En liten påminnelse om sommaren bara
Nog längtar man som modellflygare till ovanstående tid och plats..
mats
Kategorier
Kategori: Hangflyg modell
Om modellflyg på hang
Kategorier
HANGFLYG MED EN “BANANA”
Nu blir det farligt på hangen………
för här är Pär Lundqvists nya kärra. Ska bli intressant vad han gillar en modern flygmaskin. Jag köpte den för ett par år sen och denna modell har stor potential om man flyger den väl.
Så nu hänger det på dig Pär, om du ska bli svensk mästare i F3F igen 2011 !
Banana spännvidd 150 cm
mats
Kategorier
HOVS HALLAR
För de hangflygare som spetsar på HH i dag lördag.
Tyvärr just nu sydväst och regn. Kanske i eftermiddag, då man lovat nordväst 7-10 m/sek. Bara regnet försvinner.
Kolla webbkameran http://www.hovshallar.com/webcam.html om bilarna står vid grinden ner mot det låga.
mats
Kategorier
DYNAMIC SOARING
Bara en liten notis om hastighet.
Närmare bestämt om 712 km/tim…
för i maj i år slogs det nytt rekord i hastighet för en segelmodell i samband med DS , Dynamic Soaring eller dynamisk flygning.
Rekordet slogs i Californien och vinden var vid tillfället 55 miles/timmen = 24.4 m/sek. Således ingen dålig vind. Modellen var en Kinetic, som är en modell, man köper över disk.
Men vem var det, som flög så fort ? Jo han heter John Buxton, en i DSkretsar känd pilot. Han nådde ju 712 km/timman……………Man räknar med, att inom rimligt tid knäcka först 1000 km/timmen vallen och sen…..mach 1.
Det är grejor det.
Detta är piloten som flög 712 km/timman, John Buxton.
mats
Kategorier
MODELLHANGFLYG DEL II
Hur det började, 70-talet.
Efter att man lärt sig flyga med sin Cumulus på Hovs Hallar och
upplevt känslan, när man kastade ut sin modell över den 90 meter
höga kanten ut i ovissheten, kände jag, att jag ville gå vidare med en bättre modell.
En bättre modell var ju den typen av modell, som Pär och Curt
flög med. Det innebar, en modell med vingar som hade en Epplerprofil.
Professor Eppler var en tysk aerodynamiker, som hade skapat
en serie av profiler, som var ämnade i första hand för flygande vingar.
Att de var konstruerade för flygande vingar i första hand, innebar,
att de var tryckcentrumstabila. Om en vinge är tryckcentrumsstabi
l innebär det, att lyftkraftsvektorn ligger kvar på samma ställe i
förhållande till kordan vid olika hastigheter och anfallsvinklar.
Detta uttryckt lite enkelt.
I Epplers serie fanns ett antal profiler, som Pär ansåg borde
passa för snabbare hangmodeller. Den överväldigande majoriteten
av hangmodeller på hangtävling 1972 var av typen ”Drakar”.
De hade en tjock Clark-Y profil, som naturligtvis generade
mycket lyftkraft, men också mycket motstånd, eftersom
lyftkraften får man inte gratis, utan den måste betalas med
ökat luftmotstånd. Således stod dessa drakar nästan bara
mot vinden och stångade.
För att komma bort från detta experimenterade Pär med olika
Epplerprofiler. Relativt tidigt fastnade han för E180-E182,
vilka var de tunnaste profilerna. Jämfört med Clark-Y profiler
hade Eppler 182 kanske bara 40 % av tjockleken. Alla förstår
ju att detta kraftigt skulle påverka modellens hastighet.
Ty, man ska inte skapa mer lyftkraft, än vad som behövs,
vilket Clark-Y profilen gjorde.
Vingarna vid denna tid byggde man konventionellt med
en webbad vingbalk och D-box i nosen, spryglar som satt
tätt och som klädsel användes 0.4 mm treskiktad finsk
björkplywood.
Kropparna byggdes efter konceptet ”Förlorad form”.
Det innebar, att man formade frigolit till en kropp,
svepte in kroppen i GladPack för att inte epoxiplasten
skulle gå in i frigoliten. Därefter virade vi om glasfiberväv,
som penslades med epoxiplast. Vad som återstod ,
var att man köpte plastband, som förresten användes
av folk som knöt ihop de till något slags plastmattor.
Plastbanden virades om kroppen ganska hårt från nos
till stjärt. Det gjorde, att plastbanden hela tiden
pressande ut överflödig epoxiplast. När bandageringen
var klar, fick kroppen hänga och härda i minst 24 timmar.
Då härdningen var klar, virades plastbanden av och hade
man då tur, fanns det en stark epoxiekropp därunder.
Problemet var ju, att kroppen var fylld med frigolit.
Ett uttag för en huv sågades upp och in i frigoliten
hälldes aceton eller thinner, som i ett nafs smälte bort
frigoliten. Vad som återstod var att med en pinne med
slippapper slipa till kroppens insida.
Så gjorde man kroppar då.
Redan tidigt 70-tal använde vi All Flying Stab, vilket var
överlägset vid intrimning av en modell. Hade man
fått anfallsvinkeln på vingen lite fel, kunde man kompensera
med att trimma stabben. Om vi hade haft konventionellt
höjdstyrverk med höjdroder och stabbe, då hade, om man
var tvungen, att väsentligt trimma höjdrodret detta och
stabben legat och ”kivat”, vilket inneburit, att den laminära
strömmningen hade störts vid bakre delan av stabben och höjdrodret.
Vi såg många modeller, som flög nedtrimmade för att
få framdrift, så kroppen såg ut att stå i en nerförsbacke.
Dessa utvecklade hangmodeller hade i regel en spännvidd
av 300 cm och vingarna var pilformade med rak bakant.
Varför vingarna var pilformade i framkanten var, för att
få modellerna stabila i girplanet.Varje avvikelse från den
tänkta flygbanan kostade ju hastighet, vilket ju var allt det
handlade om, när man tävlade.
Som jag skrivit tidigare, använde vi 4 servo till en modell
med skev-, höjd- och sidoroder. Servo var på 70-talet inget
som man hade lådvis, utan man flyttade runt med de servon,
som följde radion.
Detta ställde stora krav på de mekaniska lösningarna.
Till exempel skevroderna hade endast ett servo.
Detta satt i regel placerat mitt i kroppen. Servon drog en
stötstång ut till en skevroderhävarm i vingen och sen vidare
till roderhornet. Det blir 5( fem) punkter, där kraften ska
överföras på var sida. Alltså ett servo skulle övervinna glapp
och friktion på 10 ställen……Det gällde att vara noggrann
och vi funderade ut olika lösningar för att minska glapp
och friktion. I dag hade man ju använt två servo ute i vingarna.
Jag var nog den förste i Sverige, som körde två servon i
vingarna, vilket ju innebar ett stor förbättring, vad gäller
manövrerbarhet och agilitiet. Servon i vingarna hade fått
fullt genomslag ungefär 1978-1980. Det som satte fart
på utvecklingen med vingservon var, när Sanwa kom
med sina miniservon.
Ibland kopplade vi sidorodrets stötstång till skevroderservot.
Stackars servo som skulle dra tre roder.
Klaffar och bromsar förekom på 70-talet, då de modelle
r man flög med då, ofta var termikmodeller. Men efter
hand som hangmodellerna utvecklades, försvann
klaffarna/bromsarna.
Min egen första riktiga hangkärra ritade jag och Pär.
Han tyckte väl, jag behövde något, som var lite snabbare.
Alltså konstruerade vi en modell med 300 cm spännvidd,
all flying tail och hela konstruktionen uppbyggd med
Divinycell som formmaterial både till kropp och vingar.
Vi byggde hemma i Pärs källare i Veinge på kvällarna
och hur många gånger jag körde fram och tillbaka dit,
kommer jag inte ihåg.
Kroppen formades och kläddes med glasfiberväv och
epoxiplast. Vingarnas kärnor skars ut och ändspryglar
limmades på , så man kunde forma profilen.
Det skedde till en börja med med en fogsvans…..och sen finare
och finare verktyg. Att profilen stämde, mätte man med en stållinjal,
som ju löpte på ändspryglarna.
Innan klädseln på vingarna limmades, vilket jag efter tjat på Pär
fick gjort med epoxiplast, installerades allt linkaget i vingarna
och vingfastsättningen. Plywooden på vingarna, 0,4 mm
treskikts björkply från Finland fixerades med plastpåsar fyllda med sand.
Sedan följde ett evigt putsande och filande, så att ytorna blev fina
Vad som återstod sen var ju installation av radio och fastställande
av tyngdpunkt.
Profilen Pär valt till mina vingar, var Eppler 178. Pär, som samtidig
t med mig, byggde en egen snabb modell hade naturligtvis valt
den ansett snabbaste profilen E182 och dessutom förtunnat den…
Både jag och Pär skulle provflyga våra modeller på Hovs Hallar
och det blev en otålig väntan på bra väder. Men till slut en lördag
var det dags i början av mars. Kolla av roder och Pär tog första
starten med min modell.
Den flög perfekt. Den var snabb, svängde bra och hade alla de
egenskaper, vi siktat på. När jag flög den själv, kändes det,
som att komma från T-Ford till en Formula 1 bil. Då modellen
accelererade ur svängarna, hördes det härliga profilljudet från
vingarna, vilket sa, att nu går det undan.
När vi körde hem, fick jag stränga förhållningsorder att hålla
modellen hel !
Det var ju så, att Hovs Hallartävlingen skulle ju gå om en månad
och då skulle vi vara med.
Hur Pärs modell flög ? Nja……..inte så där super. Det hade lite
egenheter i svängarna, när den belastades med ett många G.
Modellen ville snaprolla. Det var ett stort problem, för Pär kunde
ju inte utnyttja potentialen på kärran till fullo. Man ska tänka på ,
att en hangmodell som flyger på rakorna med 120 km/timman
och sen ska göra en sväng med mycket liten radie, utsätts kanske
för 10 G. Som alla vet måste vingen generera 10 gånger mer lyft då.
Är det då det minsta fel på profil, tyngdpunkt eller anfallsvinkel
går det åt pipan.
Dessutom, vilket var det värsta för Pär, min modell gled förbi
hans modell på rakorna, trots han hade tunnare profil….
En liten olyckshändelse inträffade sen en kväll i Pärs källare
när vi limmat plywooden på vår vingar. Pär hade en stol i källaren,
som jag satt på, försett med med ganska små fötter på stolsbenen.
Jag lyckades, när jag flyttade min stol sätta ett stolsben på Pärs nya
fina vinge, som låg på golvet och stansa ut ett hål genom vingen
stort som en femkrona…….
Om Pär tyckte nåt om detta ??? Nja……..
Förresten, vi glömde döpa min modell, men den kallades för en
“Pär Lundqvistare” på tävlingarna, därför den bar hans konstruktionsideer.
Den som döpte den, var en optiker från Landskrona vid namn Per Bergqvist
, som flög A15.
Premiärtävlingen 1975 på Hovs Hallar renderade mig en tredje plats
bland 47 deltagare. Klart man blev kaxig……..
Fortsättning följer. Då blir det också bilder från pionjärtiden.
Länk om professor Richard Eppler: http://www.uni-stuttgart.de/uni-kurier/uk94/personalia/p93.html
Läs om teorin bakom Epplers profiler: http://www.airfoils.com/eppler.pdf
Detta är min första riktiga hangkärra. 3 m spänvidd och byggd
enligt nedanstående. Färdig att tävla med våren 1975.
Modellen var prestandamässigt då överlägset det mesta, som
flög på hangen. Sen att jag inte alltid kunde utnyttja kapaciteten
på grund av bristande rutin, gjorde väl att mina resultat
inte alltid låg bland de 3 bästa.
En tävling minns jag på Fjärås Bräcka vid Kungsbacka.
Vi flög 20 vändor och jag slog tvåan med 32 sekunder……..
Ser jag på modellen i dag, tycker jag den ser ut som ett
bombplan från 1934. Utvecklingen står aldrig still.
Kategorier
MODELLHANGFLYG
Hangflygning, hur började det för mig ?
I min modellflygforntid, alltså cirka 1972, vilket var det året,
då jag skaffade mig min första Fubatautrustning, hade jag
ingen aning om, att radioflygarna flög med segelmodeller på hang.
Jag visste vad hang var, för när man flög fullskalasegel i
Västergötland och man var illa ute med dålig höjd, kunde man
ligga och kana på hangen på något av de talrika västgötabergen.
Det gällde att flyga fram och tillbaka tills man fick indikationer
att en termikblåsa släppte framför hanget. Då drog man iväg
till blåsan och kurvade upp sig till säker höjd förhoppningsvis.
Men, att man flög hang med radiostyrda modeller, det var
en överraskning för mig. Jag förstod, att Pär Lundqvist och
Curt Lennå var intresserade hangflygare. Det blev ju belagt i
Pärs bok, Radioflygboken, som just då kommit ut.
I Hökaklubbens regi avhölls varje år Hovs Hallartävlingen,
vilket var en välbesökt hangtävling. Tyvärr lades en av Sveriges
största tävlingar ner av Hökaklubben av obegripliga skäl.
Innan tävlingen lockade Pär med mig till Hovs Hallar,
när han och Curt skulle köra några träningspass. Jag minns
när vi åkte ner hur Johnny Johansson i bilen sa så här:
” Segelkärrorna går fram och tillbaka på Hovet”. Jag tyckte det lät
magiskt på nåt sätt, när han beskrev flygandet.
Själv visste jag knappt, hur det såg ut på Hovs Hallar,
mer än det jag sett skymta vid den obligatoriska utflykten
till Hallands Väderö med skolan.
Vi gick upp på högsta punkten, 90 m över havet, därför vinden
var nord med dragning på nordöst. Först ut, Pär med en
segelmodell av egen konstruktion byggt med kropp i glasfiber
och vingarna i sprygelkonstruktion klädda med 0.4 mm
treskikts plywood.
Spänvidden var 3 meter och modellen hade ett mycket
komplicerat system med hävarmar och stötstänger
för att kunna manövrera skevroder och klaffar. Märkligt att
det kunde fungera.
Vid denna tiden var det inte vanligt, att man hade mer än 4 servo
Då gällde det att utnyttja de servon som fanns. Det innebar,
att ett servo fick dra två skevroder via stötstänger och hävarmar.
Tänk hur mycket glapp som kunde uppstå…….jämför med i dag.
Ett servo till varje roder eller yta.
Pärs modell var tung och snyggt. Modellen flög snabbt men hade
vissa otrevligheter för sig. När Pär svängde med lite belastning,
hade den en egenhet att vilka klippa och snaprolla. Varför den gjorde så ?
Who knows, men ska jag gissa, så låg tyngdpunkten för långt bak.
Fast det vågade man ju inte säga till Pär då..
Curt hade en märklig maskin. En före detta motorseglare med
en fruktansvärt full kropp. Den såg ut som en tilltrampad torsk.
Vingarna var nybyggda enligt Pärs koncept med Epplerprofil.
Eppler kan ni läsa om genom att googla. Curts modell hade av
någon anledning ett väldigt typiskt profilljud från vingarna.
När man kunde höra Curts vingar tjuta, då visste vi att det
gick fort. Curt blev nordisk mästare med denna osannolika maskin.
När jag satt och såg, hur Pär och Curt flög på hanget,
blev jag mycket imponerad och sugen. Detta var jag tvungen
att pröva på. Pär tjatade och vi bestämde, vi skulle dit igen
och då skulle jag ha med min Cumulus.
Dagen kom och min Cumulus var laddad. Vid den här tiden hade vi
Deac-DKZ-celler med en kapacitet på 400 mA……
Ska jag verkligen kasta ut modellen här, frågade jag hangmästare Pär.
Han erbjöd sig frikostigt att ta starten för mig. Efter hans
intrimning fick jag, med svettiga händer styra min Cumulus.
När jag flög i det jämna fina lyftet på hanget tänkte på orden,
som Johnny sagt till mig i bilen om hur modellerna flyger fram
och tillbaka på Hovet…..ja, nu var det jag som flög fram och tillbaka.
Känslan var ganska svår att beskriva. Men jag vill säga en stark
känsla av frihet och att kunna utnyttja det lyft, som skapas av
ett hinder och vinden. Efter detta var jag fast på hangflyget.
Sommaren fortgick på liknade sätt. Vi kunde vara ett tiotal
hangflygare med tillhörande damer och barn, som brukade
åka ner och flyga en heldag. De modeller de flesta av oss flög
var ganska enkla. Det gjorde att man flög på visst sätt.
Eftersom vingprofilerna var tjocka hade våra modeller dålig
förmåga att flyga fort. Därför tävlade vi att trimma modellen,
så den stod mot vinden och sakta steg. Det gällde alltså,
att komma så högt som möjligt. Det var en avslappnat sätt att flyga.
Hade vi flugit länge och vi misstänkte att mottagareacken var slut,
hur gjorde vi då ? Jo naturligtvis improviserade vi.
Vi drog två kablar från bilbatteriet och eftersom dessa batterier vi
hade var av den gamla sorten med ovanliggande bryggningar av bly,
så kunde vi ta ut 6 Volt. Sen kopplade vi på mottagareacken helt brutalt.
Inga datorstyrda laddare, o fuzz. Bara rätt in med milliamperen !
När acken efter en stund började bli varm kopplade vi loss
Sen flög vi igen. Det enkla är det bästa !
Frekvensen vi flög på var 27 mz amplitudmodulerat.
Jag kan inte erinra mig, att vi nånsin hade radioproblem, eller det
som nu kallas störningar.
Om vi smällde ? Självklart. Speciellt när vi skulle landa. För de som
varit på Hovs Hallar, så vet dessa hur svårlandat där är.
Ofta körde man hem med en påse splitter och sen var det bara att
sätta sig och låta flitens lampa lysa i modellflygfabriken.
Det gällde att ha kärran klar om det skulle bli hangvind dan efter.
En episod som stannat i mitt huvud var, när jag tappade antennen
till sändaren. Så här var det. Jag, Pär och Johnny stod ovanför fortet
på den lilla höjden. Pär hade gått ner och ställt sig just vid kanten där
det var lä och Johnny höll på och mekade men sin modell.
Jag stod på höjden och hade just slängt ut modellen som befann sig
ca 200 meter ut och 200 m upp. Min sändare var den gamla
Futabamodellen, där antennen skruvas i ett antennfäste på ovansidan.
Man sticker ner antennen i en styrhylsa och skruvar dit den så den sitter låst.
När jag gjorde en oförsiktigt rörelse trillade till min oförställda
förvåning och fasa min antenn ner på marken. Inte bara trillade
den ner på marken, den gled vidare nedåt på den branta markens
nedbetade gräs och försvann in i enebuskbeståndet vid hangkanten.
Vad gör man ?
Eftersom jag var sändareamatör då och fortfarande är, tänkte
jag i 3 sekunder, vad som kunde göras, allt under det att min
modell majestätiskt gled totalt ovetande, att piloten inte hade
något antenn. Då kom jag på, nästan det enda jag kunde göra.
Jag var tvungen att improvisera fram något som hjälpligt kunde
fungera som antenn. Det enda av metall jag hade var, en nyckelknippa.
Den var en stor nyckelknippa och i denna knippa fanns en
Coka-Cola öppnare. Fram med knippan som en blixt. Sen anslöt
jag flasköppnaren och nyckelringen till antennuttaget å sändaren.
Så min antenn bestod av: En smal nyckel jag körde ner i antennhålet
på sändaren, sen följde en ganska stor nyckelring och som kronan
på verket en Coca-Cola öppnare !
Total längd på den osannolika antennen ca 25 cm.
Om det fungerade ? Jo det gjorde det. Jag fick kontakt med
modellen och hankade mig in över land och lyckades landa
min klenod med klappande hjärta. Att detta fungerade,
kan skyllas på det faktum, att dåtidens sändare hade ganska hög
uteffekt och att jag hade fri sikt till modellen.
Antennen lyckades jag efter viss akrobatik fiska upp ur enebuskarna.
Moralen i denna historia får väl vara att inte glömma
Coka-Colaöppnaren, när du radioflyger….
Kategorier
HANGFLYGNING…GÅR DET FORT ELLER ?
Så här tävlar man i hangflygning.
Start Hovs Hallar
Man flyger en bana som är 100 m lång och ska under en
tävling flyga banan 10-20 gånger och i ändarna passera
två pyloner.
Hastigheten är hög och ni kan se på filmen som är länkad,
att man flyger med hitechmodeller.
När vi flyger på Hovs Hallar går det lika fort och är det
perfekt vind på Hovet, 6-10 m/sek Nord flyger vi fortare.
Länk till en film med en superfin modell för F3F.
Ingen tävling här utan just plain flying for fun:
Å här är en till hangfilm med en fin modell och en pilot som vet,
hur man sköter spakarna. Försök uppskatta hastigheten..:
Tyvärr är det så med tävlingar i hangflygning, att teknik
som inte känner gränser, driver specialiseringen av modellerna
hela tiden vidare, vilket kräver stora investeringar från piloten.
De europeiska toppiloterna har med sig 5-8 modeller till tävlingarna.
Räkna med att varje modell ligger på minst 25000 spänn.
Så det blir ju till slut, som med så gott som all tävlingsverksamhet
inom modellflyg som är materialberoende, att man tävlar ihjäl sig.
Man är inte beredd att lägga ner så mycket tid och pengar som
krävs för att hänga med. Se i Sverige hur situationen är inom
skala- och konstflyg….Hur många ?
1000 m på 24.1 sekunder = 149.4 km/tim i snitt.
Betyder mer än 200 på rakorna. Utan motor.
Tycker man att vanligt hangflyg går för sakta,
ska man flyga DS, Dynamic Soaring.
Där går det fort.
Rekordet är nu 725 km/timman…….utan motor…
Här kan ni läsa om det:
http://www.modelflying.co.uk/news/article.asp?a=4567
Kategorier
HANGFLYGNING
i snålblåsten på Tönnersahanget.
Jag var ute på Tönnersahanget, se i kategorin “Hangförteckning” och drog några repor. Alltid lika adrenalinhöjamde att flyga med 150 km/tim en meter från näsan.
Det blir inte bara en upplevelse för ögat, utan även profilljudet skapar en stämning av hastighet. Detta hanget blir bättre och bättre med åren tack vare vår ihärdiga vind från väst. Kanten rätas och den blir högre.
Så här ser det ut.
Det numera fina hanget vid Tönnersa riktning söderut mot Lagans mynning
Två modeller som fortfarande ligger i topp prestandamässigt. Från vänster en Banana och till höger min favorit Arrow Mk I.
Den sistnämnda har jag flugit 296 timmar….
Här gäller det att dra in näsan, om den inte ska bli röd…
Så mitt tips är: Ut i naturen hangburen !
mats
Kategorier
WINDFREE GLIDER
…det flög Risto från Orust med,
när jag var med honom på Hovs Hallar. Risto ringde för en vecka till mig och sa, han ville ha lite råd om Hovs Hallar och flygning där. Det slutade med, att han kom hit till Höka, smällde upp sitt tält och ska stanna hos oss några dar.
Efter allt var klart med tält och annat, åkte Risto, modell och jag till Hovet. Han var imponerad, av det han såg.
Inte kan vi flyga i denna lilla vinden sa han, men jag hävdade motsatsen. Det blåste ca 1.5-2.0 m /sek rakt på. Jag kastade ut och trimmade hans WindFree. Den såg lite konstig ut och det visade sig, att vingbalken var knäckt.
Med eller utan knäckt balk Risto flög i nästan en timma och var djupt imponerad av lyftet, trots det nästan inte var vind. Hans modell var byggd i slutet av 70-talet och var lite ärrig, men jag lovade fixa vingen och laska i en ny balk och repa torsionsnäsan.
Så nu har man fått en till modellflygare, som är tänd på Hovs Hallar.
Ett hang är ju inte som ett flygfält. Man måste behärska sin modell, man måste veta hur hanget funkar och man måste veta, hur man agerar vid landningen, som kan var nog så besvärlig med mask, folk och turbulens.
Så att flyga på hang är inte helt lätt.
Här är bilder från Ristos besök hos oss och på Hovs hallar med sin Windfree.
Risto monterar sitt 30 år gamla tält.
Jaha, då var det dags.
Med bara 2 gummiband satt vingen på nåder.
Risto njuter åt sin flygning.
Ristos WindFree erövrar Hovs Hallars luft
Risto på kanten av stora hanget. 90 m asl !
Detta kära läsare är en raritet !
Inte mannen tänker jag på, utan det han styr med.
En gammal klassisk Futaba modul 27 mHz sändare från omkring 1977 ! Det är grejor det.
Jag frågade om han haft problem på 27 mHz och Risto sa, att det hade han aldrig haft.
Kanske man skulle satsat på gammal 27 mHz utrustning i stället för 2.4 gHz??
Soumalainen lentäjä !!
WindFree buren av 1 m/sek på Hovet.
Risto fokuserad.
Kolla högervingen och den knäckta balken…..
“There she glides “….
Nu går jag hem, sa Risto.
mats
Frank skulle hämta mc-delar och jag skulle kolla en ny skärm,
så därför körde vi ner till Ystad i onsdags. Jag hade personligen räknat med att få flyga lite skärm, men när vi var framme ,blåste det 12-14 m/sek. De är för hårt för flygning med en vanlig skärm.
En tysk fick en vådlig tur i lufthavet och framför allt en härlig tur i gräset, när han draggade iväg i den hårda vinden. Han var inte vacker, när han kom tillbaka med hela ryggen inkletad med koskit……
Roger och hans fru Marie från Varberg bor på campingen och var båda på hanget och flög med sina Zagis. Jag tiggde till mig en sväng med en av modellerna, som var extremt känslig på roderna. Men jag kom ner i ett stycke.
Ett par hängglidare kom upp till Hammar , men om de flög vet jag inte.
För morgondagen är det lovat fint flygväder och jag drar dit med husvagnen i morgon förmiddag. Mina aktiviteter redovisar jag på denna blogg. På fredagen är det Jubileumstävlingen på Rinkaby i friflyg med segelmodeller konstruerade före 1950. Dit åker jag oxå.
Här kommer några bilder från idag:
Roger, Marie och Frank på Hammars Backarhanget.
Rogers charmiga fru, Marie.
Roger himself, med Österjsön bakom sig och Zagin jämte sig.
Som vanligt när jag plåter……..två svalor kom med.
Zagin jagar fram över Österjön och prunkande skånsk natur.
Hammars Backar med lite svenska färger i blommorna.
CPS nya väderstation med display.
mats
Friska västgötar drog till Ystad…
för att flyga hang på Hammar, Kåseberga och Löderup. Rolf-Erik Blomdahl har ringt mig och skickat rapporter för hur det gick där nere. Modellflygarna anlände i torsdags då man flög på Löderupshanget, vilket man kan säga är hushanget för modellflygare. Rolf-Erik berättade att förutsättningarna för hangmodellflyg var under alla fyra dagarna perfekta med vinden rakt på hangkanten och styrkan 6-11 m/sek.
Deltagarna bodde hos Henry i Glimmingebro på hans gästhärbärge, där man bor billigt och bra. Det boendet kan varmt rekommenderas om man söker övernattning i trakten av Österlen.
Om 12 dagar börjar Ålleberg Modellflygklubbs årliga hangläger i Ystad, som brukar locka ett 50-tal hangflygare under de 4 dagar det pågår. Är du intresserad av att se hur det ser ut när man hangflyger så åk dit.
Här är några bilder på hangflyg på Löderup med Herrljungaflygarna.
Volare ! (Vet ni inte vad det betyder…Googla)
Rolf-Erik
4 m spännvidd
Gäller att vara påpälsad, våren är kylig på kanten på Löderupshanget.
En Loppa
En Loppa till.
Flyby
Ikarus flög också nära solen…..
Kategorier
HYFSAD SPEED UTAN MOTOR……
får man ju om man flyger Dynamic Soaring.
Här är en redogörelse för hur piloten kände det,
när han flög 416 miles/tim = 680 km/timman !!
Här är rekordkärran en Kinetic 100
Spencer Lisenby säger: “Jag kastade ut och började bränna iväg några varv.
Luften var ren och vinden var stark med bara ett ställe det var turbulent. 500 km/timman uppnådde jag snabbt och jag försökte nå 600.
Jag hittade en flygbana som var ganska flat och som gav 600 km/timmen på radarpistolen upprepade gånger. Loopen jag flög tog i tid 2-2.5 sekunder.
Jag förändrade flygmönstret för att få högre fart men speeden sjönk till 550. Det här fortsatte tyckte jag i en evighet innan farten började byggas upp igen.
Det gjorde den, genom att jag flög en loop, som var närmare marken i lä. Joe skrek ut 620 km/timman, men när modellen passerade mig hörde jag ett svagt fladder.
Nästa varv sa radarpistolen 416 miles i timman = 670 km/timman och denna gången var fladdret än mer hörbart.
Jag avbröt och gick ur loopen och bad Joe ta radion då jag var mentalt totalt slut av spänningen. Han gled runt med min modell, medan jag lugnade ner mig och kunde landa i vetskapen jag hade nått målet 670 km/timman.”
Detta rekord sattes för mer än ett år sen och nu siktar man på 1000 km/timman !!!!!!!!!
Hur många g tror ni modellen utsätts för när man flyger en DS-loop ?
Lite bilder på snabba modeller för DS:
Thundertaker
Dynamic 80
Whizzard
Tack för tipset Blomman !
mats
I enlighet med gammal tradition, kommer föreningen att anordna sitt sedvanliga hangläger i Ystad 29 april – 2 maj.
Förläggning sker i Sandskogens Stugby där för närvarande 12 bäddar är bokade. Man kan också själv boka genom att kontakta stugbyn.
Sista datum för att bo i bokade stugor senast 28 februari.
Sveriges bästa hang och vacker natur väntar.
Bilder från tidigare hangläger:
Ållebergarnas yngre generation.
Samling vid Ravlunda vid ostliga vindar.
Nästan ingen vind vid Ales Stenar, men Christian flyger i alla fall.
Ales Stenar
Klicka på länk: Ållebergs Modellflygklubb för vidare info.
mats
Många, eller kanske de flesta, har inte en susning hur det ser ut på ett Svenskt Mästerskap i hangflyg.
En hangtävling sker som namnet säger vid ett hang eller sluttning mot vilken vinden blåser. Modellen flyger således i hela tiden stigande luft och man kan nå mycket höga hastigheter. Själva tävlingen går ut på att flyga en 100 m lång bana längs med kanten, som är utmärkt med två pyloner eller stolpar. Varje gång en del av modellen passerat en tänkt linje med pylonen vinkelrätt mot kanten, får piloten en pipton från en högtalare som en bekräftelse att han kan vända. I praktiken innebär det att man vänder innan man passerat pylonen så att bara en del av vingen går över linjen. Detta är det idealiska.
Flygningen kan beroende på väder omfatta 10 eller 20 vändor. Mest används 10 vändor för att inte tävlingen ska bli för seg. Det är så med hang, att ju fler vändor du flyger, desto fortare går det om du sköter dig. Du ökar din fart i varje sväng och det går fort på rakan.
På just denna tävlingen hade vi mycket dålig vind, men jag tror, jag flög 10 vändor på ca 1 minut eller något snabbare. Det blir 60 sekunder på 1000 meter. Lite matematik ger snitthastigheten 17 m/sek, vilket är lika med 60 km/tim i snitt. Då kan man bedömma att topphastigheten på rakan är ca 100 km/tim.
FLyger du under optimala förhållanden ligger tiderna på 30 sekunder för 10 vändor! Det är en snittfart på 120 km/tim och en hastighet på rakan på uppskattningsvis 150-180 km/tim.
Landningen är fri, dvs man måste inte landa i en cirkel eller annat. Detta för att högpresterande hangmodeller helt enkelt är svåra att få ner på begränsade ytor.
Jag letade upp bilder från det sista SM:et jag deltog i för ett par år sen. Tävlingen anordnades av Ållebergs Modellflygklubb där jag är medlem sen många år. Ållebergsklubben är en förening som främst sysslar med segelflyg. både termik- och hangflyg. För den skull har man inte avskaffat motorflyget utan klubben har ett fint fält i Falköping, som är hemorten för klubben.
Just utanför Falköping ligger ju Ålleberg, som är segelflygets centralpunkt i Sverige sen 1944. Därför är det ju inte konstigt att klubben heter som den heter, då mycket flygande sker på Ållebergs hang. Vad Ålleberg är kan ni googla eller läsa på min blogg då jag beskrivit det där.
Inför denna SM-tävlingen hade jag laddat med nya modeller. Dels hade jag 3 Arrow och 2 Banana. båda modellerna ganska små 1.5 m spv flygplan tillverkade i kevlar, glasfiber och kolfiber.
Tränat hade jag gjort mycket kort stund, som de flesta antar jag, på Hovs Hallar och Tönnersa. Man får köra på gammal rutin var väl tanken.
Tävlingen gick tidigt på våren och som alltid, när det gäller hang är vi väderberoende, vilket påverkade flygningen. Dan började med noll vind och dimma. Efterhand som solen steg släppte dimman och vinden kom igång från väst. Tyvärr var aldrig vinden över 3 m/sek, vilket är gränsen för att tävling ska kunna hållas. Men gemensamt beslöt vi, att vi kör i alla fall oavsett vind.
För egen del, hade jag 2 bra omgångar om 10 vändor var, men i tredje omgången missade jag en pylon, fick vända och gå om, vilket gjorde, att jag tappade all chans på SM-titeln.
Men det var bara att hålla god min och acceptera.
Joakim från Örebro som slog mig är ju duktig flygare, i världseliten i F3B då, så det var ju ingen skam.
Ska jag skylla på nåt, så flög Joakim med en för just detta tillfället och förhållandena som rådde mera lämplig modell. Men så är det. Joakim vann och jag snöt plats 2. Men ni vet hur det är, ingen minns tvåan.
Att tävla i modellflyg är roligt i vissa former. Personligen gillar jag hangflyg och pylon. Det har mycket dramatik. Så träna och flyg med ett mål och tävla!
Här bilder och förklaringar:
En tävlande på SM passerar den nybyggda startbryggan på Västhanget Ålleberg.
Del av depån.
Kan man kalla det en flygande start ?
Ållebergarnas dynamiske ordförande Rolf Maier håller ett vakande öga på klubbens juniorer.
Utsikt från startbryggan över tävlingsplatsen och Västgötaslätten.
Tävlingsledaren Roffe Maier kollar.
Joakim Ståhl, svensk mästare startar.
Så här ser den dåvarande svenske mästaren ut.
Ännu en start.
Några av deltagarna på SM i F3F.
mats
Kategorier
MODELLHANGFLYG
Stora modeller
Jag har ju alltid varit svag för stora segelmodeller av olika orsaker.
Därför kan jag inte undanhålla er några bilder på snygga modeller, både hang och termik.
Vad som är intressant är att man i England har en förkärlek för att bygga
skalamodeller av motorkärror och flyger på hang med. Det finns några exempel nedan.
En F3B-modell, alltså avsedd för termik startar på hanget.
En C-130 Hercules visslar förbi. 3 m spännvidd vikt 5 kg.
En normalstor termikkärra startar på hanget. Spännvidd 4 meter.
Den här bilden tog jag med för den beskriver spänningen vid en provflygning
av en stor modell. Flygplanet är en, tror jag, Phoebus C, som jag flugit
fullskalamodellen av. Tyvärr svartvitt , men det får duga.
Flygning i alpområdet alltid spännande upplevelse på grund av det ombytliga
vädret. Antingen eller….
Flygbogsering i Schweiz. Detta är det vanliga sättet att få upp modellen, när de är så stora.
Kategorier
DYNAMIC SOARING
är ju en extremavdelning av modellflyget. Det gäller att flyga så fort som möjligt med en segelmodell utnyttjande lärotorn på ett hang.
Jag bifogade nedan en lista över hastighetsutvecklingen de sista åren.
Allmänt förväntar man sig, att inom 2 år kommer 1000 km/tim att nås med en modell………utan motor !
Undrar hur en modell beter sig när den passerar ljudvallen? Hur kommer en modell att bete sig, när den måste buffra luftmolekylerna? Kanske bara blir en explosion i luften och så regnar det ner småbitar.
Modellerna för DS är byggda helt i kevlar och kolfiber. Något annat är otänkbart.
Nedanför är bilder på hur DS-kärror kan se ut.
“Monster” flugen av Joe Manor. Vikt 7 kg, planet alltså. Kevlar och kolfiber.
Här startar världsmästaren Spencer Lisenby med sin model 632 km/tim!
De gällande rekorden. Jämför hastigheterna med de modeller du själv flyger…..
mats
Här är en filmsnutt som visar när Frank provflög sin Apache på Tönnersahanget. Apachen är ett välflygande plan som kostar ca 1000 kr i inköp. Finns nog fortfarande att köpa hos Staufenbiel, annars googla.
Slopesoaring with the Apache from mats strömberg on Vimeo.
mats
Kategorier
SKAPA EN TANKE ELLER FUNDERING
När jag satt och bläddrade bland mina bilder, i ett ganska omfångsrikt arkiv, hittade jag några på min “Apache”.
Bilderna tagna nere vid Segeltorp, som är det låga hanget vid Hovs Hallar.
Vad jag vill förmedla med dessa bilderna, som i och för sig inte är nåt speciellt, är en känsla hur fint modellflyg med en enkel modell kan vara.
Det är inte bara att köpa en jättekartong med ett färdigbyggt plan ,utan det är möjligheten att komma ut i naturen och få en upplevelse.
En modell som denna är ju synnerligen enkel och kostar ca 1000 kronor, men den kan rätt behandlad ge oändliga flygupplevelser.
Om du flyger på ett sådant vackert ställe som Hovs Hallar får du en naturupplevelse av norra Skåne och södra Kattegatt.
Jag åker aldrig hem missnöjd från Hovs Hallar, även om jag inte kunnat flyga.
Skaffa dig en segelmodell och berika dig med natur- och flygupplevelser!
Här kommer några pics:
Min Apache sent på eftermiddagen i en högersväng med Hallands Väderö till höger i horisonten.
Apache-Cumulusmoln-Horisonten
Även en enkel modell, kan i sitt sammanhang, inspirera betraktaren
Flyger man mycket, blir det småskavanker, vilket syns på undersidan av vingarna.
En åldring flygande sin modell…….
mats
Kategorier
DYNAMISK SEGELFLYGNING MED MODELL
Ett av de mest spännande koncepten inom modellsegelflyget är Dynamic Soaring, förkortat DS.
Att flyga enligt ovanstående har varit känt sedan 1975, då det upptäcktes av fullskalasegelflygare, dock utan att utnyttjas på det sättet, som vi modellsegelflygare gör.
Vad som krävs för att kunna flyga DS är ett hinder i terrängen. En ås, bergskam, en kulle eller till och med en trädridå eller större byggnad duger. Det andra är en vind som blåser mot hindret. Det tredje, som inte krävs, men som är en fördel, är att det är stabilt skiktat så vinden är i huvudsak laminär.
Det fjärde man behöver, naturligt nog, är en modell. Om du är nybörjare, kan man ha en Zagiliknande modell eller en F3F modell.
Modellen ska var i sådant strukturellt skick, att man kan belasta den i tyngdpunkten.Man belastar modellen, för att man ska få större “motor”, det vill säga man gör det för att hålla fartmomentet uppe under flygningen.
När jag testade DS , då jag egentligen var vid Hammar för att flyga skärm, hade jag min Arrow belastad med 400 gram bly. Platsen jag flög vid var “baksidan” på Skolbacken. Denna ås eller höjd ligger ca 50 m över omgivande terräng.
Skolbacken där texten står. DS möjligt på SV-vind och S-vind
Baksidan av skolbacken med vägen ner till parkeringen som finns vid vägen mot Kåseberga innan Hammar.
Eftersom vinden kom från havet var den relativt laminär. Jag slängde iväg modellen ut på hanget, alltså mot vinden, klättrade så högt jag kunde och började flyga det mönster man ska flyga för DS.
När jag passerade de olika luftlagerna hörde jag då och då en “duns” när man passerar gränserna. För varje varv märkte jag att hastigheten ökade. Det indikerade att jag flög inom de ramar som krävs för Ds-flygning.Eftersom det var första gången på ett hyfsat DS-hang var jag försiktig. Glädjen över att det fungerade var oförställbar. Jag tänkte att det är inte bara på filmerna på internet det funkar, utan även här med en gammal Arrow går det.
Om det gick fort? Ja, det gjorde det så vitt jag kunde bedömma. Jag hade ingen radarpistol med mig, men det rörde på sig.
Inte flög jag länge, men så länge flög jag, att man var ganska stinn med adrenalin.
Tyvär är det enda gången jag flugit där.
Jag tog bilden när jag hängde under trasan och stället för DS är i bildens nedre vänstra hörn. Platsen nås om man kör upp till Hammar, parkerar och promenerar 5 minuter mot Kåsebergahållet. Baksidan av hanget har en superstark rotor bakom hanget vid SV vind.
Här är del av den platsen jag beskriver enligt ovan. Det är högre än du tror.
Hemmavid har vi toppen på Hovs Hallar, som skulle fungera på “baksidan” ner mot dalen.
Problemet är att kunna få upp höjd och fart. Här skulle man kunna prova med en relativt snabb modell med elmotor, om förutsättningarna finns för DS flygning.
Själv har jag varit på de ställen runt Halmstad, där man kan tänka sig att flyga DS, men endast ett ställe har funkat halvbra och det är vid Vapnö kyrka och grustaget där.
Så principen för DS flygning är:
Ta höjd. Dyk ner enligt bilden genom lärotorn. Gå upp över hindret. Sväng igen ner genom lä osv osv. Låter enkelt, men är hindret dåligt eller vinden dålig är det inte så enkelt.
Skissen nedan förklarar principen bra.
Hastigheterna man uppnår med DS-flygning är otroliga. Världsrekordet för en DS-modell är till dags dato 631 km/tim. Rekordet sattes i september i Californien vid Bakersfield på Mount Weldon. Piloten heter Spencer Lisenby. Modellerna är ju hitech och byggda i kevlar/kolfiber för att kunna stå emot de väldigt höga belastningarna som uppstår i svängen. Hur många g? Vet ej men 40 g låter rimligt.
Vidare kan man ju föreställa sig, vad som händer med en modell, om roder börjar fladdra….då exploderar modellen och faller till marken som konfetti.
Om ni googlar på Dynamic Soaring kan ni hitta mycket om ämnet. Här är en sida med mycket info och filmer:
http://www.dynamic-soaring.de/
Den röda parabeln visar flygplanets bana
Tänk om vi hade dessa förutsättningarna hos oss….
Planering för landning
Även flygande vingar kan användas
Flygande vingar byggda mycket stabilt. Förvånansvärt höga hastigheter kan nås med dessa enkla modeller.
Världsmästaren, Spencer Lisenby, andre man från vänster med en av sina modeller.Vikt på modellen ca 4.5 kg.
631 km/timmen !!!!!!!!!! utan motor……
Start
mats
En sak var inte med oss under 2009: Vindhastigheten och vindriktningen.
För att flyga på hushanget Hovs Hallar krävs ju vind från Västnordväst till Nordnordost. Denna riktning var på “Den gamla goda ” tiden allmän under vår och höst. Så icke i år. Till och med sjöbrisen, som förra året möjliggjorde framför allt skärmflyg på HH dag ut och dag in lyste med sin frånvaro.
Varför? Bra fråga.
Men icke desto mindre, har jag och andra modellhangflygare kört ner till HH ganska många gånger i år och fått i alla fall några riktigt fina flygdagar.
Vad är en fin flygdag för mig?
Jo, det kan vara en dag med 1-2 m/sek rakt på på det höga hanget, när man kan flyga med en lätt modell exempelvis en Blue Phoenix eller en stor och lätt termikseglare. Har jag med min 3 m Ava, brukar jag vid dessa tillfällen montera en video eller stillbildskamera på modellen för att få lite film eller pics.
De som har varit med på Hovs Hallar vet, vad begreppet “Glida fram på hanget” innebär. Att låta modellen sakta flyta fram i lite men stabilt lyft i absolut turbulensfri luft. Det är en estetisk upplevelse och ger begreppet “Modellflyg” en substantiell innebörd. Det är vid dessa tillfällen jag upplever en samhörighet med flygningen och naturen.
Det andra exemplet med fina flygdagar är när det blåser 5 m/sek och uppåt. Du kanske undrar, i hur hård vind man kan flyga på HH? Svårt att säga, det beror på din modell. Men generellt vill jag säga, att mer än 15 m/sek, då är det inte behagligt att flyga. Med denna starka vind bildas mycket starka rotorer på och bakom kanten, vilket gör en kontrollerbar landning mycket vansklig.
Problemet vid landningen är, att ytorna vi landar på är små.
Således måste man bedömma ner sig väldigt exakt. Kommer du för högt och försöker trycka ner din modell för att bli av med höjd, resulterar detta i på en högvärdig modell att farten ökar kraftigt och då har du nästa problem.
Om du försöker göra S-svängar på baslinjen och finalen riskerar du, att turbulensen tar befälet över din modell och slänger den som ett gammalt konsumkvitto i vinden.
Hur många gånger har jag inte lagat knäckta vingspetsar, avslagna kroppar, just för att modellen i ett ovan beskrivet läge landat på vingen och sen hjulat runt bland stenarna.
Min Arrow i en vänstersväng med bra speed!
Min favorit på hang är min Arrow, som egentligen heter Freddy, men som döptes om av Staufenbiel i Tyskland. Den görs av Valenta i Tjeckien och du hittar den här:
http://www.valentamodel.cz/index-aj.htm
Gå till:
Models for sport and amusement. Välj “Fredy” till vänster. Fredy är Arrow. Den finns både med V-stabbe och T-stabbe.
De är snabba med leveranser och har mång attraktiva modeller både för tävling och söndagsflygning.
Men blåser det låt oss säga 4-7 m/sek, då är det superbt på HH. Lyftet är mycket starkt och du kan med en modell som har kapaciteten flyga snabbt.
Med min Arrow glider jag lätt i ett sånt läge med 150 km/timman utan att förlora höjd. Vill jag busa ,klättrar jag till 250 m till höger och trycker förbi mig, för att tjusas av farten och profilljudet från modellen. Härlig upplevelse!
När man gör en sådan tryckning ska man inte göra den för nära kanten, för risken är att du flyger in i kantrotorn och då är det, som en häst sparkar till din modell!
Du kan också flyga aerobatik med din modell under dessa förhållanden. Loopingar som vid utgången gör att du befinner dig högre än vid ingången, oändligt långa rollar och rollande cirklar är en enkel match.
Ha r du aldrig varit vid Hovs Hallar ställer jag gärna upp och guidar och hjälper till. Som jag sagt fler gånger innan, kan du flyga med nästan vad som helst. Zagi med eller utan motor, Blue Phoenix, elseglare eller vad du har.
Har du inget kan du få låna av mig. Jag vågar nästan lova att du fastnar på hangflygning!
Här nere några bilder när vi, entusiasterna, var där sist. Vinden blåste med ca 10-12 m/sek, vilket vi tyckte var i mesta laget, men skit samma, flög gjorde vi, så vi blev nöjda!
Enda modellskadan var min Arrow, som fick en skada på stabbens infästning, vilken dock kurerades hemma ned Honkong-CA.
Blommans Arrow flyger förbi den sneda horisonten. (Den var sned just i dag)……
Blomman funderar och ser pillemarisk ut.
Ännu en Arrow i luften
Ni ser det blåste bra. Revad stor och liten genua. Men god gång.
Björn Ekström, en pigg pensionär från Hyltebruk, som flyger små lätta och enkla plan med tanke på att kunna varsomhelst utan att vara beroende av stora fält.
Daniel och hans Blaster hämtar andan
Blomman mutar en kviga. Blomman till höger.
mats