De sista bilderna från lördagens linflygträff kommer här.
Ingressbilden är ingen linkärra, utan en hussvala, vilken minsann är lika svår att fotografera som en kringvirvlande stuntmodell…
Kanske det finns fler jag kan publicera i mina lådor. Vidare kanske jag har med något, jag haft med på bloggen förut, men det får du stå ut med…
Det fina med denna träff i Kungsbacka är den avspända atmosfären. Här finns ingen stress, utan deltagarna tar sig tid att prata och umgås utan att påverkas av den vanliga tävlingsstressen. Den sociala samvaron mellan modellflygarna är viktig, i all synnerhet om deltagarna är stadgade till ålder.
Som jag skrivit, är den vanligaste frågan då gamla veteraner träffas: ”Minns du när…” ? Sen kommer minnena och väller upp som en glasklar flod…vilket skapar långa samtal.
Det är ju det som är roligt med ett meeting. Man får med sig minnen hem att tänka på, som kanske legat i glömskans katakomber.
Flygare av OldTimer modeller gör en kulturellt viktig insats. De bevarar och använder motorer, tillbehör och modeller som är 50-75 år gamla för eftervärlden. Hade det inte funnits dessa eldsjälar, vad hade då hänt med all modellflygmaterial ?
Allt hade kastats eller förstörts. Det material som dessa veteraner och ungdomar bevarar, vårdar och använder är en del av vår historia. Historia måste vi bevara och vårda, för hur ska vi annars kunna forma vår framtid ?
Men jag medger, att de yngre av idag är tämligen historielösa.
Fast det är klart. Det är i dag viktigare att kunna fippla snabbt på sin IFåne med maniskt fladdrande fingrar, än att bygga en Nobler, om man ska vara en medlem av den stora världen.. .
Vi lite äldre kanske har lättare att koncentrera oss på ett modellflygprojekt. Vi är på ett sätt mer hängivna vår hobby, än den yngre generationen.
I dag ska allt var lättillgängligt utan några hinder. Se på en sådan sak som hur många som bygger från ritning eller som bygger en balsabyggsats ? I dag köps det mesta färdigt från fabriker, där små kinesdamer sköter limmandet för dig.
Till och med i de mest extrema tävlingsklasserna köper de tävlande sin modeller färdigbyggda. Läs till exempel om världsmästaren i skalajetflyg. En duktig ryss som sist dök upp med en MIG-29. Byggt den själv ? Han hade ett proffs- team på 22 personer med tillgång till all teknik och kunskap man kan tänka sig. Kostnad för modellen ? Flera miljoner om man skulle räkna marknadspris.
Du hittar en video nedan.
Är detta en utveckling som är önskvärd ?
Vad är alternativet ? Bygga en Getingen med en Webra 1.5 diesel ?
Då får du känslan gratis att du åstadkommit något
med dina egna händer och din egen tankeverksamhet.
Det är värt mycket det för din självkänsla !
Nog om vår hobby i detta avseendet. Åter till verkligheten med
dieselsoppa, oljiga fingrar, ricinoljedoftande kläder och
byggsatser från 50-talet.
Alltså tillbaka till linflyget i Kungsbacka.
Jag hoppas Kungsbackaklubben och SMOS fortsätter med detta meeting, då det utgör ett av fundamenten, som modellflyget i Sverige vilar på och som gör, att modellflygarna fortsatt kan hämta sin inspiration.
Vi ses nästa år i Kungsbacka, om allt är med oss !
Nu kommer lite bilder med och utan kommentar. De är inte det yppersta jag åstadkommit men varför inte publicera ?
Håll tillgodo med bilder och en video med kameran ombord på en modell och upplev lite av den aerobatik en stuntmodell genomför !
Först en video som handlar om ett mästerverk:
Då jag ser denna video tänker jag…vi kan ju drömma i alla fall, det kostar inget !
Detta är ett Nobelt flygplan…
Alf djup koncentrerad på landningen…
Ser du min kamera, som är monterad på Alfs handtag ?
Nobler, en klassiker.
Thunderbird…jag byggde en sådan 1959…
En maskin från Västfronten 1917 hade landat i Kungsbacka. Sopwith Pup
Inne i Kungsbackaklubbens bygglokal hålls traditionen vid liv.
Weatherman Speed
Klubben i Kungsbacka hyr allt av kommunen.
Hemkört
…å sen flög jag så här i stället…
Hannes förbereder sin Weatherman Speed
Ett par fötter och en stuntkärra…
Ove Andersson och Lars Helmbro…mycket erfarenhet och kunskap.
Jag är förtjust i svalors flykt lågt över mark…
…svåra att plåta, då de rör så oregelbundet…
..det är svårt att förutse deras avsikter…
…då de vänder på en femöring.
Ju-87 flugen av Ove Andersson
En nästan inverterad Nobler med min kamera på vingen.
Att en modell som denna är så vändbar i luften, beror bland annat på, att höjroder och klaff är hopmixade mekaniskt.
The final touchdown…
Här kommer min sista video från ombordkameran. Kameran monterad framåt med lite vridning mot modellens nos.
Jag förstår från mail, att mina besökare tycker om bilder.
Det glädjer mig, för jag är en fotograf, som fotograferar hellre än bra, vad gäller tekniken.
Kanske jag har lite bilduppfattning i alla fall…
Som tidigare sagt, så är det svårt att fotografera linkärror i luften. Det svåra ligger i att få med en referenspunkt, så betraktaren kan visualisera, hur modellen ligger i förhållande till marken. Det klarar jag inte alltid, men jag vet, mina betraktare har förmågan att föreställa sig situationen, så allt får ett sammanhang.
Vi är väl alla modellflygare.
Det mest spännande med meetinget var, att jag kanske skulle kunna övertyga någon av piloterna att ta med min Mobius kamera under ett par flygningar.
Jag skulle tycka det vore intressant att se, hur det egentligen ser ut från modellen och från pilotens handtag. Det var inga svårigheter att få tag i en pilot, som hade en modell, vilken kunde bära kameran. Kameran fäste jag med dubbelhäftande tejp och två remsor maskeringstejp. Det satt som berget.
Det som jag föreställde mig var det största problemet, var motorvibrationerna, vilka kunde påverka kameran. Då modellen stod på marken märktes vibrationerna, men så fort modellen började rulla, försvann problemet och resultatet blev så bra, jag kunde önska med hänsyn till kamera, fastsättning och övriga förutsättningar.
Filmerna k0mmer jag att bädda in från Youtube här på bloggen.
Ok, sitt ner och var beredd på bilder.
Här kan du se, det synnerligen enkla montaget av min Mobius på vingen
Klippta bilder från videon. Spinnern skymtar till vänster.
Kameran är riktad framåt med dragning åt vänster.
För att vara bilder klippta ur en video, anser jag de håller godkänd kvalitet.
Landning. Propellern står still. I bakgrunden håller Ove Andersson
ett vakande öga över flygningen.
Start av en Nobler
Vacker modell. Som är byggd också som RC-kärra.
Stunt
Väntan på start
Weatherman Speed modell
Domarna vid Speedtävlingen.
Modellerna passerar förbi domarna
Släppet !
Han som släpper gör nog en hypnotisk gest precis som Mandrakei seriernas värld
Japp så ser en speedmodell ut från förr i tiden.
A struggling Weatherman
Jag vet inte vem som vann, men du kan googla
på Kungsbacka Modellflygklubbs hemsida.
Högteknologisk fastsättning av kamera
På yttervingen kan man använda trimroder enligt ovan. Det sitter inget servo som drar, utan man prövar sig fram till rätt läge.
Avgasrörsarrangemanget på en stuntmodell. Du ser kröken utanför kroppen…kan tyckas skapa motstånd, men det har den fördelen att avgaserna kyls och försvinner fortare ut.
Här sitter Mobiusen fastsatt på linhandtaget för att filma handtagets rörelse i förhållande till modellen.
Lågflygning
Bild från modell in mot piloten i cirkeln.
Start
Lite aerobatik nu…
Jag fick ett mail från Ingvar Nilsson som förklarar för oss oinvigda,
vad allt handlar om.
Här är det:
Här kommer ännu en kommentar från Ingvar Nilsson om linflyg:
Hej igen! Jag har precis pratat med Alf om videoflygningen. Vi skall titta på videon tillsammans i morgon – tisdag – kväll. Tydligen var kameran såpass tung att det hade behövts mera motvikt i yttervingen. Normalt så sätter man 1 ounce (ungefär 28 gram) längst ut i yttervingens tip för att kompensera för linornas vikt. Rätt kompenserad så skall modellen flyga absolut horisontellt i planflykt i handtagets höjd (1,5 meter). Detta skall den den dessutom göra i inverterat läge / ryggläge. Utan denna vikt så kommer innervingen att hänga ner mot marken. Detta ger dels sämre linsträckning, men främst så blir modellen känsligare för blåst o vindbyar som kan ta tag under yttervingen och blåsa modellen mot piloten. Då måste man snabbt backa för att sträcka ut linorna. Om man skulle ta för mycket vikt i yttervingen så kommer yttervingen att hänga litet neråt, men linsträckningen blir avsevärt bättre i planflykt. Kommer ett vinkast så trycks yttervingen ytterligare nedåt och linsträckningen ökar.
Ja tydligen så avbröt Alf det internationella FAI-programmet för klass F2B vid fyrkantåttorna dels för att modellen inte var i riktig balans, dels för att blåsten just orsakade det jag nämnt ovan. Men dessutom gick inte motorn som den skulle. Den gick litet snålt – det är väl någon liten skit i bränsletanken – Alf flyger sina stuntmodeller och deras motorer med s.k. klassisk stuntgång. Detta fick vi tyvärr inte höra på den fina och sällsynta videon. Motorn går i ren 2-takt hela flygningen i stort sett.
Den klassiska stuntgången kallas även 4-2-4. 4 betyder fyrtakt – här går motorn “orent” och inte särskilt fort. 2 betyder tvåtakt – här går motorn rent och ger full kraft o hastighet. Sista 4:an står för snabb fyrtakt när man flyger inverterat. I ryggläge vill man gärna ha lite högre hastighet. Hur man får motorn att göra detta är en konst som i princip bara linflygare känner väl. Bakgrunden är att man vill flyga sakta i planflygning medan när man t.ex. styr rakt upp som i wingovern vill ha direkt respons hos motorn att den direkt går över i 2-takt för att ge full kraft under stigningen. När modellen är nästan som högst skall motorn gå ner i 4-takt och härigenom bromsa modellen på vägen ner mot marken.
Hur en långsamroterande propeller påverkar flygningen jämfört med en som roterar fort kan Mats förklara bättre än jag – men man kan säga att om propellern snurrar långsammare än den skulle gjort om den drevs av fartvinden så bildas det som en skiva med propellerns diameter som fungerar som just en platt skiva som bromsar. Om man skulle stanna propellern helt så bromsar den inte nämnvärt – den utgör då bara en “extra pinne” men ringa luftmotstånd.
Den klassiska stuntgången beror huvudsakligen på följande delar:
1 Motorns venturis diameter, alltså vilket undertryck som skapas där bränslet sugs ut. Här kan man prova sig fram men vi talar om säg 7,2 mm diameter. Vid 7,5 vill kanske inte motorn gå bra och vid 7,0 går motorn bra men vill inte växla mellan 4-och-2-takt.
2 Tanken, en s.k. Uniflowtank bygger man helst själv. Uniflowtanken ger samma sugmotstånd från bränslenålen oavsett om den full, halvfull eller nästan tom.
3 Tankens läge i förhållande till bränslenålens placering. Utgångsläget är alltid att tankens geometriska mittlinje skall vara på samma höjd som bränslenålen. Man kan sedan finjustera motorns gång genom att höja eller sänka tanken eller motorn. Här talar vi om att en höjning av tanken med 1 mm ger en totalskillnad mellan rättvänd och inverterad flygning ger 2 mm skillnad. Oftast är det justeringar av denna storleksordning som räcker för att motorn skall bli smäll som ett lamm men bita ifrån som gepard när det behövs.
Det är lätt att föreställa sig att detta är mycket känsligt för även det minsta lilla skrufs i tanken.
Modernare mindre känsliga system är att flyga med pipa. Man har en s.k. avstämd pipa på avgasporten. När motorn kommer upp i rätt varvtal kan man höra hur ljudet ändras och varvtalet blir stabilt när “pipan går in”. Sedan flyger man hela programmet med i princip konstant varvtal.
Ja detta var en liten kommentar om varför videon inte visar t.ex. Fyrklövern.
Som avslutning på denna kommentar vill jag förtydliga med att de flesta grenar in linstyrt modellflyg är tävlingsformer. I Stunt så har man domare som bedömer varje delmoment. Domarna placerar man normalt så de har vinden i ryggen och alltså ser alla figurer bortanför piloten. Piloten flyger figurerna så att domarna ser det som skall bedömas. Är man åskådare så skall man absolut vid lämpligt tillfälle be att få ställa sig en 5-10 meter bakom domarna – då ser man alla figurer på rätt sätt. Om – vilket är vanligt i inlandet – vindens riktning ändras under flygning – ja då har man problem. Domarna skall inte flytta sig under pågående flygning. Detta med vindens riktning är ett välkänt problem när man tävlar i Karlskoga (där man har en mycket förnämlig modellflygklubb). Typiska problem är fyrkantåttorna där man behöver all linsträckning man kan få – ändrar sig vindriktningen så kanske man måste bryta manövern för att rädd modellen.
Jaja… detta kan jag skriva mycket om. I Kungsbacka så kännetecknas modellflygfältet av sitt kustnära läge som i de flesta fall ger stabil vindriktning vilket är en förutsättning för att lära sig grunden att flyga kontrollerat.
Linflyg i denna form som Stunt kräver övning övning övning… och ibland händer det att marken kommer litet nära och emellanåt en rejäl krasch. Man börjar helst med en modell som tål detta, gärna med motor som även tål att gräva sig neråt i jorden. Glödstiftsmotorer är generellt klenare än motsvarande dieselmotorer. Om du som läser detta har en gammal dieselmotor men inte har bränsle till den – kolla om du har några linflygare i närheten – ett litet tips alltså…
Kungsbacka Modellflygklubb anordnar tillsammans med SMOS en linflygträff och kanske lika viktigt en social träff varje år vid kungsbackaklubbens fina fält.
Jag har besökt träffen under ett antal år och det har alltid varit en trevlig och uppskattad erfarenhet.
Linflyg är något som den vanlige rc- och modellflygaren i dag inte ser så ofta. Men det existerar och är på vissa orter mycket livaktigt.
Förutom meetinget kör man en tävling ”Wheatherman Speed.”
Man flyger samma typ av plan där det gäller att avverka ett visst antal varv så fort som möjligt.
Till träffen dyker det oxo upp hembyggda motorer, som brukar vara tekniska mästerverk. En chans att få se mycket hembyggda motorer är på IGG-träffen på Ålleberg 16 – 17 Juni, då ”Motorbyggarna” kommer dit och visar upp de åstadkommit.
Med mig hade jag Johnny Johansson, en gammal modellflygkompis från tidigt 70-tal, som återupptagit modellflygeriet.
Johnny ägde och flög förut sin egen full size Emeraude.
Jag tog som vanligt massor av bilder, förresten linflygmodeller är inte lätta att plåta i luften… Redovisar meetinget kommer jag att köra i minst 4 delar.
Jag kan lova unikt bildmaterial i form av 3 videofilmer, som jag aldrig funnit tidigare vare sig på Google eller Youtube…Vänta och se !
I denna posten bäddar jag in en video som visar från vingens ovansida in mot piloten. Intressant att se på ! Det kommer ytterliga två videofilmer tagna från modellen. Så det lönar sig att vänta.
Här kommer bilder så håll till godo !
En ganska sällsynt motor: En Komet
Tändstiftsmotor
Kolla brytarsystemet…
Weatherman Speed modell
Om jag ser rätt…Hannes modell med egenhändigt byggd motor.
Alf förbereder en flight
Kungsbacka Modellflyg Klubbs klubbhus.
Start med en stuntkärra…
…ser bra ut…
Ove Anderssons Stuka Ju 87
Sekretariatet för Weatherman Speed får se sig förbiflugna…
Ove takeoff med Ju 87
Hur många varv har Alf snurrat i cirkeln under sitt modellflygarliv ?
Till vänster Johnny Johansson till höger Lars Helmbro. Du ser det är bara unga pojkar som är här…Sveriges framtid.
Vanligaste sättet att inleda en pratstund bland veteranerna: Minns du…?
En ny lösning på problemet att justera bränslenålen utan att få sina fingrar skivade som sallad…
En nytillverkad tvåcylindrig diesel. Cylindrarna förskjutna och med dubbla vevhus.
Klart jag blev sugen på denna skönhet
Mannen i röd tröja är Ingvar Nilsson från Brämhult.
Plan vid plan….
Weatherman Speed
Till vänster Fredde, friflygare och dito Martin från Alingsåstrakten.
Nät mellan fält och depå. Inte så vanligt i Sverige men desto vanligare i exempelvis Tyskland.
IGG-träffen 2018 på Ålleberg avhålls den 16-17 Juni.
Storsegelträff på Ålleberg den 16 och 17 Juni. Du som är intresserad av stora segelmodeller eller konsten att bygga mekaniska anordningar och motorer ska besöka Ålleberg då.
Som du märkt, har vi haft ett stabilt högtryck, vilket har pumpat upp ekvatorial luft till Skandinavien. Detta på gott och ont. Det har varit varmt, 30 C och svaga vindar. Detta väderläge skapar förutsättningar för termik i inlandet och därmed kan det bli sjöbris vid kusten. Sjöbrisen skapar den ”pump”, som gör att vi får pålandsvind vid 12-tiden och frånlandsvind vid 20-21-tiden.
Vad det handlar om, är att vi har temperaturskillnader mellan
hav och land.
Naturen är så inrättad, att den vill utjämna skillnader.
Därför sugs sval havsluft in från havet in över det
relativt varmare landet och tvärtom på kvällen, då marken
svalnat och havet behåller sin temperatur, vilket inducerar
frånlandsvinden ut mot havet.
Sjöbris vid Hovs Hallar är oftast nordlig med ca 3-7 m/sek.
Man kan säga lite generellt, att vid solinstrålning och då
betingelser för sjöbris föreligger, att vinden följer solens
vandring över skyn.
Detta borde vara en garant, för att det ska vara flygbart på hanget.
Jag kollade vindmätaren och den sade 3-5 m/sek nord, så jag åkte ner.
För att vid framkomsten kunna konstatera noll vind. Vimpeln hängde som en blöt disktrasa.
Men jag nedslogs inte av det, utan jag besteg Platån,
med det jag behöver för att flyga.
Sen blev det till att sitta på tuvan, filosofera och invänta vind i form av sjöbrisen.
Den kom och blåste med 3-4 m/sek, precis som jag förväntat.
Så igång med radion och start ut över kanten.
Vilket visade sig vara ett vågspel på grund av rotor och
turbulens.
Jag borde avbrutit startförsöket, för min flygning gick
på skruvar, inte på lyft…Min modell fick jag hanka fram
med klaff och enbart styra med sidoroder. Hade jag använt
skevroderna, hade modellen med all säkerhet vikt sig över
den vinge där skevrodret gick ner.
Men efter lite kämpande och nästan studsande på buskarna
vid hangkanten, kom jag upp buren av den laminära
havsvinden.
En timma fick jag i luften vid denna första starten och
vinden var stadig och rakt på.
Således landade jag, monterade min GoPro i nosen
och skulle starta för att få en ny härlig tur…trodde jag.
Jag märkte att rotorn på toppen blåste i nacken på mig,
då jag stod längst upp, vilket var en vink om besvärliga
förhållanden.
Min start förlade jag till den högra delen av Platån.
Jag satsade allt jag hade i utkastet, vilket var tur, då
modellen av rotorn pressades ner till just över kanten,
där det var endast turbulens och noll lyft. Med tur och skicklighet lyckades jag landa i uppförsbacken
på topphanget.
4 gånger försökte jag i min envishet, för med den vind
vi hade, var det flygbart enligt min bedömning.
Det var det inte. Sista startförsöket kunde slutat
riktigt illa. Jag startade med ett utkast värdigt en spjutkastare,
för jag skulle ha energi i modellen för att kunna kontrollera
starten.
Förhållandena vid kanten var för mig överraskande
genomusla.
Jag vacklade med en överstegrad modell för att komma
tillbaka in över kanten, så jag skulle kunna landa relativt säkert.
Det gällde att styra medminsta möjliga utslag för att inte förbruka energi/moment. Vid sådana kritiska tillfällen som nu, då gäller det att hålla hastigheten
uppe för att kunna ha någotsånär kontroll på modellen.
Bättre med högre hastighet och en landning på ett svårt
ställe än flyga sakta, vika sig och se planet försvinna
okontrollerat ner mot klipporna 60 m ner. Det hade
inneburit att modellen förpassats till balsakonfetti.
Jag insåg snabbt, att jag inte skulle kunna ta mig upp
över taggtrådsstaketet.
Alltså tog jag ett snabbt och radikalt beslut att sätta
modellen i buskarna, som växer i en smal skärm
framför staketet och utgör gränsen till 50 m kan framför taggtråden.
Jag brakade ner, för jag vill inte säga jag landade,
i en buske och från min pilotplats kunde jag inte se
modellen. Jag erfor lite kalla ilningar längs ryggraden, då jag
befarade, att modellen ramlat ner från kanten och
gått i småbitar. Inte roligt. Modell med innehåll,
med min dyra ombyggda GoPro i nosen….
Jag gick med aningen av ett bultande hjärta ner till
staketet, stannade till och vevade på skevroderspaken
…tack och lov, jag hörde att det rasslade i buskarna,
som bekräftade, att modellen var nåbar för bärgning.
Nu var problemet att ta sig ut till busken, som växte
på kanten Precis nedanför busken en lodrät 50 m hög
vägg….Jag kröp igenom taggtråden och traverserade
mig fram mot modellen vägledd, av mina glatt
rasslande servon.
Modellen satt i toppen av en buske och efter lite
akrobatik hade jag min Spirit åter i fast hand.
Min GoPro hade vid landningen i busken lossat och
låg vid buskens rot glatt fotograferande.
Åter till min pilotplats med min modell och kamera.
Aningen svettig och med hög puls, kunde jag i lugn
och ro besiktiga modellen. En liten intryckning i
framkantslisten, som jag lagade omedelbart
vid hemkomsten, så modellen nu åter är fit for fight.
Med tanke vad som hänt och vad som kunde hända
vid fler startförsök, avbröt jag och ställde kursen hemåt.
Man ska inte utmana ödet för mycket…
Men hemfärd med ännu en erfarenhet rikare.
Och med ytterligare en timma i luften på HH att addera
till min flygdagbok.
Bilderna nedan illustrerar mina misslyckade startförsök.
Bilderna klippta ur video från GoPron.
Uppdatering från min flygning tisdag 5. Juni;
I tisdags indikerade alla sensorer…att förutsättningarna
för hangflyg tycktes föreligga helt superbt på Platån vid
Hovs Hallar..
Mitt flygsug segrade lätt över mitt eventuella förnuft…?
Det blev en resa söderut och jag stod klar att starta kl 1030 på Platåns högsta punkt. Då var vinden ca 2 m/sek och lite snett från NNO.
Startade min Spirit utan extra last och med positiv förväntan
men fick mig omedelbart en brutal påminnelse om existensen
av en topp- och kantrotor. Just vid de förhållande vi har nu,
är rotorerna väl utvecklade och oanat starka med kraftig
turbulens.
Rotorn vid kanten ligger som en roterande vals, vilken
hindrar tryckvinden att generera lyft vid kanten.
Modellflygaren har att studsa sig igenom genom rotorn
och ta sig ut till det genuina lyftet.
Jag tråcklade mig igenom rotorn och då jag gör det,
hanterar turbulensen min modell som den vill,
då jag vill nå ut och upp till den laminära vinden.
Lyftet var inte gigantiskt, men efter en sväng till
höger mot Båstadhållet och tillbaka var jag på säker
höjd och i bra lyft.
Vinden ökade snabbt upp till ca 5 m/sek, alltså till den
gräns, då vågorna på havet börja bryta.
Lyftet från hanget jobbade i pulser. Ena stunden bra, nästa stund uselt. Vinden som kom var mycket termisk, vilket störde hangets förmåga
att skapa lyft.
Nåväl, efter en timma i luften landade jag på toppen och hängde på en kamera. Jag erkänner, jag gick och svassade på toppen en god stund för att invänta rätt ögonblick att få iväg modellen, med tanke på hur min första start hade
gestaltat sig…
Läget jag ville ha, det var stabil vind, jag vill kunna se,
att löven på träden vid kanten rör sig och jag vill inte att
vinden blåser mig i nacken, då jag skådar ut mot havet.
I detta, ett osäkert läge, är min teknik att starta snett ut med all kraft jag kan åstadkomma, därefter svänga och flyga en liten bit innanför kanten/staketet och få en uppfattning om lyftet , samtidigt som jag är inne över kanten om
utifall att… Detta ger mig valfrihet att välja landning utan alltför mycket huvudbry. Det lyckades mig att plocka lite höjd.
Men det var svårt att ta sig ur rotorn. Men envis är jag och jag gnetade, studsade och flög ömsom upp och ömsom
ner, innan jag kom upp i det riktiga lyftet.
Hur som helst, efter att ha åkt upp med laminärvindshissen
fick jag sammanlagt 3 härliga timmar i luften.
Många promenerande turister stannade till och ville få berättat för sig, hur allt detta med radiostyrda plan
och hangflyg fungerar .
Jag gjorde så bra positiv propaganda jag kunde.
Jag hade gärna flugit mer, men jag hade andra avtalade
möten och var tvungen att åka hem, tyvärr.
Tursamt nog var denna dagen inte stekhet, så jag stod
ut i solen. Jag är försiktig med sol och använder i regel
heltäckande klädsel och mössa då jag flyger i sommarsol.
Sen var det att åka hem i etanoldriven bil med min hjärna fulladdad med nya minnesvärda intryck, som gör livet lätt att leva.
En bra dag igen !
Tycker du jag tjatar för mycket om mina äventyr på Hovs Hallar…?
Men det är ju min favoritplats för modellflyg…
Nåt måste jag ju skriva på denna lilla blogg.
Till helgen blir det en resa till Linflygträffen i Kungsbacka och jag
utlovar bilder och text.
De videofilmer jag ska spela in, hoppas jag blir så unika, som jag förväntar…
Min väl insuttna pilottuva på Platån.
Klart starta.
Du ser själv…lugnt hav.
I detta väderläget kan du befara en varmluftsbubbla framför hanget, som gör, att havsvinden inte kommer åt att generera lyft.
Nödlandning 1.
Här är jag och modellen illa ute trots…
…att jag vid detta startförsök, med hänsyn till höjd var övertygad om
, att jag skulle greja det. Men verkligheten var brutalt en annan.
Det var sjunk och turbulens…
…du ser mitt läge; dålig höjd, dålig speed… och framför mig skånskt berg… det gäller att i alla fall kunna sätta modellen i buskarna…
Kommer jag in över kanten… för nu gick det vinglande…
…den busken får bli min räddning…
Nu !
Min kamera låg i gräset och plåtade glatt grönskan med 2 bilder i sekunden…
Det händer alltid något spännande och oväntat, då jag är ute och flyger ! Det gör det aldrig framför en tv.
En videosnutt från mina startförsök..,
Som du förstått har jag kört sträckan Halmstad – Hovs Hallar
tur och retur många gånger. Jag har flugit vid Hovs Hallar
i 45 år… Beräkna antalet besök till minst 25 gånger om året.
Det blir 1200 resor á 100 km. Alltså har jag kuskat 12000 mil…tur jag inte räknat
bensinkostnaden !
Om jag tycker resorna varit värda 120000 i bensin ?
Självklart är svaret ja !
Litet räkneexempel;
Om jag varit på HH 1200 gånger och varje gång flugit
i minst 2 timmar…det ger ett imponerande antal
flygtimmar = 2400 timmar i luften minst.
Så jo, jag påstår, jag har viss erfarenhet.
Här kommer en liten video, som visar vägen
mellan Båstad och Hovs Hallar. Jag tröttnar
aldrig på vyerna. Hoppa in och häng med och
se vad min dash-cam klarar av kvalitetsmässigt.
Musiken är skräp, men den är gratis…
…kan du åka till Växiö och bese det som kallas ”Flygkalaset”.
Vi kan nog förutse fint väder…varmt då uppvisningen går. Jag har varit där 2 gånger och tja…det är som det är. Förstå mig rätt, jag är kräsen efter alla uppvisningar jag varit på.
Under en inköpsrunda på Lidl såg jag billiga NiMh
batterier av olika kapaciteter i en låda, till vad jag
tycker bra priser.
4 batterier för 50 kr.
Kvalitet ? Ingen aning, men jag cyklade mina och
de höll den nominella kapaciteten, som är angiven
till 2400 mA om jag hänsynslöst sög ut allt där fanns .
Då jag cyklade batterierna 5 gånger och körde ner
spänningen till 1.0 Volt per cell, fick jag ut ca 1975 mA.
Biltema ta 79 kr för samma och de garanterar 500
laddningar. Lidl garanterar 1000 laddningar för 50 kr. Batterierna
anger, att de ska laddas med 480 mA under 7 timmar.
Jag laddade med kapaciteten 2.0 A i min vanliga
Megaladdare. Fungerade och utan anmärkningsvärd
värmebildning.
Som du vet, är jag kroniskt flygsugen.
Mitt flygbegär tycks omättligt…
Det var det i går också.
Alltså hängde jag på hangen…
Både på Platån och vid Segeltorp.
Vinden 2 m/sek rakt på.
Jag flög min ”HOBBY” från
Multiplex. Byggd 1978 = 40 år gammal.
Dessutom min Spirit.
Foto med GoPro och mest Mobius. Min Mobius satt tejpad på en stängselstolpe på kanten och plåtade 4 bilder/sekunden.
40 år gammal modell…jag önskar jag vore lika ung…
Försommar…härligaste tiden.
Fastsättning av GoPro…tape från Biltema. Det billigaste – det enklaste.
Halkskyddstejp från Biltema. Man får perfekt tag vid starter.
Jag bara njuter här av natur och min egen flygning…
Nej, det är inte egoism att njuta av egen flygning. Jag ser det som en bekräftelse, att man i någon mån behärskar flygkonsten.
Små skevroder ? Varför ska jag ha större ? Jag använder ändå mest mitt sidoroder.
Jag märker då jag flyger en 40 år gammal modell, att den är i konstruktionen 40 år. Profilen är antik och besitter mindre bra egenskaper vad gäller lågfartsflygning.
Så här håller den gamle sin radio. Hängande i en sele. Båda händerna stödda och båda spakarna aktiva.
Undrar du, varför jag är här och flyger ? Betrakta och tänk efter…
Segeltorp slutet av Maj 2018.
På Platån med min Spirit för att kolla
ny mottagare och Fail-Safeinställningarna.
Jag fann denna fina video på nätet och jag blev imponerad av modellen, en B-25. Dels var den fint byggd och dels flögs den av piloten, på ett som jag tycker, skalariktigt sätt.
Speciellt bilden från starten frammanar bilden av B-25:an från då Doolittles B-25:or startade från hangarfartygsdäcket
på ”Hornet” inför den djärva raiden mot Tokyo.
Att bygga denna modell…hur många timmar ? Hur mycket energi behövs för att ro iland detta projekt ?
Beundransvärt. Lyssna på radialmotorerna då de går på tomgång. Jag ryser, då jag hör ljudet.
Me-109visar problemet med det smala stället, vilket orsakade många haverier under kriget. Om du frågar dig varför man hade en sådan konstruktion så berodde det på, att man inte ville försvaga vingen genom att placera ställ, mekanik och hydraulik i den.
Trots det, var man tvungen att förstärka vingen, för den
skulle kunna klara hög lastfaktor under luftstrider.
Stillbilderna har jag klippt ur Youtubevideon och på bilderna ser ni vem som har copyrighten. Rätt ska vara rätt.
Jag lägger bilderna utan kommentar, därför det behövs inga,
då bilderna berättar själv.
Dagarna före Pingsthelgen har i södra Sverige dominerats av ett högtryckspåverkat väder med svaga vindar, värme
och sol.
Alltså var det upplagt med goda förutsättningar, om jag
ville flyga med någon av mina segelmodeller.
Efter att ha varit ganska svältfödd på hangflyg, har jag
fått några chanser sista tiden. Sjöbrisen har genererat
nord-och nordvästliga vindar på Hovs Hallar och där
har det blivit fina flygningar.
Generellt sett anser jag, efter min erfarenhet, att vi förr…hade mest nord-till nordvästliga vindar
under vår och försommar, vilka nu tycks till en del
ha ersatts av ostliga och framför allt sydostliga vindar .
Men så fort vi har en något så när labilt skiktad atmosfär, finns det förutsättningar för termik med Cu-bildning över land, vilket drar i gång sjöbrisen, vars existens blir en grundval för vårt hangflygande vid Hovs Hallar.
Lång mening… men det blir så ibland, då jag vill förklara…
Glädjande nog har det dykt upp lite nya flygare längs
hangkanten. Det är inte lätt att rekrytera i dag…det verkar, som om
allt vilket kräver en aktiv fysiskt insats av utövaren,
har en starkt dämpande effekt på verksamheten.
Är vi för lata idag, därför vi ofta hör mantrat:
”Nån annan får ta det…jag drönar helst framför en tv…”
Mitt flygintresse är starkt och för mig är det inte besvärligt att komma ut med en modell och flyga för att kunna uppleva det magiska, att se min modell sväva på sina egna vingar !
Jovisst, efter alla år med flyg tycker jag ännu, att det är
magiskt, att jag kan stå på marken och kontrollera något
som flyger !
I fredags var det i stort sett stilla i luften i Halmstad ,
men vindmätaren på HH visade N 3.6 m/sek.
Jag var tveksam, om jag skulle åka, men jag kunde inte motstå resan. Det fanns utsikter för en fin dag.
Min resväg är 45 km.
Modellen låg i bilen, allt var laddat, så jag drog. Nedkommen till HH möttes jag av noll vind och slaka vimplar.
Parkeringen full av förväntansfulla besökare, vilka försvann ner mot havet med sina kaffekorgar för att kunna njuta av närheten till ett hav med en fri horisont och en intensiv försommargrönska.
Modellflygaren, han tog sitt pick och pack och knegade
upp till Platåns högsta punkt, där han kunde konstatera,
att havet låg helt platt. Ett par km ut från stranden kunde vi se krusningar på det platta havet, så jag närde trots allt ett hopp, för jag är en obotlig optimist, att vinden var
på gång.
Vindmätaren nere vid Norrehamn ropade ut 2 m/sek nu. Men uppe på Platån vart det total stiltje. Nästan.
För kollade jag vid kanten, såg jag att löven på björkarna rörde sig lite oroligt i den svaga vinden, som vällde upp
över kanten.
Hoppet spirade och jag monterade min Spirit, då jag ville
vara redo, om tillfället yppade sig.
Ingen kamera på modellen då jag ville ha modellen så
lätt som möjligt vid de första utkasten.
Kan jag inte flyga, kan jag, när jag väntar, studera
omgivningen och naturen.
Långt ut från HH såg jag en Marieholms 26:a, vilket är
en mycket bra långkölad segelbåt, komma seglande på
sydlig kurs. Det var gammal seglarkompis, Thomas, som var på väg. Inte gick det fort, men vem har brått…
Thomas är Halmstads mest erfarne singelhandseglare
med ensamseglingar över Atlanten.
Jag hade under en följd av år exakt en sådan båt också
utrustad för ensamsegling, med allt vad som krävs,
då det gäller hanteringsmöjligheter och självstyrning
med vindroder.
Jo jag saknar seglandet, men jag hinner inte med det nu.
Från Halmstad kom ett CC-fartyg, (CarCarrier) från K-Line i 5 knop. Varför man gick sakta ? Det beror på att man har en ETA, (Estimated Time of Arrival) i Bremerhafen som ligger så långt framme, så befälhavaren väljer att krypsegla för att spara bränsle och hamnavgifter.
Det var inte speciellt mycket fåglar, förutom de allmänt förekommande gulsparvarna. Ett visst lugn har lägrat sig över fåglarna nu, då häckningstiden pågår. Revirhävdandet är inte så uttalat, som det var tidigare. Grå- och havstrutar
flög sina patrullbanor längs hanget under sin eviga spaning
efter mat.
Alltnog och emedan, det vindkrusade området på havet
kröp sakta närmare, innan det slutligen gick iland och
sade hej till och höjde humöret för en bidande hangflygare. Träden vid hangkanten bugade sig lite diskret , som en
bekräftelse i den loja vinden och mitt hopp om att få flyga steg.
Då jag stod på absolut högsta punkten, uppskattade jag,
att vinden vid kanten blåste med ca 2-3 m/sek rakt på
Jag gick i alla fall ner till kanten och mätte vindhastigheten
till lite mer än 3 m/sek .
Men som vi vet, efter 44 års flygerfarenhet på HH, finns
det en topprotor, vilken just under de omständigheter
som rådde i dag är i full swing!
Det blåste i nacken på mig, då jag stående på Platåns topp
spanade ut mot havet…
Detta talade om för mig, att starten kunde bli besvärlig. Rotorn låg ända ner till hangkanten, vilket är ett utmärkande drag, då vi har ett sådant väder, som vi har.
Rotorn ligger enkelt uttryckt som en vals från toppen
och fram till kanten på hanget och roterar medsols.
Alltså rotorn rullar med ovansidan med vinden.
Det innebär således att undersidan mot marken rör sig från hanget ut mot havet.
Hangvinden, den laminära svala havsvinden som kommer glidande, pressas upp av den varma stillaliggande luften,
som finns över de solbelysta klipporna och fortsätter upp
över Platån.
Detta fenomen är en mycket lokal karakteristisk egenskap
vid Hovs Hallar.
För modellflygaren ställer det till svårigheter vid starten.
Om rotorn är igång, betyder det dels jag måste starta i
medvind, dels att det inte finns lyft och slutligen att
det troligtvis är turbulent. Alltså besvärligheternas treenighet.
Det finns två möjligheter att starta i detta läget. Det första jag gjorde, var att starta från högsta punkten snett ut ca 45 grader för att kunna kolla läget just över kanten.
Jag kastade modellen för allt jag var värd, bara för att finna att där jag flög, fanns inget annat än sjunk och turbulens. Tack vare min höga utgångshastighet på modellen hade
i alla fall så mycket rörelseenergi att jag kunde landa säkert
på kanten
Tre gånger försökte jag starta på detta sätt utan att lyckas.
Meningslöst.
Nästa försök krävde lite innovativt och kreativt tänkande. I stället för att starta från toppen, gick jag ner längs den
övre mindre sluttande kanten till en plats just innan
staketet vid kanten och satsade så hårt jag kunde i ett kast
rakt ut över kanten ut mot havet. Allt för att komma bort från den kombinerade kant/frontrotorn.
Kan vara en chansning i sällsynta fall, men jag var ju så
sugen på att få min modell i luften…
Hur det gick ? Då jag kommit ut 3 meter, var det som att hamna i en hiss i Trump International Hotel and Tower.
Min kära Spirit for rakt upp.
Jo jag har åkt hissen också. Byggnaden ligger vid
Columbus Circle vid Central Park i New York.
Allt tack vare att jag kommit ut i den laminära havsvinden.
Havsvinden eller gradientvinden är inte alltid laminär.
Under vissa betingelser är den termisk. Den innehåller då
vertikala rörelser, som kan upplevas som någon form av
termik. Denna termik stör hanget och gör att hanget som
motor och drivande våra modeller hackar lite.
Men redan efter 10 sekunder var jag uppe på säker höjd
och med säker fart var det bara att sätta sig på sin tuva
och njuta av sin flygning.
Denna dag blev en av de där magiska dagarna, då modellen
flög som den aldrig gjort. Det var absolut turbulenstfritt och
jag kunde flyga totalt avslappnat. Under dessa omständigheter
känner jag, att jag och min modell är ihopkopplade.
Jag behöver inte använda hjärnan, utan den förlängda
märgen sköter flygandet efter den input som perceptionerna
förser mig med. Allt går automatiskt, inprogrammerat.
Efter en timma i luften beslöt jag landa och montera min
GoPro. Allt skedde framför ett gäng nyfikna och trevliga turister,
som kom gående Skåneleden medförande fruar och var
sin hund, som de försett med packväskor.
Efter montering av kamera och en slurk vatten startade
jag på samma sätt som första gången nere vid staketet.
Just som vid första starten for kärran upp. Vinden hade
ökat och låg nu på cirka 3-4 m/sek vilket gav ett imponerande
lyft. Modellen höll jag på lagom höjd, ca 300 fot AGL.
Då är det bekvämt att flyga.
En Spirit är en ganska liten modell, 2 m spv, vilket gör,
att den i den ännu ganska lågt stående solen kan vara
svår att se i motljuset. Jag anpassar flygningen, så jag flyger så mycket det går med solen i ryggen. Varför ska jag göra saker svåra,
om det inte krävs av omständigheterna ?
Då jag flög, passerade en stadig ström av vandrare. Alla mycket vänliga och vetgiriga människor kanske
beroende på det underbara vädret .
Om jag får informera om min hobbyn modellflyg,
är det roligaste jag vet och det är inte svårt för mig att
förmedla lite av min egen entusiasm till åskådarna.
För att gör en lång flygning kort, landade jag slutligen
kl 1530 efter att ha fått ca 3.5-4 timmar i luften, fyllt upp två 32 Gb minneskort och tre batterier till min GoPro.
Jag landade nere vid betongfortets baksida och lyckades
med sedvanlig tur ännu en gång undvika den magiska ,
diaboliska och enda stenen i landningsområdet, vilken
har den fantastiska egenskapen, att den attraherar
modeller vid landningen.
Enligt Murphy´s Lag resulterande i knäckt torsionsnäsa
eller stukad vingspets…om man flyger på den.
Nån borde gräva bort den…fast då blir det inte lika
spännande…
Sedan hemfärd mätt på erfarenhet och upplevelser
med en modell som var lika fin, som då jag kom.
Min Spirit har nu loggat 375 timmar i luften…
Jag skrev till Great Planes i USA och frågade, om de
inte kunde ta fram en ny batch av Sprit Elite, då många
är intresserade av den lyckade modellen.
Men som vanligt, amerikanska firmor har ingen större
villighet att svara på mail. Dåligt !
Här kommer lite diversebilder från min dag på Hovs Hallar,
vilka beskriver några av ögonblicken och tankarna..
Hoppa in i högersits och spänn fast dig, så åker vi !
Synen som mötte en hangflygare kl 0930 på Hovs Hallars platå. Du ser att det inte råder överflöd på vind…
Kattegatt låg platt. Långt ut kunde jag ana en krusning på havet.
Man får ett rogivande intryck här, om inte annat.
I den begynnande brisen kom Thomas seglande ca 4 km från land.
Ser du att havsvinden har gått iland ?
Min vindmätare visar vid kanten som du ser 3.8 m/sek i medelvind. Perfekt.
Max 4.4, min 3.7 m/sek. Bra med en mätare ibland.
Gick jag upp på toppen av Platån och vände mig mot land,
så ser du, att rotorn blåste ut mot havet med 2.3 m/sekund …
…därför gick jag ner med modell till kanten och startade. Här ser du nivåskillnaden och du kan förstå, vilket kraftigt lyft vi normalt har här. Vy från staket upp mot toppen.
Dessa klippor värms av solen och pyser ut och underhåller varmluften framför kanten…
…denna varma luft interfererar med den laminära strömningen och stör hangets funktion…
Här är en barnteckning…som visar hur hanget funkar under de betingelser
jag beskrev ovan. Det gröna är hanget,blått är havet och brunt stenstranden och klipporna. Den röda cirkeln längst upp är topprotorn. Pilarna anger, hur den roterar. Den röda streckade bubblan är varmluft, som spärrar och orsakar turbulens för den laminära havsvinden. Gråa pilar anger den laminära tryckvinden. Som du ser, gäller det att komma ut från kanten vid starten. Då åker du in i hissen från dels topp/kantrotor och den egentliga hangvinden.
En havstrut tog bilderna för mig
med en påmonterad GoPro.
Det är svårt att plåta och flyga samtidigt.
Min pilotplats med min sittuva.
Den gamle gottar sig åt en passerande Spirit…
Som du kanske lägger märke till bryter vågorna lite nu. Det betyder att vinden ligger på 4-6 m/sek.
I dag var det labilt skiktat efter en kallfrontspassage. Det betyder, att Cumulsmolnen
växte på höjden till Cumulus Congestus och vidare till Cb. Här kommer ett Cb av
ansenlig storlek från havet och har med sig en Gustfront, vilken syns som den mörka
valken i nederkanten. En Gustfront är en nybildning av Cu vid ett Cb, vilket initieras av nedras av kall luft
från Cb-molnet och en intransport av varmluft från marken. Därigenom blir det
mycket labilt , vilket underlättar de vertikala rörelserna och således uppstår
nybildningar av Cu-moln. Enkel uttryckt av mig. Du kan läsa om det här.
Ofta kommer det nederbörd från ett sådant moln,
vilket du ser, på det fallande regnet över Halmstad.
Här ser du i någon mån det valkliknande molnet i framkanten.
Jag har sett verkligen stora gustfronter komma. Man kan, då molnet kommer, tro att Akopalypsenär nära
Här har du en bra bild på en mäktig GustFront, som jag tog för några år sen.
Det ser ut som om Noaks Ark strandat här och så småningom blivit förstenad…
Jaha…stå här uppe och nödlanda sin modell 70 meter ner på stranden… Jag har sett ett lyckat försök under 45 år…
En sten som tillskrivs märkliga egenskaper i landningsområdet på Hovs Hallar
i anslutning till det gamla betongfortet. Den attraherar balsa.
Upp- och nedgången från Platån. En ynkedom att det ser ut, som det gör. Jag har kontaktat de ansvariga på Länsstyrelsen i Kristianstad. Ingen är ansvarig.
Fast växtligheten prunkar nu och ljusar upp vårt sinne !
Bilden ovan illustrerar, varför jag var ute och flög termik.
Det var mycket labilt skiktat, eftersom en liten kallfront
just hade passerat. Sedermera på eftermiddagen fick vi
aningen åska och nederbörd.
Men, jag vill visa lite av de, som behärskar aviatiken.
Vi har mycket att lära av naturen, så därför vill jag beskriva
delar av den. Både djur och växter.
Först lite om mina kameror; Jag har två enkla systemkameror av Sonys fabrikat. En med ett 75 zoom och en med ett 300 mm zoomobjektiv från Tamron.
Objektiven är ok för mina behov, men visst, jag hade önskat,
jag haft ett Carl Zeissobjektiv för 200 000 kr.
Det är dock inget, som bekymrar eller som gnager i mitt sinne
, då mina bilder inte gör anspråk att vara tekniska mästerverk.
Jag vet, att majoriteten av mina besökare inte är tekniska
fotopetimätrar utan vanliga fritidsfotografer.
Med mina intuitiva bilder försöker jag fånga en känsla,
eller kanske något som stimulerar betraktarens fantasi.
Sen vill jag vara beredd, då jag har med kameran. Det där speciella fotoögonblicket kommer smygande och försvinner snabbt som en lön om fredagen.
Jag erinrar mig, då jag som vanligt promenerade vid
havet söder om Halmstad, att en havsörn kom mycket
lågt flygande mot och över mig…
Fram med kameran och plåtade med en övertygelse
att jag nu fått mitt livs bästa havsörnsbilder. Det hade säkert blivit så, om inte kameran varit totalt
felinställd i sin fotomode.
Havsörnen blev en suddig fläck i skyn…
I går var jag och flög termik i ånyo makalöst väder. Under en paus satt jag i flygstolen med kameran till hands, för att jag kanske skulle kunna fånga något av naturen.
Lite tur hade jag, då vi vid hanget stationärt har både tornfalk och glador.
Problemet vid fotograferandet i dag, var att avståndet från min kamera till fåglarna var 50-150 m. Då vet du, att det blir problem med skärpan. För man ska se objektet, måste jag dra upp bilden kraftigt.
Så det blir, som det blir.
Flygbilderna på gladan ordnade min nu hyfsat fokuserande GoPro.
Tänk på att just nu är naturen som vackrast med den
överväldigande men ändå ljusa skira grönskan.
Med fåglarna intensivt spelande och hävdande sina revir.
Det är i alla fall för mig en härlig upplevelse,
som inger hopp om en lovande framtid.
Jag glädjer mig verkligen under försommaren !
Vill du hänga med på min lilla bildresa vid en Littorinavall jämte Tjärby Kyrka just norr om Laholm ?
Vid ankomsten kunde jag konstatera, att acken i min mottagare
för telemetri var urladdad. Men som Clint Eastwood sa i en krigsfilm
”Improvise and adapt”, vilket jag gjorde och fick laddat.
En garant för termik. Dessutom en ganska typisk bild av skyn,
då det förekommer adiabatisk skiktningsom passar segelflygare.
Det var disigt i dag, vilket du kan se på bilden mot Hallandsås.
Olika fåglar på hanget
Gladan, en mycket speciell fågel.
Avstånd till gladan från kameran är ca 2 m.
Jag gillar maskrosor. Tacksamma att plåta då de blommat ut.
En försommaräng
Se på de intensiva färgerna…
Njut den vackra ovansidan på en tornfalk.
Rostbrunt, svart och vitt.
En välanpassad fågel på alla sätt.
Se på vingkonfigurationen då falken accelererar.
Kolla ovansidan av vingframkanten, vad som sker…
Då tornfalken fått syn på ett bytesdjur och den har mycket god syn med sina brett sittande ögon, vilka ger ett bra stereoskopiskt seende, som är en förutsättning att kunna bedöma avstånd, dyker fågeln och slår.
Här kan du se, hur hon gör för att kontrollera dykningen och samtidigt behålla högsta möjliga hastighet.
Med en mus ?? i klorna.
Den slukas i luften.
Efter bytestagningen återgår hon till sitt ryttlande och spanande…
…i och med hon står nästan helt stilla, så kan fågeln detektera den minsta rörelse på marken.
Ständigt på alerten, ständigt beredd att slå till.
Efter att ha ätit upp en mus, flyger hon till sitt
vanliga sitträd för att smälta skrovmålet.
Bilden tagen på 150 m avstånd.
Men det var just det som hände framför mig i onsdags.
Jag satt parkerad i min flygstol och hade min Ava, vill jag säga, på betryggande höjd i den fina termiken, då jag hörde ett infernaliskt skrikande från fåglar bortanför björkdungen, framför vilken jag satt.
Jag observerade att kråkorna for runt och skällde ut en glada, som hade slagit till vid ett kråkbo.
Personligen har jag aldrig sett en glada ta ett byte förut, så det var för mig en ny upplevelse.
Min tanke var ju, att omedelbart ta kameran och plåta gladan.
Men problemet var, att samtidigt som jag skulle rota fram kameran, skulle jag kontrollera min Ava uppe i luften.
Men med lite tur lyckades jag hämta min kamera i bilen och fick den inställd halvdåligt. Sen gällde det att fånga
gladan i objektivet och fotografera, samtidigt som jag
skulle flyga min Ava.
Jag smällde av så mycket bilder jag kunde och emellan fotograferandet, korrigerade jag min modells eskapader i en fin termikblåsa.
Allt gick bra, kameran gjorde sitt och Avan malde på
i luften.
Här kommer några bilder från händelsen.
Bilderna tekniskt inget att yvas över, men de fångade
lite naturdramatik, som utspelades framför mina ögon,
då jag var ute och flög med min HyperAva.
Som sagt, det händer mig alltid något oväntat under
mina modellflygseanser !
En sanning som vi sändareamatörer (SM6LMH) brukar
framhålla, då det ryker från våra konstruktioner…
För några dagar sen hade jag ett vingservo, som
stannade just på grund av att det var kortslutning.
Nyfiken på vad som gått sönder öppnade jag och undersökte servot. Resultatet syns på bilden.
Sådant händer…
Jo, jag var ute och flög lite termik i går oxå. Först torrtermik och vid 13-tiden bildades Cumulus
och termiken blev mycket stark. Jag fick 3 timmar
i termiken. Plus lite bilder från min Mobius.
Stillbilderna är klippta från videon min Mobius tagit…
Häng med !
Några välstekta IC…
Sista förberedelserna innan take off.
Upp nu !
’Inte speciellt molnrikt. Bara lite moln med iskristaller högt upp.
En vimsig glada försökte hänga med en HyperAva i termiken……men som jag alltid hävdat…
…har en glada gentemot en väl influgen och välflugen Ava…
…inte skuggan av en chans…
…att hänga med.
Här ser du att det börjat blomma Cumulus. Det bästa av allt idag var att det fanns absolut ingen vind, som drev iväg modellen.
Ja, det är det säkert. Men anledningen till rubriken är,
att jag under min resa söderut mot Hovs Hallar vid en
mellanlandning längs E6 i Snapparp fick se en märklig syn.
På parkeringen stod en turistbuss uppställd, vilket inte är
märkligt. Men de passagerare som funnits i bussen, det var de,
som väckte min uppmärksamhet.
Hela gänget, ca 40 personer bestående av äldre japanska
människor, behövde lätta på trycket genom att utnyttja
de toaletter, som finns vid rastplatsen.
Det märkliga och som väckte uppmärksamhet var,
att de gästande japanerna hade bildat en absolut snörrät kö
till handikapptoaletten…
Raden av människor var som dragen av en linjal och var
och en iakttog absolut tystnad i väntan på sin tur.
Hela agerandet utstrålade koncentrerad självdisciplin,
tålamod och kontroll.
Jag antar, att deras uppträdande beror på den kultur,
som råder i Japan. En svensk kö hade varit en grupp
av diskuterande människor, som inte stått uppställda
som vore det en militär kolonn.
Hela händelsen med japanerna såg för en svensk mycket
märklig ut och fler än jag såg imponerade på, vill jag säga,
uppvisningen i österländsk självkontroll.
Nåväl, detta var ett mellanspel på vägen mot Hovs Hallar,
där jag och två andra hangflygare skulle ha oss en tur på
Segeltorpshanget.
De andra två var Stefan från Varaslätten i Västergötland
och Christer bosatt i Lund.
Vädersituation kl 1000 var nordväst 3-5 m/sek, solsken
och molnfri himmel. Alltså perfekta förhållanden. Parkeringen vid Hovs Hallar full av bilar på klämdagen
fredag. Naturen är som alla vet vackrast nu med sin skira
ljusa grönska.
Förutom modellflygare fanns även skärmflygare på plats. Dock hade vinden minskat, vilket omöjliggjorde flygning,
en stund efter vi modellflygare anlänt.
Så för skärmflygarna blev det till att ägna sig åt något,
som kallas ”Parawaiting”, vilket för alla som flyger skärm,
är ett välkänt begrepp.
Jag hade med min Spirit…som vanligt, vilken jag
kastade ut för att kolla lyftet. Det var perfekt och de
andra följde efter.
Stefan hade en HK elseglare och Christer en planka. En flygande vinge som just ser ut som en planka,
den har inga vidare flygegenskaper. Den har ett lågt Re-tal
och den skapar mycket inducerat motstånd i spetsarna
under flygning.
Ska en sådan modell flyga bra, måste man kraftigt
differentiera skevroderutslagen, annars kommer den inte
att svänga ordentligt.
Stefans elseglare flög ok. Den var tillverkad i sedvanligt
skummaterial, som ju används, då det är billigt att gjuta .
Materialet har blivit bättre med åren och till exempel
Multiplex modeller i skum har blivit bra.
Stefan och hans fru bodde på värdshuset HH och hade
nära hem, vilket också Christer hade, då han hade husvagnen
på Norrvikens Camping.
Strax före 1400 var jag tvungen att avvika på grund av
åtagande hemma och då hade vinden i stort slocknat
och skärmflygarna hade dragit till Höganäs..
Dock fick jag reda på av Christer, att vinden drog på igen,
strax efter jag åkt och hade blivit bra.
Ja, så är det. Det är tillfälligheterna spel, då det gäller vindens
riktning och styrka på HH.
Jag hade inte förväntat flygbara vindar på Hovs Hallar
under lördagen, men vi hade tur. Något oväntat anmälde vindmätarenvid Norrehamn, trots ett inväxande högtryck,
3 m/sek Nord och vi åkte ner till HH kl 1000.
Framkommen till parkeringen såg jag, vimpeln på
flaggstången vid värdshuset hängde som en disktrasa,
vilket inte ingav något större hopp om flygning.
Men eftersom jag kört ner, tog jag modell och övrigt och
knatade upp på Platån. Jag kände att det drog lite vind
försynt över kanten och hoppet steg.
Uppkommen på den absoluta toppen konstaterade jag,
att vinden var 1 m/sek rakt på…Alltså avvaktade jag lite
.Jag vet, efter 45 års hangflygande här, att det finns
utsikter till ökande vind efter hand som solen stiger
och instrålningen ökar.
När jag satt och spanade efter vind, hörde jag ett
surrande i luften och förbi kanten kom en mindre
drönare flygande.
Kanske för att få fina bilder av Hovs Hallars vilda
branter . Detta är första gången, jag personligen ser
en kvadrokopter här.
Jag beslöt att starta trots nästan obefintlig vind och
kastade ut min modell med all den kraft, jag mäktade
med. Allt för att få så mycket momentum som möjligt.
Det fanns lyft, men inte så mycket att jag hade friheten
att manövrera, så jag räddade mig in över kanten och
landade med lite tur och skicklighet.
Stefan med fru Elisabeth kom upp till mig och han var
klok nog att ha med sig en modell för svag vind.
Han hade en Alula, som flyger på det minimalaste av lyft.
Elisabeth är en duktig fotograf och hon tog bilderna
på mig, då jag startade min Spirit med döda servon
i vingen.
Alulan flög bra och jag har varit sugen på en sådan länge,
så nu ska jag beställa en. Den ligger i en smidig kartong
med bärhandtag och är därmed lätt att ha med sig.
När jag försökte starta i den vind, som nu ökat,
märkte jag, att planet var oresponsivt. Det var som
piloten hade somnat. Med hjälp av sidoroder lyckades
jag rädda mig in över kanten med ett nödrop och landa.
Det visade sig, att höger skevroder stannat i uppfällt läge… samtidigt hade höger klaff stannat.
Alla servona funkade då jag lyfte modellen från marken. Jag kollar alltid, vis av erfarenheten, att mina roder ger fulla utslag och är fria.
Hemkommen dissekerade jag vingen och jag fann,
att servot till skeven lagt av. Detta påverkade alla
vingservon, så inga skevroder eller klaffar funkade.
Servot som stannat kortslöt strömmen och det gjorde, att
de andra servona fick för lite ström.
Felet på servot var en Ic-krets som brunnit, vilket jag
såg, då jag plockade isär det.
Varför brinner en IC ? Tja, när blir ett snöre ett rep ?
Det händer inte ofta, men här hade det hänt.
Jag bytte servo och sen funkade både skev och klaff på
båda vingarna.
Men nu är allt fit for fight igen !
Jag tog lite bilder som beskrev fredagen och lördagen,
så om du vill så häng med !
Vår vanliga pilotplats på Segeltorpshanget.
Stefan med sin HK elseglare
Christers ”planka”.
Förberedelser
Christer konstaterar, då är det klart för start…
Christer från Lund. Hangflygare och OldTimerpilot. Han är en duktig och noggrann byggare.
Tyvärr vet jag inte namnet på modellen.
…men jag kommer att tänka på begreppet ”planka” då jag ser den i luften. Tänk vad bättre utformade vingspetsar hade förbättrat flygegenskaperna !
Vi som flög.
Lars Agnas flyger förbi förpuppad med sin skärm.
Lars en ypperlig skärmpilot, som gav mig min första flygning, då jag tog min skärmlicens.
Kan man inte flyga sin skärm, kan man låta skärmen flyga och balansera den i vinden.
Stefan, Varaslättens son, förbereder modellen
Stefan laddar.
Nu !
Modellen flög bra.
Stora klaffar bra att ha speciellt vid landningar i svårare terräng.
Foamkoncept från Kina
Längst till höger; Stefan och Christer. Ser du…vi var bara ungdomar, som flög. Sveriges framtid !
Stefan har stärkt upp modellen med kolfiber i vingarna.
En modell i luften är en upplevelse att se.
Stefans fru, om jag minns rätt, Elisabeth. Duktig fotograf.
Stefans modell i luften på Segeltorpshanget vid Hovs Hallar den 11. maj 2018.
En veteran ska starta sin Spirit på Platån Hovs Hallar…
…all kraft jag kan åstadkomma…du ser jag lyfter från marken,
så jag menar allvar med utkastet…
…sen gäller det att bromsa upp sig och framför allt få ner handen till spakarna snabbt…
…här ser du att höger skev pekar upp. Allt funkade för 5 sekunder sedan…
Starten fotograferad från min Mobius på glasögonskalmen…
…ser du höger skev nu …
…för att få runt modellen var det sidoroder som gällde…
…flygning på rakkurs för att trimma och förstå problemet…
Jag lyckades svänga in i medvinden och landa med sidoroder
och höjd utan att min modell skadades.
Ingen symbolik med de två svartklädda predatorerna flygande förbi…
Stefans Alula
En på sitt sätt attraktiv modell.
Går att belasta hyfsat med bly för att förbättra polarkurvan i hårdare vind.
Väderutsikten tisdag var solsken, 25 C och sydostliga
vindar 2-5 m/sek.
Såg fint ut för en termikrunda med Avan. Det gäller
att passa på…
Så det blev en tripp till ett av mina termikflygställen
och jag startade redan kl 0900. Inte ett moln i skyn
och ca 4 m/sek sydost. Inte heller fanns det några rovfåglar och här vet jag,
att glador häckar.
Så himmeln för termikflyg var min. Start och stig till 100 m,
där jag stängde av motorn flög runt lite för att kolla luften.
Ingen termik mer än småryck. Men finns det bara småryck,
gäller det att utnyttja, vad som finns genom att flyga Avan
optimalt. Alltså utnyttja alla Avans goda egenskaper som bra glidtal, bra polar och manövrerbarhet för att kunna
justera läget i en turbulent blåsa.
Hur som helst så lyckades jag hålla mig uppe i 45 minuter,
innan jag avbröt och landade för att avvakta termikutvecklingen,
då instrålningen ökade.
Det var ju stabilt skiktat, så jag hade inga förhoppningar om, att termiken skulle gå igenom inversionen och bilda Cu.
Efter en timma startade jag igen och genast högg jag
en blåsa på 75 m. Jag hängde med upp till betryggande höjd och väl där
, var det enkelt. Inga problem att hålla sig uppe, eftersom torrtermiken
var utbredd över stora områden, vilket är typiskt vid
denna årstid.
Fortfarande inga glador i luften. De enda fåglarna var
2 korpar, som vinglade runt och gjorde sina halva rollar i luften.
Kl 1200 avbröt jag, landade, packade ihop och åkte hem,
då vi skulle göra annat under eftermiddagen. Vinden då
jag landade hade ökat till 5-7 m/sek.
Så en normal termikflygningssejour för mig och min Ava.
Min Ava flyger nu efter 9 års tjänst och 755 timmar i termik bättre än någonsin !
Jag fotograferade med min Mobius.
Startberedd 0900
Iväg !
Om bakkanten ser krokig ut så beror det på att kameran förvränger.
Ett Ultralätt plan. Godkänt för hjul och flottörer. Notera framkantsklaffen för att ge goda lågfartsegenskaper och möjliggöra flygning med hög anfallsvinkel.
Ett fult plan enligt mitt sätt att se det. Man behöver inte överge kravet på bra utseende bara för att få funktion. Det ser ut som ett plan i en Walt Disney-film.
SE-BIB en Piper PA-18 Super Cub. Normalt sett 150 bhp motor men finns med upp till 260 bhp motor. För bogsering av segelflygkärror ofta utrustad med 175-180 bhp motor.
Kanske den säkraste aeordynen; autogiron.
Fedingefältet
Fedingefältet mot sjön.
Propellrarna roterar åt samma håll.
Mycket kort rullsträcka innan rotation.
Engelsk knorr…landningsljuset i nosen.
Huvudstället indragbart i motorkåporna.
Här ser du hur klaffarna sitter upphängda.
Charmigt plan…får jag tycka det ?
Ägs av en privatperson i södra Sverige.
Jag får lite vibbar av en gammal Twin-Beach…
Motorkåporna ger mig en aning om släktskapet med De Havillands flygplan.
Här ser du de rejäla klaffarna.
Varför man byggde klaffarna som ovan ?
Troligtvis förenklade det produktionen, det blev billigare
och man försvagade inte vingens konstruktion.
En Grob-G109startar. Tillverkad 1983.
Alltenligt Transportstyrelsens uppgifter, hur mycket
vi nu kan lita på den myndigheten…
Vackert flygplan
Varför jag fotograferade denna MFI9 HB…
…var därför att andrepiloten till höger…
…var en hund !
Vovvov !
Låt mig avsluta med en mödosam start av en Kanadagås…
…här gäller det att paddla på med benen så fort det går…
I Skånes-Fagerhult i gränstrakterna mellan Skåne, Halland
och Småland anordnas varje år den 1. Maj en träff av Maskinskyddarna, Skånes Fagerhults Moppers och Skånes Fagerhults Framtid.
Platsen är det gamla flygfältet.
Flygfältet anlades på 30-talet som ett nödlandningsfält för
postflyget mellan Malmö-Stockholm. Under Andra Världskriget
var det ett reservfält för Flygvapnet, som hade det som tillfälligt
fält för nödlandande utländska militärplan.
Efter kriget var det ett civilt fält, som numera är privatägt.
Det finns mycket historia runt fältet så googla så finner du
mycket. Du kan även söka på min blogg i sökrutan på Skånes-Fagerhult så hittar du fakta om platsen.
Vi åkte dit den 1. Maj, som är datumen för träffen. Förvånansvärt
mycket folk och maskiner.
Det första jag såg, var en 50 år gammal moped som en äldre
man kom körande med. När han drog på spann bakhjulet
och gruset sprutade.
Om den var trimmad ? Så mycket det gick ! Om han hade hjälm ?
Nä, han hade en tidsenlig skinnhuva. Om här fanns
gott om representanter för ordningsmakten ? Nej.
Här fanns garanterat inga avgasrörtrimmade EU-moppar !
Detta är svenskt Outback-Country.
Här fanns två tandemmopeder från tidigt 50-tal bestyckade
med påhängsmotorer.
Undrar hur det såg ut, då han och hon kom knattrande på
ett slikt ekipage med tält och sovsäck på pakethållaren under
semestern längs de svenska lutade grusvägarna…
Bilderna kommer att visa, vad vi såg.
Om jag ljugit om någon teknikalitet, är jag säker på,
att någon av mina läsare kan rätta mig !
Vad som var mycket intressant, var ett av flygplanen.
Det kommer en särskild post om det på bloggen, då det var
en raritet för de flesta.
Tiden gick fort då vi var där och efter 4 timmar kvistade
vi hem fulla av intryck, varm korv och läsk.
Kom med på en rundtur !
Vi anlände vid 12-tiden.
Som du ser var det gott om besökare.
Flygfältet ligger i en vacker trakt med sjön just i förlängningen.
Att köra veteranmoppe är i dag populärt och föreningar dyker upp överallt för att kunna ta åt sig den spirande nostalgin kring begreppet mopeder. Betänk hur mopeden förändrade livet för en 15-åring 1955… Nu blev han oberoende på ett sätt. Han kunde flytta sig oberoende av buss, föräldrars bil osv. Det blev frihetskänslan som vann.
Två praktexemplarer av tandemcyklar med påhängsmotor i originalskick.
En påhängsmotor jag minns var Viktoria.
I regel tvåväxlade.
Vad är en HD eller Ducati mot detta ?
Nästan alla gamla entreprenadmaskinerna var i aktion
En Caterpillar från 50-talet.
Rejäla don. Det är därför den fungerar i dag 65 år efter den byggdes.
Inte direkt fly-by-wire…men det funkar ännu !
Ett avsomnat fabrikat. Kolla kylarlocket rustika konstruktion.
Vi som har nått mogen ålder, visst kommer vi ihåg dåvarande Vägkassornas väghyvlar
lackerade i en grå färg. För många år sedan var en stor del av vårt vägnät grusbelagt.
Detta krävde underhåll i form av hyvling och efter det beläggning med lut från
processindustrin. Luten gjorde vägbanan hård som betong och dessutom minns
vi åldringar, hur speciellt det luktade. Lite syrligt sött.
Vickers kända för att tillverka flygplan, producerade under kriget också
stridsfordon och för att hålla igång produktionen efter kriget tillverkades
dessa arbetsmaskiner på grundval av deras erfarenheter. De utmärkte sig
för hög motorstyrka med sin 6-cylindriga överladdade med kompressor Rolls-Royce diesel på 180 bhp. Den hade en genial upphängning av bärhjul
, vilket möjliggjorde högfart i svår terräng. Tyvärr ingen stor kommersiell
framgång, då man försökte derivera något från krigsproduktion till civila marknaden.
Tänk bort bladet/hydrauliken, sätt på ett torn med kanon och du har en stridsvagn…
Denna maskin utstrålade kraft. Den gjore 45 km/timman.
Se på de stora bärhjulen…nästan som på en Centurion MkIII stridsvagn.
Om den var snygg….njae… Chevrolet Impala 1959…tror jag.
En ombyggd Volvo från 40-talet, som nu är kranbil.
Ingen konservburksplåt i de framskärmarna som på dagens bilar.
4 cylindrar bensinmotor, sidventilare.
Motvikt och det klassiska Volvo-märket.
Kolla drivaxeln till kranen som går igenom brandskottet.
75 år gammal front. Respekt.
Om den fungerande ? Självklart tickade den på !
Som en cockpit på en Jumbojet…
Traktorparaden
En Scania lastbil ombyggd med hydraulisk arm och skopa. Det var så flera industrier uppstod. Jag tänker på truckindustrierna i Småland. Uppfinningsrikedom, vilja och envishet skapade de nu framgångsrika företagen inom logistik.
Dodge Kingsway Custom 1951…
Motor 3.5 l ca 100 bhp.
En rak 6:a. Den bara tickade på tomgång.
Så här borde alla bilar se ut i sin interiör…Karaktär.
En av bygdens söner tar en sväng i sin traktor.
Så här såg en lastmaskin ut på tidigt 60-tal. Då var maskinerna bakhjulsstyrda. En tiltkolv och två lyftkolvar. Då man bräckte med skopan kunde man, om man tog i för mycket; stuka kolvstången till tilten.
Trots utseendet. Den startade.
En av de första ramledsstyrda lastmaskinerna, vilket gav maskinerna mycket bättre kapacitet och anpassningsförmåga.
En 60-tals väghyvel i aktion på gruset.
Japp, denna maskin fungerar. Hydraulmanövrerad vilket torde tyda på tidigt eller mitten av 60-talet.
Någon maskin kör cabriolet nu…
6 cylinder dieselpower.
Ja du ser vem som byggt motorn.
Bolinder motor. Lillebror till Volvo Minns du Bolinder & Munktellmaskiner ?
Min morfar hade en B&M traktor. Årsmodell ? Ska jag gissa ca 1940-1945. Gick på nästan
vilket bränsle som helst. Allt från diesel till nästan råolja. Startades genom att man
värmde en tändkula med en blåslampa. När den glödde vevade man igång maskinen
genom att vrida svänghjulet. Jag minns fortfarande ljudet tidigt om morgonen,
när blåslampan stod och väste, då traktorn skulle ut och till exempel driva
det gamla tröskverket hos grannen. Tröskverket drevs via en enormt lång flappande
drivrem från remskivan på traktorn. Jag tyckte alltid det var ett mirakel, att remmen
spårade på remskivorna. Jag fick det förklarat av morfar. Vill du veta varför,
så gör en googling. Traktorn var nästan odödlig maskinellt. Den bara tuffade på.
Nordvästlig vind enligt vindmätaren vid Hovs Hallar.
Det får mig att sitta i min bil med allt jag behöver, för att utöva det jag helst vill, då det gäller modellflyg; Det är hangflygning med radiostyrda modeller.
Som du min käre besökare förstår, tröttnar jag aldrig på detta sättet att tillbringa dagen. Jag hävdar, att då jag är ute och flyger, händer för det mesta något oväntat, som kryddar min tillvaro.
För mig är det positiva upplevelser, som ger mig inspiration och energi i mitt liv. Därför är jag öppen för det mesta, som innebär upplevelser. Att ligga i dvala framför en tv
är för mig som en meningslös väntan på att något ska
hända, vilket aldrig sker.
Att flyga hang är för mig, för att använda ett slitet uttryck, en själens befrielse. Jag fordrar inte att flyga en extrem F3F kolfibermodell för 20000kr. Det ger mig lika mycket, om jag flyger med exempelvis min enkla men mycket välflygande Spirit Elite för 2000 kr.
Min Spirit var just vad jag hade med.
Redan kl 0830 var jag nere vi parkeringen på Hovs Hallar.
Monterade och hängde på mig det som är nödvändigt för att genomföra en hangflygningssejour.
Vinden var nordväst och det betydde jag gick söderut vid HH ner till Segeltorpshanget.
Styrkan var 5-7 m/sek lite snett från väst. Ut med modellen och jag konstaterade att lyftet var bra.
Inte en människa så långt ögat kunde se, det enda levande var ejderns rop under deras parningsritualer i strandkanten.
Jag fotograferade med min Mobius på solglasögonen.
Prova det om du har en Mobius. Du kommer att bli
förvånad över stillbildskvaliteten på bilderna, om du
betänker kamerans pris och storlek.
Efter hand som tiden rann iväg, minskade vinden till
2-3 m/sek och den vred upp, så den låg rakt in på hanget. Nu börjar det roliga. Absolut laminär men svag vind.
Perfekt för min lätta modell. Man lär sig mycket under
dessa förhållanden då turbulens inte stör modellen.
Hur mycket du än flugit, så finns det alltid plats för
mer kunskap och erfarenhet.
Under en av mina pauser hörde jag muller från riktning
Kullen. Det visade sig att jag skulle få en flyguppvisning av en
SK-35 Draken, som tillhör Swedish Historical Air Force Flight,
som jag tror det heter.
Piloten flög sitt uppvisningsprogram precis framför mig,
där jag satt på första parkett.
Draken är ett imponerande plan, vilket var en aerodynamisk
innovation, då konstruktörerna lyckades med en vinge som fungerar både i över-som underljudshastighet.
Att Draken dånar med full EBK är ett understatement av mått.
Då jag vid 12-tiden avbröt för att åka hem, passerades jag under min promenad av 3 stycken 39 Gripen som på 50 m svängde runt
Hovs Hallar och in i Laholmsbukten.
Det fick jag som bonus. Tyvärr hade jag kameran nerpackad
så inga bilder.
Jag fotograferade en märklighet i havet utanför Hovs Hallar. Kolla och tala om vad det kan vara…
Om du undrar varför jag är modellflygare, så är nog denna
posten med sina bilder ett svar på din fråga.
Min kamera är Mobius med något undantag, då jag använt min Sony.
Hoppa in häng med och se vad som hände !
Min pilotplats vid Segeltorp med sin avancerade vindindikator…
Ljuset i bilden skapar stämningen.
Segeltorpshanget ca 25 m högt och flygbart vid VNV och NV vind med styrkan 2 m och uppåt.
Riding the wind…
Spirit. Rekommenderas.
Som vanligt i nosen min GoPro dokumenterande skeendet.
Min Spirit ritar en rak horisontlinje med vingspetsen…
Att flyga hang vid Segeltorp innebär man kan få modellen nära sig, vilket ger en ny dimension till flygandet.
Modellen är här ca 2 m från fotografen.
Jordbrukaren har kommenderat ”Givakt” på åkern och tiltorna
har ordnat sig enligt reglementet i potatiskolonner… Nu väntar vi bara på, att potatisen ska dyka upp för
skörd innan midsommar.
Det du inte kan uppleva, om du bor i inlandet …en obruten horisont !
På något sätt kopplas denna vy mer eller mindre
automatiskt med någon väsentlig nod i min lilla
hjärna…en bekräftelse på allt eller inget.
Japp här kommer frågan; vad såg jag egentligen i havet ? För 15 år sen såg jag en kaskelott vid Hovs Hallar. Men detta ? Knölval ? Möjlig ubåt ?
Bilden tagen på stort avstånd. Förklaring kommer nog…
En ejderhona uppvaktad av sina hannar.
Vet du varför de flyger så nära vattenytan ? Det är mera ekonomiskt,
eftersom markeffektenminskar det inducerade motståndet vid tillverkningen
av lyftkraft. Glöm det du hört att bärytorna ”Skapar en luftkudde då de flyger
nära marken som vingarna flyter på”. Det är kvalificerat nonsens.
Lite bilder på en gul fågel mycket vanlig på en biotop som Hovs Hallar. Vilken ? Googla.
Hejsvejs !
Det var kyligt i vinden så fågeln har burrat upp sig.
Varför denna bilden ? Oskarp dåligt inställd… Men jag hoppas den förmedlar en känsla av naturens färger oavsett tekniska brister.
En typisk bild från min kamera. Slarvig, snabbt tagen utan koll av inställningar,
men den har sina värden ändå, då den är full av liv och energi.
SK-35 Drakenursprungligen från F16 Uppsala. Nu genomförde han en uppvisning för mig… som satt på första parkett !
Kan du föreställa dig hur det låter då en Draken flyger svänger med hög lastfaktor med full EBK och motorns ”skrapande” muller studsar mot och rullar över havsytan ?
Gråsiskan, som är vackert tecknad då den är vuxen.
En koltrast fokuserad på mig och 3 m från mig. Jo fåglarna är utrustade med ”SwingWing”.
Norrehamn sydväst om Segeltorp, där vi har vindmätaren på piren. Den skymtar till höger.
Jodu, här har jag tillbringat mången god stund !
Video från min Mobius monterad på mina solglasögon…
Ett landskap danat av böljande kullar, stränder och turism.
Vi har väl alla…hört talas om Österlen. Speciellt nu sen de rika
och privilegierade köpt upp fastigheterna och koloniserat.
För ett tiotal år sen var detta inflyttningsbygd för de välbesuttna.
Denna migrationsyra tycks ha stannat av nu, då man kan se,
att det finns ett överflöd av fastigheter till salu.
Vi får väl se var nästa habitat för vårt nya frälse etablerar sig.
Österlen är vackert, speciellt i knoppningens tid på våren,
då örterna blommar och fruktträden slår ut. Kör från Sandhammaren
mot Kivik och upplev blomningen.
Eftersom Österlen är en turistmagnet har det uppstått en
mängd näringsverksamheter.
Kännetecknande för dessa är höga priser. ”Österlenspriser” råder.
Jag tar ett exempel:
Två små stekta sillfiléer och en skopa potatismos, en sked lingon,
som till 55 % bestod av äpplemos betingade ett pris i Kivik på 165 kr…
Jovisst, alla ska leva.
Vidare finner du vid en rundtur på Österlen en uppsjö med ateljéer,
där det finns duktiga konstnärer och konstnärer, som inte är
konstnärer, men som har hoppat på det kommersiella tåget i
hopp om att tjäna en peng.
Det som vi modellflygare ser, är de böljande kullarna just vid havet,
som är en rest av inlandsisens transport av morängrus och som
gör det möjligt för oss i samverkan med vinden att flyga våra modeller.
Dessa kulla är beväxta med gräs och saknar buskar eller träd. Det är ett resultat av, att man håller får längs kanterna, som betar
rent och håller landskapet öppet.
Det finns andra förnimmelser och upplevelser jag under åren
lagt märke till. Innan östblocket kollapsade ca 1990, kunde man, då vi hade
sydliga vindar känna lukten av brunkolseldade kraftverk
och industrier, från det man ville skulle kallas
Den Tyska Demokratiska Republiken och Folkrepubliken Polen.
Du inte bara märkte lukten med näsan, du kunde se röken som ett brunt disigt lager över Östersjön rulla in över Skåne.
Ett annat, inte lika otrevligt naturfenomen, är vid den torra tiden i april/maj, då jorden flyger och ryker vid kraftiga vindar. Sand- och jordflykten är synnerligen stark vid kusten och det är åtskilliga tusen ton jord, som får nya ägare efter ett dygns blåsande.
Borta vid Brösarp och vid Ravlunda har vi en mer kuperad
terräng med en rik fauna.
Vill du samla bärnsten går det utmärkt vid Österlens kuster.
Där är det lätt att få ihop en samling med rav.
Bärnsten heter också ” rav”, vilket du kan se i namnet
Ravlunda.
Sen kan ju rav också betyda korp så en översättning
av Ravlunda skulle kunna vara”Lunden med korpar.”
Ett av dragplåstren och det kanske mest spektakulära, är det
som kallas Ales Stenar, vilka är belägna vid Kåseberga. Vad detta stenmonument egentligen är och hur gammalt det
är, har ingen kunnat leda i bevis ännu.
Denna tveksamhet har gett upphov till två ”Skolor” om vilket
syfte Ales Stenar egentligen byggdes för.
Båda kontrahenterna hävdar, att just deras teori är den
rätta och sanna och under detta hävdande, har det under
kampen om turisternas pengar för de guidade rundturerna
till och med utbrutit slagsmål mellan de två lägren.
Googla på det, så finner du historien.
Det påminner mig om storyn i Stig ”Slas” Claessons pjäs ”Vem älskar Yngve Frej”, där man hade en husgrund i skogen, som av de äldre männen i byn med hjälp av en skylt ”Fornminne”
använde, som ett medel att lura dit turister. Ursprungligen
beskrev deras skylt ”Fornminne” något helt annat. Det får
du reda på om du ser pjäsen.
Allt blev ju avslöjat så småningom. Undrar vem som ska
röja sanningen om det som kallas ”Ales Stenar” ? Förresten
undrar jag, hur man vet namnet Ale är förknippat med
stensättningen ?
För att ge er en uppfattning, vilka miljöer vi modellflygare möter,
då vi är på plats och flyger, kommer här bilder, jag tog för ett
par veckor sen under ÅMFK:s årliga träff.
Vi bodde på Österlens Gästhärbärge.
Hoppa upp på min pakethållare och häng med !
Varför vi åker hit
Baksidan av Hammars Backar.
Hammars Backar, där en greve Hamilton bedrev segelflygskola under 1920-talet.
Fortfarande finns fundamentet till hans startbrygga kvar vid hangkanten. Innan
Hamilton kom till Ystad, bedrev han skolning först i Halmstad med ett kortare mellanspel
ovanför Båstad innan han hamnade här.
Ett träd som kapitulerat för vinden och som säger: ”Jag ger mig”.
En kvällsbild från Löderup.
Se på terrasserna som fåren och kvigorna trampat upp.
Österlen med en landskapsfågel svävande över sig.
Grönt och blått…
Gullviva
Henry…patronen på Österlens Gästhärbärge
Österlens Gästhärbärge. Ett före detta ålderdomshem… liggande granne med kyrkogården…
En pilevall. Trots allt, finns det fortfarande kvar på den sydskånska bygden.
Den spräckta monoliten vid Glemmingebro. Gladan som jag överraskade, då den satt och sov ovetande om det mesta...
En nyvaken glada vinglar vidare.
En variant av Österlens Godzilla något överraskad av
en strövande hangflygare under en tidig morgon i Glemmingebro
Ett kännetecken på kustlandskapet är begreppet symmetri…
…vilket även ses på denna bilden.
Kreaturens upptrampade terrasser på sluttningarna vid havet.
Växtligheten är varierande…
En vanlig ört vid på kullarnas sluttningar, backsippan.
