Här kommer en laddning bilder från cruisingen på
fredagskvällen i Falkenberg vid torget.
Det var lite dåligt ljus, men det får ni tåla…
Bilderna är utan kommentarer, för jag vet, ni kan det mesta
om bilar redan…
Det kommer mera.
Buckle up, här kommer 50 nya pics !
I min hemstad anordnas en sportvagnsutställning varje
sommar, vars överskott går till behövande…
Träffen har blivit en stor succé och har växt kraftigt,
vad gäller deltagare och åskådare för varje år.
Väderläget har sista tiden varit osäkert, men lördagen
uppvisade, hur sommarväder kan vara vid en västkuststad
som Halmstad. Alltså solsken, lite vind och värme.
Enligt programmet för bilträffen skulle det bli en liten
flyguppvisning med 39 Gripen kl 1200 och naturligtvis
hade vi som är flygintresserade i god tid intagit bra platser,
där vi kunde se på och kanske fotografera.
Eftersom vår stad just nu är knallfull av turister, gällde
det att vara ute i god tid med tanke på trafikproblemen.
Så vi var i god tid parkerade ute vid småbåtshamnen, vilken
ligger 2 km från utställningen med fri sikt över havet dit.
Eftersom detta är en perfekt åskådarplats, var här massor
av människor, som njöt vädret och som förväntansfullt
inväntade flyguppvisningen.
Det första planet var en YAK-55, som genomförde uppvisningen
ute över havet relativt långt från publiken.
Piloten genomförde de vanliga 10 loopingarna och rollarna,
men det var inget, som jag och mina kompisar lyfte ögonen
för direkt i entusiasm…
Jag menar, vi har ju sett det så många gånger…det tenderar
att bli lite för mycket exercis och förutsägbara rörelser över det hela.
Tänk om piloten kunde förevisa något icke förväntat ?
Exakt i tid kl 1215 anlände en Jas-39 Gripen från havet på låg
höjd med hyfsad hastighet in mot den delen av Halmstad där
träffen utspelades och han tog upp brant ca 1500 m från stranden.
Gripen är ju Gripen och vi var förväntansfulla på uppvisningen.
Jag blir alltid imponerad av dess svängprestanda, men jag undrar,
om piloten under denna sin uppvisning någon gång flög med
maximal lastfaktor ?
Vi satt och väntade på, att han skulle visa egenskaperna tydligt, men
det blev inget…han hade inte ens med sig rökfacklor i vingspetspodsen.
Vidare kunde han skjutit ut ir-facklor, det imponerar.
Jag har sett många flyguppvisningar i Europa.
Vid enskilda uppvisningar, brukar uppvisningspiloter flyga
relativt sakta görande två förbiflygningar framför publiken,
där han visar planets ovansida och undersida, så fotoentusiasterna
får sitt tillgodosett.
Men det skedde inte här.
Efter 10 minuter avbröt han, tände full motor och steg mot norr,
kanske för att flyga hem och äta lunch på F7 Såtenäs ?
Vi undrade varför blev det inte visade mer ? Kanske svaret är,
att han flög med mycket bränsle ? Fast han hade kunnat starta
med så mycket bränsle han behövde för uppvisningen, för att
sen kunna landa på F 14 och tanka upp för hemfärden till Såtenäs ?
I alla fall tyckte vi och andra som satt där, att vi hade sett
bättre uppvisningar med Gripen.
Det kan ju också vara så, att vi entusiaster som sett många
uppvisningar, vi har blivit lite blasé och kräver mer och mer
av flygningarna…
Eftersom flygmomenten var förlagda långt ut från stranden,
var det knepigt att fotografera. Dessutom var det delvis motljus,
vilket inte gjorde det enklare.
Men här kommer några av våra ögonblick från uppvisningen.
Flygplanet alltså 30 år gammalt.
Här får ni en ny laddning vackra bilar från cruisingen
på” Wheels and Wings” i Falkenberg på fredagskvällen.
Bilderna har jag tagit vid torghörnet i centrum, varför
de flesta bilderna visar bilarna framifrån.
Du känner till uttrycket “Dollargrin” eller ?
Vill du ha en bild i full size, 5-10 mb, så kan du maila mig.
Häng med …
Det kommer mera bilder.
På F 13 Bråvalla i Norrköping avhålls SM i OldTimer för
RC motor och segel den 26. Augusti .
Om du är OT-flygare så anmäl dig och din Blue Phoenix
eller Vagabond !
Har du ingen modell så är tävlingen ändå värd ett besök,
så du kan återuppliva de svunna tiderna och de gamla minnena !
Här kan du få information om inbjudan och anmälan
Varmt välkommen !
Vi som bor vid eller nära kusten är drabbade av termikflygarens gissel,
vilket är sjöbrisen. Där jag normalt flyger, ca 10 km från kusten, är jag
vanligtvis relativt förskonad från sjöbris.
Sjöbrisen uppstår, då landet värmts upp tillräckligt, kanske vid 12-13-tiden och
cumulusbildningen är stark i inlandet. Den stigande varma luften över land
kräver, att annan luft sugs in och det är den svalare luften över havet.
Sjöbrisen hos oss på västkusten av landet är aktiv mellan 0-300 m.
Den kalla luften flyter in under den varma luften. Vilket effektivt stoppar
den adiabatisk luften.
Oftast går sjöbrisen från 150 m och därunder, vilket gör, att
om man kör upp sin modell till den höjden, kan du påträffa termik.
Men generellt är sjöbris pest för modellsegelflygaren, som räknat med
att kunna kurva upp sig.
Alltså , även om det finns cumulusbildning, kan det vara sjöbris, vilket
gör flygandet svårt.
Detta var en sådan dag, då jag var ute.
Trots sjöbrisen lyckades jag få två timmar i luften, genom att hålla mig
på 150 m och däröver.
God hjälp i termikletandet är min Picolario variometer. Utan den vore
jag mer eller mindre prisgiven, under de förhållanden som rådde.
Här lite bilder och en videosnutt, som ger dig en föreställning,
hur det låter, då man använder en Picolario.
Spänn fast dig och häng med !
Det såg ju bra ut i alla fall…
…så vi startar…
…fast det var knalt med termik…
I min stol njutande.
Den högteknologiska väderstationen för oss aktiva modellflygare.
Dags att tänka på finalen både bildligt och bokstavligt.
Allt nerpackat – Slut för i dag !
Vi vet ju alla, att det finns något, som heter magnetism.
Men att det fanns björkar, som drog åt sig segelmodeller,
det visste jag inte.
Själv har jag erfarit tallar, som attraherat
min modell 2 gånger, men björkar…detta var första gången.
Hur som helst så ringde Pär och talade om, att han landat
i toppen av en björk och att hans ASW-15 där hade rett
sig ett bo.
Ok, jag åkte med honom till platsen och jo, kärran låg kvar.
Den låg ca 10 m över marken i en smal björk, som inte
hade grenar, så man kunde klättra upp.
Pär hade med en 4 m aluminiumstege och ett 6-7 m långt
metspö.
Efter att ha surrat stegen mot trädet klättrade han upp
och förstod det skulle gå att lägga linan från spöet runt
stabbe och fena, för att därigenom möjliggöra ett dragande,
så modellen skulle lossa.
Problemet var, att nosen var kilad mellan två grenar och
ena vingen satt i spänn mot en annan gren.
Men genom att förändra draget mot marken, lyckades
han frigöra modellen, så den rasade ner.
Tursamt nog var det ymnig växtlighet på marken, varför
en mjuk landning var att förvänta.
Det blev det också. Ena skadan var att ett skevroder
lossnade redan uppe i trädet och en mindre skada
uppstod på ena klaffen.
Vad vi lär oss:
Planera landningen noga och se till du har tillräcklig höjd.
Ska du plocka ner en modell, är en stege, minst 4 meter
bra att ha och dessutom ett glasfiberspö med rulle minst
8 meter långt.
Då kommer du att ha en räckvidd på minst 10-12 meter.
Håller man i linan från toppen av spöet och
drar, kommer det att bli en ögla i toppen, som gör det ganska
enkelt att trä linan över någon del av planet.
Sen ska man ta det lugnt och tänka, innan man handlar.
Så löser det sig.
Skulle allt verka hopplöst och du inte under några omständigheter
får ner modellen så vänta.
Du kan ju inte annat. Det är förvånansvärt, hur vinden
kan skaka ner en modell, som kan tyckas sitta inkilad stenhårt !
Pär få väg att tränga in i vår Sydhalländska djungel.
Först 4 m stege.
Sen 6-8 m metspö.
Undrar om det nappar ?
Så här satt modellen. Kilad med nosen och spänd med vänstervingen.
Glad modellflygare.
Efter första världskriget etablerades grupper vid de tyska universiteten,
vilka utvecklade, byggde och flög konstruktionerna vid de tyska nationella
tävlingarna.
Tyskland var det ledande landet, vad gäller utvecklingen av flygplanen och
sättet att flyga. Det nästan allenarådande vid 20-talet var flygning på ett hang.
Men man kom på, att man kunde flyga dynamiskt i termik och flyga lävåg,
när betingelserna var de rätta.
Det finns på nätet oändligt att läsa om dessa universitetsgrupper.
En av de dominerande grupperna var och är Flugtechnische Fachgruppe
Darmstadt.
I början av 30-talet beslöt man att konstruera och bygga en segelkärra,
som tänjde gränserna, vad gäller möjligheterna med den tidens material.
Kostnaden var inget problem. Man hade understöd av stat, privatpersoner
och företag.
Konceptet var ett flygplan med 30 m spännvidd, som hade variabel
vinkel på yttre delen av vingen.
Planet skulle byggas med den tidens hitechmaterial, alltså aluminium,
elektron (som också är en aluminiumlegering med hög styrka),
bakat plywoodlaminat.
Det som skulle ge planet överlägen prestanda, var den laminära profilen.
Den gav högt glidtal och låg sjunkhastighet även vid hög hastighet.
Den tunna vingprofilen ställde höga krav på på balken och vingens
uppbyggnad. Som balk använde man en dubbelbox i aluminium,
se bild, som bara var 20 cm hög…Vingen var troligtvis den första,
som hade en D-box i torsionsnäsan.
Utan D-boxen hade vingen varit en omöjlighet.
Då piloten fällde upp vingspetsarna, se bild nedan, kom ju planet
att få vissa likheter med de F3J modeller, som vi använder idag.
Vingspetsarna kunde fällas upp ca 10 grader och ner 2.5 grader.
Även fullskalasegelkärror av i dag har dubbelknäckta vingar…
Cockpit byggdes till absolut minimal frontal yta, allt för att minska
motståndet.
Bakkroppen var en nitad rörbom i elektron. Cirrusen hade först
dubbelfena, men efter att man fick självinducerade oscillationer,
enligt en uppgift, bytte man till enkel fena, där man hade helt
rörlig fena/sidoroder.
Man hade beräknat att glidtalet skulle ligga på 1:33/34, men det
visade sig med det reviderade höjdstyrverket att glidtalet var 1:37.6.
Detta var ett prestandatal, som kom att slås först på 60-talet av
kompositbyggda flygplan.
D-30 var inte enkel att flyga enligt en uppgift. Alla högpresterande
flygplan kräver kunskap och skicklighet av en pilot, oavsett om
det är ett militärt plan eller en vass F3F modell.
D-30 Austria slog världsrekord i tur- och returflygning under
sin första säsong.
Piloten, som hette Flinsch, flög Bremen-Lübeck-Bremen.
Men sen gick det galet. En pilot flög IFR med Austrian i moln över Lübeck.
Åskådarna såg en skärm med en pilot hängande under komma ut ur molnet,
beledsagat av ett plan som regnade ner i konfettistora bitar.
Vad som hänt ? Ingen aning men en gissning så god som vilken
annan, är att planet kommit i ett okontrollerbart flygläge,
varvid belastningsmaxima har överskridits, varför det blev ett strukturellt
brott.
Det var förresten just precis, så piloten kunde frigöra sig från planet,
då det desintegrerade i luften.
Man byggde inte fler av D-30.
Här kommer en bild, som jag tagit från den tyska tidningen “Flugsport”,
som lades ner på hösten 1944.
Två bilder kommer från FFG Darmstadt.
Två bilder från den tyska” Handbuch der Segelflieger” utgiven 1944
av det dåvaranden tyska flygsportförbundet.
“Handbuch der Segelflieger” anses för den bästa handbok om segelflyg,
som nånsin givits ut och jag är väldigt glad, att jag fick den till skänks
av Uno Andersson i Halmstad.
Cirrus 20 m spv modifierade med enkel fena/sidoroder..
D-30 Austria 30 m spv.
Första utgåvan. D-30 Elefant/Austria. Ser ut som…ett bombplan i stjärten.
Tänk när denna stabben började självsvänga…?
Vingbalk i aluminium till D-30
Jag har gått och suktat denna sommar efter några riktigt
fina dagar, så jag kunde åka ut med någon av mina
termikmodeller och få några timmar i luften.
Vädret har varit bedrövligt i år. Väldigt likt förra årets
sommarväder. Kallt och mycket nordostlig vind.
Nu blev det fint i veckan med temp runt 22 grader och lite
vind. Onsdags 3-4 m/sek och i torsdags 1-3 m/sek.
Det var upplagt, för att flyga till exempel nån av Avorna.
Jag åkte ut till min vanliga plats och mellanlandade på
turen hos Pär Lundqvist, då jag behövde en M2 skruv till
mitt sidoroder.
Han visade mig sin Eastbourne Monoplane i liten skala,
som han försett med elmotor. Sist han flög med modellen
var ca 1983 på en friflygträff på F10 Ängelholm.
Modellen var då bestyckad med en G-Mark tvåcylindrig
boxermotor.
Markägaren hade just klippt gräset, där vi flyger termik
och tagit vallen, så vi har nu oändliga landningsytor.
Det var cumulusbildning, varför jag spetsade på bra termik.
Första starten gav mig en blåsa på 50 m, där jag stängde
motorn och kurvade upp mig till 300 m.
Sen var det slut med termiken. Från 300 m och till marken
inte ett enda ryck. Märkligt, för det var ingen sjöbris,
så vitt jag kunde bedöma.
Efter landning och montering av kamera nytt försök
och jag lyckades gneta mig upp igen. Jag tog alla chanser
att kurva, hur lite stig jag än hade.
Är det klent med termik, får jag inte vara kräsen.
För att kunna kurva upp mig måste jag flyga
väldigt aktivt och anpassa kurvradien efter blåsan.
Således kurvade jag brant, för att hålla mig i kärnlyftet.
Var inte rädd att kurva brant, om du har en bra modell.
Korrigera bestämt om du ligger snett i blåsan.
Lita inte på att modellen själv centrerar.
Vid denna flygningen gnetade jag i 25 cm stig för
att komma upp.
Då jag väl kom upp på 250 m, tycktes detta vara den
magiska gränsen mellan dåligt lyft och bättre lyft.
Väl där var det nu inga svårigheter att hålla sig uppe.
Pär kom med sin Odenman A2:a modifierad med radio.
Den modellen kan flyga på myras fis, så han kom
naturligtvis upp.
Precis som i onsdags fick jag i dag 2.5 timma i luften
med min Ava.
Även i dag var det segt med termiken, så det gällde
att flyga lyfteffektivt.
Så två goa termikdagar fick jag sittande i min
termikstol från Biltema !
Det är, som jag sagt tidigare: Man får inte missa tillfällena,
för de kommer inte tillbaka !
Här kommer ett litet bildspel med modeller, piloter och natur.
Förresten, nu är naturen absolut som vackrast.
Överallt blommar det och dofterna är överväldigande,
om man har naturkänslig näsa.
Så ge dig ut i naturen termikmodellsburen !
;
Modellflygtidningen som ägnar sig åt för vad modellflygaren är väsentligheter.
Inte åt egocentriska navelskåderier som inte leder någonstans, eller som inte för vår hobby framåt.
Vill du också ha en positiv tidning ? Så här gör du.
Som jag beskrivit tidigare, började själva flygmomentet
efter en lunch sträckande sig över 2 timmar…
Innan lunch var det statisk bedömning och lite trimflyg.
Låt mig få säga , att jag lämnade platsen 1715, då jag egentligen skulle
varit hemma redan kl 1600.
Det betyder jag fick med mycket lite av bilder från flygandet.
Men de jag har, ska jag redogöra för, så gott det låter sig göras.
En tävling i klassen OldTimer för friflygande skalamodeller är
något som utspelar sig saaakta…
Ingen stress utan man flyger och diskuterar och diskuterar
och diskuterar och flyger.
Således tar det tid.
Vädret var utmärkt med uppehåll och nästan ingen vind. Det i alla fall
då jag var närvarande.
Förutom mina bilder är här en länk till det som jag missade.
Bilderna tagna av en duktig fotograf.
Resultatet av tävlingen kan så småningom läsas på SMOS hemsida.
Här kommer mina bilder i form av ett bildspel för att ge presentationen
lite liv:
Traditionsrikt avhölls skalatävlingen för friflygande OT-modeller
på Fedingshults Flygfält vid Skånes Fagerhult.
Friflyg är, liksom allt modellflyg, väderberoende. Just friflyg är
speciellt känsligt för regn och kraftigare vind.
Fukten gör, att klädseln slaknar och blir rynkig, vinden och mark-
turbulensen påverkar modellen på ett negativt sätt.
Väderläget var inte bra inför tävlingen, men det fanns ett hopp,
att en tillfällig stabilisering kunde ske på lördagen omkring kl 1200.
Jag anlände själv vid 0930-tiden för att kunna dokumentera modellerna
vid den statiska bedömningen. Då kom det lätta regnskurar då och då.
Fram emot 13-tiden stabiliserades vädret och vi hade vindstilla och
uppehåll.
Alltså perfekt flygväder.
Då tog man ett lunchuppehåll på 2 timmar kl 1330…
Det fanns säkert många som var hungriga, men två timmars lunch…?
När det var perfekta förhållanden…
Under lunchuppehållet fick vi, de fåtaliga ickeflygarna/åskådarna,
ägna oss åt annat.
Kanske man först skulle genomfört tävlingen och sen haft
gemensam måltid ?
Det som storligen förvånar mig, är att man har med modeller,
som är totalt otrimmade…
Jag förutsatte man hade modeller inför en tävling, som i alla fall hade
tyngdpunkten och anfallsvinkel på vinge och stabbe korrekt ?
Eftersom jag var tvungen att åka hem kl 1700, fick jag inte med
så mycket bilder på modeller i luften.
För dig som inte är OT-flygare av friflygande modeller,
vill jag informera, att en sådan tävling är avslappnad och går
i lugnets tecken.
Ingen stress här inte, vilket i slutänden innebär, att dessa
tävlingar blir utdragna. Nu har jag ingen aning om, när tävlingen
var avslutad på lördagen.
Vädret var, som jag erfor, bra under sen lördageftermiddag och kväll,
så jag hoppas, allt gick planenligt att genomföra.
Här kommer jag att presentera bilder i mängd i ett par poster.
Jag börjar med den statiska bedömningen och lite allmänt.
Ni ser, vad det föreställer, så mina okunniga kommentarer
lämnar jag därhän.
Flyg med oss till Fedingshults Flygfält i den intensiva
försommargrönskan, där man skulle haft ögon känsliga för grönt,
som Barbro Hörberg sjöng om !
Onsdagen, i alla fall i södra Halland, bjöd på ett underbart
väder i alla avseenden. Ca 23 grader varmt, västlig vind 5 m/sek.
Vad kan jag begära mer, om jag är flygsugen ?
Livet handlar inte om att ha prylar eller att vara omätligt rik.
Det handlar om att få goda och positiva upplevelser.
Mig kostar det i regel bara lite möda.
Det är därför, jag är en aktiv modellflygare i mitt hjärta.
Alltså åkte vi ner med pick och pack till stranden, där vi
inte behövde trängas med mer än oss själva…
Väderläget var som ovan och vinden var lite dragen mot nord.
Troligtvis hade det varit perfekt på Segeltorpshanget vid
Hovs Hallar.
Men nu var vi här och det gick utmärkt att flyga.
Under eftermiddagen drog sig vinden mot väst och
minskade från 5 till ca 2 m/sek.
Enda malörten i bägaren var, att jag glömt min GoPro hemma.
Så alla bilder och all video har jag tagit med min Mobiuskamera.
Jag tog video och stillbilder. Flera stillbilder klippta ur videon,
vilket visar, vilken kvalitet denna lilla kamera kan prestera.
Jag gjorde ett bildspel, för jag tycker det kan vara lite
tråkigt att bara rada upp bilder. Lite rörelse gör det
intressantare.
En liten videosnutt blev det oxå.
Så har du inget för dig just nu så kolla det som finns här.
Det kan kanske ge dig en aning om, hur fint vi hade det.
Ett sätt att tillbringa eftermiddagen.
Växtligheten har verkligen fått fart efter regnskvättarna vi fick.
Tur inte huvudet följde med…
En modell, ett fint hang, laminär vind och sol.
Perfekt läge.
En ärrad modell och pilot.
Skuggan plockar blommor eller ?
Min eftermiddag vid stranden
…den stora världen. Alltså förbränd fotogen och härsken ricinolja.
De är ju två av de tre (fyra) beståndsdelarna i bränslet till en
modelldieselmotor. Normalt kör man på eter, ricinolja,
fotogen och med en eventuell tillsats av amylnitrat.
Då jag växte upp, var det diesel som gällde till våra linkärror.
Vi som sysslade med modellflyg på läroverket i Halmstad, kunde
lätt urskiljas från andra elever, då vi spred den härliga doften
av fotogen och i kläderna intorkad ricinolja.
Min goda lärarinna i fysik och kemi vid läroverket, fru Hellner,
betraktade alltid oss dieselmaskinister med en anstrykning av
misstänksamhet, ungefär som hon befarade, att vi plötsligt
skulle kunna flyga i luften…på grund av dofterna vi spred.
Jag minns, min moder frågade, varför min skinnjacka luktade
så märkligt och mitt svar var ju, att det är ett impregnerings-
medel för skinnet…
På den tiden var det enkelt att få tag i eter på alla apotek,
men idag är det svårare, dock inget jätteproblem.
Ljudet av en underkompad modelldiesel är oslagbart
då den jobbar.
Antagligen kommer bruket av modelldieslar att försvinna,
som ett resultat av minskad kunskap och den tekniska
utvecklingen av elflygeriet.
För jag tror, många tycker, att varför ska man klabba
med fotogen, eter och ricinolja, då det räcker med två
hål i väggen och en strömbrytare ?
Men du, som är gammal dieselanvändare, du förstår,
vad jag menar:
“Det är känslan att höra ljudet, att känna lukten och
uppleva vridmomentet i en diesel, i stället för en “skrika”
med glödstift!”
Jag är fullständigt övertygad om , att dieslar för
modeller kommer att överleva och ett fint tillfälle
att få se dieslar i aktion, det får du, om du tar dig
till Kungsbacka på lördag den 10. Juni där man har
ett meeting på Kungsbackaklubbens fält.
Vi ses bland fotogen- och eterångorna på lördag !
Det blir fint väder på lördag enligt yr.no.
Videon nedan på mekanikerns händer visualiserar begreppet:
Oily Hands !
…och så lite dieselflyg…
Jag är en mycket aktiv modellflygare, som tar till vara varje chans
för flygning.
Eftersom jag till 90% är segelflygare, vill jag ha N-NV vind för hangflyg
eller svag vind och solsken för mina termikmodeller.
Den modell jag flugit absolut mest, det är min gamla HyperAva från
Wladimir Models i Ukraina. Det är en modell, om rätt intrimmad,
som flyger sagolikt bra med absoluta topprestanda.
Jag inköpte den för 8 år sen hos Lennart/RC-Teknik och den är
still going stronger…efter 700 timmar i termik !
En modell man använder till den är avsedd för, det vill säga flygning,
kommer ju att slitas. Lite barskt vill jag säga, att de som har de blankaste
modellerna, det är de med minsta flugna modellerna…
Min erfarenhet är, att mycket av skadorna uppstår, då man på
marken förflyttar modellen. Exempelvis man kör fena och sidoroder
i garagedörrstolpen, man kan skada modellen under transporten i
bilen.
De flesta skador jag fått är vid landningar ute i naturen. Vid oplanerade
landningar i okänd terräng är det lätt att hamna i en spretig buske med
vassa taggar, som perforerar klädseln. Vad gör jag då ? Små hål tejpar
jag med klar tejp, större hål klär jag om med en bit Oralight.
Jag klär inte om en hel vinge för ett enda hål. Om jag tejpar ett hål i
vingen, påverkar det på intet sätt flygegenskaperna.
Annat som slits på min Ava efter 700 timmar i termiken är fastsättningen
av huven i kolfiberlaminat. Den åker ju av och på och efter ett par tusen
gånger, blir den sliten. Där har jag fått lägga på kolfiber, för att den
ska snäppa fast ordentligt. Dessutom har jag säkrat huven med en bit
persiennlina, så jag inte förlorar den, om den lossar.
Min motor, en gammal Mega har hängt med alla år. Jag bytte lager i den,
men det var troligtvis inte nödvändigt.
Vingfastsättningen med två M4 skruv slits också.
Skruvarna, jag använder, Polyamidskruvar från Staufenbiel/Horizon,
byter jag med jämna mellanrum.
Experter påstod, att plastskruvar inte håller…Ja, de har hållit för mig i mer än 8 år
utan att gå sönder.
Baldakinen som håller stabben, har jag slågit sönder, då jag stött emot min verkstadsdörr
och den har jag lappat ihop med kevlartråd och CA.
Sidoroder/höjdroderservo byter jag vid behov. Jag använder HK platta vingservo
med metallvxllåda. Lite tyngre, men de håller.
Bromsarna är fästa med speciell tejp med suverän vidhäftning, som jag fått tag i.
Dessutom har jag förspänt bromsarna med 0,3 mm pianotråd, så de hela
tiden strävar efter att hålla sig stängda. Servon för med sin arm upp bromsklaffarna,
vilket är ett mycket enkelt sätt att operera klaffen. Alltså servoarmen påverkar klaffens
insida direkt utan komplicerade linkage.
Alla de skador jag beskrivit, är inget, såvitt jag kan bedöma, vilket har negativt påverkat
de fina flygegenskaperna. Min HyperAva flyger precis så bra, som jag vill.
När mina vingar ser ut, som om det fått ett hagelskott och är fulltejpade, river jag av
klädseln, vilket är ett pillerijobb, då klädseln sitt riktigt hårt fast mot kolfibern
på spryglar och annat. Men med hjälp av ett blad till en mattkniv löser det sig med
hjälp av tålamod.
Då klädseln är väck, passar jag på att räta ut bakkanten och reparera dellaminerade spryglar.
Sen efter omklädsel blir Avan som ny och redo för nästa 700 timmar i termiken.
Skulle min kära HyperAva gå till de sälla jaktmarkerna har jag en helt ny Ava Pro,
som bara är provflugen och en annan fin 4-metersmodell som oxå är flygklar hängande
i min hangar.
Tja ovanstående lite av mina erfarenheter.
Ni ser, att D-boxen har varit i småsmulor och ny bit blivit inskarvad.
Klädseln säkrad med tejp mot D-boxen.
Här var det ett större hål i kläseln och då satte jag dit en ny bit Oralight.
Kolfiberbaldakinen som håller stabben har gått av. Lagades med kevlartråd och CA.
Biltemas tejp en räddare i nöden för modellflygaren.
Ibland kan bakkanten se ut som ett stormande hav.
Denna vingspets var i småsmulor, som ett krossat kexchoklad,
efter att modellen ramlade ner från en 15 hög gran
och naturligtvis landat på vingspetsen.
Bakkanten som är en bergochdalbana, rättar jag till, då jag har av klädseln.
Vingfastsättningen med sina två M4 plastskruvar. Jag har satt på skydd i mitten
för enligt lagen om allts dj-het slinter jag med skruvmejseln då jag spänner skruvarna
och då kör jag mejseln genom klädseln…Nu blir det inga skador.
Undersidan vingen efter ett otal landningar på gräs och i stubbåkrar.
Det värsta att landa i ? Det är nyss slagna ärtåkrar. Ser ut som piggsvin
och går igenom vilken vinge som helst.
En skadad och tillfälligt stabiliserad bakkant.
Den reparerade D-boxen. D-box kevlar/kolfiber finns hos
Wladimir i längder du önskar. Även RC-Teknik kan fixa D-boxar.
Har du smällt en Ava, kan du beställa i Ukraina precis den del,
eller den del av en del du behöver.
Ja, jag menar inte den egna fysiska kroppen, utan en glasfiberkropp
till en segelmodell.
Min Gillette hjulade på kanten nere vid Haväng vid Ravlunda och kroppen
knäcktes bakom vingen.
Brukar ju inte vara svårigheter att fixa till en bruten kropp, men i detta fall
var det svårt, då det var i stort sett omöjligt att komma åt insidan på
grund av modellens konstruktion.
Brotten var hyfsat snyggt, det vill säga inte alltför söndertrasat.
Detta faktum gjorde, att jag hade goda förhoppningar att lösa problemet.
Alltså blev det till att fundera, ty kruxet var: Hur får jag in kolfiber på insidan ?
Jag funderade på att göra en plugg i frigolit, använda en ballong och pressa väven mot
kroppens insida, eller använda en modifierad cykelslang för samma ändamål.
Jag förkastade allt ovanstående, för så här gjorde jag.
Först slipade jag insidan och tvättade med Biltemas aceton för att få bort eventuellt
släppmedel, så plasten skulle hugga ok.
Sen tog jag 10 mm breda kolfiberlister och klippte i ca 15 cm långa bitar.
Slipade listerna för att få bra yta och limmade listerna med CA på insidan
av den främre kroppshalvan. Det syns på bilden, hur det blev.
Listerna sticker ut som en bunt tulpaner ur den främre kroppshalvan, vilket
gjorde, att listerna kom att pressa mot insidan i den bakre kroppshalvan, då de skulle
sammanfogas
.Jag blandade till långsamthärdande, 24-timmars, epoxi och förtjockade
det en aning med microballonger. Sen penslade jag dels framdelen som redan var limmad
med plasten och jag blötte ner bakdelens insida med plasten. Dessutom la jag på epoxiplast
på kolfiberlisternas utsida, som skulle skjutas i bakkroppen. Det garanterade, att listerna
förankrades bra.
Alltnog, jag förde ihop kroppsdelarna och fixerade positionen, så det blev rakt.
En koll in kroppen visade, att kolfiberlisterna var väl inlimmade.
Allt fick stå i ett dygn och jag körde en slipning vid brottet, för att därefter spackla med
epoxispackel . Ny väntan och ny slipning. När det såg bra ut, lade jag på
två bitar kolfiberväv runt kroppens utsida, som jag blött med plast.
Kolfiberväven penslades fast och sen kom det viktigaste och det är att linda plast
runt skarven. Jag hade inga plastband, utan jag använde Biltemas eltejp.
Man börjar linda i ena ändan och man lindar hårt. Det som sker då, är att överflödig
epoxiplast flyttas framåt och kryper ut, då man kommer till andra änden.
Epoxiplast som sådant ger ingen styrka, utan det är laminatet, som ger styrkan.
Efter ett dygns härdning, av med tejpen och fram med våtslippappret.
Efter ett par slipningar och spacklingar var kroppen som ny. Man kan inte se
att den varit av efter målning med porfyllare, våtslipning och sen målning med
Biltemas hobbyfärg.
Japp, så här löste jag det och jag vet, det finns nog 1000 andra sätt att göra det,
men för mig var detta enkelt och det blev starkt.
Här kommer lite bilder hur jag gjorde:
Kolfiberlister inlimmade.
Limmade med Biltemas CA-lim + accelerator.
Delarna hopskjutna
…och fixerad i skarven med ett par droppa CA.
Efter 24 timmar slipning
Spackling med epoxispackel i skarv.
Slipning skarv och kropp före laminering med kolfiberväv.
Kolfiberväv lagd runt och lindat hårt med tejp för att fixera allt och få bort överflödig plast.
Resultatet efter avklädning av tejp.
Sedan ett antal spacklingar med epoxispackel och våtslipningar.
Det tycks ha…
…blivit till belåtenhet.
Efter sprutning med porfyllare och slipning…
…var det dags för ett par lager av Biltemas Hobbylack.
Så fin som nytt !
Denna våren, i likhet med förra, har varit osedvanligt kall
och framför allt torr.
Så kall att växtsäsongen är ca 20 dagar försenad. Vi har haft torka
i 2 år nu med stora nederbördsunderskott.
Jag kan erinra mig, vad en professor sa i tv för några år sen:
Vi kan förvänta oss massiva regn i Sverige och vi måste fysiskt
förbereda oss på det.
Vi ser ännu en gång…lita inte på de som kallar sig experter,
för framtiden är något, som bara kvällstidningsjournalister och
politiker kan förutsäga.
Nåväl, värme fick vi och jag tog mig till Slottsmöllan i Halmstad för att
förhoppningsvis kunna fotografera en forsärla.
Det lyckades inte, men jag hade glädjen att skymta den i alla fall på lite håll.
Annars kan ni se, hur lite vatten det finns i Nissan, som ju avvattnar ända
uppe från Småländska Höglandet och ner genom den halländska skogsbygden.
Det är torrt.
Såg jag fåglar ? Nej inget speciellt förutom en kungsfiskare, som flög över ån
och försvann upp i ett snår där den satt ofotograferbar.
Kungsfiskare finns lättfotograferade nere vid Lagan i Laholm.. Den allestädes
närvarande lilla flitiga sädesärlan trippade runt i sitt sökande efter föda till
sina ungar bland stenarna.
Även om jag inte fick plåtat det jag skulle, blev det en fin naturupplevelse.
Det är vackert att gå från centrum motströms Nissan. Alltid träffar man på något
oväntat, som förgyller tillvaron.
Häng med på min lilla expedition.
Jag hoppas nu bara på fint termik- eller hangflygväder och helgen ser ok ut.
Ganska tomt…
En fläkt av vår.
Dubbelärla
Jag har publicerat denna videosnutten tidigare, men den är
värd att se på igen.
Det ger dig en möjlighet att uppleva känslan att kunna flyga
sin modell under bra förhållande och förstå varför jag
aldrig tröttnar eller kan få nog av min hobby.
Hoppa ombord !
Trippen till Skåne är över för mig och mina modellflygkompisar
för denna gången .
För 15. gången träffades vi, för att utöva det vi vill mest, vilket är att flyga
våra modeller på något av hangen vid Österlen.
Inte hade vi de bästa väderutsikterna inför avresan, men det stoppar inte
oss, ty vi är entusiaster och hängivna.
Vi kunde förvänta vind, som i princip var 180 grader från fel håll…alltså
det hade varit bäst med sydväst, men vi kunde förvänta nordost.
Till all lycka finns det bra hang även för vindar från öster och det är
vid Ravlunda/Haväng och Kivik vid marknadsplatsen.
Flyga fick vi vårt lystmäte av alla dagarna. Ska vi klaga…det kunde varit
20 grader i stället för 13.
Förutom att flyga njöt vi intrycken av vacker natur och ett besök vid
Autoseum i Simrishamn satte lite guldkant på vår tillvaro.
En viktig sak då vi träffas, är ju den sociala samvaron, som befäster vår
samhörighet och vårt intresse för modellflyg.
Samvaron underlättas ju av, att vi bor samtliga hos Henry
på Österlens Gästhärbärge, vilket är, med förlov sagt, en anakronism
av 1960-talet på ett mycket trivsamt sätt.
Så redan nu ser vi, som betraktar oss som hängivna ridgerunners,
framåt mot 2018, då vi ånyo ska träffas för vår 16. årliga resa till
Skånehangen.
Här fladdrar lite av våra ögonblick från resan förbi. Flyg med !
Österlens Gästhärbärge
Boendet ett ombyggt ålderdomshem.
Lite makabert kan ju tyckas, att man byggde ett äldreboende
med kyrkogården som närmaste granne…
Priset för övernattning inklusive en fin fin frukostbuffé 350 kr.
Några av hangflygarnas bilar.
Rolf Maier, ordförande i Ållebergs ModellFlygKlubb har tagit bästa WIFI-platsen.
Det fina museet i Simrishamn. Kolla länken i min brödtext.
Bilarna i mycket fint skick.
Modellflygavdelningen.
Förr i tiden…
Instruktiva montrar som beskriver modellflyg under pionjärtiden.
Sigurd Isacssons produkter.
Röd flagg….stopp och belägg ! Vi hade gärna sett vi kunde flugit på skjutfältet, som vi brukar.
Men ibland har vi otur och fältet är avlyst för övningar
Stopp och belägg även för Karsten…
Han gjorde den något överraskande upptäckten,
att han glöm vingskruvarna hemma i lådan…
Så det blev till att improvisera och använda gummiband i stället.
Grabbarna börjar anlända till marknadsplatsen i Kivik.
Skärmflygaren som fattade tre felaktiga beslut denna dagen enligt
klippet från Ystad Allehanda:
Flög i hård vind. Landade på något olämplig plats. Tog fram en motorsåg.
Hoppas han fick till en uppgörelse med markägaren. Om det kom något gott ur detta ?
Tja lokalblaskan fick något att frossa i. En icke nyhet som lokalt blir en riktig newsflash.
En vy av hanget vid Kivik. Till höger syns hamnen och byn Kivik.
Några av våra bilar där vi flög.
Utsikt åt norr mot Ravlunda / Haväng.
Så här ser hanget ut vid Marknadsplatsen. Inte pjåkigt.
Dessutom goda landningsytor.
Hangets höjd ungefär 20-30 meter, vilket genererar plenty av power för hangflygaren.
En bäck har som kommer från grusåsen har skurit en Wadi-liknande skåra i den Österlenska myllan.
Eller varför inte en mini Great Canyon ?
Jag tröttnar aldrig på en vacker segelmodell.
En bra allroundmodell både för termik- och hangflyg
Vy mot norr med Haväng och Ravlunda.
Tiden går fort, när vi betänker dessa 15 som gått med vår flygning i Ystad.
Varför vi valde Ystad beror på i princip tre saker: Vi har bra hang inom
rimliga avstånd och vi har hittat ett bra och billigt boende hos Henry i
Glemmingebro, där han driver Österlens Gästhärbärge i en trivsam anda.
Det tredje man måste ta med i beräkningen är vädret. Den hittillsvarande
våren har varit usel, vad gäller hangvindar. Vi sköt fram hangträffen 14
dagar för att om möjligt få en bättre prognos. Men icke sa nicke.
Vi anlände på tisdagen med utsikter till nordostlig vind för hela veckan…
Vi kunde inte boka om boendet mer, utan det var bara att åka ner.
Då vi träffats, beslöt vi att åka till Ravlunda/Kivik, då det borde gå att
flyga på den vinden där. Framkomna till Ravlunda Skjutfält möttes
vi naturligtvis av skylten att fältet var avlyst för skjutning och det var
tillträdesförbud.
Men det stoppar inte modellflygarna, utan vi flög söder om fältet vid Haväng
och det fungerade bra med fina möjligheter att landa.
Vinden var ca 6-8 m/sek rakt på så flygningen var enkel. Första dagens
flygning var avklarad vid 1600-iden och vi åkte till boendet för att
installera oss.
Jag tog mycket bilder och kommer inte att kommentera de, om inte det finns
särskilda skäl. Troligtvis kommenterar jag senare, då jag får lite tid.
Här kommer några ögonblick från Haväng.
Det kommer mycket mer bilder så häng med !
Kalle glad…
Kolla Åke Junanders reservbil på taket…
Karsten och Rolf
Havängsdösen
Åke Junanders Apotekarnes Julmust Special.
Kolla hur hans skevroder står i vänstersvängen…och hur han håller nosen i horisonten med sidoroder…