…låter det som en otrolig kombination ?
Ja, det är det säkert. Men anledningen till rubriken är,
att jag under min resa söderut mot Hovs Hallar vid en
mellanlandning längs E6 i Snapparp fick se en märklig syn.
På parkeringen stod en turistbuss uppställd, vilket inte är
märkligt.
Men de passagerare som funnits i bussen, det var de,
som väckte min uppmärksamhet.
Hela gänget, ca 40 personer bestående av äldre japanska
människor, behövde lätta på trycket genom att utnyttja
de toaletter, som finns vid rastplatsen.
Det märkliga och som väckte uppmärksamhet var,
att de gästande japanerna hade bildat en absolut snörrät kö
till handikapptoaletten…
Raden av människor var som dragen av en linjal och var
och en iakttog absolut tystnad i väntan på sin tur.
Hela agerandet utstrålade koncentrerad självdisciplin,
tålamod och kontroll.
Jag antar, att deras uppträdande beror på den kultur,
som råder i Japan. En svensk kö hade varit en grupp
av diskuterande människor, som inte stått uppställda
som vore det en militär kolonn.
Hela händelsen med japanerna såg för en svensk mycket
märklig ut och fler än jag såg imponerade på, vill jag säga,
uppvisningen i österländsk självkontroll.
Nåväl, detta var ett mellanspel på vägen mot Hovs Hallar,
där jag och två andra hangflygare skulle ha oss en tur på
Segeltorpshanget.
De andra två var Stefan från Varaslätten i Västergötland
och Christer bosatt i Lund.
Vädersituation kl 1000 var nordväst 3-5 m/sek, solsken
och molnfri himmel. Alltså perfekta förhållanden.
Parkeringen vid Hovs Hallar full av bilar på klämdagen
fredag.
Naturen är som alla vet vackrast nu med sin skira
ljusa grönska.
Förutom modellflygare fanns även skärmflygare på plats.
Dock hade vinden minskat, vilket omöjliggjorde flygning,
en stund efter vi modellflygare anlänt.
Så för skärmflygarna blev det till att ägna sig åt något,
som kallas ”Parawaiting”, vilket för alla som flyger skärm,
är ett välkänt begrepp.
Jag hade med min Spirit…som vanligt, vilken jag
kastade ut för att kolla lyftet. Det var perfekt och de
andra följde efter.
Stefan hade en HK elseglare och Christer en planka.
En flygande vinge som just ser ut som en planka,
den har inga vidare flygegenskaper. Den har ett lågt Re-tal
och den skapar mycket inducerat motstånd i spetsarna
under flygning.
Ska en sådan modell flyga bra, måste man kraftigt
differentiera skevroderutslagen, annars kommer den inte
att svänga ordentligt.
Den blir i stort oflygbar på grund av skevroderbromsen.
Stefans elseglare flög ok. Den var tillverkad i sedvanligt
skummaterial, som ju används, då det är billigt att gjuta .
Materialet har blivit bättre med åren och till exempel
Multiplex modeller i skum har blivit bra.
Stefan och hans fru bodde på värdshuset HH och hade
nära hem, vilket också Christer hade, då han hade husvagnen
på Norrvikens Camping.
Strax före 1400 var jag tvungen att avvika på grund av
åtagande hemma och då hade vinden i stort slocknat
och skärmflygarna hade dragit till Höganäs..
Dock fick jag reda på av Christer, att vinden drog på igen,
strax efter jag åkt och hade blivit bra.
Ja, så är det. Det är tillfälligheterna spel, då det gäller vindens
riktning och styrka på HH.
Jag hade inte förväntat flygbara vindar på Hovs Hallar
under lördagen, men vi hade tur. Något oväntat anmälde
vindmätaren vid Norrehamn, trots ett inväxande högtryck,
3 m/sek Nord och vi åkte ner till HH kl 1000.
Framkommen till parkeringen såg jag, vimpeln på
flaggstången vid värdshuset hängde som en disktrasa,
vilket inte ingav något större hopp om flygning.
Men eftersom jag kört ner, tog jag modell och övrigt och
knatade upp på Platån. Jag kände att det drog lite vind
försynt över kanten och hoppet steg.
Uppkommen på den absoluta toppen konstaterade jag,
att vinden var 1 m/sek rakt på…Alltså avvaktade jag lite
.Jag vet, efter 45 års hangflygande här, att det finns
utsikter till ökande vind efter hand som solen stiger
och instrålningen ökar.
När jag satt och spanade efter vind, hörde jag ett
surrande i luften och förbi kanten kom en mindre
drönare flygande.
Kanske för att få fina bilder av Hovs Hallars vilda
branter . Detta är första gången, jag personligen ser
en kvadrokopter här.
Jag beslöt att starta trots nästan obefintlig vind och
kastade ut min modell med all den kraft, jag mäktade
med. Allt för att få så mycket momentum som möjligt.
Det fanns lyft, men inte så mycket att jag hade friheten
att manövrera, så jag räddade mig in över kanten och
landade med lite tur och skicklighet.
Stefan med fru Elisabeth kom upp till mig och han var
klok nog att ha med sig en modell för svag vind.
Han hade en Alula, som flyger på det minimalaste
av lyft.
Elisabeth är en duktig fotograf och hon tog bilderna
på mig, då jag startade min Spirit med döda servon
i vingen.
Alulan flög bra och jag har varit sugen på en sådan länge,
så nu ska jag beställa en. Den ligger i en smidig kartong
med bärhandtag och är därmed lätt att ha med sig.
När jag försökte starta i den vind, som nu ökat,
märkte jag, att planet var oresponsivt. Det var som
piloten hade somnat. Med hjälp av sidoroder lyckades
jag rädda mig in över kanten med ett nödrop och landa.
Det visade sig, att höger skevroder stannat i uppfällt läge…
samtidigt hade höger klaff stannat.
Alla servona funkade då jag lyfte modellen
från marken. Jag kollar alltid, vis av erfarenheten,
att mina roder ger fulla utslag och är fria.
Hemkommen dissekerade jag vingen och jag fann,
att servot till skeven lagt av. Detta påverkade alla
vingservon, så inga skevroder eller klaffar funkade.
Servot som stannat kortslöt strömmen och det gjorde, att
de andra servona fick för lite ström.
Felet på servot var en Ic-krets som brunnit, vilket jag
såg, då jag plockade isär det.
Varför brinner en IC ? Tja, när blir ett snöre ett rep ?
Det händer inte ofta, men här hade det hänt.
Jag bytte servo och sen funkade både skev och klaff på
båda vingarna.
Men nu är allt fit for fight igen !
Jag tog lite bilder som beskrev fredagen och lördagen,
så om du vill så häng med !
Vår vanliga pilotplats på Segeltorpshanget.
Stefan med sin HK elseglare
Christers ”planka”.
Förberedelser
Christer konstaterar, då är det klart för start…
Christer från Lund. Hangflygare och OldTimerpilot.
Han är en duktig och noggrann byggare.
Tyvärr vet jag inte namnet på modellen.
…men jag kommer att tänka på begreppet ”planka” då jag ser den i luften.
Tänk vad bättre utformade vingspetsar hade förbättrat flygegenskaperna !
Vi som flög.
Lars Agnas flyger förbi förpuppad med sin skärm.
Lars en ypperlig skärmpilot, som gav mig min första flygning, då jag tog min skärmlicens.
Kan man inte flyga sin skärm, kan man låta skärmen flyga och balansera den i vinden.
Stefan, Varaslättens son, förbereder modellen
Stefan laddar.
Nu !
Modellen flög bra.
Stora klaffar bra att ha speciellt vid landningar i svårare terräng.
Foamkoncept från Kina
Längst till höger; Stefan och Christer.
Ser du…vi var bara ungdomar, som flög. Sveriges framtid !
Stefan har stärkt upp modellen med kolfiber i vingarna.
En modell i luften är en upplevelse att se.
Stefans fru, om jag minns rätt, Elisabeth.
Duktig fotograf.
Stefans modell i luften på Segeltorpshanget vid Hovs Hallar den 11. maj 2018.
En veteran ska starta sin Spirit på Platån Hovs Hallar…
…all kraft jag kan åstadkomma…du ser jag lyfter från marken,
så jag menar allvar med utkastet…
…sen gäller det att bromsa upp sig och framför allt få ner handen till spakarna snabbt…
…här ser du att höger skev pekar upp. Allt funkade för 5 sekunder sedan…
Starten fotograferad från min Mobius på glasögonskalmen…
…ser du höger skev nu …
…för att få runt modellen var det sidoroder som gällde…
…flygning på rakkurs för att trimma och förstå problemet…
Jag lyckades svänga in i medvinden och landa med sidoroder
och höjd utan att min modell skadades.
Ingen symbolik med de två svartklädda predatorerna flygande förbi…
Stefans Alula
En på sitt sätt attraktiv modell.
Går att belasta hyfsat med bly för att förbättra polarkurvan i hårdare vind.
Jag ska beställa en Alula nu.
Gladan flög förbi och höll kollen på oss…
