora gustfronter komma.
Man kan, då molnet kommer, tro att Akopalypsen är nära

         Här har du en bra bild på en mäktig GustFront, som jag tog för några år sen.

Det ser ut som om Noaks Ark strandat här och så småningom blivit förstenad…

Jaha…stå här uppe och nödlanda sin modell 70 meter ner på stranden…
Jag har sett ett lyckat försök under 45 år…

En sten som tillskrivs märkliga egenskaper i landningsområdet på Hovs Hallar
i anslutning till det gamla betongfortet.
Den attraherar balsa.

Upp- och nedgången från Platån.
En ynkedom att det ser ut,  som det gör.
Jag har  kontaktat de ansvariga på Länsstyrelsen
i Kristianstad. Ingen är ansvarig.

Fast växtligheten prunkar nu och ljusar upp vårt sinne !

Njut av sommarens fröjder !

Kategorier
Termikflyg

VÄLGRILLAD SERVO-IC OCH LITE TERMIK

 

 

 

 

” Friskt kopplat, hälften brunnet ”.

 

 

 

 

 

 

En sanning som vi sändareamatörer (SM6LMH) brukar
framhålla,
då det ryker från våra konstruktioner…

För några dagar sen hade jag ett vingservo, som
stannade just på grund
av att det var kortslutning.

Nyfiken på vad som gått sönder öppnade
jag och undersökte servot. Resultatet syns på bilden.

Sådant händer…

Jo, jag var ute och flög lite termik i går oxå.
Först torrtermik och vid 13-tiden bildades Cumulus
och termiken
blev mycket stark. Jag fick 3 timmar
i termiken. Plus lite bilder
från min Mobius.

Stillbilderna är klippta från videon min Mobius tagit…

 

Häng med ! 

 

 

 

 

Några välstekta IC…

Sista förberedelserna innan take off.

Upp nu !

’Inte speciellt molnrikt. Bara lite moln med iskristaller högt upp.

En vimsig glada försökte hänga med en HyperAva i termiken… …men som jag alltid hävdat…

…har en glada gentemot en väl influgen och välflugen Ava…

…inte skuggan av en chans…

…att hänga med.

Här ser du att det börjat blomma Cumulus. Det bästa av allt idag
var att det fanns absolut ingen vind, som drev iväg modellen.

 

 

 

En liten ombordvideo tagen med Mobius

 

Kategorier
Hangflyg modell

40 NÖDIGA JAPANER OCH 3 HANGFLYGARE…

 

 

 

 

…låter det som en otrolig kombination ?

 

 

 

 

 

 

 

Ja, det är det säkert. Men anledningen till rubriken är,
att jag
under min resa söderut mot Hovs Hallar vid en
mellanlandning längs E6
i Snapparp fick se en märklig syn.

På parkeringen stod en turistbuss uppställd, vilket inte är
märkligt.

Men de passagerare som funnits i bussen, det var de,
som väckte min uppmärksamhet.

Hela gänget, ca 40 personer bestående av äldre japanska
människor,
behövde lätta på trycket genom att utnyttja
de toaletter, som finns
vid rastplatsen.

Det märkliga och som väckte uppmärksamhet var,
att de gästande
japanerna hade bildat en absolut snörrät kö
till handikapptoaletten…

Raden av människor var som dragen av en linjal och var
och en iakttog absolut tystnad
i väntan på sin tur.

Hela agerandet utstrålade koncentrerad självdisciplin,
tålamod och kontroll.

Jag antar, att deras uppträdande beror på den kultur,
som råder
i Japan. En svensk kö hade varit en grupp
av diskuterande
människor, som inte stått uppställda
som vore det en militär kolonn.

Hela händelsen med japanerna såg för en svensk mycket
märklig ut
och fler än jag såg imponerade på, vill jag säga,
uppvisningen i 
österländsk självkontroll.

Nåväl, detta var ett mellanspel på vägen mot Hovs Hallar,
där jag
och två andra hangflygare skulle ha oss en tur på
Segeltorpshanget.

De andra två var Stefan från Varaslätten i Västergötland
och Christer 
bosatt i Lund.

Vädersituation kl 1000 var nordväst 3-5 m/sek, solsken
och molnfri
himmel. Alltså perfekta förhållanden.
Parkeringen vid Hovs Hallar full av bilar på klämdagen
fredag.

Naturen är som alla vet vackrast nu med sin skira
ljusa grönska.

Förutom modellflygare fanns även skärmflygare på plats.
Dock hade vinden minskat, vilket omöjliggjorde flygning,
en stund
efter vi modellflygare anlänt.

Så för skärmflygarna blev det till att ägna sig åt något,
som kallas ”Parawaiting”, vilket  för alla som flyger
skärm,
är ett välkänt begrepp.

Jag hade med min Spirit…som vanligt, vilken jag
kastade ut för att
kolla lyftet. Det var perfekt och de
andra följde efter.

Stefan hade en HK elseglare och Christer en planka.
En flygande vinge som just ser ut som en planka,
den har inga
vidare flygegenskaper. Den har ett lågt Re-tal
och den skapar
mycket inducerat motstånd i spetsarna
under flygning.

Ska en sådan modell flyga bra, måste man kraftigt
differentiera
skevroderutslagen, annars kommer den inte
att svänga ordentligt.

Den blir i stort oflygbar på grund av skevroderbromsen.

Stefans elseglare flög ok. Den var tillverkad i sedvanligt
skummaterial,
som ju används, då det är billigt att gjuta .
Materialet har
blivit bättre med åren och till exempel
Multiplex modeller i skum
har blivit bra.

Stefan och hans fru bodde på värdshuset HH och hade
nära hem, vilket
också Christer hade, då han hade husvagnen
på Norrvikens Camping.

Strax före 1400 var jag tvungen att avvika på grund av
åtagande hemma
och då hade vinden i stort slocknat
och skärmflygarna hade dragit till Höganäs..

Dock fick jag reda på av Christer, att vinden drog på igen,
strax efter jag
åkt och hade blivit bra.
Ja, så är det. Det är tillfälligheterna spel, då
det gäller vindens
riktning och styrka på HH.

Jag hade inte förväntat flygbara vindar på Hovs Hallar
under lördagen, men vi hade tur. Något oväntat anmälde
vindmätaren vid Norrehamn, trots ett inväxande högtryck,
3 m/sek
Nord och vi åkte ner till HH kl 1000.

Framkommen till parkeringen såg jag, vimpeln på
flaggstången vid värdshuset hängde
som en disktrasa,
vilket inte ingav  något större hopp om flygning.

Men eftersom jag kört ner, tog jag modell och övrigt och
knatade upp
på Platån. Jag kände att det drog lite vind
försynt över kanten och hoppet
steg.

Uppkommen på den absoluta toppen konstaterade jag,
att vinden var
1 m/sek rakt på…Alltså avvaktade jag lite

.Jag vet,  efter 45 års hangflygande här,  att det finns
utsikter till ökande vind efter hand som solen stiger
och instrålningen ökar.

När jag satt och spanade efter vind, hörde jag ett
surrande i luften och förbi kanten
kom en mindre
drönare flygande.
Kanske för att få fina bilder av
Hovs Hallars vilda
branter . Detta är första gången, jag personligen ser
en kvadrokopter här.

Jag beslöt att starta trots nästan obefintlig vind och
kastade ut min
modell med all den kraft, jag mäktade
med. Allt för att få så mycket momentum som möjligt.
Det fanns lyft, men inte  så mycket 
att jag hade  friheten
att manövrera, så jag räddade mig in över kanten och
landade med lite tur och skicklighet.

Stefan med fru Elisabeth kom upp till mig och han var
klok nog att ha med sig en
modell för svag vind.
Han hade en Alula, som flyger på det minimalaste
av lyft.
Elisabeth är en duktig fotograf och hon tog bilderna
på mig, då jag startade min Spirit med
döda servon
i vingen.

Alulan flög bra och jag har varit sugen på en sådan länge,
så nu ska
jag beställa en. Den ligger i en smidig kartong
med bärhandtag och är
därmed lätt att ha med sig.

När jag försökte starta i den vind,  som nu ökat,
märkte jag, att planet
var oresponsivt. Det var som
piloten hade somnat. Med hjälp av
sidoroder lyckades
jag rädda mig in över kanten med ett nödrop
och landa.

Det visade sig, att höger skevroder stannat i uppfällt läge…
samtidigt hade höger klaff stannat.

Alla servona funkade då jag lyfte modellen
från marken. Jag kollar alltid, vis av erfarenheten,
att mina roder ger fulla utslag och är fria.

Hemkommen dissekerade jag vingen och jag fann,
att servot
till skeven lagt av. Detta påverkade alla
vingservon, 
så inga skevroder eller klaffar funkade.
Servot som stannat kortslöt strömmen och det gjorde, att
de andra servona fick för lite ström.
Felet på servot var en Ic-krets som brunnit, vilket jag
såg,  då jag plockade isär det.
Varför brinner en IC ? Tja,  när blir ett snöre ett rep ?
Det händer inte ofta, men här
hade det hänt.
Jag bytte servo och sen funkade både skev och klaff

båda vingarna.

Men nu är allt fit for fight igen !

Jag tog lite bilder som beskrev fredagen och lördagen,
så om du vill
så häng med !

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Vår vanliga pilotplats på Segeltorpshanget.

Stefan med sin HK elseglare

Christers ”planka”.

Förberedelser

Christer konstaterar, då är det klart för start…

Christer från Lund. Hangflygare och OldTimerpilot.
Han är en duktig och noggrann byggare.

Tyvärr vet jag inte namnet på modellen.

…men jag kommer att tänka på begreppet ”planka” då jag ser den i luften.
Tänk vad bättre utformade vingspetsar hade förbättrat flygegenskaperna !

Vi som flög.

Lars Agnas flyger förbi förpuppad med sin skärm.

Lars en ypperlig skärmpilot, som gav mig min första flygning, då jag tog min skärmlicens.

Kan man inte flyga sin skärm, kan man låta skärmen flyga och balansera den i vinden.

Stefan, Varaslättens son, förbereder modellen

Stefan laddar.

Nu !

Modellen flög bra.

Stora klaffar bra att ha speciellt vid landningar i svårare terräng.

Foamkoncept från Kina

Längst till höger; Stefan och Christer.
Ser du…vi var bara ungdomar, som flög. Sveriges framtid !

Stefan har stärkt upp modellen med kolfiber i vingarna.

En modell i luften är en upplevelse att se.

Stefans fru, om jag minns rätt,  Elisabeth.
Duktig fotograf.

 

Stefans modell i luften på Segeltorpshanget vid Hovs Hallar den 11. maj 2018.

En veteran ska starta sin Spirit på Platån Hovs Hallar…

…all kraft jag kan åstadkomma…du ser jag lyfter från marken,
så jag menar allvar med utkastet…

…sen gäller det att bromsa upp sig och framför allt få ner handen till spakarna snabbt…

…här ser du att höger skev pekar upp. Allt funkade för 5 sekunder sedan…

Starten fotograferad från min Mobius på glasögonskalmen…

…ser du höger skev nu …

…för att få runt modellen var det sidoroder som gällde…

…flygning på rakkurs för att trimma och förstå problemet…
Jag lyckades svänga in i medvinden och landa med sidoroder
och höjd utan att min modell skadades.

Ingen symbolik med de två svartklädda predatorerna flygande förbi…

Stefans Alula

En på sitt sätt attraktiv modell.

Går att belasta hyfsat med bly för att förbättra polarkurvan i hårdare vind.

 

 

Jag ska beställa en Alula nu.

Gladan flög förbi och höll kollen på oss…

 

Kategorier
Flyghistoria

SKÅNES FAGERHULT FLYG

 

 

 

 

 

En sällsynthet fick vi se i luften över Fedingefältet.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Ett plan man inte alltför ofta får tillfälle att se i luften,
är
Miles M-65 Gemini 1A.

Planen byggdes i England med början 1947-1948 och det
tillverkades 170 styck.

Fabriken kursade på 60-talet och de i produktion varande
halvfärdiga flygplanen
färdigställdes av De Havilland.

Detta flygplan som startade på Fedingefältet var version 1A,
vilket innebär 2 x 100 bhp Blackbourne Cirrus Minor motorer.

Jag är inte helt säker på motorerna, då det finns en version
med 155 bhp, som heter  Blackbourne Cirrus 3 och som då har
Reed propellrar.

Noterbart är klaffarna,  som ser ut som plåtbitar, man bara hängt på.

Men flög gjorde det och det såg väldigt engelskt ut i luften !

Fabriken hade en reklamslogan för planet,  som påstod att
det ”Var världens mest lättflugna flygplan”…

Jaja, de sa de som byggde Ercoupe oxå…

 

 

Ett Ultralätt plan. Godkänt för hjul och flottörer.
Notera framkantsklaffen för att ge goda lågfartsegenskaper
och möjliggöra flygning med hög anfallsvinkel.

Ett fult plan enligt mitt sätt att se det.
Man behöver inte överge kravet på bra utseende bara för
att få funktion. Det ser ut som ett plan i en Walt Disney-film.

 

SE-BIB en Piper PA-18 Super Cub.
Normalt sett 150 bhp motor men finns med
upp till 260 bhp motor. För bogsering av segelflygkärror
ofta utrustad med 175-180 bhp motor.

Kanske den säkraste aeordynen; autogiron.

Fedingefältet

Fedingefältet mot sjön.

Propellrarna roterar åt samma håll.

Mycket kort rullsträcka innan rotation.

Engelsk knorr…landningsljuset i nosen.

Huvudstället indragbart i motorkåporna.

Här ser du hur klaffarna sitter upphängda.

Charmigt plan…får jag tycka det ?

Ägs av en privatperson i södra Sverige.

 

 

Jag får lite vibbar av en gammal Twin-Beach…

 

 

Motorkåporna ger mig en aning om släktskapet med De Havillands flygplan.

Här ser du de rejäla klaffarna.
Varför man byggde klaffarna som ovan ?
Troligtvis förenklade det produktionen, det blev billigare
och  man försvagade inte vingens konstruktion.

En Grob-G109 startar.
Tillverkad 1983.
Allt
  enligt Transportstyrelsens uppgifter, hur mycket
vi nu kan lita på den myndigheten…

Vackert flygplan

Varför jag fotograferade denna MFI9 HB…

…var därför att andrepiloten till höger…

…var en hund !

Vovvov !

Låt mig avsluta med en mödosam  start av en Kanadagås…

…här gäller det att paddla på med benen så fort det går…

…att ta det långa benet före det korta…

..samt få in stället snabbt…

…köra på med fullt ingastryck…

…och sen svinga sig mot nytt mål.

 

Kategorier
Nostalgoteket

SKÅNES FAGERHULT MASKINDAG 2018

 

 

 

 

En träff som visar gamla entreprenadmaskiner,

mopeder, bilar, motorcyklar, flygplan,

traktorer och  konstiga mekaniska anordningar.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

I Skånes-Fagerhult i gränstrakterna mellan Skåne, Halland
och Småland
anordnas varje år den 1. Maj en träff av
Maskinskyddarna, Skånes Fagerhults Moppers och Skånes Fagerhults
Framtid.

Platsen är det gamla flygfältet.

Flygfältet anlades på 30-talet som ett nödlandningsfält för
postflyget
mellan Malmö-Stockholm. Under Andra Världskriget
var det ett reservfält
för Flygvapnet, som hade det som tillfälligt
fält för nödlandande utländska
militärplan.

Efter kriget var det ett civilt fält, som numera är privatägt.

Det finns mycket historia runt fältet så googla så finner du
mycket.

Du kan även söka på min blogg i sökrutan på Skånes-Fagerhult
så hittar du fakta om platsen.

Vi åkte dit den 1. Maj, som är datumen för träffen. Förvånansvärt
mycket
folk och maskiner.

Det första jag såg,  var en 50 år gammal moped som en äldre
man kom
körande med. När han drog på spann bakhjulet
och gruset sprutade.

Om den var trimmad ? Så mycket det gick ! Om han hade hjälm ?
Nä,  han hade en tidsenlig skinnhuva. Om här fanns
gott om representanter för ordningsmakten ? Nej.
Här fanns garanterat inga avgasrörtrimmade EU-moppar !
Detta är svenskt Outback-Country.

Här fanns två tandemmopeder från tidigt 50-tal bestyckade
med påhängsmotorer.
Undrar hur det såg ut, 
då han och hon kom knattrande på
ett slikt ekipage med tält och sovsäck på
pakethållaren under
semestern längs de svenska lutade grusvägarna…

Bilderna kommer att visa,  vad vi såg.
Om jag ljugit om någon teknikalitet, är jag säker på,
att någon av mina läsare kan rätta mig !

Vad som var mycket intressant,  var ett av flygplanen.
Det kommer en
särskild post om det på bloggen, då det var
en raritet för de flesta.

Tiden gick fort då vi var där och efter 4 timmar kvistade
vi hem fulla
av intryck, varm korv och läsk.

Kom med på en rundtur !

 

 

Vi anlände vid 12-tiden.

Som du ser var det gott om besökare.

Flygfältet ligger i en vacker trakt med sjön just i förlängningen.

 

Att köra veteranmoppe är i dag populärt och föreningar dyker upp överallt
för att kunna ta åt  sig den spirande nostalgin kring begreppet mopeder.
Betänk hur mopeden förändrade livet för en 15-åring 1955…
Nu blev han oberoende på ett sätt. Han kunde flytta  sig oberoende
av buss, föräldrars bil osv. Det blev frihetskänslan som vann.

Två praktexemplarer av tandemcyklar med påhängsmotor i originalskick.

En påhängsmotor jag minns var Viktoria.

I regel tvåväxlade.

Vad är en HD eller Ducati mot detta ?

 

 

 

Nästan alla gamla entreprenadmaskinerna var i aktion

En Caterpillar från 50-talet.

Rejäla don. Det är därför den fungerar i dag 65 år efter den byggdes.

Inte direkt fly-by-wire…men det funkar ännu !

Ett avsomnat fabrikat. Kolla kylarlocket rustika konstruktion.

Vi som har nått mogen ålder, visst kommer vi ihåg dåvarande Vägkassornas väghyvlar
lackerade i en grå färg.
För många år sedan var en stor del av vårt vägnät grusbelagt.
Detta krävde underhåll i form av hyvling
och efter det beläggning med lut från
processindustrin. Luten gjorde vägbanan hård som betong
och dessutom minns
vi åldringar, hur speciellt det luktade. Lite syrligt sött.

En sällsynthet. En Vickers VR-180 Vigor

Vigor betyder kraft. Tänk på ordet ”Vigör”.

Vickers kända för att tillverka flygplan,  producerade under kriget också
stridsfordon
och för att hålla igång produktionen efter kriget  tillverkades
dessa arbetsmaskiner på grundval av deras erfarenheter.
De utmärkte sig
för hög motorstyrka med sin 6-cylindriga överladdade med kompressor
Rolls-Royce diesel på 180 bhp. Den hade en genial upphängning av bärhjul
, vilket
möjliggjorde högfart i svår terräng. Tyvärr ingen stor kommersiell
framgång, då man försökte derivera något
från krigsproduktion till civila marknaden.

Tänk bort bladet/hydrauliken, sätt på ett torn med kanon
och du har en stridsvagn…

Denna maskin utstrålade kraft. Den gjore 45 km/timman.
Se på de stora bärhjulen…nästan som på en Centurion MkIII stridsvagn.

 

 

Om den var snygg….njae…
Chevrolet Impala 1959…tror jag.

En ombyggd Volvo från 40-talet, som nu är kranbil.
Ingen konservburksplåt i de framskärmarna som på dagens bilar.

4 cylindrar bensinmotor, sidventilare.

Motvikt och det klassiska Volvo-märket.
Kolla drivaxeln till kranen som går igenom brandskottet.

75 år gammal front. Respekt.

Om den fungerande ? Självklart tickade den på !

Som en cockpit på en Jumbojet…

 

Traktorparaden

En Scania lastbil ombyggd med hydraulisk arm och skopa.
Det var så flera industrier uppstod. Jag tänker på truckindustrierna
i Småland. Uppfinningsrikedom, vilja och envishet skapade de
nu framgångsrika företagen inom logistik.

 

 

Dodge Kingsway  Custom 1951…
Motor 3.5 l ca 100 bhp.

En rak 6:a. Den bara  tickade på tomgång.

Så här borde alla bilar se ut i sin interiör…Karaktär.

En av bygdens söner tar en sväng i sin traktor.

Så här såg en lastmaskin ut på tidigt 60-tal.
Då var maskinerna bakhjulsstyrda.
En tiltkolv och två lyftkolvar. Då man bräckte
med skopan kunde man, om man tog i för mycket;
stuka kolvstången till tilten.

Trots utseendet. Den startade.

En av de första ramledsstyrda lastmaskinerna,
vilket gav maskinerna mycket bättre kapacitet
och anpassningsförmåga.

En 60-tals väghyvel i aktion på gruset.

Japp, denna maskin fungerar.
Hydraulmanövrerad vilket torde tyda på tidigt eller mitten av 60-talet.

Någon maskin kör cabriolet nu…

6 cylinder dieselpower.

Ja du ser vem som byggt motorn.

 

Bolinder motor. Lillebror till Volvo
Minns du Bolinder & Munktellmaskiner ?
Min morfar hade en B&M traktor.  Årsmodell ? Ska jag gissa ca 1940-1945. Gick på nästan
vilket bränsle som helst. Allt från diesel till nästan råolja. Startades genom att man
värmde en tändkula med en blåslampa. När den glödde vevade man igång maskinen
genom att vrida svänghjulet. Jag minns fortfarande ljudet tidigt om morgonen,
när blåslampan stod och väste, då traktorn skulle ut och till exempel driva
det  gamla tröskverket hos grannen. Tröskverket drevs via en enormt lång flappande
drivrem från remskivan på traktorn. Jag tyckte alltid det var ett mirakel, att remmen
spårade på remskivorna. Jag fick det förklarat av morfar. Vill du veta varför,
så gör en googling. Traktorn var nästan odödlig maskinellt. Den bara tuffade på.

Grabbarna som körde maskinerna.