Kategorier
Modellflyg teknik

LYFTKRAFT

är inte så enkelt att förklara, men

 

 denna datorsimuleringen kanske förklara en del, hur luften passerar förbi en profil i rörelse.

Att lägga märke till är var stagnationspunkten är. Alltså den plats undersidan där luften delar sig till ovansida och undersida. Kolla det blå strecket som är det främsta på undersidan. Luft från undersidan tillförs ovansidan och det blir ett energitillskott där som öka hastigheten. Vid denna höga anfallsvinkel flyttar sig stagnationspunkten längre bak. Just vid stagnationspunkten är det vindstilla, så en fluga kan promenera där.

Som ni lätt ser, så anländer luftpartiklarna på ovansidan till bakkanten mycket tidigare är undersidans luft. Därmed faller ju hela resonemanget om längre väg på ovansidan-glest mellan molekylerna-undertryck och uppåtsug, för det förutsätter, att luften som träffar nosen passerande över- och undersida, samtidigt möts vid bakkanten.

Här ser ni hur det fungerar. En vinge är en maskin som ändra riktningen och hastigheten på luften.

mats

Kategorier
Hangflyg modell

MODELLHANGFLYG DEL II

Hur det började, 70-talet.

 

 

 

 

 

 

 

Efter att man lärt sig flyga med sin  Cumulus på Hovs Hallar och
upplevt känslan, när man kastade ut sin modell över den 90 meter
höga kanten ut  i ovissheten, kände jag,  att jag ville gå vidare med en bättre modell.

En bättre modell var ju den typen av modell,  som Pär och Curt
flög med. Det innebar,  en modell med vingar  som hade en Epplerprofil.

Professor Eppler var en tysk aerodynamiker,  som hade skapat
en serie av profiler,  som var ämnade i första hand för flygande vingar.
Att de var konstruerade för flygande vingar i första hand,  innebar,
att de var tryckcentrumstabila. Om en vinge är tryckcentrumsstabi
l innebär det,  att lyftkraftsvektorn ligger kvar på samma ställe i
förhållande till kordan vid olika hastigheter och anfallsvinklar.
Detta uttryckt lite enkelt.

I Epplers serie fanns ett antal profiler,  som Pär ansåg borde
passa för snabbare hangmodeller. Den överväldigande majoriteten
av hangmodeller på hangtävling 1972 var av typen ”Drakar”.
De hade en tjock Clark-Y profil, som naturligtvis generade
mycket lyftkraft, men också mycket motstånd, eftersom
lyftkraften får man inte gratis, utan den måste betalas med
ökat luftmotstånd. Således stod dessa drakar nästan bara
mot vinden och stångade.

För att komma bort från detta experimenterade Pär med olika
Epplerprofiler. Relativt tidigt fastnade han för E180-E182,
vilka var de tunnaste profilerna.  Jämfört med Clark-Y profiler
hade Eppler 182 kanske bara 40 %  av tjockleken. Alla förstår
ju att detta kraftigt skulle påverka modellens hastighet.
Ty, man ska inte skapa mer lyftkraft,  än vad som behövs,
vilket Clark-Y profilen gjorde.

Vingarna vid denna tid byggde man konventionellt med
en webbad vingbalk och D-box i nosen, spryglar som satt
tätt och som klädsel användes 0.4 mm treskiktad finsk
björkplywood.

Kropparna byggdes efter konceptet ”Förlorad form”.
Det innebar,  att man formade frigolit till en kropp,
svepte in kroppen i GladPack för att inte epoxiplasten
skulle gå in i frigoliten. Därefter  virade vi om glasfiberväv,
som penslades med epoxiplast. Vad som återstod ,
var att man  köpte plastband, som förresten användes
av folk som knöt ihop de till något slags plastmattor.

Plastbanden virades om kroppen ganska hårt från nos
till stjärt. Det gjorde,  att plastbanden  hela tiden
pressande ut överflödig epoxiplast. När bandageringen
var klar,  fick kroppen  hänga och härda i minst 24 timmar.
Då härdningen var klar,  virades plastbanden av och hade
man då tur,  fanns det en stark epoxiekropp därunder.

Problemet var ju,  att kroppen var fylld med frigolit.
Ett uttag för en huv sågades upp och in i frigoliten
hälldes aceton eller thinner, som i ett nafs smälte bort
frigoliten. Vad som återstod var att med en pinne med
slippapper slipa till kroppens insida.

Så gjorde man kroppar då.

Redan tidigt 70-tal använde vi All Flying Stab, vilket var
överlägset vid intrimning av en modell. Hade man
fått anfallsvinkeln på vingen lite fel,  kunde man kompensera
med att trimma stabben. Om vi hade haft konventionellt
höjdstyrverk med höjdroder och stabbe, då hade,  om man
var tvungen,  att väsentligt trimma höjdrodret detta och
stabben legat och ”kivat”, vilket inneburit,  att den laminära
strömmningen hade störts vid bakre delan av stabben och höjdrodret.

Vi såg många modeller,  som flög nedtrimmade för att
få framdrift,  så kroppen såg ut att stå i en nerförsbacke.

Dessa utvecklade hangmodeller hade i regel en spännvidd
av 300 cm och vingarna var pilformade med rak bakant.
Varför vingarna var pilformade i framkanten var,  för att
få modellerna stabila i girplanet.Varje avvikelse från den
tänkta flygbanan kostade ju hastighet, vilket ju var allt det
handlade om,  när man tävlade.

Som jag skrivit tidigare,  använde vi 4 servo till en modell
med skev-, höjd- och sidoroder. Servo var på 70-talet inget
som man hade lådvis, utan man flyttade runt med de servon,
som följde radion.

Detta ställde stora krav på de mekaniska lösningarna.
Till exempel skevroderna hade endast ett servo.
Detta satt i regel placerat mitt i kroppen. Servon drog en
stötstång ut till en skevroderhävarm i vingen och sen vidare
till roderhornet. Det blir 5(  fem) punkter,  där kraften ska
överföras på var sida. Alltså ett servo skulle övervinna glapp
och friktion på 10 ställen……Det gällde att vara noggrann
och vi funderade ut olika lösningar för att minska glapp
och friktion. I dag hade man ju använt två servo ute i vingarna.

Jag var nog den förste i Sverige, som körde två servon i
vingarna, vilket ju innebar ett stor förbättring,  vad gäller
manövrerbarhet och agilitiet. Servon i vingarna hade fått
fullt genomslag ungefär 1978-1980. Det som satte fart
på utvecklingen med vingservon var, när Sanwa kom
med sina miniservon.

Ibland kopplade vi sidorodrets stötstång till skevroderservot.
Stackars servo som skulle dra tre roder.

Klaffar och bromsar förekom på 70-talet, då de modelle
r man flög med då, ofta var termikmodeller. Men efter
hand som hangmodellerna utvecklades,  försvann
klaffarna/bromsarna.

Min egen första riktiga hangkärra ritade jag och Pär.
Han tyckte väl,  jag behövde något,  som var lite snabbare.
Alltså konstruerade vi en modell med 300 cm spännvidd,
all flying tail och hela konstruktionen uppbyggd med
Divinycell som formmaterial både till kropp och vingar.

Vi byggde hemma i Pärs källare i Veinge på kvällarna
och hur många gånger jag körde fram och tillbaka dit,
kommer jag inte ihåg.

Kroppen formades  och kläddes med glasfiberväv och
epoxiplast. Vingarnas kärnor skars ut och ändspryglar
limmades på , så man kunde forma profilen.

Det skedde till en börja med med en fogsvans…..och sen finare
och finare verktyg. Att profilen stämde,  mätte man med en stållinjal,
som ju löpte på ändspryglarna.

Innan klädseln på vingarna limmades, vilket jag efter tjat på Pär
fick gjort med epoxiplast, installerades allt linkaget i vingarna
och vingfastsättningen. Plywooden på vingarna, 0,4 mm
treskikts björkply från Finland fixerades med plastpåsar fyllda med sand.

Sedan följde ett evigt putsande och filande, så att ytorna blev fina
Vad som återstod sen var ju  installation av radio och fastställande
av tyngdpunkt.

Profilen Pär valt till mina vingar,  var Eppler 178. Pär,  som samtidig
t med mig,  byggde en egen snabb modell hade naturligtvis valt
den ansett snabbaste profilen E182 och dessutom förtunnat den…

Både jag och Pär skulle provflyga våra modeller på Hovs Hallar
och det blev en otålig väntan på bra väder. Men till slut en lördag
var det dags i början av mars. Kolla av roder och Pär tog första
starten med min modell.

Den flög perfekt. Den var snabb, svängde bra och hade alla de
egenskaper,  vi siktat på. När jag flög den själv,  kändes det,
som att komma från T-Ford till en Formula 1 bil. Då modellen
accelererade ur svängarna,  hördes det härliga profilljudet från
vingarna, vilket sa, att nu går det undan.

När vi körde hem,  fick jag stränga förhållningsorder att hålla
modellen hel !

Det var ju så,  att Hovs Hallartävlingen skulle ju gå om en månad
och då skulle vi vara med.

Hur Pärs modell flög ?  Nja……..inte så där super. Det hade lite
egenheter i svängarna,  när den  belastades med ett många G.
Modellen ville snaprolla. Det var ett stort problem, för Pär kunde
ju inte utnyttja potentialen på kärran till fullo. Man ska tänka på ,
att en hangmodell som flyger på rakorna med 120 km/timman
och sen ska göra en sväng med mycket liten radie, utsätts kanske
för 10 G. Som alla vet måste vingen generera 10 gånger mer lyft då.
Är det då det minsta fel på profil, tyngdpunkt eller anfallsvinkel
går det åt pipan.

Dessutom,  vilket var det värsta för Pär, min modell gled förbi
hans modell på rakorna, trots han hade tunnare profil….

En liten olyckshändelse inträffade sen en kväll i Pärs källare
när vi limmat plywooden på vår vingar. Pär hade en stol i källaren,
som jag satt på, försett med med ganska små fötter på stolsbenen.
Jag lyckades, när jag flyttade min stol sätta ett stolsben på Pärs nya
fina vinge, som låg på golvet och stansa ut ett hål genom vingen
stort som en femkrona…….

Om Pär tyckte nåt om detta ???  Nja……..

Förresten,  vi glömde döpa min modell, men den kallades för en
“Pär Lundqvistare”  på tävlingarna, därför den bar hans konstruktionsideer.
Den som döpte den,  var en optiker från Landskrona vid namn Per Bergqvist
, som flög A15.

Premiärtävlingen 1975 på Hovs Hallar renderade mig en tredje plats
bland 47 deltagare. Klart man blev kaxig……..

Fortsättning följer. Då blir det också bilder från pionjärtiden.

Länk om professor Richard Eppler: http://www.uni-stuttgart.de/uni-kurier/uk94/personalia/p93.html

Läs om teorin bakom Epplers profiler: http://www.airfoils.com/eppler.pdf

Detta är min första riktiga hangkärra. 3 m spänvidd och byggd
enligt nedanstående. Färdig att tävla med våren 1975.
Modellen var prestandamässigt då överlägset det mesta, som
flög på hangen. Sen att jag inte alltid kunde utnyttja kapaciteten
på grund av bristande rutin,  gjorde väl att mina resultat
inte alltid låg bland de 3 bästa.

En tävling minns jag på Fjärås Bräcka vid Kungsbacka.
Vi flög 20 vändor och jag slog tvåan med 32 sekunder……..
Ser jag på modellen i dag, tycker jag den ser ut som ett
bombplan från 1934. Utvecklingen står aldrig still.
 

 

 

 

Kategorier
Flyghistoria

RYMD BALLONG

 

Resan till rymden med en väderballong 

Luke Geissbuhler och hans 7 år gamla son Max tog en väderballong,
en kamera, en takeawaybox och en I-Phone och sände ut på ett
rymdäventyr.

Luke bor i New York och är naturligtvis tekniskt intresserad.
Han arbetar inom media.

Hans rymdäventyr bestod av att köpa en väderballong ,utrusta
den med en hållare gjord av en foamkartong, där han hade en
GoPro Hero videokamera, som filmade i HD. I kartongen hade
han en I-Phone, som kontinuerligt sände GPS-koordinater till
hans egen mobil. Detta möjliggjorde,  att han kunde följa ballongens
resa genom lufthavet.

Hela utrustningen var försedd med en enkel fallskärm, som skulle se
till,  att utrustningen kom ner under kontrollerade former, efter att
ballongen spruckit. Efter hand som ballongen stiger, sjunker ju det
statiska trycket, vilket medför,  att ballongen utvidgas,  tills den brister.

Ballongen steg till mer än 30000 meter, där temperaturen var -60 grader C.
Ballongen utsattes för starka vindar,  som nådde  250 km/timman i hastighet.

Lukes och hans son Max ballong landade ca 50 km från den plats,
där den släpptes.

Hela flygningen varade i lite mer än 100 minuter.

Detta är väderballongen man använde. Här fylls den med helium.
Den fylldes ju bara delvis, eftersom den utvidgas efter hand som den stiger.

Detta är nyttolasten. Allt inlagt i en foambox! Innehållet är en kamera och en I-Phone.

Färdigt för takeoff.

 Fader och son efter att man hämtat rymdskeppet uppe i ett träd beläget 50 km från startplatsen.

 

 

Deras hemsida: http://www.brooklynspaceprogram.org/BSP/Home.html

 

Kategorier
Hangflyg modell

MODELLHANGFLYG

 

Hangflygning, hur började det för mig ?

 

 

 

 

 

 

I min modellflygforntid, alltså cirka 1972, vilket var det året,
då jag skaffade mig min första Fubatautrustning,  hade jag
ingen aning om,  att radioflygarna flög med segelmodeller på hang.


Jag visste vad hang var, för när man flög fullskalasegel i
Västergötland och man var illa ute med dålig höjd, kunde man
ligga och kana på hangen på något av de talrika västgötabergen.
Det gällde att flyga fram och tillbaka tills man fick indikationer
att en termikblåsa släppte framför hanget. Då drog man  iväg
till  blåsan och kurvade upp sig till säker höjd förhoppningsvis.

Men,  att man flög hang med radiostyrda modeller, det var
en överraskning för mig. Jag förstod,  att Pär Lundqvist och
Curt Lennå var intresserade hangflygare. Det blev ju belagt i
Pärs bok, Radioflygboken,  som just då kommit ut.


I Hökaklubbens regi avhölls varje år Hovs Hallartävlingen,
vilket var en välbesökt hangtävling. Tyvärr lades en av Sveriges
största tävlingar ner av Hökaklubben av obegripliga skäl.

Innan tävlingen lockade Pär med mig till Hovs Hallar,
när han och Curt skulle köra några träningspass. Jag minns
när vi åkte ner hur Johnny Johansson  i bilen sa så här:
” Segelkärrorna går fram och tillbaka på Hovet”. Jag tyckte det lät
magiskt på nåt sätt, när han beskrev flygandet.

Själv visste jag knappt,  hur det såg ut på Hovs Hallar,
mer än det jag sett skymta vid den obligatoriska utflykten
till Hallands Väderö med skolan.

Vi gick upp på högsta punkten, 90 m över havet, därför vinden
var nord med dragning på nordöst. Först ut, Pär med en
segelmodell av egen konstruktion byggt med kropp i glasfiber
och vingarna i sprygelkonstruktion klädda med 0.4 mm
treskikts plywood.

Spänvidden var 3 meter och modellen hade ett mycket
komplicerat system med hävarmar och stötstänger
för att kunna manövrera skevroder och klaffar. Märkligt att
det kunde fungera.

Vid denna tiden var det inte vanligt,  att man hade mer än 4 servo
Då gällde det att utnyttja de servon som fanns. Det innebar,
att ett servo fick dra två skevroder via stötstänger och hävarmar.
Tänk hur mycket glapp som kunde uppstå…….jämför med i dag.
Ett servo till varje roder eller yta.

Pärs modell var tung och snyggt. Modellen flög snabbt men hade
vissa otrevligheter för sig. När Pär svängde med lite belastning,
hade den en egenhet att vilka klippa och snaprolla. Varför den gjorde så ?
Who knows, men ska jag gissa, så låg tyngdpunkten för långt bak.
Fast det vågade man ju inte säga till Pär då..

Curt hade en märklig maskin. En före detta motorseglare med
en fruktansvärt full kropp. Den såg ut som en tilltrampad torsk.
Vingarna var nybyggda enligt Pärs koncept med Epplerprofil.
Eppler kan ni läsa om genom att googla. Curts modell hade av
någon anledning ett väldigt typiskt profilljud från vingarna.
När man kunde höra Curts vingar tjuta, då visste vi att det
gick fort. Curt blev nordisk mästare med denna osannolika maskin.

När jag satt och såg,  hur Pär och Curt flög på hanget,
blev jag mycket imponerad och sugen. Detta var jag tvungen
att pröva på. Pär tjatade och vi bestämde,  vi skulle dit igen
och då skulle jag ha med min Cumulus.

Dagen kom och min Cumulus var laddad. Vid den här tiden hade vi
Deac-DKZ-celler med en kapacitet på 400 mA……
Ska jag verkligen kasta ut modellen här,  frågade jag hangmästare Pär.
Han erbjöd sig frikostigt att ta starten för mig. Efter hans
intrimning fick jag, med svettiga händer styra min Cumulus.

När jag flög i det jämna fina lyftet på hanget tänkte på orden,
som Johnny sagt till mig i bilen om hur modellerna flyger fram
och tillbaka på Hovet…..ja, nu var det jag som flög fram och tillbaka.

Känslan var ganska svår att beskriva. Men jag vill säga en stark
känsla av frihet och att kunna utnyttja det lyft,  som skapas av
ett hinder och vinden. Efter detta var jag fast på hangflyget.

Sommaren fortgick på liknade sätt. Vi kunde vara ett tiotal
hangflygare med tillhörande damer och barn, som brukade
åka ner och flyga en heldag. De modeller de flesta  av oss flög
var ganska enkla. Det gjorde att man flög på visst sätt.
Eftersom vingprofilerna var tjocka hade våra modeller dålig
förmåga att flyga fort. Därför tävlade vi att trimma modellen,
så den stod mot vinden och sakta steg. Det gällde alltså,
att komma så högt som möjligt. Det var en avslappnat sätt att flyga.

Hade vi flugit länge och vi misstänkte att mottagareacken var slut,
hur gjorde vi då ? Jo naturligtvis improviserade vi.
Vi drog två kablar från bilbatteriet och eftersom dessa batterier vi
hade var av den gamla sorten med ovanliggande bryggningar av bly,
så kunde vi ta ut 6 Volt. Sen kopplade vi på mottagareacken helt brutalt.
Inga datorstyrda laddare, o fuzz. Bara rätt in med milliamperen !
När acken efter en stund började bli varm kopplade vi loss
Sen flög vi igen. Det enkla är det bästa !

Frekvensen vi flög på var 27 mz amplitudmodulerat.
Jag kan inte erinra mig,  att vi nånsin hade radioproblem, eller det
som nu kallas störningar.

Om vi smällde ? Självklart. Speciellt när vi skulle landa. För de som
varit på Hovs Hallar,  så vet dessa hur svårlandat där är.
Ofta körde man hem med en påse splitter och sen var det bara att
sätta sig och låta flitens lampa lysa i modellflygfabriken.
Det gällde att ha kärran klar om det skulle bli hangvind dan efter.

En episod som stannat i mitt huvud var,  när jag tappade antennen
till sändaren. Så här var det. Jag, Pär och Johnny stod ovanför fortet
på den lilla höjden. Pär hade gått ner och ställt sig just vid kanten där
det var lä och Johnny höll på och mekade men sin modell.
Jag stod på höjden och hade just slängt ut modellen som befann sig
ca 200 meter ut och 200 m upp. Min sändare var den gamla
Futabamodellen, där antennen skruvas  i ett antennfäste på ovansidan.
Man sticker ner antennen i en styrhylsa och skruvar dit den så den sitter låst.

När jag gjorde en oförsiktigt rörelse trillade till min oförställda
förvåning och fasa min antenn ner på marken. Inte bara trillade
den ner på marken, den gled vidare nedåt på den branta markens
nedbetade gräs och försvann in i enebuskbeståndet vid hangkanten.
Vad gör man ?

Eftersom jag var sändareamatör då och fortfarande är, tänkte
jag i 3 sekunder,  vad som kunde göras, allt under det att min
modell majestätiskt gled totalt ovetande,  att piloten inte hade
något antenn. Då kom jag på,  nästan det enda jag kunde göra.
Jag var tvungen att improvisera fram  något som hjälpligt kunde
fungera som antenn. Det enda av metall jag hade var, en nyckelknippa.

Den var en  stor nyckelknippa  och i denna knippa fanns en
Coka-Cola öppnare. Fram med knippan som en blixt. Sen anslöt
jag flasköppnaren och  nyckelringen till  antennuttaget å sändaren.
Så min antenn bestod av: En smal nyckel jag körde ner i  antennhålet
på sändaren, sen följde en ganska stor nyckelring och som kronan
på verket en Coca-Cola öppnare !

Total längd på den osannolika antennen ca  25 cm.

Om det fungerade ? Jo det gjorde det. Jag fick kontakt med
modellen och hankade mig in över land och lyckades landa
min klenod med klappande hjärta. Att detta fungerade,
kan skyllas på det faktum,  att dåtidens sändare hade ganska hög
uteffekt och att jag hade fri sikt till modellen.

Antennen lyckades jag efter viss akrobatik fiska upp ur enebuskarna.

Moralen  i denna historia får väl vara att inte glömma
Coka-Colaöppnaren, när du radioflyger….

 

Kategorier
Okategoriserade

GREAT PLANES REACTOR

provflögs på Höka i dag lördag.

 

Vi var  var ju några stycken på Höka , som gjorde det man brukar göra på ett modellflygfält, vi flög.

En av våra nya medlemmar, Magnus,  som kommer från om inte mörkaste Småland så i alla fall från Gisvaled,  flög med sin Corsair och sin nya Reactor från Great Planes.

Ove körde några starter med sin lilla aerobatmodell. Jag provflög min Blå Fenix efter att ha rättat till uselt  byggda vingar och efter att ha klätt om dem med ny Oralite. De funkade utan problem. Dock var tyngdpunkten aningen för långt fram, vilket gjorde att modellen flög uselt. Det var lätt tilrättat genom att flytta acken bakåt. Att ha tyngdpunkten rätt är avgörande, hur  modellen kommer att  bete sig.

När jag landade från sydväst,  eftersom det var nordostlig vind,  gjorde jag en oavsiktlig  touch-and-go på jordlinan i kraftledningen……..felbedömning av avstånd.  Modellen oskadad.

Vinden var ca 2-4 m/sek och solen sken, så vad kan man mer begära när man flyger ?

Pics:

Magnus med sin Reactor från Great Planes.

Snygg modell för sitt ändamål, 3-D-flygning.

Hmmm, undrar var Great Planes får byggt sina modeller….kan det var Kina eller Filipinerna? Undrar,  hur mycket de , som sitter där och bygger våra modeller, har betalt ?

Klar för start. men det visade sig att motorn cuttade. Kanske det hjälper att byta reglage eller att programmera om det…..

Ove stoppar in sin LiPo i kroppen.

Ove startar.

En liten aerobatisk modell.

Kan det vara enklare ?

En välkänd skorsten.

Föreställ er,  att man hade haft en modell som ovan med sig på ett meeting 1975……..de andra piloterna hade väl trott,  man kom från en av de yttre planeterna

Ove och Frank

 

Mats

Kategorier
Modellflyg teknik

DEAN KONTAKTER

 

kan var luriga…..

 

efter en längre tids användning. Jag märkte,  när jag flugit häromdan, att min mottagare indikerade strömavbrott. När jag kollade Deankontakterna mellan LiPo och reglage, såg jag att tungan på kontakten,  som pressar kontaktblecken mot varandra hade tappat sin spänst. När jag rörde lite på blecken,  kunde jag provocera fram glappkontakt.

Åtgärden från mig blev att byta kontakterna. När jag kollade,  funkade allt ok. Man kan tänka sig att kröka tillbaka blecken,  om de tappat sin böjning, men varför chansa ?

Här kommer bilder:

Deankontakter. Till vänster hona, till höger hane.

Här syns fjädrarna på hanblecket. Efter en längre tids användning, kan de tappa spänsten och därmed orsaka glappkontakt.

Så här ska fjädrarna vara i förhållande till kontaktblecken.

 

Det skadar alltså inte att kolla skarvdonen, om man flyger mycket.

Deankontakter kan du köpa här. Om du nu inte köper hos HobbyKing……

http://www.kullagergrossisten.se/product_info.php?cPath=162&products_id=532

mats

Kategorier
Nostalgoteket

US ARMY JEEP

 

denna blogg handlar ju vissserligen om flygning men………

 

 man kan  ju inte vara en petimeter eller puritan… därför vill visa en bekants Jeep. Denna modell på jeep är ju välkänd,  för de som sett en dokumentär om andra världskriget, där amerikanska fordon och trupper är inblandade.

Jeep, som är en förenklad omskrivning av fordonets projektnamn, vilket ju var  GP.   GP  betyder General Porouse. Uttrycket beskriver vad bilen ska användas till , vilket avser ett fordon för allmänt militärt bruk.

En fordonsintresserad person jag känner, visade mig sin ögonsten idag. Den var mycket imponerade att se. Mats, som han heter   var mycket stolt över sitt jobb. Han berättade, att han köpte Jeepen 2003 och han sen dess lagt 3000 timmar i eget arbete på sin jeep.

 Allt är genomgånget och i skick som nytt, dock utan att patinan på bilen blivit fördärvad. Man kan fortfarande se,  att det är en Jeep från 1944.

I pengar har han investerat 200000 kr inklusive inköpet av bilen, som inhandlades i Norge. Alla tillbehör är original. Inget nytillverkat. Exempelvis är förbandslådan exakt enligt originalet med alla tillbehör förseglade och orörda.

Motorn, växellåda, fördelingslåda och resten av drivlinan är totalrenoverade. Motorn en 4-cylindrig sidventilare.

Jag ställde en hädisk fråga till Mats:

” Vad gör du nu, när allt är klart “?  Svaret kom prompt: “Jag har köpt två original släpvagnar och de ska renoveras” !

Jag borde förstått att jag skulle få ett sådant svar…..

Lite pics:

En nyrenoverad Jeep tillverkad 1944.  US Armystjärnan på huven var ditsatt,  för att eget flyg skulle kunna identifiera fordonet. Å andra sidan fanns det i utrustningen på en Jeep ett  kanvasstycke, som kunde vikas fram över huven och dölja stjärnan för fienden.

Instrumenteringen bestående av hastighetsmätare graderad i miles, oljetryck, kylvattentemperatur, bensinmätare och en amperemeter. Ovanför två instrumenbelysningar.

 

Två exemplar av US Army bensindunkar. Den till vänster renoverad, den till höger i originalskick. Den högra ska borstas ren och impregneras, sen ska den sättas på bilen. En sådan dunk rymmer knappt 20 liter eller en kubikfot bensisn.

Under motorhuven sitten smörjsprutan för fordonsfett.

Sidventilaren. 6 volts batter av gamla modellen. Bortanför batteriet sitter laddningsregulatorn till generatorn. Rejäl don ! Minns hur stor regulatorn var till en Amazon med B18 motor, som satt monterad på torpedens högra sida…..

Snyggt och iordning. Bensinpump som på en gammal Volvo med möjlighet att pumpa fram bränsle för hand. Tändstiften rätt ner i toppen som det ska vara på en klassisk sidventilare.

Baktill mot brandväggen sitter luftrenaren. En riktig luftrenare med oljefylld cyklon. Dvs ingående luft går igenom  den uppskummade oljedimman innan den går till förgasaren.

 

 

Förarplatsen. Starten sköter man med foten med den brytaren som syns mellan växelspak och gaspedal. Det finns inge nyckel, utan man har en strömställare  i stället.  Den syns längst till höger på instrumentbrädan. Till höger om växelspaken sitter spakarna för inkoppling av 4-hjulsdrift och hög- eller lågväxel.

Förarens handeldvapen sitter i hållaren ovanför ratten. Vapnet är en  M1Garand .30.06. Länk: http://sv.wikipedia.org/wiki/M1_Garand

Jeepen i all sin glans och sken…Ja, däcken är originalmönstrade och vindrutetorkarna kör man manuellt för hand med en spak. Allt för enkelheten.

Den finns oändligt att läsa om detta fordon på nätet. Men jag lägger en länk med lite fakta:

http://en.wikipedia.org/wiki/Willys_MB

mats

Kategorier
Modeller värda att se på

MODELLER OCH MOTORER

 

Jag  hälsade på Lennart i Hökaklubben i ett ärende häromdan.

 

För några dar sen,  hälsade jag på Lennart i vår förening Hökaklubben.

Lennart,  som varit medlem hos oss i 3-4 år och därvid presenterat sig som mycket duktig  på motorer och teknik. Det gäller både 2- och 4-taktsmotorer.

Lennart har varit verksam som mek och motorbyggare i racingbranschen i hela sitt liv. Jag har träffat två människor i mitt liv,  som har breda och djupa  kunskaper om motorer och mekanik, något som de visat  genom egenbyggda motorer.  En är Lennart, den andre är Anders Malmberg. 

Lennat berättade att inte hade modellflugit på 50 år, när han nu återupptog modellflyghobbyn. Under de åren han hållit på,  har han satsat på modeller av den större sorten. Hans hangar är full. 

Inte bara har han fina modeller utan också fina motorer av större storlek för flyg. De flesta ha han byggt om och förbättrat vad gäller funktion och kvalitet. Är man perfektionist så är man. 

Vi gick runt och Lennart visade modeller och motorer. Här fanns lite av varje. Både single och twinengine. 

Jag tog lite  bilder och här kommer ett axplock:

Främre sitsen i Lennarts Sk 12.

Instrumentbrädan i Mothen. Detaljrik. Instrument från vänster över: hastighetsmätare i knop, turn-and-bank-indicator,  varvräknare, under från vänster följer höjdmätare och kompass. Reglagen som syns, förgasarförvärmning, mixture och throttle.

Spinnfenan på Sk 12, eller som den heter civilt, De Havilland Tiger Moth. Spinnfenan/luftledaren , installerades för att underlätta urgång ur spin. Om man inte företog rätt åtgärder i samband med en spin, kunde piloten råka i svårigheter. Eftersom Mothen var ett mycket vanlig plan för nybörjaren inträffade incidenter. Genom att montera spinfenan/luftledaren underlättades urgång ur spin betydligt.

En Monocoupe .  Länk:

http://en.wikipedia.org/wiki/Monocoupe_90

Boeing PT-22, som var en avancerad trainer från 30-talet i USA.

Länk: http://en.wikipedia.org/wiki/PT-22_Recruit

Stället på PT-22

Hjulen försedda med bromsar

En PA-18 Super Cub modell större.

Ventilen för bränslet  från tanken på en Moth, som ju är placerad mellan de övre vingarna. Till högers syn dräneringskranen på vattenavskiljaren,   som man använder innan flygning, för att dränera bort eventuellt vatten i bränslet

En Dc-3 som ju flugits och flygs fortfarande. Produktionen startade mitten av 30-talet. Intressant med denna modellen är att motorerna, för de få plats under Naca-kåpan är byggda med cylindern parallellt med vevaxeln……En väldigt klurig mekanisk lösning.

Bellanca…? Citabria……eller..? Stor är den i alla fall.

Modifierad motor av Lennart.

Ett sätt att lösa fjädringen på huvudstället med O-ring och rör löpande i varandra.

Motor för PT-22.

Saito, snyggt bygge och bra presterande.

De Havilland Tiger Moth. Målad i F5:s, Krigsflygskolan i Ljungbyheds, färger. Modellen civilregistrerad med beteckningen SE-CWG

Denna katt vaktar hemma hos Lennart ! Namnet ? Tyson ! Kolla hans tandgarnityr !

 

Samtliga bilder (c) Copyright hangflygning.se

 

mats

 

 

Kategorier
Okategoriserade

DET PERFEKTA VÄDRET

 

 

 

för modellflyg rådde i dag måndag på Höka.

 

 Unos 35:a på finalen med perfekt ansättning och alfa. Kan inte bli bättre !

Jag körde ner vid 1030 för att få mig en tur med  min Ava,  Med mig hade jag min nya HD actioncam av fabrikatet GoPro.

Min Ava som är en suverän bärare av kamerautrustning. Finns det något stabilare ?

Det var noll vind och solen sken, vilket är en hyfsad indikator för termik. Det fanns också bra termik, så att hålla sig uppe var en piece of cake.

Bernhard flygande sin Cub noggrant övervakat av den allerstädes närvarade kråkan.

 

 

Bernhards Cub ruling the sky

Bernhard flög med sin lilla Cub, som han fått ordning på. Jag tycker han har lärt sig bra nu. Får han bara i 15 gram bly i nosen, kommer modellen att flyga ändå bättre.

Bernhard sveper i väg sin Cub.

Cuben mot Pilkington

Min Ava försåg jag med min videokamera,  som jag tidigare sagt och jag flög en timma med kameran påslagen. Det ska bli synnerligen spännande att se resultatet. När jag redigerat och editerat filmen,  kommer det en länk här. Eftersom väderläget var så stabilt utan vind, bör resultatet, om jag inte fipplat med kameran,   ha blivit bra.

Sven dök upp med helikoptar,  som han skulle ställa in. Uno kom ner med sina impellermodeller och flög,  när jag var där,  med sin J35 Draken. Ett imponerande flygplan, då det har  princip samma rörelser i luften, goda och dåliga, som originalet har.

Uno skjuter i väg sin J35 Draken.

 

 

Draken visar magen..

 

 

Passering i planflykt 1.

 

Passering i planflykt 2.

Sväng med G-belastning

Lowpass.

En Draken och ett styck stolpe

Finalen med efterhand ökande Alfa.

Uno landade två gånger för säkerhets skull…..

Två nya flygare kom, gjorde en kort flygning och satte modellen i asfalten. Uno taláde med gossarna och visade våra flygregler.

Två nya medlemmar? som gorde en något vådlig flygning….

Senare kom Thommy,  som flög med Uno. Fast jag tycker,  Thommys modell är lite för snabb för honom……..

Men allt som allt en suverän eftermiddag. Det är såna här dagar, man kommer på,  hur bra det är,  att vara pensionär….

Allt bildmaterial (c) Copyright hangflygning.se

mats

Kategorier
Kuriösa modellflyghistorier

DET SISTA KAPITLET I HISTORIEN…..

 

om min bortflugna Ava i Hyltebruk 2007 skrevs i dag.

 

Som jag tidigare har beskrivit, flög ju min 3 m Ava bort för mig över skogarna i Hyltebruk, när jag en fin sommardag med knalltermik  besökte Björn och Daniel.

I korthet skedde följande: När jag med aktiverad aerodynamisk broms tryckte bort höjd,  fick jag en kraftig pitchup, som sled bort nosen med motor, reglage och LiPo. Modellen hittades efter tre dagar,  men drivlinan och nosen betraktade jag , som förlorad i de djupa skogarna.

Men det osannolika inträffade. Under ett av sina strövtåg i skogen utanför hemmet,  hittade Daniel minförsvunna  nos med innehåll !

Enligt Daniel , låg nosen jämte några tilhörigheter till de skogsarbetare , som höll på med avverkning. De tyder kanske på , att skogsarbetarna hittade nosen under sitt arbete och la den ihop med sin utrustning.

Tänk efter, att man just nu skulle avverka, att de hittade nosen i undervegetationen och att Daniel just denna dag var ute i skogen för att plåta älgar !

Daniel med min återfunna nos ! Än en gån Daniel, tack !

Detta är en kedja av nästan otroliga sannolikheter,  som tillsammans ska ha  giltighet och det gynnsammaste utfallet. Men det var det, som skedde och på Höka i dag,  fick jag den delen tillbaka, som saknades efter det olycksaliga haveriet, så att min Ava var helt återbördad.

Så här den ut,  när kom hem. Inga synliga skador, trots den ramlat  300 meter i fritt fall.

När jag kom hem,  testade jag min Megamotor och den gick utan problem, men jag ska byta lager i båda ändarna. Reglaget har inga synliga skador och jag har noga gjort  det rent . Reglaget var ett TMM  Pro. När det torkat ut,  ska jag testa det. Den fällbara proppen och spinnern var ok. Allt detta efter 4 år i naturen !

Spinnern och den fällbara propellern. Inget skadat utan allt i skick som nytt efter rengöring.

 Att min nos kom tillbaka, känns ungefär lika sannolikt som att vinna en miljon på lotto…..

Sån här tur har man väl bara en gång, men upphittandet av min Arrow nere vid Hovs Hallar,  var inte dåligt det heller. 

 Så låt aldrig hoppet fara !

Allt bildmaterial (c) Copyright hangflygning.se

mats

Kategorier
Video

LÄNKAR TILL FILMER PÅ VIMEO OCH YOUTUBE

 

lägger jag inte upp här på min blogg.

 

De enda länkar jag skriver in är länkar till mina egentagna filmer, eller i undantagsfall länkar till särskilda områden.

Det är ju ingen mening att fylla på med länkar, eftersom det är så lätt att söka efter det man vill ha på respektive site.

mats

Kategorier
Okategoriserade

NORDLIG VIND PÅ SÖNDAG

 

har yr.no lovat i sin prognos.

 

 Kinetic 400

Det låter härligt, för då kan vi dra till Hovs Hallar och flyga hang. Man har visserligen bara lovat svag vind, men min erfarenhet säger mig att håller riktningen, kan vi förvänta 3-4 m/sek och det är perfekt.

Så Björn, Blomman, Daniel, Roger och alla andra som är sugna på lite snabb flygning, sikta på  Hovet på söndag !

Kolla vilka som flyger och har sina bilar på parkeringen här:

 http://www.hovshallar.com/webcam.html

Här kan ni ringa och kolla vinden i realtid från en oss skärmflygare tillhörig väderstation på Hovet   0761397456.

Samtalet kostar som ett vanligt samtal. Rösten säger vindhastighet i snitt sista minuterna, vindriktning, byvind och temp.

mats

         . :

Kategorier
Kuriösa modellflyghistorier Nostalgoteket

DRABANTEN

 

Modellen som var en verklig följeslagare

 

 

 

 

I begynnelsen av vårt Rc-flygande höll vi till nere på Ösarp. Som jag tidigare skrivit,
vad det snarare regel än undantag, att man skulle flyga oavsett de faktiska förhållandena.

Denna lilla sedelärande berättelse, som jag har skrivit om för längesen och den tål
att berättas igen,  beskriver den totala hängivenheten och uthålligheten ,
som härskar hos en sann modellflygare. Han lät inte realiteterna besegra sig i första taget.

Tiden var 1973 på våren. Någon som minns ? Vi var som nyutsläppta kor på bete,
tagande varje chans att flyga i vårvädret efter att ha suttit hemma och byggt och
suktat under vintern.

En av de ivrigaste var en gosse, som vi kan kalla Mulle. Han var i 30-årsåldern och
närde ett brinnande intresse för modellflyg. Efter att ha byggt en enkel nybörjarmodell
och lärt sig flyga under Pär L överinseende, hade han beslutat bygga en model
konstruerad av Pär, som hette Drabant. Ett sedermera mycket passande namn, kom vi på.
Drabant var en midvingad modell med vackra linjer. Motor skulle var en .40.
Modellen styrdes med höjd, sida, skev och throttel. Stället var noshjul- huvudställ.

Pär Lundqvists konstruktion med det för Mulle passande namnet Drabant.

Nåväl, Mulle kom ut med sin Drabant, meklåda och sina Multiplexradio för
att begå provflygningen. Alla pelikanerna  (med vilket man avser icke flygande,
nyfikna åskådare
)  skockades runt Mulles fina kärra. Modellen var mycket fin.

Snyggt sprutad i blått och vitt så den glänste i vårsolen.

Pelikankommentarerna haglade över Mulle, som sittande på huk monterade vingen
, tankade upp och gjorde sig klar. Vädret var perfekt denna sena aprildag.
Lite vind, god temperatur och solsken. Alltså idealiskt för en testflygning.
Pelikanerna hetsade den stackars Mulle,  att han skulle snabba på och få
upp modellen, men Mulle tog det lugnt. Kanske för att reta pelikanerna.

Till slut satte han på glödstiftsklämman och slog igång Os .40:an
Han ställde in nålen, på gränsen till fyrtakt med hög nos, vilket säkerställde
bränsleförsörjningen i luften. Pelikanerna stod jämte banan och trampade
otåligt med fötterna i väntan på provflygningen ungefär som i en systembolagskö
inför midsommar.

 Mulle  drog på lite gas, taxade med modellen upp och ner på banan,
för att ser hur den betedde sig. Allt gick bra och så var det klart för takeoff
för Mulles nybyggda Drabant. Spänningen hos pelikanerna var olidlig,
då alla väntade på det förlösande ljudet av en en Os.40 på fullgas nerför banan.

Mulle kollade att det var fritt och ställde upp för start. Inga andra plan i luften,
så nu gällde det. Mulle gav full gas, modellen accelererade nerför strippen och
med god fartmarginal gav Mulle höjdroder. Man kunde nästan höra en knappnål
falla bland pelikanerna, så förtätad var stämningen.

Då, då inträffade katastrofen…..Drabantens  högervinge hängde ner lite
och sekunden efter rollade modellen från 5 m höjd  med fullt spett åt höger
ner i backen. Tystnaden var monumental och dånande  bland pelikanerna.
Man vågade inte säga nåt,  för man antog,  att Mulle just nu inte var upplagd f
ör diskussioner. Det enda som hördes,  var lärkornas idoga och våryra spelande
över det Sydhalländska jordbrukslandskapet.

Med hängande huvud och en plastpåse i handen gick Mulle ut sin sin modell,
som låg precis på gränsen mellan strippen och en nysådd vall. Ni vet hur en modell,
som är  kletig av ricinolja ser ut, när den smällt i en nysådd  dammig och  jordig åker ?
Det är inte vackert. Mulle låg på knä i åkern och plockade balsabitar, för vi hade lär
t av Pär, att vi alltid skulle plocka med alla bitar hem, då det är lättare att laga än att bygga nytt.

 När den olycklige piloten kom tillbaka, var ju spänningen bland pelikanerna så
förtätad, att luften hade kunnat skäras med kniv. Alla pelikanerna var nyfikna,
men ingen vågade tänka tanken att fråga Mulle, hur det gått, för Mulle var en
barsk herre. När piloten kom,  blev pelikanerna förlösta från sina dilemman,
genom Mulles kommentar, bärande en plastkasse med balsasplitter och med soppa
droppande ur kassen från den nästan fulla tanken, som lät exakt så här: 

 ”Skitet åkte i backen men den lagar jag lätt”.

  Mulle sa inget om någon orsak till haveriet, men pelikanerna hade ju naturligtvis
redan rett ut hela olyckan och dess orsak. Det brukar ju vara så, att står man
jämte och inte flyger, då flyger man ju bäst.

Mulle lastade in sin,  till byggsats reducerade modell i sin Volvo 145 och for
hem till barn och blomma. 

Verksamheten nere på fältet återgick sakta till den normala, vilket innebar
, att man körde sin motor, tankade i/tankade ur allt i väntan på att Pär skulle
komma och tjänstgöra som flyglärare.

Nåväl, nästa helg, då det som vanligt var flygning, gick vi runt och väntade på Mulle.
Han hade ju sagt, att modellen var lätt att laga…..Jag minns jag flög med en
ny segelmodell, en Cumulus, som var synnerligen elegant och dyr.
 leende med
aningen av en anstrykning av stolthet och vill jag säga, lite trots.
Modellen är om möjligt ännu finare, än när han kom första gången.
Det var nylagad, nyspacklad, nyslipad och nysprutad. Den var som ny.

Mulle monterade vingen, tankade och kollade motorn. Den gick perfekt.
Sen räckviddstest på banan genom att köra 100 meter bort och tillbaka
Denna lördagen var vi inte så många på fältet och vi som var där, flög med
våra egna modeller. Det gjorde,  att Mulle i lugn och ro skulle kunna provflyga igen.

 Således fram med gasspaken på Multiplexen, håll kursen mot Lagan och ge höjdroder. 

“Volare”,  jublade väl Mulle när Drabanten steg upp i lufthavet. I alla fall i två sekunder tills…..
.ljudet av Os-motorn på fullgas höggs plötsligt av. Det blev dödstyst och det
enda vi som flög hörde, var väl valda och lite undertryckta svordomar från piloten.
Vi frågade naturligtvis inte, vad som hänt, för det syntes. Mulle tog en ny plastpåse
och begav sig ut i den jordiga åkern, för att plocka ihop splittret. På vägen till sin bil sa han,
att Drabanten hade betett sig likadant som första gången. Roll ner i marken med 100 km/timmen.
Plastpåsen han hade med sig och det är jag nästan säker på,  hade texten “Allt för trädgården”……

Vi som var där, undrade om Mulle skulle försöka en tredje gång….
.Hade han energi att för en tredje gång väcka liv i Drabanten ?

Jodå, Mulle dök en tid senare upp med sin följeslagare  i Volvon.
Ut med modellen, meklådan och radion.

Modellen var, kan man säga inte lika fint lagad som sist. Den var väl mera ihopsatt,
så den skulle funka. Men tanke på hur modellen såg ut efter krasch två, då man
i stort sett skulle kunnat passera delarna genom en servettring utan svårighet
.Lackeringen var inte sprutad, utan den var penselmålad. Men, men den såg inte illa ut.
Mulle sa till oss,  att han monterat ut radion och kollat allt,  så den funkar .
Så ingen skugga skulle falla på Multiplexen, som vid denna tid var en statusradio
bland modellflygarna.

Vi andra fick ju ner våra modeller snabbt och ställde oss vid sprutflygarens
bod ivrigt och något diskret spanande mot Mulles görande och låtande 30 meter bort.
Den vanliga proceduren tog vid. Tanka, sätta på vingen och jag minns,
han hade 8 mm stålskruvar till vingen…, på med klämman och starta motorn.
Motorn lät lite konstigt för ljuddämparen till Os motorn hade spruckit lite vid haveri nummer 2.

Mulle taxade längs banan, testade räckvidd och motor och ställde upp för start
för tredje gången mot Lagan. Vi som stod vid boden, var vi förväntansfulla ?
Det var ett understatement ! Något skulle hända, det var bara så,  då denna D
rabant var inblandad och dess pilot Mulle.

Alltnog,  Mulle gav fullgas och Drabanten studsade ystert iväg på den knöliga
strippen riktning Lagan för tredje gången. Vi vågade knappt andas och önskade
att måtte det gå bra för Mulle och hans Drabant !

Men, för tredje gången drabbade det oblida ödet Mulle. Hans Drabant steg till
fem meter och rollade med fullt fart åt höger ner i banan. Ni vet, hur det låter,
när en motor går från full gas till stillastående på bråkdelen av en sekund.
Ljudet klipps av som med en sax !

Vad övrigt var, var tystnad. Till och med lärkorna i skyn flämtade väl till och
drog efter andan,  innan deras intensiva spelande kom igång igen.

Vi gick ut till modellen tillsammans med Mulle. Det såg inte roligt ut.
Fast modellen var inte  helt smälld. Vingen visserligen knäckt och kroppen
av bruten på två ställen,  men radion funkade när Mulle provade.
För att muntra upp Mulle så sa en av oss:

” Du Mulle, noshjulet är ju i alla fall helt”!  Alla pelikanerna nickade instämmande
och mumlade ett mantra att noshjulet var ju helt för att på något sätt muntra upp Mulle.
Det renderade dock en ganska mörk blick från piloten.

Till sist var där en modig individ, som lät åskan slå ner från en molnfri himmel
på den stackas Mulle:

 ”Du Mulle, går egentligen skrevroderna på rätt håll ”?   Sa han med en röst,
som var len och återhållsam som en telemarketingförsäljare..

Alla flämtade till. Så kan det ju inte vara !  Denna sanning är för brutal.
Mulle testade skeven och jag tror han körde skeven i 3 minuter fram och tillbaka,
bara för att övertyga sig,  att han inte såg syne.

Jo,  det var så, skeven gick på fel håll, vilket förklarade Drabantens beteende vid starten.

Nu kunde alla, pelikaner, modellflygare och kanske Mulle andas ut
, för mysteriet var löst med modellen,  som levde ett eget liv och ville rolla ner
i marken efter  starten utan anledning.

 Mulle sa,  han skulle laga sin Drabant, men  det lät inte riktigt helt övertygande
och vi såg den aldrig mer igen.

I stället kom han ner med en motorseglare han byggt,  som inte kunde svänga

till vänster, men det är en annan historia.

Som alla vet,  betyder ju  Drabant = Följeslagare och det var det,  Mulles modell var till honom…..

 

Kategorier
Flyghistoria Nostalgoteket

HUR DET BÖRJADE

 

Förr i tiden….

 

 när det gäller modellflyg, då kunde vad som helst inträffa. Vilket det också gjorde.

 I början av 70-talet flög vi RC-pionjärer nere i trakten av Ösarp vid Snapparp nära Lagan.

Fältet var en strip,  som användes av en sprutflygare. Planet han flög, var det vanliga man använde vid besprutning,  en Piper Pawnee. Pawneen var ett lågvingat plan,  med en vinge som generade mycket lyft,  därtill stöttad av en 6-cylindrig Continental motor på 250 hk. Framför pilotens frontruta satt en wirekniv,  som skulle klippa av kraft- och telefonledningar när man var riktigt lågt. Piloten, som var en liten tjock man, han var en djäkel på att flyga. Han bodde själv i något,  som liknade en Friggebod vid en märgelhåla.

Det som var bra  med , att vi hade  en sprutflygare på fältet,  var att man kunde tigga till sig garanterat giftigt och effektivt ogräsmedel….aldrig var mina plattor i trädgården så rena från ogräs som då……

 Vid sprutflygarens bod fanns en damm och över denna damm gick en telefontråd. Mera om tråden senare.

Fältet var ca 40 m brett och 600 m långt. Vid banans  slut fanns en banändemask i form av höga träd och just bortom träden fanns Lagan.En dag när han skulle ut och spruta och hade fyllt sin glasfibertank med bekämpningsmedel, hände nåt otrevligt. Vevaxeln i motorn gick i brast,  just när han hade lättat. Piloten var rutinerad och insåg, att han satt i ett plan utan motor och  att han måste agera. Således nödsläppte han tanken med giftet, som hamnade i Lagan och försökte ta sig över masken med träd. Tyvärr var farten för låg, planet slog i träden och kraschade i Lagan. Piloten var oskadd och lyckades ta sig ut.Planet sjönk och fördes av strömmen nästan ända uttill Lagaoset vid åmynningen.

Sen såg vi aldrig sprutpiloten mer.  Det betydde,  att vi hade fältet för oss själva.

Vid denna tid var Hökaklubben en mycket löst sammanhållen klubb, som dock hade anor tillbaka till 1936. RC-flygning hade just tagit sats,  i och med den första digitala tekniken och komponenter i solid state fanns tillgängliga för oss.

Intresset var stort att kunna flyga och framför allt att kunna kontrollera sin modell.

Vi som flög vid denna tid, var om mitt dåliga minne fungerar, Pär Lundqvist, Curt Lennå, Bertil Dahlqvist, Hasse Karlsson, Sten Ekener, Freddie Strorn, Johnny Johansson, Bengt Johansson, Julle Karzcmark, Bend Andersen med sonen Claus,  Krister Persson, Mats Strömberg och ytterligare 5-7 till som försvunnit ner i glömskans moras.Vi flög i huvudsak på lördagar och söndagar.

 Eftersom det var en bit att köra, var det ju ett måste att flyga oavsett förhållanden och modellens skick.Modellflyget i början på 70-talet, var kan man väl säga epoxielimberoende. Så fort någon gick åt pipan på fältet, så var det att ta fram Bostiklimmet, som var det bästa tvåkomponentslimmet, limma ihop och in i bilen och på med högsta värme, så limmet härdade, om det var kallt ute.Vi hade inget Cyanoakrylat i forntiden

Så det vi flög med,  var väl inte alltid i toppskick.

Vad hade vi för modeller? Jo, standardmodellen för nybörjaren var Graupners Taxi. Den kom i en liten platt kartong med en bild på framsidan av ett tjusigt flygplan.Den nye modellflygarens entusiasm rann av honom ganska fort, när han öppnade kartongen. Det som uppenbarades där,  var en hög med lister, spryglar och balsabitar. Vidare lite ply till spanten och brandskottet.

Graupners Taxi årsmodell 1967

Vi var nog många som tänkte,  att det kan väl aldrig blir nåt flygplan av denna hög med pinnar ?  Men det var ju bara,  att sätta sig ner, fästa ritningen på byggbrädan och köra igång. Limmet vi använde var antingen vitlim eller klassiskt hobbylim modell Casco eller Karlssons Klister. Det gjorde,  att man kunde inte bygga så fort, vilket var bra, för då kunde man tänka efter före nästa steg i bygget.  Jag  tänkte inte efter……

När jag skulle limma ihop vinghalvorna,  visade det  sig,  att jag i ivern byggt två vänstervingar………jo, jag tyckte det såg misstänkt ut, men hur jag än vred,  fick jag inte ihop det till en riktig vinge.Hur gör man då ? Jo,  då gick man  till Arlén & Frummerins vid torget och inhandlade nödig balsa och lister. Minns ni,  som var vid denna tiden,  hur det såg ut,  där han som höll i hobbyprylarna fanns? Längst in tronade han,  med mycket godis man gärna ville ha.  Nåväl, efter bygget av vingen,  kom nästa  problem:

En Taxi av årgång 2010. Fortfarande en riktig byggsats. Alltså inget “färdigbyggt”

 Hur gör man när man klär modellen ? Ni ska veta,  att 1972 klädde man bara med siden. Jag minns,  jag gick ner till Biblioteket och lånade Pär Lundqvists bok, Radioflygboken, där det stod hur man klädde . Min klädsel applicerades med hjälp av vatten, cellulosalack och Fabi spännlack och det blev ganska bra. Kanske lite dåligt spännt, men det fick duga.Motorn var en Os .25 vilken var idealisk till modellen.Sen in med radion och ner till Ösarp för testflygning av Pär  .Efter flygningen fick man i regel en barsk dom…

Första gången man kom ner för att flyga, hade man en plastpåse med ett 1.5 volts torrbatteri avsett för gamla radioapparater, en Felix ketchupflaska omgjord till tankningsflaska, en skruvmejsel, en förpackning Epoxielim och om man var lycklig en glödstiftsnyckel.

Det kändes ju lite veset att komma ner med grejorna i en polsk diplomatportfölj. Varför ?  Jo, därför de andra erfarna grabbarna hade ju en riktig meklåda, med elektrisk bränslepump och för glödströmmen ett itusågat 6 volts bilbatteri. Var det riktig illa hade de en amperemeter som indikerade huruvida stiftet var helt och hur mycket ström det tog. Självklart intog  man en låg profil med en plastpåse.

Nu var det dock så,  att den som hade den finaste meklådan och en lågvingad modell med skevroder, blev avslöjad med,  att han inte kunde flyga…….men han var en fena på att tanka/tankur och kolla motorn.

Det vet jag absolut säkert, då han och jag var ensamma på Ösarp en tidig söndagsmorgon. Det var så, att vid denna tid flög jag fullskala och jag var i mycket gott flygtrim, som gjorde att jag snabbt lärde mig att flyga min modell själv. Jag var dock inte helt säker på landningen över dammen eller telefontrådarna och ville ha hjälp.När vi stod där nere,  sa jag till kollegan med meklådan och pumpen,  att han får hjälpa till att  landa min modell.

”Inga problem, bara släng iväg och flyg!”  Det var uppmaningen jag fick.  Att “slänga iväg” var på våren ett måste,  då gräset var långt på banan.

Således start och jag flög en halvtimma och allt gick som smort. När jag skulle ner med modellen,  sa jag till den erfarne flygaren med meklådan:

 ” Nu få du hjälpa mig att ta ner min modell och landa”

” Nä för f-n,  jag kan inte flyga” var det hoppingivande svaret……..Tja vad gör man? Man landar själv och det gick bra. Vad man lärde sig ?

Att en plastpåse är bättre än meklåda med elektrisk bränslepump……..

Det hände mycket annat roligt på Ösarp. Jag minns,  när Freddie tror jag, landade sin Amateur från Graupner i telefontråden, som jag tidigare berättade om. Hans modell hängde och dinglade i tråden och ägaren bad väl en lämplig bön,  att modellen inte skulle ramla i vattnet. Men enligt lagen om allts djävlighet,  åkte den stolta Graupnermodellen ner. Nu blev inte skadan allvarlig. Eftersom modellen var klädd med siden och modellen flöt upp och ner med vingen i vattnet,  blev inte kropp eller radio blöta. Modellen seglade sakta in till kanten och blev vederbörligen bärgad.

Graupners Amateur. Motorn 0.8-1.5 ccm. Vikt 750 gram.

En sommardag var jag ute med en motorseglare,  som hetter ”Duett”. Modellen var konstruerad av Pär och hade en spännvid på 250 cm. I nosen fanns en gammal Os.19, även kallad ” Gutjärnsmotorn”. Problemet med denna motorn i min modell var,  att jag saknade throttle. Jag hade med en presumtivt ny modellflygare och väldigt angelägen att visa modellen i luften och vilken duktig pilot man var. Vid denna tid var jag dock fortfarande oerfaren som RC-flygare för det var i maj och jag hade börjat rc-flyga  i början av april.

Således tankade jag fullt tank, satte throttlen på fullt spett, kollade roderna  att  de rasslade och sen iväg.Visst,  den klättlade fort och när jag nådde  min avsedda höjd, ville jag plana ut. Gick inte !  Trots full dyk och full dyktrim….Modellen fortsatte uppåt och övergick i en stor looping. Modellen drev längre och längre bort under stora synnerligen vackra loopingar och mitt anseende som modellflygare försvann lika hastigt som planet.  Min gamla Os.19 hade väl aldrig spunnit på så bra , som den gjorde nu.

Som final avslutades flygningen med en kraftig smäll och ett dammmoln i en nysådd åker.

Iväg och hämta resterna. Det var ju inte så roligt. Modellen svårt skadad, men jag kan säga, att 2 dar senare, var den hel igen !

Vad som hänt ? Modellen hade en all flying stab,  vilket kunde innebära påfrestningar på höjdroderservot. Mina servo var Futabas gamla 5-poliga servon. De var kända för att ha ett stort glapp mellan höljet och utgående axeln och de två tandade armarna i lådans lock. Det var alltså dessa armar,  som hade glidit från mittläget och därmed omöjligjort dykroder.

Jag, min idiot,  kom sen på, hur  lätt jag kunnat lösa problemet,  genom att lägga modellen i en kontinuerlig sväng !  Då hade inget hänt. När motorn stannat,  hade jag kunna mjölkat ner modellen utan skador.Man lär,  så länge man lever !

Nere på Ösarp gjorde jag  också mina första försök med termikflygning.Den obligatoriska modellen då,  var Graupners Cirrus. En modell som hade ett vackert utseende och som hade bra flygegenskaper. Modellen kom med en plastkropp,  vanliga sprygelvingar/stabbar man byggde själv och sedan klädde med det då självklarta valet, siden.Spännvidden var 300 cm och man flög med sida och skev och hade i vingarna Schempp-Hirthbromsar för att kunna komma ner ur stark termik på ett vettigt sätt.

Så här såg en Cirrus ut. Mycket småbitar.

Jag minns  hur överraskad jag blev, när jag tog en stark blåsa. Trots att jag då var aktiv fullskalasegelflygare blev jag överraskad hur fort upp det gick.”Hur gör jag” ? frågade jag stressad. Medan modellen snabbt försvann upp mot en kraftigt cumulusmoln. ”Dra broms” blev svaret. Men naturligtvis hade jag ju i stressen glömt att koppla bromsservot……..Mitt sätt att komma ner,  var att går på rakkurs ur blåsan och sen spirala ner.

Cirrusen hade en egenhet: Kroppen var spröd som en torr spettekaka…Det gjorde,  att om man landade lite oförsiktigt, speciellt på vinter,  så sprack plastkroppen lika säkert som amen i kyrkan.

 En del sa,  att det räckte man nös nära en Cirrus,  så gick kroppen sönder…….

 Men trots allt,  fick man många goda flygtimmar i luften med Cirrusen.

Mitt första RC-flygår hade inneburit en snabbstart in i hobbyn med raska framsteg och redan efter 2 månader en satsning på segelflyget.

Att segelflyga har sen dess varit mitt största intresse.

En “Foka” vilket var en  Graupnermodell av den polska segelkärran. Fråga Pär vad han ansåg om den och dess flygegenskaper…?

250 cm spänvidd om jag minns rätt.

Om nån orkar läsa mer kommer nya kapitel om  aktiviteter både egna och inom Hökaklubben. Jag har många goda modellflyghistorer, som tål att berättas.

mats

Kategorier
Hangflyg modell

HANGFLYGNING…GÅR DET FORT ELLER ?

 

 

 

 

 

 

 

Så här tävlar man i hangflygning.

 

 

 

 

 

 

Start Hovs Hallar

 

Man flyger en bana som är 100 m lång och ska under en
tävling flyga banan 10-20 gånger och i ändarna passera
två pyloner.

Hastigheten är hög och ni kan se på filmen som är länkad,
att man flyger med hitechmodeller.

När vi flyger på Hovs Hallar går det lika fort och är det
perfekt vind på Hovet, 6-10 m/sek Nord flyger vi fortare.

Länk till en film med en superfin modell för F3F.
Ingen tävling här utan just plain flying for fun:

 

Å här är en till hangfilm med en fin modell och en pilot som vet,
hur man sköter spakarna. Försök uppskatta hastigheten..:

 

Tyvärr är det så med tävlingar i hangflygning, att teknik
som inte känner gränser, driver specialiseringen av modellerna
hela tiden vidare, vilket kräver stora investeringar från piloten.

De europeiska toppiloterna har med sig 5-8 modeller till tävlingarna.
Räkna med att varje modell ligger på minst 25000 spänn.
Så det blir ju till slut,  som med så gott som all tävlingsverksamhet
inom modellflyg som är materialberoende, att man tävlar ihjäl sig.

Man är inte beredd att lägga ner så mycket tid och pengar som
krävs för att hänga med. Se i Sverige hur situationen är inom
skala- och konstflyg….Hur många ?

 

 

1000 m på 24.1 sekunder = 149.4 km/tim i snitt.
Betyder mer än 200 på rakorna. Utan motor.

Tycker man att vanligt hangflyg går för sakta,
ska man flyga DS, Dynamic Soaring.
Där går det fort.
Rekordet är nu 725 km/timman…….utan motor…

Här kan ni läsa om det:

http://www.modelflying.co.uk/news/article.asp?a=4567

Kategorier
Flyghistoria

FLYGET I SVERIGE 100 ÅR

 

 

 

Lyssna på ett bra program från SR

 

 

 

 

 

Michael Carlssons Bleriot

Sverige har ju i år firat flygets 100-årsdag i landet.

Sveriges Radio har gjort ett antal program med anledning av detta,
som är väl värda att lyssna på.

Förutom de två länkarna jag lagt här nere finns det ytterligare
5-8 program i nedersta länken,
som beskriver enskilda piloter
och händelser.

Dessa programmen är väl värda att lyssna på.

Här är länkarna till Vetenskapsradions minnesprogram:

 http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=
406&artikel=3782612

 http://sverigesradio.se/sida/gruppsida.aspx?programid
=406&artikel=3774405&grupp=4313&sida=7

 http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=
1602&artikel=4014645

Kategorier
Flyghistoria

ORNITOKOPTER

 

Har flugit med mänsklig kraft för första gången.

 

Det hävdar i alla fall den grupp vid ett kanadensiskt universitet, som konstruerat,  byggt och flugit sin ornitokopterkonstruktion.

En ornitokopter är en flygmaskin,  där lyft- och framdrivingskraft genereras av vingarnas flappande, som på en fågel. Denna konstruktionen väger bara 42 kg. Då ska vi betänka,  att spännvidden är mer än 30 meter.

Vid flygförsöket drogs planet, som ju egentligen ser ut som ett högvärdigt segelplan, upp på ett par meters höjd,  innan piloten kopplade loss och började trampa allt vad tramporna och benen kunde gå. Efter urkoppling flög maskinen 145 meter med flappande vingar.

Fast jag är inte helt övertygad om konceptets förträfflighet. Med den konfiguration planet har,  bör det ha mycket högt glidtal. Alltså i stort sett som ett högvärdigt modernt segelplan. Ser jag på filmen,  tycker jag att ornitokoptern med flaxande vingar konstant sjunker.

Jag tror,  att hade piloten låtit bli att flaxa med vingarna,  hade det glidit längre. Kolla filmen får ni se.

Efter flygningen visade det sig,  att planet uppvisade skador på grund av dess bräckliga konstruktion och de ansvariga beslöt,  att bevara det i nuvarande skick,  som varande det första av människor drivna planet enligt ornitokopterprincipen.

Bilder från deras hemsida:

Med flappande vingar

En läcker konstruktion

Den enda flygningen

 

Länk till projektets hemsida:

http://hpo.ornithopter.net/?q=content/technical-info

Så här ser det ut på film:

http://www.youtube.com/user/OrnithopterProject

mats

Kategorier
Naturbilder

HAV OCH LAND

 

Halland är ju kontrasternas landskap.

 

Vi ligger i brytningen mellan skogs- och jordbruksbygd. Det är ju det,  som ger kustlandskapet dess karaktär och man ser hur naturen danat både landskap och människor.

Eftersom jag inte kunde flyga vare sig modell eller skärm idag, på grund av för mycket vind, gick jag min vanliga promenad från Tönnersa badstrand ner till Lagans mynning längs stranden och tillbaka genom strandskogen.

Man brukar alltid hitta något värt att fotografera på en sådan här tur, så även i dag. Avsikten med min promenad var egentligen att kolla hur hanget hade förändrat sig i höst och sommar. Direkt märktes det,  att hanget för flyg blivit bättre. Det hade blivit, genom havets inverkan, tillrättat och kommer att fungera bättre som flyghang nu. En riktigt rejäl höststorm med 30 m/sek väst hade suttit fint…….då hade hanget blivit än bättre.

Men allt är ju inte solsken. När jag gick längs stranden,  såg jag att en kretin hade kört med sin crossmotorcykel uppe i dynerna och då naturligtvis skadat den sparsamma vegetationen. Överallt sitter skyltar,  som säger,  “Naturskyddsområde” så han kan inte skylla på,  att han inte visste. Men så är det. Hoppas någon nitar dit honom,  om han gör det igen !

I vattenbrynet sprang småvadare som laddade för resan söderut och på en plats var det samling runt något. Trutar, kråkor och strandskator var ivrigt sysselsatta med något, som när jag kom dit,  visade sig vara ett rådjurskid som flutit iland. Det var alltså buffé på rådjuret,  för de som var där. Så är det. Den enes död den andres bröd.

Vid Lagans mynning stod två fritidsfiskare sysselsatta med sin hobby. Det var två tyskar, en från Hamburg och en från Oldenburg i Holstein. Det som skiljde dessa herrar från svenska fritidsfiskare var, att tyskarna var fullhängda med all utrustning,  man kunde tänka sig…..De såg ut som vandrande fisketillbehörsbutiker. Men, de var trevliga och berättade att de kör hit från Tyskland för att kunna fiska och se vår natur. De är välkomna.

Inne i strandskogen, som ju är en typisk biotop med typisk växtlighet , är det som att gå i ett nästan tyst rum. Vid stranden har man ju hela tiden det brusande havet, men här, endast tystnad. Så man promenerade med viss andakt ända tills en älgko bröt upp från sin vila 10 m från mig och med verkliga älgkliv flyttade sig 30 m där hon stannade och lyssnade. En ganska omskakande upplevelse, när man gick där och småfilosoferade.

Denna runda att promenera är ca 10 km.

Här kommer lite bilder:

Hur gammalt är trädet tror ni ? Det har levt ett hårt liv och vill nog helst smyga längs marken skyddat för den eviga vinden.

Strandrågen ritar sina evighetstavlor i mönster fastställda av fysikens lagar .

Vinden flyttar sanden oavsett hur mycket människan planterar.

En skylt som alla vet vad den betyder utom illitterata motorcykelförare.

Vad ser det ut som ? En urtidsödla med sin fru i bakgrunden ?

Ett sjölejon spejar yrvaket på fotografen eller ….

Sanden som formas av vinden har fått en mössa i form av ett snäckskal som pryder pelaren.

Detta trädet  låg på samma plats för ett år sen. Får se hur det ser ut om ännu ett år.

Strandpiparna far omkring till synes lika planlöst som politikerna som sprider vallöften.

Detta tycker jag ser ut som en vilande hund…

En rådjursget som blivit middag för andra djur.

Så här fint har hanget blivit, vilket är stor skillnad mot för 4-5 år sen.

Strandskogen med dess tallar och björkar.

Jag undrar varför flugsvampen är så färgrik ? Kan det vara för att locka insekter eller andra djur ? Eller är det en varningsfärg som säger: “Rör mig inte jag är giftig”.

 

mats

Kategorier
Airshows

JAS 39 GRIPEN

 

En bild på Gripen är aldrig fel.

 

Bilden föreställer en av Ungerns Gripar. Ser man på målningen så är det ju Natostandard. Precis som Sveriges………

Thomas, en hökaklubbsmedlem  som kommer från Ungern och som åker på den stora flyguppvisningen utanför Budapest varje år, säger att ungrarna är stolta över sina Gripar. Enligt Thomas flyger man aningen “hårdare” med sina ungerska Gripar jämfört med vårt flygvapens uppvisningsflygningar.

Bilden är tagen av ungerska flygvapnet och finns på deras hemsida för nerladdning.

mats

Kategorier
Okategoriserade

NU RULLAR DET IGEN

 

efter att ha underhållit sidan och gjort lite förändringar.

 

Som ni säkert märkt har funktionerna haltat lite på bloggen sista tiden, bland annat beroende på “småkonflikter” i bloggprogrammet. Dessa problem är nu efter tankeverksamhet och omprogrammeringar förhoppningsvis undanröjda.

Flera förändringar i det som finns “bakom” sidorna kommer att ske närmsta tiden. Säkerheten är ökad och kommer att ökas ytterligare,  kompettering av program kommer att ske.

En blogg är ju egentligen för normaldatoranvändaren en ganska komplicerad maskin, där det finns ohyggligt många kugghjul som ska snurra och snurra på rätt håll.

Jag hoppas allt är stabilare nu, så välkommen och ta del av text och bilder !

mats